Lönepolitiska vägval · IF Metalls förbundsstyrelse beslutade därför i april 2007 att tillsätta en arbetsgrupp med uppdrag att ta fram en lönepolitisk rapport inför förbundets

Lönepolitiska vägval

Olof Palmes gata 11se-105 52 Stockholmwww.ifmetall.seTelefon 08-786 80 00

Lönepolitiska vägval 1

Innehåll

IF Metalls lönepolitiska

vägval – förnyelse och om-

ställning ger reallön och jobbRiktlinjer för arbete mot alkohol och droger

Ingen alkohol och inga drogerp

Lönepolitiska vägval2

IF Metalls lönepolitiska vägval– förnyelse och omställning ger reallön och jobb

1. Inledning ................................................................. 4

2. Lönepolitiska mål .................................................... 7

Ökad reallön .................................................................. 7 Jämställda och rättvisa löner ...................................... 8 Personlig utveckling av arbete och lön ....................... 8 Solidarisk fördelning .................................................... 8 Bra golv i rikstäckande kollektivavtal ........................ 9

3. Grundläggande förutsättningar .............................. 10

3.1 Stort utlandsberoende .......................................... 10 3.2 Olika förutsättningar i olika sektorer ................ 11 3.3 Ökad produktivitet ger ökad reallön .................. 15 3.4 En marknad med särdrag ................................... 16

4. Aktuella omständigheter ....................................... 19

4.1 Den ekonomiska politiken ................................... 19 4.2 Fria kapitalfl öden ................................................ 20 4.3 Globaliseringen .................................................... 21 4.4 EU ......................................................................... 23 4.5 Industriarbetet ..................................................... 27 4.6 Fackliga samarbeten ........................................... 29 4.7 Industriavtalet och Medlingsinstitutet .............. 31 4.8 Arbetsgivarna ....................................................... 36


5. Kritiska faktorer ................................................... 40

5.1 Industrins förnyelseförmåga ............................... 40 5.2 Omställningsförmågan ........................................ 42 5.3 Kollektivavtalets ställning .................................. 44 5.4 Politiken ............................................................... 47

6. Löne- och avtalspolitiska vägval ............................ 49

6.1 Kräver hög sysselsättning fattigare och otrygga löntagare? ............................................... 49 6.2. Kollektivavtalet – ett gemensamt ansvar ......... 52 6.3 Mer avtal och mindre lag .................................... 55 6.4 Ökad förnyelse- och omställningsförmåga ......... 60 6.5 Vad är lagom takt? ............................................... 66 6.6 Arbetsmarknadens parter har ansvaret för lönebildningen ...................................................... 67 6.7 Internationellt konkurrensutsatt sektor som norm ........................................................ 68 6.8. Har industriarbetarna för bra betalt? ............... 71 6.9 Jämställda löner – dags för ytterligare ett steg ........................................................................ 74 6.10 LO, tjänstemännen eller Europafacken? .......... 77 6.11 Sammanfattning ................................................ 83


1. Inledning

I mitten av 1990-talet stod lönebildningen inför tuffa ut-maningar. Ett antal viktiga förutsättningar hade radikalt förändrats. Den ekonomiska politiken hade inriktats på låg och stabil infl ation, kapitalmarknaderna var inter-nationaliserade och Sverige hade blivit medlem av EU. Samtidigt befann sig Sverige i ett ekonomiskt mycket bekymmersamt läge med bland annat hög arbetslöshet och urusla statsfi nanser. Förtroendet mellan parterna på svensk arbetsmarknad nådde ett bottenmärke.

Utmaningen var att utforma en lönepolitik som stämde överens med de nya samhällsekonomiska förutsättning-arna och att återupprätta förtroendet mellan parterna. Två viktiga hörnstenar i den nya lönepolitiken var löne-ökningar i takt med Europa och Industriavtalet. Den lönepolitiska strategi som Industrifacket och Metall valde har visat sig framgångsrik. Reallönerna har ökat med 25 procent och industriproduktionen med 75 pro-cent. Sysselsättningen har ökat, arbetslösheten minskat och relationerna mellan parterna inom industrin har påtagligt förbättrats.

De nya förutsättningarna för lönebildningen gäller alltjämt. Samtidigt innebär den tilltagande internationa-liseringen samt arbetsgivares, politikers och andra fack-liga organisationers agerande att nya aktuella omstän-digheter tillförs. Det nya förbundet IF Metall behöver ett samlat lönepolitiskt dokument som svarar mot dagens problem och utmaningar.


IF Metalls förbundsstyrelse beslutade därför i april 2007 att tillsätta en arbetsgrupp med uppdrag att ta fram en lönepolitisk rapport inför förbundets kongress i maj 2008. Förbundsstyrelsens avsikt var att centrala delar skulle arbetas in i förslaget till programförklaring. Rapporten skulle också vara ett led i förberedelserna inför nästa avtalsrörelse och utgöra ett underlag för IF Metalls ställ-ningstaganden vid LO-kongressen 2008.

Av förbundsstyrelsens uppdrag framgick att den lönepoli-tiska rapporten skulle spegla den omvärld IF Metall har att hantera och agera utifrån samt innehålla förslag till mål och strategier för förbundets lönepolitik. I uppdraget ingick inte att behandla frågor av löneteknisk art och mer detaljerade frågor kring utformningen av lönesystem på arbetsplatserna.

Rapporten antogs av förbundsstyrelsen i december 2007.

Arbetsgruppen har bestått av Leif Ohlsson, ordförande, Max Fagerstedt, Göran Nilsson och Erica Sjölander, samtliga sekreterare, Sven-Olov Dväring, Leena Kyhl-ros, Ann-Christin Kårestad, Christer Persson, Margareta Pettersson, Veli-Pekka Säikkälä, Tommy Thunberg och Anders Tiderman, samtliga förbundskontoret, samt Cathrine Näsmark, avdelning 5 Höga Kusten, Jan Nilsson, avdelning 15 Stockholm, Lovisa Lyly, avdel-ning 18 Örebro län, Lena Fornstedt, avdelning 22 Södra Sörmland, Olle Ludvigsson, avdelning 36 Göteborg, och Jan Olsson, avdelning 51 Malmö.


Kapitel 2 sammanfattar IF Metalls lönepolitiska mål i fem punkter. Kapitel 3 innehåller en genomgång av fyra grundläggande förutsättningar för lönebildningen. Kapitel 4 beskriver ett antal aktuella omständigheter och sakförhållanden med stor betydelse för lönebildning-en. Kapitel 5 ställer IF Metalls lönepolitiska mål mot de grundläggande förutsättningarna och de aktuella omständigheterna samt identifi erar ett antal för löne-politiken särskilt kritiska faktorer. Kapitel 6 innehåller förslag till inriktning av IF Metalls lönepolitik under de kommande åren.


2. Lönepolitiska mål

IF Metalls lönepolitiska mål är förankrade i förbundets grundläggande ändamål och värderingar och hela den fackliga rörelsens arbete för fackliga och mänskliga rättigheter. Lönepolitiken ska vägledas av värderingar om jämlikhet, solidaritet och frihet och förbundets över-gripande mål:

ett demokratiskt och jämställt samhälle och arbetsliv

allas rätt till arbete

rättvisa och goda anställningsvillkor

trygghet i anställningen med bra arbetsvillkor, arbets- innehåll och arbetsmiljö.

IF Metalls lönepolitiska mål kan sammanfattas i fem områden.

Ökad reallön

Reallönen ska öka för alla. De anställda ska ha del av det växande produktionsvärdet i form av ökade real-löner och andra materiella förbättringar. Det ska ske på ett sätt som utgår från de samhällsekonomiska förutsättningarna, är långsiktigt hållbart samt förenligt med bibehållen internationell konkurrenskraft och hög sysselsättning i hela samhället.

–

–

–

–

De anställda ska ha del av det växande

produktionsvärdet i form av ökade

reallöner och andra materiella

förbättringar.


Jämställda och rättvisa löner

Likvärdiga arbeten ska ge likvärdig lön. Lönerna ska vara jämställda. Inga löneskillnader ska förekomma till följd av skillnader i kön, etnisk tillhörighet, ålder, sexuell läggning eller religion. Om diskriminering eller andra omotiverade löneskillnader förekommer ska de elimineras.

Löneskillnaderna ska vara rättvisa. Skillnader i lön ska i första hand utgå från skillnader i arbetets krav. Ett arbete som ställer högre krav på kunskap, ansvar, skick-lighet och ansträngning ska ge högre lön. Personliga kvalifi kationer och resultat av en arbetsinsats ska också kunna påverka lönen.

Personlig utveckling av arbete och lön

Alla anställda ska ha frihet att växa och utvecklas i arbetet. Arbetsuppgifterna ska kunna bli fl er, nya be-fogenheter läggas till de gamla och ansvaret utvidgas. Successivt ska alla kunna möta ökade krav i befattning-en och öka sina kunskaper. Utveckling i arbete och kompetens ska i sin tur ligga till grund för en personlig löneutveckling.

Solidarisk fördelning

De risker arbetslivet medför och de vinster som skapas ska fördelas solidariskt. Det ökar tryggheten. Kollektiv-avtalen ska komplettera samhällets trygghetssystem när det behövs och är effektivt, exempelvis i händelse av sjukdom, arbetsskada, uppsägning på grund av arbets-brist och pensionering.


Bra golv i rikstäckande kollektivavtal

Kollektivavtalen på riksnivå (riksavtalen) ska fungera som ett golv som garanterar alla en bra miniminivå. En hög kollektivavtalstäckning ska säkerställa att alla anställda har ett bra golv. Kollektivavtalen ska bland annat innehålla bestämmelser om lägsta löner, löne-ökningar och allmänna anställningsvillkor. Bra golv bidrar till en konkurrenskraftig industri och förhind-rar låglönekonkurrens mellan företag. Lönesystemen i företagen ska bygga nya golv och säkra uppnådda lönenivåer.


3. Grundläggande förutsättningar

3.1 Stort utlandsberoende

Sverige är ett litet land öppet mot omvärlden. Utveck-lingen i Sverige är starkt beroende av utvecklingen i andra länder. Det som händer i omvärlden förändrar Sverige. Sveriges utlandsberoende har en lång historia. Under de senaste 10–15 åren har utlandsberoendet ökat på ett språngartat sätt. Exporten av alla varor och tjänst-er från Sverige motsvarar ett värde som är hälften av Sveriges samlade BNP. Importen är nästan lika stor. In-dustrin i Sverige är i allt högre grad utlandsägd, svensk-ägda företag expanderar utomlands och kapital rör sig fritt över landets gränser. Kunskap och tekniska föränd-ringar sprider sig över världen.

Sveriges öppenhet har varit extremt gynnsam för till-växt och välfärdsutveckling. Sverige har mycket att vinna på ännu lägre handelshinder och större öppenhet. Det kraftiga utlandsberoendet medför samtidigt att den svenska ekonomin är sårbar. Ett krig i Mellanöstern, fi nansiell oro i USA eller Asien, epidemier i andra delar av världen, politiska beslut om handelsrestriktioner m.m. kan få stora effekter för den ekonomiska utvecklingen i Sverige.

Det växande beroendet av utlandet medför att det reala löneutrymmet i Sverige i allt högre grad påverkas av utvecklingen i omvärlden. Om priserna ökar mer på varor och tjänster som Sverige importerar jämfört med varor och tjänster som exporteras, försämras Sveriges


bytesförhållande och det reala utrymmet minskar. Om det motsatta gäller förbättras bytesförhållandet och utrymmet för reala löneökningar ökar. Lönebildningen måste anpassas till förändringar av bytesförhållandet. Skillnader i prisutveckling kan ha sin orsak i skillnader i produktivitetsutveckling. Även produktivitetsvinster sprider sig över nationsgränserna. En hög produktivi-tetsutveckling i omvärlden är bra för svenskarna om det leder till sänkta priser på det Sverige importerar.

En annan följd är att tillväxten i Sverige blir alltmer beroende av hur efterfrågan i världsekonomin utvecklas. En högre tillväxt i omvärlden skapar större efterfrågan på svenska produkter. Lönebildningens förutsättningar blir mer gynnsamma. En avmattning i världsekonomin innebär att förutsättningarna blir besvärligare.

3.2 Olika förutsättningar i olika sektorer

Arbetsdelningen är långt gången i dagens samhälle. Löntagare är beroende av arbete som görs av andra lön-tagare. Företag är beroende av den verksamhet som bedrivs i andra företag. Anställda i industrin är beroende av att kunna handla mat, ha någonstans att bo, få sjuk-vård, barn- och äldreomsorg samt kunna gå till frisören med jämna mellanrum. De som arbetar inom handel och offentlig sektor är beroende av att det fi nns en industri som är konkurrenskraftig gentemot omvärlden. En ar-betsinsats är lika mycket värd oavsett om den utförs i offentlig sektor, inom handeln, i byggsektorn eller i industrin.


Samtidigt är förutsättningarna för lönebildningen olika på olika delar av arbetsmarknaden. I kommuner, lands-ting och stat är det skattenivån som bestämmer ut-rymmet för löner och sysselsättning. Av det skälet är det ingen som hävdar att parterna inom den offentliga sektorn ska förhandla först och bestämma nivån på löneökningarna för resten av arbetsmarknaden.

Förutsättningarna skiljer sig även åt mellan företag inom näringslivet. En avgörande skillnad är om före-tagen är verksamma på internationellt konkurrensut-satta marknader (k-sektorn) eller om de arbetar på inhemska marknader (s-sektorn).

