Identitetsteorin som Identitetsteorin som Identitetsteorin som Identitetsteorin som

ett levande alternativett levande alternativett levande alternativett levande alternativ

---- en uppsats om en uppsats om en uppsats om en uppsats om Thomas Polgers Thomas Polgers Thomas Polgers Thomas Polgers

Natural MindsNatural MindsNatural MindsNatural Minds

En 10p C-uppsats i teoretisk filosofi

av Peter Rosén ht 2006 Filosofiska institutionen Göteborgs universitet

Handledare: Helge Malmgren

2

Innehåll

1.0. Inledning.......................................................................................................................... 3

2.0. Multirealiserbarhetsproblemet .............................................................................................. 4

2.1. Om sambandet mellan mentala förmågor och hjärnstruktur ........................................................ 7

2.2. Multirealiserbarhetens omfattning......................................................................................... 9

3.0 Funktionalismens dualism.................................................................................................. 12

3.1. Identitetsteorins metafysiska anspråk.................................................................................... 14

4.0. Kripkes kritik .................................................................................................................. 14

5.0. Funktionalismens realiseringsrelation ................................................................................... 18

5.1 Realisering av abstrakta funktionella tillstånd .......................................................................... 19

5.2 Causal-role-funktionalism................................................................................................... 21

5.3 Direkt teleologisk funktionalism .......................................................................................... 24

5.4 Hybrid-teleologisk funktionalism ......................................................................................... 25

5.5 Sammanfattning om funktionalismens realiseringsrelation......................................................... 26

6.0. Slutsats .......................................................................................................................... 27

7.0. Litteraturförteckning ........................................................................................................ 29

3

1.0. Inledning Frågan om hur medvetandetillstånd hänger ihop med hjärnan och hur ett medvetande kan uppstå i ett stycke kött hör till de kanske största mysterierna av alla. På den förra frågan kan svaren grovt indelas i substansdualism, egenskapsdualism, identitetsteori och funktionalism. Den senare frågan är kanske lika långt från ett tillfredsställande svar som på Descartes tid. Hur kan något som ligger oss så nära som mentala upplevelser, tankar, minnen och medvetande så fullständigt gäcka oss på ett tillfredställande svar på hur dess natur är beskaffad? Vi tror oss veta så mycket men det som ligger närmast och, så att säga, är en förutsättning för allt annat undflyr oss. Givetvis förutsätter frågan hur medvetande kan uppstå ur en köttklump att vi redan har någon slags metafysisk kunskap, nämligen att det finns ett starkt, eller nödvändigt, samband mellan hjärnan och medvetandet. Den tesen ställer alla teorier upp på ovan utom möjligen vissa former av substansdualism. Men jag ser inte substansdualismen som särskilt rimlig, jag tänker hålla mig inom en materialistisk eller fysikalistisk kontext. Många problem inom medvetandefilosofin beror på sakens natur, på det unika varat i världen. Vi vet mycket väl, vill jag påstå, att tankar, upplevelser, känslor etc. är direkt kopplade till hjärnan och dess olika tillstånd. Men problemet är att saken har en utsida och en insida. Från utsidan är smärtupplevelser – kanske – inget annat än C-fiber-skjutande[C-fiber firing], men från insidan, att vara, eller befinna sig mitt i, att uppleva, att fenomenologiskt vara i världen, att vara den medvetna processen, är något radikalt annorlunda än utsidan. Det är, vad vi ännu vet, något så pass unikt att det saknar motsvarighet utanför de högre livsformerna. Allt annat har bara en utsida. Det finns ingen insida i att vara en sten, en stjärna, guld eller ett träd. Exempelvis saknar analogin datorprogram – hårdvara denna dimension. Hur vore det att vara själva programmet? Eftersom detta vara tycks så annorlunda än substratets metafysik luras vi ibland att tro att det har en egen självständig existens, mer eller mindre. Men kanske är det dags att försöka få ihop medvetandet med hjärnan på ett robust sätt så att ”själen” hamnar inom naturvetenskapen, inom det kausala och fysiska universum. Jag vill mena att det finns en rest av dualism kvar inom vissa riktningar av medvetandefilosofin, så även inom funktionalismen och kanske än mer hos egenskapsdualismen. De senaste tjugo till trettio åren har funktionalismen varit central inom medvetandefilosofin.1 Den växte fram som ett, som man uppfattade det, bättre materialistiskt alternativ till den tidigare omhuldade identitetsteorin, ty ganska omgående tyckte man sig se stora brister hos den och då i synnerhet vad gäller frågan om multirealiserbarhet. En identitet mellan ett mentalt tillstånd och ett tillstånd hos hjärnan tycktes inte kunna ge så stort utrymme för den multirealiserbarhet man hade en intuition om. Denna intuition var i sin tur starkt kopplad till vetenskapliga framsteg; framför allt inom neurobiologin och datorteknikens insteg. De problem identitetsteorin anses vara behäftad med är välbekanta: förutom multirealiserbarhetsproblematiken så fanns där Kripkes kritik, hur reträtten från type-type till token-

1 Sanningen att säga så finns det inte en utan kanske hundra funktionalismer. Det gör varje behandling av funktionalism snårig och svårhanterlig. Man måste begränsa sig till något grundläggande hos dem eller begränsa urvalet.

4

token-varianten hotar att undergräva hela identitetsteorin, asymmetrin hos identitetsteorins identiteter etc.2 Under tiden som funktionalismen blommat och utvecklats har det under tiden funnits de som velat försvara identitetsteorin och det tycks som om den teorin fått fler och aktivare försvarare de sista åren. En av dem som vill återupprätta teorins anseende och vill visa på dess styrka och som möjligt projekt att utveckla vidare är Thomas Polger. I boken Natural Minds försöker Polger ge svar på det som ansetts vara de två mest allvarliga invändningarna mot identitetsteorin: multirealiser-barhetsproblemet och kritiken från Kripke. Han försöker också undergräva lyskraften hos funktionalismen genom att framför allt peka på de metafysiska problemen med den funktionella realiseringsrelationen. Polger gör inga anspråk på att därmed ha formulerat en fullständig och oantastlig identitetsteori, han vill endast visa att den inte är död redan i utgångsläget. Jag kommer att koncentrera mig på dessa tre delar av Polgers bok i denna artikel. Lyckas Polger visa att identitetsteorin kan klara multirealiserbarhetsproblemet – åtminstone tillräckligt? Reder han upp Kripkes till synes förödande kritik och lyckas han undergräva funktionalismen i dess innersta fundament – dess realiseringsrelation? Är identitetsteorin ett levande alternativ till den vanligare funktionalismen?

2.0. Multirealiserbarhetsproblemet Grundaren av funktionalismen, Hilary Putnam3, hade som uttalat mål med sin teori att bättre lösa den intuition han hade om att ett mentalt tillstånd, säg ett smärttillstånd, kan realiseras i en mängd olika varelser med andra materiella konfigurationer än en mänsklig hjärna. Om ett mentalt tillstånd M, låt oss ta en smärtupplevelse, Ms, enligt identitetsteorin var identisk med det fysiska tillståndet Fs (eller C-fiber- firing som det ofta hetat) så måste varje upplevare av Ms både ha potentialitet till Fs och befinna sig i Fs. Om vi har en intuition om att bläckfiskar, hundar och artificiella eller utomjordiska intelligenser kan ha Ms så tycks identitetsteorin verkligen komma till korta. Varje upplevare av Ms måste ha något som är identiskt (eller åtminstone näst intill identiskt) med ett mänskligt Fs. Funktionalismen deklarerar istället att mentala tillstånd är funktionella tillstånd.4 Om vi håller oss till en metafysisk variant5 ser en formulering ut så här:

2 Type-type betyder kortfattat att varje typ av mentalt tillstånd är identiskt med en given typ av hjärntillstånd. En upplevelse av (en specifik sorts) smärta innebär alltid, i alla möjliga världar, ett specifikt tillstånd i en (mänsklig) hjärna. Token-token-varianten kan ses som en flykt undan denna till synes chauvinistiska ståndpunkt. En

smärtupplevelse hos en specifik individ x är identisk med ett visst fysikaliskt tillstånd hos x, en smärtupplevelse hos y är identiskt med ett specifikt fysiskt tillstånd hos y etc. Det påstås att detta undergräver identitetsteorin eftersom denna individidentitet omöjliggör den generalisering som är nödvändig i vetenskapen. Det finns ingen formel för identitet mellan mentala tillstånd och hjärntillstånd som gäller för alla identiteter hos x, y, z....n. 3 Se t.ex. Putnam i Mind; Language and Reality. 4 En funktion kan t.ex. instantieras av en termostat. Funktionen att stänga av och sätta på värmen till ett värmesystem för att uppnå en jämn temperatur kan göras av en mängd olika fysiska konstellationer, den kan materialiseras på olika sätt, men funktionen förblir densamma.

5

(Fm) To be a mental state M of system S is to realize functional state (in the strong sense) F relative to S, or to S and its environment.6

Frågan om vilka intuitioner vi har vad gäller multirealiserbarhet är inte helt enkel, jag tror vi har olika sådana, men en vanlig intuition är att exempelvis smärta kan realiseras på en mängd olika sätt, hos apor, hos hästar, fåglar, fiskar etc. och kanske också hos lägre varelser som exempelvis maskar. (Jag återkommer till frågan om intuition i stycke 2.2.). Men medför verkligen identitetsteorin att för att en annan varelse ska ha upplevelsen M så måste han också besitta ett identiskt hjärntillstånd med en mänsklig upplevare av M? Om så vore fallet så är identitetsteorin onekligen kontraintuitiv. Men teorin kan klara att hantera multirealiserbarhet, menar Polger. Den kan åtminstone ge oss så mycket multirealiserbarhet som vi behöver.7 Polgers försvarslinje går ut på att erkänna att identitetsteorin inte kan klara en lika stor bredd på realiser-barhetsmöjligheterna som funktionalismen men att vi inte behöver en sådan stor omfattning. Identitetsteorin kan ge oss precis det vi behöver. Så hur mycket realiserbarhet behöver vi? Här finns en del problem. Vad menar vi när vi säger att andra varelser än vi själva har exempelvis smärtupplevelser? Frågan om ”kornighet” eller granularitet uppstår genast.8 Måhända en bläckfisk kan ha upplevelse av smärta – låt oss säga som när man sticker en nål i vävnaden – men hur lik är den upplevelsen vår? Vi kan anta att den skiljer sig åt men kan vi då inte anta att det som skiljer våra smärtupplevelser från varandra motsvaras av just den fysiologiska skillnaden (hjärnans uppbyggnad, dess organisation etc.) mellan oss? Ju mer vi preciserar en upplevelse, ett mentalt tillstånd, det vill säga minskar kornigheten, desto mindre troligt verkar det vara att andra oss olika varelser kan ha exakt den upplevelsen, menar Polger:

Probably many creatures have some conscious states or other, but I doubt that empathetically the same mental state kinds are common. I contend that we do not attribute empathetically the same mental state kinds to very many creatures – not even to some terrestrial creatures that probably share many properties with us /…/ All this is to say that from the position of pretheoretic intuition – remember, that is the position from which generality arguments from multiple realizability claim to

5 Det finns starka skäl till att hålla oss till metafysisk funktionalism, menar Polger. Identitetsteorin är ett svar på en metafysisk fråga om vad en tanke, en upplevelse, ett mentalt tillstånd är för något, vad som är dess natur. Svaret brukar vara av typen; en fysikalisk process, ett tillstånd i hjärnan eller ett tillstånd hos en själssubstans. Den enda varianten av funktionalism som kan kandidera till att ge ett svar på den frågan är den metafysiska funktionalismen, alla andra är svar på andra frågor, så genomgående i Polgers bok är det denna form som diskuteras. 6 Thomas Polger Natural Minds sid. 80. Att realisera ett funktionellt tillstånd i stark mening betyder att alla

andra tillstånd det funktionella tillståndet står i förbindelse med är fysiska tillstånd eller själva är funktionella tillstånd i stark mening. 7 Ibid. Sid. 4ff. 8 Ibid. 21ff. Med granularitet avses graden av specificering av en upplevelse eller något annat mentalt tillstånd. Upplevelsen av att dricka vin exempelvis kan på den grövsta nivån kanske handla om upplevelse av sött och surt. Sedan kan man precisera upplevelsen allt mer. Bäst på att precisera upplevelsen är avancerade vinkännare. När vi talar om smärtupplevelser så är det ofta ett för grovt begrepp. Smärtupplevelser är väldigt olika, men de tycks åtminstone ha en fenomenell egenskap gemensamt; obehag.

