- 1 -

Uppsala Universitet Filosofiska institutionen C-uppsats i teoretisk filosofi Författare: Erik Jansson Handledare: Niklas Forsberg Datum för ventilering: 2006-12-18

Rortys vokabulärer - hur vi skulle kunna bli av med alla våra

filosofiska problem

- 2 -

Innehållsförteckning Innehållsförteckning................................................................................................................... 2

1. Inledning................................................................................................................................. 3

2. Rortys kritik av realismen och representationalism ............................................................... 6

3. Dialektik istället för argumentation...................................................................................... 11

4. Vokabulärer .......................................................................................................................... 13

4.1 Vi kan inte välja vokabulär ............................................................................................ 13

4.2 Sanning skapas inom en vokabulär ................................................................................ 15

4.3 Vokabulärtankens roll i Rortys historicism och nominalism.........................................16

5. Kritiska reflektioner ............................................................................................................. 17

5.1 Fråga 1 - Tre aspekter av vad som följer av att inta Rortys ironiska hållning ............... 17

5.1.1 Aspekt 1 - Etnocentrism.......................................................................................... 17

5.1.2 Aspekt 2 - En nedslående insikt .............................................................................. 19

5.1.3 Aspekt 3 - Jag och den radikala poeten................................................................... 22

5.2 Fråga 2 - Hur kan en ny vokabulär uppstå och vinna inflytande?.................................. 24

6. Avslutande diskussion.......................................................................................................... 29

Litteraturförteckning ................................................................................................................ 32

- 3 -

1. Inledning

Rorty skriver:

Representationalists typically think that controversies between idealism and realism were, and controversies between skepticism and antiskepticism are, fruitful and interesting. Antirepresentationalists typically think both sets of controversies pointless. They diagnose both as results of being held captive by a picture, a picture from which we should by now have wriggled free.1

Det Rorty säger här är att det finns massor av allvarliga filosofiska problem som vi helt enkelt

kan lämna bakom oss om vi bara lyckas bryta oss loss från ett visst sätt att tänka. Detta låter

mycket intressant och lockande, men vad förutsätter det? Denna uppsats syftar till att utreda

och granska just detta.

Rorty menar att felet är att representationalister har tagit en viss bild av språket för

given, nämligen bilden av språket som ett medium mellan jaget och världen. Denna bild är

vilseledande och släpper vi den så blir vi av med både den debatten som rör idealism och

realism och den som rör skepticism och antiskepticism. Rorty är inte intresserad av att ge

några svar på representationalisternas filosofiska frågor. Tanken är att dessa frågor är

avhängiga av representationalisternas bild av språket och därmed kommer att försvinna om vi

lyckas överge denna bild.

Rorty vill alltså inte ta deras filosofiska problem på allvar. Han anser sig inte ha ett

filosofiskt system som tränger bakom skenets bild till verkligheten.2 Rorty gör inte anspråk på

att säga att de är principiellt olösliga. Snarare anser Rorty att han har en alternativ bild att

erbjuda. Denna alternativa bild som Rorty erbjuder, och som denna uppsats syftar till att

granska, är det antirepresentationalistiska perspektivet som han kallar den ironiska

hållningen.

Att vara ironiker innebär, så som Rorty definierar det i inledningen till boken

Kontingens, ironi och solidaritet, för det första att vara: ”tillräckligt historicistisk och

nominalistisk för att ha övergett föreställningen att dessa [ironikerns egna] centrala

försanthållanden och önskningar hänvisar till något bortom tid och möjlighet”.3 Rorty hävdar i

sympatiserande ordalag att historicistiska tänkare ända sedan Hegel insisterat på att ”det inte

1 Rorty, Richard, ”Introduction: Antirepresentationalism, ethnocentrism and liberalism” s. 1-17 i Objectivity, relativism, and truth: Philosophical papers, volym 1 (Cambridge University Press, Cambridge, New York, 1991 a), s. 2f 2 ”By an antirepresentationalist account I mean one which does not view knowledge as a matter of getting reality right, but rather as a matter of acquiring habits of action for coping with reality”. Ibid. s. 1 3 Rorty, Richard, Kontingens, ironi och solidaritet, Studentlitteratur, Lund, 1997, s. 13

- 4 -

finns något ’nedanför’ socialisationen eller före historien som kan definiera människan”4 och

”de har förnekat att det finns något sådant som ’den mänskliga naturen’ eller ’jagets djupaste

nivå’”.5 För det andra innebär det per definition att man som ironiker ”står för kontingensen i

sina centrala försanthållanden och önskningar”.6 Men frågan är vad allt detta betyder.

I denna uppsats kommer en granskning av Rortys vokabulärbegrepp att vara kärnan i

mitt försök att greppa den historicism och nominalism som ligger till grund för Rortys

ironiska hållning. Jag börjar med att ta upp Rortys kritik av det han kallar representationalism

och realism (avsnitt 2). Detta leder mig in på Rortys så kallade dialektiska metod (avsnitt 3). I

försöken att redovisa för denna kommer en spricka, några frågetecken, att framträda vilka

kräver en vidare utredning och problematisering av dess viktigaste förutsättning;

vokabulärbegreppet (avsnitt 4). Detta kommer att utmynna i en första summering av

vokabulärtankens roll för Rortys historicistiska och nominalistiska perspektiv (avsnitt 4.3).

Men denna summering kommer att väcka två nya frågor som jag besvarar i tur och ordning

(avsnitt 5). Fråga 1 handlar om den ironiska hållningen och syftar till att ge en fördjupad

förståelse av denna (avsnitt 5.1). Fråga 2 berör vidare funderingar kring vokabulärer (avsnitt

5.2).

Den grundliga utredningen av Rortys ironiska hållning (avsnitt 5.1) kommer att visa att

den är problemfylld därför att den innehåller spänningar. För att reda ut detta måste vi granska

vokabulärtanken närmare vilket betyder att vi är framme vid utredningen av fråga 2 (avsnitt

5.2). Men även Rortys vokabulärbegrepp kommer att visa sig innehålla en spänning. Denna

spänning är så allvarligt att det de facto verkar handla om två oförenliga vokabulärbegrepp,

vilket riskerar att underminera Rortys yttersta ambitioner. Hur ska detta lösas? Om vi vill

behålla Rortys utgångspunkter ser det ut som att vi hamnar i denna oacceptabla konflikt. Men

jag ska försöka visa att det verkar möjlig att bli av med den ena betydelsen av

vokabulärbegreppet genom att betona den ena av den ironiska hållningens två motstridiga

aspekter starkare än vad jag anser att Rorty själv gör. Vi verkar alltså kunna vaska fram ett

entydigt vokabulärbegrepp, men endast om vi överger några av Rortys grundläggande anspråk

och förändrar ambitionerna (avsnitt 6).

I inledningen till Kontingens, ironi och solidaritet, som är den bok jag kommer att utgå

från i denna uppsats, skriver Rorty:

4 Ibid., s. 11 5 Ibid. 6 Ibid., s. 13

- 5 -

Denna bok försöker visa hur saker och ting ter sig om vi släpper kravet på att finna en teori som förenar det offentliga och det privata och nöjer oss med att anse kraven på självskapelse och solidaritet som lika giltiga, men för evigt inkommensurabla.7

Detta är Rortys utgångspunkt och det är alltså viktigt att veta när man försöker förstå vad

Rorty egentligen är ute efter när han påstår vissa ibland till synes märkliga saker. Men

eftersom en uppsats som denna måste begränsas kommer jag tyvärr inte hinna utreda detta i

sin helhet, vilket var en av tankarna när jag började med denna uppsats. Jag insåg sent, som

tur var inte för sent, att jag inte kommer att hinna fram till hur Rorty har tänkt att det privata

och det offentliga, självskapelse och solidaritet, ska kunna förenas. Jag kommer alltså inte att

här ge något svar på hur Rorty har tänkt att detta ska gå ihop. Dessa två strävanden hänger tätt

samman med den ironiska hållningen men när det är dags att utreda denna närmare så

kommer jag bara att belysa den utifrån en av dessa två grundläggande aspekter som Rorty

propagerar för, nämligen självskapelsen. Därför räcker det med att lägga på minnet från det

citerade stycket ovan att vikten av, och därmed möjligheten till, privat självskapelse inte är

något som Rorty problematiserar och ifrågasätter i denna bok utan helt enkelt en av

grundförutsättningarna. Vad som menas med självskapelse är däremot en fråga som kommer

att utredas grundligt i denna uppsats och självskapelsens eftersträvansvärdhet som

utgångspunkt kommer att ifrågasättas.

Ett av problemen med att läsa Rorty är att det känns som att han ofta skriver som om det

inte fanns några problem, svårigheter eller oklarheter. Man kan få intrycket att hans tankar är

klara och tydliga och man kan därmed luras att tro att det faktiskt är så enkelt som han

uttrycker det. Men det är det oftast inte, vilket jag ska försöka visa i denna uppsats.

Ett annat problem är att Rorty sällan ger någon utförlig redogörelse för vad han lägger in

i de filosofiska begrepp han vitt och brett använder sig av. Kanske anser han att det ska

framgå av texten men i många, för att inte säga de flesta, fall så är det ytterst oklart. Det är

alltså en ganska svår uppgift att försöka klargöra ”Rortys ståndpunkt” och det blir ännu

svårare av att Rorty ofta motsäger sig själv till synes utan att vilja ta ansvar för det. Det

bekymrar honom antagligen inte eftersom han, som han själv ofta påpekar, bara talar i termer

av att ”skissa”, ”antyda” och ”föreslå” utan anspråk på att det över huvud taget ska gå att få

ihop till en systematisk filosofisk teori eftersom han inte tror att filosofiska system kan lösa

något.8 Trots detta drar han långtgående slutsatser av sina resonemang. Jag ska i denna

7 Ibid. 8 Rorty, 1991 a, s. 3f. Se även Rorty, 1997, s. 13, 14 och 25 för exempel på hur Rorty talar i termer av ”skisser”, ”antydningar” och ”förslag”.

- 6 -

uppsats granska hans filosofiska ”skisser”, ”antydningar” och ”förslag” och försöka hålla

honom ansvarig för några av de slutsatser han drar av dessa.

Med begreppet ’vokabulär’ syftar Rorty inte bara, som i dess vardagliga användning, på

en viss uppsättning av ord utan i en vidare mening på värderingar, övertygelser och

försanthållanden som hör ihop med sättet att tala på inom en kultur, samhälle eller grupp.

