En idé fyller 60

72 73 abk:s jubileumsbok

En idé fyller sextioAB Kristianstadsbyggen 1950 - 2010

2 abk:s jubileumsbok 3

omslagsbild

Moderna hus var ofta liktydigt med höga hus i efterkrigstidens Sverige. Midsommar-firande på Lyckans Höjd 1958.

grafisk form & produktion sparr & cotext olaf johanssonbild abk / fredrik persson / regionmuseet / polyfotoarkivet tryck holmbergs papper inlaga multidesign smooth white 170g. omslag galleri art silk 300 g

isbn 978-91-633-6341-2


Lika aktuell nu som då 5

Kristianstad reser sig ur slummen 10

Det stora experimentet 32

Kampen mot outhyrda lägenheter 41

Gammalt slarv blir nytänkande 45

Trycket på förvaltningen ökar 49

ABK får stryk men reser sig 61

Livet efter sextio 69

Innehåll



Lika aktuell nu som då

Ordet slum användes ofta för att beskriva de slitna och ibland fall-färdiga bostäder som fanns i Kristianstad. Här en gårdsmiljö från JH Dahlsgatan från början av 1950-talet.

Idén bakom allmännyttiga bostadsbolag är egentligen

mycket äldre än sextio år. Men här i Kristianstad slog

tanken rot först 1950. Då bestämdes att stadens

invånare, genom ett kommunägt bolag, själva skulle

bygga och äga sina hyresbostäder. I och med det tog

Kristianstad ett stort steg i riktning mot välfärds-

samhället. Det samhälle vi idag upplever som självklart.

Trots att ABK bara är ett bland många kommunala

bostadsbolag, är vår historia unik och väl värd att

berätta. Det som förvånar mest är kanske den allra

första tiden. En i flera avseenden modern tid, med

lagstadgad semester, allmän sjukförsäkring och

bostadsbidrag. Men som vi strax ska se, utan kraft att

ge invånarna anständiga bostäder. Så här i efterhand

verkar det märkligt, och det tyckte nog många redan

på den tiden. Ändå hände inget radikalt förrän det nya

bostadsbolaget hade bildats.

Denna historiebok (som samtidigt är vår jubileums-

bok!) har vi gjort för att berätta vår historia, men också

för att påminna om idén bakom ABK.

Den är mer aktuell än någonsin.



Kvällsposten 23/1 1955


Bild ovan: Även om man själv inte upplevt det, är det lätt att föreställa sig hur det är att sitta på ett utedass en kulen vinterdag.

Bild till höger: De gamla bostäderna var ofta både trånga och dragiga.



Kristianstad reser sig ur slummen

En snabbt växande befolkning tillsammans med arbetslöshet och bostadsbrist fick under slutet av 1800-talet en miljon människor att utvandra från Sverige. Andra övergav hembygden för att flytta in till staden där man hoppades få ett bättre liv. Ofta väntade rum i torftiga hyreskaserner. Nästan alla bostäder byggdes och förvaltades i privat regi och underhåll var inget som prioriterades. Till långt in på 1930-talet hade Sverige Europas sämsta boendestandard näst efter Finland. Allt fler tyckte att det allmänna borde ta ett större ansvar för att ge folk ordentliga bostäder. Formerna för hur det skulle ske diskuterades länge och det man slutligen fastnade för var det kommunala bostadsbolaget. Genom att kommunen agerade på bostadsmarknaden och hyrde ut lägenheter till rimlig hyra, kunde man sätta press på enskilda fastighetsägare. I Kristianstad fanns slum både i centrala staden ochpå Vilan. I början av 1950-talet var 97 lägenheter med ungefär 300 boende utdömda. Bostadssaneringen gick trögt. Kommunen försökte köpa de illa skötta fastigheterna för att riva och bygga nya bostäder, menhusen var små och taxeringsvärdet ofta högt. Detkrävdes flera gamla fastigheter för att få så mycket tomt-yta att man kunde bygga ett nytt, modernt bostads-hus. Med saneringsbidrag försökte man stimulera

fastighetsägarna att själva bygga nya bostäder, men initiativet fick inget större gensvar. I en utredning beställd av stadsfullmäktige 1949 varnades för en återgång till den finansiering av bostads-byggandet som rådde före andra världskriget med alltför stort inslag av spekulation. För att motverka detta borde huvuddelen av bostadsbyggandet ske genom företag utan enskilt vinstsyfte och under kontroll av kommunen, menade utredningen. Vid den här tiden utgick statligt stöd till bostadsbyggandet i form av förmånliga lån och generella subventioner. Motkravet var att bostadsföretaget rättade sig efter uppsatta regler för allmännyttan. Det gällde bland annat utdelning på eget kapital. Kravet att allmännyttiga bostadsbolag även måste vara kommunägda, kom inte förrän 1974.

DEN 23 FEBRUARI 1950 bildades AB Kristianstadsbyggen. Som ägare stod Kristianstads kommun och fackförenings-ägda Riksbyggen. Redan året därpå hade man byggt 51 lägenheter i företagets första byggprojekt, kvarteret Valthornet. I färdigt skick skulle den 200 meter långa och fyra våningar höga fastighetslängan längs Kanal-gatan komma att bli känd som Kinesiska Muren. Lägenheterna utannonserades i lokaltidningarna. Intresserade uppmanades att komma till expeditionen på rådhuset. På utsatt tid hade inte mindre än 750 personer

Den som bor i ett dåligt skött hus, i en eländig bostadsmiljö, kan ändå känna sig hemma.




Bild till vänster och ovan: 750 personer köade på rådhusgården för att söka de första 51 lägenheterna som AB Kristianstadsbyggen färdigställde i kvarteret Valthornet.


Bild ovan och till höger: För att underlätta administrationen av alla bostadsansökningar, öppnades på Lasarettsboulevarden 9A i mitten av 1950-talet en “anmälningscentral” vilken i princip fungerade som kommunal bostadsförmedling. För att undvika det man kallade ”okynnesanmälningar” hade man en anmälningsavgift på 5 kronor. Verksamheten finansierades genom att den som fick en bostad genom förmedlingens försorg fick betala en viss procent av första årets hyra till centralen. Centralen hade inledningsvis bara öppet kvällstid och första föreståndare var Nils Oddmark. Bilderna togs premiärdagen den 10 januari 1956.




Vardaglig syn i bostadskvarteren: säckar med koks eller briketter och ibland vedstaplar. Långtifrån alla bostäder hade centralvärme.



Bild till vänster: De röster som höjdes för att få ett slut på bostadsmisären talade ofta om barnens villkor.

Bild ovan: Många gånger avstod hälsovårdsmyndigheten från att döma ut bostäder eftersom det inte fanns någonstans för de boende att ta vägen.


ställt sig i en ringlande kö på rådhusgården. När dörrarna öppnades blev det trängsel och väl framme i anmälnings-rummet väntade inget annat än en blankett – en intresse-anmälan att ta med hem, fylla i och återsända. Efteråt kunde man läsa beska tidningskommentarer om hur det hela hade skötts. Trots att alla visste hur besvärlig bostadssituationen var, verkar det stora antalet sökande ha kommit som en överraskning. AB Kristianstadsbyggen hade som uppgift att ta ett socialt ansvar och därför fördelades lägenheterna enligt ett urvalssystem. En tredjedel gick till sökande med dåliga bostäder, en tredjedel till flerbarnsfamiljer och en tredjedel till nyinflyttade. Knappast en ordning som hade gått att tillämpa idag. Med tiden blev det för mycket arbete att ta emot alla förfrågningar och anmälningar från bostadssökande. I januari 1956 tog AB Kristianstadsbyggen initiativ till bildandet av en anmälningscentral som drevs av flera aktörer på bostadsmarknaden: kommunen, HSB, fastighetsägarföreningen, AB Kristianstadsbyggen samt lokala byggmästare. Målet var att centralisera bostads-kön och få ordentlig statistik över hur många som sökte bostad.

BOSTADSBRISTEN SKAPADE ett stort tryck. Att inte kunna få en ordentlig bostad hindrade människor från att bilda familj. Inflyttade kunde få arbete men ingen bostad. Andra, som till exempel brevbärarbiträdet Gunnar Bond-

esson och hans familj, hade fått lägenhet i Kristianstad men bodde mycket trångt:

– I nio år har vi tiggt om en ny bostad. Sju stycken är vi om att dela en enrummare. Det betyder 3 kvadrat-meters livsrum per person, när kök och tambur räknats ifrån. – Det här är inte ett hem längre, utan ett sprick-färdigt hotell, säger fru Anna-Lisa. Min man ligger i köket, men vi andra sex måste tränga ihop oss i ett enda rum. Det kan tyckas miserabelt möblerat: en fåtölj, ett bord, en bokhylla – det är allt! Men saken är den, att sängarna stjäl resten av rummet när vi bäddat. Hela rumsarealen upptas av täcken, madrasser och filtar. Ibland kan man knappt tränga sig in. Resten av våra möbler har vi fått sätta upp på vinden.

Kvällsposten, okänt datum.

Byggmästarfirman Einar Nyström som byggde både Valthornet och Lyckans Höjd för AB Kristianstadsbyggens räkning kontaktades dagligen av bostadssökande med ”böner och förbannelser”. En herr Lundsten på företagets kontor intervjuas hösten 1953 av lokaltidningen och han är inte optimistisk: ”Jag är säker på att om vi hux flux kunde färdigställa 1 000 lägenheter här i stan så skulle de vara uthyrda på ett litet kick,” säger han.

Gården var platsen där allt hände: tvätt, toalettbesök, möten och lek. Sopor och latrin hanterades i tunnor. Här en gårdsmiljö från kvarteret Hovrätten 1954.



Efter tre års byggande stod Valthornet (Kinesiska Muren) färdigbyggt med 179 lägenheter plus tvättstugor, bastu och lokaler för fritidsverksamhet. Även ett dagis (eller barnträdgård som det hette då) för 40 barn hade byggts och hyrdes ut till kommunen. Enligt den nya tidens anda skulle båda föräldrarna ges möjlighet att arbeta och bidra till hushållskassan. Behovet av bostäder var fortfarande stort. Mycket slum återstod. Under rubriken ”Otroligt bostadselände i Kristianstad” beskriver Kristianstadsbladet 1957 en fastighet mellan Västra Boulevarden och Teatergatan där lägenheterna saknar eldstad, dryper av fukt och har mossa som gror. Texten inleds med: ”Råttor kanar på köksgolv som är isbana”.

Signaturen har varit i tillfälle att ta en titt på ovan nämnda fastighet och lägenheterna i samma. Det är ingen liten fastighet, och där bor människor i varje prång, ofta under förhållanden som vi skulle förnekat som möjliga i vår tid, om vi inte sett eländet med egna ögon.

Kristianstadsbladet, 23 november 1957.

AB Kristianstadsbyggen gick strax igång med nästa byggprojekt, denna gång på Lyckans Höjd. Här reste sig 1958 Kristianstads första moderna höghusområde med 460 lägenheter, underjordiskt garage, central pannanläggning och barnträdgård. I lokaltidningen beskrevs området som ”en stad i staden” och ”Manhattankvarter”.

De höga husen med sina moderna lösningar blev tecken på att en ny tid kommit till Kristianstad. Men höjden ifrågasattes också. När AB Kristianstadsbyggens VD Sven Hansson 1961 presenterade ett förslag till punkt-hus på Vilan i tio till tolv våningar verkar reportern från Sydsvenska Dagbladet inte ha blivit övertygad:

Nog skulle det bli pampigt alltid med några sådana utropstecken i stadssilhuetten, men frågan är väl om det blir så trivsamt. Har Kristianstad verkligen så ont om tomtmark att man måste gå i höjden på det viset?

Sydsvenska Dagbladet, 1 april 1961.

1961, drygt tio år efter starten, hade Kristianstadsbyggen 3 800 hyresgäster. En jubileumsskrift togs fram där man framhöll insatser som bolaget gjort för fritidssysselsätt-ningen i sina bostadsområden. Det sociala ansvaret tog sig flera uttryck, bland annat hade en särskild förening bildats för fritidsverksamheten som pågick i fyra lokaler och ett ”fotolaboratorium”. Dessutom ordnades fester vid midsommar, lucia och jul. De nybyggda bostadsområdena gjorde att Kristianstad växte. Men också människorna skulle växa. Redan från början fanns ambitionen att leverera en boendemiljö som förutom hög materiell standard även skulle stimulera till umgänge och engagemang.


Anläggande av utemiljöer i kvarteret Valthornet 1953 under överinseende av stadsträdgårdsmästare Henning Lundström.


Husbyggande var till stor del ett manuellt arbete men ibland behövdes större resurser. När ABK 1953-1958 byggde området Lyckans Höjd var det ett av de största byggprojekten i stadens historia, med 13 hus och 460 lägenheter.




Kristianstads sista fattighus, Hönedalsgården, gick sitt öde till mötes 1955. Till vänster i bakgrunden syns ABK:s nybyggda tre- och sexvåningshus på Lyckans Höjd.


Vy över Lyckans Höjd där parollen för dåtidens stadsbyggande “Ljus och luft” hade förverkligats.



I kvarteret Hästen på Sommarlustvägen inviger kommunfullmäktiges ordförande Axel Kroon konstverket “Från fall till fall” av Arne Jones.



Det stora experimentet

Folkomflyttningen från landsbygd till stad fortsatte och bidrog till att bostadsbristen höll i sig in på 1960-talet. Optimismen var det dock inget fel på. 1962 hade Kristianstad 26 000 invånare och man förväntade sig både industriell expansion och ökad inflyttning:

Den inför den vidgade Europamarknaden pågående industrikoncentrationen söderut och den allt svårare trängseln på Skånes västsida måste ge Östskåne en jättechans, anser lokaliseringsexperterna. Här finns nämligen inte blott gott om tomtmark utan här finns också något för industrin så lockande som en stor arbetskraftsreserv. För Nordöstskånes centralort Kristianstad bedömes framtidsmöjligheterna särskilt optimistiskt, och stadens fäder har nyligen beslutat starta en stort upplagd reklamkampanj och PR-verk-samhet som skall göra staden och dess möjligheter kända landet över.

Sydsvenska Dagbladet, 12 april 1962.

Med Örestad som förebild myntades begreppet Hanö-stad där Kristianstad sågs som centralort för nordöstra delen av Skåne. Industrisatsningen ledde till att företag som LM Ericsson och Rosendahls etablerade sig i Kristianstad. Tanken väcktes att man skulle bygga bostäder åt dem

som arbetade på industriområdet, och Näsby kom på förslag. Bostäderna skulle hamna långt från stadskärnan och därför ansåg man att bostadsområdet måste göras stort, med många bostäder så att det kunde bära ett eget utbud av service och butiker. Den 22 november 1963 skakades världen av mordet på president John F Kennedy. Här hemma fick AB Kristian-stadsbyggen klartecken att börja bygga de första sex-våningshusen längs Näsbychaussén i det som sedan skulle bli Gamlegårdsområdet. Bara några dagar efter de svarta rubrikerna intervjuade lokaltidningen AB Kristianstadsbyggens VD Erik Näckmark. Han ansåg att arbetet snarast behövde komma igång. En orsak till brådskan handlade inte om behoven hos de tilltänkta hyresgästerna utan om bristen på byggarbetare:

Direktör Näckmark understryker också det önskvärda i att vi här i Kristianstad och bygden omkring kan hålla hög och jämn sysselsättning för byggnads-arbetarna, så att dessa inte behöver se sig om efter arbete på andra håll. Nu är det ju en hel del som gett sig iväg, och det är ovisst om de återkommer. Vi har inte råd att förlora byggnadsarbetare, för här behöver vi hålla hög byggnadsproduktion.

Kristianstadsbladet, 28 november 1963.


De första husen som byggdes på Gamlegården var sexvåningshusen vid Näsbychaussén. Bilden är tagen 1964.


De första lägenheterna på Gamlegården stod inflytt-ningsklara 1 april 1965. Sex år senare var all planerad bebyggelse färdig. Med totalt 1 850 lägenheter fanns ett stort behov av service i det nya bostadsområdet. Grönområdet mellan husen försågs med bollplaner, lekplatser, uppvärmd badbassäng och tennisbanor. En kulle anlades så barnen kunde åka kälke om vintern. Kommunen placerade fritidshem, barndaghem och lekskolor på området. Landstinget öppnade en läkar-station. I fastigheternas källarutrymmen inreddes lokaler för fritidsverksamhet. Tvättstugorna hade lekutrymmen för barnen. Varje lägenhet gavs en park-eringsplats och dessutom anlades ettusen extra platser ”som reserv och för besökande”. Kronan på verket blev affärscentret som sommaren 1970 stod klart med två livsmedelshallar, bank, post, bibliotek, fritidslokaler, kiosk, kemtvätt, urmakeri, samt herr- och damfrisör.

MAN VAR MITT UPPE i det väldiga miljonprogrammet som under åren 1965 till 1974 producerade en miljon nya lägenheter i Sverige. Kritiken mot hur de nya bostadsområdena utformades kom tidigt. Under tiden

Gamlegården byggdes, framfördes synpunkten att stora bostadsområden är trista och saknar aktiviteter för sina invånare. I sitt tal vid Gamlegårdens invigning bemötte kommunalfullmäktiges ordförande Klas Olsson dessa åsikter:

– Det har vid otaliga bostadsundersökningar visat sig att det funnits gott om problem under uppbyggnads-tiden. Men när väl området fått sin egen prägel, när allt börjat fungera och man hunnit knyta kontakter med andra människor så har också invånarna funnit sig väl tillrätta och funnit trivsel i miljön, sade hr Olsson.

Kristianstadsbladet, 5 juni 1971.

I samband med kommunsammanslagningen 1967–1974 mer än fördubblades antalet invånare i Kristianstads kommun från 27 500 till 66 700. På Gamlegården växte antalet boende och 1974 bodde uppskattningsvis närmare 7 000 personer på området. De flesta var familjer med barn och ungdomar. I takt med industrietableringarna

Lekplatser och annan parkmiljö, blev snabbt en viktig fråga på Gamlegården.



Gamlegårdens centrumanläggning stod klar sommaren 1970. Här fanns den service som skulle göra området självförsörjande: två livsmedelshallar, bank, post, bibliotek, fritidslokaler, kioskbutik, kemtvätt, urmakeri samt herr- och damfrisör.


ökade arbetskraftsinvandringen och 1975 bodde nästan 1 400 invandrare i centralorten. De flesta kom från Grek-land, Jugoslavien och Finland. Den stora satsningen på Gamlegården räckte inte för att mätta kommunens behov av bostäder. Redan under invigningen av Gamlegården kunde besökarna studera en utställning som visade AB Kristianstads-byggens nästa stora bostadsprojekt som man kallade Österängsgården.

NÄR STADSPLANEN FÖR Gamlegårdsområdet togs fram 1963 ville bostadsstyrelsen att man vid byggandet av nästa större bostadsområde skulle eftersträva en placering närmare stadskärnan. Även om Härlövs ängar var på tal blev slutligen Österäng platsen för det nya bostadsområdet. Teknikerna avrådde på grund av mark-förhållandena. Området ligger mer än två meter underhavsytan och utgjorde före torrläggningen på 1860-talet en del av Nosabysjön. Även flera ledamöter i fullmäktige reserverade sig mot beslutet. Dåvarande stadsarkitekt Robert Larsson argumenterade för Österängsalternativet. Han pekade på närheten till

landstingets nya sjukvårdsanläggningar (centralsjukhuset) ”vilkas anställda på bekvämt avstånd från sin arbets-plats bör kunna bo i Österängsområdet”. AB Kristianstadsbyggen började bygga bostadsområdet Österäng men snart minskade efterfrågan på hyreslägen-heter och då bromsades utbyggnadstakten. År 1975 var knappt hälften av de planerade lägenheterna färdiga. Men centrumanläggningen stod klar att invigas och eftersom det var företagets tjugofemte verksamhetsår slogs festligheterna ihop. I sitt invigningstal kallade landshövding Bengt Petri Österäng för ett ”framåt-syftande experiment”. Servicecentret försågs med livsmedelshall, gatugrill med cafeteria, sparbank, tvättinlämning, herr- och damfrisör, låg- och mellanstadieskola, fritidsgård, idrottsgård, bibliotek, barnstuga samt en kyrka med samlingslokaler. I en artikel samma dag som invigningen skedde, skriver Kristianstadsbladet: ”Det är en hel stadsdel som växer fram: ännu så länge förefaller den kal, men en ny stadsdel skall bedömas först efter några år, då vegeta-tionen, buskar och träd, hunnit växa till sig.”



Ganska snart kom de nybyggda bostadsområdena utan-för stadskärnan att förknippas med sociala problem. Då visade tidningsartiklarna upp en annan bild:

Österäng, Gamlegården och Charlottsborgs bostads-områden har två saker gemensamt. De domineras helt av flerfamiljshus och de utgör dessutom de bostadsområden i Kristianstad där de sociala prob-lemen är som störst. Till den slutsatsen har i varje fall kommunens socialchef, Rut Nordén, kommit. En utredning som gjorts av skolkontoret visar också att det inom de här tre områdena finns den största inflyttningsstatistiken, det högsta antalet ensamstående föräldrar och de flesta invandrarna.

Kristianstadsbladet, 14 april 1978.

Österäng blev inte så stort som planerat. Tre punkthus byggdes aldrig. Som en följd av den ökade efterfrågan på egna hem satsade AB Kristianstadsbyggen istället på låga kedjehjus, bland annat i kvarteret Karlfeldt strax intill Österängsområdet. SMÅHUSBYGGANDET VAR INGET nytt för AB Kristian-stadsbyggen. Redan 1959 hade man övertagit ett antal så kallade barnrikehus från början av 1940-talet belägna

i kvarteret Resedan i stadsdelen Egna Hem. Under 1964 revs de nedslitna fastigheterna och istället byggdes tjugo nya kedjehus. Den första tätorten utanför Kristianstad som fick småhus byggda av AB Kristianstadsbyggen var Öllsjö. Här byggdes 1970–1973 155 hus vilka såldes till låga priser på den i övrigt så upptrissade villamarknaden. Vågen av egnahems- och småhusbyggande under 1970-talet påverkade AB Kristianstadsbyggen också att börja bygga marklägenheter, framförallt i Åhus och Hammar. Kommunsammanslagningarna gav AB Kristianstads-byggen ett stort geografiskt ansvarsområde. Genom fusioner och samgåenden förvärvade man lokala bygg-företag och deras bostadsbestånd, till exempel Åhus-bostäder, Åhushem, Araslövsbostäder, Tollarpsbyggen och Degebergahem. Det intensiva bostadsbyggandet under miljonprogram-mets dagar bidrog till att Sverige kunde utvecklas till en välfärdsstat. Men samtidigt blev flera av de nya områdena grogrund för boendeproblem som inte hade med lägen-hetsstandard eller bekvämlighet att göra. Det var en social oro som uppstod i en tid av stora förändringar.

AB Kristianstadsbyggens VD Erik Näckmark styrde om produktionen från flerfamiljshus till småhus och marklägenheter.



Kampen mot outhyrda lägenheter

Sextiotalets optimism fick sitt slut i sjuttiotalets industrinedläggningar och oljekris. Den så kallade struk-turkrisen påverkade bostadsmarknaden och drabbade även allmännyttan. Miljonprogrammets intensiva byggande hade gett ett överskott på bostäder. När ten-densen till minskad efterfrågan blev tydlig, avtog bostads-produktionen och miljonprogrammet stannade upp. Allmännyttans bostadsföretag hade varit uppbyggda kring bostadsproduktion och hamnade nu i kris. När folk inte längre stod i kö till lägenheterna kom hela verksamheten i gungning. Det fanns ingen kapitalreserv för hyresförluster. Att gå från en byggande organisation till en förvaltande, blev för många kommunala bostads-bolag en stor och smärtsam omställning. 1981 BÖRJADE ANTALET outhyrda lägenheter i Kristian-stad att stiga. Trenden höll i sig och juli 1983 stod 238 av AB Kristianstadsbyggens 6 000 lägenheter outhyrda. Nästan samtliga fanns på Gamlegården. Under de drygt tjugo år som gått sedan Gamlegården ritades hade kärnfamiljen krympt. Över hälften av lägenheterna på Gamlegården bestod av treor som inte längre var lika efterfrågade. En annan orsak till överskottet var konkurrensen från egnahemsbyggandet.

Under ledning av nyanställde VD:n Tore Nyquist inleddes det man kallade ”kampen mot outhyrda lägenheter”. Enkäter skickades både till hyresgäster som flyttat från Gamlegården och till dem som bodde kvar på området. Med resultatet som grund beslutades att gårdsmiljön skulle förbättras, att tvättstugorna skulle bli bättre, att det skulle öppnas en ny områdesexpedition och att samtliga hushåll skulle ges möjlighet att se rysk TV. Det sistnämnda kan idag te sig lite märkligt men genom att kabeltevenätet var utbyggt på Gamlegården gavs möjligheten – och det skulle utnyttjas. För att vända trenden på Gamlegården genomförde AB Kristianstadsbyggen för första gången en stor marknadsföringskampanj. Målsättningen var att genom attitydförändring fylla de tomma lägenheterna. Man ville förmå människor att besöka Gamlegården och själva upptäcka lägenheterna och bostadsmiljön. Tillsammans med ett möbelföretag möblerades fyra visningslägenheter. Annonser togs fram och en videofilmproducerades. Lokalpressen skrev artiklar. En ny företags-logotyp formades kring bokstäverna ABK. Totalt kostade kampanjen 800 000 kronor. I konceptet ingick att lägenheterna på Gamlegården kunde anpassas till kundens krav. Det var möjligt att


Under 1980-talet var boendeinflytande något nytt. Här planeras utemiljön på Gamlegården.


bygga om två trerummare till en fyra och en tvåa, eller att dela en trerummare så att olika personer kunde flytta in i var sitt rum och tillsammans dela på kök, bad och wc. Flexibilitet och kundanpassning var honnörs-ord. I en tidningsartikel säger ABK:s VD:

– Vi har helt enkelt inte råd att inte lämna ordentlig service. Vår produkt är svårsåld idag, säger Tore Nyquist.

Omärkt tidningsklipp.

Man lyckades bryta trenden och samtliga vakanta lägenheter på Gamlegården blev uthyrda under 1984. Ekonomiskt betydde hyresintäkterna från de fyllda lägenheterna nästan fyra miljoner kronor per år. Att kommunala bostadsbolag gjorde reklamkampanjer var ovanligt och ABK blev uppmärksammat både av andra bostadsbolag och av media. Marknadsföreningen i Kristianstad belönade den framgångsrika kampanjen med utmärkelsen Guldäpplet. Minskningen av antalet tomma lägenheter kunde också förklaras med att det lättat på arbetsmarknaden. Under senare halvåret av 1984 redovisade så gott som samtliga län ett minskat antal outhyrda lägenheter. NU HADE ALLMÄNNYTTAN fått upp ögonen för att olika människor och hushåll också har olika behov. Så länge

hyresgästerna stod i kö för nya bostäder hade man inte behövt fråga folk hur de vill bo. Först när behovet var mättat väcktes tankar på hyresgästinflytande över boendemiljö och service. Det var under 1980-talet som dessa förvaltningsfrågor fick sitt genombrott. Som ett led i förbättringarna ville ledningen för ABK decentralisera kontakten med hyresgästerna. Boservice delades 1983 upp på tre kontor med var sin områdesför-valtare. Kontoren fanns på Lyckans Höjd, Gamlegården och Österäng. Ansvaret för fastigheterna i kommunens mindre orter fördelades på de tre kontoren. ABK och Hyresgästföreningen träffade avtal om boinflytandeprogram som skulle öka hyresgästernas möjlighet att påverka boendet. Avtalet ledde till samråd kring marknadsföring, miljöförbättringar och utökad boservice. Det fanns också avtal om fritidsverksamhet med studier, bordtennis, filmvisning för barn, tipsprom-enader, fotbollsturneringar och områdesfester. Till och med ombyggnaden av kvartersgårdarna på Gamle-gården i mitten av 1980-talet planerades i samråd med hyresgästerna. Marknadsanpassningen gjorde allmännyttan effek-tivare samtidigt som bostadsbolag och hyresgäster fördes närmare varandra. Man började jobba gemen-samt för att hitta vägar till bättre boendemiljö.



Gammalt slarv blir nytänkande

Under 1980-talet hann pendeln åter svänga. Än en gång uppstod brist på bostäder. Situationen förvärrades av ett minskat bostadsbyggande och i början av 1990-talet upphörde byggandet nästan helt. Finans- och fastighetskrisen gjorde att ingen ville investera. Sveriges ekonomi försämrades kraftigt. De statliga bostadslånen avskaffades och räntebidragen minskade. Man ville effektivisera och införa marknadstänkande. Särbehand-lingen av de allmännyttiga bostadsföretagen togs bort. Tiden då man satsade på storskaliga ingrepp i stads-planen, genom att bygga självförsörjande bostadsom-råden, var förbi. Miljonprogrammets rationella byggande fick nu bära skulden för de ”sjuka hus” som allt oftare upptäcktes. Det fördes en livlig debatt om hur de boen-des hälsa påverkades av fukt, mögel, radon och utsläpp från byggmaterial. Den framväxande miljömedvetenheten fick allt större inflytande. I bostadsbyggandet förändrades metoder, materialval och utformning. Även underhåll och för-valtning blev efter hand styrt av miljöhänsyn. Allmän-nyttans satsning på miljöfrågor var samtidigt en del i

ambitionen att bli mer affärsmässig och konkurrens-kraftig. Miljövänligt boende utvecklades till ett argument i marknadsföringen och kom att efterfrågas av allt fler hyresgäster. ABK KUNDE I BÖRJAN av 1990-talet konstatera att fastigheterna man byggt på Österäng uppvisade allvarliga brister – i synnerhet de loftgångsförsedda lamellhusen. När husen byggdes hade olämpliga och undermåliga byggnadstekniska lösningar använts och detta kom nu i dagen: taken läckte, betongen var av låg kvalitet och grundförhållandena i området orsakade fuktproblem. Lägenhetsutrustningen hade låg standard och tillgängligheten var dålig. Hyresgäster klagade över allergiska besvär från flytspackel och lim. De senast uppförda husen hade inte mer än drygt tio år på nacken och redan stod man inför valet att antingen riva eller bygga om. ABK valde att bygga om. När det några år senare var dags att påbörja andra etappen i omdaningen intervjuades ABK:s byggnads-chef Per-Ola Pershaf i lokalpressen:


– I dag kan man hitta de flesta felen på ett hus i just dessa loftgångshus. Där finns PCB, asbest och tryckimpregnerat trä som luktar riktigt illa.

Kristianstadsbladet, 31 augusti 2001.

Omvandlingsarbetet av Österängsområdet kom att bli en prototyp för företagets fortsatta miljösatsning. Man tvingades i detalj analysera byggtekniska problem och hitta lösningar som var bättre och mer hållbara. Arbetet började på södra Österäng och kom igång 1995 tack vare ett beviljat statligt bidrag (LIP). Tanken med detta bidrag var att föra Sverige framåt mot en ekologiskt hållbar utveckling. Ombyggnaden omfattade loftgångshus och delvis även punkthus. De praktiska erfarenheterna togs tillvara och bildade stommen i det som kom att bli ABK:s miljöpolicy – en samling detaljerade rekommendationer kring byggande och förvaltning som skulle säkerställa långsiktig hållbarhet. I dokumentet talas om ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet. Efterhand som ombyggnaden fortskred började ABK omvärdera sina metoder. I inledningsskedet hade man varit mån om att använda ”ursprungliga” och ofta helt naturbaserade material. Så småningom vägdes även un-derhållskostnader in när man valde byggnadsmaterial.

Till exempel kom ek i fönsterinfattningar att ersättas av aluminium eftersom det kräver mycket mindre underhåll. Österängsprojektet fick en tydlig miljöinriktning genom att fastigheterna försågs med solfångare, solceller och frånluftvärmepumpar. Inför renoveringen evakuerades hyresgästerna, vilket ledde till många olägenheter. Med en slutnota för om-daningen som, utslagen på varje lägenhet, hamnade kring en miljon kronor blev dessutom en hyreshöjning ound-viklig. Men många som återvände från sin evakuerings-lägenhet var nöjda.

Vildana Alisehovic är en av hyresgästerna i området. Barnen Dzenet och Faris verkar också nöjda med sin gård. Hyran har gått upp med omkring 600 kronor i månaden. Men Vildana tycker det är värt det. – Det de har gjort är vi nöjda med, säger hon och tittar sig omkring på de blåa träbeklädda husen där hon bor.

Kristianstadsbladet, 19 juni 2001.

Ombyggnaden fick mycket uppmärksamhet och rönte intresse långt utanför Kristianstad. De genomgripande förändringarna gav loftgångshusen ett helt nytt utseende jämfört med ursprunget och de förlorade därmed möjlig-


heten att i framtiden kunna spegla den tid då de byggdes.Efter år 2000 bekostades arbetet av ABK, utan hjälp av statliga bidrag. Det är fortfarande en öppen fråga vem som ska utpekas som ansvarig för det undermåliga byg-gandet som kostat över 700 miljoner kronor att åtgärda.

LEDNINGEN FÖR ABK bestämde att miljötänkandet skulle genomsyra hela organisationen. 1997 yppade sig ett tillfälle att utbilda de anställda i praktisk miljöteknik genom att låta personalen delta i renoveringen av fastigheten Kommendanten 8 i Kristianstads centrum. Detta är en av stadens äldsta fastigheter med anor från tidigt 1700-tal. ABK:s personal fick prova på tradition-ella hantverkstekniker och undervisades i material-kunskap. Meningen var att erfarenheten skulle användas i såväl nyproduktion som vid ombyggnad. Det var viktigt att återinföra de beprövade materialen och hant-verksskickligheten i bostadsbyggandet. En treplansfastighet helt byggd i trä var ett annat projekt som skulle utveckla företagets kunskaper i miljöriktigt byggande samt givetvis tjäna som marknads-föring och visa på ett nytt ansvarstagande i byggandet. Det är fastigheten Rapphönan 13 på Näsby som 2001 färdigställdes med tolv lägenheter i två huskroppar klädda i kärnvirke, målade med slamfärg. Alla bärande konstruktioner, även bjälklag, gjordes i trä.

I början av 2000-talet bestämde sig ABK för att låta miljöhänsyn i ännu högre grad styra verksamheten. Med utgångspunkt i miljöpolicyn påbörjades arbetet med att införa ett miljöledningssystem som i sin förläng-ning skulle leda till att företaget uppfyller den interna-tionella standarden ISO 14001.

OMBYGGNADEN AV ÖSTERÄNG ledde också till ett ökat intresse för hur man utformar boendemiljön utanför lägenheterna och mellan husen. ABK:s byggnadschef Hans Rosenkvist utvecklade tillsammans med inhyrda arkitekter yttre och inre rum för sociala aktiviteter – något som det rådde brist på i den ursprungliga planen från 1970-talet. Genom lokalt omhändertagande av dag-vatten anlades dammar och vattendrag med dekorativa stensättningar och sittmöbler. I de glasklädda loft-gångarna bereddes plats för spontana möten. Över-huvudtaget lades stor vikt vid detaljer i detta förut så slarvigt byggda bostadsområde.



Trycket på förvaltningen ökar

När millenniumskiftet närmade sig hade slummen, som var anledningen till att ABK grundades, sedan länge försvunnit. Men den politik som framgångsrikt genomdrivit en allmänt hög bostadsstandard, var min-dre framgångsrik när det gällde att fördela befolknin-gen geografiskt. I Kristianstad, liksom i hela Skåne, upplevde man en växande etnisk bostadssegregation. Den allt större skaran invandrare koncentrerades till vissa bostadsområden. I andra områden fanns nästan bara svenskfödda. Denna slagsida skapade problem. Brist på inte-gration ställde till svårigheter både för individ och samhälle. Enligt Region Skåne bodde 1998 bara 25 procent av Skånes befolkning i integrerade grannskap. Resten levde på platser som hade övervikt av antingen svenskar eller invandrare. Hos ABK märkte man hur människor med samma etniska eller kulturella bakgrund, själva valde att bo

nära varandra. Stora familjer kunde heller inte flytta in var som helst, eftersom det var ont om lägenheter med många rum.

I början av ABK:s verksamhet var det kommunen och sedan en speciell förmedlingscentral som fördelade lägenheter efter de sökandes livssituation. Först 1972 tog ABK själv hand om sin lägenhetskö. Då infördes systemet där kötid blev utslagsgivande. Systemet garan-terade en blind rättvisa och alla kunde söka lediga bostäder oavsett var de låg. En tanke som helt följde allmännyttans idé. Men vissa förutsättningar gick inte att ändra. I stora bostadsområden som Gamlegården och Österäng fanns en koncentration av sociala problem. ABK började satsa resurser för att öka livskvalité och trivsel – till exempel skapa utrymme för möten. Det växte fram en rad projekt som skulle påverka området i positiv riktning. Bland




annat erbjöds hyresgästerna självförvaltning. Mot ersätt-ning kunde den som ville, delta i skötseln av fastig-hetens yttre och inre underhåll. De positiva följderna blev bland annat bättre ordning och personlig tillfredsställelse. Självförvaltning blev ett sätt att öka hyresgästernas engagemang för sin boendemiljö.

– Det började med att några som var sjukskrivna och arbetslösa bad att få hjälpa till, berättar fastighetsskötaren Arne Persson. Det fungerade bra och efter ett studiebesök i Malmö, där självförvaltning funnits i tio år, ansökte Arne Persson om att få dra i gång något liknande i Kristianstad. Han krävde att sju av de 216 lägen-heterna gick med i projektet. Femton anmälde sig direkt. Nu, efter en månad, är de 26 familjer som medverkar.

Kristianstadsbladet, 18 maj 2004.

Kulturnatten på Gamlegården var en stor sommarsats-ning som upprepades varje år. Med underhållning, mat

och föreningsaktiviteter skulle starkare band knytas över språk-, ålders- och kulturgränser. Under 2006 distribuerade ABK kokboken Skånsk mat från hela världen. I boken försökte man korsbefrukta de skilda mattraditioner som hyresgästerna represen-terade. Man ville berätta om människors förhållande till mat och måltider. Baksidestexten säger bland annat: ”Vi behöver inte åka till fjärran länder för att göra nya möten. Världen finns här. Det gäller bara att våga se den.” Ett av de mest framgångsrika projekten genomfördes på Österäng. Fritidsgården där hade tidigare varit stängd om somrarna. Ungdomar som stannade hemma under skollovet, hade ingenstans att ta vägen. Sommaren 2005 bestämde sig ABK för att bekosta fritidsgårdens öppethållande. Resultatet kom direkt genom att skade-görelsen i området minskade. Men alla projekt fungerade inte. När ABK gick ut och presenterade initiativet Kulturmöten uteblev responsen. Tanken var att man skulle förmedla kontakt mellan invandrarfamiljer och svenskar. De enda som hörde av sig var invandrarfamiljer.




FÖRUTOM ATT PÅVERKA ett bostadsområde med hjälp av arrangemang och projekt, lade ABK kraft på att boendet skulle vara tryggt. Trygghet och säkerhet blev en allt viktigare fråga för hyresgästerna och därmed också för de allmännyttiga bostadsbolagen. Förr fanns det kvarterspoliser som patrullerade bostadsområdena. Jan Borgström var en av de mer kända profilerna. Redan i början på 1980-talet arbetade han på Gamlegården och senare startade han natt-vandrarna där de boende själva höll området under uppsikt. Tanken var att vuxna människor skulle vara synliga både dag och natt. Projektet togs senare över av Hyresgästföreningen i samarbete med ABK. ABK försökte under flera år förmå polisen att åter-inrätta närpolistjänsterna, men utan framgång. Istället hyrde företaget in väktare. Under 2009 började poliser åter patrullera Gamlegården. Dock inga närpoliser. Anledningen var att problemen hade blivit fler: krossade fönster, uppbrutna bilar, personrån och gängbråk.

Våldet kulminerade 2007 i ett mordförsök med hand-eldvapen. Lokalpressen frågade människor på Gamlegården om deras syn på problemen. En ung man, Abdikarim Hassan, svarade att han känner sig trygg men att det i alla segregerade områden finns risk för problem med ungdomar eftersom många av dem står med benen i två olika kulturer:

– Vi hör inte riktigt hemma nånstans. Ute i sam-hället blir det lite ”vi mot er”, ni svenskfödda. Men även hemma blir det konflikter eftersom barnen anammar det svenska och kommer in i samhället på ett sätt som är främmande för föräldrarna.

I den klyftan föds frustration. Det är där oron skapas, utanförskapet och på sina håll våldet.

Kristianstadsbladet, 19 oktober 2009.


För att komma tillrätta med problemen tog ABK initiativ till ett direkt samarbete med kommunstyrelsen. Resul-tatet blev en extra satsning på Gamlegården. Trygghets-värdar projektanställdes av ABK och Kristianstads kommun. De hade som uppgift att skapa relationer och föra en dialog med ungdomarna på området. Leif Persson, som 2002 tillträdde som VD för ABK, underströk ofta vikten av trygghet i boendet.

Vi kan inte sitta med armarna i kors och titta på all skadegörelse. Vi kan inte ta över uppgiften från polis och sociala myndigheter – men vi kan ta initiativ, stötta och hjälpa till.

Leif Persson. Personlig intervju 2008.

TRYGGHETSARBETET HAR TAGIT sig många uttryck. Under 2006 anställde ABK tre boserviceassistenter som skulle jobba offensivt med störningar och trygghet. Samtidigt pågick ett preventivt trygghetsarbete där man frågade hyresgästerna om vad de ville ändra på och hur det skulle kunna ske. Steg för steg breddade ABK sitt nätverk genom att ha en representant med i det lokala Brottsförebyggande rådet (BRÅ) liksom i kommunens klottergrupp (till-

sammans med polis, Socialförvaltning, Räddningstjänst och Barn- och Utbildningsförvaltning). Man började också samarbeta med Integrationskontoret, omsorgs-förvaltningen, Personligt Ombud, Kvinnojouren, några av invandrarföreningarna samt Vägledningscentrum (VLC). Men behovet såg inte likadant ut överallt. Man får inte glömma att det finns stora skillnader mellan stads-delarna i Kristianstad. För innerstadens förvaltnings-kontor handlade trygghetsarbetet till stor del om att förstärka fastigheternas skalskydd genom att installera porttelefoner och kodlås. Byggandet har alltid varit företagets grundläggande sätt att ta socialt ansvar. I så motto har inte mycket förändrats sedan ABK:s barndom. Förvaltningen däremot, har under senare år präglats av växande bostadssocialt engagemang och därmed nya arbets-uppgifter. Många av dessa hade tidigare inte varit förknippade med ett bostadsföretag. Fler och fler ställde sig frågan: Var går egentligen gränsen för ABK:s ansvar?



Korvgrillning och gårdsmusik anordnas regelbundet av ABK på gårdar runt om i kommunen.




ABK får stryk men reser sig

Under det senaste årtiondet hände två saker som fick ABK att gunga till. I december 2001 avgick hela styrelsen efter att Kristi-anstadsbladet publicerat artiklar om företagets chock-höga spritnotor under representation och studieresor. Revisorer granskade händelserna och fann mycket som var anmärkningsvärt. En ny styrelse tillsattes och den var enhällig i sitt beslut om att ge VD Tore Nyquist sparken. Botten var nådd. Under lång tid gick verksam-heten på sparlåga. Personalen var som förlamad av de många avslöjandena. Media hårdbevakade ABK sam-tidigt som många beklagade att ett i grunden välskött företag hade dragits i smutsen. Den andra händelsen som skakade verksamheten, var kommunpolitikernas beslut att tillåta utförsäljning av allmännyttans lägenheter. Detta var till skillnad frånskandalen med krognotor och bjudresor, ett skott mot ABK:s grundläggande affärsidé vilken alltsedan startenvarit att bygga och förvalta hyresbostäder. Kommun-styrelsens ordförande offentliggjorde beslutet i decem-ber 2006 utan att först informera VD eller styrelse: ABK

skulle från och med nu tillmötesgå hyresgäster som ville bilda bostadsrättsförening. Den nya borgerliga majoriteten hade gått till val på frågan och då fanns det inte mycket annat att göra än att följa instruktionerna.

ARBETET MED ATT återställa den interna ordningen efter alla skandaler, tog fart 2002 när styrelsen anställt en ny VD. Leif Persson, som närmast kom från Region-fastigheter, startade med att göra en översyn av interna regler för att förhindra att något liknande skulle kunna upprepas. Hans uttalade ambition var att öppna upp ABK, som tidigare varit slutet mot omvärlden. Både allmänhet och media skulle få insyn. För att mäta hur tillfredsställda hyresgästerna var med företaget och med sitt boende, gjordes 2006en NBI-undersökning (Nöjd Boende Index). Betyget blev så högt att ABK kunde säga sig ha Sveriges mest nöjda hyresgäster. Tre år senare gav en ny enkät lika högt betyg. Denna gång fick företaget anledning att kalla sig “Sveriges bästa hyresvärd”. Det blev ett kvitto


på att det förlorade förtroendet och anseendet hadeåterupprättats. När det gällde utförsäljningen startade en intensiv debatt om huruvida beslutet var rätt eller fel. Alla verkade ha en åsikt. Den politiska ledningen argu-menterade bland annat för att en utförsäljning skulle motverka segregation. Motståndarna kom fram till motsatsen – att ombildningar förmodligen skulle öka segregationen. I linje med ägarens önskemål skickade ABK 2008 ut en förfrågan till de boende i Riksens Ständer – ett nybyggt bostadsområde i centrala staden. Bland de 220 lägenhetsinnehavarna fanns ett intresse för ombildning, men det var inte tillräckligt stort. Bara 20 procent kunde tänka sig att köpa sin lägenhet. Alltså långt från de 67 procent som lagen krävde. I kvarteret Hunden på Östermalm var intresset desto större. Här bodde man i ett av stadens mest praktfulla och åtråvärda fastigheter. Hyresgästerna bildade en bostadsrättsförening med 37 lägenheter varpå ABK fastställde en köpesumma.

DISKUSSIONERNA OM UTFÖRSÄLJNING ledde också till nytänkande hos ABK. Det gällde att anpassa sig till om-ständigheterna. Satsningen på det personliga boendet inleddes. Som en markering ändrade företaget sin slogan från Bostäder för alla till Bostäder för dig. Man ville visa att även hyreslägenheten gick att anpassa efter individuella önskemål. Det gick att sätta sin personliga prägel på boendet, bland annat genom tillval. ABK försökte öka sin servicegrad över hela linjen. Lite påminner det om marknadsanpassningen under 1980-talet med skillnaden att man då betraktade hyreskollektivet som just ett kollektiv. Nu behövdes ett annat synsätt. Alla anställda uppmanades att fråga sig själva hur rutiner och åtgärder skulle kunna förbättras. Förändrings-arbetet sammanfattades i tre vägledande ord: trygghet, valfrihet och respekt. MED 80 PROCENT av kommunens hyreslägenheter i sitt bestånd var det naturligt för ABK att medverka i utveck-lingen av Kristianstad som attraktiv boendeort. En stark

Efter ett ägardirektiv 2008 erbjöds ABK:s hyresgäster att ombilda sin lägenhet till bostadsrätt. Intresset var mycket lågt, utom i fastigheten Hunden 10 i centrala Kristianstad där förhandlingar kring ombildning påbörjades under 2009.



utbyggnad av kollektivtrafiken hade fått Skånes invånare att acceptera längre pendlingsavstånd. Allt fler bodde i en kommun och arbetade i en annan. Under temat Vattennära boende skissade ABK på nya attraktiva bostadskvarter på östra Långebro som trots närheten till stadskärnan hittills hade dominerats av industritomter. Det blev, precis som ABK hade hoppats, debatt kring förslaget. Mycket handlade om närheten till det känsliga Vattenriket. Tanken var att använda naturområdet som en tillgång för omkringliggande bostadsbebyggelse, men utan att inkräkta på det. En balansgång som skulle kunna ge staden en unik boendemiljö.

