Io oI I ianuari l98l . Del 2

\

,l

I

! Fastän vi vet att vi haren åtta veckor lång ochkall tunnel att ta oss ige-nom så böfiar man längtaefter sommarparadiset påHven, skriver GabrielJönsson, en av öns en-trägnaste lovsjunþare,och följer ett ljustema omHven ined stôdpunkter i'

sång och dikt,

mmoren-

Nø urindes hiilften au uört klotsô solcto mot u&r sol igen.Omärkligt ljusnør døgen mot' oôr suolo u&r och soÍnmaren.Vdl soaer jord"en men d,et ärTðrnroso sömn, Hon and,øs !nd.Och prinsen gðr osynlig hdr

¡o¡:h bidar lyst sin tid.

Detta âr en hemvävd strof som jag gåroch mumlar någon rad ur nu nâr''Èolenstiger" och dagarna ljusnar minut för mi-nut. Och fastän vi vei att vi har en åttaveckor lång och kall tunnel att ta oss igenomså känns det som en vaim fläkt av lycka ochman börjar långta till sommarparadiset påön. Och man nystar gärna upp några lju-strådar ur minnenas skrin.

Hven har på senare tid varit rn&ngornnlad,intill det besväiande; det har skrivits ochpiatats om dollarunderstödda planer på attlocka turister genom byggande av lyxhotell,kasino och spelbank på ön, Som väl är tycksdessa stora såpbubblor nu ha spruckit, ochden lilla sura svidning somliga.har fått i ögatbör de mest vara glada {ör.

M&ngbesjungen är ett epitet som längehar tillagts Hven, vare sig det betyder attmånga har lovprisat den gröna sköna öneller atf detta har gjorts på månlaldigt vis,och detta slags ryktbarhet har hvenbornainte ha{t något emot.

Tychos versvor ryslig

Öns största namn genom tiderna är juTycho Brahe, den praktälskande och de-spotiske renässansherren, som genom.sinaéxakta och,strikt nerteôknade och inpricka-de observationer av tusentals stjärnor kom

påstår nämligen att hans vers mesta8els var

';$slig. Någon verkan h.adS"i¡l!ç eC! Tychosvåidjan till kungen i hans gripande avskeds-dikt till Danmark när han blev tvungen attlämna Hven:

Fäd.erneslond! Ditt namn jag skrets i destrd,,land,e stjtirnor!

Vartör nu s!ötd rn,;i.g bort? En g&ng skolldu säleert míg minnas

Kom'nanile dagor mitt uörd,e, rnitt uerk' Jriru{sso skall fatto,

barn au en senore slìikt pû,aod,jag dig go1)

nens vita balìongsegel. Vem vandrar bedrö-vad på jorden dylika dagar?

Hösttiden, den genomskinliga och htigtid-liga, vid detta kustland har Amelie Posseskildrat fint. "Då hade allting uppllts till ettöverjordiskt, liksom förandligat plan. Mantyckte sig inte lângre trampa på den riktigajorden, Havet blev ett med himlen, ochhimlen sänkte sig till jorden under dessa

, sista nådedagar som Ïörunnades en, innanhóststormarna skakade de roströda lövenur boketråden och strõdde de sista äpplenaöver marken." Det är den tiden då gtjärn-bilderna står klert spikade för blicken igen,bland dem Cassiopeia - det dubbla W:et - ivilket den unge Tycho Brahe såg den nyastjärna som skulle bli hans öde., Och vintrarna - visst minns man dem frånçin ungdom! Dimmiga och mistlursbälande, -

sura och sega, bullrande och blåsiga, så attgubbarna ibland tappade andan, då deskulle ut och slå sin kvällsläns vid knuten.Och mörka! Mörker över halkiga backstigaroch blöta, mudderliknande vägar, när folkskulle gå på "låsemöten" eller FrälsningB-armén - de unga kanske för att ha trãfl ellerhitta på (andra) hyss.

