Edlund slutrapp del 1 v-11 - WordPress.com · general Ivanof, chef för III.sibiriska kåren. Ibland hade den ene, ibland den andre ledningen. På bilagan 67 kan man se spåren af

2013-01-04

N. D. Edlunds slutrapport

~ 176 ~

C:\Users\HP\Documents\Lars\Rysk-japanska kriget\Edlund\Transkriberingar\Edlund slutrapp transkriberat\Edlund slutrapp del 1 v-11.docx

till hjälp. En kedja af muntliga rapportörer visade sig alltid ofördelaktigast; dels voro förlusterna alltid störst i denna kedja, dels förvrängdes det mesta på vägen. Därför använde man sig under senare delen af kriget understundom för att ej förvexla iakttagelserna, vid hartannat batteri af hvita, vid mellanliggande af röda flaggor.

Signalering

Flere system för signaleringen användes. Här anföres ett, som utarbetades af öfversten Kjusarenko vid 9.artilleribrigaden och var bland de enklaste. (Bilaga 69.) Ett annat system, som uppgafs komma från 7.ostsibiriska brigaden, begagnade sig af olikfärgade flaggor.

Hvit flagga framsträckt = öka 3 delstreck (120 m), Röd flagga bakåtsträckt = minska 3 delstreck (120 m ), Hvit flagga vinkas mot batt. = 1 delstreck mer till höger, Röd flagga vinkas från batt. = 1 delstreck mer till venster.

Dessutom användes, ehuru ej så ofta, signalering af bokstäfver, både efter Makarofs semaforsystem och Morsealfabetet. Äfven för detta senare kunde understundom semaforering användas, då vanligen 1 flagga fick beteckena en punkt, 2 flaggor ett streck. Det härvid brukade morsealfabetet bifogas i bil.69.

Splittring af artilleriet

Ett mycket vanligt fel å den ryska sidan vid ledningen af artillerielden var dess söndersplittrande i smådelar ej blott batterier utan till och med afdelningar och enskilda kanoner. Detta skedde mången gång trots vederbörande artilleribefälhafvares protester (se bil.63 och 64), men i allmänhet kan man säga, att det berodde på en öfverdrifven föreställning om de moderna pjäsernas oerhörda träffverkan. För att

tillgodogöra sig denna ansåg man det naturligtvis fördelaktigt att sprida batterierna på stridsgrupperna. På hvarje punkt trodde man ett modernt batteri skulle kunna utföra samma arbete som en eller flere artilleribrigader äldre pjäser. Se Sarjatskijs beräkningar:

1877 1 batteri 8 skott i minuten á 25 sprängstycken = 200 proj.

1901 1 batteri 160 skott i minuten á 265 småkulor = 42 400 kul.

Sålunda 212 gånger större verkan.

Man hade t.o.m. vid krigets början en tydlig tendens att ständigt tilldela hvarje infanteriregemente ett batteri. Och att detta höll på att öfvergå till en s.k. taktisk grundregel, såg man bland annat vid de ostsibiriska fördelningarne, hvars 4 batterier i alla väder såväl på marsch och i strid som vid förläggning höllo samman med hvarsitt infanteriregemente.

Man talade visserligen om, att vid behof kunde de 4 batterierna mycket väl samverka trots sin splittrade uppställning. De långa skottvidderna gjorde detta till den enklaste sak. Man betänkte ej, att vederbörande gruppbefälhafvare sällan hade samma uppfattning om målens vikt och betydelse som artilleribefälhafvaren. Och i general Gribunins rapporter (bil.63 och 64) finner man tillräckliga bevis på de konflikter, som härvid kunde uppstå.

Detta tog man dock ej så mycken hänsyn till. Värre var det, att systemet ledde till stora förluster för artilleriet under de första striderna. Batterierna blefvo dragna långt fram och i bergstrakten medgaf den smala åskammen endast en ställning i själfva den främsta infanterilinien. I vanligen öppna om ock befästa ställningar utsatta för en samlad eld från en fiendtlig öfvermakt blefvo de ryska batterierna här illa åtgångna.

2013-01-04


~ 177 ~


Snart nog kom man nu till den uppfattningen, att artilleriställningen borde intagas långt bakom infanteriet. Man nådde därför icke genast fram till en enhetlig ledning, som ock synes af klagomålen i bil.64 öfver uppträden under Schacheslaget, men så småningom lyckades man dock åstadkomma en dylik.

Systematisering af eldledningen

Från den ena öfverdriften gick man emellertid nu till den andra. Förut hade det icke varit något system alls, nu skulle det blifva systematiseradt som ett urverk i alla detaljer längs hela fronten. Naturligtvis gick det sönder vid utförandet, men spekulationerna kunde ju dock vara af visst intresse, då utan allt tvifvel många detaljer, som typiska för ryska uppfattning, komma att gå igen i nästa krig.

Där fans 2 storheter på det artilleristiska området vid armén. Den ene var general Cholodofski, befälhafvare för det tunga artilleriet, den andre var general Ivanof, chef för III.sibiriska kåren. Ibland hade den ene, ibland den andre ledningen. På bilagan 67 kan man se spåren af dem båda, en sorts kompromiss mellan de 2 systemen, men till slut segrade general Ivanof, och det är hans plan för artilleriförberedelsen, man återfinner i bilaga 66. Han reste i början af 1905 längs fronten och höll föredrag för samtliga generaler och stabsofficerare, hvarpå vid hvarje kår och fördelning fick uppgöras en detaljerad plan, sådan som den bifogade, på grundvalen af de stora hufvudlinier han utstakat.

Anfallet skulle börja på högra flygeln. Högra flygelkåren förbereder anfallet å sin motstående front. Men då det är af största vikt att äfven bestryka fiendens linier med enfilerande eller åtminstone sned eld (se Kuropatkins P.M. bil.58), så skulle samtliga öfriga kårer rikta sin eld åt höger mot närmaste sidokårs motstående front. När på detta

sätt de mot högra flygelkåren stående fiendtliga krafterna genom den korsande elden från 2 kårer fullständigt nedbrutits, sattes infanterianfallet här igång, och den 2.kåren från höger fick nu vända sin eld mot egen front. Den här stående fienden bearbetades sålunda nu i sin tur med korsande eld från 2 kårer, tills han blifvit ”mogen”, och infanterianfallet äfven här kunde börja. Turen kommer nu till 3.kåren i ordning att vända sin eld rätt fram o.s.v. På detta sätt skulle undan för undan det fiendtliga motståndet förintas genom en korsande eld från 2 kårer och hela linien rullas upp.

Och icke nog med att man på detta lika enkla som sinnrika sätt löst frågan om stridens hela gång, man hade också så märkvärdigt det än låter i detalj bestämt, hur mycket ammunition som skulle gå åt till hvarje moment. Enligt bilaga 66 skulle i nischer vid hvarje kanon finnas:

snabbskjutande art. 200 patroner äldre fältartilleri 200 patroner mörsare mingranater

60 skott

onelinitgranater 20 skott granatkartesch 40 skott positionsartilleri 25 skott

Af dessa skulle vid fältartilleriet för nedkämpande af elden få användas 75 patroner och för förberedande af bajonettanfallet 40-50 patroner, summa 115-125 patroner för 1.dagen.

Om läget så fordrade, skulle man dock ”möjligen” få något öka denna siffra.

Sedan artilleriet under skydd af mörkret införts i de förberedda ställningarne öppnades elden i dagningen. För att locka fram fiendens artilleri sköt man härvid från längre framskjutna hjälpställningar med 2 kanoner per division. Af hela styrkan öppnades elden först på arméns artilleribefälhafvares, general Ivanofs, befallning.

2013-01-04


~ 178 ~


För noggrant bestämmande af gjorda iakttagelser var den ofvannämnda kartskissen i 1:42 000 indelad i rutor om ½tums sidor, linierna i norr och söder numrerade med siffror, i öster och vester däremot med bokstäfver.

Fronten indelades i bestämda hufvudgrupper, 1 för hvarje armékår. Dessa hufvudgrupper indelades sedan i underafdelningar ända ned till fältbatteriet, som hade en front af 1 ruta, omkring 500m, att svara för.

Samarbetet mellan de många batterierna af olika typer var tämligen

inveckladt att åstadkomma. Ledningen af fältartilleriet hade general Ivanof, ledningen af kastpjäserna åter och det tunga artilleriet hade general Cholodofski. Under båda dessa hade sedan kårernas och fördelningarnes artilleribefälhafvare ledningen af allt artilleri inom deras område, dock hvad det tunga artilleriet och kastpjäserna beträffade endast med betydande inskränkningar. Att här lågo frön till många konflikter är naturligt.

Styrkan och proportionen af de olika typerna framgår af deras fördelning å 3.arméns front.

Typ

er

Cho

ljen

taj

Tsj

anlin

pu

Lin

ejin

pu

Stn

Sch

ach

e

Lam

atu

n

Cho

utc

haj

-hö

jden

Sjus

aren

ko-

höjd

en

Sum

ma

6 tums (15 cm) kan. 6 36 36 40 34 28 16 192 42 lin (11 cm) kan. 12 12 16 14 14 8 8 84 6 tums (15 cm) mörs. - 24 36 - 18 12 12 102 Fälkan. äldre m. 16 16 8 8 24 24 16 112 Fältkan. Snabbskjut. 48 96 112 112 88 64 48 568 Summa 82 184 208 174 178 136 100 1058

Sålunda som man ser på en front af ej fullt 13 km ej mindre än 680 fältkanoner, 102 kastpjäser och 276 gröfre pjäser eller i genomsnitt 1 pjäs på hvar 12 m. Pjäsernas fördelning på fronten framgår af bilaga 67, ännu mer detaljerad är fördelningen af de olika typerna å bilaga 15.

Äfven för ledningen af elden begagnade man sig af 2 olika system, som hvardera uppkallats efter sin upphofsman.

General Ivanofs system

General Ivanofs system gällde hufvudsakligen fältartilleriet och var just den ofvannämnda inrutningen. Redan i förväg bestämdes ej blott, som ofvan nämnts patronantalet, utan äfven de rutor, som hvarje fältbatteri skulle taga

under eld. (se bilaga 66). Dylika föreskrifter hafva naturligtvis ej stora utsikter att kunna blifva verkställda. En nödvändig förutsättning för, att en dylik eldledning skall öfver hufvud kunna tillämpas, är emellertid, att kartläggningen skett genom noggrann precisionsmätning, och att inrutningen är fullkomligt lika å alla kartor. Det förra hade ej kunnat ske fullständigt, då mätningen utfördes först i slutet af 1904, då fälten lågo under fiendtlig eld. Batteriernas platser och observationspunkterna hade man dock lyckats få någorlunda bestämda, då de lågo tämligen långt bakom de främsta linierna. Inrutningen åter var ej från början inlagd å samtliga kartor utan åtminstone en stor del af battericheferna fingo själfva lägga in densamma, hvilket ju ej kan blifva tillräckligt noggrant.

2013-01-04


~ 179 ~


General Cholodofskijs system

General Cholodofskijs metod åter gällde de gröfre pjäserna. Å hvarje karta inlades vid tryckningen 3 numrerade s.k. utgångspunkter, placerade å kartan bakom den fiendtliga ställningen, och från dessa utdrogos excentriskt 3 s.k. utgångsriktningar. Dessa hade naturligtvis ingen motsvarighet i verkligheten, utan tjänade endast till att å kartan fixera den punkt, man vill utpeka. För att göra detta betjänade man sig af en gradskifva af celluloid eller oleat, indelad i likhet med kanonens vinkelmätare och försedd med concentriska cirklar för hvar 200 famn (400 m). Man behöfde sålunda endast lägga midtpunkten å skifvan öfver närmaste ”utgångspunkt” och linien 0-300 längs vederbörande utgångsriktning för att kunna benämna den åsyftade punkten i terrängen t.ex. ”utgångspunkt Nr 3, vinkelmätare 23, afstånd 750!” Hvarje batterichef kunde sedan med tillhjälp af sin gradskifva genast bestämma punktens plats å kartan. Å denna fans dessutom inmätt ej blott hvarje batteris centralpunkt, utan äfven den å marken utslagna hjälpriktlinien. Man behöfde sålunda endast efter att hafva utsatt den åsyftade punkten å kartan, flytta gradskifvans midtpunkt öfver batteriets centralpunkt, passa in linien 0-300 längs hjälpriktlinien för att kunna direkt kommendera elden, som sedan korrigerades från observationspunkten.

Uppgifter tungt artilleri

Hvad beträffar de särskilda uppgifter, för hvilka man afsåg de olika typerna, framgår af bilaga 66, att de tunga kanonerna, 6 tum och 42 lin, 15, 24 och 10,67 cm, voro hufvudsakligen afsedda att tysta fiendens artilleri och rasera hans stödpunkter. De voro af gammal typ, m/77 ej snabbskjutande, och erfordrade vidlyftiga anordningar för laddning o.d., sålunda praktiskt taget orörliga under slaget och svåra att få med sig vid reträtten, hvarför och såväl efter Ljaojan- som Mukdenslagen en del föll i

fiendens händer. Riktanordningarne voro gammalmodiga och träffsäkerheten allt för liten att på de stora afstånd, som ifrågakommo, erhålla nödig verkan. T.om. de modernaste af dem, 42 lin (12cm) kanonerna utgjorde härvid intet undantag. Så t.ex. lyckades ett dylikt batteri vid Montsjenpu ej att på 5 km afstånd med granater skjuta ned vattentornet vid Schache stn, ehuru de ägnade en hel dag åt försöket, innan man uppgaf det samma som outförbart. Sedan inskränkte man sig till att genom granatkartescher söka hindra dess användning som observationspunkt, hvilket naturligthvis lika litet lyckades.