Företagen i k-sektorn konkurrerar med företag som pro-ducerar sina varor och tjänster utomlands. K-sektorns företag möter de utländska konkurrenterna antingen på den svenska eller utländska marknaden. Om lönerna ökar mer i Sverige än i omvärlden kan företagen i k-sektorn inte höja priserna i motsvarande grad, utan att konkur-renskraften försämras. Priserna i k-sektorn bestäms till stor del på den internationella marknaden.

Även inom s-sektorn är det i många branscher konkur-rens mellan företagen. Förändringar av löner och arbets-villkor inom en bransch i s-sektorn förändrar däremot inte företagens konkurrenssituation. Att ett företag i s-sektorn har en utländsk ägare har ingen betydelse. Det är samma branschavtal som gäller för anställda på Lidl, Bauhaus, Ica och Konsum. Att det blir fl er utländska


ägare av olika handelsföretag innebär inte att handeln tillhör den internationellt konkurrensutsatta sektorn.

Strukturomvandlingens drivkrafter är olika i s-sektorn respektive k-sektorn. I s-sektorn är förändringar av efterfrågan och utbud i Sverige avgörande. För k-sektorn är det efterfrågan i omvärlden och verksamheters rela-tiva internationella konkurrenskraft som är avgörande. Förändringar av en verksamhets relativa konkurrens-kraft kan bero på förändringar antingen i Sverige eller i omvärlden. Strukturomvandlingen i k-sektorn drivs till stor del av förändringar i omvärlden. Företagen i k-sek-torn är känselspröt vars resultat är ett mått på Sveriges konkurrenskraft.

En annan skillnad är att förändringar av växelkursen direkt påverkar förutsättningarna för de företag som är verksamma i k-sektorn. Ett högre värde på kronan gör kostnaderna för produktionen i Sverige dyrare, ett lägre värde gör produktionen i Sverige billigare. Det får konsekvenser för lönebildningen. Parterna på arbets-marknaden förhandlar på förbundsnivå och tar normalt inte hänsyn till att deras förhandlingar kan påverka växelkursutvecklingen1. Ändå kan växelkursens utveck-ling påverka förutsättningarna för lönebildningen och lönebildningen påverka växelkursen.

Om exempelvis en avtalsrörelse skulle leda till så höga löneökningar att infl ationsmålet är hotat, kommer en an-1 Konsekvenserna är olika om Sverige har fast eller rörlig växelkurs. I denna beskrivning utgår vi från dagens situation, dvs. att Sverige har en rörlig växelkurs.


passningsprocess att starta som ser annorlunda ut i k-sektorn jämfört med s-sektorn. Riksbanken kommer att höja räntan. Det innebär att företagen i k-sektorn, i det korta perspektivet, drabbas av en dubbel kostnads-mässig konkurrensförsämring, dels stiger lönekost-naderna mer än i omvärlden på grund av de högre löneökningarna, dels stiger de svenska lönekostnaderna relativt omvärlden på grund av den högre växelkursen. Denna effekt kommer snabbt, med dämpad efterfrågan och minskad sysselsättning som följd.

En högre ränta dämpar också efterfrågan i s-sektorn samtidigt som högre löneökningar ökar efterfrågan. Med en nationell penningpolitik inriktad på låg och stabil infl ation runt 2 procent, kommer Riksbanken att be-stämma en ränta som också tvingar fram en anpassning i s-sektorn. Anpassningsprocessen i s-sektorn tar längre tid. På längre sikt – efter en period av minskad syssel-sättning när infl ationshotet är över – kommer en anpass-ning att ske, som innebär att kronan försvagas jämfört med sitt ursprungliga värde.

Företagen i k-sektorn har en avgörande betydelse för vad Sverige kan utverka i utbytet med omvärlden och därmed hela det sven-ska samhällets välfärds-

nivå. Kvaliteten och omfattningen på vad Sverige expor-terar avgör vad Sverige som nation kan importera. En hög produktivitetsnivå i k-sektorn är till nytta för alla.

Kvaliteten och omfattningen på vad

Sverige exporterar avgör vad Sverige

som nation kan importera.


K-sektorn består till stor del av industrin. Det fi nns de-lar av den svenska industrin som tillhör s-sektorn, men denna har stadigt krympt. I dag tillhör nästan hela in-dustrin k-sektorn. För industriföretagen har de interna-tionella marknaderna blivit större och konkurrenterna fl er. Det fi nns verksamheter inom it-, transport- och tjänstebranscherna som blivit mer utsatta för internatio-nell konkurrens. I dagsläget är det fortfarande industrin i Sverige som utgör kärnan av k-sektorn.

3.3 Ökad produktivitet ger ökad reallön

Ökad produktivitet ger förutsättningar för ökad reallön. Tekniska förbättringar, ökad kompetens och skicklighet ökar produktiviteten. Produktivitetsförbättringar kan vinnas tillfälligt genom att de anställda arbetar snab-bare och hårdare. Sådana produktivitetsvinster är aldrig uthålliga.

Långsiktigt hållbara produktivitetsvinster blir det när maskiner, arbetsorganisation och produktionsprocesser utvecklas så att arbetet bedrivs på ett smartare sätt. Produktiviteten kan också öka genom att använda mer utrustningar, maskiner och andra verktyg. Då ökar kapi-talinsatsen per arbetad timme. Produktiviteten ökar när mer produceras per arbetad timme.

Produktiviteten påverkas också av förändringar utanför företagens grindar. Investeringar i transport- och kom-munikationssystem, innovationssystemens utformning och effektivitet liksom utbildning har stor betydelse.


Olika tillväxtstudier påvisar även betydelsen av faktorer som ett väl fungerande rättsväsende, ett stabilt och väl utvecklat fi nansiellt system, frånvaro av korruption samt tillit människor emellan. Samhällets totala produktivitet påverkas dessutom av förändringar på grund av att sek-torer och branscher med hög respektive låg produktivitet ökar eller minskar.

Produktivitetsutveckling är den enskilt viktigaste faktorn av de faktorer som bestämmer det reala löneutrymmet.

3.4 En marknad med särdrag

På arbetsmarknaden köps och säljs arbetskraft, men arbetskraft är inte en vara vilken som helst. Vid en anställning upprättas ett anställningskontrakt och en social relation mellan arbetsgivaren och den anställde. Arbetet sker oftast tillsammans med andra. De anställda är beroende av varandra för ett bra arbetsresultat. Ar-betsgivaren har den starkaste positionen. Finns inget reglerat i kontraktet är det för det mesta arbetsgivaren som bestämmer.

Fackföreningens idé är att de anställda genom att or-ganisera sig blir en starkare motpart till arbetsgivaren. Då kan lön och villkor bli bättre. Efter många och långa strider är i dag rätten att organisera sig fackligt erkänd i Sverige och många andra länder.

Kollektivavtalet är det kontrakt som fack och arbets-givare skriver under. Facket och kollektivavtalet mot-


verkar arbetsgivarnas maktövertag och minskar risken för att anställda ska bli godtyckligt behandlade. Fort-farande är de fackliga rättigheterna inte oomstridda.

Kollektivavtalet har också fördelar för arbetsgivaren. Det bidrar till ordning och reda på arbetsplatsen och medför fredsplikt. Jämfört med lagstiftning ger kollektivavtalet större möjligheter till bransch- och företagsmässiga an-passningar.

Med ett kollektivavtal blir ansvaret för reglernas tillsyn och tillämpning på arbetsplatsen tydligt. Det är parterna som träffat avtalet som är ansvariga. Utifrån vunna er-farenheter kan reglerna sedan utvecklas. Ett kollektiv-avtal bidrar också till kostnadsneutralitet mellan arbetsgivare.

Även arbetsgivarna har organiserat sig. Det innebär att den beslutsprocess som leder fram till en lön, priset på arbetskraft, är väsentligt annorlunda än beslutsprocessen för priset på varor och tjänster. Lönen är en kompromiss fastställd efter förhandlingar mellan organiserade in-tressen.

Hur organisationerna är formade och hur beslutspro-cesserna ser ut skiljer sig åt. Det ser olika ut mellan olika fack och arbetsgivare i Sverige, i olika länder och från en tid till en annan.


När ett anställningsförhållande upprättas blir vissa förhållanden klarlagda, men det fi nns också betydande inslag av osäkerhet. För den som anställs är det sällan helt klart vilka arbetsuppgifterna blir och hur arbetet och lönen kommer att utvecklas. Arbetsgivaren vet å sin sida inte säkert vad han/hon har köpt och kan vilja ändra på innehållet i arbetsuppgifterna. Den anställde löper hela tiden en risk att inte behövas och många års kunskaps-uppbyggnad hos en arbetsgivare kan plötsligt bli värdelös.

Förhållandena på den svenska arbetsmarknaden är i stor utsträckning reglerade genom kollektivavtal. Många frågor är också reglerade i lag. Ibland går lag och avtal i varandra. Gränssnittet mellan kollektivavtal och lag varierar mellan olika länder och över tiden. Politiska beslut kan vara till fördel eller nackdel för de anställda. Politiska beslut kan snabbt ändra förutsättningarna för parterna.

Sammantaget gör dessa skillnader att arbetsmarknaden uppvisar många särdrag, men den fungerar också på många sätt som andra marknader. Tillgång och efter-frågan har betydelse för priset (lönen). Ibland kan mark-nadskrafterna vara till fördel, ibland kan de ställa till problem. De är under alla omständigheter en faktor att räkna med.


4. Aktuella omständigheter

I detta kapitel beskrivs ett antal aktuella omständighet-er och sakförhållanden som har stor betydelse för löne-bildningen.

4.1 Den ekonomiska politiken

I samband med den djupa ekonomiska krisen i början av 1990-talet ändrades inriktningen på den ekonomiska politiken i Sverige. Penningpolitiken fi ck en överordnad roll och Riksbankens ställning har successivt stärkts. Även fi nanspolitiken har försetts med tydligare mål och restriktioner. De förändringar som genomförts har inne-burit att de samhällsekonomiska förutsättningarna för lönebildningen har blivit mer stabila och förutsägbara. Samtidigt har de ekonomiska ramarna blivit tuffare och sambandet mellan löneökningar och sysselsättning starkare.

Svensk valuta och rörlig växelkursI november 1992 övergav Sverige den fasta växelkursen. Kronans växelkurs mot omvärldens olika valutor är sedan dess rörlig och bestäms på valutamarknaden. En anslutning av den svenska kronan till euron skulle skapa delvis nya förutsättningar för lönebildningen, men lär inte vara aktuell under de närmaste åren.

Låg infl ationRiksdagen har givit Riksbanken i uppdrag att ansvara för penningpolitiken. Målet är att upprätthålla stabila


priser, vilket betyder att konsumentpriserna i Sverige ska öka med 2 procent per år. Penningpolitiken utformas utifrån förväntningar om infl ationsutvecklingen på ett till två års sikt.

Utvecklingen av löner och andra arbetskraftskostnader är centrala faktorer för infl ationen. För att uppskatta löneutvecklingen använder Riksbanken information om träffade avtal och prognosmodeller för sambanden mellan sysselsättning, arbetslöshet och löner. Både parternas agerande och marknadskrafterna har betydelse.

SysselsättningenInfl ationsmålet har skärpt målkonfl ikten mellan löner och sysselsättning samt ökat parternas ansvar för syssel-sättningen. Men det är inte bara parternas agerande som har betydelse. Riksbankens penningpolitiska beslut har stor inverkan på sysselsättningen, liksom politiska beslut fattade av regering och riksdag.

Utgångspunkt för IF Metalls agerandeEn utgångspunkt i denna rapport är att Sverige under de närmaste åren kommer att ha kvar en nationell pen-ningpolitik med dagens infl ationsmål, en självständig Riksbank, en nationell valuta och räntereglering samt en rörlig växelkurs.

4.2 Fria kapitalfl öden

När det i Sverige togs beslut om att avreglera kapital-marknaden i slutet av 1980-talet förändrades förut-


sättningarna för produktion, arbete och ekonomisk politik på ett genomgripande sätt. Liknande beslut fat-tades också i andra länder. De fi nansiella fl ödena över landsgränserna har ökat snabbt. Beloppen som omsätts på valutamarknaden är gigantiska. Under en dag är om-sättningen fem gånger Sveriges BNP på ett år.

Väljarna utvärderar politiken genom att rösta i allmänna val vart fjärde år. Marknadens aktörer utvärderar ett lands penning- och fi nanspolitik fl era gånger per dag. Även händelser på arbetsmarknaden kan sända signaler till marknadens aktörer som direkt påverkar valuta-fl öden, räntor och investeringar.

Utgångspunkt för IF Metalls agerandeDe fria kapitalrörelserna medför att avkastning på kapi-tal i Sverige måste vara på ungefär samma nivå som i omvärlden. I annat fall kommer den nödvändiga förnyel-sen av svensk industri att stanna av.

Ett rimligt mål är att Sverige, trots sin litenhet, inte ska uppfattas som mer riskabelt att investera i än andra större industrialiserade länder. Starka statsfi nanser, en valuta med trovärdig växelkurs och en väl fungerande arbetsmarknad kan bidra till att detta mål uppfylls.