Otöck luktfrÖn kriget

Hur långa var inte kvällarna annars!Själv har man minnen av höstliga läskvällarpå Hven vid en stillsamt susande fotogen-lampa, som doòk osade ibland, så att l0-eller l2-linjersglaset blev svart i hela sittrör. Och minnen av karbidlampselândetunder första världskrigets kristid framlial-lar ännu en otäck lukt och en rädsla för attnågon dunkel tombutelj till lampa skallexplodera i ens nårhet.

Men ett år före vä¡ldskrig nr 2 kom "detelektriskai', alltså el.ljuset till Hven, ochdenna märkliga händelse måsùe givetvisvara med i detta ljustema med variationerdm ön, Och några namn ska nämnas ävenh¿il.

En man son tidigt väckte tanken på öru ,

elektriflering Var dåvarandê patronen påKungsgården Alex. Alm, och sedan efter

och lotsstyrelsen (förm Il hade anmâlt sitttnadsförslag och utred-

ningar, Stockholmsresor och uppvaktning-ar, varvid sàirskilt häradets elfackman,driftsingenjören Ernst ÏVinqvist i Glumslöv,utmårkte sig som ett knyte av entrågenhet

'och energ.Den näst sista september 1938 var den

!rhl,fi!

r

'),/',

: ==-1

lt,l li

ill

I

TECKNING: EMIL JOHANSON-THOR

i

--::T'r.:Þr

I

s=

KBACKEN

URAN

:sb\:-;

Hven i deros

Johan Ludvig Heiberg:màlar ett orörl Hven i livli-ga bilder

sinnen

de de oändliga poetiskaflöda och publicera -

Fäd"emeslord! Ditt namn iøg slcreo i destr&land,e stjlimor!

Vørför nu s[õta mi'g bort? En gû'ng skolld,u säleert mìg rninnas

Komnande døgor mitt tsiirde, mitt uerk' Jör.oisso skall føtto,

bam au en senore sliikt p& ood iog dig gau

slcolo bgggo.

Till det vackràste Tycho BrAhe har sagthör annars ett par ord om hans domän iÖresund; han kallade den "Venus ö, vul-gärt benämnd Hven". Alltnog; han var enmänniska som tjänade ljuset, levde i och fören ljusvärld och han blev - trots alla sina avtidsåldern och de personliga privilegiernamer eller mindre betingade lustar och later- en ljushärd i Norden.

måttad personlig själshygienisk anda. Att"vara./ glad åt ljuset" och att "göra något iljusets tjänst" blev hans höga ambitionersriktmärke och måI.

ää;äT itil ûi'iåi'ã #a-i.'f,"iiã'Jidm ôn Och några namn ska nåmnas åvenh¿ir.

:

'och ènergi. t

Den nÀst sista september 1938 var dendittills största starkströmskabelnedlägg-

pornas ljus,

Bondeförbundetsvolfilm

Skall man spinna vidare på detta lokalatema, så kan sägas att inte bara hamnbelys-ning och fyrljus strålade upp; tegelbruk,mejèri, smedja och bageri fick kraft; skum-ma lboståder och stallar och'urladdade ra-diobatterier gjorgamla fick gottvârmedynor ommarna fick intesorn skulle fylla deras nöjesbehov - vilketdittills hade tillfredsställts av bondeförbun-dets vslfilm en gång var"tannat år'

De unga som ville stanna på ön kändedock stöme trivsel än förr efter det nyaljusets ankomst till ö avdem sedeimera har ären sak som knappas us-historia att göra.

Men på tal-om flykt kan man erinra om enelektrisk ljustjåinst på Hven, som konst-nären och grafikprofessorn Emil Johanson'Thor gav fint föredöme i. Under de mörkaåren då flyktingströmmen från det ockupe-rade Danmark till Hven vâr som störst höllhan den starka fasadlampan på sitt h'i" Påbackafellets krön brinnande nätterna ige-nom, oôh veterligt vägleildes många männi-skor till lan:dfåste æh livråfdning av skenetdärifrån.

