en tidning från diakonia • nummer 2-2009

Andernas byar trotsar vattenbristen

Teodocia vägrar flytta

Dela med

2 Dela med Dela med 3

Fem uppsättningar kläder räcker!

Innehåll Bildreportaget: Klimatfronten i Bolivia ........... 3

Gästkrönika ...............................................................................8

Fältarbetarna i Gaza ........................................................ 9

Tror jag ..........................................................................................13

Vad driver Diakonias partner? .............................. 14

Rätten till toaletten ..........................................................16

Nyheter och notiser ........................................................ 20

Insamling ................................................................................... 22

Information och nyheter från Redaktör Viktoria Myrén • Projektledare Emma Hernborg • Ansvarig utgivare Bo Forsberg

Adress Starrbäcksgatan 11, 172 99 Sundbyberg • Plusgiro 90 33 04-4 (för gåvor) • 40 33 04-9 (för material) • Telefon 08-453 69 00 • Telefax 08-453 69 29

E-post diakonia@diakonia.se • Webbplats www.diakonia.se Diakonia är en kristen biståndsorganisation som tillsammans med lokala partner arbetar för en varaktig

förändring för de mest utsatta människorna i världen. • Tryck Sörmlands Grafiska AB, Katrineholm, på miljövänligt papper • Layout Blue media • Dela med utkommer

under 2009 med fyra nummer och distribueras till Diakonias understödjare • Dela med publiceras med ekonomiskt stöd från Sida, som dock inte har

medverkat vid utformningen av materialet. • ISSN-nr: 0281-4404 • Första sidan Maj 2009, Teodocia Tacuña skördar havre på ett sädesfält utan konstbevattning.

Hon berättar att hon torkar havren för att kunna föda sin boskap i fyra månader. Foto Martin Vilela.

X2000 rusar Fram genom Vårsverige. På väg hem från en interreligiös konferens i Härnösand pratar vi om vad som driver oss i vårt arbete. Mitt emot mig sitter Muzzammil Cader från Sri Lanka. Han har i över 20 år arbetat med för-soning och fredsbyggande. Han förklarar eftertänksamt hur hela hans livshållning inspireras av ickevåld. Han vill leva ett liv utan våld och menar att alla religioner i grunden står för ett sådant synsätt.

– Gud är ickevåld, säger han. Gud predikar aldrig våld. När jag dör vill jag kunna känna att jag levt ett liv utan våld. Hans mål är att inte göra våld på omgivningens resurser. Att inte vara girig. Att inte ta mer från jorden än man behöver. Livet blir enkelt, säger han och berättar att han äger fem uppsättningar kläder. Skaffar han ett nytt plagg ger han samtidigt bort ett till någon som behöver.

För mIg är det möten som dessa som gör att jag orkar fortsätta när det känns som mörkast: Människor som dag ut och dag in vågar tro på en förändring. Vågar tro att det går att skapa försoning även när den tycks oändligt långt borta. Människor som vägrar ge upp. Som Muzzammil som mitt under brinnande krig i Sri Lanka oförtrutet arbetar vidare med konflikthantering.

Jag har under mina resor besökt de mest fruktansvärda platser, mött hunger, krig, förtryck och mänskligt lidande. Men överallt finner jag människor som vägrar att ge upp. Som trots att de har sett fattigdomen i vitögat, och inpå bara kroppen känt konsekvenserna av marginalisering och förtryck, försöker åstadkomma förändringar. Deras modiga kamp öppnar mina ögon. Om de orkar tro på att det fak-tiskt går att komma vidare, då måste också jag fortsätta.

En annan drivkraft är insikten om att många människor fortfarande saknar grundläggande mänskliga rättigheter som att kunna äta sig mätta och gå i skolan. Det är ett skäl för mig att fortsätta. Jag måste, likt mina bröder och systrar

i andra länder, våga stå upp för livet och den enskilda männis-kan. För just så värdefullt och okränkbart är livet. Att försvara detta mänskliga liv driver mig därmed att fortsätta. Motsat-sen, likgiltighet och cynism, är så mycket värre. Att bara ge upp inför några få människors enfald är inte ett alternativ. Människor som inte längre orkar höra talas om kamp mot politiskt förtryck, om flyktingsituationer där man lämnat allt man har, om industriarbeten under vidriga omständigheter gör mig arg. Det är vår skyldighet att lyssna.

En tredje drivkraft är allt jag får tillbaka. Det som varken går att mäta i pengar, status eller konkreta resultat, utan snarare handlar om en känsla av mening och samhörighet. Att tillsammans med andra runt om i världen få vara en del av arbetet för människors befrielse och upprättelse.

I detta nummer kan du läsa om vad som driver olika människor som Diakonia arbetar med. Om hur människo-rättsorganisationen Al Mezan i Gaza hittar sin motivation när nästintill allt de byggt upp raserades i det senaste kriget. Du möter Sultana Begum, som arbetar för Diakonia i Bang-ladesh, och som säger »för att bygga ett land måste man bygga människor«. Gästkrönikör är Sudhakar David, dalit i Indien, som inte vill vara del av ett system som förvandlar folk till primitiva människor.

För att förändra världen behöver vi både inspirera andra och låta oss inspireras. Gör vi det kommer Muzzammil, du, jag och våra vänner i Gaza en dag att kunna säga till var-andra att vi varit med och åstadkommit något som ingen trodde var möjligt.

2 Dela med

Bo Forsberg, generalsekreterare

Choquecota, en liten boliviansk by i anderna, vid foten av mururataglaciären. Byn med

500 invånare håller snabbt på att förvandlas till frontlinje i kriget mot klimatföränd-

ringarna. Byborna är framför allt jordbrukare. Boliviansk lag har sedan många år till-

baka gett dem rätten att själva administrera och bestämma över de områden de bebor

och folket i Choquecota har skaffat sig dessa rättigheter. det är här de hör hemma och

det är här deras föräldrar och far- och morföräldrar har hört hemma. Och det är här de

vill att deras barn och barnbarn ska leva och höra hemma. men deras område hotas,

och om några år kan de kanske inte överleva längre på grund av en faktor helt bortom

deras kontroll – klimatförändringarna.

T E x T: M O R T E N S C H M I D T , B I T R ä D A N D E R E G I O N C H E F F ö R D I A K O N I A I S y D A M E R I K A

F O T O S I D A N 3 : C H R I S T I A N L O M B A R D I . ö V R I G A F O T O N O C H B I L D T E x T E R : M A R T I N V I L E L A

Det mesta av byns vatten kommer från Mururataglaciären, men liksom de flesta glaciärerna i den här regionen har den börjat smälta under det senaste decenniet. Situationen är så akut att Mururata inte längre ger tillräckligt med vatten för behoven i byar som Choquecota. Rätten till mat hotas och ursprungsfolks rätt att leva på, och av, sin egen mark kränks av länderna, främst i norr, som är ansvariga för att glaciä-rerna krymper.

I Choquecota har byborna bestämt sig för att inte bara sitta och titta på. De har plockat upp handsken och kommer att hålla de största länderna i norr ansvariga för att de har

kränkt rätten till vatten, till mat och till att försörja sig på sin egen mark. Med stöd från Diakonia och partnerorganisatio-nen Agua Sustenable, lägger de fram sitt fall inför de interna-tionella domstolar som försvarar och upprätthåller mänsk-liga rättigheter. Målet är att tvinga länderna i norr att minska de utsläpp som bidrar till klimatkrisen, samt att tvinga dessa länder att ta på sig kostnaderna för bybornas anpassning till det nya klimatet. Om vi i norr inte gör det frivilligt, och det finns det inget som tyder på, så måste de internationella domstolarna tvinga oss att göra det.