4.3 Globaliseringen

Så länge det funnits nationer har det också förekommit ekonomiskt utbyte över nationsgränserna. Ett antal poli-tiska beslut och nya tekniska landvinningar har gjort att


detta utbyte tagit ett språng uppåt. Kina, Indien, Syd-ostasien, Östeuropa och Ryssland har alltmer inlemmats i den marknadsekonomiska sfären. Begreppet globalise-ring söker fånga upp dessa förändringar. Det kulturella, politiska och ekonomiska utbytet blir i allt högre ut-sträckning globalt.

Globaliseringen innebär att handeln kan utvecklas och svenska produkter kan göra sitt inträde på nya stora marknader. Den internationella specialiseringen och arbetsdelningen tilltar och skapar tillväxt. För ett litet exportberoende land som Sverige innebär det stora för-delar. Importen kan bli billigare.

Globaliseringen för med sig att tillverkningsindustrin sprids över världen. Nya länder deltar i den internatio-nella arbetsdelningen. Världshandeln med halvfabrikat och färdiga produkter ökar. I många globalt verksamma företag sker en uppdelning av produktionen i fl era led mellan fabriker långt från varandra. Halvfabricerade varor skickas fram och tillbaka över jorden. De trans-nationella företagens investeringar spelar en viktig roll i globaliseringen. Arbetsfördelningen mellan världens län-der styrs till stor del av dessa företag. Ägandet blir också mer internationellt. I de fl esta länder blir näringslivet i allt högre grad utlandsägt.

Den tillgängliga arbetskraften på världsmarknaden har tredubblats. Löne- och produktivitetsskillnaderna mellan de gamla industriländerna och de nya länderna är väldigt stora. Under de närmaste decennierna kommer svensk


industri att möta konkurrens från länder med en kraftig industriell tillväxt och arbetskraftskostnader på en väsentligt lägre nivå än den svenska. På sikt kan dessa skillnader förväntas minska, men under överskådlig tid kommer skillnaderna att vara stora.

Globaliseringen har framför allt inneburit att kapital fl yttar, men inte arbetskraft. Det fi nns fortfarande re-striktioner för migration globalt. En viss ökning av hög-utbildades rörlighet har skett. Rörelsen är störst från fattiga till rika länder.

Utgångspunkt för IF Metalls agerandeDet mesta av det som allmänt beskrivs som globalise-ring har IF Metall små möjligheter att påverka. IF Metall ska utgå från att globali-seringen fortsätter och fördjupas. Globalisering-ens påverkan på löne-bildningen är framför allt indirekt en följd av för-ändringar i handels- och kapitalströmmar. Globalisering-en ställer lönebildningen inför delvis nya förutsättningar.

4.4 EU

EU-samarbetet påverkar lönebildning och arbetsmark-nad i Sverige mer än globaliseringen. Det beror på att det i princip råder fri rörlighet för arbetskraft inom EU och att politiska beslut och rättsutslag på EU-nivå direkt påverkar förhållandena på den svenska arbets-marknaden.

Globaliseringen ställer lönebildningen

inför delvis nya förutsättningar.


Löneskillnaderna inom EU är i dag större än tidigare. Nivån på arbetskraftskostnaderna i de nya medlems-länderna ligger på 15–25 procent av de svenska. De låga arbetskraftskostnaderna har medfört utfl yttning av en del produktion, framför allt produktion av enklare och standardiserade produkter. Samtidigt kan efterfrågan från nya marknader öka sysselsättningen i Sverige.

Inom EU råder i princip fri rörlighet för arbetskraften. En arbetstagare som kommer från ett annat EU-land till Sverige för att arbeta behöver varken uppehålls- eller arbetstillstånd.

När EU utvidgades österut fanns möjligheter för de gam-la medlemsländerna att införa övergångsregler som be-gränsade den fria rörligheten de första sju åren. Sverige valde att inte införa några övergångsregler. För att för-hindra att den fria rörligheten leder till social dumpning krävs att kollektivavtalen har en hög täckningsgrad och att innehållet inte försämras.

EU:s sociala dialog ger arbetsmarknadens parter möjlig-het att träffa uppgörelser inom vissa områden på euro-peisk nivå. En uppgörelse omvandlas till ett EU-direktiv som sedan implementeras i medlemsländerna. Dessa uppgörelser har i fl era fall stärkt arbetstagarnas position gentemot arbetsgivarna. En annan konsekvens är att den nationella lagstiftningen inom det arbetsrättsliga området har ökat.


Ibland kan initiativ inom andra områden ha stor be-tydelse på arbetsmarknaden. Ett exempel är förslaget till direktiv om tjänster på den inre marknaden som lades fram av kommissionen i början av 2004. Den eu-ropeiska fackföreningsrörelsen såg att förslaget skulle leda till social dumpning och utfl aggning av företag. Ett omfattande arbete startade för att få en ändring till stånd. EFS2 fi ck stort gehör för sina krav. Den omstridda ursprungslandsprincipen togs bort och fl era känsliga branscher blev undantagna. Det förändrade direktivet antogs i december 2006.

Det förekommer att EU-fördragens grundläggande prin-ciper om de fyra friheterna (fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbete) liksom principen om fri konkurrens kommer i konfl ikt med de nationella arbetsrättsliga reglerna.

Den 18 december 2007 lämnade EG-domstolen sin dom i målet Laval un Partneri (det så kallade Vaxholmsmålet). Innan denna dom kom kunde konstateras att de föränd-ringar av de svenska regelverken som varit nödvändiga till följd av det svenska EU-medlemskapet, antingen understött kollektivavtalets ställning och/eller arbets-tagarparten eller varit neutrala i förhållandet mellan parterna.

2 EFS (Europeiska Fackliga Samorganisationen) består av de fackliga centralorganisationerna i Europas länder och de europeiska bransch-federationerna.


Vilka konsekvenserna blir av EG-domstolens beslut i målet Laval un Partneri är ännu för tidigt att ha en klar uppfattning om. Klart är att utslaget är en missräkning utifrån ett fackligt perspektiv. Möjligen kommer det också att få oönskade konsekvenser för de svenska arbets-givarna. Kraven kan komma att växa på mer detaljerade bestämmelser i kollektivavtalen, exempelvis när det gäller löner och arbetstider. Det är också sannolikt att det behöver göras vissa förändringar i den arbetsrätts-liga lagstiftningen i Sverige.

Hela rättsprocessen är fram till i dag ett uttryck för att de svenska arbetsmarknadsparterna inte förmått att komma fram till en gemensam uppfattning om vilka regler som bör gälla.

EG-domstolens ställningstagande rör ett antal frågor som den svenska Arbetsdomstolen begärt förhandsav-görande om för att kunna döma i målet. Förhandsav-görandet behandlar de vidtagna stridsåtgärdernas för-enlighet med förbudet mot inskränkningar i den fria rörligheten för tjänster, förbudet mot diskriminering samt direktivet om utstationering av arbetstagare.

Utgångspunkt för IF Metalls agerandeDet svenska medlemskapet i EU ger många fördelar. Hur EU utvecklas beror på de politiska styrkeförhållandena. Beslut inom EU kan få direkta effekter på svensk arbets-marknad.


Det är därför viktigt för IF Metall, svensk och övrig eu-ropeisk fackföreningsrörelse att påverka utvecklingen inom EU. 4.5 Industriarbetet

Industrin ställer nya och ökade krav på de anställda. Företagen behöver kunniga, fl exibla och engagerade ar-betare när produktionens villkor förändras och konkur-rensen ökar.

Utbildningskraven ökar på IF Metalls medlemmar och även på övriga anställda. Undersökningar som bland annat Arbetsmarknadsstyrelsen gjort visar att kraven på högre kompetens lär bli ännu större i framtiden. Det gäller såväl ökade krav på breddad kompetens som spets-kompetens. Många arbetsgivare är oroade över bristen på utbildad arbetskraft, inte minst från de yrkesförbere-dande gymnasieprogrammen.

Antalet anställda inom industrin har minskat med någon procent per år under den senaste tioårsperioden3. Ändå är behovet av nyanställningar inom industrin stort. Mellan 15 000 och 20 000 personer väntas lämna industrin på grund av pensionering varje år under de närmaste åren. Nya kunskapskrav och förändrade ar-betsuppgifter skapar också behov av nyanställningar. Därutöver fi nns en naturlig rörlighet mellan olika ar-beten, företag och branscher som skapar ett nyrekryte-

3 Denna minskning uppvägs till stor del av att antalet anställda i före-tag som klassifi ceras som industrinära tjänsteproducenter samtidigt ökat.


ringsbehov. Omkring 50 000 personer anställs varje år inom industrin som tillsvidareanställda. Därtill kommer ungefär 35 000 personer som anställs på tidsbegränsade arbeten, varav en del övergår i tillsvidareanställning.

Samtidigt kan arbete inom industrin vara mer otryggt än inom andra verksamheter, beroende på att industrin är mer utsatt för internationell konkurrens och en hög om-vandlingstakt. Drygt 70 procent av alla privatanställda arbetare som varit föremål för TSL:s omställningsstöd kommer från LO:s industriarbetareförbund.

Fler av IF Metalls medlemmar kommer att ha yrkes-utbildning i botten när de anställs i industrin. För de anställda blir kompetensutveckling och vidareutbildning allt viktigare för den framtida löneutvecklingen. Kraven på omställning gör det viktigt med breda yrkeskunskaper.

Utbildningskraven ökar för både industriarbetare och tjänstemän. Civilingenjörsförbundet (CF) fördubblade i stort sett antalet medlemmar mellan 1992 och 2006. Andelen tjänstemän ökar också på arbetsmarknaden i stort. TCO och Saco har i dag tillsammans fl er medlem-mar än LO. I dag är cirka 40 procent av alla industri-anställda tjänstemän. Arbetarnas och tjänstemännens lönesumma är ungefär lika stor.

Utgångspunkt för IF Metalls agerandeFramtidens industriarbetare behöver både bredare och djupare yrkeskunskaper. Svensk industri måste kon-


kurrera med hög kompetens, kvalitet och effektivitet och kan inte priskonkurrera med billig arbetskraft.

4.6 Fackliga samarbeten

När fackförbunden inom industrin 1996 tog initiativet till de förhandlingar som ledde fram till Industriavtalet startade samarbetet i Facken inom industrin. Detta sam-arbete föregicks av ett samarbete i Förhandlingsrådet mellan dåvarande Metall, Sif och CF gentemot Verkstads-föreningen. Samarbetet i Förhandlingsrådet, som startade 1992, och i Facken inom industrin var avgörande för att facken kunde vinna kampen för riksavtalen.

Industriavtalet har stärkt och fördjupat samarbetet i Facken inom industrin. Inför en avtalsrörelse enas för-bunden om en gemensam plattform. Plattformen inne-håller avtalskrav och långsiktiga avtalspolitiska mål. Under avtalsrörelsen sker en nära samverkan. Samar-betet sker med beaktande av förbundens suveränitet. Vissa ordningsregler fi nns för hur förbunden ska upp-träda gentemot varandra under en avtalsrörelse.

LO-förbunden inom industrin, Unionen4 och Sveriges Ingenjörer5 har gemensamma motparter i avtalsförhand-lingarna. Samverkan ger de fackliga kraven extra tyngd och förhindrar att arbetsgivarna spelar ut förbunden mot varandra.

4 Det nya fackförbund som bildats av Sif och HTF den 1 januari 2008.5 Civilingenjörsförbundet och Ingenjörsförbundet gick samman 2007 och blev Sveriges Ingenjörer.


IF Metall samarbetar också med övriga LO-förbund i löne- och avtalspolitiska frågor. LO har inte någon ope-rativ roll i förhandlingar om löner och allmänna villkor. Samarbetet går ut på att samordna krav och agerande. Denna form av samordnade förbundsförhandlingar har funnits sedan 1993.

I de två senaste avtalsrörelserna har LO haft en direkt operativ roll i förhandlingarna med Svenskt Näringsliv om avtalspensioner och om en omställningsförsäkring för privatanställda arbetare.

Ett problem med samordningen inom LO är att avtals-kraven blivit alltmer detaljerade. Ett annat problem, som uppstod i 2007 års avtalsrörelse, var att LO ville begränsa förbundens suveränitet i konfl iktfrågor. Syftet var inte att begränsa möjligheterna till konfl ikt, utan att en majoritet i LO:s styrelse skulle kunna utkräva sym-patiåtgärder från andra förbund utan deras samtycke.

Detta förhållande kombinerat med att IF Metall starkt ogillade tekniken att uppnå jämställdhet med hjälp av kvinnopotter/jämställdhetspotter6 gjorde att IF Metalls ordförande reserverade sig i LO:s styrelse. Efter vissa klargöranden valde IF Metall ändå att ställa sig bakom LO-förslaget.

Samarbetet i de europeiska branschfederationerna och EFS har blivit viktigare efter Sveriges medlemskap i EU.

6 Pott som beräknas utifrån andelen kvinnor på ett visst avtalsområde.


Europeiska Metallarbetarefederationen (EMF) har byggt upp ett system för informationsutbyte i avtalsfrågor mellan medlemsförbunden. Även andra europeiska federationer planerar att göra detsamma.

Förbunden i EMF har enats om principer för beräkning av löneutrymmet och har mål för arbetstidens längd. Förbunden har också enats om att ställa vissa ge-mensamma avtalspolitiska krav i avtalsrörelserna i alla länder.

Utgångspunkt för IF Metalls agerandeIF Metalls lönepolitik tar sikte på de lönepolitiska mål som förbundet har bestämt. För att nå framgång är sam-arbete med andra fackliga organisationer viktigt.

4.7 Industriavtalet och Medlingsinstitutet

Industriavtalet och Medlingsinstitutet är två relativt nya institutioner på svensk arbetsmarknad, med stor betydelse för lönebildningen i Sverige.

Industriavtalet innehåller ett antal handfasta regler för hur riksavtalsförhandlingar ska bedrivas. Parterna tillsätter opartiska ordförande med uppgift att vid behov bistå parterna och Industrins ekonomiska råd med upp-gift att ta fram fakta och ge råd i ekonomiska frågor.

För att nå framgång är samarbete med

andra fackliga organisationer viktigt.


Industriavtalet har förbättrat förhandlingsprocessen. Avtalet innehåller en partsgemensam beskrivning av vik-tiga förutsättningar för industriell verksamhet i Sverige. Ett antal områden som är särskilt viktiga för svensk industris konkurrenskraft pekas ut. Utifrån dessa be-skrivningar har det partsgemensamma arbetet breddats och fördjupats i syfte att utveckla svensk industri.

Avtalet föregicks av mycket hårda motsättningar mellan parterna. Industriavtalet är därför också en symbol för ett handslag som återupprättade förtroendet mellan fack och arbetsgivare inom industrin. Ett skäl till att parterna lyckades var att statsmakterna hotade ingripa i lönebild-ningen. Industriavtalet höll statsmakterna borta.

Outtalat ligger i detta förtroende att parterna visar stor återhållsamhet med att ”springa till” politikerna och be dem ändra lagstiftningen om parterna inte själva kom-mer fram i en fråga.

En styrka med Industriavtalet är att det överbryggar den historiska uppdelningen av anställda i arbetare och tjänstemän. Industriavtalet stärker samarbetet inom in-dustrin.

År 2000 inrättades det nya Medlingsinstitutet (MI). MI fi ck mer resurser och ökade befogenheter jämfört med dess föregångare, Statens förlikningsmannaexpedition. Flera innovationer i Industriavtalet smittade av sig på förändringarna i lagstiftningen och idéerna kring hur MI borde arbeta.


För industrins parter var det viktigt att den nya lagstift-ningen inte ledde till ”dubbla processer”, en process en-ligt Industriavtalet och en enligt den nya lagstiftningen. Lagstiftningen kom att utformas så att Industriavtalet och andra så kallade förhandlingsordningsavtal gavs en särställning.

MI:s verksamhet påverkar inte de avtalsområden som omfattas av Industriavtalet i någon större omfattning, men för IF Metalls medlemmar som tillhör exempelvis Motorbranschavtalet och Samhallavtalet har MI större betydelse.

Det har under lång tid funnits en samsyn i Sverige om att avtal inom den internationellt konkurrensutsatta sektorn bör vara lönenormerande på svensk arbets-marknad. Den traditionen har sina rötter i 1930-talets Saltsjöbadsavtal. Exportindustrin skulle vara löneledan-de. Denna princip ingick på samma sätt som principen om att staten inte skulle lägga sig i lönepolitiken, i vad som brukar betecknas som ett hemligt tilläggsprotokoll7 till huvudavtalet. Det var en viktig del i det som brukar betecknas som Saltsjöbadsandan.

Under 1970- och 1980-talen blev denna princip inget mer än läpparnas bekännelse. I praktiken utvecklades en situation där det blev en kapplöpning mellan offentligt och privat anställda och mellan arbetare och tjänstemän.

7 Det är oklart om det fi nns något sådant protokoll. Det kanske snarare rör sig om ett antal handlingsprinciper som parterna var överens om och handlade efter, men inte skrev ned.


Avtalen fylldes med kompensationsklausuler. Ingen litade på någon.

Med Industriavtalet återupprättades principen om den internationellt konkurrensutsatta sektorns lönenorme-rande roll. I praktiken har det varit så att parterna inom industrin träffat avtal som varit vägledande för övriga parter på arbetsmarknaden.

MI har till uppgift att tillvarata och upprätthålla den samsyn som fi nns på arbetsmarknaden om den kon-kurrensutsatta sektorns lönenormerande roll8. Dessutom ska MI verka för att förhandlingar inom internationellt konkurrensutsatta avtalsområden avslutas först om det förs i tiden parallella förhandlingar9.

Lönebildningen har fungerat betydligt bättre de senaste tio åren jämfört med decennierna innan. Man får gå tillbaka till 1950- och 1960-talen för att hitta en period med motsvarande eller högre reala löneökningar. Då var det LO och SAF som stödda på Saltsjöbadsavtalet var de dominerande aktörerna på svensk arbetsmarknad. De senaste tio åren har också varit en bra period för ar-betsgivarna. Industriproduktionen har ökat och svensk industri har stärkt sin konkurrenskraft.

Trots det jämförelsevis goda utfallet fi nns kritik mot Industriavtalet. En del av kritiken kommer från medlem-marna i de fackförbund som omfattas av avtalet. Inom

8 Medlingsinstitutets instruktion.9 Proposition 1999/2000:32.


IF Metall har det framförts kritik om att Industriavtalet har inneburit att tjänstemännen fått högre löneökningar än arbetarna. Det är riktigt att vissa grupper av tjänste-män hade högre löneökningar under en period, men så var inte fallet under avtalsperioden 2004–2006.

Det är högst oklart om den högre löneökningstakten för tjänstemän var en effekt av Industriavtalet och om ut-vecklingen varit bättre för arbetarna om Industriavtalet inte funnits. Att en grupp har något högre löneökning un-der en period och en annan grupp under en annan period, behöver inte leda till omedelbara kompensationskrav. Däremot kommer inget samarbete att hålla om en grupp systematiskt och under en längre tid gynnas mer.

Kritik kommer också från fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer utanför industrin. I samband med avtalsuppgörelserna brukar även företrädare för industrins arbetsgivare stämma in i kritikerkåren. Kritik har funnits ända sedan Industriavtalets tillkomst. Ändå har Industriavtalets roll som nav och norm för lönebild-ningen i Sverige snarast stärkts. Samtidigt är det inte bra för Industriavtalets legitimitet om kritiken blir för omfattande och biter sig fast hos vissa grupperingar.

Industriavtalet omfattar också en mindre andel av de anställda på arbetsmarknaden i dag jämfört med när det kom till för drygt tio år sedan.


Utgångspunkt för IF Metalls agerandeFormerna för lönebildningen är inte viktigast, det är re-sultatet som räknas. Resultatet under Industriavtalets tioåriga historia talar till dess fördel. Industriavtalet är en kompromiss träffad mellan industrins parter och går att utveckla om parterna enas om det. 4.8 Arbetsgivarna

Arbetsgivarorganisationernas mål och handlande har stor betydelse för vilka strategier IF Metall och fack-föreningsrörelsen i övrigt ska välja. Arbetsgivarna vill helst bestämma själva och ha full handlingsfrihet. När de inte kan bestämma själva vill de ha klara spelregler, stabilitet och förutsägbarhet. I alla lägen söker de kost-nadsminimering.

Handlingsfrihet, stabilitet och kostnadsminimering är tre mål som kan dra åt olika håll. Arbetsgivarna tvingas därför att balansera målen och göra prioriteringar. Vad arbetsgivarna prioriterar varierar från en tid till en annan och mellan olika branscher beroende på rådande omständigheter.

Exempelvis vill Teknikarbetsgivarna och Industri- och Kemigruppen att riksavtalen görs helt dispositiva, dvs. att det inte fi nns några tvingande regler. De vill att fl er frågor ska bestämmas direkt mellan arbetsgivaren och den enskilde. De vill inte att riksavtalen ska innehålla löneökningar. Samtidigt vill de ha fredsplikt. Kompro-missen de tvingats ställa upp på är att det träffas riks-


avtal med både löneökningar och tvingande regler sam-tidigt som det ger fredsplikt. Arbetsgivarna driver, åt-minstone för tillfället, inte linjen att alla frågor inklusive konfl ikträtten ska fl yttas ned på lokal nivå.

Ett problem för arbetsgivarna är att olika branscher gör olika prioriteringar. Lösningen är i regel att varje arbets-givare får agera efter branschens egna förutsättningar inom ramen för ett gemensamt agerande. Problemet blir då att fastställa den gemensamma ramen.

Dåvarande SAF beslutade 1990 att förhandlingar om löner och allmänna anställningsvillkor skulle ske på för-bundsnivå. SAF hade inte längre något förhandlingsman-dat. Många industriarbetsgivare ville gå ännu längre och föra ned förhandlingarna på företags- eller koncernnivå.

Inspirerade av utvecklingen i de anglosaxiska länderna och nyliberala politiska strömningar förespråkade många ekonomer och moderaterna, under 1990-talets första del, att kollektivavtalet borde upphöra alternativt kraftigt försvagas och ersättas av individuella avtal. Så långt ville inte arbetsgivarna gå. De ville behålla kollektiv-avtalet som fredspliktsinstrument.

Avtalsrörelsen 1995 blev ett stort misslyckande för ar-betsgivarnas strategi. När Industriavtalet träffades 1997 valde industriarbetsgivarna att prioritera stabiliteten högst. De accepterade riksavtal med löneökningar. I ut-byte fi ck de löneökningar på rimlig nivå och lägre risk för arbetsmarknadskonfl ikter.


För att strategin skulle vara framgångsrik krävdes att övriga arbetsgivare accepterade industrins lönenorme-rande roll. Industriarbetsgivarna accepterade också att arbetstiden förkortades, men krävde ökad fl exibilitet i utbyte.

I dag saknas en klar arbetsgivarstrategi. Flera företrä-dare för arbetsgivarorganisationer utanför industrin angrep i 2007 års avtalsrörelse Industriavtalet och indu-strins arbetsgivare. Uppenbarligen vill en inte obetydlig del av arbetsgivarna komma bort från Industriavtalet. Vissa arbetsgivare anser att Industriavtalet är alltför styrande, andra att det styr fel saker.

Samtidigt bedriver Svenskt Näringsliv sedan fl era år en omfattande kampanj mot de fackliga organisationernas konfl ikträtt. Målet är att försvaga de fackliga organisa-tionernas ställning.

Den borgerliga regeringen har uttalat att de inte avser att ändra i konfl ikträtten eller göra några större föränd-ringar av arbetsrätten. I stället har de valt en linje där de i ord säger sig värna den svenska modellen och kollek-tivavtalen. Den borgerliga regeringens politik inriktas på diverse så kallade utbudsstimulerande åtgärder och kraftiga försämringar av arbetslöshetsersättningen och arbetsmarknadspolitiken.


Ett särskilt problem är svårigheterna att teckna kollek-tivavtal med de arbetsgivare som väljer att inte gå med i en arbetsgivarorganisation.

Utgångspunkt för IF Metalls agerandeIF Metall och fackföreningsrörelsen i övrigt måste ha en beredskap för att möta olika arbetsgivarstrategier i fram-tiden.


5. Kritiska faktorer

Om de lönepolitiska målen ställs mot de grundläggande förutsättningar och aktuella omständigheter som råder framkommer ett antal kritiska faktorer. I detta kapitel utvecklas och problematiseras fyra, för en framgångsrik lönebildning, särskilt viktiga kritiska faktorer.

5.1 Industrins förnyelseförmåga

Förmågan till industriell förnyelse är central för möj-ligheterna till fortsatta reala löneökningar. Ska svensk industri hävda sig i den internationella konkurrensen måste förnyelseförmågan vara stor. Det måste vara in-

tressant att investera och utveckla industriell verksamhet i Sverige.

Förnyelseförmågan bestäms av många olika faktorer: investeringar i

maskiner, anläggningar, informations- och kommunika-tionsteknologi, satsningar på utbildning, forskning och utveckling, utveckling av produktion och arbetsorgani-sation, viljan och förmågan att ta industriella risker, att satsa långsiktigt och uthålligt, möjligheten att frigöra och fl ytta kapital till mer produktiva områden m.m.

Parterna kan bidra till industrins förnyelse med ett partsgemensamt arbete för industriell utveckling. Ett annat sätt är att föra en lönepolitik som främjar lärande, utbildning och utveckling i arbetet.

Parterna kan bidra till industrins

förnyelse med ett partsgemensamt

arbete för industriell utveckling.


Statsmakternas bidrag är också viktigt. Samhällets in-vesteringar i infrastruktur, forskning och utbildning har en avgörande betydelse för industrins förnyelseförmåga.

De fackliga organisationerna kan skapa bättre förut-sättningar för industriell förnyelse genom att föra en lönepolitik som gör svensk industri fortsatt konkurrens-kraftig. Företagen kan bidra till industrins förnyelse genom att satsa verksamhetens överskott i produktiva investeringar i stället för att bevilja sig själva alltför generösa ersättningar, bonusar och pensioner.

För att de anställda ska vara motiverade till höga pres-tationer och ställa upp på återkommande förändringar, måste det i företagens ledningar fi nnas ett ledarskap som inspirerar och inger respekt. Samma personer kan inte med bibehållen trovärdighet först bevilja sig själva fantasilöner och höga bonusar och i nästa stund predika återhållsamhet för det stora fl ertalet.

Industrins förnyelseförmåga är en kritisk faktor för en framgångsrik lönebildning.

Facken kan undergräva förnyelseförmågan genom att bortse från de restriktioner som fi nns för lönebildningen.

Arbetsgivarna kan skjuta sig själva i foten genom ett dåligt ledarskap, som får tilliten till deras omdöme och motiv att brista.


