10 11

När jag tänker på GDK och min tid här så är det med starka känslor jag ser tillbaka på de år som nu sprungit oss förbi. Det känns konstigt att tänka att hela tre år passerat sedan vi satt där på uppropet, ett gäng färsk-ingar som inte hade en aning om vad som egentligen väntade oss. Ingen av oss visste väl exakt vad det var en skulle göra här. Släkt och vänner frågade vad det var jag skulle börja studera, och framförallt: Vad blir man då? Det var inte någon fråga jag hade ett svar på. Och egentligen kan jag inte säga att jag har något konkret svar på frågan än idag. Det finns gott om svar, men det är svårt att nöja sig med bara ett av dem. På tre korta år har vi blivit grafiker, copywriters, illustratörer, projekt-ledare, strateger och så mycket, mycket mer.

Tre år har vi spenderat på GDK tillsammans och den ena terminen har inte varit den andra lik. Här

och hemsidor, huggit oss genom den djungel som kallas immaterialrätt, för att sedan med skräck-blandad förtjusning kasta oss nedför stupet kallat företagsekonomi med en fallskärm vid namn

mer än en väg att gå när jag väl ska ut i yrkeslivet, då jag lärt mig lite allt möjligt.

Det är nog det som är GDKs största charm, att det är så pass brett att man får en chans att utforska områden man kanske inte riktigt vågat sig in på tidigare. Det kan visa sig att man inte bara

att man också är en riktig rackare när det kommer till att ta fram reklamkampanjer, designa digitala magasin eller skriva aplånga rapporter i sista stund. På grund av detta kan det vara svårt att säga vad en GDKare är, för vi är ändå allt och lite till. Vi har blivit mångfacetterade vilket är något som vi måste

lingens soffa.

Vissa av oss har redan ett jobb att gå till så fort EX14-sittningens sista vinare är tom, medan andra har framtidsångesten hängande över axeln med frågor som: Kommer jag få något arbete? Vad är det egentligen jag håller på med? Och hur gör man egentligen en schysst grid, ENS?

Frågorna är många och förutsättningarna olika, men jag tvekar inte en sekund på att det kommer lösa sig för oss alla, sådär som det oftast gör.

VÅRT SISTA ANNIVÖRSCHERY

En krönika av Emil Ericsson

I slutändan är det ändå inte de kunskaper vi samlat på oss här som varit den viktigaste komponenten i det som är livet på GDK. Det är nog snarare de människor man fått träffa här. Det kan kännas konstigt att tänka att det fanns en tid då jag inte

konstiga, inspirerande och vackra människor. Det känns som om uppropet var förra veckan, samtidigt har vi hunnit gå igenom så mycket tillsammans. Här på GDK har vi slängts ihop som en till bred-den fylld plocksallad från Ica Strömmen, vilken alla vid det här laget vet är en vinnande kombination.

Den här krönikan tillägnar jag er, mina vänner och framtida kollegor. Det här är för alla färgglada fester, hetsiga diskussioner, tokiga katter, kon-stiga föreläsare, oklara uppgifter, gratis ostkakor,

mantelklädda krigare, grönklädda gycklare, svettiga Trappankvällar, fantastiska photobooth-bilder, diffusa formuleringar, mystiska twitter-konton, otaliga koppar kaffe, fantasifulla kjellshops, redundanta böcker, dåliga raggnings-repliker, störiga sms-grupper och röjiga nätter. Detta är vårat sista annivörschery kära GDK3.

Tack för den här tiden. Jag skulle inte byta den mot all bärs på Trappan.