Ja, det v,ar välsigqt att elljuset kom tillHven. Så tyckte griskultingarna, som lågrosigtgårdesken,detsamma, om han nu hade kunnat rikta sinsilverlösnäsa mot stjärnorna och sedan pric-ka in dem på globen vid ett lampljus sominte närdes av rovolja och tran.

Sedan dess har kanske, omärklig¡t för oss,

någon av stjärnorna i Cassiopeia ândratläge, mei vår sols stora lampa lyser närma-re oss dag Iör dag, minut för minut. Trotskommunala kabaler krin! Hven och kon-flikter och köpslagan klotet runt.

Och man lrhproviserar tre rader sang tillsolen:

L&t mildrss morken eorl lir h&rdoch'tog sen i d,ín s&ta o&rdsnöihoppens slcönø gröna bô,rd^

Grbdel Jänr¡on

genoplevet i Erindringen". För hennes delstod minnet av en junidag 1846 på Hven i ettIjust skimmer, och när hon vistádes ut-omlands för att vårda sin hälsa skrév hon påårsdagen små biljetter till maken och åter-upplivade det ljusa minnet. -Denna

lilla glimt av öns förtrollning harfått komma med här för de stora personlig-heternas skull - och med samma motiveringkan som en kuriositet nämnas - att Strind-berg i "Karan'uänmästarens berättelser"skildrar hur ett Iörrymt kärlekspar i ensegelbåt tvingades in till Hven av koleraka'ratrtänen och sedan sargade sig på "lilip-porna" i land,

Tydligen \ar Strindberg inte varit på ön,men dèt har däremot en senare född;s¡côns¡c diktare varit. Det är Vilhelm Eke-lund, och med hans högstämda vershäls-ning till vännen r västkustskalden GustafUllman - snuddàr den stora diktens vingevid Hven:

Hä,r i den sorlanile lamnaf oâg och sôÍLÍnarens sltsdin sâng mitt sínne fgller,hiir öck, fast l&ngsorn, ueken solústorlc oiistainil slfr"r,

den sotilland,e son' sjrtngeroerser och brus i siölen,d,är mäktigt, mäktigt Lgsermot ht¡itt o! r&g s& hlirlígtd.et högblôa Sund!

Denna dikt skrevs på sommaren 1906.

Vilhelm Ekelund hade i Lund blivit föräl'skad i den unga fru Amelie Bjene, föddPosse, sont han vågade öppna sig för mensom han kallade "min sorgs drottning",kanske därför att han från ön kunde se

hennes barndo¡nshem, slottsvillan Maryhillpå fastlandet mittemot, kanske därför atthan väntâde att hans längtans iidande ochlycka skulle inspirera honom till ny storsång därute i havsfriSk .natur. Det blevockiå så, att under sommaren 1906, dåEkelund mestadels bodde på Kullaberg,nådde hän höjdpunkten i sin lyriska pro-duktion.

Hvenmiljön är emellertid tydlig i denlovsång på'prosa som heter "Stjärhorna"och som slutar så här: "Denna kvällstungaskönhet, strålande upp till mig från sinhemlighetsfulla strand bortom oceanen av

lugnt. Nilrupp öfver

är sval ocha, jag vand-

rar bland stjärnorna."Längre fram i livet skfev Ekelund mest

aforismer, tanke- och tänkespråk i en vilje-

utgjutelser han läthan ägde ju egen

Osköntkvinnokön

Hven fick genom hans vetande och väldeett slags universitet, där lärjungar undervi-sadeò inte bara i astronomi utàn också imedicin och filosofi. Men den enkla ljus-tjänst för sjöfarancle, som fanns före vårt nu400-åriga {yrväsen, skötte Tycho inte sinålagda del av; när han fick Hven i förläningfordrades qom en av motprestationerria atthan sktrlle underhålla elden i båken påKullaberg, och hans försummelse härvidlaglåg honom troligen i fatet, då kungagunstenbörjade överge honom på Hven.