Detta beror på att Rorty är av den uppfattningen att tänkandet och hur vi uppfattar världen är

avhängigt av vårt språk därför att språket inte är ett neutralt uttrycksmedel utan alltid redan är

laddat med värderingar och fullt av bilder.9 Det Rorty alltså tänker när han säger att vi bör

överge det representationalistiska perspektivet är att våra filosofiska problem enbart är knutna

till denna i vårt samhälle etablerade vokabulär. Rortys filosofi syftar till att visa att det är

möjligt att överge den, förslagsvis till förmån för hans alternativa vokabulär, den ironiska

hållningen. Poängen är att detta därmed skulle leda till att alla de filosofiska problem som rör

till exempel skepticism, idealism och relativism helt enkelt skulle upphöra att existera.10

Rorty lovar stort och inger hos läsaren en förväntansfull förhoppning om en tillvaro fri

från filosofiska bekymmer och dispyter. Men som jag alltså ska visa i denna uppsats så hänger

Rortys försök att infria detta löfte inte på ett, som han själv tror, flexibelt vokabulärbegrepp

utan egentligen på två vitt skilda och oförenliga vokabulärbegrepp!

2. Rortys kritik av realismen och representationalism

Rorty gillar att anklaga filosofer för att stå för saker de själva inte säger sig stå för (på samma

sätt som han hyllar filosofer för att säga saker de själva säger att de inte säger). Men de

problem som han utpekar, och jag strax ska redogöra för, hos det han kallar

representationalism och realism ska nog uppfattas som en allvarligt menad kritik som jag

faktiskt tror träffar en stor del av den traditionella filosofin. Om den slutsats som Rorty drar

utifrån sin kritik, nämligen att vi bör sluta försöka lösa dessa filosofiska problem och försöka

överge dess vokabulär, är en berättigad slutsats eller inte kommer att granska närmare i denna

9 Exempel på vokabulärer är en poetisk i kontrast till en vetenskaplig vokabulär eller en aristotelisk i motsats till en newtonsk vokabulär. Rorty beskriver inte närmare var gränsen mellan olika vokabulärer går utan håller det på ett väldigt allmänt plan, vilket han kommenterar i en not: ”Jag har inget individkriterium för olika språk eller vokabulärer att erbjuda, men jag är inte säker på att vi behöver ett.” (Rorty, 1997, s. 38, not 1) Detta behöver inte innebära några problem i sig eftersom syftet med vokabulärbegreppet inte är att göra någon empirisk systematisering av olika sätt att tala. 10 Bytet av vokabulär innebär varken att vi löser de filosofiska problemen eller inser att varför de i själva verket inte var några problem. Snarare är tanken att i den nya vokabulären ska det varken finnas utrymme för eller möjlighet att ens uttrycka eller begripliggöra dessa filosofiska problem.

- 7 -

uppsats. Det är dock inte säkert att Rorty, även om hans kritik är allvarligt menad, strävar

efter en rättvis kritik grundad på en välvillig läsning av dessa filosofer. Det är troligare att han

främst ser denna kritik som ett sätt att framhäva sina egna filosofiska ståndpunkter (hans skäl

till denna inställning kommer att visas nedan, se t ex avsnitt 3). Det är på detta sätt jag

kommer att behandla Rortys kritik eftersom en uppsats som denna måste begränsas. Jag

kommer alltså inte bekymra mig om ifall hans kritik är orättvis mot någon specifik filosofs

eller inriktnings förslag på hur vi skulle kunna lösa dessa filosofiska problem eller varför de är

viktiga att bearbeta. Min strävan är bara att åskådliggöra Rortys kritik så väl som möjligt för

att därigenom påvisa Rortys egen, motsatta ståndpunkt, det historicistiska och nominalistiska

perspektivet.

I essän ”Solidarity or Objectivity?”11 skriver Rorty:

Much of the rhetoric of contemporary intellectual life takes for granted that the goal of scientific inquiry into man is to understand ”underlying structures”, or ”culturally invariant factors”, or ”biological determined patterns”12

Rorty kallar de människor som tar detta för givet för realister och han pekar ut tre

problematiska punkter hos denna realistiska ståndpunkt.

A. Den realistiska ståndpunkten bygger på korrespondensteorin för sanning.13

Korrespondensteorin för sanning förutsätter uppfattningen att språket i grunden består

av representationer av verkligheten, därmed bygger alltså realismen på en

representationalistisk syn på språket.14

B. Realister måste hävda att det är möjligt att skilja mellan sanna och falska övertygelser

(beliefs) i kraft av deras relation till verkligheten. För detta krävs en metafysisk teori.15

C. Realister måste hävda att det finns naturliga metoder (som är oberoende av den

kulturella kontext där de uttrycks) som leder till och kan rättfärdiga dessa sanna

övertygelser. För detta behöver de en epistemologi.16

11 Rorty, Richard, ” Solidarity or Objectivity?” s. 21-35 i Objectivity, relativism, and truth: Philosophical papers, volym 1 (Cambridge University Press, Cambridge, New York, 1991 b) 12 Ibid., s. 22 13 Rorty, 1991 b, s. 22 14 Rorty, 1991 a, s. 2 15 Rorty, 1991 b, s. 22 16 Ibid.

- 8 -

Rorty utvecklar dessa punkter ytterligare. Punkt A motiverar han genom att peka på att den

realistiska föreställningen om att det är möjligt att ha objektiv kunskap om människan i form

av ”underlying structures”, ”culturally invariant factors” eller ”biological determined

patterns” innebär att man föreställer sig att dessa objektiva fakta blottlägger något gemensamt

för alla människor, med andra ord något generellt hos människan. Denna föreställning innebär

att realisten kan sägas sträva efter att upptäcka och beskriva människans ”inneboende natur”

eller ett ”väsen”, eftersom det är något som redan finns ”där ute” eller ”här inne” som

realisten försöker blottlägga. Av detta följer att realistens strävan förutsätter en

korrespondensteori för sanning. Med andra ord är realisten ute efter en beskrivning som

representerar människans väsen så väl som möjligt.

Detta leder Rorty till punkt B. Det som gör en övertygelse sann respektive falsk utifrån

korrespondensteorin för sanning är dess relation till objekt eller faktum i verkligheten.

Därmed måste realismen alltså bygga på en teori som kan avgöra vilka övertygelser som står i

korresponderande relation till bestämda objekt i verkligheten. Att Rorty kallar den metafysisk

beror på att han menar att den gör anspråk på att kunna ställa oss i kontakt med något

utommänskligt och allmängiltigt.

Punkt C bygger på att eftersom realisten gör anspråk på att söka efter allmängiltig

kunskap så måste hon hävda att det finns allmängiltiga rättfärdiganden. Dessa rättfärdiganden

som alla måste kunna ta till sig och inse är allmängiltiga måste därmed i Rortys mening

”spring from the human nature itself”.17 Realismen behöver alltså en epistemologisk teori som

kan fastställa att punkt B ovan verkligen ger objektiv kunskap genom att visa att den bygger

på universella metoder för att rättfärdiga dessa sanna övertygelser.

Rorty anser att dessa tre punkter är så djupt problematiska att vi bör försöka hitta sätt att

komma bort ifrån realismen och dess strävanden. Men det är därmed inte en anti-realistisk och

inte heller en idealistisk eller skeptisk ståndpunkt som Rorty förespråkar. Detta skulle enbart

göra Rorty till just det han inte vill vara, en filosof som i likhet med alla filosofer han

kritiserar, brottas med och tar dessa problem på allvar. Rortys lösning för att komma bort ifrån

dessa filosofiska problem helt och hållet är istället att förespråka ett övergivande av den

representationalism som han menar att både realismen och dess motsatser som anti-realismen

bygger på.18

Men det finns en tänkbar invändning mot Rortys förespråkande av övergivandet av

representationalismen. Korrekt representation av verkligheten är eftersträvansvärt eftersom

17 Ibid. 18 Rorty, 1991 a, s. 2

- 9 -

det ger oss de bästa tänkbara möjligheterna att handskas med, förutsäga och därmed

kontrollera världen. Men som svar på detta kan det i sin tur invändas att om syftet med

korrekt representation är att kunna handskas med världen så har den korrekta representationen

inte längre något egenvärde utan bara detta härledda värde. Med andra ord, det relevanta är att

finna beskrivningar som fungerar, som låter oss förutsäga och kontrollera skeenden i

världen.19 Men om det ytterst handlar om att handskas med världen, räcker det då inte med att

ställa pragmatiska frågor som: Finns det något bättre sätt att beskriva detta på? Behöver vi

bekymra oss om ifall en beskrivning vi ofta använder är en ”korrekt representation” av

verkligheten? Behöver vi verkligen bekymra oss om ifall sådant vi till vardags tar för givet

som till exempel ”andras medvetanden” eller ”yttervärden” verkligen existerar?

Problemen med att betrakta satser som sanna i kraft av att de korresponderar med

verkligheten är välkända. Ett av de allvarligaste problemen är att det enda tecknet som vi kan

ha på att en övertygelse korresponderar mot verkligheten är dess framgång. Men det är just

framgången som ska förklaras med att övertygelsen korresponderar mot verkligheten, alltså är

det ingen förklaring över huvud taget.20 För att kunna bekräfta att en viss övertygelse

representerar eller korresponderar med världen krävs att vi skulle kunde jämföra den med

facit, ”verkligheten bakom skenet”. Men detta skulle bara gå utifrån vad Putnam enligt Rorty

kallar ”a God’s-eye standpoint”.21 Men Rorty menar att vi inte ens kan föreställa oss hur det

skulle vara att inta det perspektivet. Rorty säger att han följer Wittgenstein när Rorty säger att

”questions which we should have to climb out of our own minds to answer should not be

asked”.22 Vad ska vi då göra för att komma bort ifrån representationalismen och därmed även

realismen? Rorty framhåller här Davidsons förslag att vi måste överge realistens föreställning

om språket som ett medium mellan människan och världen därför att den bygger på en

föreställning om att det finns ett ”jagets kärna”, ett jag som har försanthållanden och begär,

vilket ofrånkomligt leder till den essentialistiska uppfattning som vi sett är så problematisk.

Istället bör vi betrakta det som att jaget helt enkelt är försanthållandena och begären.23 Detta

förslag leder till att vi kan göra oss av med den problematiska representationalistiska

föreställningen om att språkets uppgift är att avbilda eller uttrycka den inneboende naturen i

världen eller människan. Men vad innebär detta för synen på språket?