6

operate – it appears that species-specific variation of mental states is to be expected, rather than multiple realizability of empathetically the same states. We expect only very similar creatures to have very similar sensations. To the extent that a creature differs from us, so will its experiences.9

Så genom att röra sig mot artspecifika identiteter och hävda att det är enligt våra intuitioner vill Polger minska omfånget av multirealiserbarhet till en nivå som identitetsteorin kan hantera. Jag tror att Polger har rätt i detta men då måste en identitetsteoretiker ta itu med andra problem som följer med på köpet och dessa problem är klassiska token-token-problem: han måste se till att specificiteten helst stannar vid artnivå, och inte på individnivå, eller ännu värre; vid olika tidpunkter för samma individ.10, ty annars blir det svåra problem med den generaliserbarhet som är nödvändig för vetenskapen. Detta är i alla fall något som riktats som en allvarlig kritik mot token-token-identitetsteorin. Man har menat att om mentala egenskapers realiserande – eller snarare identitet med – olika fysiska konstellationer varierar artspecifikt (eller än värre individspecifikt) så finns det inget systematiskt sätt att förklara identiteten mellan ett visst mentalt tillstånd och dess fysiska motsvarighet. Identiteten tycks vara helt kontingent och inte alls nomiskt nödvändig som vetenskapen kräver.11 Polger ägnar ett helt kapitel åt att reda ut varför detta kan synas vara ett problem.12 Jag återkommer till detta problem i avsnitt 4.0, men kritiken tycks komma från två håll. Det ena är att token-token-identitetsteorin leder till problem med att hitta systematik i identitetsutsagor – således ett problem för vetenskapen. Den andra kritiken, Kripkes kritik, riktar in sig på en påstådd allmän intuition där vi sägs kunna tänka oss mentala tillstånd helt i avsaknad av materiellt substrat. Som sagt, det senare återkommer jag till men låt mig säga följande om de empiriska indicierna: En identitetsteoretiker kan resonera så här: Om det finns skillnader mellan individer inom en art i fysisk bemärkelse – vi talar i första hand om hjärnan – så finns det skillnader i upplevelser, vilket är förenligt med att det kan finnas mentala tillstånd som är identiska mellan två individer men att det samtidigt kan finnas andra mentala tillstånd som skiljer sig mellan dessa.13 Ju mer vi i detalj beskriver en upplevelse, och jämför dessa mellan två individer, desto fler skillnader fysiskt kommer vi att finna, inte bara i hjärnans organisation utan också exempelvis i hur neuronerna kommunicerar med varandra. Om det finns likheter i upplevelser – säg mellan en delfins hörsel-perception och vår egen – så motsvaras det av någon – organisatorisk, strukturell, frekvensmässig, materiell... – likhet mellan oss och delfinen men så länge vi saknar empirisk kunskap14 både vad gäller preciseringen av mentala tillstånd och kunskap om hjärntillstånds fysiska natur famlar vi i mörker, menar Polger. 15

9 Polger sid. 15. Se även Horgan 1993 sid. 308. 10 Se Polger sid. 16. 11 Ibid. sid. 16. Se också Bickle´s Psychoneural Reduction sid. 124 och Horgan 1993 sid. 308. 12 Se Polgers Natural Minds kapitel 2, The Illusion of Contingent Identity sid 39ff. 13 Ibid. kapitel 1 och 2, i synnerhet om det så kallade Kim-Adams reply sid. 11ff. 14 En intressant bok i det här ämnet kan dock nämnas: Lawrence A. Shapiros The Mind Incarnate, där han huvudsakligen ägnar sig åt att redovisa empiriska belägg och indicier för sådana likheter och åt att vederlägga multirealiserbarhetstankens mer radikala former. Han vill också ifrågasätta separeringen av kropp och mentala processer. 15 Se Natural Minds kap 2, i synnerhet sid. 59ff.

7

If we are uninformed about the identity conditions for some widgets and thingamajigs, then even if they are identical it might seem that they could fail to be, that it could be otherwise. Thus arises the appearance of contingency.16

Vår epistemiska situation är starkt bristfällig. Detta förklarar det till synes kontingenta i identitetsteorins identitetsutsagor. Med mer kunskap, det vill säga en bättre förmåga till precisering av medvetandetillstånd och mer kunskap om hur hjärnan arbetar, så kommer denna känsla av kontingens att minska, tror Polger. Jag återkommer till frågan om kontingens i avsnitt 4.0. Det verkar vara svårt att föreställa sig hur vi ska nå fram till identiteter mellan hjärntillstånd och medvetandetillstånd men, som Polger säger, vi kommer vanligtvis fram till identiteter genom inference to the best explanation.17 Självklart kan en radikalare skepticism fälla identitetsteorins postulerade identiteter men det gäller alla sådana, i synnerhet inom vetenskapen. Jag tycker dock att Polger hanterar problemet med identitetsteorins identiteter lite väl lättvindligt. Det tycks vara lika stora problem med denna typ av identitet som hos funktionalismens realiseringsrelation, men ändå för aldrig Polger någon djupare diskussion kring detta problem. Han erkänner att vi antagligen aldrig kommer att komma fram till annat än korrelationer mellan mentala tillstånd och hjärntillstånd – inte identiteter. Det är snarare för att lösa en del andra problem – som mental kausalitet – som han postulerar en identitet mellan dessa. Han diskuterar heller aldrig andra tänkbara exempel på liknande identiteter utan de identitetsexempel han tar, som den mellan vatten och H2O, verkar intuitivt allt för olika. Å andra sidan så har Polger haft för avsikt att formulera en fullfjädrad identitetsteori utan endast velat svara på några av de allvarligaste invändningarna man haft mot teorin för att visa att den inte är död redan i utgångsläget. För att återvända där vi var; svaret på kritiken mot identitetsteorins tillkortakommande vad gäller kravet på generaliserbarhet blir att hävda att stora likheter i upplevelser, känslor etc. mellan individer inom samma art motsvaras av en stor likhet i hjärnstruktur, eller likheter mellan individer hos olika arter; en fysisk/organisatorisk likhet. I det förra fallet förväntar vi oss en stor överensstämmelse på upplevelseplanet, i det senare en inte fullt lika stor likhet. Identitetsteorin överför dessa skillnader till den materiella världen. Jag återkommer strax till denna fråga. Låt mig bara först göra en kort utvikning om materiella strukturer och mentala tillstånd.

2.1. Om sambandet mellan mentala förmågor och hjärnstruktur

Det finns många indicier som pekar på det nära sambandet mellan hjärnstruktur och mentala förmågor, minnen och liknande. Hjärnan och dess olika tillstånd arbetar utifrån flera faktorer, dels dess biologiska grund, det vill säga sådant som neuroner, synapser, axoner, stödjeceller – så kallad

16 Se Polgers Natural Minds sid. 49. 17 Ibid. sid. 35.

8

glia – hjärnans vaskulära system18 etc. och det som kallats miljöfaktorer, d.v.s. perceptioner och exempelvis påverkan från föda, droger, strålning etc. Det finns, menar jag, förenklat två olika parametrar för hjärnans, och i förlängningen de mentala tillståndens, plasticitet. En långsam, som är kopplad till långvarig användning av en del av hjärnan nödvändig för att lösa en viss uppgift, eller bli bättre på att lösa den, och som medför tillväxt (eller degenerering) av vissa områden i hjärnan, och en snabb plasticitet som snarare verkar genom ändrade elektrokemiska förlopp i hjärnan inom befintlig struktur, förändringar av synapsernas kopplingar etc., samt de fysiska förändringar som är kopplade till minnet – som antagligen mycket har att göra med synapsernas förändringar i det komplexa nätverk hjärnan utgör. Vi vet att specialister på ett område ofta har utvecklat annorlunda strukturer i hjärnan, exempelvis har taxichaufförer i London visat sig ha en större Hippocampus än icke-taxichaufförer.19 Förvåningen över dylika resultat av forskning speglar snarare människors implicita separering av hjärna – själ. Om mentala tillstånd och tillstånd hos hjärna är identiska kan knappast en större förändring av mentala förmågor separeras från en fysiologisk förändring hos hjärnan. Sannolikt, jag skulle säga ovedersägligt, är andra fysiska förändringar av dessa taxichaufförers hjärna inblandade men de är mycket svårare att upptäcka än den radikala förändring som skedde i ett så begränsat område som Hippocampus. Men om det finns en identitet mellan (relevanta) hjärnstrukturer – hjärnans organisation och elektrokemiska aktivitet – och våra, mer eller mindre, specifikt mänskliga mentala tillstånd – vad får det för konsekvenser för möjligheten av artificiell intelligens exempelvis? Identitetsteorin förutsätter att varje överensstämmelse på det mentala planet mellan en människa och en AI motsvaras av en materiell/organisatorisk likhet eller identitet. Om AI-projektet syftar till konstruktionen av ett kiselbaserat nätverk uppstår dels frågan om det alls är möjligt och dels, om det är möjligt, vad som kommer att vara mentalt gemensamt mellan människa och AI. Personligen är jag skeptisk till möjligheten att lyckas men det är ren spekulation. Men låt oss anta att det går. Vi lyckas konstruera en kisel-AI med medvetna mentala egenskaper. Om identitetsteorin är riktig så finns det i så fall något gemensamt eller identiskt mellan AI:n och en mänsklig hjärna – säg en strukturell likhet. Eller också finns ingen likhet alls. I sådana fall, även om någon typ av medvetna upplevelser skulle uppstå i AI:n, så skulle dessa upplevelser vara så väsensskilda från mänskliga upplevelser att det är svårt att tro på en tillräcklig överensstämmelse mellan upplevelserna av omvärlden, som jag tror är en förutsättning, för att möjliggöra kommunikation. Vi måste tala om samma saker. Kanske är hela galleriet av mänskliga mentala tillstånd just specifikt mänskliga. Ju längre bort vi rör oss evolutionärt eller teknologiskt, ju mindre liknar de mentala tillstånden varandra, vill jag

18 Det tycks förekomma även elektrisk aktivitet i detta system har det visat sig. Även glia-cellerna i det perineurala systemet, som alltså inte är neuroner, verkar ha stor betydelse för hjärnans funktioner. De kontrollerar flödet hos neuronerna genom att förändra jonkoncentration eller genom att öka eller minska antalet neurotransmittorer [sic.]. De kan också bryta eller binda ihop kopplingar mellan neuroner. På så sätt kan de få neuroner att arbeta i funktionella grupper som troligtvis styr t.ex. humör och beteende. Svängningarna i hjärnans elektriska aktivitet som man mäter vid EEG, är på detta sätt kopplade till dessa glia-celler som är tio gånger fler till antalet än neuroner. Allt detta pekar i riktning mot att den klassiska bilden av hjärnan som ett neuralt nätverk – den neurala doktrinen – är allt för förenklad. Se Douglas R. Fields artikel`Beyond the Neuron Doctrine´ i Scientific American Mind June/July 2006 sid. 20ff. 19 Se Maguire et. al. 2000.