Deras by smälter bortnu står Choquecotas hopp till domstolarna

4 Dela med Dela med 5

septemBer 2008. Emi-lio Limachi visar upp en prästkrage. Under »Larka pichay«, den årliga rengö-ringen av bevattningskana-lerna hjälper han sin pappa med olika uppgifter.

OktOBer 2008. Nely Tarqui använder en sten för att mala »llajua«, en traditionell, stark krydda i det bolivianska köket.

maj 2009. Eleuterio yawincha, högste auk-toritet i Choquecota, pratar med Juan Carlos Alurralde.

maj 2009. Leonarda Quispe förbereder sig för att lasta nyskördat havre på sin åsna. Havren använder hon som utsäde till sin boskap. Hon säger att i år har »havren inte vuxit mycket« eftersom det varit brist på regn.

maj 2009. Vicente Romero, generalsekrete-rare i kollektivet i Oscani, plöjer jorden inför sådden av ärtor.

6 Dela med Dela med 7

septemBer 2008. Victor Nina deltar i städning och underhåll av bevattningskanaler från Katupaya. Alla som använder be-vattningssystemet måste utföra samhällsarbete en gång om året för att bibehålla sin rätt till vattnet.

nOvemBer 2008. Barn leker i en bevattningskanal i byn Katupaya.

nOvemBer 2008. Andrea Quispe tuggar coca-blad och röker en cigarrett innan han börjar arbeta i gruvan San Francisco i bergen i Cho-quecota. I gruvan utvinner man volfram, ett metalliskt grundämne besläktat med krom. Många byinvånare som inte äger jord, ägnar sig åt småskalig gruvdrift för att kunna försörja sina familjer. Många tuggar också cocablad för att orka med det tunga arbetet i gruvan.

8 Dela med Dela med 9

I åtta år har han jobbat som fältarbetare och doku­menterat en ändlös rad av övergrepp mot männis­kors liv, egendom och säkerhet. Allt ifrån olagliga arresteringar, misshandel och tortyr i israeliska och palestinska fängelser, till blodiga attacker från den israeliska krigsmaktens sida.

– I början kändes det förfärligt att möta åsynen av döda och lemlästade kroppar, förstörda hus och skräckslagna människor. Men jag har lärt mig att lägga hjärtat åt sidan, att arbeta professionellt och metodiskt. Det viktigaste är att så objektivt som möjligt dokumentera vad som hänt. Mitt mål är att

få fram sanningen, även i de fall då palestinier bär ansvaret.

Han berättar om ett fall för två år sedan då en hel familj dödades när ett bostadshus sprängdes i stadsdelen Bureij i Gaza City. Den palestinska myndigheten anklagade genast Israel, men Al

Sudhakar David Maddirala

jag Föddes In I en dalitfamilj. Min far kom från en väldigt liten dalitby, som ett av åtta syskon gick han i skolan upp till femte klass. Kanske hade han tur, som trots sin kast, fick en sådan utbildning på 40-talet? Jag hade några flyktiga upplevelser av kastbaserad diskriminering under min uppväxt, men var aldrig riktigt medveten om den och dess påverkan på daliters liv. Kanske accepterade jag den helt ovetandes?

Under 2001-2002 hade jag möjligheten att delta i en studie om »untouchability«. Det gjorde att

jag förstod kastbaserad diskriminering och hur den manifesterar sig genom »oberörbarhet«, över-grepp på daliter och förnekandet av deras rät-tigheter. Jag förstod med ens den diskriminering som jag hade blivit utsatt för under hela mitt liv – ovetandes om vad det var. Jag förstod hur många möjligheter som hade gått mig förbi.

I IndIen FInns det cirka 600 underkaster bland daliterna, och cirka 600 olika ursprungsfolk. Sedan 1984 har jag arbetat med utvecklingsfrågor och de senaste sju åren med mänskliga rättigheter och projekt med fokus på daliter och ursprungs-folk, bland annat yanadis.

yanadis befinner sig längst ner på den sociala skalan av ursprungsfolk i Andhra Pradesh. De har knappt tagit del av någon utveckling. Vi daliter ligger decennier före i utveckling. Organisationer tycker att det är svårt att arbeta med yanadis, eftersom de delvis är nomadiska, och även när de slår sig ner någonstans, är deras antal så lågt att det inte passar in i »projektmallarna«. Å ena sidan får ursprungsfolk i norra delarna av Andhra Pradesh, som riskerar tvångsförflyttning på grund av gruv- och skogslagar, både nationell och in-ternationell uppmärksamhet och deras situation romantiseras. Å andra sidan får yanadis, trots att de hotas av omplacering på grund av speciella ekonomiska zoner, gigantiska hamnanläggningar

och bevattningsprojekt, ingen hjälp av regeringen. Man tar ifrån dessa människor tillgången till sko-gen och fisket, sätter dem i skolor och säger åt dem att studera. Men det fungerar inte. Om man inte förstår yanadifolkets rötter och deras historia kommer man aldrig att kunna hitta en lösning.

jag har alltId haft en stark övertygelse och vil-ja att arbeta för daliterna. Men min första längre interaktion med yanadifolket och min genomgång av befintlig forskning på yanadifolket fått mig att

tänka om. Jag fann att analfabetismen bland kvin-nor och män är över 95 procent och att hela 96 procent av barnen aldrig går klart skolan. Jag fann att invånarna led av olika bristsjukdomar, hudut-slag, ödem… Indikatorer på långvarig svält.

I dag är männIskOrättsaktIvIster som job-bar för oss kastlösa långt framme när det gäller att utkräva våra rättigheter. Det finns dalitorgani-sationer och nätverk på statlig och nationell nivå som specifikt arbetar med att tillförsäkra oss vår rättmätiga del av statsbudgeten. Vi har uppnått en position som gör att vi kan nå ut med våra problem. Som en dalit som har utsatts för dis-kriminering, och tvingats protestera och kämpa, känner jag att jag behöver fokusera på yanadifol-kets situation. Jag behöver förstå deras problem ur deras synvinkel, snarare än hitta alternativ som en utomstående. yanadis hade, och har, många färdigheter och kan överleva under svåra omstän-digheter. Men den moderna utvecklingsprocessen har tvingat dem att lämna sin naturliga miljö och förvandlat dem till primitiva människor, den har tvingat dem att förlita sig på den så kallade »ut-vecklade« världen.

Jag känner att det här är inte rättvisa… och jag vill inte medvetet vara del av ett sådant system.

»Yanadifolket fick mig att tänka om«

g ä s t k r ö n I k a

»Jag har lärt mig att lägga hjärtat åt sidan«

– jag älskar mitt jobb, det är

en del av min identitet. många

av mina vänner tycker att det

är konstigt, med alla förfärliga

upplevelser det innebär, men för

mig är det en utmaning att klara

den viktiga uppgift jag har.

det säger Yamen almadhoun,

en av fältarbetarna vid al mezan

Center for human rights i gaza.

han har lärt sig att »lägga hjär-

tat åt sidan«.

T E x T: L O T T A S C H ü L L E R Q V I S T

F O T O : L I N D A F O R S E L L

»Våra uppgifter måste vara helt korrekta, och jag vågar påstå att de är det«, säger Yamen Almadhoun.

Sudhakar David Maddirala arbetar med bistånds- och utvecklingsfrågor i regionen Andhra Pradesh i södra Indien där han också bor med fru och barn.