19 Rorty, 1997, s. 31 20 Rorty, 1991 a, s. 6 21 Ibid. 22 Ibid. 23 Rorty, 1997, s. 26

- 10 -

För det första blir det inte längre relevant att fundera på om ett visst sätt att tala är ett

adekvat medel för att uttrycka jaget eller avbilda verkligheten så som de egentligen är. Om vi

ger upp den essentialistiska synen på jaget och världen finns det helt enkelt ingen fog för en

sådan oro. Istället påpekar Rorty att Davidson, i likhet med Wittgenstein, får oss att betrakta

”alternativa vokabulärer mer som alternativa verktyg än som bitar i ett pussel”.24 Det innebär

en språksyn utan föreställningen om att vokabulärer kan ersättas av eller kopplas ihop till en

enda enhetlig vokabulär. För de som strävar efter en enhetlig vokabulär kan det vara ett

problem att beskrivningar som förekommer i olika sammanhang motsäger varandra om de

plockas ut ur sitt sammanhang och jämförs med varandra. Men utifrån Rortys Davidsonianska

perspektiv där vokabulärer betraktas som verktyg är det inget problem att vi i olika

sammanhang använder oförenliga beskrivningar som till exempel: ”jag känner smärta i fingret

om jag sticker in en nål i det” och ”det går elektriska impulser från nervändorna i fingret till

min hjärna när jag sticker in en nål i fingret som gör att jag kan känna smärtan”. Detta kan

bara bli ett problem om man anser att alla vokabulärer borde vara förenliga som pusselbitar

därför att det verkar som att man från påståendet ”det går elektriska impulser från

nervändorna i fingret till min hjärna när jag sticker in en nål i fingret” kan sluta sig till

påståenden som att ”egentligen gör det inte ont i fingret utan i hjärnan”. Detta bör undvikas

därför att i försöken att utreda hur ”det egentligen är” skiftas fokus bort från det enda

relevanta, ändamålsenligheten, vår förmåga att handskas med världen. Om vi intar Rortys

position följer att vilket vokabulär vi ska använda beror på vad vi vill uppnå i den givna

situationen. Han vill alltså att vi ska sträva efter att sluta föreställa oss att språket är ett

medium mellan oss och verkligheten för att på så sätt kunna undvika att förställa oss att det

finns en ahistorisk ”mänsklig natur” eller ”sanningens natur” och istället nöja oss med att i

enlighet med William James pragmatiska syn betrakta sanning som: ”what is good for us to

believe”.25

Rorty anser alltså att strävan efter korrekt representation kan överges till förmån för

strävan efter att använda så ändamålsenliga beskrivningar och vokabulärer som möjligt. Men

det är viktigt att komma ihåg att Rortys kritik inte ska uppfattas som ett försök att bevisa att

realismen eller representationalismen är felaktiga. Han påstår inte heller att det inte finns

någon inneboenden natur i den positiva bemärkelsen att vi nu lyckats bevisa att världen inte

innehåller några inneboende väsen, för detta skulle vara självmotsägande. Hans syfte är enbart

att åskådliggöra vad som är problematiskt med detta synsätt samt påpeka svårigheterna med

24 Rorty, 1997, s. 27 25 Rorty, 1991 b, s. 22

- 11 -

att lösa dess problem. På så sätt vill Rorty få oss att inse att det bästa vi kan göra är att försöka

inta ett alternativ synsätt som inte ger upphov till dessa problem. Hans förhoppning är att vi

ska övertygas om att ”termen ’inneboende natur’ är en term som vi gör bäst i att avstå ifrån”

och istället inta hans historicistiska och nominalistiska perspektiv.26 Rortys kritik och därmed

det historicistiska och nominalistiska perspektivet ska alltså förstås som en helt igenom

negativ poäng och man måste komma ihåg att den görs utifrån ett pragmatiskt perspektiv,

Rorty tror att hans perspektiv helt enkelt är bättre för oss i vårt hanterande och kontrollerande

av världen. Om man vill kritisera Rorty är det fullt relevant att väcka frågan om Rortys

perspektiv är bra för oss. Men detta får inte uttryckas som en filosofisk fråga (om det Goda

eller Mening med livet till exempel) för då är man fortfarande kvar i ett metafysiskt tänkande

där man längtar efter absoluta svar om hur det ”egentligen är”. Men om den kritiska frågan

istället formuleras som en politisk fråga är den relevant men utan ett givet svar. Då handlar

det helt enkelt om att diskutera för att försöka komma överrens om vad som är bra för oss.

3. Dialektik istället för argumentation

Rorty fortsätter med att säga att: ”I enlighet med mina rättesnören kommer jag inte att anföra

några argument mot den vokabulär jag önskar ersätta”.27 Detta kan verka konstigt, men det

hänger samman med att han anser att:

svårigheten med argument mot bruket av en välbekant och traditionstyngd vokabulär är att de förväntas vara formulerade i just denna vokabulär. De förväntas visa att de centrala elementen i denna vokabulär är ”terminologiskt inkonsistenta” eller ”dekonstruerar sig själva”. Men det kan aldrig bevisas. Varje argument […] är med nödvändighet icke bindande och väcker nya frågor.28

Istället menar Rorty att:

Intressant filosofi är sällan en undersökning av argumenten pro och kontra en tes. Den är vanligen, implicit eller explicit, en tävling mellan en förskansad vokabulär som blivit ett irritationsmoment och en till hälften utvecklad ny vokabulär som vagt utlovar stora ting.29

26 Rorty, 1997, s. 24 27 Ibid., s. 25 28 Ibid., s. 24 29 Ibid., s. 25

- 12 -

I dessa två citat finns det framför allt två intressanta detaljer att lägga märket till och utveckla

lite mer. Dels ”irritationsmomentet” och dels svårigheten att argumentera mot den etablerade

vokabulären.

1. För det första kan det ”irritationsmoment” som Rorty nämner i det andra av de

citerade styckena ovan beskrivas som drivkraften bakom hela hans filosofiska strävan om

man i ”irritationsmomentet” läser in den traditionella filosofins syn på ”inneboende naturer”

och språket som representation av verkligheten som Rorty vill att vi ska överge. Om man

läser detta stycke utifrån ett Kuhnianskt perspektiv är det naturligt att förstå

”irritationsmomentet” som de anhopningar av anomalier som i Kuhns termer leder till den kris

för det rådande paradigmet (den traditionella vokabulären i Rortys termer) som till slut

utvecklas till en period av revolutionär vetenskap där den ”intressanta filosofin” använder

samma metod som den utopiska politiken och revolutionära vetenskapen.30 Detta är ingen

långsökt läsning eftersom Rorty i samma stycke explicit hänvisar till Kuhns filosofi. Denna

revolutionära tänkares metod är enligt Rorty dialektiken.31 Med dialektik menar Rorty att man

ställer upp och spelar ut de gamla beskrivningarna och de nya ombeskrivningarna mot

varandra. Med ombeskrivning menas ett användande av gamla termer på nya sätt. ”Detta slag

av filosofi jobbar inte bit för bit (...) utan i stället holistiskt och pragmatiskt”.32 Tanken är att

ombeskrivningar av saker på nya sätt ska sprida sig och till slut skapa nya språkliga

beteendemönster som på sikt ska skapa nya icke-språkliga beteendemönster. Det är på detta

sätt som Rorty hoppas att de filosofiska problemen helt enkelt ska tyna bort och sluta

uppfattas som problematiska och relevanta genom ett vokabulärbyte. Men varför förespråkar

Rorty dialektik framför argumentation?

2. Här framkommer den andra viktiga detaljen. Rortys avfärdande attityd i det första av

de två citaten ovan gentemot argumentation hänger samman med hans syn på vokabulärer.

Anledningen till att Rorty anser att det inte går att argumentera mot den gamla vokabulären,

vilket resulterar i att han istället förespråkar dialektik, är att Rorty med argumentation menar

att man måste ha ”hävdvunna kriterier som är gemensamma för det gamla och det nya

språkspelet. Ty just i den mån det nya språket verkligen är nytt existerar inga sådana

kriterier”.33 Lägg märket till att Rorty här implicit säger att han med argumentation menar att

det måste finnas ”hävdvunna kriterier” som är gemensamma för de individer som ska

30 Rorty, 1997, s. 25, jmf. med Kuhn, Thomas S., De vetenskapliga revolutionernas struktur, Thales, Stockholm, 1997, speciellt kap. 6-8. 31 Rorty, 1997, s. 25 32 Ibid. 33 Ibid.

- 13 -

argumentera.34 Rorty anser att vi bör överge den gamla vokabulären eftersom den blivit ett

irritationsmoment och han säger sig använda dialektiken som sin kampmetod. Detta visar att

Rorty betraktar sin egen filosofi som en helt ny vokabulär.

Det som jag vill uppmärksamma med mitt poängterande av denna andra detalj i de två

citerade styckena ovan är den bild av vokabulärerna som skarp åtskilda som följer av Rortys

inställning. Det finns klara kriterier för argumentation inom de olika vokabulärerna, men

ingen möjlighet att komma överrens över vokabulärgränser eftersom det saknas gemensamma

kriterier som grund för en argumentation. Samtidigt måste de i en annan mening överlappa

varandra eftersom det åtminstone måste finns utrymme för att spela ut nya ombeskrivningar

mot de gamla beskrivningarna. Vad Rorty säger är att vokabulärer är tillräckligt skarpt

avskiljda för att utesluta argumentation men tillräckligt överlappande för att tillåta dialektik.

För att förtydliga problematiken; Rorty använder alltså en dialektisk metod därför att

argumentation (i hans strikta bemärkelse) helt enkelt inte är möjligt eftersom han använder en

helt ny vokabulär. Men eftersom den dialektiska metoden innebär att han ombeskriver saker

för att frambringa gestaltskiftningar, vilket verkar förutsätta någon slags förståelse, är det

oklart varför han inte fortfarande rör sig inom den etablerade vokabulären. Frågan är alltså

dels i vilken bemärkelse ”nya” vokabulärer, som Rortys egen, är ”helt nya” och dels hur

förståelse kan vara möjligt utan att argumentation samtidigt är det. Redan här märks en

spänning. Det är något som är problematiskt och min förhoppning är att detta kommer att

belysas närmare av en djupare utredning av vokabulärbegreppet.