9

mena. Kanske har vi överilat chauvinistiskt trott att världen är just på det sätt så som vi upplever den? Människans värld är vår hjärnas strukturs värld.20

2.2. Multirealiserbarhetens omfattning

Låt oss återvända till Thomas Polger där vi slutade i stycke 2.0. Han formulerar något han kallar ”the Kim-Adams reply”.21 Om det är ett faktum att fysiskt olika system kan instantiera samma mentala tillstånd så visar inte det att de inte delar denna likhet i kraft av att de har någonting fysiskt gemensamt.22 Han säger vidare att:

Multiple realizability intuitions at most suggest that conscious mental states can be realized in various systems, but they do not support the contention that such states are realized by different properties in different systems rather than by properties that the systems share.23

Det är förstås ännu ganska okänt vad detta fysiskt gemensamma i olika fall kan tänkas bestå av. Det får framtiden utvisa. Tänkbart är sådant, som jag redan nämnt, som organisation, frekvens, snabbhet/tröghet och mängd. Så hur stor multirealiserbarhet får vi av identitetsteorin? Polger säger så här:

Identity theory contends that mental states are identical to physical states; but that does not require that all mental states of a kind are identical to each other. The relationship between mental states of a kind is merely that they are the same with respect to those properties characteristic of the kind. And it is quite reasonable to think that at least some creatures that are different from us – with different brains, say – could nevertheless have states that have the relevant properties in common with us. If this is right, then weak MR is no threat to identity theory, for it is no problem if some creatures not physically identical to us have conscious states as long as they share some properties with us.24

Vad som faktiskt skulle tillintetgöra identitetsteorin är om det skulle visa sig att samma mentala tillstånd kan realiseras i två olika system utom något som helst gemensam fysisk egenskap.25 En stor omfattning av multirealiserbarhet (MR) handlar om den möjligheten, att samma mentala tillstånd kan realiseras i olika fysiska entiteter utan något fysiskt gemensamt, medan den MR som

20 Vilket den uppmärksamme kan se har en viss likhet med Kants beskrivning av våra upplevelsers a priori-struktur. Det finns dock en viktig skillnad. Kant utgår från att tinget-i-sig är för oss för evigt empiriskt oåtkomligt. Det jag målar upp tycks implicit förutsätta någon typ av realism där en reell existens av kroppar, hjärnor etc. föreligger. (Vilket förstås är förenligt med Kants teori men poängen är att de opererar på olika nivåer.) Se Kritik av det rena förnuftet. 21 Polger sid. 10ff. Nanmnet efter Jaegwon Kim (se Block 1980) och Frederick Adams (1979). 22 Ibid. 23 Ibid. sid. 11. 24 Ibid. 25 Det här är förstås ett mycket svårt problem. Vad är gemensamt och vad skiljer exempelvis en kiselbaserad neuron (om en sådan kan skapas) och en mänsklig neuron? Här tycks finnas ett stort spelrum för olika medvetandeteoretiker att laborera med, till sin fördel och sin motståndares nackdel.

10

möjliggörs av om identitetsteorin är sann är en svagare form. Det sista kallar Polger svag MR och den förra standard eller än starkare; radikal MR.26 Således kan identitetsteorin endast klara svag MR medan funktionalismen öppnar upp för standard eller radikal MR. Vilken ståndpunkt är då rimligast – identitetsteorins mer begränsade multirealiserbarhet eller funktionalismens större dito? Det tycks som om en sådan bedömning mest måste byggas på basis av ökad empiri som jag redan varit inne på. Jag tycker dock att av vad vi hittills vet om dessa frågor, som att väldigt mycket pekar i riktning mot en stark korrelation mellan specifika hjärntillstånd och specifika mentala tillstånd, så lutar svaret snarast åt identitetsteorin.27 Polger anför också en intrikat argumentering om dessa starkare tesers förhållande till identitets-teorin som går ut på att de förutsätter det som ska bevisas et cetera:

We can put this problem in the form of a dilemma: Either standard MR is a consequence of prior metaphysical commitments, or it is not. If standard MR is the consequence of a prior metaphysical commitment, then it is question-begging with respect to the identity theory. So it can not be a consequence of prior metaphysical commitment. But if standard MR is not a consequence of prior metaphysical commitment, then it looks as though it is a premise in a conceivability argument. Yet if it is a premise in a conceivability argument, then there seems to be no reason that radical MR should not also be conceivable. This will be so even if the evidence for the conceivability claim is that some things that are physiologically different from us (e.g., octopi) in fact have sensations (e.g., pain). That evidence, if it is evidence for anything at all, is also evidence for radical MR. It seems that the grounds for believing in standard MR also justifies belief in radical MR. But belief in radical MR is more than dedication to theoretical generality. Radical MR is a substantial metaphysical thesis that is not plausible independently of the rejection of identity theory. Radical MR cannot be a premise in an argument against identity theory. If standard MR is not question-begging, then some reason must be given for drawing a line between standard MR and radical MR. But it is not clear that any such explanation could be made without invoking a theory of the nature of mind. And if one must invoke a philosophy of mind to justify limiting realizers, then to whatever extent the justification is incompatible with identity theory it is question-begging. A theory-based multiple realizability argument will not have the presumptive force that multiple realizability arguments assume.28

Vad Polger menar är alltså att en kritik av identitetsteorin, baserad på en intuition om multirealiserbarhet, måste stå fri från varje bindning till en specifik medvetandefilosofi, ty om den är bunden av en sådan så förutsätts det som ska bevisas; identitetsteorin kan inte hantera den mängd realiseringsmöjligheter vår intuition visar på. Den kritiken är intressant men frågan är om inte Polger själv faller i den fällan. Hans intuition om en begränsad multirealiserbarhet tycks vara starkt 26 Polger sid. 5ff. 27 Shapiros The Mind Incarnate. Vad gäller frågan om korrelation versus identitet kan man tycka att det räcker med att konstatera en stark korrelation mellan hjärntillstånd och mentala tillstånd och att en identitetsanspråk är något utöver som saknar stöd. Polger vidgår att någon identitet knappast kommer att kunna påvisas. Skälet att välja identitet framför korrelation är att man då slipper möblera universum med (onödiga) relationer och som i sin tur behöver förklaras. Framför allt löses frågan om mental kausalitet på ett smidigt sätt som de andra medvetandeteorierna får betydligt mer problem med. (Se Polger sid. 35-37) Finns det andra exempel på en sådan identitet som identitetsteorin postulerar inom något annat område? Polger hänvisar till sådana identiteter som den mellan vatten och H2O. Se bl.a. stycke 3.1 för mer om dessa frågor. 28 Polger sid. 7-9.

11

knuten till hans identitetsteori, identitetsteorin föregår hans intuition – först identitetsteori, sedan laboreringar med realiseringsmöjligheter. Frågan om intuitioner är svår. Vilka intuitioner vi har i olika frågor tycks vara knutna till graden av kunskap, kulturell och social tillhörighet och liknande. Många tycks exempelvis ha en intuition om att Gud finns – andra har det inte. I filosofin behandlas frågan ofta som om vi alla har samma intuitioner och att de därför är kraftfulla argument. Jag ställer mig tveksam till den synen. I frågan om multirealiserbarhet kommer detta tydligt i dagen. Både Putnam och andra försvarare av funktionalismen, samt Polger och identitetsteorins försvarare, får ju till synes olika intuitioner just på grund av hur de anser att världen är beskaffad och vad som är möjligt. Kanske är det så att ingen har rena intuitioner om multirealiserbarhetens omfattning som föregår deras teorier om medvetandet. Polgers beskrivning av hur han tänker sig en multirealiserbarhet för identitetsteorin ser ut så här:29

Han säger följande om bilden:

The figure of multiple realizability I am advocating is illustrated in figure 1.5. Particular kinds of sensations, S1,…, Sr, are identical to particular kinds of brain states, B1,…, Br. Sensation kinds may cluster into coarser , more general species-specific mental state kinds (e.g., Mα or Mβ), but insofar as they do, we expect that their members will share physical properties (e.g.,Pα). Creatures that are similar physically, those that can have Pα or Pβ for example, may also have relatively similar mental state kinds, Mα or Mβ, say. We should expect human beings and higher primates to have similar conscious mental states because their brains are quite similar to our own. And we should expect the experience of octopi or aliens to be different from ours to the extent that their brains are quite different from our own.30

29 Polger. sid.30-31. 30 Ibid. sid. 30-31.

12

Lyckas Polger med sitt försvar av identitetsteorins förening med en svagare multirealiserbarhet? Jag vet inte. Ett problem är att hela resonemanget faktiskt förutsätter det som ska bevisas. Om två varelser har samma – eller liknande – mentala tillstånd så har de också samma – eller liknande – relevanta fysiologiska konstruktion. Vi kan vända på problemet från två håll: i) Hur vet vi att två varelser har samma eller liknande mentala tillstånd? ii) hur vet vi att två varelser med samma relevanta fysiologiska struktur har samma mentala tillstånd? Fråga i) tycks vara omöjlig att svara på eftersom endast upplevaren av mentala tillstånd kan veta vilka tillstånd han befinner sig i, vi får bara gissa och anta. I ii) antar Polger helt enkelt att de måste ha det eftersom hans resonemang bygger på antagandet om likhet mellan fysik och psykologi. Men denna likhet, denna identitet har än så länge svag bevisning – och det samma gäller förstås funktionalismens starkare multirealiserbarhet. Både funktionalismen och identitetsteorin bygger på ett nät av intuitioner, belägg, antaganden, hypoteser som ger stöd åt varandra som en slags hermeneutik. Men de står alla på lös grund. Jag finner identitetsteorin mer plausibel framför allt för att den löser problem som mental kausalitet elegantare men också för att den är så grundmurat materialistisk. Vi får hoppas att vidare empirisk forskning i framtiden kan bringa klarhet.

