Kulturfilosofi

Kulturfilosofi

Erik Ahlman (1892-1952)

Kulttuurin perustekijöitä (1939)

Kulttuurifilosofia on sellainen filosofian haara, jonka kohteena on kulttuuri. Se tutkii kulttuurin periaatteellista puolta; se on kulttuurin yleistä teoriaa ja usein myös sen kritiikkiä. Kulttuurifilosofia tutkii kulttuurin olemusta, edellytyksiä, välineitä, kulttuurin ja kulttuuritietoisuuden rakennetta, kulttuurin perussuuntia, kulttuurikehityksen lainmukaisuutta, kulttuurin merkitystä ja kulttuurin pohjana olevia arvoja. (s 16)

Kulttuuri on järjestelmä ihmisten tietoisesti aikaansaamia, yhteiskunnassa syntyneitä ja sukupolvesta toiseen siirtyviä, yhä lisääntyviä arvomaisia muodosteita olotiloja. (s 16)

Friedrich Nietzsche (1844-1900)

Gud är död.

Giambattista Vico (1668-1744)

Scienza Nuova (1725, 1730, 1744)

”Verum factum.”

- Människan kan endast ha kunskap om det som människan skapat, d.v.s kulturen och samhället.

Oswald Spengler (1880-1936)

Der Untergang des Abendlandes (1918)

Kulturer föds, blomstrar, förfaller och dör.

Jean-François Lyotard(1924-1998)

La conditione postmoderne (1979)

En simplificant à l'extrême, on tient pour « postmoderne » l'incrédulité à l'égard des métarécits.

Kulturernas utveckling

Teorier om (hög)kulturernas utveckling är samtidigt historiefilosofiska och kulturfilosofiska.

Vico

Kulturer eller nationer genomgår cykliska förlopp bestående av gudarnas, hjältarnas och människornas tidsålder.

Spengler

Kulturer föds, har sin ungdom, har sin storhetstid och genomgår en nedgångsperiod eller ”civilisationsfas” innan de slutligen går under.

Ahlman

En kultur uppkommer som en följd av en ny religion och ett nytt religiöst ethos. Senare organiseras och dogmatiseras religionen, men när dogmatiken föråldras förlorar kulturen sin grundval.

Kulttuurin perustekijöitä

Kulttuuria organisoivana tekijänä ovat viime kädessä uskonnolliset käsitykset, ne ovat moraalin, poliittisen ja yhteiskunnallisen elämän ja sen muotojen, tapojen, jopa teoreettisenkin ajattelun lopullisena pohjana ja vankkumattomana kiinnekohtana.

Lyotard

Postmoderniteten innebär ett slut på den ”moderna” kultur som kännetecknas av ”stora berättelser”.

Postmodern kultur

Den postmoderna kulturen är samtidig med det postindustriella (informations)samhället.

Den postmoderna kulturen kommer efter den ”moderna” kulturen.

La condition postmoderne (1979)

En simplificant à l'extrême, on tient pour « postmoderne » l'incrédulité à l'égard des métarécits.

I den ”moderna” kulturen legitimeras kunskap med metaberättelser eller ”stora” berättelser.

Postmoderne expliqué aux enfants

(1986)

Par métarécit ou grand récit, j’entends précisément des narrations à fonction légitimante. Leur déclin n’empêche pas les milliards d’histoires, petites et moins petites, de continuer à tramer le tissu de la vie quotidienne.

By metanarratives or grand narratives, I mean precisely narrations with a legitimating function. Their decline does not stop countless other stories (minor and not so minor) from continuing to weave the fabric of everyday life.

Metaberättelser

Postmoderne expliqué aux enfants Les “métarécits” dont il est question dans La Condition postmoderne sont ceux qui ont marqué la modernité: émancipation progressive de la raison et de la liberté, émancipation progressive ou catastrophique du travail (source de la valeur aliénée dans le capitalisme), enrichissement de l’humanité tout entière par les progrès de la technoscience capitaliste, et même, si l’on compte le christianisme lui-même dans la modernité (opposé alors au classicisme antique), salut des créatures par la conversion des âmes au récit christique de l’amour martyr. La philosophie de Hegel totalise tous ces récits, et en ce sens elle concentre en elle la modernité spéculative.