4. Vokabulärer

4.1 Vi kan inte välja vokabulär

Med sitt vokabulärbegrepp kan Rorty alltså sägas översätta och utvidga Kuhns

paradigmbegrepp från det vetenskapshistoriska området till historien i stort. Kuhn har enligt

Rorty visat att gamla vokabulärer genom historien trängts undan och nya vokabulärer vunnit

inflytande över människornas sätt att tala. Vokabulärskiften sker enligt Rorty under en tid av

oreda som Rorty vill likna vid Kuhns syn på de revolutionära vetenskapsperioderna. Som

exempel på vokabulärskifte nämner Rorty Kuhns beskrivning i The Copernican Revolution 35

34 Är det inte ytterst sällan som vi argumenterar utifrån explicita kriterier som alla i diskussionen är överrens om? Men innebär detta verkligen att vi kan sägas ha olika vokabulärer och därmed måste använda en dialektisk metod? 35 Kuhn, Thomas S., The Copernican Revolution. Planetary Astronomy in the Development of Western

- 14 -

av Europas övergivande av föreställningen om jorden som universums medelpunkt. Enligt

Rorty visar Kuhn att Europa inte valde att överge den gamla världsbilden:

det var snarare så att européerna efter hundra år av obestämd oreda fann att de talade på ett sätt som tog dessa [den Kopernikanska världsbildens] inbördes sammankopplade teser för givna.36

Anledningen till att det inte går att tala om en valsituation är, som vi även såg i föregående

avsnitt angående argument, att när vi har att göra med två vitt skilda vokabulärer så finns det

inte något utrymme för en gemensam uppfattning om vad som ska räknas som korrekt. För att

jämföra två vokabulärer med varandra skulle vi behöva explicita kriterier för vad som ska

räknas som ”mest korrekt”. Dessa kriterier skulle behöva formuleras i en gemensam

vokabulär, en metavokabulär. Men vi kan inte på det sättet överblicka vokabulärer i sin helhet

och uttala oss om dem som om vi stod utanför. Detta beror på att situationen alltid är sådan att

vi redan är mitt i en av de stridande vokabulärerna. Därmed kommer alla bedömningar vi kan

ställa upp antingen vara knutna till den etablerade eller också uttrycks de i den halvt

utvecklade, ännu ogripbara vokabulären. Dessa omdömen kommer inte att vara begripliga, för

de kan inte jämföras med de etablerade uppfattningar som formuleras i den gamla

vokabulären. Därmed hänger den nya vokabulärens framgång alltså inte på logiska

resonemang. Men vad hänger dess framgång då på?

För det första måste man komma ihåg att Rorty, precis som Kuhn, anser att för att en ny

vokabulär ska kunna vinna inflytande så måste det finnas ett irritationsmoment som orsakas

av anhopningar av anomalier som den rådande vokabulären inte har någon metod för att vare

sig förklara eller bortförklara.

För det andra måste man komma ihåg att en ny vokabulär inte gör ”anspråk på att ha ett

bättre alternativ för att göra samma gamla saker som vi gjorde när vi talade på det gamla

sättet”37 utan göra annorlunda saker. Med det menas att den nya vokabulären inte försöker

förklara anomalierna utan helt enkelt beskriver saker på så annorlunda sätt att resonemangen

som ledde till anomalierna inte går att formulera i denna vokabulär.38 Därmed handlar det inte

om att överbevisa den gamla vokabulären utan snarare om att utkonkurrera den, vilket i

Rortys termer innebär att undantränga den. Att den gamla vokabulären fasas ut beror på dess

Thought. Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 1957. 36 Rorty, 1997, s. 22 37 Ibid., s. 25 38 Här är det värt att notera att Rorty inte längre stöder sig på Kuhns filosofi eftersom Kuhns krav på ett nytt paradigm är att det lyckas lösa det gamla paradigments anomalier. Se Kuhn, Thomas S., 1997, speciellt kap. 6-8.

- 15 -

inre problem (anhopningarna av anomalierna), men vilken vokabulär som uppstår och vinner

så pass mycket inflytande att den till slut ersätter den gamla anser Rorty inte kan förklaras på

något annat sätt än historiska omständigheter. Därför att om man vill förklara den nya

vokabulärens framgångar på något annat sätt än med hjälp av historiska omständigheter måste

man hänvisa till något som ligger utanför den historiska situationen, till exempel kongruens

med ”den korrekta beskrivningen av världen” eller ”att världen skulle fälla avgörandet”.39

Man skulle behöva argumentera för att även om vi inte har kriterier för att välja vokabulär så

kommer den som är mest korrekt att vara mest tilltalande och därmed vinna inflytande. Men

detta skulle innebära att vokabulärer som helheter skulle kunna vara sanna, vilket enligt Rorty

är väldigt svårt att tänka sig.40 För att förstå varför Rorty menar att detta är svårt att tänka sig

ska jag klargöra lite mer i detalj hur Rorty ser på sanning.

4.2 Sanning skapas inom en vokabulär

När det gäller enskilda beskrivningar inom vokabulärer är det inga problem att avgöra vilka

beskrivningar som är sanna och vilka som är falska genom att kontrollera vilken som stämmer

bäst med världen. Detta skulle kunna formuleras som att en beskrivning är sann om den

refererar till (eller korresponderar med/representerar) världen. Men problemet är att man

härifrån kan lockas att dra slutsatsen att det är refererandet (eller

korresponderandet/representerandet) som gör beskrivningen sann, men detta leder som vi har

sett till stora problem. Rorty anser att vi inte ska betrakta det så. Vi kan säga att världen avgör

vilka beskrivningar som är sanna eftersom ”världen innehåller orsakerna till att vi är

berättigade att hålla något för sant”41, men dessa sanningar är ändå i någon bemärkelse

skapade. Rorty håller naturligtvis med om att världen är som den är där ute, oberoende av oss,

men han påpekar att sanningen inte är det eftersom bara utsagor kan vara sanna och språk är

skapade av människor.42 När det gäller enskilda utsagor kan vi enkelt jämföra dem med

varandra för att se vilken som stämmer bäst med verkligheten. Detta beror på att vi har

kriterier för att välja mellan enskilda utsagor, vi vet vad som räknas som ”mest korrekt”. Men

dessa kriterier är en integrerad del av vår vokabulär och precis som när det gäller val av

vokabulär så är det svårt att tänka sig att det finns några metakriterier som ligger utanför vårt

språk för att avgöra vilket vokabulär som helhet som ”stämmer bäst med verkligheten”. Detta

betyder att sanning är ett begrepp som bara är begripligt på ”nivån av kriteriestyrda utsagor

39 Rorty, 1997, s. 22 40 Ibid. 41 Ibid., s. 21 42 Ibid.

- 16 -

inom språkspel”43 och inte tillämpbart på vokabulärer som helhet. Därmed är sanningar även

begränsade till sin vokabulär. Om vi accepterar detta resonemang menar Rorty att vi även

inser att det är oklart hur en vokabulär som helhet skulle kunna representera verkligheten mer

eller mindre korrekt. Världen är som den är, men vi får inte frestas att tro att ”världen på eget

initiativ splittrar (…) upp sig själv i satsformade bitar som kallas ’fakta’”.44

4.3 Vokabulärtankens roll i Rortys historicism och nominalism

Tänkandet sker inom en vokabulärs ramverk som vi inte kan överskrida, därmed är alla

kriterier för sanning som vi har begränsade till att bara gälla inom vår vokabulär. Vokabulärer

är mänskliga skapelser och kriterierna för sanning är en del av vår vokabulär, därmed är även

sanningen skapad. Vokabulärer skapas och utkonkurrerar gamla, men inte på grund av aktiva

överväganden om vilken vokabulär som mest korrekt beskriver verkligheten utan på grund av

historiska omständigheter som gör att ett visst sätt att tala, en viss vokabulär, vinner

inflytande och en annan tappar mark. En ny vokabulär är inte bättre på att beskriva samma

saker som den gamla vokabulären utan ger oss möjlighet att beskriva andra saker.

I sin syn på vokabulärer och sanning kommer kanske Rortys historicistiska och

nominalistiska perspektiv som allra tydligast till uttryck. Om man i ljuset av det hittills sagda

återkopplar till stycket där Rorty i sympatiserande ordalag hävdar att historicistiska tänkare

ända sedan Hegel insisterat på att ”det inte finns något ’nedanför’ socialisationen eller före

historien som kan definiera människan”45 och ”de har förnekat att det finns något sådant som

’den mänskliga naturen’ eller ’jagets djupaste nivå’” 46, så framstår det verkligen som att det är

en total historicism och nominalism som Rorty förespråkar.

Det är denna radikala historicism och nominalism som gör det möjligt för Rorty att påstå

en sådan sak som att vi helt enkelt kan bli av med de filosofiska problemen genom att byta

vokabulär. Men detta väcker två frågor som är relevanta för den outredda spänningen i

vokabulärbegreppet som jag nämnde redan i samband med redogörelsen för Rortys

förespråkande av den dialektiska metoden i avsnitt 3. För det första; vad följer av att inta det

radikala historicistiska och nominalistiska perspektiv? Och för det andra; hur kan en ny

vokabulär uppstå och vinna inflytande? Jag ska besvara dem i tur och ordning.

43 Ibid., s. 22 44 Ibid., s. 21 45 Ibid., s. 11 46 Ibid.

- 17 -

5. Kritiska reflektioner

5.1 Fråga 1 - Tre aspekter av vad som följer av att inta Rortys ironiska hållning

Jag ska här ta upp tre aspekter av vad som följer av att inta Rortys historicistiska och

nominalistiska perspektiv (därmed inte sagt att detta är en uttömmande redogörelse för vad

som följer härav). Eftersom att inta det historicistiska och nominalistiska perspektiv som

Rorty förespråkar per definition innebär att man intar den ironiska hållningen är det med

andra ord vad som följer av denna som jag kommer att utreda.47

5.1.1 Aspekt 1 - Etnocentrism

Som jag nämnde i inledningen skriver Rorty att en ironiker per definition ”står för

kontingensen i sina centrala försanthållanden och önskningar” 48. Detta kallar jag för aspekt 1

av den ironiska hållningen. Jag väckte i början av uppsatsen frågan vad detta kan tänkas

betyda och det är nu dags att försöka ge ett svar. En första förenklad förklaring är att om man

intar det historicistiska och nominalistiska perspektivet, så inser man samtidigt att man

därmed måste ge upp alla allmängiltiga anspråk. Att ”stå för kontingensen” betyder i så fall

helt enkelt att man inte försöker motbevisa kontingensen utan istället accepterar och försöka

finna sig i den. Man kan i inledningen av boken Kontingens, ironi och solidaritet få intrycket

att Rorty med dessa definitioner vill ge en uttömmande bild av ironikern och det var på det

sättet som jag länge förstod Rortys ironiska hållning eftersom han explicit definierar vad det

innebär att vara ironiker på detta kortfattade vis i inledningen.49 Som jag ska visa nedan blir

dock bilden efterhand mer komplicerad. Men innan jag problematiserar denna första

förståelse av vad Rorty menar med den ironiska hållningen så ska jag ta upp en viktig

invändning som kan hjälpa till att klargöra vad ”att stå för” kan innebära.