5.2 Omställningsförmågan

Snabb teknisk utveckling och ökad handel har positiva effekter på produktivitetsutveckling och tillväxt. Möjlig-heterna till reala löneökningar och fortsatt välfärd ökar. Vi har i avsnitt 4.3 och 4.4 kortfattat beskrivit globalise-ringen och utvecklingen inom EU som två viktiga omstän-digheter med positiva effekter på tillväxt och reallöne-utveckling. Samtidigt framkallas krafter som driver på förändringar och skapar nya spänningar i lönebildningen.

När trycket på förändring tilltar ökar omfattningen av omvandlingens negativa effekter, vilket leder till ett ökat motstånd. Hur starkt motståndet blir beror på förmågan till omställning.

Om förmågan är hög blir motståndet mindre. När om-världstrycket ökar måste förmågan till omställning förbättras, annars kommer motståndet att öka. Om om-vandlingstrycket är konstant, men åtgärder vidtas som försämrar förmågan till omställning, kommer också mot-ståndet att öka.

På så sätt samspelar omvandlingstrycket med omvand-lingsmotståndet och förmågan till omställning i något som skulle kunna kallas strukturomvandlingens triangel-drama.

Arbetsgivarna tar förändringarna i omvärlden som ursäkt för attacker på dagens regler i riksavtalen. De hotar med utfl yttning om löntagarna inte går med på


lägre löner eller andra försämringar. Det är en politik som innebär att förändringar i omvärlden framstår som något Sverige bör skydda sig mot. Arbetsgivarnas politik innebär att några ska ta hem vinsterna samtidigt som andra får stå för kostnaderna.

En sådan politik kommer ofelbart att öka motståndet mot globaliseringen. Risken är att alla då blir förlorare. Globaliseringens möjliga vinster uteblir. Intressekonfl ikt-erna ökar. Förutsättningarna för industriell utveckling och anpassning blir sämre. Exempel i vår omvärld på en sådan politik borde vara avskräckande.

Behovet av strukturomvandling är redan omfattande och kan förväntas öka. Det ökar kraven på en bra omställ-ningsförmåga. Utfallet beror på hur situationen hanteras.

Ska de positiva effekterna väga över måste de som mister sina arbeten fi nna nya och mer produktiva arbeten. Om resultatet i stället blir utslagning av produktionsresurser och arbetskraft uteblir reallöneökningarna och välfärden kommer att minska. Konststycket är att ta vara på de potentiella vinsterna och låta alla vara med och dela på både vinster och kostnader. Nyckeln ligger i omställnings-förmågan.

Förmågan till omställning är en kritisk faktor för en framgångsrik lönebildning.


Facken kan försämra omställningsförmågan genom att med alla medel försöka förhindra, försvåra och fördyra driftsinskränkningar och nedläggningar av företag.

Arbetsgivarna kan försämra omställningsförmågan ge-nom förslag om sämre löner och anställningsvillkor samt genom att försöka lägga hela ansvaret för anpassning-arna på de anställda, som utan egen förskyllan drabbas.

Statsmakterna kan försämra omställningsförmågan med en politik som minskar tryggheten och utbildningsin-satser vid förändringar.

5.3 Kollektivavtalets ställning

Kollektivavtalet har en stark ställning på svensk ar-betsmarknad. Det fi nns dock utvecklingstendenser som riskerar att försvaga kollektivavtalets ställning. En in-riktning är utveckling bort från kollektiva lösningar mot mer av individuella lösningar, en annan är utveckling mot mer av lagstiftning på kollektivavtalets bekostnad.

Arbetsgivarna är generellt sett emot regleringar. Om en reglering ska införas vill de att den är luddig eller att de lokala parterna ska kunna gå ifrån regleringen. De vill ha ökade möjligheter för arbetsgivarna att göra upp di-rekt med den anställde, utan inblandning från de lokala facken.

För oss som facklig organisation är det nödvändigt att kunna genomdriva förändringar i form av tydliga avtals-


bestämmelser och att det, i de fall möjlighet ges för de lokala parterna eller individer att göra olika val, fi nns bestämmelser som gör att arbetsgivarna inte automa-tiskt får ett maktövertag.

Om alltmer av arbetslivets villkor regleras i lag kommer kollektivavtalets ställning att försvagas. Det kan vara ett resultat av att parterna i ökad utsträckning vänder sig till politikerna för att få en förändring till stånd, i stället för att ta upp frågan med motparten. Det kan också bero på att olika politiska företrädare själva vill hantera mer av de frågor som rör förhållandena på arbetsmarknaden.

Alltför ofta uppstår situationer som visar att rollfördel-ningen mellan arbetsmarknadens parter och företrädare för de politiska partierna i Sverige är oklar. Ett exempel är när företrädare för olika politiska partier ger uttryck för hur olika gruppers relativa löner bör förändras. Ett annat exempel är att det ofta pågår parallella initiativ som syftar till att reglera en fråga via kollektivavtal respektive lag. Ytterligare en orsak till att det blir mer lag och mindre avtal är utvecklingen inom EU, med mer av diskrimineringslagstiftning och EU-direktiv som förutsätts implementeras med lagstiftning. I alla dessa fall blir effekten att kollektivavtalet och parternas ställ-ning på arbetsmarknaden på sikt undergrävs.

EG-domstolens dom i målet Laval un Partneri (det så kallade Vaxholmsmålet) kan också få såväl direkta som indirekta effekter på kollektivavtalets ställning. Om lag-


stiftningen ges ett företräde framför kollektivavtalet kan det påverka både vilka frågor som bör regleras i lag res-pektive avtal och vem som får ansvaret och har möjlighet att bevaka de regler som gäller.

Det fi nns i dag fl era akuta hot mot kollektivavtalets ställ-ning. Det första kommer från arbetsgivarnas kampanjer mot fackens konfl ikträtt. Det andra kommer från den borgerliga regeringens antifackliga politik. Det tredje är att de fackliga organisationerna kan misslyckas med att upprätthålla en hög kollektivavtalstäckning. Det fjärde är att parterna på svensk arbetsmarknad inte förmår bli överens om hur de ska möta de nya förutsättningar som följer av det svenska EU-medlemskapet.

Om arbetsgivarna blir framgångsrika med den kampanj som syftar till att begränsa fackens möjligheter att vidta konfl iktåtgärder kan det svenska kollektivavtalssystemet försvagas kraftigt. Det skulle kunna vara slutet på möj-ligheterna att bedriva en solidarisk och ansvarsfull löne-politik och början på en längre period av stor oreda på den svenska arbetsmarknaden.

Mer av lagstiftning eller en utveckling som innebär att de fackliga organisationerna inte förmår genomdriva rikstäckande kollektivavtal med reellt innehåll, är andra hot mot kollektivavtalets ställning.

Kollektivavtalets ställning är en kritisk faktor för en framgångsrik lönebildning.


5.4 Politiken

Lönebildningen är parternas ansvar. Med Industriavtalet tog parterna inom industrin sitt ansvar för lönebildningen på sin del av arbetsmarknaden. Det nya Medlingsinsti-tutet innebar en anpassning av det statliga medlingsar-betet till de rådande omständigheterna. Stor hänsyn togs till Industriavtalet.

Om statsmakterna vidtar åtgärder som rubbar balansen mellan parterna ökar motsättningarna och det föds krav på politiska motåtgärder. En sådan utveckling försvagar partssystemet och partssamarbetet på svensk arbets-marknad.

De förändringar som den borgerliga regeringen genomfört och planerar att genomföra, kan komma att allvarligt försvåra kommande avtalsrörelse och öka motsättningarna mellan parterna. De förändring-ar av arbetslöshetsersätt-ningen som genomförts har medfört att hundra-tusentals anställda lämnat a-kassorna. De står nu utan skydd om de drabbas av arbetslöshet.

Fler förändringar utreds och ska genomföras. I budgeten för 2008 föreslår regeringen förändringar i arbetslöshets-ersättningen som innebär att en direkt koppling införs mellan medlemmarnas a-kasseavgift och arbetslösheten

De förändringar av arbetslöshets-

ersättningen som genomförts har

medfört att hundratusentals anställda

lämnat a-kassorna.


i respektive a-kassa. Syftet är att påverka löneförhand-lingarna. Regeringen var på väg att lägga ett förslag med denna inriktning hösten 2006, men backade. Sedan kom de igen efter avtalsrörelsen.

Regeringens förslag om en arbetslöshetsavgift är ett fl agrant inhopp i lönebildningen, arbetsmarknadspar-ternas kärnområde. Det är ett försök att via politiska beslut styra formerna för lönebildning i Sverige. Hur det kommer att påverka kommande avtalsrörelse återstår att se.

Ett annat exempel på ett politiskt initiativ som kunde ha fått förödande konsekvenser för lönebildningen, var det ursprungliga förslaget till tjänstedirektiv som lades fram av EU-kommissionen (se avsnitt 4.4).

Politikens inriktning är en kritisk faktor för en fram-gångsrik lönebildning. Det gäller såväl i Sverige som på EU-nivå.


6. Löne- och avtalspolitiska vägval

6.1 Kräver hög sysselsättning fattigare och otrygga

löntagare?

Många menar att internationaliseringen, globalise-ringen och det utvidgade EU, ställer Sverige inför nya förutsättningar som kräver avregleringar av arbets-marknaden. Hos somliga tänds ett nytt hopp – äntligen ska vi bli av med de starka facken, de höga lägstalönerna och de generösa trygghetssystemen.

Ett stort antal arbetsgivare, politiker, forskare och de-battörer hävdar att villkoren måste försämras, åtmin-stone för somliga, annars hotar vikande sysselsättning och växande arbetslöshet. Fler måste acceptera sämre villkor och ökad otrygghet. Andra kan få det bättre, fram-för allt de som redan har det bra. Förslagen varierar, men temat är detsamma.

Den borgerliga regeringen genomför försämringar av arbetslöshetsförsäkringen i sysselsättningens namn. Ersättningsnivåerna ska sänkas, tryggheten minska och kraven på den enskilde öka.

Arbetsgivare driver kravet på så kallade öppningsklau-suler. De vill ha mer makt. De vill kunna pressa de lokala facken till eftergifter i form av sänkta löner, förlängda arbetstider etc. De säger att detta är för att rädda syssel-sättningen.


En del ekonomer påstår att globaliseringen innebär att reallönerna för fl ertalet löntagare i de gamla industrilän-derna – särskilt de med enklare arbetsuppgifter – måste sänkas, annars hotar massarbetslöshet.

De angivna motiven, hög sysselsättning och låg arbets-löshet, är goda. Priset är ökad otrygghet och fattigare lön-tagare. Budskapet varierar med konjunkturen. För några år sedan när konjunkturen var sämre, var uttalanden om att det krävs reella försämringar för stora grupper vanligare. I takt med att konjunkturen har förbättrats är det fl er som lyfter fram globaliseringens möjligheter och positiva effekter. Däremot är det fortfarande många som hävdar att en del nog bör bereda sig på att få det sämre och att det behövs mer av piskor och ökad otrygghet.

Skalar man bort retoriken och tittar på de förslag som presenteras, blir det uppenbart att arbetsgivarna, en del politiker och debattörer är beredda på vissa offer. Inte egna, men andras. Dessa attacker lär bli fl er och röstläget högre i nästa lågkonjunktur.

Kräver hög sysselsättning fattigare och otrygga lön-tagare? Nej! Här fi nns ett vägval. Det är fullt möjligt att dra nytta av globaliseringen och det utvidgade EU:s fördelar och samtidigt fördela kostnaden för den nödvän-diga anpassningen rättvist. Ett bevis är att den anpass-ning till globaliseringen och det nya utvidgade EU som redan skett har utfallit olika i olika länder.


Omvärldsförändringarna behöver inte medföra fattigare och otrygga löntagare. Men det går inte att säga nej till förändring och till varje pris söka rädda varje jobb, då kommer vi som löntagare att bli fattigare. Det handlar inte om att rädda jobb, utan om att alla ska kunna växa i befi ntliga och nya bättre arbeten.

De nya förutsättningarna blottlägger brister i nuvarande institutioner på arbetsmarknaden. En del kan behöva ändras, inte raseras, och ersättas med nya lösningar an-passade till dagens förutsättningar. Hur framtiden formas ligger till stor del i våra egna händer. Det är en stor ut-maning.

Sverige är ett litet land vars ekonomi till stora delar är exponerad mot omvärlden. Denna exponering fortsätter att öka. Det ger stora fördelar, men är också riskfyllt.

En ökad exponering innebär att efterfrågan på kollektiva lösningar, gemensamt ansvarstagande och risksprid-ning ökar. Behovet av trygghet minskar inte, det ökar. Men tryggheten får inte leda till passivitet och bidrags-beroende, då kommer människor och hela ekonomin att stagnera. Tryggheten ska ge stöd så att människor kan och vågar växa in i nya arbetsuppgifter. Det ger i sin tur ökade möjligheter till reallöneökningar för alla.

I de vägval som måste göras är utformningen av lönebild-ningen central.


Sveriges stigande utlandsberoende får tre konsekvenser för valet av politiska strategier:

För att kunna påverka blir det allt viktigare att vara med och agera på de internationella arenorna.

Kraven på anpassning till förändringar i omvärlden ökar, eftersom det på många områden inte är möjligt att föra en avvikande politik.

Den nationella politikens betydelse tilltar på de områd- en där det är möjligt att föra en självständig politik.

Dessa tre konsekvenser äger allmän giltighet och gäller också för lönebildningen.

