9796

krönika | erika åberg

Tjoohooo! Vi har skaffat kakelugn! Vit, rund och vacker står den på samma plats i kökskammaren där det stod en liknande längre tillba-

ka i husets historia. Den gamla kakelugnen slaktades när centralvärme installerades vid mitten av 1940-talet. När vi flyttade till hu-set var spåren av kakelugnen i hörnet noga dolda bakom en garderob.

Rökkanalen var omsorgsfullt plomberad med en tegelsten och murstocken hade till och med murats om på ett sätt som gjorde det omöjligt att elda om man inte rev en halvmeter och murade rätt igen. ”Det är väl aldrig någon som ska ha kakelugn, nu när det finns element!” hade de gamla ägarna uppenbarligen tänkt.

konsTen aTT hugga ved

TexT och foTo erika Åberg

Så kom vi, 70 år senare, och började krångla med något så omodernt som en ka-kelugn igen. Lika lockade av det sinnliga lju-det och doften från en sprakande eld, som av ren nödvändighet eftersom centralvärmen inte fungerar när det blir strömavbrott. Och det kan det bli både ofta och länge i vår by på vinterhalvåret.

När det var dags att återinstallera en kake-lugn kollade vi annonser och såg både till vår förtjusning och fasa vilka vackra pjäser som skulle plockas ned eller redan hade rivits ut från sina moderhus. Förtjusning - eftersom vi själva var spekulanter. Fasa - eft-ersom vi fann säljare som inte uppskattade sina vackra, funktionella kakelugnar.

”Vilka klantar som inte fattar hur mysigt det är med värmen från en kakelugn!”, fnös jag. Men sedan började jag rannsaka mig själv. Jag har nämligen ett väldigt ansträngt förhållande till det här med ved. Och ved be-hövs ju för att det ska bli varmt.

Mina kyliga känslor inför dessa träklam-par är ett resultat av att vår centralvärme bygger på vedeldning. Vi har en modern vedpanna och den måste fyllas två gånger varje dag när det är riktigt kallt och en gång varannan dag under sommarhalvåret. Annars har vi inget varmvatten, varken i elementen eller i duschslangen. Varmvat-tenbristen i tappkranen har jag upplevt ett antal gånger. Den brukar uppenbara sig pre-cis när man står naken och blöt med scham-

Kakelugnen är på plats igen, efter 70 år ute i kylan.

9796

parkeringen, så vi slipper skotta. Då slipper vi ryggskott av den anledningen också!

Jag skulle inte behöva genomlida fler is-kalla duschar. Men förmodligen skulle jag bli kallad för ”Vedpanneslaktaren” bakom ryggen. Jag som bara försöker komma ikapp nutidens framtid… l

krönika | erika åberg

po i håret, för då har det ljumma vattnet som finns kvar i vattenledningen tagit slut. Då blir det isdusch, ackompanjerad av hackan-de tänder och ett dovt morrande över att ha glömt att elda.

Det går åt enorma mängder ved på ett år, två högar stora som friggebodar. Och det går åt ofantliga mängder tid för att göra ved-trän av ett träd, ni som inte provat själva. I vårt fall tar det två personer, sex helger (dess-utom under bästa planteringssäsong!) för att kapa, klyva och stapla den där j**-la veden.

”ved värmer två gånger, en när man hugger och en när man eldar!” utbrister vedentusi-asterna hurtigt. ”Nej, den värmer fyra gånger och efter tredje gången är man så less så man kokar”, säger jag. Efter midsommar ska den nämligen staplas om igen för då ska den tas in i vedboden. Sedan tar man så många skottkärror som får plats i pannrum-met där den staplas en tredje gång. Pengarna man tjänar in på att använda ett billigt bränsle och att skippa gymkort måste man lägga på kiropraktorkliniken i stället, om man överhuvudtaget ska kunna stå upprätt.

Smutsigt, tungt och skräpigt är det. Inte ett dugg sinnligt att raka aska, spänta stick-or och knöla tidningspapper. Kanske är det

precis så som kakelugnsslaktarna tycker också? Och vem är jag att döma, bara för att kakelugnar i allmänhet är vackrare än plåt-monstren till vedpannor?

medaN KaKelugNsslaKtarNa satte all till-tro till centralvärmen, drömmer jag om den dag i framtiden vi investerar i välutvecklade solceller. Med framtidens teknik skulle vi slippa veden (förutom till kakelugnen) och få varmt och skönt i alla fall. Med solceller skulle det kunna bli så billigt och enkelt att vi skulle kunna värma både hus och växthus året runt. Med egenproducerad el skulle vi kunna ha en egen laddstation för elbilar. Vi skulle kunna gräva ner värmeslingor i marken längs trädgårdsgångarna och till

den framtida genera-tionen betraktar samtidens slit.

Här bor: Erika, 35, maken Björn, 31, sonen Milton, 3 och dottern Eleonora, 1 gården: Högbo, byggd 1911 i byn Lågbo, GästriklandJobbar som: byggnadsantikvarie vid Länsmuseet GävleborgIntressen: byggnadsvård, inredning och trädgårdBlogg: fruabergilagbo.blogspot.com

” Ved värmer två gånger, en när man hugger och en när man eldar! utbrister ved-entusiasterna hurtigt. Nej, den värmer fyra gånger!”