Frågan är varför man ska stå orubbligt för en övertygelse man inte anser står Sanningen

närmare än någon annan, som man bara betraktar som kontingent och en produkt av historiska

omständigheter? Hur man kan rättfärdiga sitt förespråkande av till exempel liberalismen om

man inte gör anspråk på att den har en mer objektivt sett mer privilegierad ställning än till

exempel fascism eller kommunism? Problemet är alltså att det inte verkar finnas några externa

skäl till varför man utifrån Rortys perspektiv ska förespråka till exempel solidaritet eller

demokrati snarare än något annat.50

47 Ibid., s. 13 48 Ibid. 49 Ibid. 50 Rorty tar filosofen Michael Sandler som exempel på någon som har en sådan position. Sandler kritiserar nämligen en essä av Isaiah Berlin där Berlin uttrycker en ståndpunkt som Rorty anser liknar hans egen. Rorty

- 18 -

Rorty svarar att vi naturligtvis inte kan göra anspråk på att ha en säker grund för våra

övertygelser utifrån hans perspektiv. Men han menar att vi måste inse att vi har ett

etnocentriskt perspektiv som vi inte kan undgå, därmed ska vi acceptera detta.51 Med

etnocentrism menas att vi inte kan ställa oss utanför vår kultur på neutral mark, vi måste alltid

förhålla oss till världen utifrån de övertygelser vi har. Eftersom Rortys historicistiska och

nominalistiska perspektiv medför att värderingar och uppfattningar om världen uppstår genom

socialisation, att man ärver sin vokabulär och därmed sina önskningar och försanthållanden

från sitt samhälle, så menar han att man måste inse att vi inte kan rättfärdiga ens det mest

centrala och självklara för oss själva genom hänvisning till en oifrågasättbar ahistorisk och

universell grund. Vi måste inse att vi är fast i etnocentrism. Detta betyder inte att Rorty anser

att det inte går att rättfärdiga sig själv, tvärtom verkar alla människor utom filosoferna veta att

detta är möjligt. Rorty menar att alla människor har en yttersta vokabulär (final vocabulary),

detta utgörs av de mest centrala ord som människor använder för att ”rättfärdiga sina

handlingar, sina försanthållanden och sina liv”.52 Ironikern har insett att dessa ord naturligtvis

inte äger någon giltighet utanför den kulturella kontexten, utanför vokabulären. Men eftersom

människor alltid befinner sig i och präglas av sin vokabulär så behöver vi inte heller sträva

efter en utommänsklig eller universell grund. Att rättfärdiga ett försanthållande innebär att

hänvisa till något i ens yttersta vokabulär som dem man vill rättfärdiga sig inför också har i

sin yttersta vokabulär.

Rorty menar att vi måste överge föreställningen om att ”korrekta” rättfärdiganden måste

ske genom hänvisning till en absolut och oifrågasättbar grund. Istället ska vi acceptera att alla

rättfärdiganden i teorin kan ifrågasättas och att vi aldrig kan nå fram till någon absolut grund

men att vi i de allra flesta situationer där människor kan prata och förstå varandra antagligen

kommer att kunna hitta ett rättfärdigande som hänvisar till något som båda samtalsparter har i

sin yttersta vokabulär.

Är man ironiker har man redan insett att övertygelser inte kan uppstå eller rättfärdigas

på något annat sätt. Av det hittills sagda följer att invändningar som den ovan inte är något

problem därför att det inte finns något skäl att försöka förringa eller undertrycka sina egna

övertygelser, alltså att det inte finns något skäl att inte stå orubbligt för dem om det är det man

gör. Att man faktiskt står orubbligt för vissa övertygelser är redan en konsekvens

använder därmed Sandlers kritik av Berlin för att utveckla och bemöta likartad kritik som kan riktas mot Rortys egen filosofi. Se Ibid., s. 64 51 Rorty, 1991 a, s. 2 52 Rorty nämner som exempel på termer som ingår i yttersta vokabulärer: sann, god, rätt, skön, Kristus, England, yrkesetik, anständighet, vänlighet, Religion, Kyrkan, progressiv, omsorgsfull, kreativ. Rorty, 1997, s. 91

- 19 -

etnocentrismen, att man socialiserats på ett visst sätt. Att inte kunna grundlägga sina

värderingar blir bara ett problem om man hoppas och tror att det borde kunna gå, alltså om

man inte är tillräckligt historicistisk och nominalistisk utan fortfarande är kvar i det

metafysiska tänkandet som vi enligt Rorty bör försöka sträva bort ifrån.

5.1.2 Aspekt 2 - En nedslående insikt

Rortys position är att inga av ens övertygelser, inte ens de man ser som mest självklara, har

något högre värde eftersom de enbart är produkter av hur man socialiserats vilket enbart beror

på historiska omständigheter. Men är inte det en väldigt nedslående inställning? Här

kompliceras innebörden av den ironiska hållningen och Rortys svar på denna invändning ter

sig tvetydigt.

Å ena sidan anser jag att om man betonar aspekt 1 ovan av den ironiska hållningen, så

kan denna invändning helt enkelt avfärdas med argumentet att detta bara kan verka

nedslående för den som inte är nöjd med påståendet att hans önskningar och försanthållanden

bara skulle vara produkter av historiska omständigheter, alltså någon som är besviken.

Poängen är att om man är besviken så beror det på att man fortfarande har kvar

föreställningen att önskningar och försanthållanden kan ha en utomhistorisk eller universell

grund. Om man tvärtom, som Rortys ironiker enligt aspekt 1, inser att det inte hade kunnat

vara annorlunda blir ens övertygelser inte mindre reella eller värdefulla bara för att de är

produkter av historiska omständigheter. Ur detta perspektiv framstår det ännu tydligare vad

det innebär att faktiskt stå för kontingensen i sina centrala önskningar och försanthållanden.53

Å andra sidan kompliceras det hela av att Rorty i kapitel 4 ”Privat ironi och liberala

förhoppningar” i Kontingens, ironi och solidaritet utvecklar vad den ironiska hållningen

innebär. Här verkar Rorty ge ett jakande svar på invändning att den ironiska hållningen är

nedslående. Detta kallar jag aspekt 2 av den ironiska hållningen. Men bilden av ironikern blir

inte bara dystrare utan även oklarare. Rorty skriver:

Jag definierar en ”ironiker” som en människa som uppfyller följande tre villkor: (1) hon hyser långtgående och bestående tvivel om den yttersta vokabulär hon ofta använder eftersom hon har tagit intryck av andra vokabulärer, vilka har ansetts vara de yttersta av de människor eller i de böcker som hon stött på; (2) hon inser att argument som formulerats i hennes nuvarande vokabulär varken kan

53 Jag anser att detta svar är möjligt att formulera utifrån Rortys filosofi men det får inget utrymme hos Rorty själv. I resten av denna uppsats ska jag försöka visa hur jag anser att detta hänger samman med Rortys yttersta strävan efter att överge alla de filosofiska problemen.

- 20 -

bekräfta eller skingra dessa tvivel; (3) i den mån hon filosoferar kring sin situation tror hon inte att hennes vokabulär står verkligenheten närmare än andra, att den står i kontakt med en makt utanför henne själv. Ironiker med en böjelse för att filosofera anser att valet mellan vokabulärer varken träffas inom en neutral och universell metavokabulär eller genom att försöka att kämpa sig förbi skenet till verkligheten, utan helt enkelt genom att den nya spelas ut mot den gamla.54

En konsekvens av att inta den ironiska hållningen är nu enligt Rorty att man får svårt för att ta

sig själv på allvar.55 Dels eftersom man ”hyser långtgående och bestående tvivel” angående de

ord som man använder för att beskriva världen och uttrycka värderingar. Och dels därför att

man inser att ens världsuppfattning och självbild är bräckliga eftersom den yttersta vokabulär

som man uttrycker dessa med ständigt är ”underkastad förändring”.56 Ytterligare en följd av

detta är att ironikern inser att inte bara hans självbild utan även själva jaget är lika bräckligt

och utsatt för förändring som den vokabulär han definierar sig i (men detta är aspekt 3 som

jag ska ta upp snart). Det viktiga att lägga märke till här är att Rorty nu inte längre betonar att

den ironiska hållningen i första hand innebär att man står för kontingensen in sina centrala

försanthållanden och önskningar. Istället betonar han oro och tvivel på den egna vokabulären

som karaktäristiskt för ironikern. Denna betoning av den ironiska hållningen tycks inte ge

något bra svar på invändningen att ironikerns inställning är nedslående, tvärtom verkar Rorty

erkänna att hans historicistiska och nominalistiska perspektiv samt hans etnocentriska

perspektiv är nedslående.57

I ett något märkligt stycke fortsätter Rorty:

Ironikern ägnar sig tid åt att oroa sig för att ha initierats i fel stam, ha lärt sig spela fel språkspel. Han oroar sig för att den socialisationsprocess som gjort honom till människa genom att ge honom ett språk kan ha gett honom fel språk och därmed gjort honom till fel sorts människa. Men han kan inte ange något kriterium för en sådan felaktighet.58

54 Rorty, 1997, s. 91 55 Ibid. s. 92 56 Ibid. 57 Att betydelsen av den ironiska hållningen inte bara utvidgats utan faktiskt förändrats framgår av att Rorty senare i kapitel 4 explicit säger att han anser att ironin bör begränsas till den privata sfären därför att: ”Jag kan inte tänka mig en kultur som socialiserade sin ungdom på ett sätt som fick den att ständigt tvivla på sin egen socialisationsprocess” Ibid., s. 105. Denna problematik är intressant men kräver tyvärr större arbete än vad som får plats inom ramarna för denna uppsats. 58 Rorty, 1997, s. 93

- 21 -

Det är oklart vad Rorty menar här. John Horton tar upp en väldigt bra kritik av just detta

stycke. 59 Horton väcker frågan om vad det egentligen är som ironikern oroar sig för, eftersom

ironikern varken har några kriterier för vad som är ”rätt” eller ”fel”. 60 Frågan är, säger Horton:

”How can terms lika ’rightness’ or ’wrongness’, ’better’ or ’worse’ function without

something in terms of which this judgement is made?”.61 Med utgångspunkt i de tre villkoren

för ironikern så skulle man kunna tolka det som att Rorty menar att ironikern är orolig därför

att han inser att om något skulle vara fel med vokabulären så skulle han varken kunna

klargöra eller formulera detta för sig själv eftersom han är hänvisad till och begränsad av

denna enda vokabulär som han tvivlar på. Men detta resonemang hänger på att något kan vara

fel på en vokabulär eller ett sätt att socialiseras, vilket implicerar att det finns något som är

mer rätt. Men denna tolkning skulle förutsätta att det handlar om ”rätt” och ”fel” i en

allmängiltig, universell bemärkelse och detta är ju något som Rorty med bestämdhet förnekar

i andra sammanhang!

Hortons kritik kan verka träffande och allvarlig och i sitt svar på Hortons kritik erkänner

Rorty att det är svårt att svara på vad exakt det är ironikern oroar sig för.62 Men Rorty tycker

inte att detta är ett problem. Snarare pekar han på att Horton missuppfattat vad han menar.