I följande avsnitt identifi eras ett antal vägval och förslag ges till inriktning för IF Metalls framtida avtals- och lönepolitik. De vägval som görs ska föra oss närmare IF Metalls lönepolitiska mål. Samtidigt måste valen utgå från lönebildningens grundläggande förutsättning-ar och dagens aktuella omständigheter. De kritiska faktorerna i kapitel 5 måste särskilt beaktas. Vad som krävs kan sammanfattas i tre punkter:

1. Stärk kollektivavtalets ställning (avsnitt 6.2–6.3)

2. Ökad förnyelse- och omställningsförmåga (avsnitt 6.4)

3. Ordning på lönebildningen (avsnitt 6.5–6.10)

6.2. Kollektivavtalet – ett gemensamt ansvar

Kollektivavtalet är de anställdas redskap att som med-lemmar i facket påverka innehållet i kontraktet med ar-

•

•

•


betsgivarna. Med stöd i kollektivavtalet kan de anställda hävda sina löner och anställningsvillkor och förhindra ett självsvåldigt agerande från arbetsgivaren. Krav på för-bättringar kan realiseras i kollektivavtalet.

Ett kollektivavtal är ett verktyg för att lösa gemensamma problem. Kollektivavtalet är ett uttryck för att vi tar ett gemensamt ansvar. Det alternativa vägval vi har är att var och en försöker lösa alla frågor med arbetsgivaren. Det skulle göra oss mycket svagare. Risken att en dag hamna i bekymmer skulle öka dramatiskt.

Med ett kollektivavtal kan vi solidariskt dela de risker som arbetslivet utsätter oss för och dela på de vinster som vårt arbete skapar. Tillsammans kan och vågar vi göra mer. Kollektivavtalet stärker oss som individer gentemot arbetsgivaren och ökar våra möjligheter att ut-vecklas. Det ger ökad frihet.

För tio år sedan hävdade högerkrafterna att kollektiv-avtalet skulle ersättas med individuella avtal. I dag vill de i stället begränsa kollektivavtalets räckvidd och borra hål i det golv som kollektivavtalen utgör.

IF Metall måste med kraft hävda de rikstäckande kollek-tivavtalens ställning. De rikstäckande kollektivavtalen ska vara säkra och bra golv för alla. De lägsta lönerna ska vara på en nivå som garanterar alla en bra ingångs-lön och understödjer en utveckling av lönen i takt med att anställningstid, erfarenhet och arbetsuppgifter ut-


vecklas. De allmänna anställningsvillkoren ska sätta ramarna för arbetstider, anställningsformer, ersättningar m.m. Riksavtalen ska vara ett skydd mot lönesänkningar och försämringar. Nya riksavtal ska innehålla bestämmel-ser om löneökningar som syftar till reala löneökningar.

IF Metall har i dag över 40 riksavtal, många med samma arbetsgivarmotpart. För att öka den samlade fackliga styrkan och ge alla medlemmar mer likartade grundvill-kor bör antalet riksavtal minska. Det bör ske på ett sätt som gör det möjligt att behålla bransch- och verksam-hetsspecifi ka regler som är till fördel för IF Metalls med-lemmar.

Aktuella tvister om vilka villkor som ska gälla för ut-ländsk arbetskraft som är tillfälligt verksam i Sverige visar på brister i dagens regleringar. Parterna på svensk arbetsmarknad är i dag oense både om det faktiska rätts-läget och om vad som är önskvärt beträffande viktiga fundament för den svenska kollektivavtalsmodellen.

IF Metall ska hävda principen att utländsk arbetskraft som är tillfälligt verksam i Sverige ska ha löner och anställningsvillkor som andra anställda i Sverige och att svenska kollektivavtal och lagar ska gälla.

IF Metall ska också verka för att alla parter på svensk arbetsmarknad uttryckligen ställer sig bakom denna princip.


En förutsättning för att de fackliga organisationerna ska kunna hävda kollektivavtalets ställning är att nu-varande konfl iktregler inte urholkas.

6.3 Mer avtal och

mindre lag

IF Metall ska verka för att kollektivavtalets ställning stärks. Det innebär sam-tidigt att det svenska partssystemet måste stär-kas. Det politiska systemet bör i större utsträckning avstå från att ge sig in i vissa frågor. Arbetsmarknadens parter bör ges ökad frihet att själva lösa frågor. Det fi nns ett vägval mellan lag och avtal.

IF Metall bör kraftfullt verka för att stärka kollektiv-avtalets och partssystemets ställning.

Det fi nns ett antal enskilda händelser och mer långsiktiga förändringar i förutsättningarna för parternas arbete som hotar kollektivavtalets ställning. Att en reglering kan ske antingen i form av lag eller avtal eller i en kombination av avtal och lag kan vara en fördel. Men det kan också skapa problem, till exempel om en lagstiftningsåtgärd allvarligt skadar förtroendet mellan parterna eller om en redan införd lagregel kraftigt försvårar alternativt omöjliggör fortsatt utveckling av regleringen inom området.

IF Metall ska verka för att

kollektivavtalets ställning stärks.


Andra exempel på problem är då parternas respektive statsmakternas initiativ blockerar varandra eller om en lagstiftning går på tvärs med gällande kollektivavtals-reglering.

Statsmakterna, som sitter på den yttersta makten, kan minska riskerna för problem genom att visa parterna respekt och ta ansvar för att relationerna på arbets-marknaden i sin helhet fungerar.

På samma sätt blir det mindre problem om parterna sinsemellan spelar med ”öppna kort” och inte vänder sig till lagstiftaren bakom ryggen på varandra. Nyckelord är att försöka få ett bra samspel och öppenhet mellan samtliga inblandade aktörer, utan att bortse från de skillnader i intressen som fi nns.

Större förändringar av de grundläggande spelreglerna på arbetsmarknaden bör inte ske utan parternas sam-tycke.

Fack, arbetsgivare och statsmakter behöver utveckla ett tydligare grundläggande förhållningssätt till frågan om lag eller avtal. I dag fi nns påtagliga brister i de tre par-ternas agerande. Nya frågor mellan parterna bör i första hand regleras med kollektivavtal. Det bör bli mer avtal och mindre lag.

För att föra in utvecklingen i nya banor behövs en tydlig markering. Fack och arbetsgivare bör signalera att de


under en period inte önskar några nya lagstiftningsåt-gärder inom områdena löner, arbetstid, anställnings-former och inte heller någon förändring av konfl ikträtten.

Ett undantag skulle vara om parterna tillsammans var överens om att de vill ha en förändring av någon lagstift-ning. Ett annat undantag är om något händer som par-terna själva inte rår över, exempelvis beslut eller rätts-utslag på EU-nivå som kan kräva förändrad lagstiftning. Det nu aktuella utslaget i EG-domstolen, i det så kallade Vaxholmsmålet, är ett sådant exempel.

Ett ökat ansvar för arbetsmarknadens parter inom vissa kärnområden kräver å andra sidan att det politiska systemet tar ansvar för utformningen av den generella välfärden och de olika sociala trygghetssystemen.

De anställdas inkomsttrygghet vid sjukdom, arbetslös-het, pensionering m.m. regleras i Sverige till stor del i de offentliga trygghetssystemen. Många av trygghets-systemen har en nära koppling till förhållandena på arbetsmarknaden och har skapats efter initiativ från de fackliga organisationerna. Syftet är att möta de anställ-das krav på ökad trygghet.

Om de offentliga trygghetssystemen inte fanns skulle partssystemet behöva ta hand om fl era av dessa frågor. Nuvarande ordning innebär att partssystemet avlastas ett antal uppgifter och att partssystemet och kollektiv-avtalets roll inom dessa områden är av mer komplette-


rande karaktär. Denna ordning skapar trygghet och är samtidigt produktiv. Den stärker tilliten och förtroendet i samhället och mellan parterna. Inlåsningseffekter till följd av olika regler för anställda i olika sektorer och mellan olika yrkeskategorier minskar. Det höjer arbets-marknadens omställningsförmåga.

Den nära kopplingen till arbetslivet, kollektivavtalens komplementära roll samt kraven på effektivitet och ra-tionalitet i systemen, innebär samtidigt att det behövs en dialog mellan parterna och statsmakterna om den fort-satta utvecklingen av de sociala trygghetssystemen.

De nu inledda samtalen om ett nytt huvudavtal mellan Svenskt Näringsliv, PTK och LO kan vara ett steg i rätt riktning. För att samtalen ska bli framgångsrika krävs att parterna vågar ta större ansvar och markera en själv-ständighet gentemot statsmakterna. Det innebär att de måste ta avstånd från lagstiftningsåtgärder som hotar parternas och kollektivavtalets ställning.

Ett exempel är försöket från nuvarande regering att kringgå anställningsförhållanden genom förändringar av reglerna för F-skattsedeln, ett annat är inblandningen i lönebildningen genom förslaget om en differentiering av arbetslöshetsförsäkringen.

Från facklig sida måste vi vara medvetna om att detta också innebär en restriktion för våra ambitioner att lösa frågor via lagstiftning.


Industriavtalet var ett tydligt uttryck för att parterna inom industrin själva ville ta ansvaret för lönebildningen. Industriavtalet har stärkt partssamverkan och kollektiv-avtalets ställning. Erfarenheterna från de tio första åren med Industriavtalet inspirerar säkert centralorganisa-tionerna i deras förhandlingar om ett nytt huvudavtal. Ett eventuellt nytt huvudavtal måste utformas så att det harmoniserar med Industriavtalet.

En god ordning för hur löntagare och företag ska vara or-ganiserade och hur avtalsstrukturen ska vara utformad stärker kollektivavtalssystemet. Här fi nns brister som bör rättas till. Det behövs också ytterligare insatser som syftar till att öka organisationsgraden bland anställda och arbetsgivare. Det är positivt om också arbetsgivarna har en hög organisationsgrad.

IF Metall ska hävda den svenska kollektivavtalsmodellen på Europanivå och verka för att arbetsmarknadens alla parter i Sverige gör detsamma.

EU-direktiv inom det sociala området bör införas i Sverige som kollektivavtal och bör, när så är lämpligt, kunna utformas så att de är dispositiva.


6.4 Ökad förnyelse- och omställningsförmåga

För att nå IF Metalls lönepolitiska mål måste en strategi utformas som på ett framgångsrikt sätt hanterar behovet av förnyelse och omställning. För att klara den utmaning-en krävs en mängd åtgärder. Ansvaret för många av dessa ligger på det politiska systemet. Men parternas agerande och lönepolitikens utformning är helt central. Innan vi går in på de konkreta förslagen behandlas först de nya förutsättningarna för den solidariska lönepolitiken.

När den solidariska lönepolitiken utformades var förut-sättningarna delvis annorlunda än i dag. Kapitalet rörde sig inte fritt över gränserna. Det var i större utsträckning möjligt att pressa vinstnivåerna i ett enskilt land. Finans-politiken var det viktigaste stabiliseringspolitiska verk-tyget. Skillnaderna i lönenivån mellan olika branscher var större.

En viktig del i tillämpningen av den solidariska lönepoli-tiken (principen lika lön för likvärdigt arbete) blev att ut-jämna lönekostnaderna mellan olika branscher. Företag med låg produktivitet slogs ut och den genomsnittliga produktivitetsnivån steg. En aktiv arbetsmarknadspolitik underlättade arbetskraftens rörlighet mellan krympande och växande branscher.

I dag gäller delvis nya förutsättningar. Penningpolitiken är det viktigaste stabiliseringspolitiska verktyget. Anka-ret för den ekonomiska politiken är målet om stabila priser. Kapitalet rör sig fritt över gränserna. Lönekost-naderna för likvärdig arbetskraft är relativt lika i olika branscher.


Däremot är skillnaden i lönekostnad i Sverige jämfört med lönekostnaden i ett fl ertal länder i omvärlden mycket stor. Det går i dag inte att nå så mycket högre produktivi-tet i Sverige genom att ytterligare utjämna lönekost-naderna mellan olika branscher.

Produktivitetsnivån kan i stället upprätthållas och öka genom att lönekostnadsnivån mellan olika branscher inte tillåts öka. Skulle lönenivån tillåtas sjunka kommer branscher med låg produktivitet att öka sin internatio-nella konkurrenskraft. Då minskar den totala produkti-vitetsnivån i Sverige och arbetskraftens rörlighet försvåras.

Lönekostnaderna i exempelvis Östeuropa, Kina och Indien är på en så låg nivå att de hela tiden sätter press på företagen i k-sektorn att öka sin produktivitet. Det är samtidigt nödvändigt att tillåta en tillräckligt hög vinst-nivå i de mest lönsamma delarna av näringslivet för att en förnyelse och expansion ska ske där.

Strukturomvandlingen i k-sektorn drivs av efterfrågan på världsmarknaden och utvecklingen av olika branschers relativa internationella konkurrenskraft. Ska svensk industri bibehålla en förnyelseförmåga krävs att kapi-tal och arbetskraft kan fl ytta över till de branscher som har den högsta internationella konkurrenskraften. Det kräver en god vinstnivå.

På lång sikt bestäms denna nivå på den internationella kapitalmarknaden, men kortsiktigt kan vinsterna bli


för höga och då blir det problem. Om företagen får för mycket pengar över ökar riskerna för spekulation, felin-vesteringar och olika excesser i överdrivna bonusar och ersättningsprogram till företagsledningarna. Därtill ökar spänningarna i lönebildningen.

Den offentliga statistiken över löne- och lönekostnadsut-vecklingen har utvecklats och blivit snabbare än tidigare. Någon motsvarande förbättring av statistik över närings-livets lönsamhetsutveckling har inte gjorts, vilket är en brist.