3.0 Funktionalismens dualism

Det finns, anser jag, en slags lättsamhet vad gäller kopplingen mellan mentala tillstånd (eller datorprogram – mjukvaran) och hjärntillstånd (datorn – hårdvaran) hos funktionalismen. Bechtel och Mundale skriver:

The upshot of these speculations about artificial and alien minds is a metaphysical claim that mental processes are operations themselves, and are not identified with whatever biological or other substances realize them.31

Mjukvaran kan så att säga leva sitt eget liv oberoende av hårdvara. Det råder en metafysisk separation mellan dessa ontologiska nivåer som även medför problem vad gäller mental kausalitet – vilket vi vet identitetsteorin löser på ett mycket enklare sätt. Kanske är detta det största problemet för funktionalismen. Jag tror att denna separation ytterst kan härledas från Descartes dualism. Kanske är det dags att skrota, inte bara den klassiska substansdualismen inom medvetandefilosofin, utan även denna sista rest från Descartes? Kanske medför den språkliga uppdelningen mentalt/hjärna, program/dator eller funktion/realisering att vi tänker oss att en separering i någon mening är möjlig, men i strikt ontologisk mening finns inget mentalt liv eller några program utom i den stund de körs eller realiseras och när de körs har de två sidor med olika egenskaper.32 Det finns inget sådant som

31 Se Bechtel och Mundale 1999 sid. 176. 32 Jag tror att analogin dator – hjärna är missvisande. Exempelvis David Marr har en teori om att båda – i grunden – sysslar med beräkning. Dessa beräkningar implementeras eller realiseras genom olika algoritmer som använder olika representationsscheman som i sin tur kan realiseras i olika fysiska system. Det går dock utanför denna uppsats omfång att reda ut Marr´s syn på realisering. (Se Marr 1982) Jag tror analogin är missvisande eftersom jag inte tror hjärnan på ett grundläggande plan sysslar med beräkningar. Det handlar snarare om ett tredimensionellt massivt

13

funktionen temperaturreglering utanför det som faktiskt är en temperaturreglerare – en termostat. Begreppet termostat använt som ett funktionsbegrepp är ett språkligt samlingsbegrepp för att hjälpa oss kategorisera och förstå världen men där ute i världen finns endast realiserade och konkreta termostater. Det finns inte heller några mentala funktioner, någon själ bortom det som är den ena sidan av identiteten hjärntillstånd – mentala tillstånd. Dualismen lever på sätt och vis vidare i funktionalismen – om än i en mildare version. Det som komplicerar bilden av funktion respektive realisering inom just medvetandefilosofin tror jag beror på dubbelheten i sakens natur. Där finns onekligen ett ytterst materiellt hjärntillstånd men det finns också en fenomenologisk sida – ett sätt att vara eller befinna sig i världen, att vara själva programmet, om analogin tillåts. Vad gäller andra saker, som en termostat exempelvis, finns inte denna dubbelhet, det finns inte ett sätt att vara en termostat, att vara en termostatrealisering. Jag tror funktionalister blandat ihop detta. Hos en termostat finns (i en ontologiskt svag mening) funktionen temperaturreglering och så dess realisering, det fysiska objektet termostat. Det är allt. Men vad gäller medvetandet/hjärnan så tillkommer en faktor, själva medvetandet, upplevelser, känslor etc. Vi har alltså abstrakta hjärnfunktioner och dess realisering, den fysiskt existerande hjärnan, men om inte funktionalismen ska bli en slags identitetsteori som säger att identiteten hjärna/mentala tillstånd är realiseringen av funktionen hjärna/mentala tillstånd (vilket också blir en tämligen svag och abstrakt funktionalism) så måste funktionalismen förutom funktions- realiseringsparet funktionen hjärna och realiserad hjärna också stipulera funktions- realiseringsparet funktionen mentalt tillstånd och realiserat mentalt tillstånd, det vill säga som analogin abstrakt (eller funktionen) program och realiserat program. Funktionalismen måste, om den inte ska vara en slags identitetsteori, befolka universum med ännu en ontologisk entitet; funktionella mentala tillstånd och realiserade sådana. Och därmed är den cartesianska separeringen ett faktum. Men i litteraturen presenteras och problematiseras alltid funktionalismen som att det endast fanns ett funktions- realiseringspar. Jag hävdar att där finns två – åter igen; om funktionalismen ska vara en funktionalism för medvetandefilosofin och inte en variant av identitetsteorin. Men i samma stund som den befolkar universum med denna entitet uppstår onödiga nya problem, att förklara hur det mentala hänger ihop med hjärnan och hur mental kausalitet fungerar. Dessutom tycks denna separering leda till att fenomenellt medvetna mentala tillstånd blir överflödiga. De blir som ett i grunden funktionellt irrelevant skum som ligger ovanpå den i sig själv tillräckligt metafysiskt, kausalt och funktionellt fungerande hjärnan. Den här frågan diskuteras i andra sammanhang under epitetet zombieproblematiken.33 Förhållandet mellan funktion och realisering – funktionalismens realiseringsrelation – är i sig ett problem för funktionalismen, vilket vi ska återkomma till i avsnitt 5.0.

flöde av signaler från perceptionsorgan bl.a., skapandet av olika frekvenser (som på något för oss ännu okänt sätt i vissa fall är kopplade till känslor eller kvalia), hämtning av minnen på ett associativt sätt etc. Det specifikt mänskliga i sådant som tänkande, upplevande och minne tycks vara starkare relaterat till hjärnans, och kroppens, fysionomi än vad vi hittills trott. För mer om det sistnämnda, se Shapiro 2004. 33 Ett intressant inlägg i debatten om zombiers vara eller icke vara är Robert Kirks Zombies and Consciousness. Han hävdar att idén om möjliga zombier bygger på ett missförstånd om hur medvetandet – eller mentala tillstånd – fungerar. På så sätt skiljer han säg även från Polger som menar att zombier är möjliga men att de inte är ett hot mot identitetsteorin utan går att förena med denna. Se Polgers Natural Minds kapitel 7: Dennett´s Challenge.

14

3.1. Identitetsteorins metafysiska anspråk

Identitetsteorin gör ett metafysiskt anspråk. Den hävdar att det råder identitet mellan vissa hjärntillstånd och vissa mentala tillstånd. Kanske är det väldigt svårt, kanske rent av omöjligt, att påvisa något mer än korrelationer mellan dessa. Men, som Polger säger, genom identiteter behöver vi inte befolka universum med fler entiteter eller relationer i vår ontologi än vad som är nödvändigt.

Moreover, by insisting on mere correlations we must add rogue psychological kinds to the `furniture of the universe´ along with an puzzling new relation, functional realization. This has the effect of generating a new problem, the problem of explaining why the correlations hold, a problem that identity theory avoids.34

Problemet med den funktionalistiska realiseringsrelationen återkommer vi till i avsnitt 5.0. En annan intressant kritik mot identitetsteorins identitetsrelationer kommer från Chalmers och Jackson.35 De tycks vilja, säger Polger, ha en begreppsanalys som a priori kan deducera medvetandetillstånd ur enkom fysiska tillstånd utan extra principer (t.ex. s.k. broprinciper).

If this cannot be done then the identity claim is on no surer footing than a property dualist’s psychophysical laws, for a posteriori identity claims are epistemologically no different than very strong correlation claims.36

Detta, skriver Chalmers och Jackson, kanske bevarar materialismens ontologiska struktur men den strukturen liknar strukturen hos egenskapsdualismen. Polger berör inte vidare detta problem men nog tycks identitetsteorins (tänkta) identiteter vara mycket metafysiskt svagare än exempelvis identiteten mellan ”1+1” och ”2”, ”Morgonstjärnan” och ”Venus” eller ”vatten” och ”H2O”? Teorin tycks vara något överilad i sina anspråk men det är ju förenligt med att sådana identiteter de facto råder. Så nu passar det ju bra med om vi ger oss i kast med Kripke.

4.0. Kripkes kritik

Kripkes modala argument riktar sig som bekant mot alla form av materialism inom medvetande-filosofin och således även mot funktionalismen även om, som Polger skriver, problemet är mest bekymmersamt för identitetsteorin.37 Kripkes upptäckt bestod i att egennamn, namn på naturliga sorter och liknande är rigida designatorer, d.v.s. att dessa namn pekar ut samma saker i alla möjliga

34 Polger sid. 36. 35 Chalmers och Jackson 2001 sid. 315-361. 36 Polger sid. 37. 37 Ibid. sid. 39f.

15

världar. Om en identitet råder mellan två rigidt designerade objekt så är denna identitet nödvändig. En viktig upptäckt var också att det finns sanningar som är a posteriori nödvändiga, att vatten är H2O är ett exempel. Men det tycks finnas något kontingent i att vatten är H2O eller att guld har atomnummer 79, så det gäller att i varje sådant fall kunna förklara bort denna kontingens. Kripke löser det med att säga att när vi tänker oss att vatten, i en epistemiskt identisk situation, inte är H2O, d.v.s. när vi tänker oss att det där blöta, genomskinliga och smaklösa inte hade behövt vara H2O utan exempelvis Putnams XYZ, så är det inte en situation när vatten inte är identiskt med H2O utan en situation när detta blöta, genomskinliga, smaklösa inte är vatten (utan XYZ), ty vatten är nödvändigtvis H2O även om vi upptäckt det sent i historien. Vad gäller medvetandefilosofin så drar Kripke följande slutsats: det finns inga yttre nominella egenskaper hos exempelvis ett smärttillstånd.38 Smärta är identiskt med att ha smärta, inget annat och allt som upplevs som smärta är smärta. Om en identitetsteoretiker påstår att smärta är identiskt med ”C-fiber-firing” så måste denna identitet vara nödvändig men det finns inget sätt att förklara bort intuitionen, eller upplevelsen, av kontingens. Vi kan t.o.m. tänka oss smärtupplevelser utan några som helst materiella processer, menar Kripke. För att det ska råda en nödvändig identitet mellan mentala upplevelser och fysikaliska processer måste något mer till, exempelvis att Gud stiftat en lag så att om det neurologiska tillståndet N föreligger så föreligger också det mentala tillståndet eller processen M.39 Dock förefaller det som om Gud hade kunnat skapa M utan N i en annan möjlig värld så då faller identiteten i strikt mening. Så hur ska ett nominellt samband, en nomiskt nödvändig identitet, mellan mentala tillstånd och materiella tillstånd kunna påvisas, vilket tycks vara vad som krävs av en identitetsteoretiker som Polger?40 Polgers strategi blir att visa att vår känsla av kontingens är något annat än vad den synes vara.

The apparent contingency of mind-brain identities is not genuine metaphysical contingency; it is an illusion that can be explained by appeal to our epistemic situation.41

När en identitet empiriskt upptäcks, som den mellan vatten och H2O, så förutsätter en sådan upptäckt att vi redan vet någonting om objekten ifråga, menar Polger. Det finns kandidater för dessa poster och annat betraktar vi inte ens som möjliga kandidater. Det finns i varje enskilt fall av identitet vissa kriterier som måste vara uppfyllda för att något ens ska kunna kandidera för posten. Detta kallas the candidacy model:

The conditions of identity for a thing or kind of thing are the boundary conditions for that thing (type-identity). They are the conditions for being a particular thing or a kind of thing. But the specification of identity conditions need not exhaust them – the identity conditions for a thing may

38 Se sista kapitlet i Kripkes Naming and Necessity: Lecture III: Januari 29, 1970. 39 Saul Kripke Naming and Necessity sid. 153f. 40 Ett annat sätt vore förstås att hävda att ”smärta” inte används rigidt ty i så fall biter inte Kripkes argument. Se t.ex. Lycan 1987. Consciousness. Men om identitets-teorin ska försvaras är väl inte det den bästa vägen. 41 Polger sid. 44.

16

outstrip any actual specification /…/ Completely specified identity conditions give the precise principium individuationis for a thing or kind of thing.42

Så om två objekt ska komma ifråga för identitet måste vi känna till om de har kompatibla identitetsvillkor och det är detta vi saknar när det gäller medvetandetillstånd och hjärntillstånd, menar Polger. Vi har svårt att individuera båda.

Likewise, if we do not know how to individuate either widgets or thingamajigs, or both (if we do not know their identity conditions) then as far as we know they are candidates for identification – for as far as we know, their identity conditions are compatible. But at the same time, as far as we know their identity conditions are incompatible. If we are uninformed about the identity conditions for some widgets and thingamajigs, then even if they are identical it might seem that they could fail to be, that it could be otherwise. Thus arises the appearance of contingency.43

Så Polger föreslår helt enkelt att vissa identitetsvillkor kan synas vara kontingenta, även om de inte är det, eftersom vi inte känner till de relevanta kriterierna för identitet i dessa fall. ”Vi är i en liknande situation nu vad gäller identitet mellan upplevelser och hjärnprocesser som vi var i kemin innan atomteorin”44 Att vi har svårt att individuera hjärntillstånd, att mer precist ge dem ett förklaringsvärde som är fruktbart i det här sammanhanget, kan jag kanske instämma i men att samma sak gäller upplevelser är mer kontroversiellt.45 Polger argumenterar för att genom en ökad finkornighet och precision både vad gäller den mentala sidan (genom träning klarare kunna skilja ett tillstånd från ett annat)46 och den materiella sidan (vetenskapliga framsteg) desto tydligare blir förhoppningsvis identiteterna. Orsaken till the explanatory gap beror (delvis?) på en allt för grov jämförelse mellan olika tillstånd – mentala och materiella.47 Thomas Polger är dock inte allt för positiv angående kommande framsteg. Han tror att det alltid kommer att finnas kvar en känsla av klyfta. Det går aldrig att fylla igen helt.

It is not enough that we discover some structure of sensations that matches some structure in brains. If we want to claim identity, we must also discover the criteria for identifying sensations and brain states. Then we will be able to see that when there comes to existence something that is a C-fiber

42 Se Polger sid. 45-46. 43 Ibid. sid.49. 44 Polger sid. 50. 45 Polger skriver bland annat: ”A sensation could be mistaken for S1, because it differs with respect to (essential) properties to which we are not ordinarily sensitive when differentiating sensations. We can be mistaken, or just sloppy, about the fine-grained individuation of sensations. /…/ Has anyone never been wrong about when they are experiencing burning versus freezing, lust versus love, or some such?” Sid. 60. 46 Denna ståndpunkt är märklig. Om vi de facto, utan träning, inte kan skilja två upplevelser från varandra, säg mellan två olika sorters vin, så är de ju inte två olika upplevelser, allt annat lika, utan samma upplevelse. Att vi sedan med träning kan nå en bättre precisering är något annat. Jag förstår inte heller varför det är så viktigt för Polger att framhäva hur svårt vi har att individuera mentala tillstånd, räcker det inte med att vi har svårt att individuera materiella tillstånd i hjärnan? 47 Polger sid. 65f.

17

activation there necessarily comes into existence something that is a sensation of pain, and the converse.48

Så länge vi inte känner till att identitetsvillkoren för upplevelser och hjärnprocesser är inkompatibla återstår möjligheten att upplevelser och hjärnprocesser är identiska. Samtidigt; inte förrän vi vet de exakta principium individuationis för upplevelser respektive hjärnprocesser eller tillstånd, framstår det som de inte skulle behöva vara identiska.49 Polgers tes blir därför: Om vi inte kan förklara upplevelsen av kontingens mellan objekten i en tänkt identitet så måste vi förneka identiteten, men om vi kan förklara upplevelsen av kontingens, så är det möjligt att objekten är identiska.50 Det är således ingen stark slutsats Polger kan hävda och frågan är om den kan rädda identitetsteorin tills vidare. Det är således vår bristfälliga epistemiska situation som skapar vår (skenbara) känsla av kontingens vad gäller kopplingen mellan mentala tillstånd och hjärntillstånd. Men jag tycker inte situationerna är exakt lika. Är det inte en avgrundsvid skillnad mellan identitet hos guld och dess kemiska mikrostruktur å ena sidan och mentala tillstånd och hjärntillstånd å den andra sidan? I det förra fallet är det en identitet som är ganska begriplig; vi rör oss endast på olika djup i det materiella. I det senare fallet rör det sig om en identitet mellan två tillstånd som vi uppfattar som radikalt olika. Tillstånden tycks inte ha kompatibla identitetsvillkor. Vi kan se att det finns ett starkt övergripande samband mellan hjärnan och vårt mentala liv – som vid hjärnskador, stroke och drogpåverkan – men att vi någonsin ska kunna förstå det nomiskt nödvändiga sambandet mellan mer specifika mentala och neurologiska tillstånd verkar ouppnåbart. De tycks vara så väsensskilda att vi med mer kunskap inom neurologin till slut kanske måste finna oss i att en viss fysikalisk beskrivning av hjärnans tillstånd de facto är identiskt med ett visst mentalt tillstånd. Vi förstår antagligen fortfarande inte varför F4239 snarare än F4467 eller F4238 måste vara identiskt med M7849. Det är svårt att tro att the explanatory gap kommer att överbryggas i någon större utsträckning. Kanske ens inte alls, som Polger påpekar. Så står Kripkes kritik kvar? Jag vet inte. En identitetsteoretikers enda försvar blir, tycks det, att mixtra med intuitionen om kontingens så som Polger gör. Han lyckas inte visa att identitet råder mellan mentala tillstånd eller upplevelser och materiella/neurologiska/elektrokemiska processer eller tillstånd, utan på sin höjd att det kan vara möjligt att identitet råder mellan dem och det är inte en särskilt stark tes. Är det verkligen tillräckligt för att rädda identitetsteorin undan Kripke? Nu till funktionalismen och dess innersta gemak: realiseringsrelationen.

48 Polger sid. 66. 49 Ibid. 50 Ibid. sid. 68.

18

5.0. Funktionalismens realiseringsrelation

Det finns hos funktionalismen två delar med metafysiskt innehåll som kan behöva förklaras för att någon version av funktionalism kan sägas ha löst exempelvis the mind-body-problem.51 Den ena delen är funktionen [the notion of function] och den andra realiseringsrelationen. Ofta tänks det, säger Polger, att problemet är synen på funktion medan realiseringsrelationen ses oproblematisk och löst och att dessa begrepp är åtskilda. Polger visar övertygande att så inte är fallet.52 Med varje sätt att använda funktionsbegreppet medföljer en distinkt realiseringsrelation - och inte en och samma och oproblematiska. Samtidigt är realiseringsrelationen djupt problematisk. Denna relation är en relation mellan fysiska tillstånd eller egenskaper och funktionella tillstånd eller egenskaper.53 När den tänks vara löst eller oproblematisk görs ofta jämförelser med förhållandet mellan mjuk- och hårdvaran i en dator.

The metaphysical mind-body problem can be considered solved; the mind-brain relation is realization. What remains is just the task of working out all the details. Working out the details is, of course, a difficult task; but it harbours no deep metaphysical puzzle, so the philosopher’s work is done. The rest can be left for the cognitive and neural sciences.54

Men, menar Polger, att ha en funktionell roll är att ha en funktion.

If physical state P realizes functional state M then it has function F. Whatever the notion of function, the realization of a functional state entails having a function. What could it be to realize (occupy, instantiate, implement, etc.) a functional state if not to have a function?55

Och eftersom att realisera ett funktionellt tillstånd innebär att ha en funktion följer att realiseringsrelationen varierar med funktionsbegreppet.56 Polger menar nu att det finns fyra villkor som måste uppfyllas för att en funktionalism ska kunna leva upp till sina egna krav.57 Dessa är; 1) att den ger en konstruktivistisk teori om medvetandet, d.v.s. så att medvetandet är kausalt effektivt och inte eliminativt eller epifenomenalt, 2) dess relationer ska

51 Polger sid. 112. 52 Se Polger kapitel 4. 53 Polger sid. 112. 54 Ibid. 55 Ibid. sid. 112-113. 56 Polger ger här följande två exempel på funktion för att visa att realiseringsrelationen omöjligen kan vara den samma: 1) funktionen hos något bestäms av dess kausala roll i ett systems kapacitet (beskrivet av R. Cummins 1975) och 2) funktionen hos ett ting är effekten dess förfäder haft som bidragit till den evolutionära anpassningen hos det system i vilken den ingår (beskrivet av Millikan 1989). Hämtat från Natural Minds sid. 113. 57 T.ex. för att kunna sägas ha löst problemet med förhållandet mellan tillstånd hos hjärnan och mentala tillstånd, medvetandets natur eller mental kausalitet.

19

vara objektiva58 det vill säga ”vara där ute i världen”59; 3) relationerna måste vara synkrona, med andra ord att det som exempelvis orsakar ett mentalt tillstånd finns där just då; och 4) biologiskt abstrakta, vilket är ett krav om mentala tillstånd ska vara multirealiserbara på det sättet funktionalister önskar. Polger kallar detta för generic functionalism. Vi kan inte fördjupa oss i detta här utan endast konstatera att en funktionalism som uppfyller dessa villkor befinner sig på samma mark som identitetsteorin och är en allvarlig konkurrent. Inte bara det. Om någon variant av funktionalism kan leva upp till dessa krav så är funktionalismen ett bättre alternativ än identitets-teorin eftersom den teorin dessutom kan inlemma standard-MR och kanske även radikal-MR. Det som här skiljer den generiska funktionalismen från identitetsteorin gäller punkt 4. Identitetsteorin förnekar - helt eller delvis – biologisk abstrakthet och det är just det som tänks vara funktionalismens fördel gentemot identitetsteorin. Nästa steg för Polger blir att undersöka om någon variant av funktionalism kan tänkas leva upp till dessa krav.60 Polger finner följande kandidater för posten; realisering av abstrakta funktionella tillstånd, causal-role-funktionalsim, direkt teleologisk funktionalism och hybrid-teleologisk-funktionalism.

5.1 Realisering av abstrakta funktionella tillstånd

Polger använder den tidiga maskinfunktionalismen som exempel för både realisering av funktionella tillstånd och causal-role-funktionalism. Han menar att även om få eller ingen, nu eller någonsin, varit anhängare av teorin så är den utgångspunkten för alla efterkommande metafysiska funktionalismer. De har dessutom samma ontologiska form som den. Den är dessutom robust och metafysiskt konkret, menar Polger.61 Dessutom anser funktionalister själva att samma realiserings-relation finns hos maskinfunktionalismen som hos senare varianter. Att vara ett mentalt tillstånd enligt maskinfunktionalismen kan se ut så här:

To be in a mental state M is to realize or instantiate machine program P and be in functional state S relative to P.62

Det vanligaste sättet att beskriva maskinfunktionalismen har varit genom den så kallade Turing-maskinen. Det handlar om en maskin som kan befinna sig i ett begränsat antal tillstånd, den har ett band på vilken det kan registreras ett begränsat antal symboler och har en slags skanner som kan

58 Polger är något oklar vad gäller användandet av begreppet objektiv. I detta sammanhang betyder det snarast reellt existerande, alltså något som inte endast är en abstraktion. I samband med causal-role-funktionalism (se 5.2) betyder det snarare icke-subjektiv. En lösning för att få ihop dessa kan vara att objektivitet betyder något i stil med: något (en beskrivning eller kanske ett mentalt tillstånd) är sådant att det överensstämmer med hur verkligheten är beskaffad.. 59 Polger sid. 126. 60 Se kap. 5 i Polger för hela denna diskussion. 61 Polger sid.. 140. 62 Se Lycan Consciousness sid. 8.

20

röra sig utefter bandet och läsa av och ändra symbolerna där. Apparaten har ett program eller en instruktion som den följer av typen: om tillstånd w och påträffar symbol x så gör y och gå till tillstånd z.63 Alla de tillstånd apparaten kan befinna sig i och de rörelser den kan utföra utgör dess maskinprogram eller maskintabell, den beskriver maskinens funktioner. Enligt maskin-funktionalismen är mentala tillstånd [mental state kinds] funktionella tillstånd [functional state kinds] på exakt det här sättet.64 Här har dock en del filosofer blandat ihop en beskrivning av maskinen (d.v.s. en beskrivning av dess ”program”) med funktionella tillstånd:

We may talk loosely about “realizing programs” as long as we are careful to remember that it is only shorthand for “realizing the kinds described by programs”. Caution is called for lest we mistakenly think that realization is describability. Realization is the relation between a particular state and the kind of state described by a machine program. Describability, however, is not a relation between particulars and kinds; it is a relation between particular things and particular descriptions, like machine programs. That is not to say that we are not interested in machine programs, only that we must keep them in their proper place. A machine program describes states of a functional kind by specifying the properties that constitute the identity conditions for that kind. To be a member of the kind is to have those properties. Something that has those properties will, of course, be describable by the program; but it is having the specified properties that makes something an instance, not the describability.65

Men hur ska vi se på realiseringsrelationen hos maskinfunktionalismen? Kan den ge oss den metafysiska förklaring vi är ute efter? Det finns två tänkbara svar och det gäller huruvida mentala tillstånd ska identifieras med abstrakta eller fysiska maskintillstånd.66 Är mentala tillstånd en realisering av fysiska eller abstrakta funktioner? Kan någon av dessa vara förenlig med de krav den generiska funktionalismen ställer? Nu gäller det abstrakta maskinprogram. Hur kan en apparat realisera sådana? En vanlig idé är att en sådan realisering är ett transitivt förhållande. Enligt Polger säger R. Cummins något i stil med: ”Ett fysiskt system realiserar en kausal funktion som i sin tur realiserar en abstrakt funktion...”67 R. Cummins delar som synes upp realiseringen i två delar. Den mest problematiska delen blir förstås det att realisera en abstrakt funktion. Cummins talar om att ”uppfylla” [”satisfie”] en relation, exempelvis att ”uppfylla” den abstrakta matematiska funktionen g. För matematisk beräkning kan det handla om att ha vissa argument eller värden som tolkningar.68 Men att ha vissa tolkningar av värden är inte att realisera exempelvis addition. ”Funktionen g realiserar inte addition i sig själv eftersom den själv inte har input eller outputs som representerar eller har tolkningar av abstrakta `värden´” Polger skriver sedan;

This account makes sense of how a physical state can realize an abstract state. But from the view of metaphysical functionalism it has drawbacks: Although having an interpretation is presumably synchronic and computational kinds are no doubt biologically abstract, it is doubtful that having an

63 Polger sid. 141. 64 Ibid. 65 Ibid. sid. 143. 66 Ibid. sid. 146. 67 Polger sid. 147. Idén hämtad från Cummins 1989: 89 och Horgan och Tienson 1996. 68 Ibid.

21

interpretation is an objective relation. This raises serious questions about whether the resulting functional kinds are causally efficacious in the strong sense. But this result is not at all surprising if we are considering abstract functions. Since we were investigating the realization of abstract objects and properties, we got the right result. Of course realizations of abstract objects and properties do not have causal powers!69

Så abstrakta funktioner passar inte för den metafysiska funktionalismen, menar Polger, och det borde vi ha sett redan från början genom sammanblandningen av abstrakta och kausala Turing-maskiner. Att ha en tolkning ska inte blandas ihop med en beskrivning av realisering. Det förra är en synnerligen subjektiv verksamhet, menar Polger, medan det, i det senare fallet, inte kan vara en tolkningsfråga huruvida ett systems kausala relationer kan beskrivas eller ej.70 Således kan inte en realisering av abstrakta funktioner ge det den metafysiska eller generiska funktionalismen kräver. Relationen saknar kausal kraft.

5.2 Causal-role-funktionalism

Låt mig inledningsvis säga att maskinfunktionalismen, sett som en apparat som instantierar en maskintabell, är en variant av causal-role-funktionalism. Man kan tänka sig andra varianter. Hur som helst antar jag att denna variant befinner sig nära kärnan hos den gängse funktionalismen idag. Det är oftast enligt denna modell funktionalister tänker sig att deras funktionalism fungerar. Causal-role-funktionalism innebär att causal-role-funktioner är relativiserade till (godtyckligt) val av förklaring, och den anklagas för att inte på ett objektivt sätt kunna specificera de in- och output som bestämmer funktionernas roller.71 Jag ska förklara. Cummins72 anses av många ha gett en adekvat formulering av causal-role-funktioner:

X functions as in s (or: the function of x in s is to ) relative to an analytical account A of s´s

capacity to just in case x is capable of -ing in s and A appropriately and adequately account for s´s capacity to by, in part, appealing to the capacity of x to in s73

Applicerat på medvetandefilosofin innebär detta att: Att realisera en causal-role-funktion är att ha de ändamålsenliga kausala relationerna i ett system relativt en given förklaring av systemets

69 Polger sid.. 147-148. Min kursivering i slutet. 70 Ibid. sid 148. Nu måste ju inte en tolkning nödvändigtvis innebära något subjektivt. Det är inte så Polger menar. Han menar snarare att olika funktionalister har svårt att enas om vilken tolkning som är den rätta. 71 Ibid. sid. 149ff 72 Cummins 1975:762. 73 Polger sid. 150. Polger ger en förklaring: ”The causal-role-function of a thing is the effect it has in a system that helps explain the total capacities of the system. The function of a gear in a watch is the effect it has that figures in an explanation of how the watch keeps time, for example. Causal-role functions are therefore functions relative to a system and an explanation. Metaphysical functionalism, interpreted thus, claims something like: To be a mental state M is to realize causal-role functional state (in the strong sense) F relative to system S and explanation of S´s capacity to .”

22

kapacitet. Ett medvetandes förmåga till perception av färgen blå, Sb (S = systemets kapacitet) innebär en realisering av F1-Fn, där F är en beskrivning av adekvata kausala perceptuella funktioner och relationer till andra relevanta funktioner samt input och output. Causal-role-funktionalism kan formuleras ganska klatschigt. Den behöver inte stanna kvar inom maskinfunktionalismens trånga ramar – vilket också är nödvändigt om den multirealiserbarhet ska uppnås som anhängarna ser som teorins styrka. Men så fritt formulerad – vilken kausal förklaring som helst duger som program och att en sådan förklaring kan rikta sig till vilka materiella konstellationer som helst – uppstår dock några besvärande frågor för teorin.74 Vilken kausal förklaring av medvetandet, vilken psykologisk teori, är det som ska användas för att beskriva causal-role-funktioner?

A great deal rests on the explanatory foundation that functionalists choose. The explanation to which a causal ascription is relativized determines the kinds of relations that constitute a functional role and therefore the kinds of objects apt for filling the role. Different explanations thus yield variations among causal-role functions. By adjusting the particular causal relations and system boundaries one can generate endless assortments of functional-role explanations.75

Ett av kraven hos den generiska funktionalismen var objektivitet. Causal-role-funktionalism är beroende av vilken teori som förklarar causal-role-funktioner som appliceras, så därmed blir teorin bunden av att kunna visa på en objektivt vald teori. Vilken är det? Finns det någon sådan teori och kan den dessutom klara de andra kraven från den generiska funktionalismen? Kandidater till posten är common-sense-folkpsykologi, analytisk folkpsykologi och vetenskaplig psykologi, skriver Polger.76 Polgers kritik mot de första teorierna handlar om deras brist på biologisk abstrakthet. Han menar att folkpsykologin eller den analytiska psykologin endast kan fixera meningen hos mentalistiska begrepp till människor och inte till artificiella intelligenser, djur eller utomjordingar och därmed faller den biologiska abstraktheten. Men är det inte så att vi använder (mänskliga) mentalistiska begrepp på exempelvis hundar och, i science fiction-sammanhang; på utomjordingar eller t.ex. HAL-datorn i filmen 2001? Mitt svar är att vi nog gör det men att dessa sannolikt inte träffar särskilt rätt. Dessutom: vad har vi för alternativ? Polger menar vidare att dessa psykologiska teorier inte är funktionella i stark mening:

That is, these theories may involve some causal relations between mental states of kinds that are not themselves constituted only by their causal relations. Here I have in mind the usual sorts of “qualia”-based objections to functionalism, among others. According to these arguments, two creatures might be exactly the same from the point of view of functional psychology but differ in the experiences that they have.77

74 Polger sid 151. 75 Ibid. sid. 152. 76 Ibid. sid. 154. För funktionalism och common-sense-folkpsykologi se Lewis 1972., för funktionalism och analytisk folkpsykologi se Shoemaker 1984, för vetenskaplig psykologi se exempelvis Putnam 1975. 77 Polger sid. 155-156.