Hur den självhärlige Tycho Brahe hadedet med sådant som enligt präster ochskalder finns bortom stjárnorna och sång-en, eller med det som Geijer kallar "him-melska ljusets gryende trösVi ett bävandemänskobröst", därom är väl egentligen intemycket känt. Han gav sitt observatoriumStjårneborg ett kupolformigt torn ovanmarken "så att þan även från jordens in-nandöme kunde visa vägen- till stjäinornaoch Gudf', men han gick sällan till nattvâr-den i S:t Ibbs gamla kyrka, dár hans vapen-märkta ekebänk står längst framme ännu idag.

Som lüsaren väl redan har märkt följes idenna artikel ett l¡iusterno med stödpunkteri sång och dikt om Hven - så långt det gårutan att framstállningen blir vitsig ellersökt.

Bland de många gäster från nära ochfjärra¡ som har skildrat Hven hör till demest betagna diktaren och amatörastrono-men Johan Ludvig Heiberg: mest kändIördet alltjämt liyskraftiga natiônella parad-stycket "Elvêrhöj" - Danmarks "Vermlän-ningarne". I sin astron<¡miska kalenderUrania 1846 ger han livligt målande bilderfrån den då ännu tämligen. oberörda ön., Om hvenborna såiger han emellertid att"racen er ikke smuk, især ikke Qvindek6n-net"; möjligen berodde detta på att han'jämfbrde öns döttrar med sin unga hustru,Danma¡ks lysande skådespelerska Johan-ne Luise Heiberg, författarinna till detmänskligt' rika memoarverket "Ett liv,

Konstellationen Vilhelrn Ekelund - Ame-lie Bjerre sjönk under horisonten, menungefär 30 år därefter skrev den senare Sintjusande memoarbok "I begynnelsen varljuset", Den handlar bara på någon sida omHven; dessmera om livet på Maryhill under1890-talets oscariska år. "Det,första säkraminnet därifrån år solflimrande hav, ny.utslagna bokträd och Iånga rader vita,starkt doftande pingstliljor under blomman-de äppleträd. Lycksalighet förutangräns. . ."

Och hon berättar om lekarna på backenovanför fiskeläget. "De tidiga vårsöndagar-na förlade vi dem upp till bastionen, där

rade i de tusende gullvivestånden - och dåvar ,havet sidenslätt och blçkblått,, medbreda vita kungsvågar i."

namn,- som Hvens östra Òch norrvändasidor i ännu högie grad gör skäl för. Mendär skimrar de vintergröna backalallen re-dan framme i mars av vårlök i mängd; detusentals små gula blommorna lyser somstjârrlor när sluttningama ligger i sol. Se-dan lcommer maskrosarter och gullvivor,och det är då ganska märkligl att iakttagahur de förra, som fçrdrar en fetare ochfuktigare mark än gtrllvivan (h¿ir kallad"hanãkam" ellei "kãttastövel"), befolkarde lägre delarna av backen och att desenare omedelbart tar vid på högre belägnaforrare partier. Bägge blomsorterna samlarsig i zoner, bredare eller smalare, sômpåminner. om penseldrag i olika gul färg,och det hela är en fröjd för ögat, som maninte vill gå miste om en enda vår.

Västsidan av ön har sin paradtid omsommaren; först áår de vindstrukna hag-tornssnåren blommar i backen, snarlikajökeltungor i skymningen - då de lergulabrinkarna också blir liksom självlysande;sedan när gulmåran väver in guldbrokad islänternas grönska och blandar sin krydd-lukt med dofteirna f¡ån kungsmynta,backtimjan och kamomill. Allt är ljust ochliksom bevingat, och när den blå nordnord-västen står och drar hela utslagna sommar-veckor väntar man bara att ön skq lyftaankar och gå till väders under stackrnol-

:-:ri -¡:-g 1t-- ]Lli&eÎ!.;i/j Jt r ; ¿iltF* ål¡¡ ;È{iû! i¿¡, rv: ni, *t'S ¡

TECKNING: EMIL JOHANSON-THOR

- .¿¡

Amelle Posse; snuddar ocksâ víd Hven

I sift observalorium Uranienborg

vid Hven tlilhelm Ekelund: