Att gå in i den historiska bilden

- en tidsresa till andra världskriget med årskurs 9, Bredängsskolan

Att gå in i den historiska bilden

- en tidsresa till andra världskriget med årskurs 9, Bredängsskolan- en tidsresa till andra världskriget med årskurs 9, Bredängsskolan



Att studera historien utifrån fotografier

Eleverna i Bredängsskolans årskurs 9 har under vårtermi-nen 2004 studerat det andra världskrigets historia. Som en del av sina studier har de genomfört detta projekt: Att gå in i den historiska bilden. Eleverna har som utgångsmate-rial haft 200 svartvita fotografier från andra världskriget. Dessa 200 bilder är ett urval sammanställt av den ame-rikanska motsvarigheten till Riksarkivet, NARA, National Archives and Records Administration, och finns tillgängliga på NARAs´ website. Alla bilderna sammanställdes i ett häfte, utifrån detta har varje elev valt ett fotografi att ar-beta med. Eleven har sedan tagit reda på så mycket som möjligt om bilden och dess historiska bakgrund. Denna kunskap har sammanställts till en faktatext, som beledsagar originalbilden. Eleverna har även gjort bildanalyser av de valda bilderna.

Att gå in i bilden

Den andra uppgiften har varit att bokstavligen gå in i bilden. Varje elev har funderat ut hur han eller hon skulle fotogra-feras för att bli en del av originalbilden. Originalbild och det nytagna elevfotografiet har lagts samman i Photoshop och en ny, förändrad bild har arbetats fram. Till denna nya bild har eleven skrivit en inlevelsetext, där han eller hon beskri-ver sin medverkan i den historiska händelsen, sina intryck och känslor. I denna text har det funnits en stor frihet att

förändra, lägga till och dra ifrån, samtidigt som det har varit en förutsättning att den ska behålla sin koppling till den ursprungliga historiska händelsen.

Arbetet har varit ämnesövergripande. och inkluderat bild, svenska, SO och engelska. En översättning av texterna till engelska pågår. Att gå in i den historiska bilden är ett samar-bete mellan elever och lärare i Bredängsskolan och Fanta-sifabriken, en mediepedagogisk verksamhet vid Bredängs-skolan och Lillholm/Ekhomsskolan. Medverkande lärare har varit Ingrid Eskilsson, Mats Hagbranth, Katarina Nordens-son, Catrin Ardin, Marie Hansson, Elina de Narvajah och Elise Kötnig. Från Fantasifabriken har Sten Canevall och Hans Norkvist deltagit.

Arbetet redovisades ursprungligen, förutom i Bredängssko-lan, i en utställning hos Bakom Rubrikerna, DN-Expressens mediacenter, till vars chef Erik Sjögren vi riktar ett varmt tack.

Vi vill förstås också tacka NARA, National Archives and Research Administration i Washington, som har ställt bil-derna till förfogande.

Detta häfte är ett utkast till en kommande större redovis-ning i bokform, och innehåller tretton elevers arbeten.



Målsättningar och frågeställningar

Huvudmålsättningarna med arbetet har varit tre. Den för-sta har varit prova ett annorlunda sätt att närma sig ett historiskt källmaterial, via bilden, och därmed nå fördjupade kunskaper om andra världskriget. Den andra målsättningen handlar om empati och inlevelseförmåga, att kunna sätta sig in i en annan människas situation, och kunna förmedla den på ett trovärdigt sätt, att gestalta den på sitt eget sätt, men utgående från historiska fakta. Den tredje har varit att ge-nom egen praktisk erfarenhet nå en insikt i hur bilder kan manipuleras genom modern bildbehandling.

Bildfl ödet är i vår informationsepok enormt, det är knap-past ens möjligt att uppskatta det antal bilder som mö-ter oss under en genomsnittlig dag. Här har vi velat att eleverna skulle stanna upp, refl ektera över och umgås med en bild under en längre tid. Ofta skriver man i skolan en uppsats och söker sedan i slutskedet en bild att illustrera den med. Här har arbetsgången varit den motsatta - bilden har kommit först och texterna, faktatext och inlevelsetext, har fötts ur bilden.

Får man göra så här?

Frågan kan förstås ställas: får och bör man göra så här? På ett rent rättsligt plan har vi berättat för det amerikanska arkivet vad vi tänkt göra, och fått tillstånd till det. Bör man gå in i autentiska bilder och förändra dem? Vi anser förstås, efter att ha funderat en hel del, att man får det. Vår avsikt har varit att öka elevernas inlevelseförmåga och motivation. Genom att rent praktiskt arbeta med bilden, fundera över på vilket sätt man vill vara en del av den, som observatör,

ögonvittne eller medagerande, tvingas man stanna upp. Man måste närstudera bilden, umgås med den under en längre tid och ta ställning till vad som händer i den. Till de inlästa kunskaperna läggs en personlig dimension, kunskapen ge-staltas och man får, förhoppningsvis, en egen relation till den historiska händelsen. Förfarandet har en sorts släkt-skap med en dramaövning. Vi upplever att alla elever som valt bilder med ett känsligt innehåll har förhållit sig med allvar och respekt till dem.

Mot detta kan förstås ställas argumentet att historiska do-kument bör få vara just historiska dokument och ingenting man manipulerar och förändrar. Detta är ett starkt argu-ment, och vi har verkligen alla funderat både en och fl era gånger kring detta. Detta argument kan i sin tur ställas mot argumentet att det med digital teknik blir lättare och lätt-tare att förfalska historiska bilddokument. Att själv ha en erfarenhet av detta kan skapa en nyttig skeptisk misstänk-samhet inför alla de bilder som utger sig för att vara sanna utsagor utan att nödvändigtvis vara det. Å andra sidan är ju just dessa bilder från andra världskriget autentiska doku-ment, genom att arbeta med dem på detta sätt kanske man förminskar dem som just sådana?

Vi lämnar diskussionen öppen och välkomnar alla synpunk-ter, våra adresser fi nns på bokens baksida.

Vi har i redovisningen varit mycket noga med att markera vilka bilder som är manipulerade, och att endast visa dem i omedelbar anslutning till de omanipulerade originalbil-derna. I detta häfte är de förändrade bilderna markerade med en gul ton.

Bildandet av getton var en del i nazisternas kontroll över den judiska befolkningen och innebar att judarna blev se-parerade från den ickejudiska befolkningen. Att tvångsför-flytta judar till getton gjorde det möjligt för nazisterna att räkna och registrera den judiska befolkningen och plundra deras hem. Det innebar också att tyskarna fick tillgång till gratis arbetskraft. Livet i gettona var svårt, trångt och smutsigt. Många dog av undernäring och i epidemier som spreds snabbt på grund av trångboddhet och dåliga hygieniska förhållan-den.

Den stora deportationen av Warszawas judar till utrot-ningslägret i Treblinka påbörjades i juli 1942. Under sommaren deporterades 360 000 judar. Många mot-

ståndsrörelser bildades då judarna i maj 1943 förstod att Umschlagplatz (omlastningsplatsen) egentligen handlade om utrotning och inte förflyttning . Efter att deportatio-nerna börjat gömde sig den resterande judiska befolkning-en, bestående av 60 000-70 000 personer, för att undgå deportation. Tyskarna tömde hus efter hus på jakt efter de resterande judarna. När de väl tillfångatogs eskorterades de till Umschlagplatz.

Många judar gömde sig i speciellt byggda bunkrar. Endast ett fåtal av motståndsmännen lyckades ta sig ut ur gettot genom avloppskanalerna. De flesta dog.

När det judiska upproret i gettot krossades var det förbju-det att beträda den tidigare ”judiska stadsdelen” dvs. get-tot. Överträdelse bestraffades med döden.

NARA´s originaltext: Bild 167. Judiska civila: kopia av ett tyskt fotografi taget under utplånandet av gettot i Warszawa, Polen, 1943.

GETTOT I WARSZAWA - faktatext av Azra

Aaaaaahhhhhh…(barnskrik)Jag sitter i ett halvt rivet våningshus vid sidan av det som en gång kallades för kylskåp. Barnets skrik går igenom mig som vassa pelare. Mamman till barnet försöker tysta det, men misslyckas. Jag har dragit mig till några av de resterande judarna och tillsammans försöker vi hitta en utväg ur det hela. Men på samma gång undrar jag vem jag egentligen kan lita på. Jag har en skräck som flyter inom mig likt en stark ström. Ibland får den mitt blod att isa.

Jag tänker på mor, far, bror, syster, som alla gav sig iväg frivilligt till den så kallade bättre platsen, platsen där de skulle få arbete, där de skulle börja om. Ingen av dem vis-ste att de var på väg att utrotas så som man gör med sjuka djur eller parasiter. Då bilderna rullar i huvudet, rinner havsblå tårar ned för mina kinder och lämnar ljusa ränder

längs dem. På samma gång värker magen på grund av matbristen, jag känner kramperna i magen.

- Ser du efter där inne?

Det är manliga röster jag hör som kommer emot oss. Mamman med det skrikande barnet sätter handen för munnen på honom… Jag undrar om han får någon luft? En panikångest sprider sig bland oss alla då de tyska sol-daterna försöker komma in genom dörren.

Jag ställer mig upp, känner kallsvetten rinna längs rygg-raden och huvudet känns lika tungt som ett bowlingklot. Det känns som om allt och alla börjar snurra runt och jag kan inte få mina fötter att röra på sig. Jag hinner inte fly!

GETTOT I WARSZAWA - inlevelsetext och bild av Azra

Förändrad version av bild 167, av och med Azra.

Några unga män springer mot bakdörrarna men de hinner inte, för tyskarna har redan sett dem och skotten från de-ras revolvrar är redan på väg emot dem. Som säckar med potatis faller de ned på marken. Allt går så fort och jag hinner inte uppfatta allt. Några familjemedlemmar skriker i bakgrunden.

- Tror ni, små kryp, att ni kan komma undan? Ut, ut på gatan! skriker en soldat åt oss på samma gång som han skjuter ett skott i luften.

Jag hoppar till! Alla börjar vi röra oss mot vägen. Överallt finns det soldater och i nästan varje hus brinner det. Bygg-naderna är helt förstörda och området ser ut som en tipp. En svart rök har lagt sig över gettot som ett täcke, ett

täcke som stryper mig. På grund av svält och törst går vi väldigt sakta längs vägen eskorterade av soldater. Att vi går sakta duger inte för de tyska soldaterna, så lite då och då stöter de till oss med gevären och skriker fula ord på tyska som: Scheisse eller Donnerwetter, Juden.

Men jag bryr mig inte längre. Jag känner inte slagen jag får mot mitt huvud eller de där ilskna blickarna. Jag kän-ner mig som en sten som inte går att väcka till liv. Jag går

Idé och text: Azra

där på gatan mot mitt öde, mot en annan värld. Jag näst intill längtar, tänker på att jag ska få möta min mamma. Hon ska stå där och vänta på mig med öppna armar och säga att nu är allting bra. Lidandet är slut och du är trygg här hos mig.

Vi kommer fram till Umschlagplatz. Där får vi vänta en stund tillsammans med många andra judar. Jag hittar en mur och sätter mig ned med ryggen mot den. Jag tittar upp mot solen som lyser och drar in mina knän, kramar dem med mina armar. Sedan lutar jag huvudet mot knäna. Ber en tyst bön och svävar bort från alla skrik, allt gnäl-lande, gråtande och all olycka. Önskar att jag var döv och slapp höra allt. - Res dig upp!

En tysk soldat knackar på mina ben med sitt gevär och pekar mot tåget som alla står uppradade framför. Några har med sig packade väskor och andra har nästintill inget på sig. Förstår de inte att de är på väg mot döden?

Vi börjar stiga på tåget en efter en och under tiden står soldaterna där längs sidorna med sina gevär. Ibland skrat-tar de så högt att skratten ekar inom mig.

En ung man med gröna, vackra, men utmattade ögon räcker mig sin hand och jag kliver ombord på tåget. En sista gång ser jag upp mot himlen och ljuset innan en sol-dat smäller igen ståldörren framför näsan på mig. Jag hör att de låser utifrån.

Vagnen ligger i ett mörker med stämplade själar ombord.När tåget börjar rulla tänker jag på himlen jag sett innan dörren stängts igen. Några svarta moln hade börjat täcka solen och regnet var på väg…

Anfallet mot Pearl Harbor – minut för minut: händelseför-loppet mellan 06.45 – 09.45 den 7 december 1941, då över 2 000 amerikaner miste livet när japanska bombplan anföll den amerikanska flottan i Pearl Harbor, i Hawaii. Vintern 1941 kom Japan med i andra världskriget. Japan var aldrig engagerat i striderna i Europa under denna krigsperiod, även om landet var allierat med Tyskland. För Japans del pågick kriget främst med USA. När första världskriget tog slut, var Japan med på den vinnande sidan, men samtidigt tillhörde landet den skara av länder som inte ansåg sig ha fått en rättvis tilldelning i fredsuppgörelsen. Därför började Japan i början av 1930-talet försöka utvidga sina gränser. Japans officielle ledare var kejsare Hirohito, men det var egentligen de militära ledarna som hade makten. De ville bygga upp en gemen-

sam ekonomisk zon i de östra delarna av Asien, med styret i Tokyo. De andra länderna i dessa delar av Asien ville förstås inte hamna under japanskt styre. Så enda sättet för Japan att få sin vilja fram var genom krig. 1941 hade Japan hade tagit Manchuriet, Franska Indokina, delar av Kina och delar av övriga Sydostasien. USA stödde Kina finansiellt, och gillade inte Japans expansion. Därför beslöt de, tillsammans med Storbritannien, om en straf-fåtgärd för Japan genom att sluta exportera olja till lan-det. Detta var ett bakslag för Japan. Landets oljereserver kunde räcka i fredstid högst två år, men i krigstid ett år, då Japans krigsmaskin var i högsta grad beroende av oljan. Japan såg USA:s aktion som ekonomisk krigsföring, d.v.s. inte krig med vapen, men ändå krig genom att manipulera ekonomiskt. Japan försökte förhandla med USA, men för-beredde samtidigt en manöver, som gick ut på att anfalla

PEARL HARBOR - faktatext av Mahamuda

NARA´s originaltext: Bild 126: USS Shaw exploderar under det japanska anfallet mot Pearl Harbor. 7 december 1941.

Hong Kong, Malaya, Nederländska Ostindien och USAs´ flottbas Pearl Harbor, Hawaii. Syftet var att överraska USA och snabbt slå ut den amerikanska stillahavsflottan.

Så den 7 december 1941 attackerade Japan Pearl Harbor, utan krigsförklaring. Japan anföll med 183 plan som fällde bomber och torpeder mot USA:s örlogsfartyg och flygplan. Attacken var över efter två timmar, och då var 18 ame-rikanska örlogsfartyg försatta ur stridbart skick, nästan alla flygplanen förstörda, och fem slagsskepp sänkta eller allvarligt skadade. 2 403 amerikanska soldater var dödade, 1 178 sårade, medan Japan bara hade förlorat 185 man. Anfallet framstår som en av krigshistoriens störst upplag-da och mest effektivt genomförda överraskningsattacker.

Dagen efter anfallet mot Pearl Harbor förklarade USA och Storbritannien förståeligt nog krig mot Japan. Då passade

Tyskland (som ju var allierat med Japan) och Italien (som var allierat med Tyskland) på att förklara krig mot USA. I praktiken hade USA även innan krigsförklaringen varit emot Hitler (fast USA var neutralt), de hade hjälpt Stor-britannien ekonomiskt. Hur som helst, i Europa krigade USA, Storbritannien och Sovjetunionen mot Tyskland och Italien, och i Asien stred USA och Storbritannien mot Japan.

Det japanska anfallet kom verkligen som en chock för USA. Och visst, det var fult och ohederligt av Japan att anfalla utan någon krigsförklaring. Men, som jag tidigare skrev, japanerna såg sig som utsatta för ekonomisk krigs-föring av USA, och det rättfärdigade deras anfall, ur deras synpunkt i alla fall.

Nu rasade hela USA mot Japan. De skulle straffas!

Som alla andra dagar gick solen upp fint över staden Ha-waii, den 7 december 1941. Jag vaknade av att fåglar kvitt-rade utanför mitt fönster och det varma ljuset från solen kom igenom mitt fönster på mitt ansikte. Det var dags att gå till skolan.

På väg till skolan gick jag som vanligt förbi den guldsan-dade stranden. Den dagen glittrade vattnet extra mycket och det såg väldigt vackert ut från långt håll. Jag kunde inte motstå vattnets glittrande, så jag gick till bryggan för att doppa ner fötterna en liten stund och känna på det. Just då jag hade satt mig ner och plaskade, hörde jag oljud, jag tänkte inte så mycket på det just då, men allt som tiden gick kom ljudet närmare och närmare. Plötsligt såg jag flera flygplan komma flygande över himlen mot mig, men så flög de förbi och började släppa ner något över Pearl Harbor. Otroligt nog skedde det efter några sekunder en explosion, därefter släppte de ner flera föremål och det blev flera explosioner. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag stelnade till och kunde inte röra mig eller göra något. Fanns det över huvudtaget något som jag kunde göra?

Jag satt bara där och tittade. Det kom allt fler flygplan och gjorde som de andra gjorde, nämligen släppte ner något. Det skedde flera explosioner och det lät värre för varje gång. Röken av explosionerna gjorde att den vackra ljusa morgonen omedelbart blev mörk, hela himlen fylldes med rök. Mörkheten tydde på att något otäckt hade inträffat.Till slut fick jag tillräckligt med styrka så att jag kunde resa mig och springa därifrån hem igen. På vägen dit såg jag hur folk runt omkring sprang hit och dit. Allas an-sikten var fulla med skräck och rädsla och de sprang för att söka skydd, men de verkade inte vara säkra på det de gjorde eller åtminstone försökte göra.

Äntligen kom jag hem, där inne satt mamma med min lil-lasyster, som bara var några månader, tätt intill sig. Jag stängde snabbt dörren och satte mig bredvid henne. Hon sa inget, men hon verkade vara lite lättad över att se mig oskadd. Men ändå så var hon väldigt orolig över något, och inte förrän då kom jag på att någon fattades, nämligen pappa. Med den tanken på att pappa arbetar just där de där explosionerna skett blev jag stum. Jag kunde inte ens fråga

PEARL HARBOR - inlevelsetext och bild av Mahamuda

Idé och text: Mahamuda

mamma om honom, för vi tänkte båda på samma sak. Explosionerna med oljuden höll på ungefär i en timme. Det kändes lugnt, men vi vågade inte gå ut, utan stannade resten av dagen hemma.

Dagen därpå fick vi veta att det var Japan som hade at-tackerat Pearl Harbor av någon ekonomisk anledning, och överraskat USA. Förståeligt nog förklarade USA och Stor-britannien krig mot Japan.

Anfallet hade tagit död på över 2000 amerikaner, och bland dem var pappa. Vår pappa hade lämnat oss själva i denna otäcka värld. Det kändes som om skyddet och taket över mig hade försvun-nit.

De över 2000 döda människorna kände jag inte och hade inte några starka känslor för heller. Men jag hade ju själv förlorat en väldigt nära person, som jag aldrig kommer att få tillbaka, så jag visste hur det kunde kännas.

Den tanken, på de dödas närstående, hur de kände det, fick mig att rysa till.

Så hemskt det måste vara, eftersom när en person dör kvarlämnar den en hel del minnen hos de närstående per-sonerna, och sedan lider dessa människor av smärtan som minnen ger resten av livet.

Förändrad version av bild 126, av och med Mahamuda.

Bilden jag valt togs den 14 augusti 1945 av fotografen Victor Jorgensen.

Ögonblicket Victor tryckte på knappen var en glädjestund för folket. Nu var äntligen andra världskriget slut.

Kriget började gå mot sitt slut den 6 augusti 1945, då USA släppte en atombomb över Hiroshima i Japan. När bomben träffade marken exploderade hela staden och en area på 2 km jämnades med marken. Inte nog med att staden förstördes, över 80 000 människor förvandlades till aska, på bara några sekunder. Massor av människor skadades också.

Tre dagar senare, den 9 augusti, släpptes en till bomb,

fast denna gång över Nagasaki. Staden ödelades till en tredjedel och bomben skördade 40 000 liv.

Även om många överlevde drabbades de av strålningen.Den leder till sjukdomar, missbildningar och att djur föds med två huvuden. Arvet går från generation till generation vilket inte är bra. Allt som lever drabbas.

År 1950 började man återuppbygga staden Hiroshima och i augusti varje år hålls en fredshögtid i staden. Den har även blivit en vallfärdsort för många och är ett bevis på vad en atombomb kan göra.

Efter att städerna blivit attackerade kapitulerade Japan, vilket var meningen med attacken.

NEW YORK 14 AUGUSTI 1945 - faktatext av Alexandra

NARA´s originaltext: Bild 197: “New York City firar Japans kapitulation. De kastade vad som helst i luften och kysste vem som helst på Times Square.” Lt. Victor Jorgensen, 14 augusti, 1945

” - God morgon New York City! Idag är det den 7 augusti, 1945. Igår släpptes en atombomb över Hiroshima i Japan, något som vi alla väntade på, och nu hoppas president Harry Truman att Japan kommer att kapitulera. Vi beräk-nar att ungefär 80 000 människor dog och ännu fler ska-dades. Truman har sagt i ett tal att det inte är slut än och att en ny atombomb planeras att släppas inom några dagar.Nu över till vädret…”

Jag skulle träffa min pojkvän idag på restaurangen, för att fira hans födelsedag, men jag kände inte alls för det efter beskedet. Ilskan var så stor att den rymde hela mig med hat och en kristallklar tår rann nerför min kind.

Jag tänkte högt och skrek:

-Hur fan kan dom ta till ett sånt drastiskt vapen och döda 80 000 av civilbefolkningen!?

Utanför på gatan hörde jag människor som skrek av glädje, lycka och kärlek.

Hur kunde de vara så glada, tänk på de efterlevande som klarade sig...

NEW YORK 14 AUGUSTI 1945 - inlevelsetext och bild av Alexandra

Idé och text: Alexandra

Förändrad version av bild 197, av och med Alexandra.

När många trodde att kriget hade tagit slut och trodde att det värsta som kunde hända hade hänt, hade USA andra planer. Den japanske kejsaren hade önskat att kriget hade tagit slut, då USA bara erövrade japanska öar efter varandra. Den amerikanska statsledningen hade ingen tvekan om att använda atombomben. Det var en stor diskussion var de skulle detonera atombomberna, men de enades till slut, för de ville att målet skulle ha en militär betydelse!

Valet föll på Hiroshima och Nagasaki.

De detonerade de första bomberna den 6 och 9 augusti. Förödelsen blev ENORM!!! I Hiroshima dog omedelbart ca 78000 människor och i Nagasaki 36000 människor!! Många tusentals människor blev skadade. Japan hade svårt att inte göra något åt saken efter denna tragedi, men det mest idiotiska skulle vara ifall de inte kapitulerade.

Den japanska kapitulationen undertecknades ombord på USS Missouri 2 september, 1945 av den japanske generalen Umezu.

NARAs originaltext: Bild 164. “Patientens hud har brännskador med ett mönster överenstämmande med de mörka partierna i den kimono som hon bar vid explosionsögonblicket.” Överlevande efter atombombsexplosion. Ca 1945.

HIROSHIMA-NAGASAKI - faktatext av Hidaya

I maj 1945 var vi japaner slagna på alla fronter, det kom in massor med skadade soldater, kvinnor och barn hela tiden. Jag hade väldigt mycket att göra, jag hade nästan inte varit hemma på flera dygn tack vare kriget.

Det jag drömde om under de jobbigaste dagarna var att kriget skulle ta slut, och att få äta en riktigt god måltid, något som jag verkligen inte hade haft tid att göra. När vi alla trodde att de hade blivit lugnt i landet, i alla fall i Hiroshima, så hörde jag en rejäl smäll, som jag aldrig hört förut, och alla skrek och sprang.

USA hade släppt en atombomb över Hiroshima den 6 au-gusti 1945.

Vi tog våra sjukhusprylar och flyttade vårt flyttbara sjuk-hus till den närmaste stora staden, där det var lite lugnare.

Idé och text: Hidaya

När vi kom dit hörde vi att 78000 människor hade dött av atombomben.

Vi hann inte sörja, för det kom hela tiden skadade till oss som vi var tvungna att ta hand om. Samma dag kom en ung vacker kvinna som var brännskadad på hela kroppen. Hon hade på sig en kimono som hade bränt sig fast på hennes hud. Det var henne som jag tyckte mest synd om, för hon hade hela livet framför sig (stackarn.)

Hela hennes familj hade omkommit så hon stannade kvar hos mig.

HIROSHIMA-NAGASAKI - inlevelsetext och bild av Hidaya

Förändrad version av bild 164, av och med Hidaya.

Operation Barbarossa var namnet på Hitlers plan att an-gripa Sovjetunionen. År 1941, den 22 juni, anföll tyska soldater med stridsvagnar och bombplan Ryssland.Sovjetiska stridsplan hann inte ens lyfta innan de förstör-des.

Tysklands mål var att erövra Leningrad, Moskva och Ukraina innan vintern. I oktober nådde den tyska armén Moskva. Man kunde se topparna på de ryska kyrkorna i Kreml, Moskvas hjärta. Moskva var Hitlers sista destina-tion i Ryssland.

Alla ryssar var beredda att bränna ner varenda viktig byggnad i Moskva om de skulle förlora slaget. Men några kilometer innan Moskva stoppades de tyska soldaterna av en mur av människor och stridsvapen.

Ryssland stoppade även tyskarnas anfall i Leningrad.Ryssland lyckades hejda tyskarnas offensiv, med en förlust av omkring 3 miljoner män.

OPERATION BARBAROSSA - faktatext av Tin Fu

NARA´s originaltext: Bild 83. Tyska trupper i Ryssland. 1941

Vi alla är rädda, ingen vet vem som kommer att dö härnäst eller när kriget tar slut. Vi kanske dör eller blir tillfånga-tagna av ryska soldater. Vi ber till Gud att kriget ska ta slut.

Jag och mina kamrater är ute på slagfältet. Runt omkring oss hör vi ljud från granater, gevär och plågade ljud från skadade soldater.

– När ska kriget ta slut? Vad ska jag göra? Svara mig GUD!!!

Jag vet inte hur länge jag kan stå, inte heller hur länge jag kan leva. Mitt liv är som en bomb som man inte vet när den ska explodera. Denna tanke plågar mig dag och natt. Jag tänker hela tiden på min familj och min lille son som är hemma och väntar på sin far, som en dag ska komma hem. Jag vill komma hem till Tyskland som en hjälte, kanske till och med bli befordrad till general eller kapten.

En dag ute på slagfältet…Jag håller i mitt gevär med ena handen och slänger mig ner bakom en stor buske tillsam-

Idé och text: Tin Fu

mans med min kompis. Försiktigt kikar jag upp bakom busken efter fiender.

Plötsligt hör jag ett skott. Med en snabb undanmanöver hoppar jag åt sidan och kulan träffar min kompis i magen. Han faller omkull med ett smärtsamt skrik. Blodet rinner ner och bildar en stor pöl under honom. Snabbt slänger jag mitt vapen rusar fram till min stönande kompis.Han hostar upp blod och säger:

– Sköt om dig min vän…- NEJ! skriker jag.

Med tårar i ögonen tar jag upp en granat och kastar den mot ryssen som sköt min kamrat.

– BOOM!

OPERATION BARBAROSSA - inlevelsetext och bild av Tin Fu

Förändrad version av bild 83, av och med Tin Fu.

Denna bild är tagen av den amerikanska militären den 14 april 1945, vid befrielsen av koncentrationslägret Buch-enwald nära staden Weimar i Tyskland. Här ser man en last av avlidna judiska lägerfångar. De har hänsynslöst och likgiltligt packats samman i en vagn och av de magra

kropparna att döma så har de svultit till döds.

Buchenwalds koncentrationsläger ligger nära Weimar i Tyskland och grundades 1937. Weimar var innan kri-get en berömd tysk stad, känd för sitt rika kulturella liv.

KONCENTRATIONSLÄGRET I BUCHENWALD - faktatext av Ishita

NARA´s originaltext: Bild 181: “En lastbilslast med nazifångars kroppar, koncentrationslägret i Buchenwald, Weimar, Tyskland. Kropparna skulle precis förintas genom att brännas, när lägret befriades av trupper från den amerikanska tredje armén.” Pfc. W. Chichersky, 14 april, 1945.

Idé och text: Ishita

Många berömda personer som Goethe, Schiller, Franz Lizst och Bach har bott här. Idag förknippas denna stad med judeutrotningen under andra världskriget.

Buchenwald var ett av de största koncentrationslägren som upprättades av nazisterna. Lägret byggdes upp av fångarna själva. Under hela sommaren 1937 tvingades dessa människor att använda sin ”fritid” till att bära tunga stenar från stenbrotten till lägret. De som hade oturen att, enligt nazisterna, bära på för små eller lätta stenar, döda-des omedelbart. Ett stort antal fångar blev fastkedjade vid sina tunga arbetsvagnar medan de tvingades sjunga ”SS”. SS kallade dessa för ”De sjungande hästarna”. Tusentals människor dog dessutom under konstruktionen av vägen från Etterberg till ingången av lägret. Fångarna kallade vägen ”Blood Street”.

Den första befälhavaren i Buchenwald var SS-officeren Koch. Koch och hans fru Ilse Koch var brutala, hänsyns-lösa och sadistiska mördare. Det är känt att Ilse Koch ofta slog fångarna med ridpiska och samlade på lampskärmar, bokomslag och handskar gjorda av människoskinn från de döda offren.

Det officella målet för detta läger var att förinta alla fångar. Tusentals människor dödades här, av arbete, tortyr, våld, sjukdomar (t. ex. tyfus) eller helt enkelt av svält och dålig hygien. En del offer avlivades, ibland med dödliga injektioner. Enligt uppgifter fanns det inga gaskamrar här. Man dödade dock många fångar genom att lura in dem i ett rum och sen placera en stor vikt, exempelvis en trästock med ett litet hål, på deras rygg och sedan skjuta fången i nacken genom hålet. Förutom dessa hemska av-livningsmetoder utnyttjades fångarna här som arbetskraft. De tvingades arbeta på fabriker av olika slag, i malmgru-vor och stenbrott och de användes i olika konstruktions-projekt. Svaga arbetare eliminerades omedelbart.

I början var Buchenwald ett läger endast för män. De flesta var politiska fångar. Kvinnor placerades inte här för-rän 1944. Precis som i många andra koncentrationsläger steg antalet fångar dramatiskt här också. I juli 1937 fanns det 100 fångar och i slutet av mars 1945 skulle antalet ha stigit till nära 100 000.

Buchenwald skördade ca 60 000 människoliv, om man utelämnar de 13 000 offer som omplacerades. Majoriteten dog efter 1942. I takt med de hela tiden stigande siffrorna byggde man ut lägret med s.k. subcamps.

Buchenwald var mycket hårt kontrollerat från början. Runt hela lägret fanns elektriska staket, speciella vakt-och utsiktstorn utrustade med automatiska kulsputor och maskingevär. Fängelset - ”the Bunker”, var placerat precis vid ingången så att de som försökte fly snabbt kunde bli omhändertagna.

I början av april 1945 började amerikanska styrkor närma sig lägret, tyskarna började därmed evakuera lägret, fång-ar avrättades eller skickades till andra läger.

På eftermiddagen den 11 april trängde den amerikanska militären in i Bucenwald som befriades, men vid det laget fanns det knappt några överlevande…

Förändrad version av bild 181, av och med Ishita.

Sakta går jag och ställer mig framför vagnen. En outhärd-lig stank av ruttna lik sticker i näsan. Den syn jag möter får mitt hjärta att brista. Jag önskar att mina ögon ljög, men tyvärr, livets bittra sanning ger mig en rungande örfil.

Min blick fastnar vid en stor hög av avlidna lägerfångar som är tätt sammanpackade i en lastbilsvagn och stirrar upp med svarta ihåliga ögon som speglar krigets förödan-de krafter. De magra kropparna avslöjar en grym verklig-het som jag och mina medmänniskor blundat för, trots att vi hela tiden varit så nära.

Det syns att tortyr, misshandel och förtryck varit deras vardag. Brutal, hänsynslös och omänsklig behandling har präglat deras liv och frambringat deras tragiska livsöden.

För första gången under mitt sextonåriga liv står jag innanför Buchenwalds stängsel, och jag inser att jag nå-gonstans i mitt undermedvetna hela tiden varit varse om detta, men förvrängt allting in i det sista.

Skulle jag säga att jag aldrig undrat över vad som egentli-gen gömde sig bakom Buchenwalds elektriska staket skulle det vara en lögn. Skulle jag påstå att jag aldrig dragit mamma i kjolen och frågat om alla hundratals transport-bilar som lämnat av fångar i vitrandiga kläder vid ”Blood Street” skulle jag vara lika skyldig som nazisterna.

Den ångest och alla samvetskval som böljar över mig hjälper inte dessa lik som ligger här och väntar på att bli slängda i någon massgrav.

Jag önskar nästan att jag var någon av dem för att slippa känna all den maktlöshet och förtvivlan som sliter och tär på min själ. Jag skäms över mitt folk, jag skäms över mänskligheten. Är vi djur eller människor, hur kunde vi låta detta hända? Hur kunde vuxna människor bara stå och titta på? Aldrig vill jag bli som dem, aldrig vill jag bli vuxen… Jag önskar att jag var dum som en sten, kanske

skulle det rättfärdiga mitt fega uppförande…

Jag känner att benen inte längre orkar bära, att gråten snart är nära. Sakta sjunker jag hjälplöst ner i den torra, smutsiga jorden och tårarna sköljer mitt ansikte.

Plötsligt hörs släpande steg bakom mig. Jag tittar bakåt och ser två män i kakigröna uniformer. Den ene har en svart kamera hängande runt halsen. De talar ett främ-mande språk, men jag förstår mycket snart att de är ameri-kaner. Amerikaner, ja, tror ni verkligen att allt kan doku-menteras i en filmrulle? Den som inte sett med egna ögon, den kan aldrig veta eller förstå…

Människor kan gå här om femtio år men ändå känna stan-ken av lik, höra alla olycksfåglar ljuda i himlen, men ändå aldrig riktigt förstå…

KONCENTRATIONSLÄGRET I BUCHENWALD - inlevelsetext och bild av Ishita

Idé och text: Ishita

FÄLTSJUKSKÖTERSKOR AUGUSTI 1944 - faktatext av Stefanie

Bilden är tagen den 12 augusti år 1944, av en Parker. Den föreställer en grupp amerikanska kvinnor, sjuksköterskor som precis har anlänt till Normandie i Frankrike efter tre års tjänst i England och Egypten. Mildred E. Barnett har befälet över denna grupp. Från vänster till höger: Lt. Helen R. Cosma, Lt. Mildred E. Barnett, Lt. Mary C. Keliemer, Lt. Lola Howard och Frances Croley, från det amerikanska röda korset.

Denna grupp av modiga kvinnor var med en tid under slaget vid El Alamein och hjälpte de brittiska soldaterna

som hade blivit skadade.

Under krigstider byggs det upp en sorts läger med tält, resterna av sönderbombade hus eller övertagna städer. Lägren är små, men där finns det nödvändigaste, på så sätt blir det lätt att flytta om man blir om kommenderad. Läkarvård och sjuksköterskor finns också där, några följer även med under stridernas gång, för att kunna rädda så många liv som möjligt.

NARAs originaltext: Bild 54: Sjuksköterskor vid ett fältsjukhus ankommer efter tre års tjänstgöring till Frankrike, eftern en resa via England och Egypten. Foto Parker, 12 augusti 1944.

FÄLTSJUKSKÖTERSKOR AUGUSTI 1944 - inlevelsetext och bild av Stefanie

Förändrad version av bild 54, av och med Stefanie.

Det är den 12 augusti år 1944, vi är äntligen framme i det torra, men ändå underbara, Normandie i Frankrike. Det här är ännu ett steg närmare friheten och våra hem i Flori-da, för var dag som går blir hemlängtan starkare, den biter och gnager i kroppen som en råtta på ett blodstänkt rep.

England, England, England… Nu finns bara de hemska minnena kvar. Under de fyra år som jag har lett denna grupp av starka kvinnor, som vågat offra sina liv för att hjälpa andra, har mina minnen från barndomen och våra familjeresor till London och Glasgow blivit svaga och känns inte längre verkliga.

Jag känner hur sorgen, över de döda, och lyckan, att vara på väg hem, blandas i kroppen och tårarna sakta komma fram bakom ögonlocken. Jag vänder mig om och torkar ögonen på tröjärmen, innan jag vänder mig framåt igen för att bli fotograferad, jag försöker le och märker att de andra har lika svårt för det som jag har.

Mina vänner och kollegor står runt mig och fotografen försöker få oss att skratta när han ska ta den andra bilden. Till slut blir han nöjd och kameran går av, undrar hur bil-den blir?

När vi går mot det stora samlingstältet rullar det in två gigantiska pansarvagnar i den gräsklädda gläntan. Flag-gorna som är målade på pansarvagnarnas sidor visar att de är amerikanska. Soldaterna kliver ur pansarvagnarna och de flesta hälsar på oss. Några ser ut att vara i fin form medan andra ser ut som om dom… jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan när jag ser dessa män. Jag kommenderar sjuksköterskorna att ta de mest skadade till sjuktältet och hjälpa dem, de andra får vila i gräset medan de förses med mat och dricka.

När allt har lugnat sig och jag äntligen kan sitta ner och vila drömmer jag mig bort från allt det hemska som de här fyra åren har visat mig. I min drömvärld sitter jag hemma på verandan och äter middag med min familj medan solen

Idé och text: Stefanie

går ner i horisonten och färgar omgivningen röd.

Jag väcks av en soldat som står böjd över mig. Han talar om vad han heter och frågar om jag skulle vilja komma och äta lite. Jag märkte att det började bli sent och det kurrade i min mage, så jag reste mig långsamt upp och följde ho-nom till mat-tältet.

Det var underbart att få mat i magen.

Direkt efter maten gick jag och lade mig, min sista tanke var:

”I morgon är det en ny dag, hoppas att vi kommer närmare hem…”

Motståndrörelsen i Paris planerar för en avgörande strid och beväpnar sig med gevär, handgranater och lätta automatvapen. Den tyska ockupationsmakten lade beslag på livsmedlen. Åren 1940 – 1944 transporterades 845000 ton kött till Tyskland.

Det som blir över till den franska befolkningen räcker inte alls till. Parisarna blir djärvare och djärvare. Fruktan för tyskarna avtar. Den 20 augusti syns franska flaggor ute på stan för första gången.

Trikoloren, den blå-vit-röda duken, fladdrar från monument och lägenhetsfönster, statyer och balustrader. Men redan dagen därpå åker tyska soldater omkring och tar ner flaggorna. På en del ställen bl. a vid Avenue des Champs Elysées, blir det strider mellan tyskar och motståndsmän.

MOTSTÅNDSKAMP I FRANKRIKE - faktatext av Mehmet

NARA´s originaltext: Bild 102:. “En amerikansk officer och en fransk partisan hukar sig bakom en bil under gatustrid i en fransk stad, ca 1944.”.

När den tyska ockupationsmakten lade beslag på våra livsmedel i Paris tyckte jag att det gick över gränsen, jag kände att jag var tvungen att göra nåt åt saken.

Åren 1940 – 1944 transporterades bl a 84500 ton kött till Tyskland. Det som blev över till oss, den franska befolkningen, räckte inte alls till.

Jag ville kriga för mitt land. Jag kunde inte bara sitta och titta på när jag och min familj nästan svalt ihjäl, så därför gick jag med i motståndrörelsen. Jag ville kriga för mitt land. Jag kände att jag var redo att dö för mitt land.

Redan första dagen i motståndrörelsen satte vi upp franska flaggor i stan, men de tyska soldaterna tog ner flaggorna och fruktan för tyskarna var stor. Vi började beväpna oss med lätta automatvapen, handgranater, gevär och knivar.

Vi planerade för en avgörande strid.

Idé och text: Mehmet

MOTSTÅNDSKAMP I FRANKRIKE - inlevelsetext och bild av Mehmet

Förändrad version av bild 102, av och med Mehmet.

D-DAGEN 6 JUNI 1944 - faktatext av Adam H

D-dagen 6 juni 1944 - de allierades invasion av Nordfrank-rike under andra världskriget. Slaget om Normandie hade kodbeteckningen Operation Overlord och det började med landsättning av allierade trupper från Kanada, Storbritannien, USA och Frankrike i Normandies kustområden i norra Frankrike.

Landsättningarna började tidigt på morgonen den 6 juni 1944, den dag som är känd som D-dagen, då sammanlagt ca 156 000 man samt 1 700 motorfordon och mängder av övrig utrustning landsattes från luften och från havet på fem olika stränder, Gold, Juno, Sword, Utah och Omaha. Invasionen fortsatte under de följande veckorna med

strider framför allt på marken och i luften, för att i första hand överta, senare att utvidga och slutligen bryta sig ut från brohuvudet i Normandie. Det är utan tvekan ett av de mest kända slagen under hela andra världskriget.

I invasionen användes ca 3 000 landsättningsfarkoster. Dessutom deltog ca 3 000 fartyg och ca 13 000 flygplan av olika typer varav 822 med fallskärmssoldater.

De allierades sammanlagda förluster under dagen räkna-des till ca 11 000 man (stupade, sårade och saknade) medan de tyska förlusterna är något svårare att ange, siffror som angetts av högre tyska officerare varierar mellan 4 000 och 9 000.

NARAs originaltext: Bild 99: “Landstigning på Frankrikes kust under tung nazitysk maskingevärseld, amerikanska soldater visade i ögon-licket de lämnar rampen på sin landstigningsbåt från Coast Guard.” Foto Robert F Sargent, 6 juni 1944

D-DAGEN 6 JUNI 1944 - inlevelsetext och bild av Adam H

Förändrad version av bild 99, av och med Adam H.

Idé och text: Adam H

Det är en molnig dag och det duggar lite. Det blåser kalla vindar över mig och mina 30 män i landstigningsbåten. Många likadana båtar bredvid oss åker tillsammans med oss mot landstigningsplatsen, nämligen Omaha Beach. Samtidigt slår andra styrkor till mot fyra andra stränder, Utah Beach, Gold, Juno och Sword. Det deltar 130 000 personer i invasionen, över 1700 fordon, 3000 LCVP´s (landningsfarkost för fordon och manskap) och 13 000 flygplan.

Vi närmar oss stranden och vi vet att snart kommer ku-lorna från MG-42: orna att flyga mot oss från alla håll. Vi börjar göra oss i ordning att springa ut ur båten, eftersom vi snart inte kan åka längre för att det är så grunt. Rampen fälls ner och vi rusar ut ur båten och springer upp på stranden för att ta skydd. Soldater runt omkring mig blir nedskjutna och jag hör MG-42: orna smattra från de tyska bunkrarna längre upp på stranden. Jag slänger mig ner bakom ett metallkors, tillsammans med två av mina män.

De flesta metallföremålen som tyskarna släppt med flyg-plan på stranden är försedda med minor för att förstöra inkommande landfarkoster. Det gör att det är riskabelt att ta skydd bakom en. En bit bort åt höger ser jag några soldater ta skydd bakom ett rykande pansarvagnsvrak. De flesta av pansarvagnarna kom aldrig ens i land. Vi hör skrik från skadade överallt och fältskären, Smith Robert-son från min pluton, försöker krypa omkring och hjälpa de skadade så gott det går.

Jag tar upp en granat och kastar den mot sandbanken uppe på stranden. Granaten landar perfekt vid den lilla muren. När granaten exploderar med ett dån blir det en stor lucka i muren. De flesta av oss som inte är skadade börjar springa mot öppningen. Vi ställer oss nedanför de stora bunkrarna och samlar oss för en ny attack. Jag beordrar två män att täcka oss andra när vi ska springa upp för kul-len så att vi ska kunna utrymma bunkrarna. De två män-nen kikar runt hörnet av bunkern och börjar beskjuta de

tyska positionerna på kullen, dit vi andra börjar springa. Medan jag springer mot kullen hör jag att det börjas skju-ta mot oss och jag försöker kasta mig snabbt ner för att få skydd, men jag blir träffad i magen och ramlar ner istället. Smith Robertson, som var precis framför mig, vänder sig om för att rädda mig, när en kula genomborrar hans hu-vud och spränger bort en stor del av ansiktet. Blod stänker ner mig och liket faller ner precis vid sidan om mig.

Jag ligger nu på stranden och ser kulor flyga över mig, jag mår illa av såret i min mage. Smärtan är outhärdlig och jag försöker röra mig vidare för att få skydd, men smärtan är för stor och jag sjunker ner igen för att vänta på hjälp, som

förmodligen aldrig kommer att komma.

Det känns som om jag har legat här i evigheter nu och jag känner att jag har förlorat mycket blod, eftersom jag bör-jar känna mig trött och lite snurrig.

Plötsligt hör jag ett visslande ljud. Jag vet att det kommer från en granat som precis skjutits iväg av tyskarnas artil-leri och sekunden senare landar den bredvid mig. Världen försvinner med en våg av smärta…

SOCKERRANSONERINGSKÖ I USA - faktatext av Beyar

Den här bilden föreställer en sockerransoneringskö i USA år 1942. Under ransoneringen så bevarade de resurserna genom att ha ransoneringsbiljetter för att kontrollera hur mycket folk köpte. Det var viktigt att inget tog helt slut. Ransoneringen gällde bl.a för bensin, kött och socker, även skor.

Polly Devlin som var med om ransoneringen berättar att hon fortfarande tänker på det, när hon slänger saker. Hon

säger alltid till barnen att inte slänga förpackningar el-ler mat utan att den är slut. Hon berätta också att de var mycket snåla på den tiden, de var tvungna att spara så att det räckte. De kunde t.ex göra bröllopsklänningar av fall-skärmstyg.

Sockerransoneringen övergavs inte förrän i juli 1947, för först då hade produktionen kommit igång.

NARAs originaltext: Bild 16: ”Sockerransonering.”

Idé och text: Beyar

SOCKERRANSONERINGSKÖ I USA - inlevelsetext och bild av Beyar

Förändrad version av bild 16, av och med Beyar.

Snart var det min och Steve’s tur att komma fram i kön. Det var mamma som skickade mig och Steve att hämta ut månadens socker och mat. Jag var nästan tvungen att gå, för att mamma är sjuk och inte ens kan resa sig från sängen. Äntligen när jag kom fram så fick vi två paket med socker, bacon och lite ris. Det var bra att Steve följde med eftersom det är så tungt att bära.

Jag har en sådan lust att äta stekt bacon med lite ägg, det är så gott. Jag har inte ätit det på två månader. Jag får fråga mamma om det räcker till lite till Steve som tack för hjälpen.

Pappa saknar jag så mycket. Han är med militärtruppen i USA och han skickades till Tyskland. Jag och mamma vet inte längre om han lever, vi bara hoppas.

Det känns så tråkigt utan honom. Mamma är inte någon man kan prata med, så just nu har jag bara Steve. Men Steve har kvar sin familj här i byn. Hans pappa är pensio-när så han behövdes inte för militären.

PÅ VÄG TILL INTERNERINGSLÄGRET - faktatext av Nadia

År 1941 den sjunde december började det japanska anfallet mot Pearl Harbor.

Så president Roosevelt bestämde sig för att alla japaner som levde i USA skulle bli utvisade och bo i läger runt om i landet. Sammanlagt blev 110 000 japaner inspärrade i

olika läger i olika delstater.

Efter 26 år fick amerikanarna tillbaka förtroendet för japanerna och de fick ersättning för den tiden de satt inspärrade.

NARAs originaltext: Bild 28. Ett evakuerat barn av japanskt ursprung väntar på en buss till ett uppsamlingscentrum, våren 1942”. Foto Clem Albers, Kalifornien, april 1942.

PÅ VÄG TILL INTERNERINGSLÄGRET - inlevelsetext och bild av Nadia

Förändrad version av bild 28, av och med Nadia.

Den 7:e december 1941 var en solig tidig morgon. Jag satt i köket med mamma, och åt en brödbit med mjölk medan min pappa satt och lyssnade på radionyheter som vanligt. Efter några minuter ropade pappa högt och sa åt min mamma och mig att komma och lyssna på nyheterna.Jag och mamma sprang till radion och hörde hur Pearl Harbor blev bombat av japanerna. Jag visste att USA skul-le förklara krig mot Japan, men att vi skulle utvisas här i USA kom inte i min tanke.

Jag sprang tillbaka till köket för att äta klart min brödbit, men plötsligt slogs vår dörr upp av soldater. Soldaterna

Idé och text: Nadia

hotade oss med vapen och tvingade oss att packa. Vi pack-ade och åkte med en lastbil full med andra japaner.

Nu sitter jag här på trottoaren med min familjs väskor och väntar förväntansfullt på vart de ska ta oss. Men jag tän-ker inte så mycket på det. Det viktigaste är att jag tog med mig brödbiten, för jag är så hungrig.

PELELIU ISLAND, STILLA HAVET, 1944 - faktatext av Lisa

Den 15 september 1944 gick den amerikanska marinen i land på ön Peleliu Island i Stilla havet. En korallö som snart skulle ligga i ruiner.

Det var efter att Japan hade gått i krig med den amerikan-ska flottan i Pearl Harbor som Amerika bestämde sig för att gå med i andra världskriget. Innan hade de egentligen inte velat ha något med kriget att göra. Men nu när ja-panerna gått till anfall, var det dags att visa vilka det var som var störst och mäktigast. De hade redan lyckats ta många områden och öar runt Japan och låg nu så nära Ja-pan att det snart skulle vara tid att anfalla japanerna. Men de var inte ense om hur de skulle gå till väga. Det fanns två olika viljor, en vilja som först ville gå till attack mot Kina och sedan ta Japan efter det. En annan vilja ville först ta sig förbi Filippinerna och sedan ta Japan. Amerikas president Franklin Roosevelt fick slutordet och bestämde att de skulle ta vägen över Filippinerna och sedan invadera Japan.

Men det hade inte spelat någon roll när det gällde denna ö, för vilken av planerna det än hade blivit hade den ändå hamnat emellan. Innan amerikanerna kunde ta Filippiner-na var de tvungna att invadera denna lilla korallö, så att de kunde vara säkra på att det inte skulle vara något mot-stånd där senare. Men denna lilla ö var nog starkare än vad amerikanerna trodde, för detta krig varade inte bara i några dagar, som man kanske skulle ha kunnat tro, det va-rade i hela två månader. Men det var förutom det även ett krig där ca 12 000 män gick förlorade. Det var fler än man trodde från första början, men det var inget nederlag för amerikanerna. De vann denna strid, som skulle bli en av de mest bortglömda under hela andra världskriget.

Amerikanerna skulle snart inta Filippinerna och Japan, och lyckas visa världen att det var de som var starkast och mäktigast, genom att år 1945 släppa en atombomb över städerna Hiroshima och Nagasaki i Japan.

NARAs originaltext: Bild 40: Marin Pfc. Douglas Lightheart håller sitt 30 mm´s maskingevär i knät, medan han och kompisen Pfc. Gerald Churchby tar en rökpaus, under upprensningsaktioner på Peleliu Island.” Foto Cpl. H.H. Clements, 14 september 1944.

PELELIU ISLAND, STILLA HAVET, 1944 - inlevelsetext och bild av Lisa

Förändrad version av bild 40, av och med Lisa.

En gång i tiden, det var för länge sedan, hade jag en öns-kan. En önskan om att aldrig bli tvingad att lämna mina nära och kära och försvinna in i en värld där jag varken skulle veta hur de mådde eller om de ens levde. Men den önskan miste jag för några månader sedan.

Jag minns hur jag en dag kom hem från universitetet och fick se mina föräldrar sittande i soffan. Men det var något som inte stämde, jag hade känt det på långa vägar. Deras ansiktsuttryck var inte som de brukade, och att mamma inte befann sig i trädgården var ytterst ovanligt. Deras an-siktsuttryck var det som hade varit mest oroväckande, de hade varit svåra att tyda, men ändå hade det varit lätt att se att något negativt hade hänt. Snart hade mamma brustit ut i gråt och pappa försökt att trösta henne mycket ömt.

Jag kunde se att även han var nära att falla i tårar. Pappa hade tagit ett tungt andetag, tittat på mig och sedan bett mig att sätta mig i soffan. Jag hade lugnt gjort som han sagt och sedan fick jag höra något som jag sent kommer att glömma.

Pappa berättade att en man ringt hem till oss den förmid-dagen och sagt att jag var tvungen att gå ut i krig mot Japan, eftersom de bombat Pearl Harbour och vi nu skulle

Idé och text: Lisa

vara tvungna att gå med i andra världskriget, för att se till att det skulle bli ett slut på det hela.

Idag känns det som detta hänt för länge, länge sedan, för nu sitter jag här och vet absolut ingenting. Det värsta är faktiskt inte att man sitter här med ett vapen i handen, det värsta är att inte veta. Att inte veta om de där hemma mår bra, eller om jag vilken sekund som helst ska få en kula i bröstet och dö. Att inte veta om jag ska få se mina två vän-ner igen eller om detta krig snart ska närma sig sitt slut.

Önskar gör jag inte längre och mitt hopp om att få komma hem minskar för varje dag. Man blir bara svagare och svagare här ute. Bara en liten, liten gnista av hopp skulle räcka för att jag återigen skulle befinna mig i mitt varma och trygga hem och få veta saker igen.

Saker som omvärlden idag vet allt om.

Buchenwald var ett av nazisternas arbetsläger under andra världskriget. 56 500 människor från 18 länder dog i lägret och ligger fortfarande kvar i massgravar på platsen. Lägret öppnades i juli 1937 och är beläget på Ettersberg, några kilometer nordväst om Weimar. Buchenwald var inget koncentrationsläger som t.ex. Auschwitz, här fanns ingen gaskammare, men många dog under det hårda slavarbetet i fabrikerna. Man misshandlade också fångarna och det förekom även rena avrättningar. Nere i källaren fanns det stora järnkrokar som var avsedda att hänga upp snaror i och längs med en av lägrets murar fanns ett stort

NARA´s originaltext: Bild 200. “Dessa judiska barn är på väg till Palestina efter att ha blivit befriade från koncentrationslägret i Buchenwald. Flickan till vänster är från Polen, pojken i mitten från Litauen, och flickan till höger kommer från Ungern.” T4c. J.E. Myers, 5 juni 1945.

krematorium. Många fångar dog också vid medicinska experiment där de användes som ”försökskaniner”.

På platsen för massgravarna ligger idag monumentet över Buchenwald. Lägerporten med sitt klocktorn står fortfarande kvar och visar klockslaget 15.15. Det var då, den 11 april 1945 som fångarna gjorde uppror och lägret befriades. Efter nazismens fall så använde man lägret för att spärra in tusentals gamla nazister och politiska fångar. Lägret kom att kallas för Specialläger 2.

BEFRIELSEN FRÅN BUCHENWALD - faktatext av Mikaela

Luften känns sval mot min heta panna. Det skarpa sollju-set sticker mig hårt i ögonen och det bränner i tinningen. Alla runt omkring mig verkar så glada, men jag vet inte hur jag ska förklara hur jag känner mig. Det både bubblar av lycka och sorg i mig. Jag kan inte riktigt föreställa mig ett liv i frihet efter att ha varit instängd så länge. Ingen mat hade vi fått och överallt låg det döda kroppar. Stanken var outhärdlig. Varje dag fick vi stå ute i kylan och regnet i flera timmar och vi blev slagna av uniformsklädda män om vi inte lydde tillräckligt fort. I varje blick man mötte fanns ett sting av hopplöshet och rädsla. Det hemskaste hade varit att leva i ovisshet. Vad skulle hända med oss?

- Vad tänker du på? Jag har försökt få kontakt med dig i flera minuter, sa Lena oroligt. Idé och text: Mikaela

- Nej, det var inget särskilt, sa jag, men jag förstod att hon kände likadant.- Man kan aldrig glömma och förlåta, men man måste försöka. Hon gjorde en liten grimas som skulle föreställa ett le-ende. Jag gav henne en hård kram och kunde inte längre hålla tillbaka tårarna. Allting kändes så hopplöst. Tåget började plötsligt rulla, träden och alla människoansiktena flimrade förbi.

Fanns det en ljusglimt i allt det mörka trots allt?

BEFRIELSEN FRÅN BUCHENWALD - inlevelsetext och bild av Mikaela

Förändrad version av bild 200, av och med Mikaela.

Eleverna i årskurs 9, Bredängsskolan, har studerat det andra världskriget. Som en del av sina studier har de använt sig av autentiska fotografi er. De har valt var sin bild, tagit reda på fakta om den historiska händelse som den visar och redovisat dessa i en text.

Eleverna har sedan bokstavligen gått in i sin valda bild, med hjälp av digital bildbehandling har de själva blivit en del av den. Med utgångspunkt från denna nya förändrade bild har de sedan skrivit en inlevelsetext, rapporterande direkt från andra världskriget.

Denna lilla bok redovisar tretton elevers arbete i text och bild.

Producerad av elever och lärare i Bredängsskolan i samarbete med

Fantasifabriken Bredäng/Skärholmen 2004

Kommentarer och synpunkter välkomna till Fantasifabriken, Bredängsskolan, Bredängs torg 21,127 02 Skärholmen

tel 08-50824185, e-post: [email protected]

Documents

Att gå in i den historiska bilden