En effekt av den solidariska lönepolitiken är att vinst-nivåerna i de mest lönsamma företagen blir väsentligt högre än om en mer bärkraftsorienterad lönepolitik tillämpas. Tanken är att vinsterna som uppstår ska in-vesteras i de branscher och företag som går bra. Därmed ökar tillväxten och produktiviteten i hela samhället.

En bärkraftsorienterad lönepolitik går ut på att ta ut så mycket som möjligt i löneökningar i varje företag vid varje tillfälle. Problemen med en sådan lönepolitik är att den förutsätter löneanpassning nedåt i lågkonjunktur och då branscher tappar i relativ konkurrenskraft. Rör-ligheten på arbetsmarknaden blir sämre och löntagarna tvingas ta en betydligt större risk samt bära mer av kost-naderna och påfrestningarna när omvärldsförändringar kräver en anpassning. Det kommer att försvaga fackens och kollektivavtalens ställning.


Lokala vinstdelningssystem som fångar upp en del av mervinsterna och tillåts variera med företagens lön-samhet är dock möjliga att kombinera med principerna bakom den solidariska lönepolitiken. En förutsättning är att de inte blir för omfattande och uppfattas som ett per-manent tillägg på befi ntlig lön.

Det fi nns fortfarande ett vägval mellan den solidariska lönepolitiken i modern tappning och en bärkraftsorien-terad lönepolitik. Principen om lika lön för likvärdigt arbete är fortfarande både rättvis och produktiv och behovet av en aktiv arbetsmarknadspolitik är minst lika stor i dag som tidigare. En skillnad är att lönepolitiken i dag snarast bör inriktas på att förhindra att löneskill-naderna mellan olika branscher ökar. Omvandlings-trycket upprätthåller omvärlden.

De fl esta bedömare utgår ifrån att omvandlingstrycket ökat under senare år. Det är troligt, men inte säkert. Säkert är att det fi nns tydliga skiljelinjer i inriktningen på den politik som föreslås för att hantera omvandlings-trycket. Här fi nns ett vägval. Som förbund kan vi inte i någon större utsträckning påverka omvandlingstrycket, men det fi nns stora möjligheter till olika lösningar för att förbättra omställningsförmågan.

Utifrån IF Metalls lönepolitiska mål är inriktningen på det vägval som behöver göras enkel. Alla ska vara med och dela på globaliseringens vinster och alla ska solida-riskt dela på dess risker. Svårigheten ligger i att hitta de


rätta åtgärderna. Det behövs ett batteri av åtgärder, en del dessutom med uppbackning av politiska beslut.

Vilken väg arbetsgivarna väljer återstår att se. Om de väljer att reallönerna ska pressas ned, att de lägsta

lönerna ska sänkas, att arbetstiderna förlängs och kraven på arbetsmiljön urholkas, kan de vara säkra på att motståndet mot förändringarna kom-

mer att öka och därmed kommer intressemotsättningarna att skärpas. Om arbetsgivarna är beredda att söka lös-ningar kan det innebära mer av partssamarbete.

Den aktiva arbetsmarknadspolitiken måste också ut-vecklas och i ökad utsträckning utformas gemensamt med parterna på arbetsmarknaden, närmare företagen och de anställdas vardag och värderingar.

För att klara den nödvändiga förnyelsen och omställ-ningen krävs också ett kontinuerligt arbete i företagen i syfte att öka produktiviteten och utveckla de anställdas kvalifi kationer och arbetsuppgifter. Det krävs starkare trygghetssystem och bättre omställningsförsäkringar. När omvandlingstrycket ökar behövs mer trygghet.

IF Metalls löne- och avtalspolitik ska inriktas på att stärka industrins och de anställdas förnyelse- och om-ställningsförmåga. Det kan ske genom följande:

Om arbetsgivarna är beredda att söka

lösningar kan det innebära mer av

partssamarbete.


Löneökningarna i branschavtalen utformas på ett likartat sätt och inte utifrån branschernas lönsamhet.

Bättre och snabbare statistik över utvecklingen av näringslivets lönsamhet och ersättningar till företags- ledningar.

Ökad rådgivning om lokala vinstdelningssystem.

Intensifi erat arbete med lokala lönesystem som stöd- jer utveckling av arbete och kompetens, inklusive sär- skilda satsningar riktade mot kvinnor.

Partsgemensamt produktivitetsarbete i företagen och förebyggande arbete för en hållbar utveckling.

Förstärkta omställningsavtal med ökade möjligheter till utbildning.

Uppgradering och utbyggnad av arbetsmarknadsut- bildningen parallellt med ett ökat partsinfl ytande över inriktning och omfattning.

Mer av partsgemensamt arbete i utbildningsfrågor.

Partsgemensamt arbete med rehabiliteringsfrågor, eventuellt i form av ett nytt avtal.

En nytt Industrins utvecklingsavtal.

Fortsatt partsgemensamt arbete för industriell utveckling.

•

•

•

•

•

•

•

•

•

•

•


6.5 Vad är lagom takt?

I takt med Europa är ett bra riktmärke för löneökning-arna. I takt med Europa understryker betydelsen av utvecklingen i viktiga konkurrentländer och den svenska ekonomins stora beroende av omvärlden. Det är en enkel och lättfattlig princip. Under Industriavtalet har löne- och arbetskraftskostnaderna i Sverige ökat ungefär som i Europa. Det har givit reallöneökningar och stärkt indu-strins konkurrenskraft.

I takt med Europa bygger på ett antal antaganden. Infl ationstakten och produktivitetsökningen i Sverige och jämförelseländerna i Europa antas vara i stort sett densamma. Likaså antas utvecklingen av avkastning på kapital utvecklas likartat. Förändringar av ländernas växelkurser tillmäts ingen betydelse.

Under dessa förutsättningar bör de svenska företagens konkurrensläge inte försämras och svenska löntagare bör kunna tillgodogöra sig likartade reallöneökningar som löntagarna i våra viktigaste konkurrentländer.

I takt med Europa är ett bra riktmärke, men stämmer inte i alla lägen. Det fi nns ytterligare två restriktioner som måste beaktas. Det är utvecklingen av sysselsätt-ningen och industrins konkurrenskraft.

Skulle exempelvis sysselsättningen utvecklas svagt och arbetslösheten stiga och/eller svensk industris konkur-renskraft visa tydliga tecken på försvagning, borde löne-


ökningstakten i Sverige vara lägre än i Europa. I andra fall, när ekonomin i Sverige utvecklas bättre än i Europa, kan utrymmet vara större.

Inför varje avtalsrörelse bör I takt med Europa vara en utgångspunkt. Därtill bör en avstämning göras av utveck-lingen i Sverige jämfört med Europa. Hur utvecklas in-dustrins konkurrenskraft, infl ationen, bytesförhållandet gentemot omvärlden och sysselsättningen? Fortsatta real-löneökningar ska nås på ett sätt som är långsiktigt håll-bart och förenligt med hög sysselsättning och bibehållen internationell konkurrenskraft.

6.6 Arbetsmarknadens parter har ansvaret för

lönebildningen

Ansvaret för lönebildningen och den ekonomiska poli-tiken bör hållas isär. Lönebildningen är arbetsmarknads-parternas ansvar. Statsmakterna har det övergripande ansvaret för den ekonomiska politiken.

Finanspolitiken och justeringar av skatteskalor är riks-dagens och regeringens ansvar och bör inte blandas samman med löneförhandlingar. Riksbanken har av riks-dagen fått det operativa ansvaret att nå de fastställda, övergripande, penningpolitiska målen.

Samtidigt fi nns ett samspel mellan lönebildningen, penningpolitiken och övriga delar av den ekonomiska politiken. En fungerande lönebildning ger bättre förut-sättningar för den ekonomiska politiken. Tydliga och


tidiga besked från statsmakterna i frågor som påverkar en avtalsrörelse underlättar för parterna att ta sitt ansvar.

Inför en större avtalsrörelse bör statsmakterna klargöra inriktningen på den ekonomiska politiken. Eventuella förändringar av lagstiftningen på områden som kan för-väntas bli föremål för förhandlingar mellan parterna bör också vara väl kända för parterna.

Den svenska kronans värde påverkar förutsättningarna för alla företag som är utsatta för internationell konkur-rens. Ökar kronans värde stiger de svenska arbetskrafts-kostnaderna relativt mot omvärlden och vice versa. Ändras räntan ändras också företagens fi nansiella kost-nader och intäkter och indirekt påverkas också löne-utrymmet. Men om parterna skulle fastställa lönekrav utifrån tillfälliga förändringar i valutakurser och ränte-läge skulle de föra in ett mycket instabilt element i löne-bildningen.

Arbetsmarknadens parter bör inte ta hänsyn till till-fälliga fl uktuationer i växelkursen och räntor. Arbets-marknadens parter bör utgå ifrån att Riksbanken, under normala förhållanden, sköter sitt uppdrag och att infl a-tionen blir runt 2 procent.

6.7 Internationellt konkurrensutsatt sektor som norm

Av förhandlingstaktiska skäl kan det vara en nackdel att förhandla först, inte minst för de fackliga organisationer-na. Inget är klart när förhandlingarna börjar. Ett bra


resultat kräver konfl iktstyrka. Den som går först plogar för andra. Risken är att de som kommer efter tar det den förste fått och sedan lite till. Det är svårt att förbättra en grupps relativa löneläge för den som förhandlar först.

Behövs det då någon form av normering? I ett litet land som Sverige, med hög organisationsgrad bland både fack och arbetsgivare, är det ett faktum att parterna tittar på utfallet på andra områden och jämför med vad de själva får. Det innebär att ingen grupp kan agera som om den levde i en isolerad värld. Det behövs en normering och någon måste då förhandla först.

För den som förhandlar först är det viktigt att veta att de som kommer efter inte får mer. För de som kommer efter är det viktigt att kunna läsa ut vad den som förhandlat först har fått. Om dessa förutsättningar uppfylls minskar kraven på kompensation. Ökad stabilitet och förutsäg-barhet gör att lönebildningen kan bidra till en ökad sam-hällsekonomisk balans.

Vem bör då förhandla först? Önskvärda kriterier kan vara:

En tillräckligt stor grupp för att kunna ta samhälls- ekonomiska hänsyn.

Gruppen bör omfatta såväl arbetare som tjänstemän.

Gruppen ska tillhöra den sektor i Sverige som är utsatt för internationell konkurrens.

•

•

•


Industriavtalets parter uppfyller dessa tre kriterier. Där-till har den ordning som gällt under nu drygt tio år visat sig fungera betydligt bättre än tidigare modeller. Ett inte oväsentligt motiv.

I kapitel 3 konstaterades att det inte går att sätta likhets-tecken mellan industrin och den internationellt konkur-rensutsatta sektorn. Det fi nns verksamheter utanför in-dustrin som också är internationellt konkurrensutsatta.

Det skulle kunna tala för att fl er grupper, inom den inter-nationellt konkurrensutsatta sektorn, borde omfattas av Industriavtalet. Parterna inom industrin bör hålla dörren öppen för en sådan utveckling.

Samtidigt bör en eventuell utökning av antalet arbets-givare och fackliga organisationer ske på ett sätt som inte försvagar det samarbete som i dag fi nns mellan Industriavtalets parter.

Det är också viktigt att komma ihåg att industrins be-tydelse i form av bidrag till BNP inte minskar. Räknas de industrinära tjänsterna in har industrins betydelse som skapare av det samlade förädlingsvärdet i Sverige ökat. Det fi nns i dag en samsyn även med parter utanför indu-strin om att det är k-sektorn som bör ha den lönenorme-rande rollen. Men det fi nns också de som ifrågasätter. Vad alternativet skulle vara är dock oklart. Ifrågasättandet kan kanske mer tolkas som en brist på delaktighet och


insyn i en process som har stor betydelse för den egna verksamheten.

IF Metall och övriga parter som omfattas av Industri-avtalet bör ha en öppenhet inför att diskutera och pröva olika sätt att öka delaktigheten i den långa process som leder fram till ett normerande avtal.

IF Metall ska, tillsammans med övriga parter inom In-dustriavtalet, med eftertryck verka för att de första löne-normerande avtalen träffas inom industrin. I syfte att stärka den samsyn som fi nns kring k-sektorns roll bör industrins parter överväga olika aktiviteter.

En ordningsfråga som måste klaras ut i god tid innan nästa avtalsrörelse med de fackliga organisationer som IF Metall ska samarbeta med, är att avtal först ska träf-fas inom den internationellt konkurrensutsatta sektorn och att dessa avtal ska ha en normerande roll på resten av arbetsmarknaden. Det är en fråga som inte kan vara föremål för förhandlingar och byteshandel mellan olika förbund när avtalskraven ska fastställas.

6.8. Har industriarbetarna för bra betalt?

Det är många grupper som jämför sig med industriar-betaren. Det är inget nytt fenomen.

I EFO-rapporten10 från 1970 skriver författarna: ”Den vuxne manlige industriarbetaren har under lång tid varit riktkarl för hela den svenska inkomstutvecklingen.”

10 En rapport om lönebildning och samhällsekonomi skriven av chefs-ekonomerna i LO, TCO och SAF.


Att vara föremål för uppmärksamhet kan vara upp-lyftande, men att ständigt vara utgångspunkt för andra gruppers jämförelser kan också vara problematiskt. Om det förr var så att alla ville ha lika mycket i löneökning som industriarbetarna, har det nu snarare blivit så att alla vill ha mer än industriarbetarna.