23

Vi kan ju också ifrågasätta det riktiga i antagandet att exempelvis smärtans natur kan härledas ur semantisk analys snarare än empirisk undersökning, säger Polger.78 Den kritiken tycker jag biter hårdast. Vad har mentalistiska eller psykologiska common-sense-plattityder med mentala tillstånds natur att göra? Jag vill påstå inget alls. De har att göra med hur tillstånd kan kännas etc. men de har inte, konkret, med tillståndens metafysiska natur att göra, ingenting med hur dessa tillstånd på en fysisk nivå kausalt hänger ihop och interagerar.79 Men den vetenskapliga psykologin då? Samma kritik gäller här, även om Polger tycks ha svårare att argumentera i detta fall.80 Istället riktar han ett generalangrepp mot hela idén om causal-role-funktionalism. Han hävdar att den leder till epifenomenalism.81 Den kausala kraften hos ett fysiskt tillstånd exkluderar att kausal kraft kan attributeras till de funktionella tillstånd det fysiska tillståndet realiserar.82 Eftersom metafysisk funktionalism identifierar mentala tillstånd med funktionella tillstånd så innebär detta att mentala tillstånd inte har någon kausal kraft. Detta är epifenomenalism. Det spelar ingen roll om man identifierar mentala tillstånd med högre-ordning-realiserare och hjärntillstånd med en lägre ordning realisering eller tvärt om:

If mental properties are identified with the higher-order properties that are realized by lower-order properties, the exclusion argument applies directly; the causal powers of the higher-order property are excluded by those of the lower-order realizer. On the other hand, if mental states are identified with first-order realizer properties, then they have the same causal powers as the realizer. But in that case they have causal powers qua realizer properties but not qua realized properties. The causal powers of the first-order realizer are simply those it would have whether or not it was acting as a realizer. Again the functional properties do no causal work.83

78 Ibid. sid. 156f. För den som är intresserad av att fördjupa sig i detta kan läsa Putnams ”The Meaning of Meaning” i Gunderson K. 1975 eller Kripke 1972. 79 En möjlig invändning mot detta är någon form av Kripke-argument som säger att exempelvis smärtans natur är att just kännas smärtsam – inget annat. Vi lämnar dock då en fysikalistisk kontext i vilken denna uppsats hör hemma. Mitt svar får begränsa sig till att påpeka att av vad vi hittills vet pekar det mesta i riktning mot att sådant som smärttillstånd beror på (eller är korrelerat med eller är identiskt med) fysiska tillstånd av något slag. Dessutom: även om den kripkeanska kritiken skulle ha rätt vad gäller mentala tillstånds natur så är det ytterst tveksamt huruvida vi säger någonting om mentala tillstånds natur när vi använder dessa termer. En sats som ”jag har ont” tycks, för mig, endast vilja förmedla att personen ifråga har just ont. Den är neutral mellan olika medvetandefilosofiska spörsmål angående mentala tillstånds natur. 80 Polger sid. 158ff. 81 Ett begrepp inom medvetandefilosofin som går ut på att de materiella processerna i hjärnan ger upphov till mentala fenomen och att dessa mentala fenomen lyder slaviskt under det materiella så att det mentala qua mentala därmed saknar kausalitet. Denna tes har uppfattats som starkt kontraintuitiv då den bland annat gör det fenomenellt medvetna till något överflödigt. Å andra sidan löser epifenomenalismen problemet med mental kausalitet: det finns ingen sådan, det finns endast kausalitet hos den materiella hjärnan och dess tillstånd. 82 Mer ingående se sid. 160ff. Jag vill dock påstå att problemet är än djupare. Jag har tidigare (stycke 2.2. sid. 11) varit inne på att funktionalism applicerat på medvetandetillstånd i själva verket innebär två realiseringar: a) funktionen hjärna och dess realisering och b) mentala funktioner och dess realisering. Jag tror att det är ett stort misstag att identifiera funktionella mentala tillstånd till hjärnan så som funktionalismen gör och the causal exclusion argument visar vad det leder till. Men, om jag har rätt, så återstår att se hur en funktionalist kan få ihop de ännu fler bitarna. Jag tror inte risken för epifenomenalism minskar – tvärt om – men denna fråga går utanför denna uppsats räckvidd. 83 Polger sid. 160-161.

24

Om detta är riktigt så tycks argumentet fullständigt punktera den metafysiska funktionalismen. Men är det så enkelt? Vad kan en funktionalist tänkas svara? Ett svar har varit att argumentet tar med för mycket, det skulle i så fall innebära att även tegelstenhet och stormhet saknar kausal kraft, men det vore ju absurt. Vi vet ju att de har kausal kraft.84 Men visar inte det, som jag tidigare sagt, att det inte existerar några funktioner i någon starkare ontologisk mening? Det finns inga funktioner som kan realiseras, det finns bara materiella objekt, endast realiseringar. Det är allt. Det finns ingen funktion ”storm” som kan realiseras i en storm, det finns endast väldigt påtagliga stormar. Det finns måhända en väg ut ur ”the exclusion argument”, Kim är inne på det, spekulerar Polger, men oavsett det så är han nöjd med att ha visat att causal-role-funktionalismen inte lever upp till kraven hos den generiska funktionalismen; att den saknar objektivitet. Jag ställer mig mest frågande till vad den vetenskapliga psykologins termer alls har med naturen hos hjärntillstånd att göra. Men låt oss nu se på en annan variant av funktionalism för att se om den kan göra bättre ifrån sig.

5.3 Direkt teleologisk funktionalism

Den teleologiska funktionalismen bygger på idén om att funktioner är kopplade till, inte vad en sak gör, utan vad den är till för att göra, dess teleologiska roll. Dessa telos är oftast, eller alltid, kopplade till den biologiska evolutionen och på så sätt hoppas man finna ett objektivt funktionsbegrepp fritt från mänskligt tyckande och intresse. 85 Applicerat på medvetandefilosofin och den metafysiska funktionalismen, får vi:

To be a mental state M is to realize teleological functional state (in the strong sense) F in system S.86

En sådan, som oftast är fallet, etiologisk87 funktion är alltså kopplad till vilken biologisk funktion något har i förhållande till hela organismen. Ett ögas etiologiska funktion är att ta in ljusvågor till näthinnan och omvandla till lämpliga signaler i synnerven t.ex. En sådan funktion innebär alltså vad ett objekt är menad att ha för funktion – genom individens förhållande till sin omgivning under den evolutionära processen. Eftersom teleofunktionalismen formar sina funktioner ur biologin, så tror inte Polger att läran kan uppnå den biologiska abstrakthet som krävs för den multirealiserbarhet som är ett av de starkaste skälen till att välja funktionalismen framför identitetsteorin. Men huvudproblemet för teleofunktionalismen, som jag ser det, är omöjligheten att uppnå kausal kraft. Vilket syfte – evolutionärt sett – ett organ har, står inte i ett nödvändigt kausalt samband med dess nuvarande

84 Polger sid. 161. 85 Ibid. sid. 164ff. 86 Ibid. sid. 165. 87 Etiologisk betyder orsaksangivande, oftast i samband med sjukdomar, åtminstone i Sverige. I engelskan tycks begreppet ha en vidare användning och jag väljer att använda begreppet som orsaksangivande på det bredare sättet.

25

funktion. Även om en njure upphör att fungera – den producerar ingen urin längre – så är ju dess evolutionära teleologiska funktion att producera urin. Det finns således ingen synkron relation mellan en etiologisk funktion och dess reellt existerande realisation. Blindtarmens bihang har måhända en (ursprunglig) etiologisk funktion – att bidra till nedbrytningen av grova växtdelar – men har som reellt existerande objekt ingen funktion alls – utom möjligtvis att ställa till problem. Vad gäller mentala tillstånd så är dess funktioner relaterade till vilken etiologisk roll de tidigare haft, en förklaring till dess uppkomst, eller vilket överlevnadsvärde och funktion den kommer att ha i framtiden.88 Vi behöver inte fördjupa oss i detta ytterligare utan endast konstatera att den teleologiska funktionalismen uppnår objektivitet på bekostnad av omöjlighet att uppnå kausal kraft, biologisk abstrakthet och synkronitet. Den är således inte förenlig med den generiska funktionalismen.

5.4 Hybrid-teleologisk funktionalism

Vi har set att causal-role-funktionalism kan leverera synkronitet, biologisk abstrakthet och kausal kraft men kom till korta vad gäller objektiviteten. Den teleologiska funktionalismen frambringar ett inverterat resultat: den ger objektivitet men saknar synkronitet, biologisk abstrakthet och kausal kraft. En del har nu tänkt sig att man kan ta det bästa ur båda och forma en fullfjädrad fungerande metafysisk funktionalism, en hybridfunktionalism. Om det lyckas får vi en teori som uppfyller alla kraven från den generiska funktionalismen och som faktiskt är ett bättre alternativ än identitetsteorin eftersom den ger ett större utrymme för multirealiserbarhet. Vi kan se detta som en avslutande duell – vem ska gå segrande ur striden? På något sätt måste causal-role-funktioner smältas samman med teleologiska – men hur? Man kan ju säga att teleologiska funktioner hos biologiska varelser måste ha haft en kausal kraft då de selekterades och fördes vidare och att den nu måste ha en sådan kraft för att vara nåbara för naturlig selektion, men, som Polger mycket riktigt påpekar, det är inte mycket till förbindelse. Det krävs något mer, något starkare. Problemet är att en entitets evolutionära historia, dess teleologiska funktion, inte säger någonting om dess nuvarande causal-role-funktion. Hybridfunktionalismen försöker härleda ett bör ur ett är, eller rättare sagt, som Polger formulerar saken; ” derive disposed to from supposed to”.89 Man försöker koppla ihop evolutionär normativitet med statistisk kausal normativitet, säger Polger. Men problemet är att de inte tycks ha något direkt samband. Den ena säger om hur eller varför något uppstått, den andra förklarar vad något gör eller är ämnat att göra men dessa har inget med varandra att göra. Evolutionär historia är epifenomenal vad gäller present kausal kraft. Problemen att förena teleologisk funktionalism med causal-role är så grav att:

88 Polger sid 170. 89 Ibid. sid. 174. Kanske borde Polger ha sagt: derive biologically disposed to from actually now supposed to, för att säga det tydligare.

26

[e]ach version of hybrid teleofunctionalism /.../ invariably collapses into causal-role or direct teleofunctionalism.90

menar Polger. Varför skulle det funktionella tillståndet F i P1, med en viss biologisk historia, räknas som ett mentalt tillstånd, medan det exakt identiska funktionella tillståndet F i P2, med en helt annan biologisk historia, inte räknas som ett mentalt tillstånd? En funktions historia – biologisk eller annan – tycks irrelevant för dess presenta kausala kvalifikationer och då retirerar vi till (direkt) teleofunktionalism. Men även om vi lyckas konstruera en stabil hybridfunktionalistisk teori så innebär dess koppling till biologisk evolution att den biologiska abstrakthet, som är den metafysiska funktionalismens stora fördel framför identitetsteorin, går förlorad. Det måste då finnas andra skäl till att föredra funktionalismen framför identitetsteorin men jag är osäker på vad skulle vara. Hybridfunktionalismen är vare sig stabil eller, om den lyckas, en särskilt bra teori. Identitetsteorin tycks gå segrande ur striden.