– Det är viktigt för Kristianstads utveckling att folk flyttar hit, men då måste vi också använda de möjlig-heter vi har till lägenheter i vattennära läge. Se på Malmö, Helsingborg och nu Halmstad, säger Leif Persson.

Kristianstadsbladet, 2 juli 2008.

Ett annat argument för Vattennära boende var problemen med ökade byggkostnader som funnits alltsedan 1990-talet. Hyran i nyproducerade lägenheter blev så hög attdevisen Bostäder för alla inte längre gällde nyproduktion. Istället började ABK skissa på bostadsmiljöer för köp-starka grupper som kunde tänkas betala mer för en påkostad boendemiljö. Man räknade sedan med att principen om ”flyttkedjor” skulle se till så att slutligen även de som sökte boende med låg hyra, skulle få nytta av satsningen. Marknadsföringen av Kristianstad som boendeort skedde också under BoDagarna, en gemensam sats-ning från sju kommuner i Skåne Nordost. ABK ordnade lägenhetsvisningar där medverkande hyresgäster under en helg öppnade dörren för en ström av nyfikna besökare.

SOM ETT FÖRSTA steg i riktning mot ny bebyggelse på Långebro skulle man kunna se renoveringen av de två Finlandshusen, vilka ligger som höga vakttorn där centrala staden övergår i Långebro och Vilan på andra

Kvarteret Finland var länge synonymt med gråa och fallfärdiga 60-talsbyggnader. Efter den stora ombyggnationen 2008 blev Finlands-husen några av Kristianstads mest attraktiva och moderna bostads-hus, med lockande närhet till Tivoliparken och centrum samt med hänförande utsikt över Helge å.



sidan Helge å. När ABK tog över fastigheterna var de i mer eller mindre fallfärdigt skick. Innan arbetet kunde påbörjas fick de PCB-saneras. Än en gång gjorde bygg-slarvet från 1960- och 70-talen sig påmint. När renoveringen var klar, blev husen exempel på hur man med hög ambitionsnivå kunde omdana fallfärdiga fastigheter till några av Kristianstads mest eftertraktade bostäder. Stadsarkitektkontoret gav grönt ljus för byggandet av tre punkthus strax intill Finlandshusen precis söder om Tivoliparken. I planen hoppades man kunna påbörja bygget under jubileumsåret 2010. Samtidigt fanns ett stort behov av lägenheter an-passade för de svagaste grupperna på bostads-marknaden: unga vuxna, studerande och äldre. Ett stort antal lägenheter i beståndet märktes ut som senior-bostäder därför att de hade extra god tillgänglighet. Men även speciella äldrebostäder byggdes, bland annat på Sommarro och Österäng. Ett trettiotal ungdoms-lägenheter med ovanlig och kreativ planlösning färdig-ställdes på det gamla lasarettsområdet Östermalms Park. Och högskolans studenter kunde inför varje terminsstart lugnt räkna med att hitta någonstans att

bo – antingen på korridor, i studentrum eller i vanliga lägenheter. Kommunens bostadsgaranti gav Kristianstad en konkurrensfördel mot andra högskolor i regionen, tyckte studentkårens bostadssamordnare:

– I Malmö och Lund är bostadssituationen svår. Ska man läsa till exempel till lärare väljer man kanske hellre Kristianstad där man är garanterad en bostad, säger Fredrik Persson.

Kristianstadsbladet, 24 augusti 2006.

DET SISTA ÅRTIONDET i ABK:s hittills sextioåriga historia blev händelserikt och innebar många förändringar. Det man bäst kommer att minnas i framtiden är kanske den snabba teknikutvecklingen. Under decenniet utvecklades ABK:s webbsidor från vad man skulle kunna kalla ”digitalt distribuerat informationsmaterial” till ett smidigt verktyg för tvåvägskommunikation med hyresgästerna. Med teknikens hjälp kunde servicen i den viktiga lägen-hetskön både förbättras och förenklas. Andra exempel är den snabba bredbandsutbyggnaden och ett växande utbud av TV-kanaler.




Livet efter sextio

Ska vi sammanfatta de sextio åren skulle det kunna ske med ordet ”anpassning”. ABK och den allmännyttiga idén har i varje tid lyckats anpassa sig till en föränderlig omvärld. Ibland har omställningen gått trögt, men det har alltid funnits en kraft och vilja att gå vidare, att utveckla och förbättra. Kraften kommer från idén. Det är en styrka att inte bara ha en affärsidé utan en idé som går ut på att ge människor ett bra liv. Under åren har ABK:s arbete långsamt skiftat karaktär. Från ett klart fokus på byggandet till ett växande en-gagemang för människors villkor i boendemiljön. ABK kommer alltid att ta ett stort samhällsansvar och ha ett starkt engagemang för bostadssociala frågor. Därmed kommer företaget även i fortsättningen att då och då gå bortom sin roll som bostadsbyggare, förval-tare och hyresvärd. Men handen på hjärtat – finns det någon annan som kan göra det ABK gör?



litteraturförteckning

Alm, Willy. Kristianstad Förr och nu, 2009.Engfors, Christina. Folkhemmets Bostäder 1940–1960.Enghoff, Karl. Kristianstads historia 1614-1948.Friström, Sune. ABK – AB Kristianstadsbyggen 1950–2000.Lindbom, Gunnar. Vår lilla vidgade, 1978.Mårtensson, Leif. Nya Kristianstad, Föreningen Gamla Christianstad.Olofson, Christer. Att bygga en stad, Kring Helge å (årsskrift), 1975.Theander, Tomas. Kristianstad – Bilder från en stad i Vattenriket, 1999.

övriga verk

Hur har det gått i Skåne? Region Skåne, 2006.Att bo på Charlottesborg och Österäng, Kristianstads kommun, 1981.Trivsel i modern bostadsmiljö – Gamlegården, 1972.Bland Bladets många sidor, Kristianstadsbladet 2006.Alla Tiders Kristianstad (antologi), 1986.Klippt ur Kristianstadsbladet, Kristianstadsbladet, 1981.Sigtunahem, Sigtunahems och allmännyttans historia, www.sigtunahem.seSABO, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (diverse skrifter).

dagspress

Kristianstadsbladet (SST 1964–1974)Sydsvenska DagbladetArbetetKvällspostenLäns-Demokraten (1932–1957)

övrigt

Arkiverade dokument hos ABK och personliga intervjuer.


En idé fyller sextioAB Kristianstadsbyggen 1950 - 2010

Documents

En idé fyller 60