Ironikern har såklart inga kriterier för ”rätt” och ”fel” men Rorty tycker att det är märkligt att

detta skulle leda till antagandet att man därmed inte kan ha problem som man behöva tänka

över. Rorty anser att det inte är något konstigt med att säga att ironikern oroar sig för att ha fel

utan att han därmed behöver ha några kriterier för vad det är som är fel. Detta kan verka

motsägelsefullt, men Rorty tar upp några vardagsexempel som han anser är analoga och som

visar att han använder begreppet ’fel’ i en mycket lösare, nästan metaforisk, bemärkelse. I

vardagen oroar sig folk ibland för att deras äktenskap eller jobb kanske är fel, de funderar på

om de borde skilja sig eller skaffa sig ett nytt jobb. De känner sig missnöjda men, påpekar

Rorty, det är inte självklart att de för den sakens skull har några kriterier för vad det är som är

fel. Ibland går oron över men ibland kommer man fram till att den var befogad, man hade

hamnat på fel jobb eller det visade sig att man inte älskade den person man gifte sig med. Att

ironikern oroar sig för att ha ”fel” ska tolkas på samma sätt, ibland är den obefogad och ibland

inte, den är inte väldefinierad och det går inte att ställa upp några kriterier för denna oro men

59 Horton, John, ”Irony and Commitment: An Irreconcilable Dualism och Modernity”, s. 15-28 i Richard Rorty. Critical Dialogues. Edited by Matthew Festenstein and Simon Thompson. Polity Press, Cambridge, 2001 a, s. 15ff 60 Ibid., s. 19 61 Ibid. 62 Rorty, ”Reply to John Horton”, s. 29-32 i Richard Rorty. Critical Dialogues. Edited by Matthew Festenstein and Simon Thompson. Polity Press, Cambridge, 2001, s. 29

- 22 -

den är fortfarande verklig.63 Jag tror att analogin är träffande, det gör Rortys till synes

märkliga beskrivning av ironikerns oro mer begriplig. Rorty beskriver det alltså som att

ironikerns historicistiska och nominalistiska perspektiv leder till en inställning till livet som

kan liknas vid en situation där man ofta tvivlar på om man verkligen trivs med sitt jobb eller

äktenskap. Hortons kritik träffar inte och Rortys svar visar att betoningen på oro (aspekt 2) är

en viktig aspekt av den ironiska hållningen, mycket viktigare än den i min mening lika

möjliga betoningen på aspekt 1, alltså att acceptera och finna sig i situationen därför att man

”står för kontingensen”.

5.1.3 Aspekt 3 - Jag och den radikala poeten

Den tredje aspekten jag vill ta upp är hur den ironiska hållningen påverkar synen på jaget och

därmed självskapelsens betydelse. Detta leder oss även in på det otydliga och besvärliga

resonemanget kring de radikala poeterna. Klart är i alla fall att det enda ironikern kan säga

om sig själv och sin syn på världen utifrån sin radikala historicism och nominalism är att han

är ett förkroppsligat vokabulär.64 Ironikern inser att hans jag är lika bräckligt som hans eget

yttersta vokabulär eftersom han inser att ”jaget snarare skapas genom bruket av en vokabulär

än uttrycks mer eller mindre adekvat i en vokabulär”.65 Han inser att hans jag inte är något

annat än helt och hållet en produkt av de historiska omständigheter som lett fram till den

vokabulär han befinner sig i. Precis som i aspekt 2 ovan är det möjligt att väcka frågan om

detta inte är en väldigt nedslående insikt? Återigen verkar Rortys filosofi ge utrymme för

motsatta hållningar och jag ska försöka bringa så mycket klarhet i detta som möjligt därför att

denna aspekt av den ironiska hållningen är central för både förståelsen av Rortys dialektiska

metod och hans syn på hur vokabulärer förändras och sprids, vilket jag ska utreda i nästa

avsnitt.

Till att börja med verkar det, precis som när det gällde aspekt 2, hållbart att dra en

parallell till aspekt 1 av den ironiska hållningen och säga att denna insikt inte är nedslående

eftersom ironikern per definition står för kontingensen. Ironikern borde finna sig lika bra med

insikten att jaget är en produkt av en vokabulär som med insikten att man inte kan rättfärdiga

sina försanthållanden och önskningar genom att hänvisa till en absolut grund. Jag menar att

ironikern inte borde känna sig besvärad av den syn på jaget som följer av att inta det totala

historicistiska och nominalistiska perspektivet eftersom det även följer av den ironiska

63 Ibid., s. 30 64 Rorty, 1997, s. 98 65 Ibid., s. 23

- 23 -

hållningen att man inser att det inte skulle kunna vara annorlunda. Därmed borde ironikern

inte känna behov av att skapa sitt eget jag genom att skapa en helt ny vokabulär, alltså att bli

en radikal poet. Snarare tycks det som att ironikern borde vara tillfreds med att vara en

produkt av en vokabulär medan det är individer som inte står ut med denna tanke, alltså

människor som inte lyckas leva upp till villkoret att ”stå för kontingensen” som borde

attraheras av tanken på att skapa sig själva.

Men denna tolkning motsägs av att Rorty explicit framhäver att enligt Nietzsche så är

det bara verkliga poeter som förmår uppskatta kontingensen medan de flesta människor

ohjälpligt strävar efter att säga något generellt och allmängiltigt om sig själva och sina liv.66

Dessutom vet vi att självskapelsen är väldigt viktig för Rorty eftersom dess möjlighet och

eftersträvansvärdhet är en av utgångspunkterna i boken Kontingens, ironi och solidaritet.

När Rorty diskuterar Harold Blooms och Nietzsches syn på självskapelse säger han att

om man inte skapar sitt eget språk så innebär det att man inte ”satt sin stämpel på språket”.67

Enligt Rorty betyder detta detsamma som att man ”därmed egentligen inte haft ett jag alls”.68

Man är bara en kopia eller replik. Om man reagerar på dessa insikter med ängslan och oro är

man en stark poet.69 Begreppet har Rorty hämtat från Harold Bloom (Rorty vill även länka

denna tanke tillbaka till Nietzsche). Dessa starka poeter strävar efter genuin självskapelse och

autonomi. Självskapelse innebär att ”skapa sitt eget språk i stället för att låta sitt medvetandes

omfång bestämmas av det språk som andra människor lämnar efter sig”.70 Rorty tänker sig att

”om man skulle kunna finna särskiljande ord för ens särskildhet, skulle man ha bevisat att

man inte var en kopia eller replik”.71 Men det handlar inte om att finna sitt ”sanna jag” i

någon essentiallistisk mening utan snarare handlar det om att skapa sitt eget jag genom denna

självskapelse som måste ske genom att man helt och hållet bryter sig loss från den vokabulär

man befinner sig i och skapar sin egna vokabulär.72 Det viktiga för att lyckas med detta och

därmed lyckas skapa sig själv är att ens nya vokabulär inte får vara sprungen ur den gamla.

För Rorty är det inte frågan om ifall denna totala självskapelse är möjligt eller inte, han

ser de personer han framhäver som radikala poeter73 som historiska bevis på detta. Och det

gäller att komma ihåg att självskapelsens giltighet och eftersträvansvärdhet är, som jag

nämnde i inledningen, Rortys utgångspunkt i Kontingens, ironi och solidaritet. Men varför 66 Ibid., s. 45 67 Ibid., s. 41 68 Ibid. 69 Ibid. 70 Ibid., s. 44 71 Ibid. 72 Ibid., s. 44 73 T ex: Nietzsche, Freud, Heidegger och Derrida.

- 24 -

betonar Rorty denna totala självskapelse som en följd av den ironiska hållningen? Så som jag

ser det är denna betoningen en följd av Rortys betoning på oro och tvivel på den egna

vokabulären som karaktäristiskt för den ironiska hållningen. Med andra ord förutsätter aspekt

3 att aspekt 2 framhålls. Men varför betonar Rorty inte aspekt 1, att ironikern finner sig i den

extrema historicismens och nominalismens konsekvenser? Svaret anser jag är att den radikala

poetens självskapelse är viktig för Rortys yttersta ambition att vi ska kunna göra oss av med

alla filosofiska problem på det sätt som han förespråkar, nämligen genom dialektiken. För att

förstå varför den radikala poetens självskapelse är så viktig för Rortys projekt måste vi utreda

Rortys syn på hur vokabulärer skapas och etableras.

5.2 Fråga 2 - Hur kan en ny vokabulär uppstå och vinna inflytande?

Rorty är beroende av sin vokabulärtanke för att kunna hävda att det är möjligt att bli av med

våra filosofiska problem eftersom han bygger detta på att de filosofiska problemen är

beroende av en viss vokabulär och kommer att försvinna i och med ett vokabulärskifte.

Det enda som Rorty kan svara på frågor om varför vi bör försöka överge de filosofiska

frågorna snarare än lösa dem, är att vi gör bäst i att betrakta dessa frågor som olösliga. Det

kan verka rimligt att kräva av Rorty att rättfärdiga dessa djärva ståndpunkter men han anser

att det inte går eftersom det som här krävs av honom är att han gör det inom den etablerade

vokabulären, vilket han menar inte är möjligt eftersom vokabulärer är så skarpt avskilda.

Därmed kan hans ståndpunkter verka ogrundade och lätta att avfärda, men Rortys poäng är att

han inte behöver rättfärdiga dem i den gamla vokabulären eftersom de är en del av en ny

vokabulär. Men denna poäng hänger på påståendet att det inte går att argumentera tvärs över

vokabulärernas gränser vilket förutsätter hans tanke om att argumentation bara fungerar inom

en vokabulär på grund av att man måste ha gemensamma ”hävdvunna kriterier”74 för vad som

ska räknas som ett godkänt argument, logiskt resonemang etc. För att försvara detta måste

Rorty hävda att den nya vokabulären inte har något gemensamt med den etablerade

vokabulären därför att den är helt ny. Utifrån detta börjar vi ana varför Rorty betonar aspekt 2

och 3 av den ironiska hållningen snarare än aspekt 1.

Rorty anser vidare att han inte heller behöver rättfärdiga sina ståndpunkter inom sin

vokabulärs ramar eftersom den ännu inte är färdigutvecklad. Detta kan låta som billiga

ursäkter för att slippa ifrån besvärligheterna med att rättfärdiga den till synes enkla lösningen

att vi kan bli av med alla filosofiska problem genom att sluta tala om dem. För att försvara allt

74 Rorty, 1997, s. 25

- 25 -

detta gäller det att Rorty lyckas visa att vokabulärbegrepp håller vad det lovar. Det framgår

tydigt i hur hög grad Rortys löften och ambitioner hänger på vokabulärer som skarpt

avgränsade från varandra.

Men om vokabulärer är så skarpt avgränsade att våra uppfattningar om världen och våra

filosofiska problem inte äger någon giltighet utanför dem och om vi är så strängt begränsande

att det inte går att argumentera mellan olika vokabulärer så är frågan; hur är det då ens möjligt

att överge den förskansade vokabulären? För att en ny vokabulär ska kunna utkonkurrera den

gamla genom dialektik måste den övertyga de som befinner sig i den gamla, men hur är det

möjligt att det finns utrymme för förståelse av en ombeskrivning från en annan vokabulär utan

att det även finns utrymme för argumentation? Och ännu viktigare, hur kan den radikala

poeten skapa den nya vokabulären överhuvudtaget om vårt tänkande är begränsat av vår

vokabulär?