The “metanarratives” I was concerned with in The Postmodern Condition are those that have marked modernity: the progressive emancipation of reason and freedom, the progressive or catastrophic emancipation of labour (source of alienated value in capitalism), the enrichment of all humanity through the progress of capitalist technoscience, and even - if we include Christianity itself in modernity (in opposition to the classicism of antiquity) - the salvation of creatures through the conversion of souls to the Christian narrative of martyred love. Hegel’s philosophy totalizes all of these narratives and, in this sense, is itself a distillation of speculative modernity.

Fem ”berättelser”

kristendomens

upplysningens

romantikens/tyskas idealismen/Hegels

marxismens

kapitalismens

L’inhumain (1988)

ce qui mérite attention, c’est que la métaphysique moderne a cependant donné naissance à la reconstitution de grands récits - Christianisme, Lumières, romantisme, l’idéalisme spéculatif allemand, le marxisme - qui ne sont pas complètement étrangers aux récits mythiques. Ils impliquent assurément que le futur reste ouvert en tant que but ultime de l’histoire humaine, sous le nom d’émancipation. Mais ils conservent du mythe le principe selon lequel le déroulement général de l’histoire peut être conçu .

what merits attention is that modern metaphysics none the less gave birth to the reconstitution of great narratives - Christianity, Enlightenment, romanticism, German speculative idealism, Marxism - which are not entirely foreign to mythical narratives. They do, certainly, imply that the future remains open as the ultimate aim of human history, under the name of emancipation. But they retain from myth the principle according to which the general course of history is conceivable.

Två typer av legitimerande berättelser

myter

metaberättelser


Par métarécit ou grand récit, j’entends précisément des narrations à fonction légitimante .

By metanarratives or grand narratives, I mean precisely narrations with a legitimating function.


Ces récits ne sont pas des mythes au sens de fables (même le récit chrétien). Certes, comme les mythes, ils ont pour fin de légitimer des institutions et des pratiques sociales et politiques, des législations, des éthiques, des manières de penser. Mais à la différence des mythes, ils ne cherchent pas cette légitimité dans un acte originel fondateur, mais dans un futur à faire advenir, c’est-à-dire dans une Idée à réaliser.

These narratives are not myths in the sense that fables would be (not even the Christian narrative). Of course, like myths, they have the goal of legitimating social and political institutions and practices, laws, ethics, ways of thinking. Unlike myths, however, they look for legitimacy, not in an original founding act, but in a future to be accomplished, that is, in an Idea to be realised.

Myten, som är karakteristisk för den traditionella kulturen, handlar om en befrielse eller en händelse som redan har ägt rum.

Metaberättelsen, som är kännetecknande för den moderna kulturen, handlar om en framtida befrielse eller ett framtida mål.

Den vetenskapliga (icke-narrativa) kunskapen, vetenskapen och undervisningen har i den moderna kulturen legitimerats av en narrativ metakunskap och metaundervisning.

Metaberättelsen är en berättelse eller narrativ diskurs, som berättas på ett metaplan i förhållande till den diskurs som den har i uppgift att legitimera.

Enligt Lyotard legitimerades vetenskapen i den ”moderna” kulturen av en enda gemensam ”totaliserande” berättelse.

I den postmoderna kulturen finns det inte längre en gemensam ”stor” legitimerande berättelse.

Metaberättelserna representerar (spekulativa) historiefilosofier.


La pensée et l’action des XIXe et XXe siècles sont régies par une Idée (j’entens Idée au sens kantien). Cette Idée est celle de l ’émancipation. Elle s’argumente certes tout différemment selon ce qu ’on appelle les philosophies de l ’histoire, les grands récits sous lesquels on tente d ’ordonner la faule des événements...

The thought and action of the nineteenth and twentieth centuries are governed by an Idea (in the Kantian sense): the Idea of emancipation. It is, of course, framed in quite different ways, depending on what we call the philosophies of history, the grand narratives that attempt to organize this mass of events: the Christian narrative of the redemption of original sin trough love; the Aufklärer narrative of emancipation from ignorance and servitude trough knowledge and egalitarianism, the speculative narrative of the realiazation of the universal Idea trough the dialectic of the concrete; the Marxist narrative of emancipation from exploitation and alienation trough the socialization of work; and the capitalist narrative of emancipation from poverty trough technoindustrial development.

Myter

Det antika grekiska ordet mythos, ur vilket ordet myt härstammar, betyder berättelse.

En myt behöver inte vara en lögn.

Berättelser kan indelas i två kategorier: diakroniska och synkroniska.

Diakroniska berättelser har en fabel (röd tråd eller story) - ett handlingsförlopp från en tidpunkt till en annan. Myter är i första hand diakroniska berättelser.

The verbal culture of a prediscursive society will consist largely of stories, but among those stories there grows up a specialization in social function that affects some stories more than others. Certain stories seem to have a peculiar significance: they are the stories that tell a society what is important for it to know, whether about its gods, its history, its laws, or its class structure. These stories may be called myths in a secondary sense, a sense that distinguishes them from folktales - stories told for entertainment or other less central purposes. They thus become “sacred” as distinct from “profane” stories, and form part of what the Biblical tradition calls revelation. ... Mythical, in this secondary sense, therefore means the opposite of “not really true”: it means being charged with a special seriousness and importance.

The Great Code (1982)

Northrop Frye

Liksom metaberättelser är mytens uppgift att legitimera makt, rätt och kunskap.

Legitimerande myter handlar ofta om befrielse.

Legitimerande myter är ofta hjältemyter.

Enligt Lyotard berättar även de moderna metaberättelserna om hjältar (frihetens respektive kunskapens hjälte), men hjältedådet är här inte ännu fullbordat.

Större och mindre berättelser

La condition postmoderne

le « petit récit » reste la forme par excellence que l’invention imaginative, et tout d’abord dans la science.


Par métarécit ou grand récit, j’entends précisément des narrations à fonction légitimante. Leur déclin n’empêche pas les milliards d’histoires, petites et moins petites, de continuer à tramer le tissu de la vie quotidienne.

By metanarratives or grand narratives, I mean precisely narrations with a legitimating function. Their decline does not stop countless other stories (minor and not so minor) from continuing to weave the fabric of everyday life.

The Lyotard Reader

they [little stories] are short, ... they are not extracts from some great history, and ... they are difficult to fit into any great history...

history consists of a swarm of narratives, narratives that are passed on, made up, listened to and acted out; the people does not exist as subject; it is a mass of thousands of little stories that are at once futile serious, that are sometimes attracted together to form bigger stories, and which sometimes disintegrate into drifting elements, but which usually hold together well enough to form what we call the culture of a civil society.


le « petit récit » reste la forme par excellence que l’invention imaginative, et tout d’abord dans la science.

the little narrative [petit récit] remains the quintessential form of imaginative invention, most particularly in science.

P. B. Medawar, for his part, has stated that “hawing ideas is the scientist’s highest accomplishment,” that there is is no “scientific method,” and that a scientist is before anything else a person who “tells stories.”

The object of this study is the condition of knowledge in the most highly developed societies. I have decided to use the word postmodern to describe that condition. The word is in current use on the American continent among sociologies and critics; it designates the state of our culture following the transformations which, since the end of the nineteenth century, have altered the game rules for science, literature, and the arts. The present study will place these transformations in the context of the crisis of narratives.

Science has always been in conflict with narratives. Judged by the yardstick of science, the majority of them prove to be fables. But to the extent that science does to restrict itself to stating useful regularities and seek the truth, it is obliged to legitimate the rules of its own game. It then produces a discourse of legitimation with respect to its own status, a discourse called philosophy. I will use the term modern to designate any science that legitimates itself with reference to a metadiscourse of this kind making an explicit appeal to some grand narrative, such as the dialectics of Spirit, the hermeneutics of meaning, the emancipation of the rational or working subject, or the creation of wealth.

if a metanarrative implying a philosophy of history is used to legitimate knowledge, questions are raised concerning the validity of the institutions governing the social bond: these must be legitimated as well. Thus justice is consigned to the grand narrative in the same way as truth.

Epoker och tidsåldrar

Med epok förstods ursprungligen det samma som en epokgörande händelse, en fast punkt i tiden.

Numera förstår man med epok närmast det samma som en period eller tidsålder, som börjar och eventuellt slutar med en epokgörande händelse.

L’inhumain on observe que la périodisation de l’histoire relève d’une obsession caractéristique de la modernité. La périodisation est une façon de placer les événements dans une diachronie, et celle-ci est commandée par le principe de révolution. De la même façon que la modernité contient la promesse de son dépassement, elle est pareillement sommée de marquer, de dater, la fin d’une période et le début de la suivante. Puisque aussi bien l’on inaugure un âge réputé entièrement nouveau, il convient de mettre l’horloge à la nouvelle heure, de la faire repartir à zéro. Dans le christianisme, le cartésianisme ou le jacobinisme, ce même geste désigne un An Un, celui de la révélation et de la rédemption ici, de la renaissance ou du renouveau là, ou encore de la révolution et de la réappropriation des libertés.

we can see that historical periodization belongs to an obsession that is characteristic of modernity. Periodization is a way of placing events in a diachrony, and diachrony is ruled by the principle of revolution. In the same way that modernity contains the promise of its overcoming, it is obliged to mark, to date, the end of one period and the beginning of the next. Since one is inaugurating an age reputed to the entirely new, it is right to set the clock to the new time, to start it from zero again. In Christianity, Cartesianism or Jacobinism, this same gesture designates a Year One, that of revelation and redemption in the one case, of rebirth and renewal in the second, or again of revolution and reappropriation of liberties.

En epok är en epok i en bestämd historia.

En universell epok eller tidsålder förutsätter en universell historia, d.v.s. en världshistoria eller historiefilosofi.

I det postmoderna tillståndet finns det inte förutsättningar för universella epoker eller tidsåldrar.

Den postmoderna tidsåldern kan inte vara en universell tidsålder.

Det moderna bestämmer det postmoderna, men det postmoderna bestämmer numera även det moderna.

Modern är motsatsen till gammal, klassisk och traditionell, men även till postmodern.

L’inhumain on observe que la périodisation de l’histoire relève d’une obsession caractéristique de la modernité. La périodisation est une façon de placer les événements dans une diachronie, et celle-ci est commandée par le principe de révolution. De la même façon que la modernité contient la promesse de son dépassement, elle est pareillement sommée de marquer, de dater, la fin d’une période et le début de la suivante. Puisque aussi bien l’on inaugure un âge réputé entièrement nouveau, il convient de mettre l’horloge à la nouvelle heure, de la faire repartir à zéro. Dans le christianisme, le cartésianisme ou le jacobinisme, ce même geste désigne un An Un, celui de la révélation et de la rédemption ici, de la renaissance ou du renouveau là, ou encore de la révolution et de la réappropriation des libertés.

we can see that historical periodization belongs to an obsession that is characteristic of modernity. Periodization is a way of placing events in a diachrony, and diachrony is ruled by the principle of revolution. In the same way that modernity contains the promise of its overcoming, it is obliged to mark, to date, the end of one period and the beginning of the next. Since one is inaugurating an age reputed to the entirely new, it is right to set the clock to the new time, to start it from zero again. In Christianity, Cartesianism or Jacobinism, this same gesture designates a Year One, that of revelation and redemption in the one case, of rebirth and renewal in the second, or again of revolution and reappropriation of liberties.

Den postmoderna kan inte stå för ett ”övervinnande” av det moderna.


Nostre hypothèse de travail est que la savoir change de statut en même temps que les sociétés entrent dans l’âge dit postindustriel et les culture dans l’âge postmodern.

Our working hypothesis is that the status of knowledge is altered as societies enter what is known as the postindustrial age and cultures enter what is known as the postmodern age.

I konst-, kultur- och idéhistorien representerar stilriktningar och rörelser epoker, som kännetecknas av respektive stil eller rörelse.

Epoker överlappar varandra och saknar ofta en entydig början.

Postmodernismen kan förstås som en rörelse/stilepok i följden renässansen - barocken - rokokon - (ny)klassicismen/upplysningen - romantiken - realismen - modernismen - postmodernismen.

Postmodernismen behöver inte alls vara en rörelse eller stilepok, utan kan även representera ett tomrum som kommer "efter" modernismen.

Postmodernitet behöver inte vara det samma som postmodernism.

Orsaker till det postmoderna tillståndet

Tre olika historiefilosofiska grunder för kulturfilosofin

Friedrich Hegel:

Det ”oändligt konkreta” är ”försynens vägar”.

Karl Marx:

Produktionssättet är basen.

Marshall McLuhan:

Mediet är budskapet.


Nostre hypothèse de travail est que la savoir change de statut en même temps que les sociétés entrent dans l’âge dit postindustriel et les culture dans l’âge postmodern.

Our working hypothesis is that the status of knowledge is altered as societies enter what is known as the postindustrial age and cultures enter what is known as the postmodern age.


Dans la société et la culture contemporaine, société pos-industrielle, culture postmoderne, la question de la légitimation du savoir se pose en d’autres termes. Le grand récit a perdu sa crédibilité, quel que soit le mode d’unification qui lui est assigné: récit spéculatif, récit de l’émancipation.

On peut voir dans ce déclin des récits un effet de l’essor des techniques et des technologies à partir de la deuxième guerre mondiale, qui a déplacé l’accent sur les moyens de l’action plutôt que sur ses fins; ou bien celui de redéploiement du capitalisme libéral avancé après son repli sous la protection du keynésisme pendant les années 1930-1960…

In contemporary society and culture – postindustrial society, post-modern culture – the question of the legitimation of knowledge is formulated in different terms. The grand narrative has lost its credibility, regardless of what mode of unification it uses, regardless of whether it is a speculative narrative or a narrative of emancipation.

The decline of narrative[s] can be seen as an effect of the blossoming of techniques and technologies since the Second World War, which has shifted emphasis from the ends of action to its means; it can also be seen as an effect of the redeployment of advanced liberal capitalism after its retreat under the protection of Keynesianism during the period 1930-60 ...

Lyotard

De stora legitimeringsberättelserna har blivit överflödiga.

- Forskning som är inriktad på medel istället för på allmänmänskliga ändamål behöver ingen motivering i form av berättelser om emancipation, upplysning eller framtida lyckoriken.

- Marknaden har övertagit makten över kunskapen och reducerat den till en handelsvara.

- I den mån de stora berättelserna är politiska och nationella berättelser, medför den globaliserade ekonomin att dessa berättelser förlorar sin funktion.


L’idée que celles-ci relèvent de ce « cerveau » ou de cet « esprit » de la société qu’est l’Etat se trouvera périmée à mesure que se renforcera le principe inverse selon lequel la société n’existe et ne progresse que si les messages qui y circulent sont riches en informations et faciles à décoder. L’Etat commencera à apparaître comme un facteur d’opacité et de « bruit » pour une idéologie de la « transparence » communicationnelle, laquelle va de pair avec la commercialisation des savoirs.

The notion that learning falls within the purview of the State, as the brain or mind of society, will become more and more outdated with the increasing strength of the opposing principle, according to which society exists and progresses only if the messages circulating within it are rich in information and easy to decode. The ideology of communicational “transparency,” which goes hand in hand with the commercialization of knowledge, will begin to perceive the State as a factor of opacity and “noise”.

Produktionsförhållandena utgör basen.

Marx

Fredric Jameson

Postmodernismen är senkapitalismens (den multinationella kapitalismens eller mediekapitalismens) ”kulturella logik”.

I det senkapitalistiska samhället baserar sig den industriella produktionen på datorer (och atomenergi).

Kulturen i industrisamhället kan delas in i tre perioder: realismen, modernismen och postmodernismen.

master narratives = eschatological schemata

Materialismens slut?

Den ”materiella” basen i1) industrisamhället:

materiell egendom

2) det postindustriella samhället (informationssamhället):

immateriell egendom

Historiens slut!

varje tids väsentliga eller väsentligaste konst i bildform framställer den djupaste möjliga förståelsen av sin tid. Konsten, liksom vetandet, är en interpretation av en samtida tillvaro, utförd i de metafysiskt förankrade kategorier som tänkandet just då tillhandahåller.

Bild och tanke (1999)

Fredrik Lång

Myt och religion förekommer som tongivande tankesystem i vegativa, statiska naturalekonomier med monarkiska styressätt, medan vetenskapen endast har förekommit under intensiva, ingripande, självmedvetna och demokratiska produktionsförhållanden så som den grekiska slavproduktionen och inom det modärna industriella produktionssätett.