5.5 Sammanfattning om funktionalismens realiseringsrelation

Vi kan således konstatera att realisering av abstrakta funktionella tillstånd saknade kausal kraft, att causal-role-funktioner inte kunde preciseras objektivt, att direkt teleologisk funktionalism vare sig kunde leverera synkronitet, biologisk abstrakthet eller kausal kraft och att hybridfunktionalismen antingen var instabil eller, om inte, drabbas av brist på biologisk abstrakthet. Det är säkert så att olika funktionalister kan svara på detta och slipa vidare på sina varianter av funktionalism. Om man, så att säga, fortsätter med att envisas med att vara funktionalist finns det enligt Polger följande vägar öppna: en vidareutveckling av hybrid-teleologisk-funktionalism, försöka utveckla ett icke-teleologiskt sätt att naturalisera causal-role-funktioner, finna ett funktionsbegrepp med en robust realiseringsrelation eller helt överge den generiska funktionalismen, ”seeking another path”.91 Enligt mig tycks det enda alternativet vara det sistnämnda men då verkar vi lämna den metafysiska funktionalismen och därmed kan en sådan teori vare sig ge svar på frågan vad mentala tillstånd/medvetande är för något, vilket som är dess väsen eller – och just därför - utmana identitetsteorin som är en ytterst metafysisk teori. Min huvudinvändning skiljer sig dock något från Polger. Jag tycker utsikten att lyckas med utvecklandet av en funktionalistisk teori inom ett metafysiskt fält är obefintligt. Tanken är fel från början. Hur kan det finnas någon kausal kraft i något så abstrakt som funktioner? De existerar, om de ens alls existerar, inte på ett tillräckligt konkret plan för att kunna utföra något kausalt arbete. Det enda som kan utföra detta jobb är ytterst reellt existerande materiella objekt men då försvinner behovet av funktioner, de behövs inte, de blir ju bara epifenomenala abstraktioner. För en fysikalist återstår endast en teori: identitetsteorin.

90 Polger sid. 176. 91 Ibid. sid 178.

27

6.0. Slutsats

Den här uppsatsens uppgift var att ställa identitetsteorin mot funktionalismen, för att se om det fanns något fruktbart hos det förra så att den kan fungera som ett alternativ – snarare än något som är dött redan i utgångsläget – till det sistnämnda. Är då identitetsteorin ett rimligt alternativ i jämförelse med funktionalismen? Vad gäller frågan om multirealiserbarhet, det som ofta anses vara funktionalismens fördel gentemot identitetsteorin, så visar Polger, genom bl.a. det så kallade ”Kim-Adams reply”, att faktumet att två fysiskt olika system kan instantiera samma mentala tillstånd inte visar att denna likhet inte beror på likhet i kraft av något fysiskt gemensamt. Han visade också att identitetsteorin kan klara en större grad av multirealiserbarhet än vad som vanligtvis hävdas. Huruvida den klarar en tillräckligt stor omfattning eller inte låter jag vara osagt men varför behöver vi radikal-MR om (viss) empiri tyder på det som identitetsteorin implicerar – att det finns ett nära samband mellan art- och individspecifika mentala tillstånd och fysiska tillstånd, hur det materiella är organiserat etc. Jag tror att endast ytterligare empirisk forskning ytterligare kan klargöra detta. Men det finns onekligen problem. Det finns exempelvis, som vi sett, ett inslag av att teorin förutsätter det som ska bevisas. Om två varelser liknar varandra vad gäller hjärnan så implicerar det att de har liknande mentala tillstånd och har de liknande mentala tillstånd så implicerar det att de liknar varandra fysiologiskt – de har något fysiskt gemensamt som ger dem gemensamma mentala tillstånd. Men argumentationen känns inte helt tillfredsställande. Den går i cirkel och förvärras av att det råder stor osäkerhet kring vad vi kan veta om andra varelsers mentala världar. Polgers försvar mot Kripkes modala kritik mot identitetsteorin byggde på att vår känsla av kontingens, vad gäller identiteten mellan mentala tillstånd och materiella tillstånd, är något annat än vad den synes vara. Vi befinner oss i en epistemiskt prekär situation som liknar vår situation innan atomteorins framläggande av identiteten mellan vatten och H2O. Han lade också fram the candidacy model som säger att vi måste veta någonting om vilka kriterier som måste vara uppfyllda hos två entiteter för att de ens ska kunna kandidera till posten för en identitet mellan dem, de måste ha kompatibla identitetsvillkor, och vad gäller mentala tillstånd och hjärntillstånd vet vi (nästan) ingenting. Det är möjligt att ytterligare empiri kommer att förbättra vår epistemiska situation i det här fallet men jag har svårt att tro att det så kallade explanatory gap kommer att överbryggas nämnvärt. Vad Polger på sin höjd lyckas visa är att det är möjligt att en identitet råder mellan mentala tillstånd och hjärntillstånd, men inte mer, och det är inte en särskilt stark tes. Funktionalismens realiseringsrelation var, som vi såg, ett komplicerat fenomen. Polger inledde med att konstatera att det att realisera ett funktionellt tillstånd innebär att ha en funktion. Han gick sedan vidare för att formulera de krav en metafysisk funktionalism måste ställa på sig själv, den så kallade generic functionalism. Den måste vara kausalt effektiv, objektiv, synkron och biologiskt abstrakt. Realisering av abstrakta funktionella tillstånd visade sig inte kunna ge kausal kraft. Causal-role-funktionalismen innebar svåra problem med att på ett objektivt sätt specificera causal-role-funktioner eftersom de är relativiserade till ett godtyckligt val av förklaring, och den visar sig ha svårt med att på ett objektivt sätt kunna specificera de in- och output som bestämmer funktionernas roller. Här utdelade Polger även ett till synes dräpande argument mot den

28

metafysiska funktionalismen som helhet: den kausala kraften hos ett fysiskt tillstånd exkluderar att kausal kraft kan tillmätas de funktionella tillstånd det fysiska tillståndet realiserar. De funktionella tillstånden är helt enkelt epifenomenala gentemot de fysiska tillstånden. Men även utan detta argument tycks causal-role-funktionalismen vara illa ute; det saknar objektivitet. Den direkta teleologiska funktionalismen lyckas förvisso uppnå objektivitet genom att naturalisera mentala funktioner till etiologiska funktioner men förlorar då samtidigt möjligheten att uppnå synkronitet - eftersom det inte finns något synkront samband mellan en biologisk funktions uppkomst och dess nuvarande funktion. Den starka kopplingen till evolutionär biologi leder också till en brist på biologisk abstrakthet som annars är det som brukar anses vara funktionalismens fördel gentemot identitetsteorin. Dessutom ger etiologiskt icke-synkrona funktioner ingen kausal kraft. Slutligen visade sig hybridfunktionalismen vara en instabil tes som lätt sönderfaller till dess beståndsdelar; teleo- eller causal-role-funktionalism. Men även om stabilitet kan uppnås så innebär kopplingen till biologin samma brist på biologisk abstrakthet som den renodlade teleologiska varianten. Jag har själv drivit några delvis egna teser: a) att funktioner överlag inte existerar på ett tillräckligt konkret plan för att över huvud taget

kunna utföra något kausalt arbete – om de nu alls finns annat än som språkliga abstraktioner. b) att den metafysiska funktionalismen applicerat på medvetandefilosofin måste förklara, eller

behandla, två realiseringsrelationer, dels hjärnfunktioner och den fysiskt realiserade hjärnan och dels funktionen mentala tillstånd och konkreta mentala tillstånd. Om så är fallet tycks fenomenellt medvetna perceptioner och upplevelser vara något utöver en i grunden helt funktionell hjärna.

c) att funktionalismen är en variant, om än en svagare, av den cartesianska dualismen. Den

separerar ut mentala funktioner och (försöker) ge(r) dem ett eget liv, en egen kausal kraft, oberoende av det materiella som realiserar dessa mentala funktioner.

Som vi sett har funktionalismen svårt att hantera punkterna a och c. Vad gäller punkt b så skulle den frågan behöva en egen uppsats, jag kan här inte mer än antyda problemet. Mycket arbete återstår nog för en funktionalist vad gäller realiseringsrelationen, den är hittills inte särskilt genomlyst eller problematiserad. Det finns eventuellt också en motsättning mellan b och c men det beror nog mest på att realiseringsrelationsfrågan hittills är så lite klarlagd och utredd. Självfallet är identitetsteorin tryfferad med sina egna problem, även den drabbas av zombieproblematiken exempelvis. Det största problemet tycks annars vara svårigheterna med att få fram identiteter, att försöka överbrygga the explanatory gap, åtminstone något. Men hur som helst, den dödförklarade identitetsteorin lever och har goda möjligheter att utvecklas vidare.

29

7.0. Litteraturförteckning

Adams, Frederick, 1979. Properties, functionalism, and the identity theory. Eidos 1(2): 153-179. Bechtel, W., J. Mundale, 1999. Multiple realizability revisited: Linking cognitive and neural states. Philosophy of Science nr. 66

Bickle, J, 1998. Psychoneural Reduction: The New Wave. Cambridge, Mass.: The MIT Press. Block, N, 1980. Readings in Philosophy of Psychology, volume 1. Cambridge, Massachusetts:

Harvard University Press. Chalmers, D. och F. Jackson, 2001. Conceptual analysis and reductive explanation. Philosophical Review 110(3)

Cummins, R., 1975. Functional analysis. Journal of Philosophy 72 (20). Cummins, R., 1989. Meaning and Mental Representation. Cambridge, Mass.: The MIT Press. Fields, Douglas R., 2006. Beyond the Neuron Doctrine, Scientific American Mind, June-July 2006 Gunderson, K. (ed.), 1975. Language, Mind, and Knowledge, volume VII Minnesota Studies in the Philosophy of Science. Minneapolis.

Horgan, T, 1993. Nonreductive materialism and the explanatory autonomy of psychology, i S.

Wagner och R. Warner (ed.), Naturalism: A Critical Appraisal. Notre Dame, Ind.: University of Notre Dame Press.

Horgan, T och J. Tienson, 1996. Connectionism and the Philosophy of Psychology. Cambridge,

Mass.: The MIT Press. Kant, Immanuel, 2004. Kritik av det rena förnuftet. Thales. 1781. Kirk, Robert, 2005. Zombies and Consciousness. Oxford University Press. Kripke, Saul A, 1981. Naming and Necessity. Blackwell Publishing. 1972. Lewis, D., 1972. Psychological and theoretical identifications. Australian Journal of Philosophy

50:249-258.

30

Lycan, W, 1987. Consciousness. Cambridge, Massachusetts: The MIT press Maguire, Eleanor A. et al, 2000. Navigation-related structural change in the hippocampi of taxi

drivers. www.pnas.org/cgi/reprint/97/8/4398 Marr, David, 1982. Vision: A computational investigation into the human representation and

processing of visual information. San Fransisco: W.H. Freeman. Millikan, R, 1989. In defense of proper functions. Philosophy of Science 56: 288-302. Polger, Thomas W., 2004. Natural Minds. ”A Bradford Book” The MIT Press: Cambridge,

Massachusetts, London, England. Putnam, H., 1975. Mind, Language and Reality: Philosophical Papers, volume 2. New York:

Cambridge University Press. Shapiro, Lawrence A., 2004. The Mind Incarnate. Massachusettes: The MIT press. Shoemaker, S, 1984. Identity, Cause, and Mind. New York: Cambridge University Press.