Vi kan börja med att konstatera att Rorty använder begreppet ”vokabulär” på ett väldigt

vagt och odefinierat vis. I sig är det inget problem. Rortys syfte är inte att blottlägga eller

systematisera några underliggande strukturer som han tror ”finns där ute” och som kan indelas

i väldefinierade system enligt matematiska formler. Några sådana anspråk har han inte.

Snarare bör man nog betrakta själva vokabulärbegreppet som ett verktyg som Rorty använder

för att kunna uttala sig om vårt språk och dess roll i våra liv. Om man uppfattar

vokabulärbegreppet på detta vis, så uppstår inga problem när Rorty ibland talar om ”den

traditionella västerländska vokabulären” som om allt vårt tänkande sker inom en enda

vokabulär och i andra sammanhang talar i termer av att vi har olika, ämnesorienterade

vokabulärer som vi använder som verktyg i olika sammanhang, som till exempel en ”politisk

vokabulär” och en ”vetenskaplig vokabulär”.

Härefter börjar vi dock stöta på allvarliga svårigheter eftersom denna flexibilitet blir ett

problem när han drar långtgående slutsatser utifrån olika användningar av begreppet. Det är

just detta problem som jag ser bakom den förvirring jag nu står inför att försöka utreda när det

gäller Rorty tankarna kring vokabulärers framväxt och spridning.

För det första menar Rorty att:

revolutionära landvinningar [görs] inom konstarterna, vetenskaperna och det moraliska och politiska tänkandet i det typiska fallet när någon inser att två eller flera av våra vokabulärer stör varandra och tar steget att uppfinna en ny vokabulär som ersätter båda.75

75 Rorty, 1997, s.28

- 26 -

Här återkommer ”irritationsmomentet” som en orsak till att en ny vokabulär växer fram och

det handlar inte om att förena de gamla vokabulärerna utan om att ersätta båda med en ny.76

För det andra sker skapelseprocessen genom att någon gradvis uppfinner metaforer

”genom trial and error”77 som tillslut utvecklas till en helt ny vokabulär. Det är de radikala

poeterna som är uppfinnare av nya vokabulärer. Den svåra frågan är vad Rorty menar med

gradvis eftersom han, som jag diskuterat tidigare, anser att vokabulärer är slutna. Rorty tänker

sig att om vokabulärskiften inte sker genom gradvis förändring av den etablerade vokabulären

utan i språng på samma sätt som Kuhns paradigmskiften så utvecklas den nya vokabulären

alltså inte från de gamla utan är en helt ny, självständig ”tredje vokabulär”.78 Dels är detta,

som jag visade i början av detta avsnitt, en förutsättning för Rortys påstående att vi kan bli

kvitt våra filosofiska problem genom ett vokabulärskifte. Dels är det en förutsättning för att

Rorty ska kunna förespråka sin dialektiska metod där det inte handlar om att argumentera

eller successivt försöka förändra den gamla vokabulären på dess egna villkor utan om att

använda en hel vokabulär som övertalningsmedel. Härmed kan ”gradvis” alltså inte förstås

som en successiv utveckling från de gamla vokabulärerna. ”[T]rial and error” måste alltså

förstås som en gradvis utveckling av något helt nytt utan utgångspunkt i något gammalt. Den

nya vokabulären ”möjliggör för första gången en formulering av sitt eget syfte”79 eftersom

vårt tänkande är begränsat av vår vokabulär. Det är därmed omöjligt att på förhand veta vad

den nya vokabulärens fördelar kommer att vara, vad den kommer att kunna göra.

Men hur uppstår detta nya över huvud taget? Rortys svar bygger på Davidsons syn på

metaforer. Rorty anser, med Davidson, att det finns en skillnad mellan bokstavligt och

metaforiskt tal. Denna skillnad kan inte förklaras genom att vi tillskriver metaforen en dold

innebörd, som många velat göra. Den förstås istället bättre som en skillnad mellan

”välbekanta och okända bruk av ljud och märken”.80 Davidson argumenterar för att

”metaphors mean what the words, in their most literal interpretation, mean, and nothing

more”.81 Han tillägger att av detta följer att de nästan alltid är bokstavligt falska. Men Rorty

går ett steg längre och hävdar att metaforer varken är sanna eller falska eftersom de är ”utan

en fast plats i ett språkspel”82 och eftersom de inte har någon plats i ett språkspel så menar

76 Som till exempel att ersätta hävstången och kilen för att man uppfunnit taljan. Ibid. 77 Ibid. 78 Ibid. 79 Ibid. 80 Ibid., s. 33 81 Davidson, Donald, ”What Metaphors Means”, s. 245-264 i Inquiries into Truth and Interpretation, Clarendon Press, Oxford, 1984, s. 245 82 Rorty, 1997, s. 33

- 27 -

Rorty att de per definition inte har någon mening.83 Rorty utgår för det första från Davidsons

resonemang men drar helt annorlunda slutsatser. För det andra verkar Rortys påstående att

metaforer inte har någon mening helt enkelt felaktigt om Rorty verkligen menar samma sak

med ’metafor’ som Davidson. I sin uppsats What Metaphors Means diskuterar Davidson det

vi vanligtvis menar med metaforer och dessa satser har definitivt en bokstavlig, men

annorlunda och ovan, mening. 84 Rortys resonemang är alltså märkligt, men haken är att givet

den syn på vokabulärer som jag åskådliggjorde i början av detta avsnitt så är Rorty helt enkelt

tvungen att betrakta vokabulärer och metaforer på det vis han gör. För det först därför att han

måste säga att metaforer inte tillhör den etablerade vokabulären eftersom syftet med

metaforerna hos Rorty är att skapa en ny vokabulär. För det andra därför att det är av stor vikt

för Rorty att betrakta den nya vokabulären som skarpt avgränsad från den gamla eftersom

hans yttersta ambition, som jag skrev om i inledningen, är att visa att vi kan bli av med alla

våra filosofiska problem utan att behöva visa varför de är dåliga eller felaktiga i en

argumentation genom att vi tränger undan den etablerade vokabulären med hjälp av dialektik.

Metaforer syftar till att störa en vokabulär och kan varken vara sanna eller falska eller ha

mening eftersom Rortys vokabulärtanke innebär att en utsaga är begränsad till och bara kan

bedömas som sann eller falsk samt ha mening inom sin egen vokabulär. Rorty måste säga

detta därför att om han gick med på att metaforer har mening utanför sin (den ännu ej

utvecklade) vokabulär så skulle han få problem med varför han då inte kan argumentera utan

bara spela ut sin nya vokabulär mot den gamla. Men detta är problematiskt för det förklarar

fortfarande ingenting om hur detta nya uppstår genom skapandet av nya metaforer, det

förklarar inte hur mening och sanning kan uppstå från ingenting.

Att nya perspektiv och uppfattningar uppstått genom historien är trivialt, men Rorty

betonar att ”en genuin nyhet kan trots allt uppstå i en värld av blinda, tillfälliga och mekaniska

krafter”.85 Till att börja med så lyser återigen Rortys totala historicism igenom. De historiska

omständigheter som Rorty talar om kan till och med beskrivas med det ännu något starkare

begreppet historiska tillfälligheter. Det är slumpen som gör att genuint nya metaforer och

vokabulärer uppstår. Här säger Rorty alltså explicit att det är något genuint nytt som uppstår.

I ljuset av det som här framkommit om Rorty syn på vokabulärer och metaforer får vi en

djupare förståelse för varför de radikala poeternas totala självskapelse är så viktig och därmed

varför Rorty betonar aspekt 2 och 3 framför aspekt 1 av den ironiska hållningen. De radikala

83 Ibid. 84 Davidson diskuterar bl. a. exemplen: ”Tolstoy was ’a great moralizing infant’” s. 247f och ”He was burned up” s. 253 85 Ibid., s. 32, min kursivering

- 28 -

poeternas självskapelse är helt enkelt en förutsättning för att Rorty ska kunna hävda att något

genuint nytt kan uppstå.

Men om det nya uppstår i ”en värld av blinda, tillfälliga och mekaniska krafter” så är

frågan vilket roll och vilket ansvar den radikala poeten har för sitt skapande av en ny

vokabulär. Menar Rorty verkligen att den radikala poeten i en viss bemärkelse inte skapar

sina metaforer utan att de snarare av en slump eller tillfällighet uppstår hos den radikala

poeten? Det som talar för denna tolkning är att Rorty säger att den radikala poeten själv

”vanligt [är] oförmögen att exakt klargöra vad han vill göra innan han utvecklat det språk i

vilket han lyckas göra det”.86 Men frågan är då hur han ska kunna tillämpa metoden ”trial and

error” om han inte har något sätt att avgöra vilka metaforer som är användbara och vilka som

inte är det. Hur ska han kunna sortera sina blinda försök att säga något nytt? Denna

problematik finner jag inget svar på hos Rorty.

Istället sker det härefter (ännu en gång) en intressant och märkbar vändning, denna gång

i Rorty syn på metaforers och ombeskrivningars mening och därmed deras roll för den

radikala poetens skapande av en ny vokabulär. Bara fem sidor efter att Rorty explicit sagt att

metaforer per definition inte har någon mening på grund av att de inte har någon fast plats i ett

språkspel skriver han:

Att uttala en sats utan en fast plats i ett språkspel innebär (…) att uttala något som varken är sant eller falsk, något som med Ian Hackings ord inte är en ”sanningsvärdeskandidat”. Detta beror på att det är en sats som ingen kan bekräfta eller vederlägga eller argumentera för eller emot. Man kan bara njuta av dess smak eller spotta ut den, Men detta innebär inte att den inte med tiden kan bli en sanningsvärdeskandidat. Om den blir avnjuten i stället för utspottad kan satsen upprepas, fångas och bollas fram och tillbaka. Då kommer den gradvis att få ett vanemässigt bruk och en välbekant plats i språkspelet. Den upphör att vara en metafor – eller blir, om man så vill, vad de flesta satser i vårt språk är: döda metaforer. Den kommer bara att vara ytterligare en bokstavligt sann eller bokstavligt falsk sats i språket.87

Här svarar Rorty utförligt på frågan hur en ny vokabulär uppstår. Nämligen genom att nya

metaforer skapas, avnjuts och gradvis ges en fast plats i språkspelet, stelnar och tillslut blir en

bokstavligt sann eller falsk sats. Men problemet är att detta svar för det första är helt

obegripligt om metaforer inte har någon mening, för hur kan en metafor avnjutas, bollas fram

och tillbaka och få ett vanemässigt bruk om den inte betyder något? När tänker sig Rorty att

metaforen får sin mening? Först i och med att den stelnar och får en plats i språkspelet? Men

86 Ibid., s. 28 87 Ibid., s. 33, andra kursiveringen är min

- 29 -

det är obegripligt hur metaforen kan ta sig så långt utan att betyda något. För det andra ser jag

inte hur detta citat skulle kunna tolkas på något annat sätt än att Rorty säger att metaforerna

implementeras i och successivt förändrar den etablerade vokabulären eftersom han talar om

att den gradvis kommer få en plats i språket – detta är raka motsatsen till vad han tidigare

hävdat! Att det verkligen är en successiv förändring av den etablerade vokabulären som Rorty

har i åtanke styrks dessutom av att han gång på gång säger saker som att den nya vokabulären

vinner inflytande därför att den frambringar gestaltskiftningar genom ”mjuka men snabba

övergångar från en terminologi till en annan”.88 Och ”[m]etaforer är nya bruk av gamla ord,

men sådana bruk är möjliga endast mot bakgrund av andra gamla ord som används på det

gamla välbekanta sättet”.89 Rorty säger rentav i samband med detta citat att ”Ett språk som

var helt metaforiskt skulle bli oanvändbart och därmed inget språk utan bara babbel”.90

6. Avslutande diskussion

Jag har i denna uppsats blottlagt en rad problem i Rortys filosofi. Hans vokabulärbegrepp är i

praktiken två oförenliga vokabulärbegrepp och det är uppenbart att det inte går att behålla

Rortys extrema syn på självskapelse och samtidigt göra det begripligt hur en ny vokabulär kan

formuleras och vinna inflytande. Rorty beskriver först vokabulärer som självständiga och

skarpt åtskilda, vilket han måste dels för att kunna rättfärdiga sin vägran att med argument

visa vad som är fel med den etablerade vokabulären och dels därför att det är en förutsättning

för att självskapelse i Rortys extrema bemärkelse överhuvudtaget ska vara möjlig. Tanken är

ju att det så att säga inte ska finns kvar några som helst rester av den gamla vokabulären i den

radikala poetens nya. Men det är tydligt att Rortys dialektiska metod förutsätter att

vokabulärer överlappar varandra, alltså att användarna av vokabulärerna åtminstone har något

gemensamt, några kontaktpunkter där de kan förstå varandra och vara överrens. Även detta

måste han hävda för att göra det begripligt hur en ny vokabulär ska kunna övertyga och vinna

inflytande genom dialektik. Men om de överlappar varandra är det oklart hur Rorty kan hävda

att den radikala poetens nyskapade vokabulär kan vara helt ny. Enda sättet att få detta att gå

ihop är att säga att vokabulärer är tillräckligt slutna för att utesluta argumentation men

tillräckligt öppna för att tillåta dialektiska ombeskrivningar. Men denna välvilliga tolkning

stämmer varken med Rortys krav på att den nya vokabulären ska betraktas som ”helt ny” eller

hans syn på metaforer som ”utan mening”. Rortys vokabulärbegrepp ligger alltså inte mitt

88 Ibid., s. 96 89 Ibid., s. 57 90 Ibid.

- 30 -

emellan ”öppen” och ”stängd” utan snarare förutsätter Rortys resonemang att en vokabulär på

samma gång är både så pass stängd och så pass öppen att dessa egenskaper är oförenliga.

Därmed är det i realiteten två helt olika vokabulärbegrepp som Rorty använder sig av! Vi

måste gå tillbaka till utgångspunkterna för att försöka förstå vad som har hänt.

Å ena sidan verkar Rorty extrema syn på vad som ska räknas som självskapelse (aspekt

3 av den ironiska hållningen) vara en följd av att ironikern insett att jaget enbart är en produkt

av en vokabulär vilket hänger samman med att han betonar att den ironiska hållningen

karaktäriseras av oron för att ha socialiserats till fel sorts människa (aspekt 2). Detta leder

honom till att dra slutsatsen att enda möjligheten till att bli av med oron är att skapa sig själv

genom att uppfinna sin egen vokabulär. Detta kräver en genuin självskapelse (och inte bara en

egen beskrivning av sig själv i gamla termer eftersom det enbart är en reproduktion av någon

annans skapelse) där den nya vokabulären måste skapas oavhängigt av den vokabulär som den

radikala poeten befinner sig i. Rorty försöker övertyga oss om att detta är möjligt, men som

jag har visat i avsnitt 5.2 är det en problemfylld, för att inte säga obegriplig, ståndpunkt.

Å andra sidan är betoningen på oro och tvivel som ett karaktäristiskt drag av den

ironiska hållningen, när det gäller ens yttersta vokabulär och den liknande betoningen på

rädslan för att bara vara en kopia, inte det enda som går att finna i Rortys filosofi. Den

alternativa betoningen, som jag anser är lika berättigad och löser många av de problem som

jag har skissat upp i Rortys filosofi, är att fokusera på att den ironiska hållningen främst

karaktäriseras av att man står för att både ens mest centrala försanthållanden och önskningar

och ens eget jag är kontingenta (aspekt 1). Härav följer att strävan efter radikal självskapelse

inte får en lika viktig roll vilket leder till att vi helt enkelt kan överge påståendet att en radikal

poet kan skapa en helt ny vokabulär oavhängig av den man befinner sig i. Därmed behöver vi

inte heller den skarpa avgränsningen mellan vokabulärer vilket resulterar i att vi får kvar

endast ett, entydigt, vokabulärbegrepp. Vokabulärbegreppet är nu öppet och vi kan utan

problem hävda att nya sätt att tala, nya metaforer, dels kan uppstå därför att de bara är nya

ombeskrivningar, ovana användningar av gamla ord och dels vinna inflytande därför att de

kan förstås inom den gamla vokabulären just därför att de består av ord som vi redan i viss

mån kan hantera. Om vokabulärskiften sker gradvis eller i språng är fortfarande en öppen

fråga som jag inte kan ta ställning till i denna uppsats. Men det viktiga att betona här är att

vokabulärers öppenhet är centralt för förståelsen för hur nya sätt att tala över huvud taget kan

uppstå.

Det ter sig även möjligt att behålla Rortys utgångspunkt att självskapelse är något viktigt

och värdefullt men med den skillnaden att man ser det på ett på ett mer vardagligt sätt utan att

- 31 -

man behöver bekymra sig om ifall man definierar sig själv med hjälp av ”någon annans”

termer.

Min kritik drabbar inte Rortys ambition att vi bör sträva bort ifrån den bild som håller

oss fångna och som ger upphov till våra filosofiska problem. Jag vill inte göra anspråk på att

ha motbevisat Rortys historicism och nominalism. Rortys kritik av den traditionella filosofins

förhoppning och anspråk är i allra högsta grad relevant och värdefull. Jag tycker båda dessa

aspekter av Rortys filosofi är intressanta och väl värda att framhålla och fundera vidare kring.

Han sätter fingret på många ömma punkter i den etablerade akademiska filosofin och hans

ifrågasättande av föreställningen att det kan finnas välgrundade och teoretiska svar som en

gång för alla avgör dessa frågor är tänkvärt och välbehövligt.

Däremot drabbar min kritik Rortys föreställning om hur vi ska gå till väga för att lyckas

bryta oss loss från denna bild samt hans syn på konsekvenserna av att inta ett totalt

historicistiskt och nominaliskt perspektiv. Rorty tänker att han inte behöver ta de filosofiska

problemen på allvar eftersom han förespråkar ett vokabulärbyte genom dialektik. Men som vi

har sett så hänger detta på en oklar användning av vokabulärbegreppet och när detta uppdagas

förlorar hans ambition att kunna erbjuda en vokabulär, vari de gamla filosofiska problemen

inte ens är begripliga eller formulerbara, sin trovärdighet. Rorty har helt enkelt lovat mer än

han kan hålla och hans resonemang visade sig inte vara något mer än en skiss, antydan eller

förslag.

Men om man bestrider Rortys radikala syn på vad självskapelse innebär, vilket jag anser

är högst möjligt med stöd i Rortys filosofi, så behöver vi inte längre klamra oss fast vid det

tvivelaktiga påståendet, som Rorty inte ens lyckas begripliggöra, om att vokabulärer kan

uppstå ur tomma intet. Tanken på vokabulärer som skarpt åtskilda är obegriplig. Härav följer

att Rortys arroganta dialektiska metod att inte ens befatta sig med de filosofiska problemen i

den etablerade vokabulären inte går att rättfärdiga.

Om man inte ställer upp på att den radikala poeten skapar en helt ny vokabulär och den

därmed tätt sammankopplade synen på vokabulärer som skarpt åtskilda, går hans löfte om att

vi kan bli av med de filosofiska problemen i stöpet då? Jag är inte så säker på det. Jag ser

inget principiellt skäl till varför man inte skulle kunna hävda att filosofiska problem är knutna

till en specifik vokabulär men att det är fullt möjligt fasa ut denna vokabulär, alltså det sättet

att resonera, argumentera och tänka som ger upphov till vissa tröstlöst hopplösa filosofiska

dispyter om realism, idealism, skepticism, sanningens och kunskapens natur etc. Jag ser inga

principiella skäl till varför ett nytt sätt att tänka och resonera inte skulle kunna uppstå ur, men

utan att behöva hålla sig inom ramarna för den etablerade vokabulären. Denna utfasning

- 32 -

skulle då inte ske med hjälp av dialektik. Vi måste inse att vi inte har någon sådan

mirakelmetod som Rorty hoppats på för att göra oss av med de förhärskade filosofiska

problemen. Kanske måste vi istället ta dem på allvar i den bemärkelsen att vi inte kan låtsas

som att problemen inte existerar bara man inte talar om dem, utan istället strävar efter att

formulera beskrivningar och söka perspektiv varifrån vi kan argumentera för eller visa varför

problemen inte är eller borde upplevas som verkliga och oroande problem för någon.

Litteraturförteckning

Davidson, Donald, ”What Metaphors Means”, s. 245-264 i Inquiries into Truth and

Interpretation, Clarendon Press, Oxford, 1984

Horton, John, ”Irony and Commitment: An Irreconcilable Dualism och Modernity”, s. 15-28 i

Richard Rorty. Critical Dialogues. Edited by Matthew Festenstein and Simon Thompson.

Polity Press, Cambridge, 2001

Kuhn, Thomas S., De vetenskapliga revolutionernas struktur, Thales, Stockholm, 1997

______________,The Copernican Revolution. Planetary Astronomy in the Development of

Western Thought. Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 1957.

Rorty, Richard, Kontingens, ironi och solidaritet, Studentlitteratur, Lund, 1997

____________, Objectivity, relativism, and truth: Philosophical papers, volym 1 (Cambridge

University Press, Cambridge, New York, 1991 a)

____________, ”Reply to John Horton”, s. 29-32 i i Richard Rorty. Critical Dialogues.

Edited by Matthew Festenstein and Simon Thompson. Polity Press, Cambridge, 2001