Om Modärniteten är fylld av oskuldsfull tillförsikt och ogrumlad framtidsoptimism är Postmodärniteten hennes namn efter det att förmälningen med det ofrånkomliga Ödet ägt rum: Inga gamla sanningar gäller längre, friheten har blivit meningslös och inte ens det som Postmodärniteten i början satt så stor vikt vid, att allt ständigt skulle vara Nytt, är till slut ens roligt. Det finns inget löfte i samtiden längre. Förhoppningarna, som är det kraftfält rationalisterna orienterar sig efter, har ebbat ut. Förnuftet har kommit in i en riktningslös zon som saknar poler; alla riktningar är lika obestämda och lika diffusa. Och när (den stora) framtiden saknas försvinner också (den stora) historien. Allt blir lika giltigt men också likgiltigt.

Gianni Vattimo

De elektroniska medierna har medfört en upplösningen av de stora berättelserna eller de "centrala perspektiven".

La fine della modernità (1985 )

La differenza tra senso specifico delle tecnologie dell’informazione. La differenza tra paesi avanzati e paesi arretrati si fa oggi in base al grado di penetrazione dell’informatica, non della tecnica in senso generico. proprio qui, probabilmente, passa la differenza tra «moderno» e «postmoderno».

The End of Modernity

The post-modern primacy of technology should be understood, more specifically, as that of information systems technology. The difference between the developed and underdeveloped countries in the world today is measured by the degree to which computer technology has penetrated into their respective economies. This is probably where the difference between the “modern” and the “post-modern” is to be found.

Vattimo skriver i La fine della modernità och i La società trasparente från 1989 om hur medierna och informationstekniken, via direktsändningar och tillgång till information i realtid, reducerar historien eller händelsernas förlopp till "simultanitetens plan".

Samtidens eller den samtida världens "samtidighet" ("contemporaneità" del mondo contemporaneo) ligger enligt Vattimo där i att allt tenderar att slätas ut till ett "samtida" eller simultant plan.

The Transparent Society

Contemporaneity is the era in which, despite the perfecting of instruments for the collecting and transmitting of information which now at last make possible a ‘universal history’, the task of constructing a ‘universal history’ has paradoxically become impossible.

Utöver tolkningen

Vänstern har för det mesta inspirerats av historiefilosofier: upplysningens, positivismens, marxismens. Idag har dessa historiefilosofier blivit ohållbara, inte därför att de “objektivt” är falska, utan därför att de ideologiska betingelser som de stödde sig på försvunnit: man kan inte längre uppfatta historien som ett enhetligt (det vill säga eurocentriskt) förlopp och inte heller kulturen som förverkligandet av en universell människomodell (identisk med den civiliserade västerländska människans) o.s.v.

Populärkultur

Postmodernismens genombrott sammanfaller med en omvärdering av genrer som tidigare klassificerats som mindre värdefull lågkultur.

Postmodern och postmodernistisk kultur identifierades på 1970-talet ibland med popkultur (pop art och pop architecture) och kommersiell populärkultur i allmänhet.

Postmodernismen har överbyggt klyftan mellan å ena sidan populär och kommersiell masskultur och å andra sidan elitistisk högkultur både i betydelsen postmodernistisk teoretisk diskurs och i betydelsen social och kulturell postmodernitet.

Postsrukturalistiska, antiessentialistiska och dekonstruktivistiska postmodernister har kritiserat och dekonstruerat binära motsatser och speciellt dikotomier där den ena parten underordnas den andra.

I det postmoderna tillståndet har högkulturen marginaliserats eller åtminstone utmanats så att lågkulturens representanter inte längre på det teoretiska planet behöver dekonstruera dikotomin högkultur/lågkultur.

I det postmoderna tillståndet har kvinnorna/de homosexuella/ de icke-europeiska kulturernas representanter tagit till orda (fått egna kanaler för kommunikation), så att den manliga, heterosexuella eurocentriska diskursen (och speciellt dess anspråk på universalitet) inte bara dekonstruerats på det teoretiska planet, utan även i praktiken utmanats på ett socialt och kulturellt plan.

Representanter för den marginaliserade parten har utnyttjat postmodern teori för att kritisera den förtryckande ordningen, men samtidigt har de tagit till orda och fått sin egen röst hörd, så att de även i praktiken problematiserat den förtryckande metadiskursens hegemoni.

Det postmoderna inom arkitekturen har ofta utgjort ett paradigm för det postmoderna inom konsten.

