defacto

u Occupy Wall Street u Vinst i välfärden? u Memer – idéer med eget liv

nr2En idépolitisk tidskrift från Gröna Studenter

deFacto2

deFactoRedaktion

Josef MolinAD/redaktör

Charlotte Wintgrenillustratör

Frida JohnssonChefredaktör

Tove Stiberedaktör

Skribenter i detta nummer:

deFacto är Gröna Studenters, Miljöpartiets studentförbund, idéburna politiska tidskrift. I varje nummer presenterar vi aktuell och framtidsrelevant forskning, debatt och reportage med ambition om att bidra till en grön idéutveckling.

Kontaktdefacto@gronastudenter.se facebook.com/defactogrongronastudenter.se

Malene Jensenredaktör

Thomas Drostredaktör

Karl Bergman

Göran Hådén

Robin Carlsson

Max Andersson

deFacto 3

nLedare

deFactoEn idépolitisk tidskrift från Gröna Studenter #2, 2012

Trevlig läsning! deFacto – redaktionen

V i vill tacka alla läsare för det fina mot-tagandet och responsen på vårt första nummer. Fortsätt att höra av er så att vi får möjlighet att utveckla tidskrif-ten även framöver. Från årskiftet har vi gjort det möjligt för er att teckna

en prenumeration och få det senaste numret direkt hem i brevlådan, som många av er efterfrågat.

I det här numret tittar vi närmare på svensk utbild-ning och forskning. Skolan är en av de mest omde-batterade politiska frågorna, ett av få områden där partierna fortfarande har möjlighet att göra utspel. Utbildningsministern har gjort kunskap till skolans mantra. Mät kunskap tidigt och ofta. Skilj ut de hög-presterande från de svaga, gärna till andra skolor med elitklasser. Skilj tydligt på teoretiskt och prak-tiskt och låt de praktiskt lagda bli lärlingar. Än är det

ingen som förstått hur denna politik ska ge oss mer kunskap.

En infekterad debatt har också uppstått kring frisko-lorna. Det är inte underligt med tanke på utvecklingen de senaste tio åren. Å ena sidan kommunala skolor som ständigt måste spara, å andra sidan privata sko-lor som går med vinst. Men kanske är den absolut största utmaningen den ökade segregationen i skolan. All statistik och forskning som gäller skolresultat visar att den sociala och ekonomiska bakgrunden spelar en avgörande roll för prestationer i skolan. Var finns den gröna utbildningspolitiken i allt detta?

Förutom det debatterar vi vinster i välfärden, fortsät-ter fördjupa oss i grön ekonomi och sneglar på det se-naste inom tvärvetenskaplig forskning. Som vanligt är numret kryddat med intervjuer av spännande forskare, studenter och nedslag i vår omvärld. n

Skicka namn, adress och telefonnummer till:info@gronastudenter.se så får du nästa nummer direkt hem till dig.

Kostnaden för 4 nummer är 140kr plus porto (80kr) Totalt: 220 kr.

Bli prenumerant!

n Innehåll

Återkommande i deFacto

w Nedslag: Från vår omvärld 6w Vad hände sen? 45 Uppföljning och reaktioner.

w Studenten: Maja Ahlstedt 46 En pacifist på försvarshögskolan.

Tema: Utbildning

w Kommentar: En friskola på glid 8w Essä: Livslångtlärande eller lära för livet? 10 Om vikten av informationskompetens i dagens kunskapssamhälle.

w 3 frågor till... Sven Eric Liedman 13 Om den svenska skolan.

w Samtal om: Forskningspolitik 14 Forskning och livslångt lärande som förutsättning för hållbar utveckling.w Ett nytt antagningssystem 20

w 5 frågor till... Martin Oscarsson 22 Om genuspedagogik i förskolan.

En ny ekonomiw Intervju: Markus Larsson 30 Om den ekonomiska tillväxten och miljön.w Occupy wall street 34 Karl Bergman analyserar fenomenet. w 5 frågor till... Karin Nordström 36 Om Jak Medlemsbank och den ekonomiska krisen.

Vetenskap

w För/Emot: Vinst i välfärden 25 Debatt mellan Thomas Drost och Jon Karlfeldt. w Varifrån kommer dina tankar? 38 Om memer som gör oss till dem vi är. w Aktuell forskning: Plötslig demokrati 40 Vad statsvetenskapen kan lära av evolutionsteorin. w Tekniken som hotar vår framtid 42

w Debatt: Bygg system för att värna integriteten 44 Max Andersson (MP) väcker liv i FRA-frågan.

deFacto4

36

46

42

25

22

345deFacto

deFacto6

Filippa Reinfeldt syns oftast i ofarliga

mediesammanhang där hon inte behö-

ver försvara sin politik. Hon tackar ja till

en lång intervju med livsstilsmagasinet

Yourlife, med harmlösa frågor om kändisskap och hur hon hittar

balans i sitt liv. Hon avslöjar vad hon ska bära för klänning inför

Nobelfesten i Aftonbladet och berättar för Expressen hur hon ska

fira in det nya året. Men att få tio minuter av hennes tid för att

ställa frågor om den politik hon driver tycks däremot omöjligt. fem mediechefer på DN debatt, 26/1

nNedslagFrån vår omvärld:

Då och då kommer glädjande rapporter om återfunna arter man länge trott vara utdöda. Men trenden är tyvärr allt annat än glädjande.

Idag försvinner arter i snabb takt, 100–1.000 gånger snabbare än vad som tidigare varit normalt i planetens historia. Forskarna säger att vi nu är inne i den sjätte mass utrotningen i jordens historia. Den senaste ägde rum när dinosaurierna dog ut.

Denna utrotning skiljer sig från de tidigare genom att det är människorna som orsakat den. Vissa forskare menar att detta nu är det största hotet mot planeten, för till skillnad från klimathotet är massutrotningen definitivt oåterkallig. När en art väl försvunnit kommer den aldrig åter.

Utrotningen av djurarter går snabbare än man trott

Skicka namn, adress och telefonnummer till:info@gronastudenter.se så får du nästa nummer direkt hem till dig.

Kostnaden för 4 nummer är 140kr plus porto (80kr) Totalt: 220 kr.

Bli prenumerant!

Foto: O

JAN

WIK

IME

DIA

CO

MM

ON

S

77deFacto

Du vet väl att du är välkommen till Global Greens kongress i Senegal 29 mars -1 april? Tillsammans sätter vi agendan för global grön politik det kom-mande årtiondet. På webbplatsen www.dakar2012.org hittar du information om kongressen, avgifter, boende och registrering. För att kongressen ska bli så inkluderande som möjligt samlar vi också

pengar för att stötta delgater från fattigare länder – kom med du också!

Kongress för världens gröna

Forskare på Chalmers har i en rapport kommit med ett nytt synsätt vad det gäller klimatutmaningen vi alla står inför. De resonerar kring att ett mer klimatvänligt levnadssättockså skulle kunna vara ett lyckligare. Rapporten som heter ”Klimatomställningen och det goda livet” konstaterar att människor vill vara lyckliga och när de vet vad som gör dem glada på riktigt blir det lättare att göra rätt val.

”Ett nytt politiskt landskap växer fram inom oppositionen där Miljöpartiet och Vänsterpartiet tillsammans är på väg att bli lika stora som Socialdemokraterna.” (SvD kommenterar SIFO:s väljarbarometer för januari 2012.)

Ett nytt opinionsläge

Klimat+lycka=sant?

”F

oto: ZE

KE

530 WIK

IME

DIA

CO

MM

ON

S

deFacto8 deFacto8

N är friskolereformen inför-des var förhoppningarna stora. Reformen skulle leda till en pedagogisk mångfald och skolor an-

passade efter elevers behov och lokala förhållanden på ett sätt som de kom-munala skolorna inte klarade av. Ge-nom ökad konkurrensen skulle kvali-teten höjas och leda till förbättringar av hela skolsystemet. Men hur blev det egentligen?

Mats Pertoft, riksdagsledamot (mp) som var med och drev igenom friskol-reformen i slutet av 90-talet skriver i en artikel på Newsmill under hösten att han ”var naiv när det gällde frisko-lornas vinst” och att han inte hade väntat sig att ”skolor till stor del skulle drivas av stora koncerner”. Kanske är tiden nu mogen för oss att självkritiskt granska den reform vi en gång var ini-tiativtagare till?

Efter att Miljöpartiet tillsammans med de borgerliga partierna drev igenom friskolereformen har mycket hänt. Det som startade som ett sätt att ge utrymme för alternativ pedagogik och bevarande av byskolor har utvecklats till en skol-marknad där vinster alltmer har hamnat i fokus. Studieförbundet Näringsliv och

Samhälle (SNS) släppte under hösten 2011 den uppmärksammade rap-

porten Konkurrensens konse­kvenser där de synliggör flera problem inom den nya skolmarknaden som Miljöpartiet borde se när-

mare på. Under friskolereformens första år

drevs de flesta friskolor av ideella fören-ingar och stiftelser med en särskild pe-dagogisk inriktning. De senaste tio åren har skolornas profiler istället blivit allt-mer likartade; skillnaden verkar huvud-sakligen ligga i hur skolorna organiseras och styrs. Utvecklingen har också lett till att majoriteten av friskolorna idag drivs som aktiebolag, och det med god lönsamhet. När SCB under 2008 utredde lönsamheten var avkastningen på eget kapital bland de privatägda skolorna 14 procent jämfört med 9 procent för nä-ringslivet i stort. Det stora intresset från privata investerare tyder också på att man bedömer att det finns goda vinstut-sikter i skolbranschen framöver.

Vissa säger att vi bör fokusera på kva-litet snarare än ägandeformer. Men det finns flera problem med kraven på ökad kvalitetssäkring i skolan. SNS visar i sin rapport att det är svårt att mäta eller att jämföra kvaliteten i sko-lan, både för elever och föräldrar samt för de myndigheter som har det till sin uppgift. Det finns en tendens till att skolor mäter och redovisar det som går att mäta istället för det man egentligen vill mäta. Betygsinflationen är ett ex-empel på detta. Om det är betyg som följs upp och som skolorna förväntas redovisa är drivkrafterna att generera bra betyg styrande. Det är troligen en förklaringarna till den betygsinflation vi sett i skolan de senaste åren. Även andra verktyg såsom nationella prov har sina brister. En kontroll baserad på provjämförelser gör att skolor i hög grad inriktar undervisningen mot vad som kan mätas med sådana prov. Ett

EN FRISKOLA PÅ GLID

n Kommentar: Utbildning

deFacto 9

skolsystem med ökade behov av kva-litetssäkring leder till att en allt större del av verksamheten måste mätas och kontrolleras. Såväl lärare som rektorer har vittnat om att den administrativa bördan i skolan har ökat kraftigt på se-nare år trots löften om ökad frihet för personalen i skolan.

Många politiker motiverade frisko-lereformen med att privatiseringen skulle leda till ökad kvalitet i under-visningen. Hur har det då blivit med den utlovade förbättringen? Stödet för att friskolereformen skulle ha lett till höjd kvalitet i skolan är svagt en-ligt forskarna. Några positiva effek-ter av konkurrensutsättning på elev-ernas skolresultat finner man inte. I de vinstdrivande friskolorna finner man snarare tecken på det motsatta då lärartätheten är lägre och elev-erna tenderar att prestera något sämre i gymnasiet än elever med motsvarande betyg från kommunala grundskolor.

Friskolorna verkar enligt forskarna även i viss mån segregerande. All sta-tistik och forskning som gäller skol-resultat idag visar att den sociala och ekonomiska bakgrunden spelar en av-görande roll för prestationer i skolan. Och det är framförallt de icke-vinstdri-vande skolorna; de religiösa friskolor-na, föräldrakooperativen och de med en annan pedagogisk inriktning som är de mest segregerande. Hur bör ett grönt parti förhålla sig till detta?

Alla skolsystem har sina styrproblem. Ett hårt centraliserat system är svårt att förändra och kan kväva allt lokalt ut-vecklingsarbete. Friskolor med en spe-ciell inriktning och pedagogik har ett stort värde i svensk skola. Statistiken

visar att icke vinstdrivande fri skolor generellt sett har högre lärartäthet än både vinstdrivande friskolor och kom-munala skolor. I friskolor finns ofta de sällsynta eldsjälar som är de bästa pe-dagogerna. Men de företag som strävar efter att göra vinst på skattepengar hör inte hemma i skolan. Konkurrenssätt-ning av skolväsendet och utvecklingen mot en fri skolmarknad är långt ifrån oproblematisk, det visar inte minst SNS rapport.

I boken Finnish lessons har Pasi Sahl-berg, vid det finska utbildningsde-partementet, försökt förklara var-för den finska skolan hamnat i topp i internationella kunskapsmätningar vid varje mätning under det senaste decenniet. Hans förklaring är att Fin-land har en utbildningspolitik som inte har nobelpris eller elitklasser som led-stjärna, utan jämlikhet. I Finland finns inga rankinglistor över de bästa sko-lorna och få standardiserade prov. Den största drivkraften är inte konkurrens utan samarbete mellan skolorna.

Sahlbergs erfarenheter från den fin-ska skolan visar att utbildningspoliti-ker har goda skäl att främja samarbete och jämlikhet i skolan framför ökad konkurrens och valfrihet.

Friskolorna har idag blivit ett natur-ligt och populärt inslag i skolsystemet i Sverige idag, både hos elever och hos föräldrar.

Friskolorna är definitivt här för att stanna, men det hindrar oss inte från att självkritiskt granska den reform vi va-rit med och drivit igenom. Till att börja med bör vi se över regelverket kring vilka som får driva friskolor för att sä-kerställa att friskolereformen återigen kommer att handla om frihet för elever, lärare och rektorer att själva utveckla sin verksamhet. Såsom det var tänkt från bör-jan. n

Frida JohnssonLedamot i utbildnings-

nämnden i Uppsala

9deFacto

Sahlbergs erfarenheter från den finska skolan

visar att utbildningspolitiker har goda skäl att främja samarbete och jämlikhet i skolan framför ökad konkurrens och valfrihet.

”

deFacto10

n Tema: Utbildningn Tema: Utbildning

Livslångt lärande eller lära för livet?

Om vikten av informationskompetens i dagens kunskapssamhälle

Illustration: CHARLOTTE WINTGREN

11deFacto

D et blir allt viktigare att effektivisera våra of-fentliga verksamheter. I jakten på den perfek-ta utbildningen bryts människors komplexa

samspel ner i otydbara till synes lät-tillgänglig siffror. Idag handlar utbild-ningsdebatten inte längre om visioner, om människosyn och om hur vi kan skapa en bättre framtid. Istället har en i det närmaste pervers fixering vid kortsiktig utvärdering tagit vid. Men vad säger rankinglistornas siffror? Och vari består den kvalitet vi så helhjärtat eftersträvar?

Sven Eric Liedman skriver i sin grundliga genomgång av den svenska skolan Hets! En bok om skolan om det han benämner pseudokvantiter – kvalitativa värden som presenteras på ett sätt som får en att tro att kvalitet utan problem skulle kunna översät-tas till så kallade kvantitativa indika-torer. Pseudokvantiteterna är ett sätt lura sig att tro att det ojämförliga en-kelt kan jämföras när det som sker i själva verket inte är en verklig värde-uppskattning utan en skapad illusion. Liedman skriver att hela samhället börjar bli allt mer fixerat vid att mäta och värdera. Lärosäten rankas i inter-nationella jämförelser som görs med hjälp av ännu mer godtyckliga meto-der än exempelvis de sätt på vilka fil-mer rankas på nätet.

Precis som Liedman skriver är det må-hända lättare att ta till sig informatio-nen tre av fem gällande en utbildning, ett forskningsresultat eller en forsk-ningsansökan. Men i det långa loppet betyder siffrorna inte mycket. Precis som då en film blir recenserad är ett betyg, en forskningsupptäckt eller en utbildning ett resultat av sin tid och sin kontext. Vi tappar mängder av nyanser i bedömningen av högre utbildning om vi fokuserar på de omdömen som nationell och internationell ranking innebär. Det kan handla om vikten av anpassning till regionala och nationella

behov, om framtida problemkomplex och om de behov det enskilda lärosä-tet har gällande sammansättningen av forskare och forskning.

Många är överens om att det utbild-ningssektorn saknar idag är en bild-

ningsdebatt. Vad ger högre studier för mervärde förutom den ekonomiska vinning ett nytt patent eller en revolu-tionerande medicinsk upptäckt kan ge? Vem är det som har den reella möjlig-heten att vidga sina förståelsehorison-ter med hjälp av högre utbildning och vad ger högre utbildning individen och samhället i form av kvalitativa mer-värden? Hur vet vi slutligen att vi som samhällsmedborgare lärt oss något, el-ler att vi skapat ny kunskap?

