Känslan att ha förlorat någon jag redan saknar

Ett examensarbete av Karin Nordkvist, skrivet och producerat till minne av Sven-Åke Nordkvist.

Känslan att ha förlorat någon jag redan saknar

Tryckt hos Vitt Grafiska (vittgrafiska.se) Delfinansierad av Broby Grafiska Papper från Lessebo Bruk

Omslag: Scandia 2000 White 240g Inlaga: Scandia 2000 White 130g

Copyright © Karin Nordkvist 2013hej@karinnordkvist.sewww.karinnordkvist.se

brobygrafiska.se

Jag kunde höra hans snarkningar genom väggen och när det blev tyst visste jag att han vaknat. Det var mysigt att vara vaken själv på morgonen och veta att han fanns där inne.

Jag saknar dig.

– Fan Karin, jag hörde din röst men du vet ju ingenting om din pappa.

Jag gick dit när han fyllde 65 och skulle lämna blommor, men han öppnade inte. Jag la dem utanför dörren, bredvid fönstret som nån gång sparkats sönder men som då var övertäckt med en fasttejpad bit kartong. Han satt förmodligen ensam i köket där inne och ville inte träffa någon.

Med pappa var det alltid extra roligt att handla, det var då jag kunde köpa sånt där roligt som jag aldrig fick göra annars. Och så var det alltid papperskassarna, fyllda till bredden med pantburkar, noga staplade så att alla skulle få plats. Det tog oss en bra stund tillsammans att panta allt, men det blev ju till pengar, rätt mycket pengar faktiskt.

Vintern 1996 snöade det kraftigt i Partille. Det kom flera meter på bara ett par dygn, mer än på många år och man fick stänga skolorna. Bara att ta sig ut genom dörren var en utmaning. Detta till trots var det viktigt att få lämna min teckning till pappa. Jag hade målat ett grönt hus med två våningar och med blommor i fönstren. Mamma lät mig till slut gå, det var inte långt, bara nedför backen. På vägen fastnade jag i drivorna flera gånger, jag svettades i overal-len och vid något tillfälle var jag nära att ge upp.

En gång satt vi på balkongen, jag tror vi spelade kort. Katterna var med också. Tigris kunde ta sig ut själv genom att hoppa via busken som idag säkert sträcker sig till taket, men Lorenz fick man släppa ut genom ytterdörren en trappa ner. Pappa hade till och med ett snöre som man kunde dra igen dörren med längst upp i trappan. Det gick genom hela hallen, så man fick ducka när man skulle gå in. På balkongen hade vi en korg också. Jag minns att vi la filtar i korgen, band ett snöre i handtaget och hissade ner Lorenz från balkongen i korgen. Det var roligt tyckte jag.

Jag står i mitt lucianattlinne i köket, med glitter i håret. Vi har handlat. I butiken delade de ut korkar, sådana som man kan öppna och stänga som på en vattenflaska man har när man tränar. Jag var ivrig att prova den så medan pappa packade upp började jag montera korken på en stor flaska Coca Cola. När det är läsk över hela lucianattlinnet, köksbordet, köksmattan, taket och golvet kän-ner jag tårarna rulla längs kinderna, allt eftersom chocken av vad som precis hänt lägger sig. Pappa skrattar. Trots tårarna skrattar jag med till slut.

Jag var nog runt fjorton år och klockan visade midnatt. Pappa sov i fåtöljen som vanligt och jag gick mot köket för att lägga mig i min säng. Lakanen var orange, täcket en helt annan färg och oftast låg det en pappershög eller två på fotändan bredvid mina gosedjur. Men det gjorde inget, jag var ju inte där så ofta. Jag brukade ropa när jag var helt färdig, med hakan under täcket och bara fing-ertoppar som stack fram, och till slut kom han för att säga godnatt. Ibland fick jag ropa flera gånger när han somnade om. Jag vet inte om något var annorlunda den kvällen, men just då sa han att han älskade mig, och jag att jag älskade honom.

När pappa flyttade ifrån tvåan på Sättingsvägen var det som om han stoppade undan verklighe-ten och det liv som fanns innan kronofogden kom in i bilden. De vackra mattorna, alla böcker, Bang & Olufsen-prylarna, foton och alla hans köksverktyg gömdes undan och magasinerades för att plockas fram igen när livet var bra igen.

Old flames can’t hold a candle to youNo one, can light up the night like you do

Flickering embers of love I’ve known one or twoOld flames can’t hold a candle to you

Dolly Parton, 1980

Jag köpte ett kryddställ till pappa i julklapp ett år. Ett som snurrade och som hade hål där du skulle lägga kryddburkarna. De första månaderna stod det bredvid spisen, där kryddorna står, fast utan kryddor i. När jag kom en helg stod den i skaf-feriet, bredvid några flaskor Vodka Explorer.

Jag vägrade att tro på vad pappa sa. Lorenz var sjuk, det visste jag, men inte behövde han väl avlivas? Mamma kom till slut och pappa skulle nog aldrig senare komma att känna sig så hjälplös som då.

Jag trivs bäst i öppna landskap,nära havet vill jag bo,några månader om året, så att själen kan få ro.

Jag trivs bäst i öppna landskap, där vindarna får fart.Där lärkorna slår högt i skyn, och sjunger underbart.

Där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med Johannesört,och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört.Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo.

Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ,ingen kommer in i min närhet, som stänger in och stjäl.Jag trivs bäst när dagen bräcker, d’r fälten fylls av ljus,

när tuppar gal på avstånd, när det är långt till närmsta hus.Men ändå så pass nära, att en tyst och stilla natt,

när man sitter under stjärnorna, kan höra festens skratt.Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ.

Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri,när stranden fylls med snäckskal, med havsmusik uti.

När det klara och det enkla, får råda som det vill,när ja, är ja, och nej, är nej,och tvivlet tiger still.

Då binder jag en krans av löv, och lägger den runt närmaste sten,där runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen.Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri.

Ulf Lundell, 1982

Det var en speciell känsla när pappa kom på mitt födelsedagskalas. Alltid lite sen, minst en kvart, ibland någon timme. Jag brukade få pengar i pre-sent, men en gång fick jag en resväska. Den visade sig innehålla ytterligare en väska. Det sista han någonsin gav mig var hans bil.

Vårt sista samtal berättade pappa för mig hur lycklig han var. Han skulle börja jobba som allt-i-allo på en gård. Det var märkligt men kändes bra när han berättade om det med glädje i rösten. Om livet som började ordna upp sig. Pappa hade startat en egen gård också, som han var mycket engagerad i. Farmville hette den, eller något sånt. Och visst gick det bra för mig i Sunne. För tredje gången frågade han efter foton på mig, och jag hade förberett flera stycken, de låg redo att skickas i ett kuvert bredvid mig på bordet.

Det kändes som om vår relation kommit till en ny fas, där vi pratade minst en gång i månaden och där vi berättade allt för varandra. En vuxen relation mellan far och dotter. Jag kunde se att han blivit äldre, han var så smal ett tag. Håret hade varit grått länge och hängslen hade han alltid använt, men jag kunde tydligt se de sista åren göra sig syn-liga i hans ansikte. Fast nu kunde jag ana en skymt av livsglädje också.

Två dagar senare hittades han av en elektriker. Bredvid honom stod ett halvtomt glas, en tallrik med snusprillor ditlagda i mönstret av en blomma och datorn stod påslagen i hans knä.

Pappa kände nästan alla. Furulunds pizzeria som låg bredvid skolans matsal var ett av hans vattenhål, och han brukade sitta där själv ibland. När jag gick dit fick jag skriva upp allt på honom.

När jag såg Tigris, den gången när vi satt i köket i hans lägenhet, förstod jag vad som höll på att hända. Revbenen stack ut och hon vägde nog inte ens ett kilo. Att han inte såg att hon höll på att tyna bort.

Han hittade mig, Mattias och sina två barnbarn. Jag kommer aldrig kunna förstå hur han kände, men jag tror att det var en lättnad att kunna följa våra liv utan att behöva ringa och fråga.

Vi lagar middag tillsammans och småpratar under tiden om hur det går i skolan. Pappa berättar att det är viktigt att ge allt och veta vad man vill. Och att det är lätt att bara glida med.

Vi hade bokat in en utflykt. Ö-sightseeing. På en båt trodde vi, men resan visade sig vara med buss. Vi satt bredvid varandra, tittade ut ibland men sov båda två större delen av vägen.

Doften av mocka. Kalla regndroppar som går igenom tyget i min tröja. Ett par dagars skäggstubb som trasslar in sig i mitt hår. Den dova rösten som säger att jag skall ta det lugnt, gör inget dumt. Fylld av kärlek och så många känslor som jag aldrig kunde förstå. Att krama pappa var alltid likadant.