Kastpjäser

Hvad beträffar kastpjäserna, 6 och 8 tums mörsare, 15,24 och 20,32 cm, afsågos de att verka mot trupper bakom beteckningar, batterier och fasta stödpunkter i den fiendtliga ställningen. Man påstod också, att de i detta sistnämnda hänseende vid flere tillfällen gjorde goda tjänster. Så t.ex. skulle 3.fördelningens batteri vid Ingua den 22.okt.1904 hafva utdrifvit fienden ur Samutun och tystat ett par fiendtliga batterier söder därom med sina s.k. minbomber.

Från observationspunkten såg man, huru både kanoner och fordon flögo flere meter i luften, och förskräckelsen var så stor, att japanerna t.o.m. drogo tillbaka sitt artilleri på Choutchajska höjden omkring 6 km från det skjutande batteriet. Liknande berättelser hörde man mycket ofta äfven från andra håll, och de finnas äfven intagna i Armétidningen. Man får dock upptaga dylika skildringar med försiktighet, ty dessa pjäsers träffsäkerhet var ännu mindre än kanonernas, och mången gång hörde man infanteristerna klaga öfver att projektiler, som varit ämnade åt fienden hamnade i egna skyttegrafvar. Att under sådana förhållanden kastelden icke kunde åstadkomma stor skada å fiendens långa, tunna infanterilinier är ju

2013-01-04


~ 180 ~


själfklart, allrahelst som dessa voro så väl dolda och maskerade, att de ej ens med skarpaste kikare stodo att upptäcka. Och äfven mot de fasta stödjepunktena skall man icke tro, att kastpjäsernas eld hade obetingad verkan. I så fall skulle två mörsarbatterier vid Ingua, 1800 m afstånd, och ett vid Daliantun, 2100 km46 afstånd, som i 4 månaders tid hållo på att bearbeta Liusjinpu, väl slutligen lyckats drifva bort det japanska infanteriet, liksom dessas mörsare borde ha kunnat drifva bort ryssarne, men ingendera lyckades häri trots ihärdiga försök. Ryssarne innehade den norra delen af byn, japanerna den södra, afståndet mellan skyttegrafvarne var endast 2-300 m.

Elden mot de bortre delarne gick ju bra, men där fans ingen människa. Försökte man åter att verka mot den närmaste delen, där infanteribesättningen låg, dröjde det ej länge, innan eget infanteri kom med anhållan om eldens inställande, då projektilerna slogo i hotande grannskap af egna skyttegrafvar. Man fick sålunda inskränka sig till att verka mot ”reserverna”. Infanteriet stannade sålunda lugnt kvar och skötte genom tyst överenskommelse tämligen obesvärade sina dagliga sysslor. Hade t.o.m. ibland musikaftnar, då vederbörande regementes musikkår var framme och spelade under applåder och bravorop från båda sidors åhörare.

Emellertid får den ringa verkan af den ryska kastelden i viss mån sin förklaring af den gammalmodiga modellen, m/77, och truppens obekantskap med densamma. Som exempel härpå kan anföras, att man först på krigsskådeplatsen utrustades med fältartilleriets vinkelmätare, men då denna icke hade någon fotställning å pjäserna fördes i armétidningen en

46

Skrivfel av Edlund. Bör rimligen vara

meter, inte kilometer.

vidlyftig diskurs om lämpligaste metoden att använda den till pjäsernas inriktning. Vidare var man utrustad med alltför få granater (30st. per pjäs), under det att granatkartescherna (62 st.) hade för svag laddning och för liten toppvinkel, så att småkulorna föllo i klump på en fläck. Dessutom var eldhastigheten endast 1 skott i minuten. Strax före slaget vid Mukden började man få fram de nya 6.tums snabbskjutande fälthaubitserna af krupps tillverkning. De profsköts vid I.armén, och Kuropatkin var mycket nöjd med dess träffsäkerhet och stora skottvidd 6 km. Man fick emellertid aldrig se dem användas i någon strid af större betydelse.

Som nämnts, hade den japanska kastelden ingalunda större verkan än den ryska. Det första intrycket, när elden öppnades, var vanligen mycket starkt, men tillgodogjordes det icke genast genom ett infanterianfall, försvann det åter mycket hastigt, och man fann lätt medel att skydda sig mot elden. I värsta fall utrymdes orten för att åter besättas så snart elden upphörde. Jag såg en gång i januari byn Schanlantsa beskjuten af japanska 27 cm mörsare. Skådespelet var ohyggligt, man kunde vissa ögonblick tro, att byn var en krater, ur hvilken den underjordiska elden välte upp. Jag antog, att effekten måste hafva varit oerhörd, och ingen af därvarande trupp kommit undan med lifvet; men hörde sedermera att förlusterna varit mycket obetydliga. Reserverna i byn hade genast utrymt denna och i skyttegrafven framför byn hade ingen projektil förirrat sig.

Snabbskjutande fältartilleri

Det ryska ”snabbskjutande” fältartilleriet var, som redan nämnts endast försedt med granatkartescher. Af denna orsak kunde det blott användas mot trupper på öppna fältet eller i och för zonskjutning. Som af bilaga 66 synes, förbjöd man t.o.m. beskjutning af det fiendtliga artilleriet i befästningar utom för det fall, att man kunde se ”hufvuden”.

2013-01-04


~ 181 ~


I det stora hela ansåg man, att det grofva artilleriet och kastpjäserna skulle genomföra artilleriförberedelsen. Fältartilleriets rol blef endast att bistå härvid genom zonskjutning. Denna utfördes genom slagning öfver ett område af omkring 1 versts djup genom salvor på hvart 3.delstreck (125 m), eller någon gång hvartannat (80 m). Det var noga bestämdt, öfver hvilka kvadrater hvarje batteri skulle fördela sin eld, t.o.m. sättet på hvilket den skulle fördelas, och då till på köpet dessa kvadrater föllo in på andra batteriers observationsområden, kan man ungefär föreställa sig, hvilken verkan de äfven till antalet noga bestämda, ej alltför många projektilerna skulle åstadkomma.

Men om sålunda den ryska zonskjutningen icke torde hafva förorsakat fienden stora förluster, skall man icke tro, att den japanska var mycket bättre. Den varierade mera i metoderna, men resultatet var enahanda. Vanligen fortsatte en del af batteriet elden mot den främsta linien, under det att 1, 2 eller 3 kanoner utförde slagning frammåt mot reserverna ända till 6-800 i djup. Den 11. och 12.oktober 1904 såg jag dem fortsätta hela dagen med dylik eld mot XVII.kåren utan att därigenom åstadkomma annan verkan än en ständigt ökad nervositet hos de högre staberna.

Den ryska granatkarteschen är i likhet med den japanska och de flesta andra arméers afsedd att genom bottenladdning i en kraftig stålhylsa, som vid krevader i 70% af fallen förblir hel, tjäna som eldrör för 200-260 småkulor, hvilka utslungas med omkring 90 m ökad hastighet. Man fann emellertid, att denna typ ej motsvarade de förväntningar, man ställt på densamma. Hela vikten af hylsa och tidrör, 2956 gr., (nära hälften af hela projektilens 6560 gr.) tillgodogjordes ej vid luftkrevad; de kunde endast verka som 2 fullträffar, om ock med någon ökad krossverkan. En betydande del af vikten

skulle kunnat tillgodogöras i flere småkulor och starkare laddning, då äfven hylsan kunnat i flere sprängstycken öka antalet verksamma smådelar. I så fall hade man äfven kunnat beräkna någon verkan vid nedslagskrevad; nu var denna helt obetydlig. Träffade den en mur eller timmervägg, kunde den visserligen slå igenom men laddningen var för svag och aktionsradien för liten för att göra annat än lokal effekt. Träffar den mask, blef verkan särskildt i mjuk jord så godt som ingen alls, då hela laddningen slog framåt och nedåt. Någon gång kunde hylsan sprängas genom kombination af inträngningshastighet och sprängkraft, men äfven i detta fall var verkan mycket lokal, och man kunde i hålet i masken finna de flesta sprängstyckena tätt tillsammans.

Den japanska var af fullkomligt samma typ som den ryska, endast något svagare och klumpigare gjord än denna.

I samband härmed stod frågan om laddningens placering i projektilen. Många håller före, att en enkel laddning med svagare hylsa varit vida att föredraga, då man därigenom skulle hafva fått ett bredare nedslag med mindre djup och brantare nedslagsvinklar. Man ville häremot invända, att krevadspridningen i alla fall vore för stor i djup, för att man skulle kunna påräkna att projektilen skulle explodera just öfver krönet af skyttegrafven. Det skulle endast blifva ett fåtal projektiler, som skulle kunna göra någon verkan. – Men häremot framhölls med fog, att under nuvarande förhållanden blef det ingen verkan alls. Och i hvarje fall visade sig i detta krig den moraliska verkan vara af större betydelse än den materiella. Nu satt infanteriet fullkomligt tryggt bakom sina beteckningar; hade konstruktionen på granatkartescherna varit en annan, skulle man icke känt sig så säker. Och för öfrigt var det ju ej blott fråga om skyttegrafvar, utan kanske ännu mer om

2013-01-04


~ 182 ~


byar, och här lågo mången gång trupper bakom hvarje vägg. Här betydde sålunda frågan om krevadernas längdspridning mindre. Hvar den föll öfver byn skulle den ha gjort verkan. Säkerligen skulle man icke under sådana förhållanden stannat kvar så obesväradt, som nu var fallet. –Med en dylik projektil skulle man ej heller å den ryska sidan så bittert som nu saknat spränggranaten och karteschen. Visserligen kunde äfven nu röret ställas på K=karteschverkan, men krevaden skedde först på 50 47 stegs afstånd från mynningen och med den spetsiga toppvinkeln täcktes ej batteriets front. Troligt är dock, att denna brist spelade sin rol endast i artilleristernas fantasi, och om verkan uteblef, detta mera berodde på slarf vid rörens omställning än på den spetsiga toppvinkeln. För att afhjälpa detta senare föreslogs t.ex., att man skulle rikta kanonen mot marken och sålunda få nedslagskrevad; härigenom hade man åtminstone varit oberoende af slarf vid temperingen. I hvarje fall skulle däremot granatkartesch med central laddning hafva kunna täcka batteriets hela front.

Värre var det med saknaden af spränggranaten. Japanernas sjimosegranater åstadkommo vid nedslaget en betydande mingrop, en stark skakning i marken, ett väldigt dån och ett ofantligt brunsvart illaluktande sprängmoln, hvilket allt gjorde en öfvevädigande verkan på nervösa individer och ”nya” typer. När nu ryssarne icke hade något att ställa upp emot dessa fruktade projektiler, fingo de genast klart för sig, att här hade man att söka anledningen till nederlagen. I själfva verket var den reella effekten ringa. Omhöljet sprängdes sönder i smulor, som till största delen mera liknade stoft, hvarigenom verkan begränsades till fullträff i stort sedt. Det var mycket sällsynt att finna någon sårad af dessa

47

Edlunds fotnot: Enligt andra uppgifter

300X.

projektiler, men var det någon, var fallet så mycket svårare. Dr Faltin berättade, att han haft under sin vård en som träffats af närmare 250 sprängstycken, de flesta ej större än ett knappnålshufvud. En gång såg jag en dylik projektil slå ned midt i en hel grupp af soldater, som slungades åt alla sidor vid krevaden. Det befans emellertid, att ingen enda hade fått något allvarligt sår. Vid samma tillfälle, den 2.sept. 1904, besköto japanerna hela dagen höjden s.v. Sykvantun med dylika projektiler utan, som jag kunde upptäcka, någon verkan alls, ehuru där voro samlade flere regementen.

Så småningom kom man också åtminstone på en del håll underfund med ofarligheten af denna eld. Egendomligt nog anföres dock t.o.m. af Kuropatkin själf saknaden af dylika granater med brisant laddning som en af hufvudorsakerna till ryssarnes nederlag. Naturligtvis kommer man ock nu efter kriget att förse armén med dylika.

Fältkanoner m/77

För att ersätta bristen fann man under pågående krig ingen annan utväg än att åter låta de gamla utmönstrade fältkanonerna m/77 komma till heders. Det var efter slaget vid Schache, som man började förse trupperna därmed. I slutet af år 1904 hade redan hvarje fördelning ett dylikt batteri. Deras uppgift blef att med sina spränggranater verka särskildt mot fiendens stödjepunkter i byarne och mot hans batterier, när servicen genom öfverlägsen eld blifvit tvungen att lemna kanonerna och taga beteckning. På detta sätt hoppades man kunna genom fullträffar demontera pjäser, samtidigt som servisen fortfarande afhölls från att på nytt öppna eld.

Bergskanoner

Bergskanoner funnos vid krigets början endast mycket få och voro samtliga af gammalmodig typ, en del tagna från kineserna, en annan del m/77

2013-01-04


~ 183 ~


och m/83 tillhörande gränsvakten. Deras granatkartescher medgåfvo ej en utsträckning af elden öfver 2000 m och voro äfven i öfrigt så svaga, att de snarare voro till hinder än nytta. På denna grund sände ock Rennenkampf i juni 1904 sina bergskanoner tillbaka till etapplinien för att ej besväras i sina operationer. Japanerna däremot hade i bergstrakten stor fördel af sitt talrika bergsartilleri. Ryssarna sågo sig därför snart tvungna att anskaffa dylika af modernare typ dels Obukofskanoner m/1904, dels dylika af Krupps tillverkning, köpta af Argentinska republiken, båda med 7,5 cm kaliber och uteslutande försedda med granatkartescher. Dels på grund häraf och dels på grund af för stor lavettlängd, som gjorde det svårt att finna uppställningsplats, samt dessutom på grund af för stor tyngd och för liten ammunitionsutrustning (100 patr.) kan man näppeligen säga, att de voro i stånd att tillfredställande fylla sin uppgift. Dock berodde nog detta i väsentlig mån äfven på bristande utbildning och bekantskap med pjäsen hos personalen.

Kulsprutor

Kulsprutor anskaffades under fälttågets gång i allt större antal, så att i början af 1905 hvarje infanterifördelning försågs med ett kulsprutekompani. Deras medverkan vid anfallet inskränktes af svårigheten att doldt framföra dem och finna för fiendens artillerield skyddade uppställningsplatser. Emellertid hade japanerna vid öfvergången af Jalu med stor fördel begagnat sig af dylika och som särskildt det moraliska intrycket på försvararen varit ännu större än det materiela, skulle ryssarne nog äfven hafva sökt använda dem på samma sätt, om icke den olämpliga monteringen ytterligare försvårat detta. Med sina sköldar i fast lavett varo de lättare att upptäcka än fältkanonerna och hade ej samma möjlighet som dessa af indirekt eld. Man fick därför inskränka användningen till uppgifter af mer

defensiv art, i de befästa linierna, där det mera gällde ett demonstrativt uppträdande och vid reserverna.

Artilleriduellen

Hvad nu beträffar artilleriduellens teknik, kom man till den åsikten att det gällde att söka förena 3-4 batterier mot ett fiendtligt för att hastigt tysta detta, under det att öfriga batterier förde en mera uppehållande strid. Sedan ett batteri en gång tystats, hvilket man antog skulle på detta sätt ske rätt raskt, skulle man öfvergå till nästa, under det att, som redan nämnts, fältkanonerna af äldre modell höllo de tystade fiendtliga batterierna under fortsatt eld.

Sedan man ernått afgjord eldöfverlägsenhet, skulle infanterianfallet sättas igång. En del af batterierna skulle då på förhand hafva utstts att följa denna framryckning. Återstoden skulle, kvarstående i ställningen, dels fortsätta att med de gröfre pjäserna bearbeta fiendens stödjepunkter, dels med fältkanonerna af äldre modell hålla de fiendtliga batterierna under eld för att hindra dem från att åter lefva upp igen, och slutligen det återstående snabbskjutande fältartilleriet öfverflytta sin eld mot ryggen af den fiendtliga ställningen genom zonskjutning i salvor till en km djup. Eljest skulle man hela tiden utföra en långsam eld med noggranna observationer och noggrann riktning; utan iakttagande af kanonernas nummerordning. Lagvis eld, i nummerordning på afdelningschefens kommando med minsta möjliga uppehåll för riktning, skulle i allmänhet undvikas.

Emellertiv visade det sig omöjligt att utföra de in i de minsta detaljer gående föreskrifterna. Det låste sig från början, och det hela gick sönder. De invecklade befälsförhållandena gjorde oredan än större. För öfrigt lät fiendens artilleri icke tysta sig. I regel lyckades man ej ens upptäcka dess ställning. På

2013-01-04


~ 184 ~


detta sätt kom det aldrig till någon kraftmätning mellan de båda fiendtliga artillerierna i den gamla stilen. Man behöfver endast se på förlustsiffror och ammunitionsåtgång i de stora slagen för att kunna sluta sig härtill. Särdeles belysande i detta hänseende är den 3.fördelningens förluster (bilaga 62) under de båda afgörande dagarne i slaget vid Schache, allrahelst som de kunna sägas vara typiska för den senare delen af kriget. Adjutanten i fördelningskvarteret, kapten Gobajef, gaf ett uttryck för den allmänna uppfattningen, då han sade, att det händer ungefär lika ofta, att artilleriet kommer i elden, som infanteriet ur den. Under det att fördelningens infanteri förlorade öfver 40%, förlorade dess artilleri ej mer än 7%, och däraf större delen ej vid kanonerna, utan vid förställarne och batterireserven, hvilka aldrig kunde lära sig att taga ordentlig beteckning i terrängen. Och när till så små förluster i personal kommer det faktum, att icke en enda kanon demonterades och detta på den afgörande punkten i ett af de största fältslagen, under det att det japanska infanteriet, som i det föregående skildrats, 2 gånger lyckades genomföra sitt anfall, måste man ovilkorligen draga den slutsatsen, att artilleriduellens betydelse på något sätt förändrats. Först hette det ju, att fiendens artilleri skulle nedkämpas, innan man gick att bearbeta infanterilinien, för den afgörande inbrytningen. Nu skedde denna, innan ännu ens ett försök hade gjorts att bryta försvarsartilleriets kampförmåga.

Samma språk talar ock procenttalen af förluster förorsakade genom infanteri- och artillerield. Enligt de officiella uppgifter, som varit synliga i pressen skulle 85-86% sårade komma på infanterielden och 8-10% på artillerielden, återstoden på blanka vapen och andra orsaker. Äfven om man antager, att artillerielden förorsakar en större % döda än infanterielden, är

skillnaden dock betydande, särskildt om man jämför dem med de teoretiska beräkningar, som före kriget uppgjorts på grundvalen af resultaten från skjutfälten. Som en förklaring kan anföras, att förlusterna inträffade hufvudsakligen, när de båda infanterilinierna kommit hvarandra så nära, att artillerielden måste inställas af fruktan att träffa egna trupper, och att de särskildt hopade sig vid det ögonblick, när endera parten anträdde reträtten. Men hvilken anledningen än var, säkert är, att resultatet otvetydigt visar, att artilleriet i regel icke kommit i tillfälle att tillgodogöra sig den eldkraft, det utan tvifvel besitter.

Samma sak visar ock en blick på ammunitionsåtgången (bilaga 63). Den 3.artilleribrigaden förbrukade den 11.okt. endast 3052 patroner eller omkring 500 per batteri och däraf endast en obetydlig del före kl.9 fm, då japanerna trängde in i Endouniulu. Den 12.okt., likaledes omkring kl. 9 fm, utförde japanerna emellertid det anfall, som blef afgörande för hela slaget, mot 3.fördelningens högra flank. Denna dag var ammunitionsförbrukningen ännu mindre, ej mer än 1845 patroner, eller omkring 300 per batteri, hvarvid dock är att märka, att mer än hälften af kanonerna stannade i japanernas händer. Huru föga artilleriet tagits i anspråk, synes däraf, att det 1.batteriet, som var närmast fienden, icke hunnit lossa ett enda skott, när det öfverafs af servicen och beteckningstruppen. Den 35.artilleribrigaden, som först sent på dagen kom till användning i sin helhet hann det oaktat med 3611 patroner eller 450 per batteri.

Huru stor ammunitionsförbrukningen blir vid lifligare eld synes af samma bilaga, då den 14.okt. aflossades i genomsnitt 1640 patroner per batteri och den 15. på ½ timme i medeltal 431 patroner per batteri. Det ligger sålunda ingen

2013-01-04


~ 185 ~


orimlighet i uppgiften, att vid I. och III.sibiriska kårerna skulle under slaget vid Ljaojan den 30. och 31.augusti, hafva förbrukat 108 000 skott hvilket gör jämt 3000 i genomsnitt per batteri och dag.

Om man studerar saken närmare, finner man, att just de dagar, då man verkligen kan tala om en artilleriduell, det också stannade vid denna. Äfven om anfallsartilleriet är 3-4 gånger öfverlägset kan det dock icke krossa eller ens tysta försvarsartilleriet, om detta förstått att rätt välja sina ställningar och väl maskera dem. Ett godt exempel härpå hade man just den 30. och 31.augusti, då japanerna gentemot den I.sibiriska kårens 48 kanoner i ställning koncentrerade mer än 200 lättare och gröfvre pjäser utan att kunna finna och tysta mer än ett af de ryska batterierna och ej heller detta fullkomligt.

Det lider intet tvifvel, att försvarsartilleriet har en betydlig del af förtjänsten i den lyckliga utgången.

Man måste då fråga sig, hvarför ej denna eldkraft tillgodogjordes äfven vid afvisande af anfallet under slaget vid Schache. Svaret ligger utan tvifvel just i japanernas olika uppträdande vid de båda tillfällena. Att söka tvinga sig fram öfver öppna slätter gentemot en förberedd motståndare, det går icke i våra dagar. Och hindret ligger hufvudsakligen just i det moderna artilleriets eldkraft. Som redan har nämnts är den försvarandes infanteri under beskjutning och under hotet af fiendens framryckning ej i stånd att verka med sin eld på samma sätt som eljest. Försvarsartilleriet däremot arbetar mera obesväradt, och är det ännu i stånd att hålla anfallsfältet under eld, lyckas man ej få fram något infanteri öfver det samma. Och detta torde ej så mycket bero på den materiella effekten som på det moraliska intrycket af elden.

Som redan i det föregående under infanteriet framhållits, förstärkes detta

moraliska intryck i samma mån det kommer oförmodadt, och man öfverraskande utvecklar högsta möjliga grad af intensitet. Det har redan skildrats, huru väl japanerna förstodo att begagna sig häraf vid sitt lyckade anfall under slaget vid Schache den 11. och 12. okt. Och i detta hänseende utöfvar artillerielden obetingadt ett större inflytande än infanterielden. När granatkartescherna plötsligen börjar braka öfver hufvudena trycker försvararna så fullständigt i sina skyttegrafvar och bakom husvägarne, att hos de flesta icke finnes en tanke på att sticka fram hufvudet och skjuta, än mindre någon möjlighet att utföra några rörelser, draga fram reserver eller dylikt. Ordergifning och rapportföring afstanna af sig själft. Försvaret är lamslaget, paralyseradt, och har den anfallande sina infanterilinier tillräckligt nära, att han kan begagna sig af det psykologiska ögonblicket, innan försvarsartilleriet kommer sig för att ingripa, torde framgången bli lika fullständig, som förlusterna små.

Det gäller sålunda att doldt framföra såväl infanteri som artilleri så nära den fiendtliga ställningen som möjligt, och kan detta bäst ske i skydd af mörkret. Så en kort, men intensiv eldförberedelse mot själfva anfallspunkten omedelbart åtföljdt af infanterianfallet. På detta sätt har man alla utsikter att lyckas och sparar både folk och ammunition.

Däremot urartar ett försök att först systematiskt uppsöka och tysta fiendens artilleri lätt till ett fullkomligt resultatlöst slöseri med tid och ammunition. Det säger sig ju själft, att om man vill tillgodogöra sig det moderna artilleriets förmåga af eldhastighet, kan detta endast ske under korta ögonblick, annars räcker ingen ammunitionsutrustning i världen. Så mycker omsorgsfullare måste ögonblicken väljas. Man måste ha

2013-01-04


~ 186 ~


bestämda mål och veta hvad man vill. Att kasta bort en så dyrbar vara på något så ovisst som zonskjutning borde förbjuda sig själf, äfven om man ej nu sett huru löjligt liten verkan blef af den stora apparaten. Vidare måste dessa ögonblick utnyttjas till det yttersta. Infanteriangreppet måste följa ögonblickligt slag i slag. Eljest är ammunitionen bortkastad.

Huru stor faran är att förskjuta sig, synes af nyss anförda siffror om ammunitionsåtgången. Vid början af fälttåget disponerade batteriet endast 1380 patroner, lägger man till den närmaste reserven i parkbrigaden 1564 patroner får man en siffra 2944, som likväl understiger, hvad man kunde förbruka på en enda dag. Tar man den sista beräknade rörliga rörliga reserven till hjälp, har man dock i den ”lokala parken” ej mer än 1856 patroner, hvilket ju ej är tillräckligt för följande dags behof.

Man fann mycket snart, att den hittills beräknade ammunitionstillgången af 600 skott per kanon var alldeles för knapp. Den måste helt säkert ökas till 1000 eller 1200 skott per kanon. Man måste i alla fall ovilkorligen lära sig att använda den samma på ett annat sätt än hittills, om man vill bevara någon rörlighet i operationerna och ej, i och för en tryggad ammunitionstillförsel, helt och hållet låsa fast dem vid etappslutstationen.

Nattstrid

Och gäller det om dagen att spara ammunition och verka genom öfverraskning, blir detta naturligtvis om natten af ännu större betydelse. Mot en förberedd motståndare lyckades den fyrdubbla japanska öfvermakten lika litet om natten som om dagen att pina sig fram öfver slätterna söder om Ljaojan. Då det ryska fälttjänstreglementet mycket riktigt om ock förgäves förbjuder all eldgifning af infanteri vid nattanfall,

tycker man att ännu mindre artillerield borde ifrågakomma. Men likaväl sökte man äfven under natten med begärlighet det lilla moraliska stöd man kunde få i kanonernas dån. Naturligtvis väckte man härigenom ordentligt fienden, och talade om hvad, som förestod, sålunda dömande sig själf att misslyckas. Och det hade varit väl, om saken inskränktes härtill. Men i regel blef det egna trupper, som fingo en betydande del af denna eld, och efter hvarje dylik strid hördes häftiga tvister mellan artilleri- och infanteriofficerare om hvem, som varit den skyldige till dylika beklagliga misstag. Så t.ex. gaf denna fråga efter ofvan omförmälda nattanfall mot Endounulu anledning till ett ledsamt uppträde mellan fördelningschefen, general Jansjul och hans artilleribefälhafvare, general Gribunin. Det visade sig att 3.batteriet gått så långt i sin ifver, att det t.o.m. temperat för karteschverkan mot de rettirerande afdelningarne af I.10. Det 1.batteriet hade lyckligtvis kommit att taga ställning bakom en grupp hus, som man i mörkret icke kunnat upptäcka och dessa hade så upptagit det mesta af elden, att det egna infanteriet kom undan för tämligen godt pris.

Orsaker till artillerieldens ringa

verkan

Vill man nu sammanfatta de orsaker, som kunna sägas hafva medverkat till den förvånande ringa verkan artilleriet hade att uppvisa i detta krig, måste man ovilkorligen sätta främst de stora afstånd på hvilka elden öppnades. På 5-7 km afstånd är man hvarken i stånd att upptäcka fienden eller anställa noggranna observationer.

Man dröjde sedan alltför länge kvar i dessa första ställningar och slösade mycken ammunition på denna lönlösa skjutning, att faran af ammunitionsbrist redan hotade, när man kom in på de närmare afstånden.

2013-01-04


~ 187 ~


Äfven på annat sätt öddes ammunition på stridsmoment och metoder, som aldrig komma att ge motsvarande valuta. Artilleriduellen t.ex. efter gammalt recept var ju omöjlig att genomföra, men icke förty slösades på densamma enorma massor af patroner. Zonskjutningen var en annan väg att kasta bort skott ”i det blå” utan någon som helst materiell effekt.

Genom detta mångdubbla slöseri blef den svaga ammunitionsutrustningen också i sin mån medverkande till, att man ej kunde under slagets senare perioder fullt tillgodogöra sig de ögonblick, då gynnsammare mål visade sig. Visserligen voro ej pjäserna å någondera sidan i modern mening snabbskjutande, men eldhastigheten var dock betydligt ökad mot förr, liksom äfven skottvidden, som kanske betyder fullt lika mycket i detta hänseende, under det att ammunitionsutrustningen var den gamla eller på sin höjd ökad med 25%. Helt visst skulle å andra sidan verkligen snabbskjutande pjäser på ett helt annat sätt tillgodogjort sig nyssnämda ögonblick, men faran hade för dem varit ännu större att just då finna ammunitionsvagnarne tömda.

Man har äfven tillskrifvit de dolda ställningarne en betydelse i detta hänseende. Det är sannt, att man gick till öfverdrift i sin förkärlek för den indirekta elden, liksom det är klart, att man icke alltid med dylik eld kan följa målets rörelser, och att särskildt på de märmare hållen infanteriet kommer in i den döda vinkeln, där artilleriet ej längre kan nå detsamma. Detta skulle dock mera tala mot dylika ställningars användning i försvaret än vid anfallet. Men I.ostsibiriska kåren vid Ljaojan visade, att man äfven med dylik eld kan afvisa en flerdubbel öfvermakt, och torde sålunda den rol de dolda ställningarne spelade i detta hänseende ej ha varit betydande.

En liknande faktor var den tydliga benägenheten att såvidt möjligt skona sig genom att upphöra med elden, så snart man själf kom under fiendtlig eld. Detta urartade som general Jansjul sade till ett rent oskick vid den ryska armén, och äfven japanerna voro icke fria därifrån. Huru långt det gick förstår man däraf, att vid 35.artilleribrigaden hade 2.batteriet intill den 19.nov. 1904 efter att ha deltagit i de största slagen ännu ingen död och ingen sårad. Det 1.transbajk. kosackbatteriet, som varit med ända från Korea i alla större strider under Mischtshenko, hade intill slutet af 1904 ingen död och blott ett par sårade, och ändå hade de utmärkt sig så, att chefen blifvit Georgsriddare och flygeladjutant hos kejsaren.

Säkert skulle man hafva visat större seghet om där funnits sköldar på kanonerna, liksom man då troligen mindre dragit sig för de närmare distanserna. Nu försökte soldaterna så godt sig göra lät ersätta denna brist genom faskiner instoppade i axelsätena.

Något bidrog äfven de brister i ammunition och eldgifning, som förorsakade dels uteblifvande af krevaden eller för tidig dylik. Detta senare var speciellt utmärkande för den ryska granatkarteschen, och kunde uppgå till en mycket hög % under ogynnsamma förhållanden. Under reträtten den 27.9.1904 passerade jag under ett par batterier, som afgåfvo lagvis eld, vid hvilken antalet mynningskrevader uppgick till omkring 50%. Vidstående fotografi bestyrker detta, då man tydligt kan räkna 3 dylika i samma ögonblick och spår ännu efter de föregående.

Anledningen var i detta fall hufvudsakligen att söka i personalens nervositet, som föranledde slarf vid temperingen; denna sker med fingrarne, hvarvid karteschställningen är det lättaste greppet. En del förklarade man

2013-01-04


~ 188 ~


bero på bristningar i projektilens gods, hvarigenom lågan vid skottlossningen tände då projektilen lemnar mynningen. Man kunde också se på brustna dylika, att förtunningen af väggen upptill varit för stark och en utbuktning skett vid pressandet in i refflorna.

Äfven den öfriga materielen var ej utan anmärkning. Särskildt klagade man öfver den från Perm. Af 20 pjäser vägrade Gribunin att mottaga 8 för att ersätta förlusten i slaget vid Schache. Äfven Putilofsverkens pjäser räknades efter 150048 skott vara odygliga49, och

48

Ett av få tillfällen då Edlund tydligt fyllt i

siffrorna, troligen för att framhålla deras

innebörd.

därhän kom man vanligen efter första batalj. Sen behöfver man icke sikta längre, hette det. ”Det går lika galet ändå!”

Vidare kan nämnas de alltför stora batterierna om 8 kanoner, som gjorde ledningen så svår och rörligheten så liten, äfven om de ej i nämnvärd grad inkräktade på eldhastigheten.

På ryska sidan betydde det ej heller litet, att man aldrig använde sig af allt artilleri. Som synes af bilaga 56, betonade Kuropatkin genast från krigets början, att man alltid borde kvarhålla en del i reserv. Denna regel följde man blott

49

Sannolikt felstavat. Bör rimligen stå

”odugliga”.

Ögonblicket innan elden öppnas.

Mynningskrevaderna slå ned i egna trupper.

2013-01-04


~ 189 ~


allt för väl i alla lägen. Så småningom började man dock se, att detta icke vore rätta sättet, och i planen för framryckningen vid Mukden (bil.66.) ser man hela artilleriet beräknadt insatt från början. Dock hade man icke öppet brutit med den förra principen, och då den detaljerade planen aldrig kunde fullföljas, utan man på nytt ställdes framför lägen som fordrade en energisk handling, kom man ofrivilligt tillbaka till sin gamla vana att spara på trumfen, tills spelet är afgjordt.

Största betydelsen utöfvade emellertid den bristande samverkan mellan vapenslagen. I fredstid hafva de intet med hvarandra att skaffa och träffas egentligen endast på manövrerna. Utbildningens traditioner äro så olika. Infanteristerna hålla på att vara ”ryssar”, den blinda lydnaden är deras ideal. Artilleristerna vilja vara ”européer”, den obesvärade hållningen ”gentleman-like” är deras ideal, de förakta ”den döda disciplinen”. Ur bilagorna 63 och 64 kan man bäst se förhållandet mellan befälhafvarne. Vapnen vilja ha så litet som möjligt med hvarandra att skaffa, och då kan det icke bli tal om samverkan. Artilleriet för sin strid för sig, mer som en sport, där det framför allt gäller att tysta fiendtliga batterier, något som enligt statuterna skall belönas med ett Georgskors. Infanteriet åter tycker sig aldrig ha mycken hjälp att påräkna, men däremot ofta utsikter att under striden komma i misshugg för artilleriets eld för att sedan vid reträtten få tjänstgöra som dragare åt de tunga pjäserna, som aldrig kunde taga sig fram med egna anspann. Det var då ganska naturligt, att man t.o.m. gärna lemnade dem åt sitt öde. På denna grund fann man sig under kriget föranlåten föreskrifva (se bil.57), att hvarje batteri ovilkorligen skulle hafva sitt eget kompani som beteckning och hjälp. Äfven om man på detta sätt ej förebyggde några katastrofer, t.ex. den 12. och 14.okt. 1904, så kände man sig dock å ömse håll mera fri att fortfarande

gå sina egna vägar, som aldrig sammanlöpte. Då hade det säkerligen varit i stort sedt gynnsammare, om man fortsatt på den väg, som i början inslagits af de ostsibiriska skyttefördelningarne att rent ut organisatoriskt fördela artilleriet på infanteriregementena. Ty den splittring, som därigenom blifvit en följd, hade icke varit värre än den, som i alla händelser var en stående regel. Troligt är att Gribunin i sina rapporter (bil. 63 och 64) har ganska rätt, då han tillskrifver nederlagen denna oförmåga af samverkan och missförhållanden inom den högre ledningen, som obehörigt ingrep i artilleribefälhafvarens dispositioner; men ovanan att utöfva ledning, bristen på telefonförbindelser och utbildadt signaleringsmanskap liksom skickliga observatörer m.m. samverkade allt i sin mån att göra det ryska atrilleriet trots öfverlägsenhet i antal och skjutförmåga underlägset det svaga, gammalmodiga och ingalunda alltid så öfverlägset ledda japanska artilleriet.

Ingenjörtrupper

Ingeniörstruppernas rol vid anfallet var att bereda marschvägar och undanröja de konstgjorda hinder, som blefvo allt svårare att öfvervinna ju längre kriget led. I förening med jägarne skulle de gå främst i stormkolonnerna om natten, när det gällde att sätta sig i besittning af någon fiendtlig stödjepunkt. Ståltrådsnäten afhöggos invid stolparne med faskinknifvar eller öfvergingos med lätta stegar eller mattor af bamburör e.d., som utdelats 4 per kompani. Detta föreföll att vara ett mycket opraktiskt sätt och användes nog endast, när ingeniörstrupp skulle undervisa infanteri i tagande af hinderlinier. Enklare föreföll det att rycka upp pålarne, som aldrig sutto så fast eller krypa under nätet. Detta togs också under öfningarne med omvända bajonetter på gevären i språng genom att klifva öfver tråden.

Trådsaxar utdelades märkvärdigt nog ej.

2013-01-04


~ 190 ~


Spanska ryttare och kors af taggig ståltråd voro de värsta hindren och måste vanligen dragas isär och förstöras hvar för sig.

Murar och lervallar omkring byar och gårdar slog man bresch på med dynamit. Hus sprängdes på samma sätt i luften. Redan från krigets början hörde man talas om, att japanerna nere vid Port Artur använde sig af handgranater särskildt vid nattliga företag. De ryska ingeniörtrupperna fingo då i samråd med artilleristerna konstruera dylika, till en början runda, sedan konformade, men snart öfvergick man till att ladda de massor af tomma kreverade granatkartescher som lågo vid de främre linierna. Olägenheten till en början var att man skulle tända stubinen, men snart anordnades en sats som tände vid stöt och brann 10-30 sek. Man stötte då projektilen först mot knäet och kastade den sedan mot den fiendtliga skyttegrafven eller öfver muren, in genom fönstret eller dylikt af det af fienden besatta huset. För att nå ännu längre än armstyrkan förmådde konstruerade man små kanoner för kastande af dessa projektiler 3-500 m. De kunde med lätthet bäras af 1 man, men fordrade allt för stor apparat för att kunna göra någon nytta annat än i vissa speciella fall. De användes äfven till att kasta lyskulor, en påse med lysämne, innesluten mellan 2 träplattor förenade med 6 pinnar. Den nedre plattan hade ett hål hvarigenom påsens öppning utmynnade och tändes vid skottlossningen. Dessa användes dock hufvudsakligen vid försvaret för att lysa upp mörkret och bringa klarhet i läget. Som signaler vid anfall begagnade man sig understundom af artilleriets raketer.

Så snart en stödjepunkt blifvit intagen, var det ingeniörtruppernas sak att som föregångsmän för infanteriet hastigast möjligt inreda den till försvar gentemot ett möjligt motanfall.

Ju mer kriget urartade till ett positionskrig, desto större och viktigare blef ock ingeniörtruppernas rol. På flere ställen af fronten gjorde man en del kortare framryckningar med sapparbeten liksom äfven förbindelsegrafvarnes utsträckning fingo karaktären af approacher mellan paralellerna. På en del håll försökte man t.o.m. anordna ett reguliert minkrig. Så var det t.ex vid 3.fördelningen meningen att med underjordiska mingallerier fördrifva japanerna ur Linsjinpu, då icke artilleriet lyckades göra detta. Man började sålunda redan i november under kapten Terakopofs ledning gräfva sig fram under jorden. Den 24. januari 1905 hade man hunnit till ett mindre verk vid själfva järnvägsbanken, som flankerade de ryska skyttegrafvarne. Kl. 10 em sprängdes detta i luften, och gropen besattes af jägare. Man började sedan fortsätta vidare framåt, men så blef arbetet afbrutet genom japanernas framryckning.

Försvaret

Förberedda ställningar

Ryssarne uppträdde under detta krig i regel rent defensivt. Typiska för fälttåget voro deras långt i förväg förberedda ställningar, med befästningar i flere linier, uppförda af ingeniörtrupperna som föregångsmän till en arbetstrupp af infanteri eller kinesiska kuli. Man har påstått, att dessa ställningar skulle varit anlagda utan nödig hänsyn till terrängen, och på denna punkt alltför svaga att stå emot japanernas angrepp.

Nu är det emellertid ett faktum, att japanerna ytterst sällan lyckades taga dessa ställningar genom direkt anfall. Vanligtvis blefvo fiendens alla försök i denna riktning tillbakavisade, och ständigt återkom det egendomliga förhållandet, att när ställningarna ändtligen intogos, de flere timmar i förväg blifvit af ryssarne utrymda, utan

2013-01-04


~ 191 ~


detta af japanerna iakttagits. Så var t.ex fallet vid Chajtsjen, Dasjitschao, Ljaojan m.fl. ställen. Detta bevisar åtminstone ingen svaghet i de ryska befästningarne. Äfven om man kan påvisa flere enskilda felaktigheter, måste man i det stora hela säga, att de städse voro uppgjorda på grundvalen af ett ingående studium af terrängen och med stor sorgfällighet i alla detaljer.

Deras svaghet var däremot, att de voro anlagda uteslutande ur ingeniörsynpunkt utan någon hänsyn till styrka och gruppering af de trupper, som skulle besätta och försvara dem. Rikedomen på olika verk och linier ledde till ett bortplottrande af förbanden och en benägenhet att lägga på jämntjockt. Det rent passiva uppträdandet blef härigenom än mer utprägladt, och ett rörligt aktivt försvar gjordes nästan omöjligt genom de långa sammanhängande hinderlinierna.

Kuropatkins kritik

Systemet var så konsekvent genomfördt och så fast rotadt i den allmäna meningen, att det icke en gång hjälpte, att Kuropatkin själf skarpt kritiserade dessa långa jämntjocka linier och framhöll som sin önskan att få starkt befästa stödpunkter förenade med svaga förbindelselinier möjliggörande en framryckning på bred front i mellanrummen. General Velitjko och hans ingeniörer voro i detta fall mäktigare än högste befälhafvaren.

Blan de yngre elementen särskildt vid infanteriet kritiserade man ock systemet mycket skarpt. Anledningen härtill var dock hufvudsakligen den, att ingeniörofficerarne aldrig försummade att gifva infanteriet bakläxa, så snart det någon gång hände, att man fått inreda sig en linie till försvar, där förut inga ingeniörer hunnit staka. På detta sätt var det särskildt i Schacheställningen ej sällsynt, att man lemnat redan uppkastade verk för att gräfva ned sig på

en annan plats. Då man vanligen var för lat att kasta igen de förra efter sig, funnos sålunda inredda åt japanerna stödjepunkter för anfallet, hvilket man också skyllde på ingeniörerna.

Systemet medförde ofandtliga kostnader, där alla dagsverken måste betalas med 10-20 kopek ända till 1 rubel. T.o.m. soldaterna fingo betaldt den lägre dagpenningen, 10-20 kopek, då truppen ju ej kunde sägas arbeta åt sig själf. Slöseriet framträdde ännu skarpare, då en stor del af de långt i förväg inredda ställningarne sedan måste på grund af krigsläget uppgifvas utan strid. Arbetet utfördes alltid med ingeniörparkernas stora verktyg. Soldaterna fingo icke ens som dagsverkare någon öfning i användningen af de bärbara verktygen, officerarne ingen öfning i formernas tillämpning. Truppen fick sålunda intet förtroende för spaden, ingen känsla af dess nödvändighet i striden. Infanteristerna kastade därför ofta bort sina bärbara verktyg. Efter alla de större slagen fick man på nytt utrusta infanteriet med bärbara verktyg.

Till detta egendomliga förhållande bidrog ock mycket det förakt man inom armén hyste för ”mullvadarne”. Straxt efter kriget 1877-78 hade minnet af Plevna och Gomy Duberjak gjort, att man gått allt för långt i sin ifver för fältbefästningar. Som alltid inom denna armé kan äfven här påvisas den ständiga svängningen mellan ytterligheter. Öfverdriften födde leda och opposition.

Infanterilinien (Foto nr. 2??)

2013-01-04


~ 192 ~


Dragomirof bidrog litet till den ”nationella taktikens” återuppståndelse. Bajonetterna fick åter intaga sin gamla hedersplats. Truppsappörerna slopades och de bärbara verktygen stoppades in på förråden för att endast framtagas vid högtidliga tillfällen, vid inspektioner och manövrar. Under sådana omständigheter kan man ej undra öfver, att ingen gärna ville bära på de föraktade verktygen.

Kuropatkin visade sig i detta som i så många andra fall se klarare än flertalet inom armén. Redan i sin stora P.M. vid krigets början talar han om sin fruktan för att å ena sidan infanteriet ej skall förstå att använda sina verktyg, å den andra ingeniörtrupperna ej samarbeta med infanteriet. Händelsernas utveckling visade, att han hade blott allt för rätt. Infanteristerna begagnade första tillfälle att slänga sina spadar, som ansågos fullkomligt öfverflödiga. Man hotade med stränga straff, men det hjälpte icke. Till slut gjordes kompanicheferna äfven ekonomiskt ansvariga för dessa, men lika fullt fick man efter hvarje större reträtt anskaffa ny uppsättning af bärbara verktyg för nästan hela arméns infanteri.

Infanteriets verktyg

Infanteriet är utrustadt med 80 Linnemans spadar och 20 yxor per kompani. Dessutom finnas å trängens 3.linie 16 större spadar, 8 yxor, 6 hackor och 1 spett per kompani. Dessa funnos emellertid icke till hands, när man behöfde dem, och de burna verktygen visade sig föga lämpade för den tunga jord, man därute hade att arbeta i. Bladet var vekt och förstördes lätt, då man använde det till att hugga med, samt dessutom hela spaden för kort, endast ½ m, hvarigenom arbetet blef mycket ansträngande.

Profiler

Hvad de reglementerade profilerna för skyttegrafvarne angår, äro de, som synes af bilaga 70 fig.1, afsedda för respektive halfliggande, knästående,

stående skyttar. Den 4.graden, som var den vanligaste, var dessutom försedd med skyttebank. Vallens höjd vexlar från 0,35 m till 0,71 m, gifvande en på de längsta afstånd lätt märkbar linie i terrängen. Erfarenheten lärde dock så småningom ryssarne att mindska denna allt mer. Slutligen kom man därhän, att man icke uppkastade någon vall framför grafven. Dock visade det sig förmånligare att hafva en dylik om 0,1-0,2 m höjd för att göra sig oberoende af den framför varande markens ojämnheter. En så låg vall är i hvarje fall mycket lätt att maskera.

Men det är ej endast vallens höjd, som gör den lätt för fienden att upptäcka. Af minst lika stor betydelse äro de ofvan vallens krön uppstickande hufvudena. Särskildt om dessa aftecknade sig mot horisonten, visade det sig synnerligen lätt att upptäcka de fiendtliga linierna äfven på de längsta afstånd. Man kunde ock på en del håll iakttaga att bakom grafven uppkastats en vall, som icke gärna kunde hafva något annat syfte än att bilda bakgrund för skyttarnes hufvuden och sålunda göra det svårare för fienden att upptäcka, om grafven var besatt eller ej. Af samma anledning gjordes ock ryggvallarne i fort och redutter högre än eldlinien.

Endast undantagsvis förekommo banetter, då dessa bidrogo att göra vallen lättare för fienden att upptäcka. Någon gång anordnades genom torf eller tegel fullkomligt täckta skottgluggar.

Eldliniens höjd öfver skyttbanken var genomgående 2 arsjin = 1,4 m. Endast om tiden någon gång ej medgaf en sådan anläggning kunde man nöja sig med mindre, men utvidgades sedan grafven till större djup, så fort omständigheterna medgåfvo. När det gäller eldstrid under dagar och veckor är ock den stående ställningen den, som i längden minst anstränger skytten. På detta sätt blef äfven skyddet mot

2013-01-04


~ 193 ~


granatkarteschelden mer betryggande för de hvilande skyttarne.

I samma mån som vallens höjd minskades, måste sålunda grafven göras allt djupare. Bredden ökades dock ej, utan minskades snarare. Vanligen uppgick den till 1,4 m. Jorden var i regel så fast, att grafväggarne kunde göras fullkomligt lodräta. Vid Linsjinpu där man i 4 månader låg på endast ett par 100 m afstånd från fienden, gjordes grafven t.o.m. betydligt vidare nedtill (se bilaga 70, fig 15). Till skydd mot granatkarteschernas småkulor täckte man här grafvarne med flyttbara brädtak.

Ryssarne gjorde alltid grafven af samma profil till hela sin längd. Japanerna åter gjorde den ofta af såsmåningom aftagande djup, som synes af bilaga 70, fig 30. Den del, som låg närmast förbindelsegrafven, gjordes djupast för att underlätta ett doldt besättande och utrymmande. En annan egenhet hos de japanska grafvarne som jag iaktog men som ej återfinnes i deras instruktion för fältbefästningar (bil.71) var att den bakre grafkanten affasades till mer än halfva djupet. Meningen härför var tydligen ej att underlätta marschen bakåt. Affasningen utfördes med samma omsorg äfven, när djupet var så obetydligt, att man med lätthet kunde stiga upp ur grafven. Tydligen var ändamålet att hindra fienden från att i händelse af dess intagande där finna skydd mot försvarsartilleriets granatkartescheld.

Täckta rum anordnades med tiden i allt större utsträckning. Då man efter slaget vid Schache i flere månader fick hålla ständig besättning i skyttegrafvarne blef det nödvändigt att inreda dessa som jordhyddor och t.o.m. förse dem med eldstäder. Taket bestod understundom endast af bräder, plank, gärdsel, ris eller halm, vanligen dock i förening med

någon jordtäckning, för att gifva nödig stadga åt anordningen och säkrare skydd.

Maskeringen

Maskeringen försummades i början af kriget allt för mycket. Vanligen inskränkte man sig till att nödtorftigt täcka vallens framsida med gräs eller ris. Under sommarmånaderna var växtligheten så rik att de några veckor i förväg uppkastade linierna af sig sjäft

täcktes med grönska. Men de nyss uppkastade vallarne kunde med lätthet urskiljas på mycket långa afstånd. Så småningom började man dock allt mer inse vikten af att bättre dölja sig för fienden. Härvid användes flere metoder men det gemensamma draget var att om möjligt anbringa masken 100-200 m framför skyttegrafven. Fans någon skarpt framträdande linie i närheten af ställningen utstakades grafven hels ett godt stycke bakom denna. Var säden förut ej afmejad lemnades gärna en gles linie orörd framför grafven. Stodo sädeskärfvar ute på fältet placerades dessa på liknande sätt. I annat fall utbreddes de komposthögar, som funnos i öfverflöd vid hvarje kinesisk by, i långa linier för att gifva intryck af skyttegrafvar, och som framgår af bilaga 66 sökte man att vid vissa tillfällen göra masken ännu mera fullständig genom att antända dessa linier.

Maskerad skyttegraf

2013-01-04


~ 194 ~


I bergstrakten var det emellertid svårt att finna användning för någon af dessa metoder. De branta sluttningarne gjorde det mångenstädes omöjligt att utstaka linien annat än längs sjäfva den smala kammen af åsarne eller vid deras fot. I detta senare fall kunde man möjligen arrangera dylika masker om ock ej på större afstånd från skyttegrafven; men då möjligheten af reträtt alltid en så stor rol för ryssarne, voro de hänvisade till kammen, där linien alltid var synnerligen lätt att upptäcka, om ej på annat så på de uppstickande hufvudena. Japanerna förstodo dock i regel att undvika dylika platser, och så småningom började äfven ryssarne att anlägga sina grafvar i sluttningen, äfven då denna var mycket brant. Det visade sig mycket lättare att upptäcka linien, då denna gick horisontellt längs sluttningen, än då den sänkte sig småningom snedt nedåt, som synes å bilaga 70 fig 20 o 30 planbilden. På samma gång man härigenom gjorde linien svårare att upptäcka kunde dess besättande och utrymmande ske fullkomligt doldt från dess öfre ända. På detta sett kunde äfven eld i flere våningar arrangeras med bibehållen rörelsefrihet i samtiga linier.

Stormhinder

Stormhinder spelade en stor rol i detta krig. Kuropatkin betonade vid flere tillfällen deras moraliska inflytande och uppmanar till ett vidsträckt bruk däraf för att gifva truppen nödig trygghet och hvila, särskildt nattetid (se bilaga 57). Man gick också flerstädes till sådan öfverdrift däri, att man äfven afskar sig själf hvarje möjlighet till framryckning mot fienden.

Karakteristiskt för ryssarne var det korta afståndet, endast 10-50 m från vallen, under det att japanerna lade sina på längre afstånd, ett par hundra m framför eldlinien. Denna senare metod ansågs afven af många ryssar vara den enda riktiga, och på en del håll ökades afståndet betydligt under senare delen af kriget. Stormhinder kunna ju ej ensamt för sig utestänga fienden. Meningen kan endast vara att under en viss tid hejda hans framryckning och uppehålla honom under kraftigaste möjliga eld. Hur den anfallande i dagsljus lyckats komma inom 100 m från den försvarandes ställning torde dennes eldkraft redan vara så bruten, att stormhindret ej kan på detta sätt utnyttjas och då är äfven dess nytta så godt som ingen. Endast nattetid kan det hafva sin betydelse att fienden blir uppehållen och kommer i oordning straxt före inrusningen, allra helst som under sådana förhållanden man kan förutsätta, att den försvarande ännu är i stånd att verka med sin eld. Ur denna synpunkt vore det sålunda fördelaktigast att hafva stormhinder i 2 linier, den främre redan på en 3-400 m framför eldlinien för strid vid dagsljus, den bakre

(Bildtexter saknas)

2013-01-04


~ 195 ~


åter omedelbart framför densamma för nattstrider.

Ståltrådsnät

Det vanligast förekommande hindret var ståltrådsnät i olika former. Hade man i förväg kunnat anordna detsamma, utgjordes det af 1-1,5 m höga pålar i 4 rader på 2 m afstånd från hvarandra förenade med slät eller taggig ståltråd. Hade man icke haft tid till en dylik anordning, tillverkades vid reserverna spanska ryttare, kors af nyssnämda höjd förenade genom en stång af 3-3,5 m längd. Taggig ståltråd drogs härvid från korsens ändpunkter dels paralellt med stången dels diagonalt i alla riktningar, och åstadkoms sålunda ett mycket kraftigt hinder, som vid nattens inbrott bars fram och förankrades i flere rader på lämplig plats framför ställningen. Äfven ståltrådsanglar (ragasjki) utlades på samma sätt nattetid. De utgjordes af 3 pålar i kors med ändarne förenade sinsemellan med taggig ståltråd. De togo mera tid och materiel att tillverka och måste pågrund af sin lätthet omsorgsfullt förenas och förankras för att ej med lätthet kunna plockas isär. Vid omsorgsfull anordning voro de dock kanske det kraftigaste hindret af alla.

Ett hinder som användes af ryssarna i stor utsträckning var varggropar, antingen ensamt eller i förening med ståltrådsnät. De utgjordes af omsorgsfullt arbetade cirkelrunda trattformiga gropar, af 2 m djup och 2 m i diameter upptill, i 4 rader. På botten anbraktes en eller flere spetsiga pålar. De togo en otrolig tid att anordna, och voro snarare till fördel än till skada för fienden. Hade denna väl kommit fram till varggroparne var han undandragen den försvarandes eld och kunde här samla sig, hvila ut och bryta fram på bred front till själfva stormningen. Så lär åtminstone fallet hafva varit vid japanernas intagande af fortet Nr 2 vid Ljaojan.

Mera sällan förekommo släpförhuggningar, Bristen på skog gjorde, att man till dessa fick samla material på stora afstånd. I samband därmed stod ock deras benägenhet att så småningom försvinna af sig själfva. Trots stränga förbud kunde man ej hindra soldaterna att nattetid här förse sig med bränsle under den kalla årstiden.

Ett annat stormhinder, som mycket användes under den varma årstiden, då gaoljanen stod på rot var att bryta stänglarne 0.5 m öfver marken och vika dem korsvis mot fiendens marschriktning. Detta sätt användes i förening med beredande af skottfält intill 1000m framför ställningen fick man ett stormhinder af betydande utsträckning, som visade sig ganska besvärligt för fienden att öfvervinna.

Skottfält bereddes till 500-800 m afstånd framför ställningen. Döda vinklar sökte man om tiden det medgaf fylla med stormhinder. Afstånd uppmättes genom stegning och utmärktes genom lätt i ögonen fallande märken.

(Bildtexter saknas)

2013-01-04


~ 196 ~


Kanongropar

Artilleriets kanongropar anlades efter flere olika typer. Den vanligaste var en cirkelrund graf om 4.2 m diameter med servicegropar å båda sidor. Kanonens kärnlinie i vågrät läge ligger 1 m öfver marken. Eldliniens höjd öfver grafbotten gjordes därför omkring 0.7 m. I början kom ungefär hälften häraf på grafven, den andra hälften på vallen. Äfven här minskades så småningom den senare och ökades den förra så småningom, tills framför kanonmynningen slutligen endast fans naturliga marken utan vall. På detta sätt vann man äfven den fördelen att dammolnet vid skottlossningen minskade något. – I regel undvek man embrasur, som endast bidrog att röja kanonens plats, och minskade dess skjutfält. I hvarje fall skulle detta omfatta 60° vinkel. För svansspaden gräfdes vanligen en djup fåra i cirkelbåge med medelpunkten mellan hjulen eller vid mynningen. Servisgropar gjordes till en början endast 1 m djupa, men ökades så småningom ända till 2 m under vallens öfre kant eller naturliga marken. Då af servis 4-5 står till venster om kanonen och endast 1-2 på högra sidan gjordes grafven på den senare sidan ibland vida mindre, men oftast till samma utsträckning som den andra. Vanligen försågos de med skyddstak. Ibland försågs äfven själfva kanonplatsen med ett lätt trätak till skydd mot granatkarteschernas småkulor. Teoretiskt skulle tjockleken vara minst 5 cm, men man fann äfven tunnare bräder lemna tillfredställande skydd, i synnerhet om det gafs någon lutning bakåt. För att öka vallens tjocklek uppkastades äfven framför densamma en graf. Detta fann man dock snart öfverflödigt. Enligt instruktionen undvek man i början att bereda plats för ammunitionsvagnarne i närheten af kanonerna af fruktan för explosion i händelse af en fullträff. Snart började man dock anlägga grafvar för dylika, till en början på sidorna af

batteriet sedan mellan hvarannan kanon och slutligen mellan hvarje, och aldrig hörde jag omtalas någon olyckshändelse af denna orsak. De ställdes ibland vinkelrätt mot, men vanligen paralellt med kanonerna. Särskilda förställaregrafvar och stallgrafvar anordnades långt borta från batteriet.

Artilleribeteckning

Artilleribeteckningen, 1 kompani per batteri, fick ofta nog sin graf lagd i linie med batteriet på dess ena eller båda flyglar. Dock valdes äfven vid andra tillfällen en ställning echelonerad bakom eller framför flygeln. Framför fronten på batteriet undvek man sorgfälligt att taga plats, ehuru instruktionen äfven förutsätter en dylik uppställning. De för tidiga krevaderna voro alltför talrika att göra platsen eftersökt. För att trygga batterierna mot öfverraskning nattetid anlades rätt framför desamma på karteschhålls afstånd, 300 m, stormhinder något öfverskjutande batteriets front.

Slutna verk

Under krigets första del förekommo endast mera sällan slutna verk i de främre linierna af fältbefästningstyp. Bristen på dylika gjorde sig särskildt kännbar under nattstrider. Upprepade gånger förekom det, att den svaga besättningen, vanligen endast ¼ af vederbörande trupp, vid fiendens anryckning utrymde de öppna linierna af fruktan för omfattning. Fans däremot ett slutet verk kunde äfven en mindre afdelning hejda betydande krafter. Så t.ex. såg man natten till den 26.augusti 1904 den 2.japanska fördelningens väl förberedda och genomförda nattanfall på X.kårens högra flank mellan höjderna 286 och 300 stranda på ett dylikt slutet verk söder om Tsegau, försvaradt af en ensam bataljon. För öfrigt föll hela linien inom en half timme i fiendens händer, men denna bataljon höll sig utan några nämnvärda förluster hela natten ända till kl.11 fm

2013-01-04


~ 197 ~


följande dag, då den i god ordning drog sig tillbaka.

Från slaget af Schache kan man emellertid säga, att dylika slutna verk kommo flitigare i bruk. Man hade sett deras nytta vid en del tillfällen och vid ännu fler bittert kännt saknaden af dem, och då nu man under fiendens eld ej hade tillfälle till anläggande af några större fort eller redutter fick man nöja sig med verk af lättare profil vanligen endast i form af skyttegrafvar. Dessa visade sig ock praktiskt taget göra i det närmaste samma nytta som de förra. Den låga eldhöjden gjorde dem lätta att maskera och sålunda ytterst svåråtkomliga för fiendens artillerield vare sig det gällde direkt beskjutning eller kasteld.

Bilaga 70 fig.8 visar ett dylikt verk af lätt profil i Ljaojanställningen, där de ännu voro mycket sällsynta, fig.19 och 20 visar dylika i Schacheställningen, där de redan förekommo mycket mera allmänt. Vanligen voro de afsedda för 1-2 kompanier. Deras inre vallar voro afsedda att möjliggöra ett försvar ännu sedan fienden kommit in i den främsta delen af verket. Någon praktisk användning fingo naturligen ej dessa, men hade dock sin betydelse för besättningen som betonande föresatsen af ett envist försvar ännu på kortare afstånd.

Täckta rum

Täckta rum förekommo, som man ser af fig.2, till en början af ringa omfattning och mera opraktisk anläggning. Men ju längre det led, utbildades de af sig själft till allt större omfattning och fulländning. Där anlades präktiga jordhyddor med eldstäder för besättningen och täckta upplag af bränsle, lifsmedel och ammunition. Var läget mera framskjutet och utsatt för fiendens eld, undvek man om möjligt eldning om dagen för att ej genom röken röja platen. Kokning o.d. fick i så fall ske efter mörkrets inbrott. Men vanligen kunde man i största frihet sköta sina dagliga sysslor, huru man behagade.

Längre tillbaka fingo verken fortfarande en mera grundlig anläggning i starkare profiler, och här voro de äfven i regeln slutna. Man kan visserligen säga, att dessa passagèra befästningar i det stora hela erbjödo ett sämre skydd mot artillerielden, än ofvan nämnda verk med skyttegrafsprofil. Den betydliga höjden öfver den naturliga marken och dess skarpa profiler gjorde dem lätta att upptäcka, hvarigenom fienden åtminstone fick ett bestämdt mål att koncentrera sin artillerield emot. Och huru betydande täckningar än förekommo, utgjorde de intet skydd mot 15 cm mörsare och haubitser för att ej tala om 27 cm. Om verkan i alla händelser blef jämförelsevis ringa, kan

man ej påstå, att det var uteslutande verkens förtjänst.

Om det reela skyddet var snarare mindre än bakom en skyttegrafsprofil, var dock den moraliska faktorn, känslan af att vara skyddad, och stormsäkerheten betydligt större bakom de höga vallarne. Och då hufvudsaken vid de slutna verken är att få försvararen att stanna kvar och verkligen tillgodogöra sig sin eldkraft äfven på de kortare hållen, så spelade det ej obetydlig rol, att reträtten var betydligt omständligare och sålunda

(Foto nr. ???)

2013-01-04


~ 198 ~


försvårad ur ett dylikt verk än ur verk af den låga skyttegrafsprofilen.

Af bilaga 70 fig. 3, 4, 6, 7, 21, 22, och 23 synes huru dylika infanteriskansar anlades vid olika perioder af kriget. Besättningen beräknades vanligen till 1-2 kompanier. Hvad forten och redutterna, fig. 6, 7 och 23, angår, ser man, att de med tiden förenklades i sin utstakning. Vallens höjd å front och faser bibehölls dock vid 3 m höjd, liksom grafvens djup här var 3 m. För att öka dess värde som stormhinder anlades på dess botten varggropar och ståltrådsnät. För öfrigt drogos stormhindren i en eller flere linier rundt om verken, närmast intill yttergrafven på 20-30m afstånd ståltrådsnät och varggropar i förening, längre bort endast varggropar och så slutligen ofta ett yttre stängsel af ståltråd. Flankeringen skedde från öppen vallgång å de låga utskjutande ”öronen”. Som man härifrån ej kunde nå grafven framför fronterna fortsattes fasernas graf framåt i en grundare dylik, försedd med stormhinder, som sålunda kunde bestrykas från ”öronen”. Framför dessa gjordes vall- och grafsluttning i en linie för undvikande af döda rum. Till flankering af ryggsidan anlades ett utskjutande halfcirkelformigt ryggvärn, som äfven försvårade ingången till verket. Eldlinien försågs med hufvudskydd och skottgluggar; för att göra dessa svårare att urskilja höjdes de inre vallarne. Fans någon lämplig kulle

att tillgå anlades fortet rundt denna i 2 våningar med mera oregelbunden utstakning. Täckta rum förekommo i allt

större utsträckning, under eldlinien hufvudsaknigen för upplag af lifsmedel och ammunition, Under de inre vallarne för bostäder åt besättningen. Till stärkande af fronten uppställdes i frontvinkeln ofta 1-2 kulsprutor eller kanoner. För flankering af sidoterrängen placerades vanligen dylika äfven i öronen bakom särskild skyddsvall.

För att möjliggöra mera rörlighet i försvaret ledde man en smal förbindelsegraf genom

”öronens” vallgång ned öfver grafven och upp i skyttegrafvar s.k. ”musta seker”, från hvilka man kunde om så önskades bryta fram på bred front.

Batterier

För det gröfre artilleriet anlades batterier af starkare profiler, bakom skylande föremål, byar, kullar o.d. Hvarje kanon placerades för sig i en graf, 7 m i kvadrat, djupet 1 m, vallen rundt om 1.2 m hög. Kanonen ställdes på en bäddning af groft timmer med djupt förankrad rekylpåle och höga rekylkilar. Å båda sidor djupa servisgropar med nischer för ammunition. Längs kanonplatsernas baksida gick en förbindelsegång med nischer för ammunition och på en eller båda sidor af batteriet ytterligare nischer, stundom i flere rader för reservammunition. Platserna för dessa batterier höll man särskildt hemliga. Poster voro utsatta för att hindra hvarje tillträde af obehöriga, ej blott menige utan t.o.m. officerare. Vaksamheten slappades dock snart, när man såg, att fienden ej lyckades med sin eld finna platsen, och slutligen var passagen fullkomligt fri trots posterna som fortfarande utsattes.

Förbindelsegrafvar

Förbindelsegrafvar gjordes till en början med 1.2 m djup graf och 1 m hög

Fort i 2 våningar vid Ljaojan

station (Foto nr. ???)

2013-01-04


~ 199 ~


vall. Kunde grafven ej genom utstakning i sick sack undandragas enfilerande eld, anlades den med talrika tvärvallar, som passerades på ena eller båda sidorna, som fig. 31. utvisar. Småningom minskades vallens höjd, och ökades grafvens djup liksom vid skyttegrafvarne för att göra maskeringen lättare, och sålunda helt och hållet undandraga dem fiendens upptäckt.

Hufvudställningen

Hufvudställningen utgjordes af en rad starka fort på 2-3 km luckor från hvarandra. Dessa voro beräknade för en besättning om 2 kompanier med 2-3 kanoner eller kulsprutor. Något tillbakadragna mellan dessa placerade man 1-2 redutter, för 1 kompani och möjligen 2 kulsprutor, samt slutligen ytterligare tillbakadragna i mellanrummen – batterier. För öfrigt utfylldes mellanrummen med skyttegrafvar i en eller flere linier. Systemet, som ännu vid Ljaojans befästande (se bilaga 72) följdes tämligen skematiskt, tillämpades senare med större frihet och mer hänsyn till terrängens fordringar.

Från början hade man alltid en eller flere framskjutna ställningar, en hufvudställning och en eller flere upptagsställningar. Hade man tid på sig utvecklades hvar och en af dessa ytterligare i flere linier. Så hade man t.ex. vid Ljaojan en första hufvudställning i 2 grupper i sydost och sydväst på 25-30 km från staden, Ansjantsjuan och Ljandjasan-Anpin. Bakom denna hade man så ett par partiella mellanställningar och en 2. sammanhängande hufvudställning i linien Majätun – Kudjatsy – Siapu. Bakom denna ytterligare 1-2 partiella mellanställningar och så den egentliga hufvudställningen, frontlinien kring Ljaojan. Denna utgjorde egentligen ett brohufvud på södra sidan af Tajtsyche, äfven det i sin ordning i 3 linier, de bakre dock mera i egenskap af

upptagsställningar för att möjliggöra ett succesivt försvar.

På norra stranden af floden Tajtsyche flankerades ofvannämnda linier från Tanches inlopp till själfva fortlinien af en 15 km lång linie längs härvarande bergssträcka anda bort till Sykvantun. Äfven denna linie hade sina framskjutna ställningar närmare flodstranden och längre tillbaka en upptagsställning i linien Insjujtsy – Sachutun.

Liniernas läge framgår af Ljaojanbladet (bilaga 11). Som redan nämnts, voro de utförda långt i förväg. De disponibla krafterna och stridsläget kommo därigenom ofta i strid med liniernas läggning och utsträckning. Vederbörande befälhafvares handlingsfrihet inskränktes, och flere linier lemnades utan försök att försvara dem. Och när en linie besattses, fick grupperingen vanligen bestämmas af de anlagda befästningarnes styrka och utsträckning i stället för tvärt om. Frontlängderna blefvo därigenom mången gång onaturligt stora. Det var ingen sällsynthet, att en kår fick 15 km och däröfver att svara för. I början af slaget vid Ljaojan stod sålunda X.kåren öster om staden i linien Sakanj – p.300 fågelvägen 16 km, III.sibiriska kåren åter från p.300 öfver Kajyntsi 12 km. Enskilda bataljoner kunde särskildt i framskjutna ställningar få ända till 3-4 km front, som t.ex. den som ur III.kåren afdelades till bergspartiet mellan Ljandjasan och Tasintun.

Under senare delen af kriget

Under den senare delen af kriget kan man emellertid iakttaga en bestämd minskning i frontlängder. Anledningen härtill har man att söka däri, att dessa ställningar ej voro uppkastade långt i förväg som rent tekniska spekulationer af ingeniörofficerarne, utan direkt framsprungna ur den taktiska grupperingen på slagfältet. Den kritiska

2013-01-04


~ 200 ~


granskningen och de mindre ändringar, som linierna sedan underkastades från ingeniörernas sida, kunde dock icke ändra i hufvudsak detta ställningens organiska sammanhang med trupperna, som hade att försvara densamma. Detta blef ock en hufvudorsak till dess ojämförligt större styrka, äfven om dess profiler och öfriga anordningar voro i regel af betydligt lättare art. På detta sätt kommo frontlängderna här att sällan öfverskrida 5-7 km per armékår.

Af bilagorna 73-78 framgå de närmare detaljerna, ställningens utseende vid X. och XVII.europeiska samt II, III. och IV. sibiriska kårerna.

Skisserna äro kopior af de ”planer”, som tid efter annan insändes från fördelnings- och kårkvarter till högkvarteret. Jämför man t. ex. 73 och 74 sinsemellan, är det rätt svårt att kunna se, att de äro uppgjorda öfver samma område. Dessa officiella handlingar författades ofta tämligen fritt. Någon ledning gifva de dock för uppfattningen af en rysk gruppering.

Öfverallt ser man här samma uppställning i flere linier bakom hvarandra, vexlande från 3-5 ensamt inom främsta kraftgrupperna; samma sak upprepas ock sedan längre tillbaka vid själfva fortlinien på södra stranden af Chumche. Som allmän regel kan sägas att afståndet mellan linierna under denna period af kriget vexlade mellan 500-1000 m. Framför hvarje linie voro vanligen anordnade stormhinder, varggropar, ståltrådsnät och förhuggningar, stundom i flere rader. Dessa synas fullständigast å bil.73, i någon mån äfven å 74, men funnos ungefär i samma utsträckning öfver hela fronten. Att öfvergå till motanfall öfver dylika fält är näppeligen tänkbart. Förbindelsen mellan de olika linierna upprätthölls genom förbindelsegrafvar, endast utsatta å bil.74.

Slutna verk för 1-2 kompanier ser man kringströdda som stödpunkter öfver allt såväl i som mellan de olika linierna. Luckor i linierna voro vanligen utfyllda med dylika på omkring 500 m mellanrum.

Skyttegrafvarne voro i regel afsedda för halfkompanier och bildade oftast en rak linie med tillbakaböjda flyglar. Ej sällan såg man äfven skyttegrafvar för hela kompanier med en lynettformad utvikning på midten för flankering af förterrängen.

Bakom på omkring 100 m afstånd låg vanligen återstoden af kompaniet i skyttegraf, 500 m längre tillbaka bataljonsreserven, likaledes i dubbel skyttegraf. Till en början uppkastades längre tillbaka skyttegrafvar för hela regementen.

Besättandet

Begäret att genom flere linier bakom hvarandra förbereda ett sucsesivt ihärdigt försvar ledde aldeles af sig själft till en gruppering träffenvis vid besättandet af ställningen.

Mera sällan placerade man, såsom under slaget vid Schache XVII.kåren, äfven fördelningarna träffenvis. Vanligen finner man dessa ordnade flygelvis med en skarpt markerad gräns, hvartill ofta togs en väg t.o.m som vid X.kåren, den stora hufvudväg, kåren hade att svara för. Men inom fördelningen finner man i regel brigaderna placerade träffenvis. Då främsta linien under denna period låg i ständig beröring med fienden, ordnade man det hufvudsakligen af hänsyn till det högre befälets bekvämlighet så, att 1 regemente höll de främsta linierna besatta, och brigadens 2.regemente närmast bakre linier, undandraget åtminstone fiendens infanterield. Efter 14 dagar bytte så brigadens regementen plats för att slutligen efter 1 månad aflösas af andra brigaden och få hvila

2013-01-04


~ 201 ~


utom räckhåll för äfven den fiendtliga artillerielden.

Artilleribrigaden delade på samma sätt tjänstgöringen mellan divisionerna, och inom hvarje batteri i främre linien afdelades så en daghafvande afdelning, som fick intaga kanongropar, uppkastade vanligen på annan plats än den ordinarie batteriställningen för att ej röja denna för fienden.

Reserven placerades i en bakre linie med order att förbereda sig till ett upptagande af striden i densamma. För att vara färdig att möta hvarje öfverraskning särskildt nattetid kom man så helt naturligt till att äfven här fördela krafterna lika längs hela linien. För öfrigt föreskrefs på arméorder, att i samtliga redutter och utkanter i byar, liksom i alla slutna verk och flankerande skyttegrafvar skulle finnas ständiga garnisoner.

Hvad beträffar detaljerna af besättandet, framgår af bil.84, att i de främsta skyttegrafvarne skulle minst ¼ af härvarande styrka som ständig garnison i hvarje ögonblick vara färdig att möta fienden. I bil.85 föreskrifves, att minst hälften skulle beredas tak öfver hufvudet i fauser eller jordhyddor.

Bevakningen sköttes af de ”daghafvande afdelningarne.”

Hvarje natt skulle jägarkommandona ut framför fronten för att oroa fienden. Enligt senare föreskrifter skulle dock minst hvarannan natt beredas manskapet fullständig hvila, och ordnades därför tjänstgöringen i aflösningar. För öfrigt förstod man nog att spara sig. Saken ordnades vanligen så, att man ryckte fram till några utrymda skyttegrafvar framför fronten och stannade här till gryningen, då man åter drog sig tillbaka. Äfven de framsända patrullerna aktade sig noga för att stöta på fienden. Bästa beviset på den försiktighet med hvilken allt detta

sköttes å vår del af fronten är den officiella berättelsen, meddelad i armétidningen nr 115 om 2 sårade, som i 6 veckor lågo i en öfvergifven skyttegraf midt emellan de båda fiendtliga linierna, 4-500 m från den ryska, från den 16.okt. till den 29.nov. 1904, utan att under hela denna tid passeras af ryska patruller. Japanerna utvecklade något större verksamhet, som framgår däraf att ett par nätter deras patruller varit framme och tagit kapporna af liken för eget bruk, utan att dock anträffa de båda ryska soldaterna.

Fiendens oroande sökte man ernå genom att då och då öppna en häftig eld.

Infanteriet

Hvad för öfvrigt angår infanteriets uppträdande i försvarsstriden, hvilar en viss oklarhet öfver de reglementariska föreskrifterna. Exercisreglementet betonar eldens förmåga att ensamt för sig genomföra striden och afvisa anfallet. Fälttjänstreglementet åter föreskrifver uttryckligen, att hvarje försvarsstrid skall utmynna i ett motanfall för att ”spränga sönder” den anfallande. Detta är ock den af ålder s.k. nationellt ryska taktiken och ansågs allmänt som den enda riktiga i teorin. Programmet för försvarsstriden formulerades af reglementet i korthet så:

1) Man besätter i god tid framskjutna viktiga punkter 2) Hufvudstyrkan hålles samlad och grupperas till strid först, när fiendens anfallsriktning afslöjats. 3) En stark allmän reserv hålles tillbaka för att möta oförutsedda fall.

Af dessa punkter iakttog man samvetsgrannt den 1. De framskjutna ställningarne voro, som redan nämnts, regel. Men hufvudstyrkan uppdelades genast från början i en ”stridsgrupp” och en reserv. ”Stridsgruppen” är en typisk rysk företeelse. Namnet är synnerligen populärt sen turkiska kriget. Egentligen är det den gamla träffentaktiken, som här

2013-01-04


~ 202 ~


går igen. Stridsgruppen uppdelas i sin ordning i stridslinie och reserv. Stridslinien uppdelas i grupper hvar och en med sin reserv. Sedan har hvarje afdelning i denna sin särskilda reserv. På detta sätt kom på sin höjd ¼ af hela styrkan i eldlinien, som vanligen långt i förväg besatte de uppkastade befästningarne. Afstånden till reserverna vexlade naturligtvis efter de olika afdelningarnes storlek och terrängförhållandena.

Som allmän regel kan emellertid sägas, att dessa afstånd voro de längsta möjliga. Under sådana förhållanden låg faran nära tillhands, att reserven ej skulle hinna fram, när läget började blifva kritiskt. Rörelserna få vid dylika tillfällen en märkelig prägel af långsamhet och försiktighet. Och så tillkommer faran, att den skall gå vilse och icke alls nå fram till den plats där den behöfdes. Sannolikheten af en dylik felriktning växer under fiendtlig eld i förvånande grad. Så t.ex. ser man i den ofvan anförda striden vidSchache den 12.okt.1904 först en bataljon af I.138 från Ulige sättas in mot Siaodnutaj, där striden pågick som lifligast. Den kom emellertid för långt åt höger och hamnade till slut i Tsunkujantun hos öfverste Stachoviitj, chefen för högra flankdetaschementet. Strax därpå sattes en brigad I.219 och I.220 in mot samma punkt från Liutchangon, men den kommer i sin ordning för långt åt venster, korsar bataljonens bana under räta vinklar och vänder slutligen i närheten af Lununmljao tillbaka, utan att hafva uträttat någonting.

Detta är ej heller så mycket att undra öfver. Att på den plats, man redan befinner sig uthärda en ganska kraftig eld är ej på långt när så pröfvande för truppens moraliska halt, som att från en långt tillbaka belägen skyddad plats rycka in på ett område, som man redan på långt afstånd ser ligga under häftig beskjutning särskildt af artillerield.

Har då truppen genom föregående erfarenhet den uppfattningen, att äfven om motanfallet skulle lyckas, det endast blir en tillfällig frist, som alltid kommer att följas af ett återtåg, är det ej så märkvärdigt, att man tycker, det hela ej lönar mödan.

Förstod sålunda fienden att i skydd af mörkret eller på annat sätt doldt framföra sina krafter på fullt verksamma eldafstånd och öfverraskande öppna sin eld, är det naturligt, att trupprörelser inom den ryska ställningen på många håll blefvo så godt som omöjliga. Den svaga eldlinien led visserligen obetydligt af den anfallandes eld, men trycktes redan från början så fullkomligt ned i sina skyttegrafvar, att dess eld ej var så mycket värd. Motanfallet med bajonetten inskränkte sig vanligen till, att man låg kvar och hurrade i sina skyttegrafvar i förhoppning att möjligen på detta sätt skrämma fienden. På detta sätt torde nog mången gång eröfrandet af de ryska ställningarne ingalunda hafva kostat japanerna så mycket folk, som man skulle kunnat tro. Ett typiskt exempel härpå hade man i den ofvan anförda striden om Endouniulu den 11/10 1904.

Emellertid gick det ej alltid så lätt att bryta motståndet. Om man helt och hållet bortser från de tillfällen, då försvaret behöll fältet på grund af anfallets lama genomförande, hvilket visst icke var så sällsynt, som man skulle kunna tro, så har man t.ex. i I.sib.kårens försvar af ställningen vid signalberget söder om Ljaojan den 30. och 31.aug.1904 gentemot Okus fyrdubbla öfvermakt ett lysande bevis på, att försvaret af en ställning kan vara af en otrolig seghet och kraft. Söker man de faktorer, som här gjorde det så framgångsrikt, finner man i första hand, som redan nämts, den trygghetskänsla som man beredt truppen genom en så omsorgsfull maskering af skyttegrafvarne, att äfven när eldlinien var besatt, fienden hade svårt att att

2013-01-04


~ 203 ~


finna den med sin eld. På detta sätt åstadkommos verkliga eldlinier, hvilka äfven för öfrigt redan från början gjordes tillräckligt starka att verkligen uträtta något. Kanske bidrog härtill de just vid detta tillfälle i flere linier ofvanför hvarandra uppkastade skyttegrafvarne, som gjorde, att de främre reserverna kunde medverka med sin eld. Den skyddande höjdkammen gjorde det möjligt att hålla de bakre reserverna nära och dessas förflyttningar dolda. På detta sätt kommo reserverna också till användning. Den säkraste reserven vid ett försvar är emellertid en riklig ammunitionstillgång. Man hade ock dragit försorg om rikliga upplag. Det 2.skytteregementet t.ex. förbrukade öfver 1 000 000 patroner eller omkring 500 per man. Naturligtvis bidrog ej litet till utgången det oförsiktiga framförandet af anfallet rätt i fronten på den försvarande öfver öppna slätten, där som nämnts fria skjutfält annordnats ända till 800-1000 m från ställningen, samtidigt försvårande fiendens framryckning. Här visade det sig ock, att äfven om natten försvaret är starkare än anfallet, när man väl är förberedd på hvad som komma skall. Med gevären på förhand inriktade beströks anfallsfältet, så att icke ens den järnhårde Oku lyckades tvinga fram sina skaror genom den mötande elden. Anfallet upprepades gång på gång natt som dag, men med lika liten framgång. Man lyckades visserligen af en tillfällighet sätta sig i besittning af en framspringande punkt å venstra flygeln, men längre kom man icke. Och äfven när försvararen på befallning från högkvarteret slutligen under kvällen den 31/8 utrymde ställningen, slog arriärgardet tillbaka den sista stormlöpningen. Och förlusterna i ställningen voro mycket obetydliga, hufvuddelen af de 3000 döda och sårade, som kommo på I.kårens del voro förorsakade genom de motanfall som vid fullt dagsljus företogos af ryssarne.

Det var ock på grund af dessa erfarenheter, som man sedermera började lägga stor vikt vid maskeringen och att hålla åtminstone gruppreserverna så nära som möjligt till eldlinien och trygga deras framförande genom djupa förbindelsegrafvar. Till den allmänna reserven som på slättlandet allt fortfarande lades långt tillbaka för att trygga densamma under ställningskrigets långa månader, hade man dock svårt att få goda förbindelser. Praktiskt taget fick sålunda hvarje linie utkämpa sin strid för sig. Att detta skulle gifva den anfallande en stor fördel är naturligt, då han för hvarje gång kunde utveckla hela sin eldkraft mot endast en mindre del af den försvarandes styrka.

Kavalleriet

Hvad kavalleriets uppträdande vid försvaret angår var det genomgående lika med infanteriets. En del kvarhölls i allmän reserv. Hufvuddelen användes att skydda flankerna eller täcka luckor i linien. Dessa befäste sina ställningar på samma sätt som vid infanteriet och

täckte fronten med stormhinder. Någon tanke på ett uppträdande till häst synes man icke haft. Åtminstone kom något dylikt aldrig till utförande. Som en egenhet kan anföras, att då infanteriets exercisreglemente endast talar om stridens genomförande med eld, framhåller kavalleriets nödvändigheten af att, då det gäller ett envist motstånd, slutligen öfvergå till motanfall med

Kosacker i ställning

2013-01-04


~ 204 ~


bajonetten. Dragonerna skola härvid fortsätta att skjuta under framryckningen, en metod, som nu äfven rekommenderas åt infanteriet. Kosackerna åter, som ej hafva bajonetter, hänga genast från början geväret på ryggen och gå fram till inrusningen med sabeln i hand.

Artilleriet

Hvad artilleriet beträffar, så var dess uppträdande vid försvaret detsamma, som redan skildrats vid anfallet, endast att tillbakahållandet af en reserv här ännu starkare gjorde sig gällande. Denna artillerireserv vexlade mellan 25-50% af styrkan. I bilaga 81 från I.sib.kåren vid Ljaojan ser man den utgöra 39%, i bilaga 82 från hufvudställningen i fortlinien söder om Chunche 44% af hela styrkan. Egendomligt nog tyckes man ej heller hafva kommit till den uppfatningen, att man häri har att söka anledningen till det ryska artilleriets märkvärdiga underlägsenhet under det japanska trots sin större nummerär och bättre materiel. Visserligen lät Kuropatkin i sina P.M. mot slutet icke lika säker på denna sak, men upprepade gånger framhälls, att med den snabbskjutande materielen det ej längre som med den gamla gällde en täflan att komma först i ställning och eldgifning, utan tvärt om den, som kan narra motståndaren att först öppna eld och blotta sin ställning, hade utsikten att med ledning häraf kunna välja sin plats så, att det blefve en lätt sak att tysta honom. Den underförstådda förutsättningen härför var naturligtvis, att denna ställning skulle vara undandragen fiendens iakttagelser. Också kan man säga, att vid försvaret man så småningom kom därhän att verka nästan uteslutande med indirekt eld, om någon möjlighet fans att undvika den direkta. En följd af det ständiga tillbakahållandet af en betydande del af artilleriet i reserv var att man så småningom förlorade förmågan att begagna sig af hela artilleristyrkan. Detta kom sig helt

naturligt däraf, att man vid grupperingen af infanteriet endast tog hänsyn till den del af artilleriet, som afdelades till främre linien. När man sedan behöfde draga fram återstoden, fans ingen plats för denna, om man ej ville låta densamma skjuta öfver hufvudena på det redan utvecklade infanteriet. Men med det slarf, som utmärkte denna skjutning, och mängden af förtidiga krevader blef naturligen ställningen framför kanonmynningarne synnerligen obehaglig, och man såg vid flere tillfällen prof på, att infanteriet ej ville underkasta sig detta, utan helt enkelt utrymde ställningen. Det gick också så långt, att general Bilderling, chefen för vestarmén, i slaget vid Schache klagade, att man hade för mycket artilleri. Betecknande var också det skäl, han närmast anförde, nämligen att det minskade i så väsentlig grad det disponibla infanteriet. Då enligt order hvarje batteri skulle ständigt hafva sitt kompani som beteckning, blef detta på armékårens 14 batterier ej mindre än 1/8 af hela infanteristyrkan.

Oaktadt detta tillbakahållande af starka reserver af både artilleri och infanteri, som aldrig kommo till användning i striden, och trots den dåliga förbindelsen mellan de olika kraftgrupperna såväl i fronten som på djupet, visade sig dock dessa befästa ställningar söder om Mukden vara nog starka att motstå japanernas mest energiska anfall. I regel utrymdes de samtliga först på order från högre ort, och när japanerna någon gång som t.ex. vid Fusjun lyckades bryta sig igenom linierna berodde detta kanske mest på tillstötande biomständigheter, som man icke kunnat beräkna å någondera sidan. Söker man efter anledningen till denna betydligt ökade styrka i de ryska ställningarne efter slaget vid Schache i jämförelse med föregående tillfällen, finner man utom redan anförda bättre detaljanordningar och ställningens mera organiska sammanhang med truppernas styrka och gruppering, att en ej ringa rol

2013-01-04


~ 205 ~


spelade härvidlag den bättre hushållning med truppens krafter, som Kuropatkin så småningom lyckades införa. Sömn och varm mat, sade han, voro bland de kraftigaste skyddsmedel, som stodo till buds, när det gällde att hålla ut i ett ställningskrig. Sömn kunde man skänka soldaten endast, om man gåfve honom känsla af trygghet mot öfverraskningar. Som medel härtill rekommenderade han särskildt stormhindren, och man ser äfven, att han häri blef åtlydd kanske mer, än han åsyftat. Och lika viktigt, om ej mer, var ett mål varm mat hvarje dag. Häri hade ryssarne en ovärderlig hjälp i sina köksvagnar; som hvarje kväll vid mörkrets inbrott körde fram ända till de främsta linierna med ångande varm soppa och kött till den frusna besättningen i skyttegrafvarne. Utan dessa vagnar skulle ryssarne hafva stått sig slätt.

Den största svagheten i den ryska ställningen var dess passivitet. Allt var anlagdt endast på ett rent afvärjande, och liksom hvarje enskildt verk utmärkte sig för tillbakaböjda flyglar, så var det äfven med ställningen i stort. Dess i rätt nordlig riktning böjda högra flank inbjöd särskildt till omfattning. Det var äfven genom omfattning som japanerna lyckades mera skrämma än tränga ut ryssarne ur deras starka ställning. Man har i den militära pressen framhållit, huru mycket bättre det skulle hafva varit att istället för dessa tillbakasvängda flyglar hafva haft en eller par kårer echelonnerade bakom flygeln såsom ett kraftigt hot i flanken på hvarje försök till omfattning. Emellertid är det ej nog med att hota genom sin uppställning, hotet måste göras kändt af fienden genom ett mera aktivt uppträdande, än som i regel presterades af de ryska kårerna. I annat fall går det, som det gick i början af slaget vid Schache, då VI.kåren hölls tillbaka utom högra flygeln på XVII.kåren i och för dennas kraftiga skydd. Japanerna fingo fullkomligt ostörda utföra sin omfattning och utan att på något sätt

oroas utföra det afgörande anfallet mot XVII.kåren den 12.okt.1904.

Förföljandet

Ryssarne

Ryssarne kommo under hela kriget aldrig i det lyckliga läge att få försöka sig på en förföljning i stort. De fingo sålunda ej heller tillfälle att visa, huru de skulle kunnat genomföra de olika reglementenas stridiga föreskrifter i detta fall. Infanteriexercisreglementet, som är mest konsekvent, från sin ståndpunkt sedt, vill att man efter att hafva genomfördt hela striden med sin eld äfven genom denna skall utföra förföljandet. Fälttjänstreglementet åter säger i p.101 ordagrannt: ”Vid fiendens

anryckning bör man begagna hvarje

lämpligt tillfälle att anfalla honom med

bajonetten. Men sedan man kastat honom

öfverända, skall man icke låta förleda sig

att förfölja honom, alldenstund man

genom att tränga efter den vikande

fienden, förlorar fördelen af sin ställning

och riskerar att stöta på friska krafter och

t.o.m. kan draga fienden med sig in i

ställningen. Därför bör man, om fienden

har reserv, efter att hafva kastat hans

främsta afdelningar öfverända, snabbt

återvända till ställningen, och ordna sig i

det som kan visa sig nödigt och förbereda

sig att möta ett nytt bajonettanfall af

fienden.” Denna föreskrift torde ej vara lätt att omsätta i praktik. Reglementet går tydligen ut från den förutsättningen att striden genomföres genom en serie af smärre bajonettanfall. Den senare delen af ofvanstående citat tyder visserligen på att här endast afses striden i förterrängen i framskjutna ställningar, mellan de främsta afdelningarne. Det är dock å ena sidan svårt att tänka sig, att man å båda sidor inskränker sig till att låta dessa helt genomföra en isolerad strid. Å andra sidan talar citatets förra del tydligen om strider i allmänhet och förutsätter, att så snart man ej kan vara säker om, att ej fienden ännu har orörda reserver att framföra, bör förföljandet ej

2013-01-04


~ 206 ~


igångsättas. Då man i verkligheten sällan torde ernå full visshet i detta fall, är det tydligt, att de fleste befälhafvare i dylikt läge få svårt för att besluta en förföljning. Man såg också aldrig exempel på en dylik, äfven om striden ej sällan på enskilda delar af slagfältet understundom tog en för ryssarne fördelaktig vändning. Härtill medverkade naturligtvis de stora afstånd, på hvilka striderna utkämpades, och den ringa kunskap, man härigenom i själfva verket hade om fiendens styrka vare sig i främsta linien eller i bakomvarande reserver. När under slaget vid Ljaojan Okus anfall mot I.sibiriska kåren den 30. och 31. augusti hade fullkomligt misslyckats, och de långa infanterilinierna lågo utbredda på 600-1000 m afstånd framför ställningen utan möjlighet att komma vare sig fram eller tillbaka, visste man å ryska sidan ingenting om fiendens blottställda läge, utan trodde blott, att han sparade sin kraft till anfallets genomförande i skydd af mörkret. Japanerna å sin sida voro alltför kloka att genom ett återtåg utsätta sig för onödiga förluster och meddela fienden, att de misslyckats i sitt anfall.

Japanerna

Japanerna förstodo sig heller aldrig på att genomföra en förföljning. Gällde det mindre afdelningar, nöjde man sig med att förfölja genom eld, så länge man kunde nå den vikande fienden på detta sätt. För öfrigt ansåg man sig tydligen hafva gjort nog, när man nått det föreskrifna målet, och var alltför försiktig att riskera sig ut i ett ovisst fullföljande af den vunna framgången.

I det stora hela hade man äfven på denna sida allt för ringa kännedom om fienden att kunna gripa det gynnsamma ögonblicket. Särskildt belysande i detta hänseende är det egendomliga faktum, att man efter slaget vid Ljaojan, då ryssarne under den 3.september drogo sig tillbaka öfver hela fronten, icke hade någon aning härom, fastän den segrande

Kuroki stod i deras flank på norra stranden af Tajtsyche. Först den 4. lära de hafva fått visshet om, att de ryska linierna voro utrymda och den 5. fick den 3.ryska fördelningen som arriärgarde på hufvudvägen för ett ögonblick känning med deras artillerield. Panik utbröt ögonblickligen bland infanteriet och trängen, men ett batteri lyckades upptaga striden, och japanerna afstodo från vidare fullföljande af striden. Så otroligt det låter, tilldrog sig detta vid middagstiden den 5.september endast 1 svensk mil från byn Sukvantun, som Kuroki intagit redan natten mellan den 1. och 2.september. Hade man gjort ett något allvarligare försök att följa efter, skulle de ryska förlusterna blifvit ofantliga, särskildt vad trängen beträffar, som blockerade alla vägar. Att det nu gick lyckligt, var sålunda näppeligen ryssarnes förtjänst. Förtjänsten häraf måste utan tvifvel skrifvas hufvudsakligen på japanernas konto.