Charles Jencks

Den moderna arkitekturen dog i St. Louis, Missouri den 15 juli 1972 klockan 3.32 pm (lokal tid).

Charles Jencks utvecklade idén om den postmoderna arkitekturens dubbla koder. Dubbelkodad arkitektur är en arkitektur som bl.a. kombinerar det moderna med det traditionella och det internationella med det lokala.

Idén om dubbla koder har även tillämpats på postmodern konst och litteratur.

Medan den postmoderna metafiktiva romanen på en exklusiv nivå reflekterar över romanskrivandets villkor och problematik, kan den samtidigt berätta en story som upprepar mönstret från populärlitteraturen. Samma litterära verk kan samtidigt vara en elitistisk metaroman och en populistisk bestseller.

Liksom den postmoderna arkitekturen är eklektisk har den samtida eklektiska konsten betraktats som postmodern.

Inom estetiken står postmodernismen inte för en bestämd rörelse eller stil, utan istället för ett tillstånd där det inte finns någon dominerande rörelse eller stil.

Cyberkultur och multikulturalism

Den postmoderna kulturen är multikulturell; kulturen i det multikulturella samhället är postmodern.

Det mångkulturella samhället är ett resultat av folkvandring, men även av elektroniska medier och Internet.

I det elektroniska, datorbaserade mediesamhället kan även minoriteter som är utspridda i det fysiska rummet ta till orda.

I ett multikulturellt samhälle kan staten och de statliga institutionerna inte så lätt legitimeras med en stor berättelse. Det finns inte en emancipations- eller legitimeringsberättelse som alla medborgare kan omfatta.

Postmodernismen är multikulturalistisk; multikulturalismen är postmodernistisk.

Liksom benämningen postmodernism kan multikulturalism även stå för ett tillstånd eller ett fenomen.

- och enligt vilken minoriteter inte bör anamma majoritetskulturen eller majoritetens berättelse.

Multikulturalism är namnet på en metaideologi eller kulturpolitisk åskådning, enligt vilken olika kulturer i princip är eller bör vara jämställda

- liksom postmodernismen.

Multikulturalismen är kulturrelativistik

Multikulturalismen tar ställning för det multikulturella i betydelsen ett mångkulturellt samhälle där olika kulturers röster och berättelser får komma till uttryck.

Tack vare de datorbaserade medierna har det postmoderna tillståndet blivit en vardaglig självklarhet.

En cyberkultur är inte en kultur i ett bestämt samhälle.

Cyberkulturen är frigjord från den fysiska verkligheten.

Digitaliseringen skapar konvergens mellan olika medier. Verkligheten förskjuts mot innehållet, som förlorar sitt beroende av specifika yttre ramar.

Digitaliseringen har även på ett annat plan överbyggt skillnaderna mellan olika typer av media. Både telefonapparaten och TV-apparaten kan fungera som allt mellan personligt medium och massmedium.

Mobiltelefonen och andra digitala medier förenar människor som från förut står varandra nära, men de hjälper oss samtidigt att välja bort nya kontakter.

De digitala medierna skapar förutsättningar för urban tribalism.

Kulturfilosofins postmoderna betingelser

Kulturfilosofi av Oswald Spenglers slag kan tolkas som stora berättelser, som i den postmoderna tiden har förlorat sina förutsättningar.

Även Lyotards ”berättelse” om de stora berättelsernas nedgång kan tolkas som en stor metaberättelse.

Kulturfilosofin är en postmodern filosofi, men även det omvända gäller: postmodern filosofi är kulturfilosofi.

Där den moderna filosofin baserar sig på naturen och naturvetenskap, utgår den postmoderna filosofin från kulturen och kulturella studier.

Kulturfilosofin måste utgå från partikulära perspektiv och traditioner.

Kulturfilosofin kan inte göra anspråk på universalitet och absolut sanning.

Då de europeiska nationalstaterna eller kolonialmakterna tävlade om världsherraväldet och Europa var världens centrum uppfattades den europeiska civilisationen som en universell norm och de europeiska värdena som universella värden.

Då Europa inte lägre är världens ekonomiska, politiska eller kulturella centrum har den ”gemensamma” europeiska kulturen lyfts fram som någonting partikulärt.

Documents

Kulturfilosofi