En viktig del i det som kallas bildning är det som inom biblioteks- och infor-mationsrelaterad forskning benämns informationskompetens. Detta förhåll-ningssätt till vår vardag är särskilt vik-tigt i det samhälle vi lever i idag, det så kallade informations- eller kunskaps-samhället. Vi vet att omvärlden och arbetsmarknaden blir allt mer förän-derlig och att den blir allt svårare att förutsäga. Det krävs redskap för att kunna bemöta denna föränderlighet och vi måste därför bygga in ett kon-tinuerligt lärande i våra organisationer om de ska vara bärkraftiga.

Även som individer måste vi ha möjlighet och redskap för att kunna lära om och lära nytt. Informations-kompetens handlar om att hitta, sålla i, återfinna och bedöma den information som behövs för att hantera sin vardag. Det kan vara i klassrummet eller på In-ternet men det kan lika gärna vara på kontoret, i fabriken eller ute på natt-klubb. Vi har idag mycket mer infor-

Hur hittar vi, i våra olika kontexter, rätt bland all

den motsägelsefulla information

som finns tillgänglig?”

u

deFacto12

n Tema: Utbildning

mation omkring oss än tidigare, infor-mation som alltid är mer eller mindre subjektiv. Både fysiskt konkreta saker som kläder eller texter liksom mer im-materiella aspekter som kroppsspråk och musik kan vara informationsbä-rande och blir därmed föremål för tolk-ning. Även om vi inte har möjlighet att hantera all information runt omkring oss måste vi ändå förhålla oss till den. Det finns fler aspekter som bidrar till behovet av en god informationskom-petens: dagens ifrågasatta auktoriteter, det postmoderna sanningsbegreppet, de stundande framtidsproblemen i re-lation till miljön och vår tämligen apo-litiska samhällsarena där partierna ten-derar att närma sig varandra allt mer är bara några exempel. Hur hittar vi, i våra olika kontexter, rätt bland all den motsägelsefulla information som finns tillgänglig?

En av de viktigaste komponenterna är just detta: att inte glömma

bort att olika typer av infor-mation krävs i olika situa-tioner. Infor-m a t i o n s k o m -petensen och dess bundenhet till olika kontex-ter är central. Yt-terligare en av de bärande pelarna i denna kompetens är den kritiska ut-gångspunkten, och en tredje den prag-matiska. Att vara kri-tisk har framförallt att göra med att ständigt vara medveten om de olika maktaspekter som påverkar information. Vårt skolsystem, våra uppslagsverk, de svenska lagarna och de produkter vi köper har allihop en

historia, en subjektiv agenda. De är informationsbärare och som sådana ideologiskt indränkta, aldrig objektiva. Ibland är det givetvis ytterst viktigt att göra välinformerade val, men för det mesta är det inte lika viktigt vilket gör att informationsbedömningen blir mer eller mindre livsavgörande.

Tyvärr är källkritiksundervisning och arbetet med utbildning i informations-kompetens eftersatt i skolorna idag. Många bibliotekarier och lärare gör ett jättebra jobb, men de är alldeles för få. Hur vet vi vad som är tillförlitligt, sä-kerställt, relevant eller till och med sant? Dessa retoriska frågor, men kanske fram-förallt den grundläggande frågan kring vilket samhälle vi egentligen vill skapa, är nästintill frånvarande i dagens sam-hällsdebatt. Det grundläggande utbild-ningssystemet måste fokusera på hur vi tar reda på vad vi behöver veta och när, inte fokusera på att lära ut när Gustav Vasa levde eller vilka floder som finns i Halland. Sådan utantillkunskap kan vi inom loppet av några sekunder ändå leta reda på idag. Inom den högre utbildning-en behöver vi slutligen resonera kring vilka vi är, kring vilka privilegier vi har, vilka kunskapskulturer våra vetenskapli-ga ämnen innebär och hur de formar oss. Vi måste få redskap att bryta ny mark, att ifrågasätta och att arbeta gränsöver-skridande. Vi måste också få lov att börja i den ände som intresserar oss: det är bara då vi kan bli verkligt kreativa. n

Malene JensenSammankallande

i Gröna Studenters Forskningsnätverk

Vårt skolsystem, våra uppslagsverk, de svenska

lagarna och de produkter vi köper har allihop en historia, en subjek-tiv agenda. De är informationsbä-rare och som sådana ideologiskt indränkta, aldrig objektiva.”

13deFacto

Sven-Eric Liedman riktar stark kritik mot dagens skola som han menar är på fel spår. I stället för att ge eleverna verklig kunskap ägnar sig skolan åt att mäta meningslösheter och utreda sig själv i en ständigt pågående byråkratkarusell. Den eftertraktade skol-pengen öppnar vägen för hungriga företag med vinst i sikte. Men när eleverna väl sitter i bänken är det ingen som riktigt vet vad de ska göra. Årets viktigaste debatt-bok 2011 enligt DN.

HETS! En bok om skolan

1 Vissa hävdar att det råder kris i svensk skola och stödjer sig på olika rankingar och internationella undersökningar som blivit allt viktigare i skolde-

batten. I en tid där allt ska kunna räknas i statistisk och siffror, hur lyfter vi andra värden, det som inte så lätt låter sig mätas?

– Det stora problemet i samhället är segregationen. Vi har utsatta områden och vi har välmående. De sämre resultaten beror på att avståndet mellan hög- och lågpresterande skolor blivit allt större. Föräldrars omständigheter betyder alltmer för barns prestationer. Jag efterlyser en sinnesändring och inte några snabba fix (som Björklund och så många andra föreslår). Lärarens främsta uppgift är inte att ställa i ordning prov och sätta betyg utan att väcka elevernas kunskapshung-er och samtidigt visa dem på det motstånd som måste finnas i allt lärande. Motsatsen till pseudokvantiteter är kvalifice-rade samtal. Det som inte kan fångas i siffror kan fångas i goda verbala omdömen.

2 Tanken med friskolereformen var att öka mång-falden i skolor och pedagogik. Idag ser vi att de små alternativa pedagogikerna blir allt färre.

Hur främjar vi de verkliga alternativen, i pedagogisk mångfald och olika ägarformer såsom kooperativ och stiftelser?

– Genom att plocka bort vinstmotivet motverkar vi likrikt-ningen. Det fanns ju redan före 90-talets reform alternativa friskolor i Sverige. Det är sådana som måste favoriseras. Konceptet ”kommunala friskolor” kan också vara en god väg. S. k. riskkapitalister - som i själva verket är fegkapitalister som gör sig säkra vinster på skattepengar - hör inte hemma i skolvärlden (och inte i vården heller).

3 Varför tror du att vi fått detta skifte med ett så starkt näringslivstänkande inom politiken och välfärden, däribland skolan? Är lösningen att

hålla privata företag ifrån välfärdssektorn?– Frågan om själva förändringen är stor och svår. Det sker

ju en sinnesändring åren kring 1980, då de gamla välfärds-lösningarna allt mer betraktas som förlegade och Thatcher och Reagan sätter agendan. Ekonomin placeras i högsätet, det gamla framstegstänkandet ersätts med ett tillväxttän-kande. Ekonomin betyder allt, jämlikheten blir dubiös. Idén om vinstdrivande skolor och vårdföretag är bara en konse-kvens av de nya idealen. Entreprenören ska ta över också verksamheter som tidigare varit självklart offentliga.

Jag tror att friskolor med en genomtänkt pedagogisk inriktning kan fungera väl. Däremot hör vinster absolut inte hemma i offentlig sektor. Det är något moraliskt för-kastligt att man ska kunna göra vinster på skattepengar. Oppositionen är här alldeles för vag, tycker jag. Driv ut månglarna! n

3 frågor till...Sven Eric Liedman, professor i idéhistoria och författare till boken ”Hets! En bok om skola n” där han kritiserar dagens svenska skolsystem.

Foto: C

AT

O L

EIN

deFacto14

En stor debatt just nu rör hur vi ska mäta kvalitet i utbildning och forskning. Hur mäter vi egentligen kvaliteten och bör dessa mätning-ar ligga till grund för hur vi fördelar resurser till lärosätena?

Anna Götlind: En fråga jag stän-digt funderar på är varför ingen vill diskutera den grundläggande frågan om vad kvalitet står för. Kvalitet är ett sådant där ord som alla tar för givet.

I onsdags hörde jag utbildnings-ministern hålla ett anförande om hö-gre utbildning och forskning och han nämnde ordet kvalitet tjugo gånger utan att någonsin definiera det. Jag vill absolut hävda att kvalitet inte mäts i antalet nobelpris. Att vissa ser nobel-pris som det yttersta måttet på kvalitet i forskningen märks tyvärr inom poli-tisk debatt.

Ska en svensk industriman som levd e för mer än hundra år sedan definier a vad som är viktiga veten-skapsområden 2011? Jag tycker inte att Alfred Nobel ska ha det tolknings-företrädet. Men så är det idag – de

område n han pekade ut i sitt testa-mente är de forskningsområden som anses vara viktiga.

Man kan aldrig någonsin få nobelpris som statsvetare, antropolog eller språk-forskare och stora delar av miljöforsk-ningen är också utelämnad. Det är vik-tigt att utvärdera kvalitet i forskningen men vi måste först definiera vad det är.

Mats Brenner: I huvudsak kan man säga att relationen mellan stat och univer sitet har byggt på ett ömse-sidigt förtroende, en ganska hög grad

av auto nomi som har understötts av en tillåtande stat. Det som har hänt under de sista 20-25 åren är att den där tillite n har villkorats alltmer och blivit mer foku serad på olika typer av indikatorer på effektivitet.

Som så mycket annat har detta gjorts inom New Public Management där det offentliga bryts ned i ett antal uppgifter som går att mäta eller värdera om det är effektivt utförda. Det som i grund och botten inte är någon befängd idé –

I ett soligt sammanträdesrum på Mp:s kansli i Stockholm anordnade Gröna Studenters forskningsnätverk ett rundabordssamtal om forskningspolitik. Samtalet gick under namnet Forskning och livslångt lä-rande som förutsättning för en hållbar utveckling och är en liten del i det omfattande arbete Miljöpartiet bedriver för att kunna skapa ett så bra partiprogram (och därmed en så bra politik) som möjligt.

n Tema: Utbildning

Agneta Abrahamsson, forskningssamordnare på forsknings- och utvecklings-plattformen för social välfärd i Jönköpings län.

Mats Benner, professor i forskningspolitik.

Forskningspolitiken – fyra forskare samtalarF

oto:

LU

ND

S U

NIV

ER

SIT

ET

Fot

o: P

ÄR

KJE

LL

ÉN

Ska en svensk industri-man som levde för mer

än hundra år sedan definiera vad som är viktiga vetenskapsområ-den 2011?

15deFacto

att utvärdera vad som händer med de offentlig a pengar som går till forskning och utbildning – har urartat i en jakt på att uppnå de här kriterierna. Man kan säga att det blivit en jakt, ungefär som jag har förstått att det är med po-liser och domstolar på att uppnå de här målen. Ni är politiker och ni ska givet-vis ha förväntningar på hur offentliga medel ska användas.

Men vi har gått för långt i att reduce-ra forskning och högre utbildning till ett slags diskreta aktiviteter som kan mätas och värderas. Vi riskerar att slå sönder det som är den goda drivande andan i en fungerande kunskapssek-tor vilket är paradoxalt i ett land som ändå har blivit rikt, jämlikt och socialt integrerat på basis av att den kollek-tiva nyttan fått föregå den individuella framgången.

Anna Götlind: Jag tycker alla skat-tebetalare har rätt att få veta att de skattepengar man satsar på forskning faktiskt används på ett bra sätt. Men bibliometriska utvärderingsmetoder har mängder av problem, framförallt för att man inom olika vetenskaper pu-blicerar sina resultat på helt olika sätt.

För en humanist som mig är språket det absolut viktigaste redskapet, därför skriver jag tjocka böcker på svenska. För en naturvetare är det något helt annat, där arbetar man på andra sätt. En bättre grund skulle då möjligtvis vara det vi kallar olika former av peer review-system där likar granskar likar, där forskningen faktiskt bedöms och utvärderas av de som kan området.

Det är alltid att föredra, men man ska vara medveten om att det är ett kostsamt utvärderingssystem som krä-ver mycket av utvärderarna. Det krä-

ver en ödmjukhet inför uppgiften, att inse att man har makt, att man måste våga tänka brett i förhållande till sin egen forskning och inte bara premiera det man själv håller på med.

Vi tycker att man ska ha en sund skepsis mot alla former av utvärde-ringssystem och framförallt att det är farligt när det här börjar ligga till grund för resurstilldelning, då kan vi hamna väldigt snett. Jag tror att den absolut främsta formen av kvalitets-säkring är att se till att forskningen kan bedrivas öppet, fritt och den bästa ga-ranten för det är att lägga den statliga finansierade forskningen på lärosätena och låta den vetenskapliga diskussio-nen där vara det viktigaste kvalitets-säkringssystemet.

Den öppna vetenskapliga diskus-sion som ju är ett kännetecken för den akademiska friheten och den forskning som bedrivs ute på lärosätena ska vara just fri. Det kan låta luddigt men det behövs också full insyn utifrån natur-ligtvis, att man inte börjar stänga in forskning på olika sätt utan låter den vara öppen.

Agenta Abrahamsson: Det glädjer mig att du tog upp det här med New Public Management. De diskussio-ner som härskar nu är marknadisering-en och privatiseringen, som bygger på individens valfrihet och kundtänk.  u

Forskningspolitiken – fyra forskare samtalar

Anna Götlind, historiker och förbundsordförande på Sveriges universitetslärar-förbund (SULF).

Cissi Askwall, general-sekreterare på Vetenskap & Allmänhet.

Foto: T

OM

AS SÖ

DE

GR

EN

Foto: G

USTA

F W

EST

ER

BE

RG

Vi tycker att man ska ha en sund skepsis mot alla

former av utvärderingssystem och framförallt att det är farligt när det här börjar ligga till grund för resurstilldelning, då kan vi hamna väldigt snett.

deFacto16

Det finns i detta ideologiska priorite-ringar där uttalad efterfrågan är det som styr vad som prioriteras.

Vi måste veta att forskningen befinner sig i denna diskurs idag medan vi tra-ditionellt om man tittar på välfärdsdis-kursen har haft en diskurs som sett till hela befolkningens välbefinnande  där man prioriterat utifrån var behoven finns. Det är mycket märkligt att man inte ifrågasätter detta. Däremot pratar man väldigt mycket om att man måste kolla kvaliteten utifrån ett top down-perspektiv. Så mycket pengar det går till att kontrollera att folk som brinner för sitt arbete gör sitt jobb på ett sätt som går att mäta. Det är verkligheten ute i den sociala sektorn.

Kvalitet är en naturlig del i praktiken som ett samarbete med klienten som då gagnas direkt, det är så man jobbar med kvalitet. Mindre kostsamt? Jag gissar det.

Mats Brenner: Det paradoxala egenvärdet i kunskapssektorn är dess mycket säregna blandning av å ena sida n elitism – det vill säga att man ska göra saker som betyder någonting – men också av, för att använda ett gam-maldags uttryck, kommunism. Det vill säga, vi är alla på något sätt arbetare i vingården, vi sitter inte och jämför hur mycket pengar vi har utan vi deltar alla i en gemensam samfällighet.

Det har inte varit så mycket fokus på vem som är mest produktiv eller syn-lig, på vem har mest priser eller är mest effektiv. Det har varit en sorts kollektiv uppfattning att vi är alla en del av det här, en uppfattning som segmenterats. Det finns en utvärdering av Karolin-ska institutets forskning som kom bara för någon månad sen. Den visar ett Hobbe s ”allas krig mot alla” där alla slås om pengar, position och synlighet.

Det finns mycket mycket små och försvinnande kollektiva ytor på det här lärosätet, som är vårt främsta lä-rosäte och vårt flaggskep, kanske vår nuvarande regerings dröm om Nobel-universitetet. Där finns det alltså ingen kollektiv anda, ingen kollektiv förstå-else. Det gör mig lite deprimerad, för då har man upplöst hela idéen om vad ett lärosäte är och förvandlat det till en konkurrensarena.

Men hur främjar vi då kvaliteten och mång-falden i forskning och högre utbildning?Anna Götlind: Jag tror på att släppa forskarna fria och låta dem få bestäm-ma. Då får vi mångfald, nytänkande och risktagande i forskningen, som är så oerhört viktigt. Vi vet faktiskt inte idag vilken forskning som kommer att vara nyttig om tio eller hundra år. Jag tror att forskningens frihet, den akade-miska frihet som vi talar om är oerhört central. Lita på forskarna, vi forskare håller faktiskt på med sådant vi tror är viktigt och nyttigt. Lita på oss och peka inte med hela handen.

Sedan finns det andra saker man kan göra för att underlätta för att forskare ska känna den här friheten och möj-ligheten att åstadkomma forskning, mångfald och kvalitet. Viktigast är att se till att våra lärosäten befolkas av goda

forskare, de är de som ska göra jobbet. Skapa förutsättningar för att de bästa forskarna faktiskt vill vara verksamma vid svenska lärosäten för så ser det inte ut i dag. Arbets villkoren för forskare är bedrövliga. Vi (i SULF) driver ju stenhårt att det ska finnas trygga tjänster, anställ-ningar, tydliga karriärvägar och vettiga arbetsvillkor så att de bästa forskarna vill stanna vid svenska lärosäten.

Dessutom ska det finnas möjlighet att bedriva forskning i sin tjänst som professor. På det lilla lärosäte där jag arbetade som professor hade jag 0% forskning i tjänsten. Så där får det inte se ut för en disputerad forskare som staten satsat åtta års skattemedel på att utbilda.

Det är ett enormt resursslöseri att inte låta sveriges mest välutbildade få hålla på med de de är utbildade för, nämligen forskning. Då blir jag lite upprörd när jag hör nuvarande minis-ter säga att det finns absolut inga möj-ligheter för alla disputerade att hålla på med forskning inom svenska högsko-lor och universitet.

Snacka om att satsa fel med skatte-pengarna. Det är också viktigt att skapa forskningsmiljöer där både kvinnor och män får utrymme. Det är ju så att män väljer män också när det gäller att till-dela forskningsmedel och tjänster. Det är ingen slump att det bara är män som sit-ter på podiet den 10:e december varje år.

Hur ser förtroendet ut för svenska forskare och svensk forskning idag?Cissi Askwall: Vetenskap och all-mänhet är alltså en organisation som vill främja dialog och möten mellan forskarsamhället och samhället i stort.

n Tema: Utbildning

Så mycket pengar som går till att kontrollera att folk

som brinner för sitt arbete gör sitt jobb på ett sätt som går att mäta.

17deFacto

Vi gör studier där vi tittar på hur män-niskor ser på de här frågorna, hur man ser på forskning, vilket förtroende man har, vilken typ av forskning man vill satsa på. Beroende på var forskare är verksamma så har man olika mycket förtroende för dem – de som är verk-samma vid lärosäten har ett betydligt högre förtroende än en forskare vid fö-retag, vilket också känns ganska själv-klart.

Men den där kurvan har börjat gå nedåt för lärosätesforskarna. De som hade lågt förtroende lyfte fram fusk, oegentligheter och att man uppfattade att forskningen var styrd av andra än forskarna själva, kommersiella intres-sen men också politiska, att politiker pekar med hela handen i en viss rikt-ning och väljer ut vissa områden som ska beforskas.

Det näst vanligaste var att man tyckte det var lite konstigt eller rent av lite onödigt att forska på vissa sa-ker. Sedan var det också en hel del svar av typen ”de säger en sak ena dagen och något annat en annan dag” och också att forskare kommer fram till olika saker. Vi frågar också om oli-ka forskningsområden, vilka områden människor tycker det är viktigt att satsa på. Cancer, hjärt- och lungsjuk-domar, energi, miljö och klimat ligger högst upp. Längst ned ligger filosofi,

litteraturvetenskap, rymden, design, arkelogi och statsvetenskap.

Mats Benner: Men det är också så att vi matas med information och marknadsföring från Cancerfonden och Hjärt- och lungfonden som hela tiden ber om mer och mer pengar för forsk-ning om deras sjukdomar. Då är det ganska naturligt att man svarar att det behövs mer forskning där, för det bud-skapet får man varje dag

Det ska vara nya behandlingar, nya terapier och nya tekniker. Men histo-riskt sett så har de stora samhälleliga genombrotten inte varit att det har kommit ny teknik i ett litet paket, el-ler en ny behandling i ett litet paket. Penicillinets stora betydelse sammanföll med att vi fick en allmän sjukvård som innebar att det gjordes tillgängligt.

Om man inte ser att de här vetenskap-liga genombrotten eller tekniken faktiskt också bärs fram i en samhällelig kontext så blir man lite blind. Den här medbor-garinställningen är delvis en effekt av att många av de här stora politiska visio-nerna, möjligen med undantag från mil-jöfrågan, har försvunnit. Vad identifierar man sig då med? Ja, det kan kanske vara smartare datorer eller bättre telekommu-nikation eller en bot mot cancer.

Även om jag tycker alla de sakerna är otroligt lovvärda så finns det många

andra saker som i någon slags mänsk-lig mening är ohyggligt mycket mer central. Det tror jag är en upptäckt att återupptäcka, att samhället inte är slut, samhället är inte färdigt, det är ett ständigt pågående projekt.

Så vad borde politikerna göra?Mats Brenner: När jag såg på Cis-sis listor här så är detta forskningsin-tressen definierade av medborgare. Vad man undrar är, vad vill politikerna, vilka är de stora reformområden ni ser fram-för er? Det här är ju lite grann en slags pryl- och interventionsdrömmar som medborgarna ger uttryck för.

Politiken har ju – generellt sett om man tittar över en 30- eller 40-års perio d – blivit mer inriktad mot effektiv resurs­hantering som en följd av 70-tals krisen och hela sammanbrottet för idén om att man har en stark stat som tar in område efter område och gör om det till offent­liga angelägenheter. Vi har ju haft ett väl-digt fokus på ”sunda statsfinanser” som

Det tror jag är en upp-täckt att återupptäcka,

att samhället inte är slut, sam-hället är inte färdigt, det är ett ständigt pågående projekt.

u

deFacto18

tyvärr blivit lite av en kvarnsten efter-som det också varit ett argument mot att formulera stora samhälleliga uppdrag.

Det som glädjer mig då är att jag uppfattar att ni är ett parti som ändå har en värdegrund och en uppfattning om hur ett politiskt mandat bortom de sunda statsfinanserna ser ut. Men det är ett fantastiskt gråmelerat politiskt landskap man ser som politisk analy-tiker om du jämför med de stridslinjer som fanns för 30-40 år sedan.

Det har delvis sin förklaring i globali-seringen och fokuseringen på att staten inte ska vara utsatt för olika typer av ex-terna hot men också i finanskriser och alla dessa osäkerheter som finns i sam-hället. Hur förbereder vi unga för ett liv i ett samhälle som är ganska snabbt föränderligt? Det finns stora politiska uppdrag som jag tror har en väldigt stark forskningskomponent, som jag tror forskarsamhället är väldigt intres-serat av att förhålla sig till. I det avse-endet tycker jag generellt att politiken i någon mening abdikerat från rollen att faktiskt vilja och välja och blivit mer

inriktad på att anpassa och hantera ex-terna begränsningar.

Men politiken har absolut inte abdi-kerat från att styra forskningens prak-tiker. Vi har fått en MTM­revolution (managementmetod för att optimera tidsåtgången för en bestämd arbetsupp-gift,) i de akademiska hägnen där det är en otroligt, och delvis av politiken ini-tierad, granskning av vilka resurser vi drar in, hur mycket vi producerar och vem vi samverkar med.

Anna Götlind: En av de saker vi tar upp i vårt forskningspolitiska program är att forskningen inom universitet och högskolor inte bara handlar om att forskare ska sitta och göra vad de vill. Det handlar också om att det i högsko-lelagen finns ett grundläggande krav på att forskning och utbildning ska kopp-las ihop. Här har politiker möjlighet att agera och se till att det finns förutsätt-ningar för att all högskoleutbildning i Sverige faktiskt är forskningsanknuten.

Det är en tiondel av fakultetsmed-len som går till mindre högskolor,

högskolor som har stora utbildnings-uppdrag till exempel inom vård- el-ler utbildningsområdet. Men det finns inga forskningsresurser och lärarna har

ibland inga möjligheter alls att vara vetenskapligt aktiva. De viktigaste för-medlarna av forskning är ju studenter-na och då måste studenter inom all hö-gre utbildning faktiskt få möta aktuell forskning. Där kan politiker styra, och se till att det finns förutsättningar för att göra alla utbildningar forskningsan-knutna vid samtliga lärosäten i landet.

Jag är av den åsikten att även de små högskolorna kommer att behövas i framtiden, en åsikt jag inte delar med utbildningsministern. Stockholm kan inte sköta all lärarutbildning i landet, det går inte. Men där är ett konkret om-

n Tema: Utbildning

Men det är ett fantastiskt gråmelerat politiskt land-

skap man ser som politisk analyti-ker om du jämför med de stridslin-jer som fanns för 30-40 år sedan.

19deFacto

råde där politiken kan gå in och styra även om den inte bör styra innehållet i forskningen. Däremot tar vi gärna emot input, till exempel från politiker eller andra samhällsaktörer.

Det här är ett angeläget område, men i slutändan ska det ändå vara forskar-samhället som beslutar om forskning-ens innehåll. Men att skapa förutsätt-ningar är politikernas stora uppgift.

Agneta Abrahamsson: Vill ni som politiker slå vakt om välfärden, så se för tusan till att skapa möjligheter för de forskare som vill samverka med det omgivande samhället att kunna göra det. Det finns massor av intres-santa välfärdsfrågor som många fors-kare är intresserade att ta till sig.

Idag finns information överallt. Via webben kan studenter världen över följa föreläs-ningar från de största universiteten och fors-karna. Vad ska vi ha svenska lärosäten till framöver?

Anna Götlind: Jag tror absolut inte vi ska ha det som någon sorts arena där vi kan titta på briljanta forskare från USA som föreläser. Det handlar om att skapa arenor där ett vetenskapligt sam-tal är möjligt både forskare emellan och mellan forskare och studenter.

Där skapas också ny kunskap som kan komma ut i samhället där det finns beredskap att ta emot de här briljanta forskningsidéerna. Vi får inte abdikera och bara bli mottagare av kunskap, utan också skapa miljöer där ny kun-

skap som faktiskt svarar mot de speci-ella behov som finns i det här landet också kan utvecklas fritt och öppet.

Mats Brenner: Kvalitet är en egenskap och inte ett kriterium, kvali-tet uppkommer. Det finns olika sätt att prognosticera vad som är kvalitet men man ska komma ihåg en sak. Vill man ha vetenskaplig kvalitet så kan man aldrig bestämma den på förhand.

Det finns ett pris som ligger lite risigt till och det är ekonomipriset. En av de som har fått detta pris heter Robert Lu-cas, en av de tre-fyra mest citerade eko-nomerna i världen. Robert Lucas sa 2003 att ”politiken kan aldrig lura medbor-garna”. Han sa att Keynes hade fel, att man inte kan manipulera folk att kon-sumera mer idag därför att de räknar ut att då får man höja skatterna imorgon – om ni tar budgetunderskott för att sti-mulera till konsumtion kommer jag ge-nomskåda det för jag är så rationell. Det vill säga, du behöver ingen stat.

Du behöver en stark centralbank och du behöver ett fungerande civilsamälle och du behöver företag, that´s it. Staten kan aldrig manipulera varken företa-gen eller medborgaren. Robert Lucas sa också att ”on the basis of the rational expectations revolution we have now entered a depression free economy”. Det här är en av de mest citerade och upphöjda ekonomerna. Då kan man säga att han uppfyller alla kriterier: han är prisbelönt, han är högciterad, han är respekterad. Men han har fel.

Ett av kunskapssystemets viktigaste

uppgifter är att vara en reservoar för tänkande alternativ, för nya sätt att se på saker. Jag tittar ut genom fönst-ret och ser att det är ingen depression free economy, sorry. Det är det enda svar jag har. Så såg ju världen ut innan vetenskapen: det var guds vilja som gjorde att det blev missväxt eller goda skördar. Risken är att vi får ett slags tomt samtal om samhället i stort, om vi inte bygger upp en variation.

Det finns ett tänkande idag om hur kunskapssystemet ska se ut och fungera i samhället som bygger på koncentra-tion till ett slags kunskapsmetropoler. De är ganska få, de kan bara uppstå på mycket begränsade ställen och vi upp-muntrar dem genom hård konkurrens, orientering mot pengar och synlighet.

På det sättet får vi miljöer som är väldigt dynamiska och som vi också förväntar oss kommer omskapa om-givningen genom att de levererar en del av de här innovationerna och nyt-tigheterna. Sedan behöver vi inget mer, har vi det på plats så har vi syn-lig, dynamisk och produktiv kunskaps-sektor, sen kan vi lägga ned utbild-ningsdepartementet. Precis som alla utopier är den här i grund och botten inte rakt igenom osund men den är riskabel eftersom den är exceptionellt inriktad mot en viss typ av synsätt om hur kunskapens villkor och produktiva användning ser ut.

Jag tror det är viktigt att upprätt-hålla en slags alternativ föreställning som bygger mer på någon form av au-tonomi, någon form av föreställningar från er sida. Man måste ha variation och öppenhet och så att säga upprätt-hålla idén om att det här inte är så lätt att planera. Det behövs politik, det be-hövs intentioner, det behövs variation och bredd och någon måste stå upp och artikulera det. n

De viktigaste förmedlarna av forskning är ju studen-

terna och då måste studenter inom all högre utbildning faktiskt få möta aktuell forskning

deFacto20

n Tema: Utbildning

Det vore märkligt om det inte existerade människor

med lägre betyg än 22,5 som ändå hade potentialen att bli fantas-tiska läkare.

I dagens politiska klimat finns en uppsjö sam-hällsavgörande de-batter. Trots detta existerar det frågor där debatten lyser

med sin frånvaro, där konsensus tycks råda mellan de båda blocken, och det politiska samtalet tenderar att foku-sera mer på statistik än på ideologi. En såda n fråga är den kring vilken roll högre utbildning ska spela i framtidens Sverige. Vad vill vi uppnå med våra gemensamma resurser? Vad är rimliga krav att ställa? En viktig del i detta är antagningssystemen.

Då någon i dagsläget söker in till en ut-bildning på universitet eller högskola sker det vanligtvis via internet. De centralt lagrade gymnasiebetygen jäm-förs med andra sökandes betyg och på det sättet avgörs om personen i fråga blir antagen eller ej. Problemet med att tillämp a en så extremt effektiv och simpel antagningsmetod är att man förlorar möjligheten att anta en individ till en utbildning. Det enda som egent-ligen antas är ett personnummer med ett betygs snitt knutet till sig.

Att istället kunna ansöka i egen-skap av en unik person med en palett av färdigheter borde vara en själv-klarhet. Det är som om det individu-ellt unika anses överflödigt och oin-tressant, alternativt att folk inte tros klara av en mer komplicerad ansök-ningsprocess.

I dagens Sverige skulle till exempel Mi-chael Faraday, som revolutionerade mänsklighetens förståelse för elektro-magnetism, inte kunna komma in på en universitetsutbildning – han saknad e formell utbildning och var självlärd. Idag skulle ingen förneka hans bidrag till mänsklighetens utveckling. Dagens

system är alltför oflexibelt och ger inte alla samma tillgång till en gedigen och likvärdig utbildning.

Alla människor fungerar inte op-timalt i dagens utbildningssystem: det finns många potentiellt duktiga elever som behöver mer stöd för att få riktigt bra betyg eller behöver un-dervisas på ett annat sätt. Det finns helt enkelt persone r som missgynnas av utbildnings väsendets struktur och därme d utestängs från en utbildning som de kunde ha varit lämpade för. Om vi vill lyckas matcha folks fallen-heter till jobb på ett samhällseffektivt sätt så har vi inte råd med ett så snävt synsätt på god utbildning och relevan-ta antagningskriterier.

Lyckligtvis satsar man inom flera samhällssektorer på att se individen. Grundtanken är att alla människor är unika och därmed behöver bemötas på olika sätt. I grundskolan skall alla elever ha en individuell utvecklings-plan. På samma sätt är ett viktigt mål inom vården att alla patienter skall få ett personligt bemötande som hanterar just deras specifika situation, så kall-lad personcentrerad omvårdnad. På sjuksköterskeutbildningen heter det att man skall vårda hela personen utifrån dennes unika förutsättningar. Det är ett tankesätt som även borde genom-syra antagningssystemet.

Varför inte komplettera det svenska antagningsystemet med ansöknings-brev och intervjuer, på samma sätt som idag är fallet i Storbritannien? Sådana möjligheter finns redan på ett

21deFacto

Ett antagnings-system anpassat för framgång?

Det finns en debatt om högskolan som sällan förs, den om antagningssytemet. Det nuvarande systemet är alltför oflexibelt och ger inte alla samma tillgång till en gedigen och likvärdig utbildning, menar Robert Carlsson

fåtal utbildningar men det borde vara norm. Då ges möjligheten att berätta mer om sig själv och motivera varför man vill påbörja utbildningen. Ytterli-gare ett steg är att föra in arbetslivser-farenhet i bedömningen genom att den sökandes CV blir en del i ansöknings-processen.

Att ha högsta betyg innebär inte att man per automatik är empatisk, sympatisk eller ödmjuk. Kvaliteter som är viktiga för exempelvis sjukvårdspersonal och poliser. Det vore märkligt om det inte existerade människor med lägre betyg än 22,5 som ändå hade potentialen att bli fantastiska läkare. Som det är idag får vi heller aldrig veta detta på grund av hur antagningssystemet är konstruerat.

Dessutom är ett mer flexibelt antag-ningssystem mer likt en jobbansökan än det nuvarande. Desto fler chanser folk får att öva sig på intervjuer och ansöknings skrivande ju bättre står de sig i konkurrensen då de senare ska söka arbete. Systemet skulle närma sig hur arbetslivet ser ut och bli mer verk-lighetsförankrat.

Ytterligare en fördel med systemet vore att den sökande måste motivera varför man vill läsa utbildningen. Re-sultatet blir förmodligen en självsål-lande effekt där de mest motiverade söker. Dessutom ges chansen att ifrå-gasätta varför man vill läsa just den utbildningen. Det kan minska antalet studenter som hoppar av i ett senare skede, vilket innebär en besparing inte bara samhällsekonomiskt utan också i form av externaliteter då vi sparar in på studenternas intelli-gens och kreativitet. n

Robert CarlssonMastersstudent i fysik vid the University of

Cambridge

Man hör ofta talas om genuspedagogik i förskolan, men vad handlar det om egentligen?

– Det korta svaret är att det handlar om att alla ska få vara som de vill vara. Genuspedagogik handlar både om queer- och jämställdhetsperspektiv. Då behövs förskol-lärare som läst om hur genussystem fungerar och om hur förväntningar och fördomar styr våra valmöjligheter och förutsättningar att utvecklas som individer. Dessutom vill kanske den genuspedagogiska förskolan bygga om, så att det inte finns ett dockrum och ett byggrum. Sepa-rata grupper kan också förekomma på en förskola med genuspedagogik. Om man exempelvis har en tillbakahål-len tjejgrupp kan man ha separata övningar med dem att ta mer plats och utrymme. Det handlar dock alltid om individer, och det kan också vara helt andra saker än att ta för sig som grupperna behöver träna på. Målet med genuspedagogik är att ge barnen hundra möjligheter is-tället för två.

Varför behövs genuspedagogik i förskolan? – Miljöpartiets politik handlar mycket om frihet och MP

vill att individer ska få vara fria att utvecklas som de vill. Man kan dock skilja på ”dum” och ”smart” frihet där dum frihet är att släppa taget, att inte lägga sig i vad barnen gör. Samhället är ju fullt av normer och värderingar och barnen lever inte i något vakuum. Till exempel nedvärderas klas-siskt kvinnliga yrken och det bidrar till lägre löner för kvin-nor. På arbetsmarknaden är många yrken separata – män och kvinnor jobbar med olika saker. Miljöpartiet vill jobba för att skapa fler möjligheter för barn att välja som de vill. Det handlar om verklig frihet för individen och det ger andra positiva effekter, såsom ökat uttag av föräldrale-dighet hos män och mindre segregerad arbetsmarknad – vilket ger bättre lön för kvinnor. Dessutom kan det ge minskat våld och mer nöjda relationer.

Vad har du mött för kritik mot genuspedagogik?– I Karlstad där jag bor kommer kritiken främst från

Kristdemokraterna. De menar att man inte ska styra, att barnen ska göra fria val som resulterar i att de hamnar i könsroller, och att det är naturligt. KD tycker att genus-pedagogik är att på ett ideologiskt sätt styra hur barn ska utvecklas. De vill ha jämställdhet, men med två kön som har olika roller. Jag har ändå sympati för hur de känner, för om deras parti fick mycket makt och till exempel bestämde att pedagogerna ska hjälpa barnen att ”hamna rätt i sina könsroller” – då skulle istället vi i Miljöpartiet bli förban-nade. Det handlar om verklighetsbild. Kristdemokraterna ser genusvetenskap som politik och inte som vetenskap.

Hur bemöter du de argumenten? – Det finns forskning kring genuspedagogik som är lik

all annan humanistisk forskning och om man inte tror på genusvetenskap kan man lika gärna lägga ner statsveten-skap, sociologi, eller psykologi också. Bara för att det inte

Foto: SA

NN

A L

IND

QV

IST

n Tema: Utbildning

Martin Oscarsson, Snart färdigutbildad förskolelärare och ledamot i Miljöpartiets jämställdhetskommitté.

5 frågor till...

deFacto22

är exakt mätbart är det inte ovetenskapligt. Genusveten-skap är bra för att förstå komplexa samband i samhället och kan förbättra pedagogiken för barn. Vi ska inte göra tjejer till killar och killar till tjejer, utan tvärtom det är att ge fler valmöjligheter än två. Nu beskriver man sig främst genom vilket kön man tillhör, men det är inte så intressant egentligen.

Vilka är dina tre konkreta tips till pedagoger i försko-lan för att bli mer genusmedvetna?

– Först och främst såklart utbildning - det finns genuspe-dagogutbildningar att gå.

Det andra är att tänka på vad det innebär att se barn som individer. Vad betyder det till exempel när någon ropar ”kom nu tjejer”.

Det tredje är att filma för att observera hur man beter sig i olika situationer. Personalen litar oftast mer på att tjejer-na ska klara sig själva och det bygger i förlängningen upp duktiga flicka-syndromet och ger killarna mer resurser. Det intressanta är att se hur pedagogerna bemöter barnen. n

POLITIK ÄR SAMTAL och diskussioner, inte ensamma predikanter. Vi vet att du har idéer, tankar och åsikter som gör oss bättre. Gå med i Gröna Studenter idag och påverka inifrån!

BLI MEDLEM I GRÖNA STUDENTER

Sms:a gsmedl följt av ditt personnummer till 72456. Meddelandet kostar 20:- plus trafikavgift. Du blir då också medlem i Miljöpartiet de gröna.

För mer information gå in på gronastudenter.se

Den genusvetenskapliga forskningen har fått ändrade förut-sättningar i ett av våra grannländer. Norges forskningsråd har beslutat sig för att inte förnya anslagen till genusforsk-ningen, vilket handlar om cirka 56 miljoner norska kronor under fyra år. Tidigare har genusforskningen under 17 år byggt upp egna forskningsprogram i Norge, men tanken nu är att istället integrera den i annan forskning.

Det spekuleras om ifall en uppmärksammad och omtvistad dokumentärserie i Norge, kallad ”Hjernevask”, som sändes under 2010 har influerat beslutet. I programmet ställdes bland annat genusvetare mot belägg inom psykologi och framför allt biologi.

Här i Sverige har bland annat Johan Ingerö, ledarskribent på Svenska dagbladet uttalat sig positivt om situationen i Norge där “den genusvetenskapliga disciplinen blivit helt avlövad” och att “en liknande granskning vore möjligen på sin plats även i Sverige” (6/12 2011).

I år tilldelas genusvetenskaplig forskning i Sverige 67 miljoner, fördelade på 13 olika projekt. Detta är ett resultat av Vetenskapsrådets särskilda utlysning mot genusforsk-ning som syftar till ett långsiktigt stöd för att hjälpa fram forskningen inom fältet.

Genusvetenskapen hotad

Gröna Studenter fyller 10 år!deFacto passar på att gratulera förbundet med att gräva fram en affisch från tiden innan grafisk profil och logga.

Vinst i välfärden?En förutsättning för mångfald och valfrihet eller en kassako för riskkapitalbolag som leder till en utarmning av välfärden? deFacto lät Thomas Drost och Jon Karlfeldt debattera saken.

THOMAS: Valfrihet i skolan bör handla om att ge folk möjlighet att göra informerade val mellan olika attraktiva alter-nativ. En begränsning av möjligheten att ta ut vinst, i kombination med tydligare kontrollsystem och högre krav på trans-parens skulle kunna styra marknaden i en mer positiv riktning. En begränsning av vinstuttag i skolan skulle dessutom leda till att resurserna i högre utsträckning kom verksamheten och eleverna till nytta. Så som det var tänkt från början.

Thomas: Den viktiga frågan för mig är huruvida samhället tjänar på att tillåta vinstuttag. Man kan tänka sig att man i verk-samheter där det är lättare att mäta kvalitet och resultat kan pressa priserna mer om man tillåter många aktörer att delta. På så sätt kan samhället ändå tjäna på att tillåta företag som tar ut vinst att delta. Det är ingen mänsklig rättighet att ta ut vinst på skattebetalarnas bekostnad, det är något som vi väljer om vi vill tillåta eller inte.

Thomas: De finns inte heller något som tyder på att Sveriges liberala inställning till vinstuttag gett oss bättre resultat i skolan än de nordiska länder som inte tillåter vinst. Tvärtom verkar försämringen av resultaten i skolan till viss del kunna förklaras av ökad segregering och minskad lärartäthet, vilket friskolorna troligen bidragit till.

JON: När det gäller kvalitetsbristerna, såsom för få lärare eller gamla böcker, så har Miljöpartiet redan idag ett för-slag som handlar om att vinstuttag ska vara förbjudet för den friskola som har kvalitetsanmärkningar. Den kontrollappa-rat som krävs för att hålla koll på kvaliteten överallt kostar visserligen en del, men man ska inte tro att vi blir av med den bara för att vinstdrivande skolor förbjuds – eller kan vi lita på att alla landets kommunala eller ideellt drivna skolor bara i kraft av att inte ha något vinstintresse aldrig kommer att ha kvalitetsbrister, varför de inte behöver kontrolleras?

JON: Jag vill inte ha ett samhälle där företeelser är förbjudna om vi inte ser något att vinna på att tillåta dem. Jag vill ha ett samhälle där människor är fria att göra vad de vill, utom på punkter där vi ser ett trängande behov av att trots allt begränsa deras frihet för det gemensammas bästa.

JON: Vad är skillnaden mot att det är vinstdrivande företag som bygger skolornas och vårdcentralernas byggnader eller förser dem med läro- respektive läkemedel? För jag kan faktiskt inte se hur vi på rent ekonomiska grunder kan argumentera för att det ska vara okej när det gäller hus och vägar, skolböcker och datorer, telefonabonnemang och städ-ning, men inte okej när det gäller skolverksamhet

FÖR EMOT

deFacto26

nVinst i välfärden?

D ebatten om vinster i välfärdssektorn har varit synnerligen lev-ande såväl inom Mil-jöpartiet som i sam-hället i stort under det

senast e året. Vissa har chockerats över att det överhuvudtaget är tillåtet för vinstdrivande företag att driva skolor eller vårdcentraler. Andra har förund-rats över hur reaktionerna har kunnat bli så starka och frågat sig vad skill-naden är mot att det är vinstdrivande företag som bygger skolornas och vård-centralernas byggnader eller förser dem med läro- respektive läkemedel.

Debatten handlar främst om två frå-gor. Den första är huruvida det är rätt att det offentligas pengar, insamlade genom skatter, går till privata före-tags vinster. Den andra är, i grund och botten, hur vi håller en hög kvalitet i välfärden. Ofta kopplas dessa samman i debatten, på ett sätt som åtminstone jag tycker är överförenklande.

Många kritiker av dagens ordning säger exempelvis att kvaliteten alltid, med nödvändighet, kommer att bli lidande om det är vinstintresset som styr; kan man tjäna mer pengar på att sänka kva-liteten så kommer man att göra det. På så vis slänger vi bort skatte pengar på något som inte bara inte är bättre, utan till och med är sämre. Förespråkarna hävdar istället att en mångfald av ak-törer leder till högre kvalitet, och utan möjligheten att göra vinst komme r an-talet aktörer att minska, med lägre kva-litet som följd.

Dessutom, menar de, leder vinst-intresset i sig till att man hittar nya sätt

att göra verksamheten mer effektiv, sätt som annars inte skulle ha hittats.

Jag har svårt att acceptera något av dessa argumentationsspår, då jag tycker att båda förringar människan. I grund och botten säger ju båda att det som alla strävar efter, och som är det enda som motiverar oss, är att tjäna mer pengar. Kritikerna säger att vi därför bör för-bjuda vinstintressen, då de bara kom-mer att leda till en utarmning, medan förespråkarna menar att vi måste beja-ka vinstintresset, då det är det som leder till utveckling och nyskapande.

Jag kommer i det följande att göra ett försök att istället angripa fråge-ställningen ur vad som åtminstone är min personliga tolkning av det gröna perspektivet, ett perspektiv ur vilket vinstdrivande företag kan göra gott och rent ideella krafter kan vara kreativa.

Det politiska ställningstagande vi ytterst har att göra i sammanhanget är huru-vida det ska vara tillåtet eller förbjudet för aktörer med vinstintresse att driva exempelvis skolor. Många väljer att utgå från frågan ”Vad tjänar vi egent-ligen på att tillåta vinster?”. Jag tycker att det är fel startpunkt. Jag vill inte ha ett samhälle där företeelser är förbjud-na om vi inte ser något att vinna på att tillåta dem.

Jag vill ha ett samhälle där männ-iskor är fria att göra vad de vill, utom på punkter där vi ser ett trängand e behov av att trots allt begränsa deras frihet för det gemensammas bästa. Rätt fråga att ställa sig är därför, tycker jag, ”Är ett vinstförbud oundvikligt för att uppnå en god välfärd?”.

Med den utgångspunkten kan jag börja med att avfärda den första frågan jag nämnde inledningsvis, nämligen den om huruvida det är rätt att skat-tepengar går till privata vinster. För jag kan faktiskt inte se hur vi på rent ekonomiska grunder kan argumentera för att det ska vara okej när det gäller hus och vägar, skolböcker och datorer, telefonabonnemang och städning, men inte okej när det gäller skolverksamhet.

När det gäller den rena frågan om var skattepengarna hamnar så ser jag ingen skillnad mellan att de hamnar hos ägarna till NCC, Tele2 eller Astra-Zeneca och att de hamnar hos ägarna till Kunskapsskolan, Capio eller Aca-demedia. Såvida vi inte är beredda att förespråka ett samhälle i vilket det offentliga aldrig köper en enda vara eller tjänst av privata företag så an-ser inte jag att man på den grunden kan argumentera för ett vinstförbud i välfärds sektorn.

Då återstår fråga två: Hur får vi bästa möjliga skola? Med min principiella utgångspunkt om att det inte är att till-låta saker utan att förbjuda dem som vi måste kunna motivera så blir den främ-sta frågan om vi kan få en god skola utan att förbjuda vinster. Här har vinst-kritikerna flera starka poänger. Vår er-sättningsmodell med en fast skolpeng per elev gör att friskolorna för att tjäna mer pengar behöver locka till sig så många elever som möjligt, och samti-digt sänka kostnaderna så mycket som möjligt.

Det första leder till att pengar läggs på marknadsföring eller ”säljande” egenskaper, såsom att alla elever får en

Verkliga lösningar istället för populistiska förbud

FÖR

27

Många väljer att utgå från frågan ”Vad tjänar vi

egentligen på att tillåta vinster?”. Jag tycker att det är fel startpunkt.”

dator, vilket gör att mindre pengar blir över till faktisk verksamhet. Det riske-rar också att leda till en betygs inflation, då elever tenderar att vilja välja en skola i vilken snittbetygen är höga. Det andra riskerar att leda till att skolorna sparar in på lärarledd tid, elevhälsovård eller bra utrustning i syft e att kunna ta hem mer i vinst.

Betyder det då, som kritikerna sä-ger, att ett vinstförbud är bästa sättet att säkra en god skola? Jag är mycket tveksam. När det gäller kvalitets-bristerna, såsom för få lärare eller gamla böcker, så har Miljöpartiet redan idag ett förslag som handlar om att vinstuttag ska vara förbjudet för den friskola som har kvalitets-anmärkningar.

Den kontrollapparat som krävs för att hålla koll på kvaliteten överallt kostar visserligen en del, men man ska inte tro att vi blir av med den bara för att vinst-drivande skolor förbjuds – eller kan vi lita på att alla landets kommunala eller ideellt drivna skolor bara i kraft av att inte ha något vinstintresse aldrig kom-mer att ha kvalitetsbrister, varför de inte behöver kontrolleras?

Jag gör inte det, och historien ger mig tydligt rätt på den punkten. Dessutom kan vi faktiskt välja att ompröva da-gens ersättningsmodell. Inom närings-livet används sedan länge ibland en av-talstyp som innebär att den som säljer en vara eller tjänst får betalt för sina kostnader, plus en i förväg överens-kommen vinstmarginal, upp till ett givet tak. Kraftiga besparingar leder därför inte till högre vinst, eftersom ersättningen sjunker i takt med kost-

naderna. Däremot kan det löna sig att lägga lite mer pengar på att höja kvalitete n, eftersom sannolikheten att man får fler beställningar (eller, i vårt fall, fler elever) då ökar. Varför skulle vi inte kunna utforska liknande tankar när det gäller friskolor?

När det sedan gäller den mördande re-klam som framför allt gymnasieskolor i vissa fall ägnar sig åt så är det vis-serligen svårare att komma åt grund-problemet: skolorna tjänar på att få fler elever och är därför beredda att lägga pengar på att marknadsföra sig. Men om vi har bestämt oss för att vi är beredda att utforska förbud eller regleringar, är det då inte bättre att först titta på möjligheten att reglera marknadsföring av skolor innan vi bestämmer oss för att förbjuda vissa skolor helt och hål-let? För mig är det i alla fall helt natur-ligt att försöka hitta den minst frihets-begränsande väg som ändå uppnår målet.

Diskussionen kan föras vidare, på fler områden, men resultatet blir på punkt efter

punkt i min mening detsamma: de problem som finns beror inte egent-ligen på att det finns vinstdrivande friskolor, utan på något annat, och detta andra går att lösa med mindre ingripande åtgärder (som i flera fall dessutom kan komma att bidra till höjd kvalitet också i skolor som drivs utan vinstintresse).

Med en grundsyn som innefat-tar att ge människan största möjliga frihe t inom ramar som garanterar ett gott samhälle – även om den männis-kan driver ett företag – blir det därfö r självklart för mig att frågan aldrig kan vara ”Tjänar vi något på att till-låta det här?”, utan måste vara ”Är det verkligen nödvändigt att förbjuda

det?”. Och i fallet med vinstdrivande frisko-

lor är svaret på den frågan, som jag har försökt visa ovan, utan tvekan nej. n

Jon Karlfeldt

nVinst i välfärden?

T vå viktiga händelser un-der det föregående året aktualiserade återigen debatten om vinstuttag och privatisering i väl-färdssektorn. Dels Care-

mas uppmärksammade vanskötsel av ett antal äldreboende, där företaget skar ner på resurserna till vården sam-tidigt som man skeppade miljoner i vinst till skatteparadis. Dels SNS:s rap-port Konkurrensens konsekvenser, som visade att det inte finns något stöd för att påståendet att privatiseringen av välfärden generellt sett lett till högre kvalitet inom skola, vård och omsorg.

Till att börja med är det viktigt att skilja på att ett före-

tag går med vinst och att man gör

vinstuttag. Det tidigare är det

nog få som egentligen är emot

– det är väl knappast nå-

gon som vill

att vare sig offentligt driven verksamhet eller privat ska gå med förlust, även om en alltför hög vinst kanske tyder på att verksamheten är överfinansierad. Å an-dra sidan kan ett överskott användas av verksamheten för att göra långsiktiga in-vesteringar i till exempel lokaler eller ut-rustning och för att expandera, vilket gör att det kan ses som positivt med vinst.

Vinstuttag å andra sidan innebär att ett privat företag genom aktieutdel-ning delar ut en del eller hela vinsten till ägarna. Det innebär att det över-skottet därmed inte kommer eleverna och i förlängningen oss skattebetala-re, till godo. Många har argumenterat för att möjligheten att ta ut vinst är något positivt. Jan Björklund har till exempel sagt följande:

”Jag lovar att inte någon skulle vilja starta friskola om inte möjligheten att ta ut vinst fanns. Möjligen kan man få såna där små föräldra- eller per­sonalkooperativ men inte friskolor av den omfattning vi har nu och som folk vill ha.”

Tanken i denna typ av argument är ofta att vinstuttag krävs för att locka driftiga entreprenörer och stora bolag till skolmarknaden, där de kan bidra till en utveckling, mångfald eller ef-fektivisering. Som SNS rapport vi-

sade finns det dock inget stöd för att de vinstdrivande företagens intåg på välfärdsmarknade n lett till någon

förbättrad kvalité generellt.Men om

vi trots

detta ändå tycker att det är värdefull t med privata företag i välfärden, måste vi då tillåta vinst? Tittar vi på skolverk-samheten hos våra nordiska grannlän-der verkar det inte så.

I Norge godkänner man friskolor som bedriver utbildning på religiös eller annan pedagogisk grund. Där går 2  procent av grundskoleeleverna och 8  procent av gymnasieeleverna i fri-skola. Man tillåter dock inte vinstuttag, i den norska privatskolelagen står det att alla offentliga medel ska komma eleverna till del. I PISA, den stora euro-peiska undersökningen av skolresultat, ligger vi på ungefär samma kunskaps-nivå som Norge.

Även i Danmark godkänner man friskolor av olika slag, men det är inte tillåtet att göra vinstuttag på skol-verksamhet som finansieras av sta-ten. Danmark ligger också på unge-fär samma nivå som Sverige i PISA. I Finland har man ett fåtal friskolor och även här kräver man att dessa skolor inte ska dela ut vinst till eventuella aktieägare. Finland ligger klart högre än Sverige i många indikatorer i PISA-undersökningen.

Utanför Norden är Nederländerna vär-da att nämna eftersom de har den störs-ta andelen friskolor i världen. Även här har man dock begränsat möjligheterna till vinstuttag i verksamheterna.

Slutsatsen är att man måste ha re-jäla skygglappar för att påstå att ”inte någon skulle vilja starta friskola om inte möjligheten att ta ut vinst fanns”. Vad gäller kvalitén finns det dessutom

Bolagens vinst skolans förlust

EMOT

29deFacto

tecken på att friskolorna snarare bidrar till försämrade resultat i skolsystemet i stort, även om elever i friskolor gene-rellt har bättre betyg. Skillnaden i re-sultat mellan olika skolor ökar och det är mycket möjligt att friskolereformen bidragit till denna segregering.

Man ser tydliga tecken på betygs­inflation i vinstdrivande skolor. Vinst-drivande friskolor har även lägre lärartäthet, vilket i sig pekas ut av skolverket som ett av skälen till de försämrade resultaten i skolan. Noter-bart är att icke­vinstdrivande frisko-lor däremot har högre lärartäthet än både kommunala skolor och vinstdri-vande friskolor.

En annan, mer uppgiven, argumen-tationslinje för vinstuttag i skolor går ut på att det ändå inte går att göra nå-got åt saken. Bland annat har det förts fram att det är meningslöst att sätta ett tak för vinstuttag eftersom de stora pri-vata bolagen ändå lyckas komma runt sådana begränsningar, till exempel ge-nom sådana ränteupplägg som ägarna till Carema blivit kända för. Frågan är om vi skulle acceptera en sådan argu-mentation i andra delar av samhället? Bör vi avkriminalisera de brott som är svåra att förhindra?

Jan Björklund verkar även vara fel ute i bedömningen av vad ”folk vill ha”. De flesta undersökningar tyder nämligen

på att folk föredrar små aktörer fram-för storbolag i välfärdssektorn. Och i dessa dagar är det ingen vild gissning att majoriteten av det svenska folket blivit mer skeptiska mot stora vinst-drivande företag inom välfärden. En undersökning genomförd av lärarnas riksförbund visar att 76 procent vill att vinsten återinvesteras i verksamhe-ten medan bara 18 procent säger ja till vinstutdelning.

Somliga argumenterar för att vi bor-de tillåta vinst inom välfärden eftersom vi tillåter vinst hos till exempel bygg-företag som genomför uppdrag åt det offentliga. Den viktiga frågan för mig är huruvida samhället tjänar på att till-låta vinstuttag. Man kan tänka sig att man i verksamheter där det är lättare att mäta kvalitet och resultat kan pres-sa priserna mer om man tillåter många aktörer att delta. På så sätt kan samhäl-le ändå tjäna på att tillåta företag som tar ut vinst att delta.

Å andra sidan kanske det är dags att även börja granska dessa andra marknader som finansieras av våra gemensamma resurser? Det är ingen mänsklig rättighet att ta ut vinst på skattebetalarnas bekostnad, det är något som vi väljer om vi vill tillåta eller inte.

Några slutsatser man kan dra av detta är att vinstuttag inte är nödvändigt för att det ska finnas friskolor och valfri-het, då det finns friskolor även i län-der som inte tillåter utdelning av vinst i skolverksamhet. De finns inte heller något som tyder på att Sveriges liberala

inställning till vinstuttag gett oss bättre resultat i skolan än de nordiska länder som inte tillåter vinst. Tvärtom verkar försämringen av resultaten i skolan till viss del kunna förklaras av ökad segre-gering och minskad lärartäthet, vilket friskolorna troligen bidragit till.

Valfrihet i skolan bör handla om att ge folk möjlighet att göra informerade val mellan olika attraktiva alternativ. En mångfald av aktörer kan bidra till att öka alternativen, men då bygger det på att det verkligen blir en mångfald, inte att ett fåtal stora bolag tar över marknaden.

Dagens system lockar till sig och gynnar de stora aktörerna. En be-gränsning av möjligheten att ta ut vinst, i kombination med tydligare kontrollsystem och högre krav på transparens skulle kunna styra mark-naden i en mer positiv riktning. En begränsning av vinstuttag i skolan skulle dessutom leda till att resurserna i högre utsträckning kom verksamhe-ten och eleverna till nytta. Så som det var tänkt från början. n

Thomas Drost

Den viktiga frågan för mig är huruvida samhäl-

let tjänar på att tillåta vinstuttag.”

VAD TYCKER

DU?defacto@gronastudenter.se

deFacto30

n En ny ekonomi

Tillväxten och miljön

Markus Larsson är nationalekonom med inriktning mot miljö-ekonomi. Han är verksam vid Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet och arbetar även som politisk sakkun-nig. Markus kom i våras ut med boken Hållbar utveckling och ekonomi – inom planetens gänser.

Markus Larsson

Ekonomer är långt ifrån överens om den ekonomiska tillväxtens betydelse för den omgivande miljön. Här finns alltifrån de som menar att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för en god miljö, till de som anser att tillväxten i själva verket är roten till de problem vi står inför idag. Varför tror du att ekonomer (och politiker) är så oeniga?

– Det tråkiga är att nästan alla är överens - tillväxt är inte bara förenlig med en god miljö utan även en förut-sättning för en god miljö. Det är dock uppenbart om man lutar sig mot forskning att det inte stämmer. Det finns alltså forskare och politiker som säger att tillväxten är ett problem ur miljösynpunkt men de är undantag. De som har rätt och pekar på problemen gör det svårt för sig. Det är mer attraktivt med ett positivt budskap som lovar guld och gröna skogar. Tillväxt, billiga resor, stora lägenheter, höga löner och en fin fin miljö än ett budskap som varnar för baksmällan av överkonsumtion. Det vinner man inga val på.

Politiker vill sälja in budskap de kan vinna val på. Eko-nomer vet antingen inte (vilket är ganska vanligt) eller så är de måna om sin försörjning och producerar budskap som efterfrågas. Okunskapen är kanske viktigaste förkla-ringen. Då ekonomi handlar om hushållning gör den här okunskapen dem till dåliga ekonomer då det misshushålls å det grövsta med våra natur- och miljöresurser.

Brundtlandkommissionen understryker att tillväxt och

Markus Larsson om: Nationalekonomen

31deFacto

u

miljöförbättringar är ömsesidigt förstärkande och att såväl fattigdom som rikedom orsakar miljöproblem. Är ökad jäm-likhet en viktig och avgörande faktor för att nå miljömålen?

En fattig vill först och främst bli mätt, varm och trygg innan hon tänker på miljön. På så sätt kan ökad jämlikhet vara viktigt ur miljösynpunkt. Det är dock dubbelriktat. När inkomsten stiger ökar miljöbelastningen. Det skulle kunna användas som ett argument att hålla nere löner. Jag väljer dock att se det som två olika frågor som båda behöver lösas. Jag tycker det är ovärdigt en civilisation att tolerera extrem fattigdom. Det är bara girigt och snålt att inte dela med sig när det finns medmänniskor som svälter. Jag tror vi kan nå miljömål och låta fattiga svälta - de två målen konkurrerar tom om samma pengar varför det blir svårare att lösa miljö-problem om vi samtidigt ska lyfta fattiga ur fattigdom - men extrem fattigdom och svält får inte accepteras.

Men om vi tittar på svenska förhållanden, där de allra flesta blir mätta, är varma och trygga. Hur viktigt är jämlikhet för miljöarbetet här? Man får ju ofta höra från vänsterhåll att den ökade ojämlikheten bidrar till statusjakt och driver på konsumtionen i samhället?

– Jag tror det ligger något i det men jag tror statusjakten är utbredd även i de högre inkomstslagren. Här är det väl så vik-tigt att komma åt problemet med just statusjakt. Att identifiera sig med sin konsumtion. Oavsett vad som gäller tycker jag att jämlikhet är ett mål i sig. Om det visar sig att miljön mår bra

av ojämlikhet menar jag att allt för stor inkomstskillnader är ovärdigt Sverige. Det extra nyttan för en fattig av en extra in-komst är så mycket större än den är för en höginkomsttagare. Det här är vanliga argument för en progressiv skatt och jag tycker det håller oavsett effekt på miljön. Miljöproblemen får vi ta och lösa parallellt.

Ni skriver i er bok att eftersträva en negativ tillväxt (BNP-minskning) och enbart genom detta hoppas att det skulle förbättra miljöns tillstånd vore naivt. Att vända en tveksam korrelationsmodell upp och ner skulle helt enkelt vara en upprepning av tillväxtekono-mernas misstag. Hur gör vi oss då av med tillväxtens negativa påverkan? Kan vi göra oss mindre beroende av tillväxten för vår välfärd?

– En del av tillväxtens negativa påverkan kan vi säkert göra oss av med genom att bli medvetna om dem och aktivt motverka dem. Tex genom skatt på utsläpp. Förbjuda vissa tillsatser eller aktiviteter. Offentlig upphandling av miljö-vänligare tjänster och produkter. Andra negativ påverkan verkar däremot nästintill inbyggd i själva tillväxten. När vi blir rikare, dvs när vi har tillväxt, får vi mer pengar. Pengar-na gör vi av med och väldigt ofta medför det en miljöbelast-ning. All negativ miljöbelastning kan vi alltså inte bli kvitt, inte ens med en aktiv, medveten politik.

Vi kan göra oss mindre beroende av tillväxten för väl-färden, det är jag övertygad om. Däremot är det svårare än många tänker sig. Det är svårare än jag själv föreställde mig fram till ganska nyligen. Kanadensaren Peter Victor och Mikael Malmaeus från Sverige har studerat hur ekonomin påverkas i perioder av låg eller ingen tillväxt. Om vi inte aktivt försöker motverka de negativa effekter som uppstår av nolltillväxt så är risken stor att vi drabbas av skenande arbetslöshet och statsskulld och därifrån är steget inte långt

När inkomsten stiger ökar miljöbelastningen. Det skulle kunna användas som ett argument

att hålla nere löner. Jag väljer dock att se det som två olika frågor som båda behöver lösas.

”Vi kan göra oss mindre beroende av tillväxten för välfärden, det är jag övertygad om.”

deFacto32

n En ny ekonomi

till politisk instabilitet. Vem blir omvald om arbetslösheten fördubblas? Hur finansierar vi välfärden om de minskade skatteintäkterna går till ökande a-kassor?

Jag tror alltså att vi kan minska vårt beroende av tillväxt men att det kräver mycket och att fallhöjden är stor. Att tuta och köra som idag är dock inget alternativ med tanke på miljöeffekterna.

Många gröna partier i Europa förespråkar en Green New Deal, där man investerar sig ur krisen för att få fart på ekonomin (tillväxten) och på så sätt hoppas få en grön omställning. Är det rätt och smart att göra så eller riskerar man samtidigt att öka miljöpåverkan?

– En Green New Deal (GND) är bättre än att bara tuffa på i gamla spår. Det är dock inte självklart att det är lösningen på klimat- eller andra miljöproblem. Tillväxten i den gröna ekonomin leder till högre inkomster och den högre inkom-sten kommer antingen investeras i produktion som ger än mer inkomst och produktion (och slutligen konsumtion) eller så använder man pengarna till konsumtion direkt.

I den gröna ekonomin konsumerar man tjänster eller mil-jösmarta varor men även alla tjänster och även varor har en viss miljöpåverkan. Den eventuella miljövinst som görs av en GND – en omställning mot en grön ekonomi - reduceras av tillväxten. Vi köper oss tid men om fem eller femtio år av grön tillväxt är miljöeffekterna av miljövänligare, men högre, konsumtion lika stor som den var innan GND.

Vi ska ha gröna investeringar och effektivare produktion. Effektiviseringen ska dock tas ut som kortare arbetstid snarare än högre inkomst som leder till cykeln som jag beskrivit ovan.

Mycket av finansieringen till välfärden får vi från skatt på konsumtion och skatt på arbete, som inte är särskilt hållbart ur miljösynpunkt. En minskning av arbetstiden slår ju direkt mot minskade skatteintäkter i exempelvis kommunerna. Vad vore ett bättre sätt att finansiera välfärden på?

– Den här frågan är lika svår som viktig. Jag har ett par förslag som jag tycker borde prövas: breddad skattebas ge-nom bla en grön skatteväxling – allt ifrån CO2-skatt, skatt på konstgödsel, utökad trängselskatt med mera – men även

beskatta tex finansiell spekulation (tobinskatt eller andra skatter). Avgifter och skatter på nyttjande av naturresurser – i dag har Sverige världens mest generösa regler för exploa-tering av metaller. Varför inte låta gruvbolag betala för det? Ta bort miljövidriga subventioner i första hand och se över andra subventioner.

Jag tror dock det blir tufft att finansiera den framtida välfärden. Ett förslag som regionrådet i Skåne sett en po-tential i är att minska kostnaderna för sjukvård genom att få folk friskare. I dag röker skånebor 10% mer än riksge-nomsnittet vilket kostar stora belopp för landsting, arbets-givare och individer både i ekonomi och i hälsa. Kanske får vi låta kostnaderna för individen öka. Det blir lite dyrare att besöka sin vårdcentral, få receptbelagd medicin och ha ungarna på dagis. Där det här slår oproportionerligt hårt mot svaga grupper får man försöka att hantera det.

Vidare finns det en besparingspotential med minskad ar-betstid om det släpper in fler på arbetsmarknaden. Utslag-ningen minskar och kostnaden för a-kassa med mera med den. Om det här leder till att produktionen hålls uppe på samma nivå är dock miljövinsten tveksam.

Ni skriver i er bok att värderingar alltid är med oss. Opartisk forskning har aldrig funnits och kan aldrig finnas. Hur får vi då forskare (kanske i synnerhet na-tionalekonomer) att redovisa grundläggande antagan-den och värderingar de baserar sin forskning på?

Markus: Den här frågan bollar jag vidare till Leif Bratt, medförfattare till boken:

Leif: Nationalekonomernas grundläggande antagande ba-seras på ett antal ”subjektiva” premisser om den fria mark-naden, att det råder fullständig konkurrens, fullständig in-formation, rationella konsumenter etc. Den neoklassiska

Jag tror alltså att vi kan minska vårt beroen-de av tillväxt men att det kräver mycket och

att fallhöjden är stor. Att tuta och köra som idag är dock inget alternativ med tanke på miljöeffekterna.

33deFacto

nationalekonomins pristeori var ganska relevant på den tiden då nyttigheter distribuerades på en ”lokal” torgmarknad. Då kon-sumenter mötte producenter öga mot öga, då inga stordriftsför-delar fanns etc. Det var vad de tidiga neoklassiska ekonomerna observerade och drog slutsatser ifrån. Att de sen har svårt att ändra åsikt när förutsättningarna inte är detsamma får de för-klara själva. De bygger sina modeller och hypoteser utifrån den subjektiva världsbild de har. Det är väl därför det under histori-ens gång funnits olika ekonomiska teorier som dominerat och de som kommit i skymundan.

Makten har oftast bestämt vilket synsätt som skall gälla och vilka man kan bortse ifrån. Jämför med dagens situation där neoklassiska ekonomer dominerar (förmodligen därför att de är marknadsorienterade) och ekologiska ekonomer inte hörs därför att de utgår ifrån att vi har ett ändligt jordklot att leva av. Feministisk ekonomi är ju heller inte gångbart eftersom det ifrågasätter just manliga maktstrukturer. Mångfalden visar i alla fall att det är mer personliga tyckanden som styr snarare än absoluta sanningar. Till och med Klas Eklund skriver ju i sin välbekanta lärobok Vår ekonomi att ekonomiska teorier bygger på förenklade modeller och hypoteser skapade av män-niskor.

Problemet ligger i att det är så svårt för etablerade ekonomer att justera sina teorier som de en gång haft. Det blir ju ett indirekt medgivande att de inte var så universella som man en gång sa. Det kanske är en förklaring till att finansvärlden idag lever kvar i just ”gamla sanningar” och att vi får finasiella kriser.

Markus: En tänkbar lösning på hur man får ekonomer att redo-visa sin utgångspunkt är att införa krav på det vid vetenskaplig pu-blicering. Det har föreslagits och praktiserats av tex Gunnar Myrdal och senare Peter Söderbaum, professor i ekologisk ekonomi. Om det är ett stort problem vet jag inte. Problemet är snarare att beslutsfat-tare (politiker) och journalister tar till sig ekonomiska argument och använder de till budskap som passar dem själva. n

Problemet ligger i att det är så svårt för etable-rade ekonomer att justera sina teorier som de en

gång haft. Det blir ju ett indirekt medgivande att de inte var så universella som man en gång sa. Det kanske är en förklaring till att finansvärlden idag lever kvar i just ”gamla sanningar” och att vi får finasiella kriser.

Med klimatförändringar, en snabbt minskande biologisk mångfald och en rad andra globala miljöhot har vi pres-sat ekosystemen långt över vad de tål. Att förhindra en ekologisk kollaps samtidigt som miljarder människor ska lyftas ur fattigdom ställer nya krav på det ekono-miska systemet.

Det krävs en ny ekonomi som inte bara syftar till utveckling och ökad välfärd utan även till civilisationens överlevnad på jorden. Läroboken ger en introduktion till forskningen om planetens gränser, begreppet hållbar utveckling, ekologisk ekonomi, framväxten av dagens ekonomiska system och de grundläggande mikroekono-miska teorier som systemet vilar på.

Hållbar utveckling och ekonomiAv: Markus Larsson, Leif Bratt och Johanna Sandahl

deFacto34 deFacto34

U nder hösten 2011 har en rörelse vuxit fram i Amerikas stor städer. Den tar strid mot före-t agens girighet, mot korruptionens och sär -

intressenas Washington och mot det skandalösa faktum att vanliga män-niskor fått betala för bankernas slarv – privatized gains, socialized losses.

Den bär släktskap med liknande rörelse r i Europa, som Spaniens Indig­nados, och spårar sin härstamning till arabvårens gatuprotester. Först växte den fram på Manhattan och fick där namnet Occupy Wall Street, men efter-som den nu finns i många städer över hela USA (och, på sistone, även i Sve-rige) kommer jag helt enkelt att kalla den Occupy-rörelsen. Med sitt slagord, ”We are the 99%”, frammanar den bil-den av folkets kamp mot en liten, rov-girig elit. I takt med att dess utrymme i den amerikanska politiken och nyhets-flödet vuxit sig större har människor av naturliga skäl börjat ställa frågor: Vilka är rörelsens anhängare? Och vad vill de egentligen?

Rörelsens kritiker har varit ivriga att ge ett svar på den första frågan: Occupy-rörelsen består av hippies, oduglingar och världsfrånvända vänsterradikala som inte har något att göra med de 99 procent av folket vars talan de sä-ger sig föra. De har också varit minst lika snabba att skaka på huvudet åt den andr a frågan och klaga över att rörelse n ju inte har någon konkret agenda alls.

Det finns ett visst fog för det först a påståendet, att Occupy-rörelsen bestå r av något man skulle kunna kalla hippie s. Bilderna från ockupationerna,

med dess bongocirklar, dess dread locks och märkliga subkulturella yttringar, känns ganska fjärran från Middle America. Trots detta visar opinions-undersökningar att rörelsen åtnjuter ett stadigt stöd från 50-67 procent av USA:s befolkning. I flera städer har proteströrelsen dessutom fått stöd av mäktiga fackföreningar, som organi-serar industriarbetare och offentlig-anställda – knappast några världsfrån-vända tonårsradikaler.

Hur är det då med den andra kritiken: att rörelsen inte vet vad den vill, att den saknar agenda och mål? Detta är förvisso i en mening träffande. I stället för att enas kring ett visst för bestämt program, som den andra välkända

amerikanska missnöjesrörelsen, Te­party, har Occupy-rörelsen gjort en dygd av sin mångfald av röster. Men just därför skjuter kritiken över mål: konkreta reformförslag är helt enkelt inte poängen med rörelsen. I stället är rörelsen en attack mot samhällets sym-boliska infrastruktur.

Det amerikanska samhället är, kansk e mer än något annat, byggt på idén om folkstyre. Många länder vår-dar och är stolta över sin demokrati, men USA är unikt såtillvida att det demokratiska ligger i själva idén om landet. Medan de gamla länderna i Västeuropa har långa historier att se tillbaka på uppstod USA ur ingenting,

Occupy-rörelsen

Problemet ligger inte i enskilda politisk a beslut:

problemet består i att eliten svikit den demokratiska idé på vilken den baserar sin legitimitet. ”

n En ny ekonomi

35deFacto

enat inte kring ett förflutet utan kring en framtid och ett löfte: löftet om de-mokrati. Samtidigt är det kanske här som idén om demokrati mer än nå-gon annanstans i Väst utarmats av de ekono miska krafterna.

Politiska utnämningar kontrolleras av lobbygrupper och kampanjdonato-rer, den politiska och den ekonomiska eliten är en och densamma, knappt hälften av befolkningen röstar och folkmajoritetens åsikter finner ingen representation i Washington. Detta kan tyckas ironiskt, men man kan också betrakt a det som symptomatiskt, som ett avslöjande av en underliggan-de motsättning i den liberala idén om frihe t.

Utvecklingen mot ett allt mer penga-styrt Washington har pågått allra minst sedan sjuttiotalet och har ledsagats av andra processer: stagnerande reallö-ner för flertalet, fallande produktivitet i ekonomin, utlokalisering av industri-jobb till låglöneländer samt en urholk-ning och privatisering av de sociala skyddsnäten.

Tillsammans har dessa processer bidragit till den nuvarande krisen geno m att driva upp belåningen för hushåll och stater som tvingats finan-siera sig på kredit när offentliga medel hamnat i privata fickor.

Det är typiskt att det är just ockupatio-nen, det fysiska övertagandet av plat-sen, som blivit rörelsens signaturmetod. Platsen är liktydig med det offentlig a rum och den offentliga sekto r som bit för bit sålts av till privat a aktörer. Ge-nom ockupations akten åter erövrar de-monstranterna detta offentliga rum och återkonstituerar sig som folket – ”we the people” – med den amerikanska författningens inledande fras.

I ett större perspektiv är denna plats också liktydig med människans plats på jorden, som tillväxtekonomins krafte r tagit sig för att göra allt snävare i takt med att de gjort slut på de natur-resurser som är hennes existensvillkor. Occupy-rörelsens folk är mycket rik-tigt inte heller något juridiskt definie-

rat folk (enligt den juridiska definitio-nen är numera även företag personer i USA) utan blir till genom själva akten där de tar upp plats, en plats de länge förnekats.

Genom detta kan vi också förstå varför rörelsens brist på agenda inte är någo t tillkortakommande. Varje ”konkre t agen-da” avsedd att levereras till den politiska eliten för dess godkännande skulle ofel-bart korrumperas av denn a elit och bli en bricka i dess plutokratiska spel.

Problemet ligger inte i enskilda politisk a beslut: problemet består i att eliten svikit den demokratiska idé på vilken den baserar sin legitimi-tet. Occupy-rörelsens kamp handlar om att erövra denna idé, att göra sig själv till en motröst mot makten, som bättre förmår förkroppsliga det ideal som ligger till grund för denna makt. Det är därför de av media så förhånade skåde spel som äger rum på Wall Street – de direktdemokratiska övningarna, åsiktspluralismen, folkförsamlingarna – är så centrala för rörelsen, är rörel-sens essens. Rörelsen mobiliserar kring själva idén om den demokrati som Washington åberopar sig på i teorin men åderlåtits på i praktiken.

Den här texten handlar om USA, men samma saker kan i princip sägas för hela västerlandet. USA är på många sätt en skrattspegel där vi kan se tendense r i vår egen samhällsutveck-ling uppförstorade.

Mycket riktigt finns det också många likartade rörelser. Somliga, som Spa-niens Indignados, är föregångare, an-dra efterföljare. Samtidigt är det sant att det finns vissa ofrånkomliga skill-nader mellan USA och Europa. Vi kan dra lärdom av det som händer i USA, men det kommer att bli upp till oss när krisen fortskrider att identifiera dessa skillnader och ta dem i beaktande. n

Karl Bergman filosofistudent

* Plutokrati = de rikas välde.

Vad ser ni för problem inom dagens ekonomiska system med tillväxt som huvudsakligt mål?

– En grundläggande förutsättning är att det ekonomiska systemet måste få plats inom det ekologiska systemet, vi har bara de resurser vi har. I dag överanvänder vi naturresur-serna. Istället för att fokusera på vad vi vill med tillväxt har den blivit ett mål i sig. I dagsläget behöver man som politiker inte motivera vad vi ska ha tillväxten till, som till exempel för att finansiera vår välfärd eller för att vi ska kunna må bättre.

I JAK Medlemsbank menar vi att räntan är en viktig del av problemet, den driver på kravet på tillväxt, eftersom man inte bara ska betala tillbaka vad man lånat utan även mer. Det finns då en inbyggd förväntan om att ekonomin måste växa hela tiden. Räntan gynnar också kortsiktiga satsningar, framför långsiktiga. Det gör att vi lever på bekostnad av kommande generationer.

Vad finns det för problem med att några få storbanker kontrollerar ekonomin i Europa?

– Det är ett stort problem, storbanker är inte som vilka stora företag som helst, de äger den ekonomiska infrastruk-turen, som till exempel, system för att föra över pengar. När det gäller annan infrastruktur äger staten till exempel vä-gar och järnvägar, medan företag och människor använder sig av dem. Med storbankerna är det annorlunda eftersom de äger själva strukturen. Det är inte speciellt demokratiskt och ger dåligt inflytande över ekonomin. I Sverige finns bara två medlemsägda banker och det är svårt för små aktörer att komma in på marknaden, de är beroende av att köpa tjäns-ter från storbankerna. Vi måste komma ihåg att ekonomi, precis som politik, styrs av värderingar. När marknaden ägs av storbankerna är det svårt att starta nya banker som styrs av andra värderingar. Det är bättre att bygga mindre och lokalt än större och globalt, det ger mer mångfald och större demokratisk kontroll.

Hur ser JAK Medlemsbank på occupyrörelsen, och vad är den ett tecken på?

– Den är ett tecken på att många har fått nog av ojäm-likheten i ekonomin och den systematiserade girigheten

Karin Nordström, ställföreträdande VD och stabschef för Jak-medlemsbank som sedan 70-talet jobbat och lobbat för ett alterna-tivt ekonomiskt system.

Fler borde prata mer om ekonomi och hur vi anser att den ska organiseras. Precis som

occupyrörelsen menar vi att samtal ska föras över-allt, på gatan, vid köksbordet och på nätet. Alla ska kunna diskutera ekonomi, varför krisen uppstår och vad som ska göras åt den.

”

n En ny ekonomi

deFacto36

5 frågor till...

hos bankerna. Ett tydligt exempel är att vanliga männis-kor drabbas när ekonomin är dålig medan bankerna samti-digt delar ut enorma bonusar – som om de världarna inte hänger ihop med varandra. Detta går inte att acceptera längre, men vi måste också diskutera vad vi vill ha istäl-let. Occupyrörelsen är viktig för att driva samtal om vilka alternativ som krävs och dessa diskussioner ska vara öppna för alla. Om man tittar på eurokrisen har få individer haft mandat att uttala sig om läget och deras språk har blivit mer och mer abstrakt. När det är kris borde det vara precis tvärtom: Fler borde prata mer om ekonomi och hur vi anser att den ska organiseras. Precis som occupyrörelsen menar vi i JAK Medlemsbank att samtal ska föras överallt, på ga-tan, vid köksbordet och på nätet. Alla ska kunna diskutera ekonomi, varför krisen uppstår och vad som ska göras åt den.

Märker ni av den ekonomiska krisen i JAK?– Ja, det gör vi. Det märks på olika sätt, till exempel kan

vi se att medlemmar får problem med sin ekonomi och vi får hitta lösningar tillsammans. Det väcks också mer kritik mot banker, bonusar och det ekonomiska systemet. Fler blir medlemmar eftersom vi är ett alternativ som står för andra värderingar, som långsiktighet, demokrati och öppenhet. Nu har vi ökat i medlemsantal igen och vi kan ofta se kopplingar till händelser som bonusskandaler eller ökad medvetenhet genom exempelvis occupyrörelsen.

Ni fokuserar inte bara på bankverksamhet utan är också en folkrörelse, varför är det så viktigt?

– Det är viktigt eftersom vi är en bank som drivs av med-lemmar. Vi står för demokratiska principer och vill ge män-niskor förutsättningar att prata om hållbar och räntefri eko-nomi. Då behövs medlemsverksamheten. Vi är ju den enda banken som drivs utan ränta och vi ser det som ett stort an-svar att lyfta räntans roll i ekonomin; att räntan omfördelar från de som har mindre till de som har mer och att den bi-drar till att vi som samhälle lever över våra tillgångar.

Att vara en folkrörelse går också hand i hand med bank-verksamheten eftersom vi måste ta reda på vad medlemmar-na vill att vi ska satsa på i vår gemensamma bank.

Tidigare har det varit betydligt svårare att lämna storban-kerna, men det är i dag möjligt att sköta det mesta via al-ternativa banker. Man kan till exempel vara medlem i JAK, betala sina räkningar hos oss och endast ha ett konto med kortlösning någon annanstans. Något som kallas bankby-tardagen har organiserats under hösten med koppling till occupyrörelsen. Den har haft till syfte att peppa många att byta bank och lämna storbankerna. Som enskild medbor-gare har man ofta en begränsad konsumentmakt, men det finns i alla fall ett par alternativ – att organisera sig och att byta bank. n

37deFacto

deFacto38

Varifrån kommer dina tankar?

Om memer som gör oss till dem vi är

n Reflektion Vetenskap

39deFacto

Om memer som gör oss till dem vi är

D u vaknar, slår upp ögonen och går upp ur sängen. Kanske tänker du på vad som står på schemat för idag, varför du snoozat den där extra kvarten eller på de sista fragmen-ten från din senaste dröm. Med största san-nolikhet känner du att det är du som tänker

de här tankarna och att det är ett någorlunda sammanhäng-ande jag som tänker dem. Du sätter dig vid bordet, äter din frukost och tittar på klockan – dags att skynda vidare. Från det att du legat i sängen till stunden du går ut genom dörren har du upplevt och iakttagit mängder av vad som kan kallas memer.

En mem kan man på många sätt likna vid en gen, men den består av kultur istället för biologi. (Det här skriver de tre forskarna från Centrum för evolutionär kulturforskning mer om på sidan 40-41.) På ett sätt snarlikt hur generna fungerar sprids också vanor, idéer, kultur, design och annat vidare. Det mesta som du mött under morgonen är memer, till ex-empel sängen du sovit i, innehållet i TV-programmet du sett till frukost, funderingarna du haft under morgonen och va-nan att borsta dina tänder innan du går hemifrån. De förs vidare från människa till människa, ibland från människa till dator, skrift eller annat media, och ofta till nya människor. Memers spridning handlar likt geners bara om att replikera sig, inte vilken effekt de har på oss som individer i övrigt. Det tyckande och de seder som bäst anpassat sig till rådande förutsättningar förs vidare, utan hänsyn till sin bärare.

Man talar också om memetik, enligt Nationalencyklopedin ”studiet av idéers utveckling och funktion sett ur ett selektio-nistiskt (evolutionsteoretiskt) perspektiv”. Richard Dawkins heter forskaren som genom sin bok ”Den själviska genen” (The Selfish Gene) 1976 etablerade memetiken, som dock fortfarande är ett kontroversiellt ämne bland forskare. Tro-ligen diskuteras memetik mest inom forskning kring vad vårt medvetande är och består av, men det förekommer även inom annan forskning. Till exempel har statsvetaren Mikael Sandberg (se nästa uppslag) använt sig av memetik när han bland annat skrivit om hur demokrati kan växa fram.

Imitation är det främsta sättet att föra vidare en mem och saker vi lär oss genom att prova oss fram på egen hand är inte memer. Inte heller är känslor och inre bilder det. Me-mer behöver inte kopieras direkt från person till person utan idéer och tankar lagrade i text och bild förs också vidare. Det är en svindlande tanke att försöka föreställa sig hur mycket vi egentligen har inom oss som kommer från memer. Kan det faktiskt vara så att nästan allt vi möter till vardags gör det?

De flesta människor utgår antagligen från att de är en och samma person livet igenom. Naturligtvis kan utveckling och stora förändringar ske inom och utom oss men en kärna, ett jag, finns ändå kvar genom vår tid på jorden. Memetiken

låter oss inte vila i den tanken utan menar att vår upplevelse av ett jag som självt väljer vad och hur det vill ta intryck av världen och vad det vill tänka är en illusion. I alla fall reso-nerar den brittiska psykologiprofessorn Susan Blackmore i dessa banor i sin bok The Meme Machine. Hon menar att me-mer i sin kamp för att föras vidare övertygar oss människor om att vi har ett jag. Memer som identifieras med något vi upplever att vi själva tänker, tycker eller gör har större möj-lighet att överleva och de memer som associeras till en viss person har en större chans att uttryckas och därmed imiteras av någon annan. Hon menar också att memerna kan vara orsak till vårt språk samt vår stora hjärna, eftersom det är förutsättningar som gynnar memer.

Det är spännande att tänka på hur idéer, som till exempel po-litiska åsikter, sprids och vilka av dem som stannar kvar över tid. En faktor av många är viral spridning, det vill säga när ett budskap är så kraftfullt att många börjar prata om det och ordet sprids mun-till-öra. Det pratas också om virala memer, alltså memer som sprider sig infektionsartat: det kan handla om allt från kedjebrev, skrönor, barnramsor och toppliste-låtar till kulter, ovetenskapliga rön och terapier. En annan intressant fråga är om memer kan leva vidare där gener inte klarar det? Kanske kan datorer och i förlängningen också ro-botar föra vidare våra idéer och vår kultur – då har verkliga mem-maskiner skapats, där idéer kan leva utan kroppar.

Memer bryr sig alltså inte om sina bärare, men mycket politik idag handlar om att värna om individer som lever nu. Frågan är hur vi ska få in det mer långsiktiga och kunna tänka framåt, mer än bara över vår livstid. Vilken politik kommer att bli den förhärskande och vilka politiska idéer kommer imiteras mest framöver? Det gäller att hitta kraft-fulla argument för att kunna räkna in kommande genera-tioner i alla samhälleliga beräkningar och verka för att de memer som rör en långsiktig ansvarsfull politik förs vidare. Sedan vid läggdags, med ditt huvud vilandes på kudden, vad rör sig då i dina tankar och varför tänker du just det du gör? Du vrider och vänder på dig, funderar på om du bara är en behållare för delar av våra gemensamma kulturella uttryck. Innan du somnar tänker du på vad som kom-mer hända längre fram, kommer vår politik att överleva oss? n

Tove StibeStuderar positiv psykologi och

kognitiv neurovetenskap

Det är en svindlande tanke att försöka före-ställa sig hur mycket vi egentligen har inom

oss som kommer från memer. Kan det faktiskt vara så att nästan allt vi möter till vardags gör det? ”

A Antalet människor som lever i demokratier världen över blir större med tiden. Men är de-mokrati något som ut-vecklas i varje land steg

för steg, eller är demokrati en egenskap som ”smittar” som system mellan län-der? Analyser på Centrum för evolu-tionär kulturforskning vid Stockholms universitet visar att demokratisering gick väldigt långsamt på 1800-talet – men numera går väldigt fort.

På Centrum för evolutionär kultur-forskning pågår ett projekt där vi un-dersöker demokratins spridning över världen. Men många statsvetare står frågande inför projektet. Vad har evolu-tionsteorin att tillföra statsvetenskapen?

När Darwin la fram evolutionsteo-rin besvarade han i ett slag en mängd frågor inom biologin. Man hade börjat hitta fossil av djur som inte existerade. Varför fanns de och var fanns de nu?

Om Skaparen skapat världen som vi finner den – varför finns så många exempel på dålig design i naturen? De här frågorna och fler därtill fick sina svar. Theodosius Dobzhansky, en av den tidiga genetikens förgrundsge-stalter, har gått så långt som att häv-da att ”Inget i biologin går att förstå utom i ljuset av evolutionsteorin”.

Men Darwins stora bedrift går utöver biologin. Med teorin om det naturliga urvalet påvisade han en skapande pro-cess som fungerar utan någon designer; en process som oguidad, utan plan eller slutmål, leder fram till de mest intrika-ta slutprodukter. Den här processen är allmän och inte knuten till liv.

Tre förutsättningar krävs för na-turligt urval: arv, variation och olika reproduktionsframgång. Inom livets domän finns variation i gener och egenskaper – alla individer är inte lika. Det beständiga biologiska arvet för-medlas via DNA. Slutligen så får inte alla individer lika mycket avkomma – reproduktionstakten är olika beroende på individers egenskaper och hur väl dessa gör att individen fungerar i sin miljö.

När de här tre förutsättningarna finns kommer en urvalsprocess obönhörli-gen att inträffa. Gener som ger egen-skaper som leder till att individer kla-rar sig bättre i en given miljö förmeras. Gener som ger egenskaper som gör att individer klarar sig sämre blir färre. Sakta men säkert får naturligt urval populationer att förändras.

Notera att det naturliga urvalet inte skapar variation. Inom biologin sker

detta i stället genom mutationer och när föräldrars gener blandas om i av-komman. Notera också att ingen indi-vid förändras; det är populationer som blir annorlunda. Till sist har vi med det naturliga urvalet inte lyckats förklara uppkomsten av olika arter. För att för-stå artbildning krävs förståelse av yt-terligare processer. Dessa hör dock bio-login till. Urvalsprocessens principer däremot, de är allmänna.

Redan tidigt såg man potentialen i att applicera teorin om naturligt urval på mänsklig kultur, för samma tre grundför-utsättningar existerar ju även inom den-na sfär. Det finns variation i kulturella uttryck; ta kläder som exempel. Skjortor finns med krage och utan, byxor kan ha olika vidd på slagen, kjolar kan vara olika långa. Däremot begränsas kläder (oftast) av kroppens utseende, på ett liknande sätt som livet begränsas av till exempel tyngdlagen.

Det finns också ett arv i kläddesig-nen, där skjortor, jeans och kjolar från 1950-talet är väldigt lika dagens. Men går man längre tillbaka ser man att den långsamma utvecklingen av kläder blir stor över ett längre perspektiv. Redan på 1700-talet är klädmodet ganska olikt det vi ser i dag och när vi kommer till antiken är designen väldigt annorlunda.

n Aktuell forskning Vetenskap

I västerlandet är kragför-sedda skjortor mycket van-

ligare än kraglösa skjortor – idén om att ha krage på skjortor har helt enkelt reproducerat sig bättre

här än idén om kraglösa skjortor.

”

PLÖTSLIG DEMOKRATI

Vid Centrum för evolutionär kultur-forskning pågår även forskning om bland annat korruption, evolutionen av frikyrkor samt historiska och arkeolo-giska analyser av matlagning.

På centret arbetar biologer, historiker, matematiker, lingvister, antropologer, sociologer, statsvetare, arkeologer, psykologer och fler därtill. Läs mer på: www.intercult.su.se

Fakta Centrum för evolutionär kulturforskning

Vad statsvetenskapen kan lära av evolutionsteorin

deFacto40

Det existerar alltså arv och varia-tion, och man kan även iaktta olika reproduktionstakt hos olika kulturella element. I västerlandet är kragförsed-da skjortor mycket vanligare än krag-lösa skjortor – idén om att ha krage på skjortor har helt enkelt reproduce-rat sig bättre här än idén om kraglösa skjortor. De senare har klarat sig bättre på andra ställen.

För dig som har hört talas om memetik känns förmodligen det här sättet att re-sonera inte helt främmande. Memetik, som fått stor populärkulturell sprid-ning, är tanken att idéer och andra kul-turella element kan betraktas som ett slags enheter (”memer”) som sprider sig mellan hjärnor, där de mest ”smit-tande” memerna blir vanligast (blir ”virala”).

Forskare som arbetar med kulturell evolution värjer sig dock ofta från begreppet ”mem” eftersom det med ett begrepp låter som om vi vet vad vi pratar om – och det gör vi faktiskt inte, ännu. Medan en gen är en fysisk enhet och det minsta informationsbä-rande elementet inom biologiskt arv, så finns ännu ingen motsvarande definition för mem. Vi talar därför hellre om kulturella element eller egenskaper.

Det finns likheter mellan biologisk och kulturell evolution, men det finns också viktiga olikheter. Dels rör det alltså skillnader i själva enheten som blir ”vald” av urvalsprocessen. Men det finns också skillnader i hur egenskaper sprids. Kultur kan man lära sig av vem som helst, men gener får man bara av sina biologiska föräldrar.

Det finns också en skillnad i att man vid befruktningsögonblicket blir gene-tiskt klar, men är kulturellt tom – alla gener är överförda, men all socialt för-medlad kunskap överförs efter detta ögonblick och genom hela livet. Kultur är heller ingenting som överförs som ett paket, utan något man måste lära sig; kunskap som måste ”skapas” i varje in-divids hjärna. På grund av dessa skill-

nader kan man därför inte bara föra över biologiska metoder till samhälls-vetenskap och humaniora.

Det finns dock en hel del insikter som ett evolutionärt perspektiv kan tillföra. Till att börja med kan vi göra en grundläggande observation: kultur-förändring, och då även förändring av statsskick, är en evolutionär process. Det är en viktig insikt i sig. Vi har att göra med en egenskap (statsskick) som finns i olika versioner (demokrati, dik-tatur, mellanformer) som utsätts för något problem (till exempel omvärld, befolkning, ekologisk förändring) vil-ket gör att vissa statsskick klarar sig bättre än andra. En intressant fråga är därför vilken egenskap som sprider sig mest. Här är det sedan länge känt att antalet demokratier i världen, och an-talet människor som lever i demokra-tier, blir större med tiden.

Men är demokrati något som utveck-las i varje land steg för steg, eller är demokrati en egenskap som ”smittar” som system mellan länder? I det första scenariot bör i så fall demokratisering vara en process som går ungefär lika långsamt i alla länder. I det andra sce-nariot skulle demokratisering i stället ha evolverat långsamt i början av sin historia för att sedan kunna överföras som en paketlösning relativt snabbt mellan länder.

För att kunna svara på de här frå-gorna har vi använt en statsveten-skaplig databas (Polity IV) där alla demokratiseringar som skett sedan 1800­talet finns beskrivna och räknat antalet dagar som gått mellan det att ett land för första gången konstitu-tionellt lämnat diktaturtillståndet tills dess att landet för första gången kan betraktas som fullt demokrati-serat. Det finns grader mellan dessa tillstånd där man exempelvis kan ha val, men samtidigt låta ett parti helt dominera politiken.

Våra analyser visar att demokratise-ring gick väldigt långsamt på 1800-ta-let – i den nutida demokratins början

– men numera går väldigt fort. Medi-antiden för en övergång från diktatur till demokrati är 2,4 år. På 1800-talet var den här tiden 56 år, medan den endast var 1,7 år på 1900-talet. Det här tyder på att demokratin evolverade under 1800-talet och numera ”smittar” mellan länder. Makthavare som vill in-föra demokrati har ett färdigt recept att följa och hela processen behöver inte genomgås i varje land.

Vi fann också att det inte finns några ut-vecklingssteg som alla länder har följt. I stället har de länder där reformer skett långsamt – de äldre övergångarna – tagit olika konstitutionella vägar fram till målet medan den vanligaste vägen numera är att införa demokrati direkt.

De här resultaten har implikationer tillbaka på kulturevolutionär teori. Våra resultat tyder på att länder inte är egna evolverande enheter på det sätt som de första kulturevolutionära forskarna efter Darwin antog, utan i stället enheter som kan anamma eller förkasta egenskaper ungefär på det sätt som individer blir smittade av en sjukdom, eller – för att använda en annan metafor – på det sätt som individer kan anamma eller förkasta kunskap.

Traditionell statsvetenskap analyse-rar för det mesta varje demokratisering som en enskild händelse, med egen dy-namik och egna detaljer att ta hänsyn till. Det är därför inte helt enkelt att få gehör för kulturevolutionära tankar där övergångar mellan typer av sys-tem förstås statistiskt, som något som händer nästan per automatik med viss sannolikhet i varje land, utan hänsyn tagen till de speciella omständigheter som omger varje demokratisering. Att arbeta över ämnesgränserna är därför centralt inom kulturevolutionär forsk-ning, så att inget perspektiv tappas bort.n

Patrik Lindenfors, biolog Fredrik Jansson, matematiker Mikael Sandberg, statsvetare

41deFacto

42

Tänk vilken spridning och utveckling vi har haft av revolutionerande teknik som internet och mobiler bara de senaste 20 åren. Vad kommer vi att ha för teknik om ytterligare 20 eller 100 år? Hur kommer framtidens teknik att påverka oss?

n Spaning Vetenskap

43deFacto

Tekniken som hotar vår framtid

I nte nog med att den informationstekniska utvecklingen ständigt fortsätter i en rasande fart. De senaste 50 åren har det bara gått snabbare och snabbare. Prestandan hos da-torer har fördubblats ungefär var artonde månad. Detta mönster kallas Moores lag och

verkar även vara relevant för informationsteknisk utveck-ling i stort. Ingen vet hur länge detta kommer att fortgå.

Det som kan bromsa teknikens framfart är främst resurs-brister, andra miljöproblem och problem som vi idag inte kan förutse. Men så länge civilisationen inte helt kollapsar, så kan vi – om vi vill – prioritera att just den informations-tekniska utvecklingen inte avstannar.

Vi människor har väldigt svårt att ta till oss vilka de fram-tida konsekvenserna av en exponentiell utveckling faktiskt kan bli, men låt oss ändå göra en analys av teknikens fram-tid.

Redan idag händer en hel del. Döva får hörsel, en kamera kan fota runt hörn, en bakterie kan livnära sig på gift, mas-kar kan leva mycket längre med thioflavin, vissa atomer kan teleporteras och saker är på väg att kunna bli osynliga. Om några månader ska långtradare utan mänskliga förare prov-köras bland allmän trafik på svenska vägar.

Redan nu kan vi få hyfsade översättningar av text direkt och gratis, så när kommer teknik att direkt kunna översätta det någon säger? Kan vi få implantat i hjärnan som perma-nent tillfogar ett nytt språk till vår kunskap?

Forskning pågår också för att utveckla mikroskopiska na-norobotar som kan injiceras i blodet och spåra cancerceller, bakterier, virus och sjukdomar - redan innan de uppstår och börjar skada våra kroppar.

Listan kan som synes göras lång. Snart finns inte mycket kvar som anses vara omöjligt.