Jag är hemma när pappa ringer. Jag hör direkt att han druckit och frågar om han vet vad klockan är. Uppriktigt ledsen förklarar han fumligt hur han inte kan förmå sig att ringa annars.

När Clair de Lune började spelas och det var dags att säga farväl brast min fasad. Månader av tårar kom på en gång, och när jag knappt kunde andas längre tog Mattias min hand. Då visste jag att vi måste hålla ihop, min bror och jag.

Till pappa

Kommer du ihåg kottarna vi plockade i Italien? De stora som man bara kunde hålla i en i taget, med fjäll tjocka som en hel kortlek. Ett frag-ment av vad som är ett av mina första minnen med dig. Denna bok är full av sådana minnesbilder som har bevarats djupt inom mig och som blivit tydligare ju mer jag tänkt på dig.

Ibland är det svårt att tänka tillbaka, mycket är gömt bakom ridåer av glömska och annat gör helt enkelt för ont att tänka på. Men jag har verkligen försökt nu att så gott jag kan att släppa fram mina känslor och förstå. Med tiden har det blivit tydligt att det är ett komplext arbete. Jag vill inte skrika, jag kan inte gråta, tanken är tänkt allt för många gånger men det är svårt att inse att jag aldrig kommer att få se dig igen.

Jag har varit arg. Ledsen och oförstående. Åren gick och jag valde mina egna sanningar om varför du inte ville träffa mig. Det var mycket lättare att tro att du inte kunde, för vem vill känna sig oönskad? Men ibland kunde jag falla i djupa tankar och undra varför du aldrig ringde.

Men jag kommer aldrig glömma hur du fick mig att känna när jag var med dig. Hur dina snarkningar kunde välta hus. Eller hur du visslade där du stod bakom spisen när du lagade den godaste grytan jag nå-gonsin ätit. När du visade mig hur man skulle sticka kniven igenom förpackningen med chokladpudding för att få den att snyggt glida ner i skålen. Framförallt kommer jag aldrig glömma hur vi båda somnade framför tvn om fredagskvällarna, du i din fåtölj och jag i min saccosäck.

Jag ville ge mig själv chansen att få vandra i tankarna och få återuppleva samma känslor och samma händelser som en gång varit vår verklighet. Gå tillbaks, igen och igen, och se efter hur det känns idag. Leva genom minnena som om de pågick just nu. För varje tanke och varje minut minns jag mer av dig och skalet som byggts de sista åren faller bort, bit för bit.

Det är konstigt när en del av ens liv försvinner. Som om någon tryckt på en knapp och du bara har en viss tid på dig att avsluta, att vänja dig vid tanken på att inget någonsin kommer bli som det varit. När vi tömde din lägenhet så kunde jag nästan känna att du fanns där, någonstans bland alla saker, men ju mer vi bar ut, arkiverade och slängde, desto mindre av dig fanns det kvar.

Ingen kan ta mina minnen ifrån mig. Det känns tryggt att veta att du alltid kommer finnas där, i mina tankar. Närmare går det inte att komma.Jag brukar komma på mig själv att ofta berätta om saker du brukade göra eller säga. Små anekdoter som läcker ur mig och som bara genom att sägas ibland gör dig till en del av mig.

Du visade mig en då obegriplig form av kärlek. Jag var tvungen att gå igenom detta för att förstå.

Karin NordkvistStockholm, 3 mars 2013

Tack

Pernilla Eriksson –utan dig hade jag aldrig kunnat genomföra detta. När jag seglat iväg fanns du alltid där och hjälpte mig hitta tillbaks. Ett stort tack för ditt engagemang i min bok, och för alla gånger du fått mig att inse vad jag gör och vad det innebär.

Oscar Fjellman –för din känsla för perfektion och för att du aldrig tvekat att hjälpa mig.

Eric Ericson – för ditt engagemang i mig, min bok och mina ambitioner.

Ingrid Nordkvist –för att du är du och för att jag vet att detta nog är minst lika jobbigt för dig som det är för mig.

Peter Ögren - Vitt Grafiska, Agneta Fjellen - Lessebo Bruk, Per Branzén, Broby Grafiska, Arvid Klintberg Henriksson, Per Gustafsson, Lucas Ederby, Moa Fredlund, Frankenstein Studio, Henrik Karlsson, Susanne Ranunger, Tommy Nilsson, Peter Bared.

Sven-Åke Allan Nordkvist1947 – 2011