10 Dela med Dela med 11

Mezan konstaterade att orsaken var en bomb som Islamiska Jihad höll på att tillverka i huset. När den uppgiften offentliggjordes blev Al Mezan hotat av Islamiska Jihad, men hotet verkställdes aldrig.

tusentals dOkument

Under den israeliska offensiven mot Gaza för fyra månader sedan, då tusentals människor dödades och skadades, slet Al Mezans fältarbetare frenetiskt för att hinna dokumentera allt som hände. Yamen Almadhoun följde ambulanserna med döda och skadade till sjukhusen, där han sprang runt i kor­ridorerna för att hinna registrera alla offer.

– Det gällde att inte missa ett enda av offren, och att fastställa hur de dödats eller skadats. Våra uppgifter måste vara helt korrekta, och jag vågar påstå att de är det. Vi fann flera som hade fallit of­fer för internt palestinskt våld, men som hälsomi­nisteriet hade registrerat som dödade av israelerna.

På Al Mezans kontor i Gaza City finns tusen­tals dokument staplade från golv till tak. Det är resultatet av tre månaders intensivt arbete med att dokumentera alla skador i krigets spår. Inte bara uppgifter kring döda och skadade personer, kom­pletterade med läkarrapporter, vittnesmål och an­nat bevismaterial, utan också rapporter om skador på hus och annan egendom.

– Vår viktigaste uppgift är att samla information som visar hur människors grundläggande rättighe­ter kränks på olika sätt. Inte bara under kriget utan ständigt i den utsatta och komplicerade verklighet vi lever i här. Utan tillförlitlig information finns ingen möjlighet att kräva rättvisa, säger Issam Younis, direktör för Al Mezan.

Han är en av grundarna av Al Mezan, som under sin tioåriga existens kommit att bli en av de mest kvalificerade och respekterade organisatio­nerna inom sitt område. När jag frågar hur han och hans medarbetare orkar fortsätta sitt till synes

fruktlösa arbete efter det senaste förödande kriget, svarar han:

– Det finns inget annat val, vi kan inte ge upp vår kamp för de rättigheter som tillkommer alla människor. Vi vet att vi kämpar för en rättfärdig sak, och då kan man inte vara annat än optimist även om målet verkar avlägset. Rättvisan kommer att segra förr eller senare, det är en historisk nöd­vändighet.

vIktIgast är kampen

Issam Younis beskriver sig som »en taktisk opti­mist«:

– Det viktigaste är inte resultaten av vårt arbete utan kampen för våra mål – om vi ger upp den finns det ingen chans att uppnå en förändring till det bättre. Varje liten framgång bekräftar att vårt arbete är nödvändigt. För mig är kampen för våra mänskliga rättigheter mer än ett jobb – det är det mest centrala i mitt liv, och jag ser det som ett pri­vilegium att ha det som mitt arbete.

Issam Younis intresse för mänskliga rättigheter väcktes under hans tid som student vid Bir Zeit­universitetet på Västbanken, då israelerna försatte honom i sex månaders stadsarrest i Gaza.

– Jag var varken stenkastare eller politisk aktivist, men det var tydligen allvarligt nog att jag talade för palestiniernas rättigheter.

Efter avslutade studier fick han jobb som fält­arbetare för människorättsorganisationen Al Haq. Det var 1987, just när den första intifadan star­tade. Några år senare tog han en masterexamen i mänskliga rättigheter vid universitetet i Essex, och jobbade sedan i sex år med Palestinian Center for Human Rights innan han gick över till Al Mezan.

Mahmoud Abu Rahma är ansvarig för Al Me­zans externa kommunikation och internationella relationer. Han var femton år när den första intifa­dan startade, och deltog som många av sina jämn­

Mahmoud Abu Rahma hamnade i isra-eliskt fängelse som 17-åring och förhördes under tortyr. Det var där som hans medve-tenhet om mänskliga rättigheter föddes.

12 Dela med Dela med 13

stängda gränser för svårt sjuka• Israels offensiv mot Gaza 27 december – 18 januari krävde över 1 400 människors liv och

skadade långt över 5 000. Den materiella förödelsen blev också omfattande – 4 000 hus totalförstördes och ytterligare 10 000 hus skadades svårt.

• Tusentals människor är fortfarande hemlösa, många bor i tält eller andra provisoriska bostäder, somliga bor kvar i ruinerna av sina raserade hem. Ingen återuppbyggnad har skett under de fyra månader som gått sedan offensivens slut, trots att omvärlden vid en konferens i Sharm el-Sheikh i början av mars lovade att bidra med fyra och en halv miljon dollar för att få Gaza på fötter igen.

• Israel har stoppat all införsel av byggmateriel som betong, fönsterglas, trä och metall. En lång rad andra förnödenheter har också stoppats – exempelvis reservdelar till infrastruk-tur, bilar och jordbruksmaskiner, papper, böcker, musikinstrument, choklad och juice.

• Gazas gränser är också stängda för människor, även svårt sjuka personer som behöver livräddande vård utanför Gaza.

t r O r j a gSultana Begum

mIn drIvkraFt att jOBBa med utvecklingsfrågor, och som genusaktivist i Bangladesh, kommer från min uppväxt och mina livserfarenheter. Jag växte upp i en stor muslimsk familj i en liten stad i södra Bangladesh. Till skillnad mot vad man kanske tror var min uppväxt, under mitten av förra seklet, ald-rig begränsad till mitt hem. När min bror blev sjuk, var det jag som gick till affären och hämtade hans mediciner. Fri som en fågel kunde jag leka, springa omkring och utforska världen runt mig tillsam-mans med grannar och kusiner, män och kvinnor. Dock var vi tvungna att komma hem innan solen gick ner.

Så länge jag kan minnas, har jag alltid varit hög-ljudd om mina rättigheter. Även när jag var en flicka bad jag alltid om samma saker som min äldre bror fick. När en traditionell fest arrangerades för att fira min brors »khatna«, omskärelse, krävde jag också att bli omskuren. I Bangladesh är manlig omskärelse vanlig, men inte kvinnlig omskärelse, till skillnad från i vissa afrikanska länder.

mIn Far, den ende som drog in pengar till famil-jen, dog när jag bara var 15, och så fort jag avslutat högstadiet blev jag bortgift. Fortfarande tonåring, vid 16 års ålder, födde jag mitt första barn, en dot-ter som olyckligtvis dog innan hon fyllt åtta måna-der. Året därpå blev jag gravid igen och födde en pojke. Inom loppet av fem år födde jag fem barn. Min man visade sig vara en riktig manschauvinist och lät mig inte fullfölja min utbildning. Han miss-handlade mig också, vilket bara blev värre för varje dag tills det blev omöjligt att leva med honom. Dessutom var han otrogen och slutade försörja familjen. För att säkra mina barns utbildning skaf-fade jag mig ett jobb på den första kvinnoorganisa-tionen i Bangladesh, Shaptogram Nari Swanirvar Parishad. Min främsta drivkraft var att försörja mina barn. Medan jag arbetade i byarna med att

diskutera kvinnors rättigheter, engagera dem i för-sörjningsaktiviteter och säkerställa att de fick lika hög lön som männen, insåg jag att jag inte kunde hjälpa andra om jag inte först hjälpte mig själv.

mIn mans övergrepp tog inte slut. Jag blev tvung-en att själv stoppa misshandeln för att återställa min värdighet. Kvinnor som skilde sig var inte ac-cepterat då, och är fortfarande inte accepterat i Bangladesh. Kvinnor ska lyda sina män och stå ut med deras misshandel för att inte skada familjens ära och för att försäkra sig om att man kommer till himlen efter döden. Så när jag beslöt mig för att

skilja mig från min man var mina släktingar inte alls uppmuntrande. Men jag var beslutsam, jag ville ha tillbaka mitt liv och att mina barn skulle växa upp utan övergrepp.

mIna lIvserFarenheter har lärt mig att det inte bara räcker med att skapa försörjningsmöjligheter för att åstadkomma jämställdhet och rättvisa. Inte heller är utbildning, som fokuserar på ett traditio-nellt sätt att leva och begränsar vår personliga fri-het och värdighet, svaret på kvinnors rättigheter. Viktigast av allt, ingen kan hjälpa kvinnorna om de inte hjälper sig själva. Under de senaste 23 åren, då jag arbetat för Diakonia i Bangladesh, har jag haft möjlighet att dela med mig av mina kunskaper till Diakonias fantastiska partner. Jag insåg att jag inte är ensam på den här resan. Men, det är en svår resa med många hinder och upp- och nedgångar. Tillsammans med våra dynamiska partner och de-ras upplysta medarbetare lär jag mig och fortsätter utforska hur man kan underlätta för kvinnor och män att leva ett rättvist och jämställt liv.

Nu är vår gemensamma dröm att säkerställa rättvisa och jämställdhet för Bangladesh kvinnor och män. Djupt i våra hjärtan, är vi övertygade om att vi kommer att nå ända fram en dag…

»jag har alltid varit högljudd«åriga genom att dela ut flygblad, måla graffiti och kasta sten på israeliska soldater. När han var sjutton blev han skjuten och hamnade i israeliskt fängelse, där han förhördes under tortyr.

– Där såddes det första fröet av medvetenhet om mänskliga rättigheter, som sedan utvecklades vidare under mina universitetsstudier i Nablus. Men det var först när jag kom till Al Mezan som jag fick ett språk för det jag trodde på. Nu har jag egna barn som lider under förtrycket och osäkerheten – de har aldrig upplevt något annat. Jag vill försvara dem och deras framtid.

Han beskriver den svåra situation som Al Me­zan arbetar i – det är inte bara ockupationen som förtrycker folket utan också den interna palestinska konflikten med två regeringar som bekämpar var­andra, både med våld och olika former av åsikts­förtryck.

– Gaza är ett slagfält där mänskliga rättigheter förråds på flera fronter – genom Israels ockupation, omvärldens handfallenhet inför övergreppen och den interna maktkampen. De förändringar som sker är oftast till det sämre och problemen är stora trots att vi jobbat länge. Det kan kännas hopplöst ibland, men de fall då vi lyckas – exempelvis när vi kan hjälpa ett svårt sjukt barn att komma ut för vård, ger oss kraft att fortsätta. Om vi ger upp vår kamp kommer problemen bara att förvärras.

Issam Younis, direktör för Al Mezan, säger att utan korrekta uppgifter finns ingen möjlighet att kräva rättvisa.

Sultana Begum arbetar för Diakonia i Bangladesh och har gjort så i 23 år. Framför allt med genusfrågor.

14 Dela med Dela med 15

Catalina rodríguezSanta Cruz, Bolivia, kommunikationsansvarig på Colectivo Rebeldía

– Det som stärker mig är att vi är en del av en stor förändringsprocess i Bolivia, där vårt arbete har börjat synliggöra de orättvisor och den »machismo« som finns här. För första gången har jämställdhet blivit en del av grundlagen.

– Jag ser jämställdhet som en politisk fråga som hela tiden måste följas upp. Colectivo Rebeldía är en organisation som ger in­spiration och politiskt inflytande.

– Det svåraste i Santa Cruz är att det finns så mycket rasism. Förra året tvingades vi evakuera vårt kontor för att vi fanns med på högerorganisa­tioners lista över organisationer som skulle utrotas. Ibland måste vi stänga vår radiokanal på grund av hot. Det som är mest givande är att se den bety­delse vi har för de sociala rörelserna här. De ser oss som allierade och vänder sig ofta till oss.

K E R S T I N E D Q U I S T

tushar daring Chef för SARA, Bangladesh

– Jag tror på att människor måste förändras och att vi alla måste delta i arbetet för denna förändring. Vi måste bygga upp nästa generation och skapa förändring för våra barn.

– Jag vill inte sluta arbeta förrän jag nått vårt mål, det är det som gör att jag orkar fortsätta. Jag försöker helt enkelt hitta alternativa lösningar när jag stöter på problem. Jag känner mycket kärlek för de människor vi arbetar med och jag älskar också vårt arbete, det är alltid intressant.

– Det bästa med mitt jobb är möjligheten att dela saker med andra – när jag kan ge kunskap till människor och när jag får en massa ny kunskap tillbaka. Det sämsta är den ekonomiska delen. Jag

tycker inte alls om den… Speciellt inte oron för kor­ruption.

A N K I N L J U N G M A N

seng Chansopheap 15 år, Kambodja, student samt ledare i Child Protection Group (CPG) som organiserats av Diakonias partner LICADHO.

– Jag blir motiverad att arbeta eftersom jag vet att många barn utnyttjas, antingen sexuellt, eller som arbetskraft, speciellt längs med gränsen mot Poipet, Koh Kong och Sihanoukvil­le. Dessutom uppmuntrar min familj, speciellt min mamma och pappa, plus mina vänner mig att arbeta med CPG. Jag är stolt över det jag gör och jag gillar det.

– Även om vi i dag inte ser någon, eller mycket liten förändring, kommer saker att förändras en dag. Därför arbetar jag långsamt vidare, i förviss­ning om att det här arbetet är viktigt.

– De största utmaningarna är att vissa medlem­mar bara tänker på vilka fördelar de får av att delta i olika aktiviteter (transport etcetera), så ibland har vi inte så många deltagare på våra möten och work­shops. Jag har inte heller kunnat leda aktiviteterna under vissa möten och har förlorat lite av mina kunskaper. Svårigheterna med kommunikationen gör det till sist väldigt komplicerat, vissa medlem­mar kan ge oss information snabbt, andra hindras av geografiska skäl, och vissa medlemmar saknar också transport.

N A L y P I L O R G E

nargis ChowduryChef för Palok, Bangladesh

– Jag är advokat, den första kvinnliga advokaten i mitt distrikt. Min familj är en­gagerad i arbetet för utfat­tiga människor, och mina föräldrar har alltid trott att jag kan göra skillnad med mitt arbete. Jag vill minska kvinnors lidande och jag tror att jag kan göra skillnad.

– Jag har en mycket stark förtröstan och jag

känner att inga problem är för stora, jag kan över­vinna allt.

– Människorna är det bästa med mitt arbete. De respekterar mig och jag får mycket kärlek tillbaka av dem. Jag känner att de är stolta över mig. Det svåraste med mitt arbete är bristen på pengar för att göra alla de saker jag vill göra.

A N K I N L J U N G M A N

malcolm damon Pastor i Sydafrika och chef för Economic Justice Network

− Som kristen och pastor är min tro och Jesu hand­lingar min drivkraft. Jag har alltid varit övertygad om att vi kristna har ett ansvar. Faktum är att vår tro kräver av oss att vi arbetar för rättvisa, fred och en miljö i balans. Jag blir dagligen påmind om hur Jesus arbetade för en bättre värld för alla genom hans ord i Matteus: »Jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hem­lös och ni tog inte hand om mig... Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.«

− Två saker ger mig kraft att fortsätta. Det ena är den skillnad vi män­niskor kan göra i andras liv. Människors berättelser om vad de gör inspirerar mig att fortsätta trots alla svårigheter. Vart man än tittar, om man orkar se efter, hittar man människor som gör små saker som förändrar. Det andra är fattiga människors egna liv och sätt att leva. Jag har besökt de fattigaste av de fattiga och kommit därifrån fylld av kraft och mod. Trots sina svåra omständigheter delar de med sig av vad de har och är fast beslutna om att inte ge upp. Så, om de mest utsatta orkar fortsätta, varför skulle inte jag? Varför skulle inte vi?

E M M A H E R N B O R G

Issaka sommandeArbetar på Association TON i Niangoloko, Bur-kina Faso, med deras program för mänskliga rättigheter och återförande av barn som utsatts för trafficking.

– Min drivkraft är att jag har människor omkring mig som litar på mig. Jag arbetar i ett nätverk för att ändra på saker och känner stort engagemang.

– Jag hoppas och tror att hårt arbete kommer att leda fram till en bättre värld och att det inte kommer att dröja så länge.

alima khatunProgramchef för PARTNER, Bangladesh

– Min drivkraft är att för­ändra människors liv; jag vill förändra till det bättre. Det arbetet tillfredsställer mig och får mig att kom­ma nära människor.

– Jag stöter på många problem i mitt arbete, men jag försöker alltid hitta lösningar. Jag känner att om jag ger upp så kommer folk att lida, och jag är övertygad om att jag kan göra det här.

A N K I N L J U N G M A N

josefine rosengrenLedare för aktivistgruppen i örebro

– När jag reste till Kongo och för första gången såg fattigdom på nära håll, förstod jag att jag är rik och att världen är orättvis. Men den största chocken och frustrationen var nog ändå att komma hem, mitt i den hysteriska julhandeln. Den där frustra­tionen fick oss att starta en aktivistgrupp i Örebro.

– I början hittade jag min drivkraft i just lidandet, fat­tigdomen och orättvisorna. Så småningom har jag lärt mig att man lätt blir upp­given eftersom det ju dyker upp nya konflikter och svältkatastrofer hela tiden. Kanske måste man få syn på det där för att komma igång, men sen behövs nog ett större perspektiv för

att orka hoppas. Nu försöker jag ha Guds rike för ögonen. Jag vill vara med och förändra för att jag tror att det ytterst är Gud som vill, och ska, skapa förändring. Då blir också det pyttigt lilla vi gör så otroligt stort, på något märkligt sätt. Allt planeran­de och telefonerande, varje namnunderskrift och utdelad broschyr, varje liten aha­upplevelse – det är inte förgäves.

marcela sánchezBogotá, Colombia, socialarbetare, leder orga-nisationen Colombia Diversa som arbetar för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter.

– Ojämlikheten, orättvisorna. Jag vill att våra fa­miljer, vänner, grannar, arbetskamrater ska se oss som vanliga människor. Inte som några konstiga sjuklingar. Colombia är ett väldigt sexistiskt sam­hälle, rasismen är utbredd, klyftorna är stora. Här saknas öppenhet mot dem som är annorlunda. Jag vill arbeta för att förändra samhället, det ska finnas en plats för alla.

– Vi har mycket kvar att göra innan Colombia är ett jämlikt, rättvist samhälle. Alla övergrepp som begås mot HBT­personer påminner mig om det. Många homosexuella har mördats och nu fick jag precis höra om en homosexuell kille som kidnap­pades och misshandlades svårt. Han hittades på ett sjukhus i helgen, där han fortfarande är kvar. Innan han kidnappades hade han fått ett flygblad som signalerade att någon grupp skulle genomföra en social rensning.

– Svårast är att få folk som har utsatts för över­grepp och diskriminering att prata om det, så att vi kan driva deras fall vidare i rättsapparaten. Många är rädda för att prata öppet och jag vet att det kan vara farligt. Personligen lär jag mig väldigt mycket i det här jobbet. Och jag ser att det händer saker, att vi kan vara med och påverka. I januari slog konstitutionsdomstolen fast att sambolagen även gäller par av samma kön. Det är en fantastisk seger. Nu har vi – i teorin, samma rättigheter som hete­

rosexuella par, med undantaget att vi inte får adoptera barn.

L E N A H A N S S O N

vad driver dig? hur orkar du

fort sätta, även när saker inte

förändras?

vad är den största utmaningen

med ditt jobb?

läs om drivkrafterna hos

människor som jobbar för

diakonias partner och aktivist-

grupper.

Viljan att förändraD

IAK

ON

IA

ankin

ljun

gm

an

ankin

ljun

gm

an

lena h

ansso

n

16 Dela med Dela med 17

– Vi vill verkligen göra vårt för att minska klimat­förändringarna – men det är ni i den rika världen som måste göra mest. Glöm inte det, säger Freddy utmanande. Han är gängledaren som idag kämpar för en rättvisare, klimatsmartare värld.

Det har regnat i flera dagar och vi är på väg in i Kibera, Afrikas största slum. Här bor uppemot en miljon människor på en yta av 2,5 kvadratkilometer i plåtskjul. Utan toaletter, elektricitet, sophämtning och avlopp. Här utmanas alla de sinnen du har. Du klafsar bokstavligen i lera, mänsklig avföring och sopor.

Överallt dessa Flying Toilets – plastpåsar med exkrementer som ligger slängda utanför plåtskjuls­knutarna, påsar som kommer flytande med regn­vattnet i gränderna, påsar uppslängda på taken, påsar som spricker, läcker och stinker. Men värre än stanken är konsekvenserna av dessa bakteriehär­dar – diarréer och allsköns vattenburna sjukdomar som dödar och förkortar livet för många.

Fredrick Odhiambo, koordinator hos Nzumari

African Arts, vet allt om Flying Toilets. Han har växt upp med dem – och idag arbetar han aktivt för att fler ska kunna gå till en toalett och slippa plastpåsen.

Inte guds Bästa Barn

Freddy som han kallas, har gett mig en Obama­tröja (gruppen trycker sådana) att ha på mig för att något mildra min närvaro. Folk är av naturliga skäl inte intresserade av att skylta med sin utsatthet. Dessutom är kriminaliteten skyhög och främlingar inte särskilt välkomna.

Men Freddy har kontakter. Längs vägen dyker det upp personer från ingenstans som ger honom tummen upp att fortsätta in i området. Freddy är den före detta gängledaren som för några år sedan satte skräck i omgivningen.

– Folk bytte sida när jag kom och gick över gatan. De var helt enkelt rädda för mig. Och med rätta för jag var en gangster. Jag har verkligen inte varit Guds bästa barn, säger han.

Idag är han en av ledarna för ungdomsgruppen Nzumari African Arts som Diakonia stöder. Grup­pen startade för åtta år sen av några unga som alla levde och kämpade med livsvillkoren i Nairobis slum. Det mest kända är Kibera, men Mathare och Huruma är andra slumområden där nästan allt saknas.

Vad som däremot finns är massor av unga – utan utbildning, jobb och framtidstro. Våld och droger blir ofta utvägen. Spriten flödar och prostitutionen är vardagsvara. Kriminaliteten frodas och gängkri­gen skördar många offer.

Så levde Freddy. Men han fick en chans att byta liv – och tog den. Idag är nästan alla hans gamla vänner döda – de flesta skjutna.

Det är en annan Freddy som tar mig med in i Kiberas labyrinter – med den röda leran upp till knäna. Men inte att Freddy skulle ha avstått från de vita gympadojorna:

– Någon stolthet har man ju, säger han. Och stolt är han verkligen där han står i dörr­

Fler människor dör av bristen på toaletter än i väpnade konflikter.

därför är avsaknad av sanitet världshälsans största fiende. Och skamligaste.

det är här som ungdomarna i nzumari african arts i nairobis slum kommer in.

de vet alla vad det innebär att inte ha en toalett att gå till, hur det är att gå och

hålla sig hela dagen tills det blir mörkt – och sen tvingas göra en »Flying toilet«.

med biogastoaletterna är det slut på kiss och bajs i plastpåsar!

T E x T: G ö R E L B y S T R ö M J A N A R V

Fredrick Odhiambo, koordinator hos Nzumari African Arts, vet allt om »Flying Toilets«. Han har växt upp med dem – och idag arbetar han aktivt för att fler ska kunna gå till en klimatsmart biogastoalett och slippa bajsa i plastpåsar! Foto: Peter Hoelstad

Rätten till toalettenkampen för en rättvis värld börjar med sanitet

Gö

RE

L B

yS

TR

öM

JAN

AR

V

18 Dela med Dela med 19

öppningen till en av biogaslatrinerna. Ett sex meter högt cirkelrunt toaletthus med herr­ och damsida. Hit kommer varje dag 600 personer och det kostar bara två öre besöket, vilket gör att alla har råd. Då får man också en bit toapapper.

hål I gOlvet

Tekniken är lika enkel som genial. Själva toalet­terna är av hål­i­golvet­modell, men det är rent och man kan stänga dörren om sig. Exkrementerna hamnar i den stora behållaren, betongkupolen under toaletterna där metangas och kompost sedan bildas, och expansionskammaren där komposten avskiljs för att bli gödsel.

Biogasen leds via rör vidare upp i husets andra våning som består av ett kök, och går man ytterli­gare en trappa upp har man ett stort öppet rum för möten och fester. Gasen som alstras kan också an­vändas av invånarna intill för matlagning och delvis också för belysning. Men skalan är ännu för liten. Det krävs till exempel minst sex personers dagliga kiss och bajs för att alstra en timmes belysning. Nedbrytningsprocessen startar när kupolen har fyllts till hälften med urin och fekalier och kom­

postresterna tas om hand efter 100 dagar. Då är den utmärkt gödning för odlare – och kretsloppscirkeln kan slutas.

Många fler biogastoaletter behöver byggas. Ännu finns alltför få. Freddy visar en som är under upp­byggnad en bit därifrån. Den stora betongkupolen är snart klar och ser ut som en underjordisk moské där den jäser i den stora gropen. Den kommer att kunna ta emot uppemot femhundra personer.

– Med biogastoaletterna slår vi flera flugor i samma smäll, säger Freddy som är ansvarig för Nzumaris engagemang i miljö­ och klimatfrågor.

För även om han brinner för toaletter så är han uppriktigt orolig för klimatförändringarna och vad de kommer att leda till för afrikaner i stort, för ke­nyaner och för dem han känner.

– Vi har det hett så det räcker i Afrika, säger han och fortsätter:

– Redan nu märks det att regnen inte kommer som de brukar, och att skördar slår fel för att såd­den kom för tidigt eller för sent, eller flöt bort då regnen orsakade översvämningar istället. Och sko­garna har vi snart eldat upp. Sådant gör att ännu fler lämnar landsbygden och hamnar i slummen.

Biogastoaletterna har fler goda effekter, de mins­kar träkolsanvändningen och därmed växthusga­serna. Det förbättrar också luftkvalitén avsevärt och det sparar träd eftersom avskogningen i Kenya är ett stort problem då träkolet är det vanligaste bränslet.

– Du ser själv att det ligger ett brunt lock över hela området från alla som eldar med kol. Vi måste bara sluta med det, säger Freddy.

»Clean-ups« varje veCka

Toaletterna är en av hans hjärtefrågor. Men han har rum för flera. »Clean­ups«, städräder i slummen organiserar Nzumari varje vecka.

– Dessutom ger det inkomster till vår ungdoms­grupp så att vi kan utveckla vår verksamhet. Kli­matsmart utveckling helt enkelt.

– Det finns massor att göra för Nzumari, säger Freddy som förvandlat sitt livs destruktiva krafter till positiv energi.

Alltjämt gängledare, om än idag för en rättvisare värld, utmanar Freddy oss:

– Vi vill verkligen göra vårt för att minska kli­matförändringarna – men det är ni i den rika värl­den som måste göra mest. Glöm inte det!

En söndagmorgon samlas ett femtiotal unga och gamla för att dra på sig engångshandskar och dra iväg med skottkärror och svarta sopsäckar – för att återvända en timma senare fullastade med ren skit. Många av kvinnorna är hivsmittade och engagerade i stödgrupper som också stöds av Diakonias partner NCCK. Men det är ungdomarna i Nzumari African Arts som organiserar och ser till att jobbet blir gjort. Sjungande tömmer man soporna i diket vid stora gatan i Huruma. Sen går man till kyrkan. »Det är ju söndag« som »sopkoordinatorn« Lilian med Obamatröjan säger. Foto: Peter Hoelstad

Fakta om nzumari african artsNzumari African Arts är idag en kraftstation för unga i slummen som vägrar ge upp tron på ett värdigt liv. Med hjälp av dans, akrobatik, gatuteater, städräder, sophämtning och toalettprojekt bidrar de till att stärka de positiva krafterna i olika slumområden. Och de utvecklar hela tiden nya verksamheter tillsammans med Diakonias partner NCCK, Kenyas kristna råd, för att kunna få inkomster till olika projekt.

Gö

RE

L B

yS

TR

öM

JAN

AR

V

20 Dela med Dela med 21

n Y h e t e r & n O t I s e r

Dela med 21

n Y h e t e r & n O t I s e r

Den finansiella krisen dominerade diskussioner-na på Internationella Valutafondens (IMF) och Världsbankens vårmöten i april. En dyster bild tecknades. Enligt Världsbanken kommer flera av FN:s millenniemål att bli svåra att nå.

Mer pengar kommer att behövas både i rela-tivt sätt rikare länder, men framförallt i fattiga länder, som behöver mer resurser här och nu för att klara av hälsovård och andra basfunktioner när finanskrisen nu spär på redan tuffa utma-ningar. Analyser från bland annat nätverket Eu-rodad visar att endast en liten del av de resurser som ska kanaliseras via IMF kommer att gå till de fattigaste länderna.

Diakonia och andra organisationer arbetar för att förbättra IMF:s lånevillkor. Det är viktigt att lån till fattiga länder utformas och används på ett sätt som främjar fattigdomsbekämpning. Här finns anledning till oro då IMF:s lånevillkor har förespråkat en åtstramningspolitik i fattiga länder samtidigt som rikare länder tvärtom be-driver en expansiv politik för att bemöta finans-krisen på hemmaplan.

Det är viktigt att framöver bevaka både IMF:s och Världsbankens lån så att de främjar fattig-domsbekämpning och miljöhänsyn. En mycket debatterad fråga är Världsbankens energisek-torstöd, som idag till stor del går till fossila

bränslen snarare än satsningar på förnyelsebar energi i utvecklingsländer.

På vårmötena togs små, långsamma steg för mer demokratiska institutioner. Stora ekono-mier som Indien och Kina är idag underrepre-senterade och utvecklingsländer har mycket lite inflytande i dessa institutioner som påverkar dem så mycket. Frågan om hur de båda institu-tionerna styrs är av central betydelse för deras legitimitet. Det hade varit önskvärt med tuffare krav inte minst på IMF innan beslutet fattades om att kanalisera så mycket nya pengar via dem. Läs mer om vårmötena i Washington på bloggen: www.diakoniablogg.se

Folkrättsbrott i Burma – tyst tragediDen burmesiska regimen förhindrar interna-tionella aktörer att komma in i östra Burma. Samtidigt utsätts civilbefolkningen för grova kränkningar, saknar tillräckligt skydd och är i stort behov av humanitärt bistånd.

Diakonias samarbetspartner Thailand Burma Border Consortium (TBBC) har dokumenterat kränkningar av civilbefolkningens rättigheter. I en färsk rapport redovisas dessa folkrättsbrott, samt omvärldens ansvar att skydda civila. Det finns idag cirka 451 000 internflyktingar enbart i östra Burma. 100 000 av dessa anses vara mycket utsatta, då de lever gömda i djungelom-råden där det pågår väpnade attacker. Duncan McArthur, ansvarig för TBBC:s arbete med in-ternflyktingar, var nyligen på Sverigebesök:

− En vanlig form av tvångsarbete är så kallad »forced portering« då folk tvingas bära saker för militären, ofta genom minerad terräng. Bärarna går alltså före soldaterna för att röja landminor, berättade han.

Läs mer om TBBC:s arbete med internflyk-tingar på www.tbbc.org

skriv på för ett rättvist klimatavtalKlimatförändringar förvärrar fattigdom och orättvisor. För att stoppa detta behövs en kraftfull klimatpolitik. Genom att skriva under Diakonias och Svenska kyrkans namninsamling stödjer du kampanjen Countdown to Copenhagen för ett rättvist klimatavtal i Köpenhamn i december. Alla namnunderskrifter kommer att lämnas till Sveriges statsminister med följande krav:

Sverige ska kämpa för ett avtal som• håller den globala uppvärmningen under +2ºC• gör att EU minskar de egna utsläppen av växthusga-

ser med 40 procent till år 2020 • gör att EU – utöver sina egna åtaganden – betalar för

minst lika stora utsläppsminskningar och bidrar till klimatanpassning i utvecklingsländer.

Skriv under du också!Gå in på www.diakonia.se/co2

vill din församling ha oväntat besök?I början av året åkte femton Diakoniaaktivister på studieresa till Burkina Faso. Aktivisterna fick lära sig hur klimatförändringarna påverkar människor som redan lever under svåra förut-sättningar. Aktivisterna kommer gärna och be-rättar om sin resa och om klimaträttvisa. Vill du ha besök i din församling, förening eller skola? Hör av dig till Julia Daniels på Diakonia: julia.daniels@diakonia.se

2009 års prestigefyllda ALMA-pris till Astrid Lindgrens minne tilldelas Tamer Institute i Pa-lestina. Diakonia samarbetar aktivt med organi-sationen för att låta barnen möta både böcker och få känna läslust.

− Barnlitteratur betyder enormt mycket för dessa barn, oavsett konflikten. Det har knappt funnits några böcker på arabiska för barn tidi-gare, säger Bo Forsberg, generalsekreterare hos Diakonia.

Tamer Institutes arbete har varit en del av ett program som startat utbildningar kring barnlit-teratur och bidragit till att barnboksförfattare, tecknare och illustratörer har kunnat få stöd. Nu utnyttjar organisationen sin specialitet även i traumabehandlingen av alla de barn som

försöker återgå till ett normalt liv efter det se-naste kriget i Gaza.

− Det handlar om rehabilitering i ett mycket viktigt läge, där hundratusentals barn i Gaza behöver hjälp att bearbeta sina upplevelser. Berättelser som de Tamer förser dem med är ett stort stöd efter deras upplevelser från kriget, säger Bo Forsberg.

Safa’ Abu Assab, som arbetar med program-met på Diakonias kontor i Jerusalem, gratulerar Tamer till priset:

− Astrid Lindgrens böcker har inspirerat en hel ny generation av palestinska författare och illustratörer att skriva sina egna inhemska barn-böcker, berättar hon.

summa summarum från världsbankens och ImF:s toppmöten

Diakonias aktivister träffar byrådet i Goumsa, Burkina Faso, för att diskutera byns utveckling och hur de kon-kret påverkas av klimatförändringarna.

U l F F R Ö D I N

världens största barnlitteraturpris till diakoniapartner

Jönköpingsaktivisterna Lisa Sjörén och Frida Karlsson tränar för att springa Vårruset i klockdräkter. Foto: Sanna Ljunggren

Palestinska barn utsätts ständigt för bilder som har med våld och död att göra. Därför är det vik-tigt att de får möta andra bilder och berättelser.

claes h

err

land

er

I n s a m l I n g pg 90 33 04-4

22 Dela med

diakonias givarservice Till Diakonias givarservice kan du ringa om du har frågor kring gåvor, autogiro, adressändringar m.m. Hit kan du också ringa in din minnes- och hyllningsgåva.

Givarservice når du genom att ringa 08-453 69 31, varda-gar mellan 08.00 och 15.00, eller genom att e-posta till ga-vor@diakonia.se. Du kan också skicka in din minnes- eller hyllningsgåva på www.diakonia.se

ensam– inte alltid stark

Hos oss på Diakonia arbetar kvinnor och män med starka viljor. Viljor som strävar efter en varaktig förändring. Det kan röra alltifrån små initiativ som att källsortera efter lunchen här i Sundbyberg, till en vilja att lära sig mer om hur småskaliga matproducenter i Burkina Faso arbetar med klimatför-ändringarna. Jag får ofta höra hur vårt arbete ger resultat i olika delar i värl-den och för inte så lång tid sedan fick en av våra samarbetsorganisationer, Tamer Institute i Palestina, ALMA-pri-set till Astrid Lindgrens minne. Detta är för mig ett bevis på att vårt arbete är av betydelse, och vi försöker ständigt att få med fler engagerade individer i detta angelägna arbete.

Ni som är givare till Diakonia har också starka viljor. Det är er vilja att stödja Diakonia som bidrar till att vi kan fortsätta med vårt långsiktiga arbete. I mitt arbete på Diakonias gi-varservice lägger jag dagligen märke till era viljor och jag vill nu tacka för stödet vi får. Vare sig det handlar om att hylla en vän eller att arrangera en insamling till förmån för oss, bekräftas förtroen-det för vårt arbete genom din gåva till Diakonia.

Ensam är inte alltid stark. Tillsam-mans kan vi uppnå stora skillnader som resulterar i en varaktig förändring för de mest utsatta människorna i världen.

P I A F U N D E B O R G

I n s a m l I n g

Insamlings-barometern

Dela med 23

Mål 2009

17,2 miljonerInsamlat hittills

5,2 miljoner

Förändringsfaddrar 2,5 milj

1,0 milj

0,4 milj

0,4 milj

0,8 milj

0,1 milj

Privatpersoner

Fondsparande

Församlingsgåvor

Minnes- och högtidsgåvorFöretag och föreningar

t o m 2009-04-28

Från vänster Nora Ismail och Pia Fundeborg, givarservice, Andreas Torsténi, insamlingsansvarig och Jenny Brandt, vikarierande insam-lingsansvarig för förändringsfaddrar.

I många år har Diakonia arbetat för att göra det möjligt för fattiga människor att organisera sig och påverka sin egen framtid. Genom våra samarbetsorgani-sationers arbete har kvinnor och män till exempel fått tillgång till klimatsmarta jordbruksmetoder, rent vatten och förnyelsebar energi för att själva kunna bekämpa fattigdomen och klara de nya utmaningar som klimatförändringarna skapar. Deras barn har kunnat äta sig mätta, gå i skolan och läsa läxorna i lju-set av en solcellsdriven lampa.

Du kan vara med och bidra till detta arbete genom att ge bort en rättighet. Just nu finns det nya rättigheter med kli-mattema. På baksidan av Dela med kan du se vilka rättigheter som du kan ge bort. Bestäm dig för någon av dem, och använd det bifogade inbetalningskortet för att ge din gåva. Varje rättighet kostar 115 kr inklusive porto och administration. Du kan också ge bort en rättighet genom att sätta in minst 115 kronor på PG 90 33

04-4 och i meddelandefältet skriva vil-ken rättighet du vill ge bort. För varje 115 kronor som du skänker, sänder vi dig en rättighet i form av ett symboliskt paket som du sedan kan ge bort som present till någon! Läs mer om rättigheterna på diakonia.se

En av de rättigheter som du kan ge bort är rätten till en utbildning i mat-produktion för unga i Burkina Faso. Hos en av Diakonias samarbetsorganisatio-ner utbildar sig bland andra Linda och Christelle till klimatsmarta »matprodu-center«. Här lär de sig att konservera grönsaker och frukt i stora soltorkar utomhus. Bor man i Burkina Faso, ett av världens fattigaste länder är det klokt. De två flickorna har gott om både sol och idéer. Drömmen är att starta egna små företag och kunna försörja sig själva och hjälpa sina familjer.

På grund av torkan är odlings-säsongen i Burkina Faso kort, och alla odlare skördar ungefär samti-digt. Genom att torka och konservera frukt kan Linda

och Christelle köpa råvaror när utbudet är stort och priserna låga, och sedan sälja vid ett senare tillfälle, när priserna gått upp, och gå med vinst. Precis som de flesta andra i Burkina Faso har Linda och Christel-le märkt av klimat-förändringarna. Torrperioderna ökar. Och de vet inpå bara kroppen vad det innebär att inte ha mat så det räcker.

Tack vare dina gåvor får Linda, Christelle och många andra runt om på jorden möjligheter att försörja sig själva. Vill du ge bort denna eller någon annan rättighet sätter du in din gåva på Diakonias gåvoplusgiro 90 33 04-4 och anger vilken rättighet det gäller. Du kan också ge bort en rättighet på diakonia.se

Bösskrammel på valborgKanske stötte du på någon som under valborgshelgen stod och skramlade med en insamlingsbössa. Under denna helg var nämligen många församlingar engagerade i att samla in pengar till Diakonia. Ett stort tack till alla er som var ute och skramlade!

Vill du också vara med och samla in pengar till Diakonia eller vill du ha tips på andra insamlingsaktiviteter som du kan göra, besök www.diakonia.se eller kontakta Andreas Torsténi på 08-453 69 27 eller andreas.torsteni@diakonia.se

Brödlotteri och fiskdamm som förändrar världen– Sedan många år har vi i Norrtälje Missionsförsamling kon-centrerat vår insats för Diakonia till Valborgsmässoafton och första söndagen i maj, berättar ombudet Rut Algulin.

Tillsammans med några andra församlingar i stan arrang-eras ett valborgsmässofirande i Rodenkyrkans närhet. Där finns allt från ponnyridning, korvförsäljning och fiskdamm till körsång, vårtal och en stor majbrasa.

– Under tiden kilar vi runt med insamlingsbössor för Diakonia.

Efteråt är det stor servering med runt 200 personer och se-dan andakt i kyrkan. överskottet från serveringen går också till Diakonia, liksom intäkterna från det brödlotteri som Norrtälje missionsförsamlings internationella grupp brukar ordna.

– Vi är stolta över Diakonias arbete för att upprätta männis-kor och tycker att det känns meningsfullt att med enkla medel hjälpa till att trotsa vanmakt och likgiltighet i vår lilla del av världen. Vi vet att tillsammans med samarbetspartners i andra länder åstadkommer man förändringar för många.

Rut Algulin, om-bud för Diakonia, samlar in pengar bland annat genom brödlotteri. Foto: Lars Hallén

gåvolistan finns inte kvarAv kostnadsskäl finns gåvolistan inte längre med som bilaga till Dela Med. Har du frågor kring detta är du välkom-men att kontakta Diakonias givarservice på antingen 08-453 69 31 eller gavor@diakonia.se

Beställ diakonias årsberättelse Nu kan du beställa Diakonias årsberät-telse för 2008. Den berättar om året som gått, genom texter, bilder och en redovisning av hur pengarna använts och till vad. Gå in på diakonia.se eller kontakta givarservice på 08-453 69 31.

skänk din aktieutdelning och öka värdet av din gåvaDu som är privatperson kan skänka din aktieutdelning till Diakonia – utan att betala skatt! Normalt betalar du 30 pro-cent i utdelningsskatt, så av 1 000 kronor får du behålla 700 kronor. Om du istället väljer att skänka utdelningen till Diakonia betalar varken du eller Diakonia skatt. Då blir gåvan istället värd 1 000 kronor – alltså 43 procent mer!

Om du vill ge bort din utdelning till Diakonia, så ber du din bank att hjälpa dig göra Diakonia till mottagare (»rät-tighetshavare«) av aktieutdelningen. Du kan också ladda ned blanketten »Skänk aktieutdelning« på diakonia.se/stod och fylla i dina uppgifter där. Diakonias uppgifter är redan ifyllda. är du kund hos Avanza eller Nordnet kan du göra detta direkt på deras hemsidor.

Har du några frågor eller vill ha blanketten för aktieutdel-ning hemskickad till dig, kontakta Andreas Torsténi på 08-453 69 27 eller andreas.torsteni@diakonia.se

nu finns det nya rättigheter att ge bort

Linda och Christelle. Foto: Peter Hoelstad

Ge bort en rättighetVill du ge en vän en present med mening? Vill du samtidigt ge Diakonia möjlighet att kämpa för människors rättigheter i över trettio länder? Då ska du ge bort en rättighet. Varje rättighet ”kostar” 100 kr (plus ev. porto och administration) och ger dig ett symboliskt paket att ge bort. Pengarna används till hela Diakonias rättighetsarbete. Dessutom bidrar Sida med 900 kr för varje hundralapp.

Du kan väl ja bland dessa exempel på rätt igheter :

Gör så här :

3. Tack - du är med och förändrar världen!

Beställ på diakonia.se

Vill du ge en vän en julklapp med mening? Vill du samtidigt ge Diakonia möjlighet att kämpa för människors rättigheter i över trettio länder? Då ska du ge bort en rättighet. Varje rättighet ”kostar” 100 kronor och ger dig ett symboliskt paket att ge bort. Pengarna används till hela Diakonias rättighetsarbete. Dessutom bidrar Sida med 900 kronor för varje hundralapp.

du kan välja bland dessa exempel på rättigheter:

(rätten till fysisk hälsa) (kvinnors rätt till yrkesutbildning) (rätt till frihet och säkerhet)

(rätten till vård vid förlossning)

gör så här:

1. Gå in på diakonia.se och välj en eller flera rättigheter. 2. Betala direkt och skriv själv ut gåvobladet att ge bort. Det kan vikas ihop till ett symboliskt paket. 3. Tack - du är med och förändrar världen!

Ge bort en rättighet i jul

Beställ på diakonia.se

syn

kko

mm

un

ikatio

n.se

Pg 90 33 04-4 . Gåvotel 08-453 69 31 . diakonia.se . gavor@diakonia.se . 172 99 Sundbyberg