Vi vet inte hur komplicerad hjärnan är eller hur medvetande skapas. Men om robotars utveckling inte hindras av dessa faktorer, och om Moores lag fortsätter gälla i cirka 30 år till, så beräknas vi då nå den teknologiska singulariteten.

Det är ett begrepp som syftar till en möjlig framtid ka-raktäriserad av teknologiska framsteg utan motstycke, delvis orsakad av maskiners förmåga att förbättra sig själva genom artificiell intelligens. Robotarna vidareutvecklar då sig själva bortom vår kontroll och föreställningsförmåga.

Med en sådan gränslös intelligens lär begränsade naturre-surser och miljöproblem inte längre hota vårt välbefinnande. Det som då avgör om vi får leva i himmel eller helvete är om

de första robotarna som utvecklar sig över vår intelligens-nivå kommer att främja mänskligheten eller inte.

Internationellt sett är personer som Bill Gates, Stephen Hawking och Googles forskningschef engagerade i den här frågan, med syftet att försöka se till att de första övermänsk-ligt smarta robotarna ska främja mänskligheten.

Att den teknologiska singulariteten inträffar och utrotar oss rankar framtidsforskare vid Future of Humanity Insti-tute vid universitet i Oxford som det näst största hotet mot mänsklighetens existens det här seklet.

Det största hotet de ser är biologisk terrorism, på grund av de möjligheter som framtidens nanoteknik och genteknik kan skapa.

Om den teknologiska sigulariteten någonsin inträffar är en öppen fråga. Men en teknisk utveckling som är tydlig i var-dagen redan nu är hur mycket enklare det blivit att övervaka människor. En penna med dold kamera och mikrofon kostar bara några hundralappar. Minimal övervakningsteknik kan gömmas i sovrum, på kläder, på hemliga möten, och så vida-re. Lillebror ser oss allt mer. I länder där folk kan dömas till döden för sina åsikter eller sin sexuella läggning så kommer den utvecklingen att bli en fråga om liv eller död.

Risken finns att nanotekniken i framtiden till och med kan möjliggöra kontroll av människors tankar och vilja. Maski-ner som kan läsa tankar finns redan och det är kanske bara en tidsfråga tills de blir verkligt effektiva.

Makteliten lär heller inte kunna ha så mycket hemlighe-ter framöver. Wikileaks var troligen bara början och enbart USA:s regering lägger motsvarande 60-100 miljarder kronor årligen på nätsäkerhet. Dessutom kan Facebook-konton ka-pas och på Twitter har klimatkrisförnekare ovetandes argu-menterat mot en robot som sökt upp och svarat på argument från förnekarna så fort de dykt upp. Vilka identiteter som är äkta i den digitala världen lär bli allt svårare att veta.

Teknikens framtid och hur vi hanterar den kommer att på-verka oss alla väldigt mycket, så det är hög tid att börja agera i frågan. Till viss del kan vi påverka hur fort vår tillvaro för-ändras och inte minst hur vi anpassar oss till alla nya vill-kor. Vi bör skapa forum i samhället för att diskutera de här frågorna. Varför inte göra som i Finland och inrätta ett framtidsutskott i riksdagen? n

Göran HådénLedamot i MP:s partiprogramsgrupp

deFacto44

V arje gång du köper något med ett kon-tokort så registreras det. FRA skannar din e-post. I många städer så lagras dina resor i kollektivtrafiken. Privata företag som Facebook registrerar allt du gör på deras sidor. Din mobiltele-

fon sänder ut signaler som gör det möjligt att spåra var du befinner dig.

Visst finns det praktiska fördelar med den nya tek-niken såsom bättre trafikplanering, enklare deklara-tioner, och nya patientregister som innebär att sjuka får bättre vård. Och om någon inkompetent bankrå-nare åker dit på att han glömt bort stänga av mobilen så är det ju bara bra.

Men den enorma mängden information som samlas in kan missbrukas. Och alla register läcker. Saker blir offentligjorda av misstag, system blir hackade, män-niskor som har tillgång till uppgifterna skvallrar, min-nestickor slarvas bort. För några år sedan läckte till exempel polisens Alcatrazregister över Sveriges gröv-sta kriminella ut och såldes i den undre världen. Förra året stals en bärbar dator med känsliga sjukvårdsupp-gifter om 8,6 miljoner patienter i London. Dataläckage är inget ovanligt.

Den nya tekniken har förändrat verkligheten och lagstiftningen hänger inte med. När det gäller till exempel fildelning har det uppstått ett rejält glapp mellan lagen och människors rättsmedvetande.

Strax före årsskiftet gick fildelningsåklagaren ut i media om att den nya straffpraxisen är att gränsen för fängelse går redan vid 10-20 filmer. Det innebär att ungefär 500 000 svenskar är i riskzonen, även om det förstås bara är ett fåtal som kommer att åka dit. När det här slår igenom i domstolarna kommer debatten bli het. Visst ska artister och filmskapare ha betalt för sitt arbete, men dagens lagstiftning är inte rimlig.

Nu i vår vill regeringen också göra EU:s datalagringsdi-rektiv till svensk lag. Det innebär att IT-operatörerna tvingas lagra uppgifter om vem som ringer, e-postar och SMS:ar vem, samt när och varifrån man ringer. Det är många som anser att det här förslaget går allt-för långt. I Tyskland och Rumänien har författnings-

domstolarna till och med ogiltigförklarat lagen för att den strider mot de mänsk-liga rättigheterna. Det är ingen slump att det är i länder med erfarenhet av dikta-tur som kritiken varit hårdast. De vet att register av denna typ kan missbrukas.

Men i ett land som Sverige har vi väl inget att frukta? Förhoppningsvis inte. Men det är inte alltför länge sedan Socialdemokraterna hade en säkerhetstjänst, IB, som ägnade sig åt olaglig åsiktsregistrering av po-litiska motståndare. Och det är bara några år sedan Folkpartiet begick dataintrång för att spionera på Socialdemokraterna.

Det vore ju trevligt om politiker som vunnit makt i demokratiska länder aldrig missbrukade den. Men Richard Nixon var demokratiskt vald. Han tvingades ändå avgå som president när det avslöjades att hans folk begått inbrott på motståndarnas partihögkvarter. Och när USA tappade omdömet efter 2001 sattes de mänskliga rättigheterna på undantag. Bush-adminis-trationens jurister argumenterade till och med för att tortyr skulle vara lagligt.

Vill man trygga demokratin och människors rättighe-ter räcker det inte med att utgå från att allting kom-mer att gå bra av sig själv. Det gäller att bygga system som är svåra att missbruka.

Det är dags att vi försvarar människors rätt till pri-vatliv, och ändrar de lagar som kränker den personliga integriteten. Varken stat eller storföretag ska ha rätt att registrera människor hur som helst. Om inte in-formationssamhället ska bli ett över-vakningssamhälle är det hög tid att vi säger ifrån! n

Max AnderssonPartistyrelseledamot i Miljöpartiet, och fd språkrör i Gröna Studenter

Visst ska artister och filmska-pare ha betalt för sitt arbete,

men dagens lagstiftning är inte rimlig.”Bygg system för att värna integriteten

n Debatt Vetenskap

– Max Andersson väcker liv i FRA-frågan

VAD HÄNDE SEN?

”

I förra numret skrev vi om Tysk-lands motsvarighet till Miljöpartiet, Die Grünen, och deras kampanj inför delstatsvalet i Berlin den 18 september förra året. Förväntning-arna var stora efter att Die Grünen hamnat nästan lika högt som Soci-aldemokraterna i mätningar inför valet. Riktigt så bra gick det inte, även om partiet ökade kraftigt, från 13,1 till 17,6 procent.

Valets stora skräll blev istället Piratpartiet som gick från noll till 8,9 procent, på frågor som gratis kollektivtrafik och tillgång till tråd-lösa nätverk. Socialdemokraterna, ledda av den mycket populäre borgmästaren Klaus Wowereit, backade 2,5 procent till 28,3, men

blev ändå största parti. Valets stora förlorare var liberala FDP som åkte ut delstatsparlamentet.

Efter valet inleddes samtal mellan SPD och Die Grünen. Förhand-lingarna strandade dock, fram-för allt eftersom parterna inte kunde komma överens om en kort utbyggnad av en motorväg runt centrala Berlin, en utbyggnad som Die Grünen motsatt sig. Flera bedömare ansåg att SPD egentli-gen inte velat samarbeta med Die Grünen och därför ställt alltför hårda krav i förhandlingarna. SPD valde senare att gå i koalition med konservativa CDU och tillsammans kommer de nu att styra Berlin fram till 2016.

… Miljöpartiets ledning har igen svikit sina medlem-mar och omedvetet gjort narr av begreppet ”språk-rör” Fridolins utspel om att stryka kravet på sänkt arbetstid är ett vackert exempel på oligarkins järn-lag. Makt korrumperar – alltid. Miljöpartiet kom-mer att bli ett ”seriöst” parti och DN:s ledarskriben-ter kommer skänka sin välsignelse. Arbetssamhället

står stadigt.

Roland Paulsen, författaren till boken Arbetssamhället som deFacto intervjuade i förra numret, tog det tennis och var inte glad över Gustaf Fridolins utspel i samband med Miljöpartiets rådslag ”Kampen om tiden”. Citatet klippt ur: Stockholms fria tidning 23/12.

Liten framgång för Die Grünen

Uppföljning och reaktioner på artiklar från tidigare nummer

deFacto46

En pacifist på försvarshögskolan

nStudenten

Vad studerar du? – Just nu studerar jag Folkrätt i kris

och konflikt vid försvarshögskolan i Stockholm. Jag bygger ihop ett eget kandidatprogram med statsvetenskap som huvudämne och säkerhetspolitik som inriktning.

Varför blev du intresserad av att studera just det?

– Statsvetenskap är ett ämne som ligger mig som politiskt intresserad nära hjärtat. Engagemanget och in-tresset för utrikesfrågor var det som avgjorde mitt val. Skolmiljön vid försvarshögskolan är lite annorlunda gentemot den miljö som jag vanligt-vis rör mig i, men skolan är liten och det finns många möjligheter att knyta kontakter.

Anledningen till att jag fick upp ögonen för just försvarshögskolan var att min samhällslärare på gymnasiet brukade prata om Anna Lindh-biblio-teket, ett utrikesbibliotek som ligger i skolan. När jag och mina klasskamra-ter skulle göra vårt projektarbete om rysk politik så åkte vi dit för att samla material. Skolans miljö var väldigt tilltalande och där någonstans föddes intresset.

Vi hade också turen att intervjua Magnus Norell om terrorism. Han är idag forskare vid FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, och var tidigare verksam vid försvarshög skolan.

Vad innebär folkrätt egentligen och varför är den så viktig för människor?

– Folkrätt är en sorts internationell rätt som skapas genom hur stater beter sig och genom vilka regler länderna be-stämmer sig för att följa. Dels uppkom-mer folkrätten alltså genom att staterna har en generell norm kring hur man ska agera och dels kan stater också skriva un-der särskilda avtal, traktat, där det finns ytterligare regleringar. Folkrätt kan bland annat innefatta regler för hur man får bete sig i krig eller regler kring vad som gäller till sjöss. Rätts-fall från de internationella domsto-larna är vägledande när man sen tolkar folkrätten.

Den sorts folkrätt som främst är viktig för enskilda personer är den del som handlar om mänskliga rättigheter. Det är regler som reglerar förhållandet mellan en stat och en individ och som är till för att skydda människor. Vi kan dagligen läsa i tidningar om till exem-pel utvisningar av människor eller hän-visningar till barnkonventionen och det är förmodligen den typ av folkrätt de flesta hör talas om.

Finns det bra och dålig folkrätt?– Ur ett rent juridiskt perspektiv

tycker jag det är svårt att värdera folkrätt. Men eftersom det är stater-nas beteende som skapar folkrätten så är det illa när ett sämre beteende blir

praxis. Som när Europadomstolen till exempel dömde i det så kallade Leyla Sahin-fallet. Då menade man att det var okej för Turkiet att neka en stu-dent att få studera då hon bar slöja, vilket är helt sjukt.

Jag är en fredsälskande människa och tycker att det känns absurt när det finns regler för hur man får föra krig. Samtidigt är det förstås viktigt att det finns bestämmelser som reglerar krig-föring. Så huruvida krig i sig är rätt-färdigt och huruvida själva metoden för krigföring är det, är två olika saker som man måste skilja på.

Vilken är den vanligaste konflikten idag? Kan man spekulera kring vad som är framtidens konflikt?

– Det vi har talat om på mina kur-ser är hur det ser ur för Sveriges del. Man kan konstatera att begreppet sä-kerhet vidgats i forskarkretsar. Från att traditionellt handla om krig mellan stater så handlar det idag om mycket mer. Under kalla kriget var exempelvis

Maja Ahlstedt från Gröna Studenter Stockholm.

Jag är en fredsälskande människa och tycker att

det känns absurt när det finns regler för hur man får föra krig. Samtidigt är det förstås viktigt att det finns bestämmelser som reglerar krigföring.

”

deFacto 47

En pacifist på försvarshögskolan

USA och Sovjetunionen de två huvud-spelarna medan Sverige befann sig mer eller mindre däremellan.

Idag anser man att det finns fler ak-törer än enbart stater, det kan röra sig om organisationer som till exempel Nato. Hot kan också komma från annat än stater, exempelvis från grupper som rör sig över nationsgränserna.

Det som är relevant är hotens natur och dessa har vigats från att bestå av politiska och militära hot till att innefatta ekonomi, institutionell sår-barhet, miljö påverkan och katastrof-beredskap. Fokus har alltså skiftat från ett territoriellt försvar till ett försvar eller skydd för centrala sam-hällsfunktioner.

Kriget i Afghanistan brukar av dess förespråkare kallas för ett krig för folkrätten. Om inte militära styrkor fanns där skulle exempelvis flickor inte få gå i skolan. Men vad finns det för problem med att gå in i ett annat land och kriga för freden?

– Min bestämda uppfattning är att sol-daterna från Sverige som åker till Afgha-nistan gör det för att de vill göra någon-ting bra, att de vill hjälpa befolkningen.

Trots att jag är mycket skeptisk till att gå in i andra länder militärt så är jag ingen förespråkare av ett snabbt utträde ur Afghanistan. Det är oan-svarigt att gå in och sedan bara dra när opinionen svänger. Lämnar de svens-

ka trupperna Afghanistan nu lämnas många människor också i sticket.

Frågan är samtidigt väldigt stor och komplicerad. Just att det är ett krig för folkrätten är ett populärt argument för att rättfärdiga krig och det går hem hos befolkningen i det land som sänder trupper. Om vi ser frågan i ett större perspektiv kan det ofta vara argument som används av personer som inte alls är särskilt mycket förespråkare för de frågorna hemmavid.

I Sverige har vi under 2011 haft flera uppmärksammade fall av tveksamma utvisningar. Carl Bildt har tjänat miljoner på exploatering i fattiga delar av Afrika och FN:s barnkonvention är inte en del av svensk lag. Hur står sig Sverige folkrättsligt idag?

– Några exempel på kritik som riktats mot Sverige är att vi inte skrivit under konventionen om skydd för migrant-arbetare och deras familjers rättigheter, att det inte finns någon särskild natio-nell institution för mänskliga rättig-heter och att tortyr inte är ett särskilt brott i svensk lag.

Angående barnkonventionen finns det olika sätt att föra in folkrätt i den nationella lagstiftningen. Barnkonven-tionen är inte rakt upp och ner införd i lagboken såsom Europakonventionen är men anses vara inkorporerad i reste n av de svenska lagarna, som i social-tjänstlagen och i olika utbildnings lagar.

Barnkonventionen är påskriven och ratificerad av extremt många länder och det kan ses som en succé, men det kan också konstateras att barn har mycket svårare att hävda sina rättig­heter. Det är en konvention som är relativt ”enkel” för stater att skriva på men den är svårare att efterleva.

Att utvisa personer till ett land där de riskerar tortyr är olagligt, men dett a har Sverige trots det tidigare sysslat med genom Migrationsverket. Den så kallade Dublinförordningen handlar om att europeiska länder ska skicka tillbaka asylsökande till det land där de först sökte asyl i Europa. Det landet har ofta varit Grekland och där har förhållandena för asylsö-kande varit riktigt dåliga, till och med folkrättsstridiga.

Det finns ett rättsfall från Europa-domstolen där Belgien dömdes för ha skickat tillbaka asylsökande till Grek-land, och sen dess har även Sverige slutat med detta. Det krävdes ett rätts-fall för att få till en förändring och jag tycker att Migrationsverket borde ha insett detta och agerat tidigare. n

Trots att jag är mycke t skeptisk till att gå in

i andra länder militärt så är jag ingen förespråkare av ett snabbt utträde ur Afghanistan.”

Maja Ahlstedt från Gröna Studenter Stockholm.

deFacto

Skicka namn, adress och telefonnum-mer till: info@gronstudenter.se så får du nästa nummer direkt hem till dig.

Kostnaden för 4 nummer är 140kr plus porto (8okr) Totalt: 220 kr.

B l i p r enume ran t !