Kommunalarbetarna, som har en lägre genomsnitts-förtjänst, har som mål att komma upp till industriar-betarnas genomsnittsförtjänst. Byggnadsarbetarna som redan ligger över industriarbetarsnittet är heller inte nöjda, utan vill öka avståndet till industriarbetarna. De har kongressbeslut på att byggnadsarbetarna i genoms-nitt ska tjäna 25 procent mer än industriarbetarna. Även tjänstemännen inom industrin håller koll på industriar-betarnas löneutveckling.

Det är många grupper som anser att deras relativa löneläge jämfört med industriarbetarnas borde för-bättras. Det skulle betyda att industriarbetarna i dag har för bra betalt. Det är naturligt att alla fackliga or-ganisationer vill att deras medlemmar ska ha en så bra löneutveckling som möjligt, men är det verkligen så att just industriarbetare är för högt betalda i jämförelse med andra? Har kraven på industriarbetet minskat och jobben blivit enklare? Är industriarbetarnas relativa löneläge i Sverige väsentligt högre än industriarbetarnas relativa löneläge i andra länder? Det är svårt att få fram säkra fakta, men en hel del pekar på att svaret på dessa frågor är nej.


De enklare arbetsuppgifterna inom industrin är på väg att försvinna. Den utvecklingen har pågått under en längre tid och globaliseringen kommer att påskynda detta. En del av de enklare arbetsuppgifterna fl yttas utomlands till låglöneländer, andra rationaliseras bort när nya maskiner och ny teknik tas i bruk. De arbets-uppgifter som fi nns kvar och växer kräver allt högre kompetens. I dag krävs i högre utsträckning en kvali-fi cerad utbildning för att få arbete i industrin.

Ska svensk industri hävda sig i framtiden måste industri-arbetet uppvärderas, inte nedvärderas. Nyanställningsbe-hovet är stort. En uppvärdering av industriarbetet måste understödjas av en arbetsplatsanpassad utveckling av arbetsorganisation, kom-petens och lönesystem.

En viktig uppgift för IF Metall är att hålla nivån uppe på de lägsta lönerna. Samtidigt måste IF Metall också värna lönerna för de medlemsgrupper som har de mest kvalifi cerade arbetena.

Två arbeten – ett arbetarjobb och ett tjänstemanna-jobb – i gråzonen mellan vad som kan betraktas som arbetar- respektive tjänstemannajobb kan vara likvär-diga. Ändå har ofta tjänstemannen fl era tusen mer i lön. Det är inte rimligt.

En viktig uppgift för IF Metall är att

hålla nivån uppe på de lägsta lönerna.


Det får inte fi nnas några lönetak för IF Metalls medlem-mar. De lokala lönesystemen, som parterna träffar över-enskommelse om, måste utformas så att det alltid fi nns möjlighet även för dem med hög lön att öka sin lön.

Ska den relativa lönen förändras för någon grupp bör det ske i små steg och helst vara accepterat av andra grup-per på arbetsmarknaden. IF Metall bör verka för att förståelsen för att industriarbetet behöver uppvärderas ökar hos andra grupper.

Med hänsyn till industrins lönenormerande roll, värdet av stabilitet och förutsägbarhet i lönebildningen och be-hovet av att särskilt stödja grupper med lågt löneläge, bör IF Metall inte driva kravet på att industriarbetare generellt sett ska ha högre löneökningar än andra grupper. Skulle det i efterhand visa sig att industriar-betarnas löner ökat mer än andra grupper, beroende på att kraven på industriarbetet ökat, bör inte andra grupper ha kompensation för det.

6.9 Jämställda löner – dags för ytterligare ett steg

Män och kvinnor ska behandlas likvärdigt. Jämförbara arbeten ska ge lika mycket betalt. Kvinnor och män ska också ha samma möjligheter till utveckling i arbete och av lön. Att fördela lön efter kön är fel.

Trots dessa utgångspunkter består löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Det har inte skett särskilt mycket under de senaste 20 åren, till stor del beroende på att kvinnor och män har arbeten med olika krav.


Nu är det dags att ta ett nytt steg för att utjämna skill-naderna, ett steg som måste bygga på utveckling av ar-betsuppgifter och kompetens.

En uppvärdering av industriarbetet och av kvinnors löner måste gå hand i hand. Eftersom andelen kvinnor är större i de grupper som i dag har enklare arbetsupp-gifter, är kompetenssatsningar och utveckling av arbets-uppgifter särskilt viktigt för kvinnorna.

Det behövs extra satsningar riktade till de kvinnor som i dag arbetar inom industrin. Genomtänkta, systematiskt uppbyggda lönesystem skapar bättre förutsättningar för jämställda löner.

Det fi nns gamla värderingar som lever kvar och skapar orättvisor i arbetslivet. Det är säkert en orsak till de löneskillnader som fi nns mellan män och kvinnor. För att lösa detta krävs att värderingarna som ligger till grund för de lokala lönesystemen ses över med jämna mellan-rum. Det arbetet behöver intensifi eras. Alla orättvisa löneskillnader till följd av gamla värderingar ska mön-stras ut.

Partsgemensamma material till stöd för de lokala par-ternas arbete med lönekartläggning och arbete med att underlätta strävan mot jämställdhet och lika möjligheter för män och kvinnor, kan vara en bra hjälp i detta arbete.

Det behövs fl er kvinnor inom industrin. Industrins be-hov av kvalifi cerad arbetskraft kommer att vara stort.


Unga kvinnor måste i större utsträckning skaffa sig den yrkesutbildning som krävs. Det leder till mer jämställda löner. Trösklarna kan vara högre för kvinnor, därför be-hövs ökade satsningar på att locka unga kvinnor till de industriinriktade yrkesprogrammen.

Om jämställdhetsfrågan bara blir en lönefråga hamnar den i en återvändsgränd. De löneskillnader som fi nns mellan män och kvinnor hänger också samman med livet vid sidan av arbetslivet.

Fortfarande tar kvinnorna ett större ansvar för hem och barn och männen tar ett större ansvar för familjens försörjning. Om vi som män och kvinnor vill det, är tving-ade därtill eller bara gör så för att alla förväntar sig det av oss, kan diskuteras. Klart är att rollerna i arbetslivet och i familjen hänger ihop. Män och kvinnor gör, om man generaliserar, olika prioriteringar. Ska män och kvinnor ha samma lön, inte bara för samma arbete, utan över hela arbetsmarknaden, räcker det inte med att bara förändra arbetslivet. Män och kvinnor måste också ändra sina familjeroller.

Politiken är viktig för jämställdheten, men politikerna ska inte trampa in i lönebildningen. En politik med vård-nadsbidrag och pigavdrag leder inte till att kvinnornas ställning på arbetsmarknaden förbättras.

Däremot är en utbyggd föräldraförsäkring som stimu-lerar papporna till att ta ett större ansvar för barnen


ett steg i rätt riktning. Med en framtidsinriktad familje-politik och en satsning på en utbyggd och mer jämställd föräldraförsäkring kan kvinnornas ställning på arbets-marknaden stärkas. Det kan bidra till mer jämställda löner.

Föräldralönen i avtalen har successivt byggts ut. Det minskar inkomstförlusten vid föräldraledighet. IF Metall bör driva kravet på en fortsatt utbyggnad av föräldra-lönen.

6.10 LO, tjänstemännen eller Europafacken?

IF Metall är en del av hela den nationella och internatio-nella fackföreningsrörelsen. IF Metalls löne- och avtals-politiska samarbete sker framför allt i tre olika konstella-tioner – med de övriga LO-förbunden och tjänstemännens fackliga organisationer i Facken inom industrin, inom LO och i de olika europeiska branschfederationerna.

IF Metalls lönepolitiska strategier syftar till att nå de lönepolitiska målen utifrån de förutsättningar som råder. Det är medlemmarnas vilja som ska styra politi-ken. För att nå framgång är det ofta en fördel att sam-arbeta. Ibland kan ett samarbete vara helt avgörande. Ett samarbete handlar om att både ge och ta.

Ett samarbete kan ha olika karaktär. Det kan handla om informationsutbyte, gemensamma verklighetsbe-skrivningar, samordning av avtalskrav och/eller be-mötande av arbetsgivares krav, gemensamt agerande


gentemot en motpart, operativ samverkan under för-handlingar, opinionsmässigt stöd för varandras krav, konfl iktsolidaritet m.m.

Svårigheten för IF Metall är att förena en nära förhand-lingssamverkan inom industrin, samordningen inom LO i principiellt grundläggande frågor och ett växande avtalspolitiskt samarbete inom ramen för de europeiska branschfederationerna. Det ska ske på ett sätt som gör att principen om den internationellt konkurrens-utsatta sektorns lönenormerande roll upprätthålls, att löneökningarna hamnar på en rätt avvägd nivå och att möjlighet ges till reella förbundsförhandlingar.

Hur bör då IF Metall utveckla nuvarande samarbeten? Erfarenheterna av det fackliga samarbetet inom ramen för Industriavtalet är till övervägande del positiva. Indu-strisamarbetet bör utvecklas och fördjupas. Att samar-betet också omfattar tjänstemännens fackliga organisa-tioner har fl era fördelar. Facken inom industrin har kun-nat nå framgång i de gemensamma kraven och samman-hållningen gentemot arbetsgivarna har hållit. De spän-ningar som då och då uppstår är lättare att hantera när det fi nns ett etablerat samarbete. Det nära samarbetet är också en tillgång i mötet med andra fackförbund på den europeiska arenan och i koncernfackliga frågor.

Samarbetet mellan arbetar- och tjänstemannafack inom Industriavtalet överbryggar gamla klassgränser och den sortering som fi nns i Sverige där de fackliga organisa-tionerna tillhör tre olika centralorganisationer.


Samarbetet mellan LO och tjänstemännens fackliga organisationer borde utvecklas inom branscher och sektorer utanför industrin. Det vore bra för hela den fackliga rörelsens styrka i Sverige. Kan IF Metall bidra till en sådan utveckling är det bra. Den tiden är förbi då LO-förbunden ensamma var den samlade fackförenings-rörelsen i Sverige.

Samarbetet inom LO har en lång historia. Sam-arbetet är viktigt för fackföreningsrörelsens samlade styrka. Till-sammans med de andra LO-förbunden kan IF Metall verka för bättre villkor både i arbetslivet och i samhället.

Sedan början av 1990-talet har samordningen inom LO inför och under avtalsrörelserna fått en annan karaktär. Det är en samordning kring gemensamma utgångspunk-ter och vissa krav, men omfattar inte det direkta opera-tiva förhandlingsarbetet.

Kärnan i LO-samordningen bör vara en sammanhåll-ning kring några viktiga principer och målsättningar. De gemensamma målen och kraven bör inte ha en alltför de-taljerad utformning och uppta förbundsspecifi ka frågor. Ibland kan det fi nnas behov av att driva en fråga som LO-förbunden har gemensamt, men som inte direkt berör tjänstemännen. Två exempel är frågan om förbättrad avtalspension och omställningsförsäkringen.

Tillsammans med de andra LO-

förbunden kan IF Metall verka för

bättre vilkor både i arbetslivet och i

samhället.


IF Metall bör däremot inte ställa sig bakom en upp-repning av 2007 års LO-samordning. Ett så detaljerat regelverk bakbinder parterna på ett sätt som kommer att omöjliggöra alla former av förbundsförhandlingar. Risken är då stor att arbetsgivarna återigen försöker bryta sönder systemet med riksavtalsförhandlingar. En LO-samordning som är alltför detaljerad äventyrar också tjänstemännens deltagande i en industrisamverkan.Sammantaget innebär detta en risk för att Industriav-talet faller. För IF Metalls medlemmar är det viktigt att slå vakt om fortsatta förbundsförhandlingar inom ramen för Industriavtalet.

En annan väg vore en återgång till centralt samordnade förhandlingar. Det säger dock arbetsgivarna nej till. Svenskt Näringsliv har helt enkelt inget förhandlings-mandat. Om arbetsgivarna skulle göra helt om och ställa upp på sådana förhandlingar vore det ändå inte önskvärt för IF Metall. Arbetsgivarnas enda skäl skulle vara att på central nivå kunna utverka fredsplikt. En sådan utveckling är inte önskvärd.

Nuvarande förhandlingsformer ger förbunden betydligt större möjligheter att driva och reglera bransch- och för-bundsspecifi ka frågor på ett sätt som var helt omöjligt under de centralt samordnade förhandlingarnas tid. Det gäller inte bara inom industrin, utan även på andra om-råden.


Det avtalspolitiska samarbetet inom ramen för de euro-peiska branschfederationerna bör fortsätta att utvecklas. Samarbetet bör framför allt inriktas på ett förbättrat in-formations- och kunskapsutbyte mellan förbunden.

Det behövs grundläggande kunskaper om hur lönebild-ningen och förhandlingssystemen fungerar i de olika länderna och löpande information i dagsaktuella frågor. Även de bilaterala kontakterna mellan olika förbund över nationsgränserna behöver utvecklas. Det ligger också ett mervärde i att förbunden kan enas om vissa gemensamma målsättningar och agera för att förhindra exempelvis social dumpning.

Några kollektivavtalsförhandlingar över nationsgrän-serna lär det inte fi nnas möjlighet till under de närmaste åren och det är heller inte önskvärt.

På Europanivå har också LO, TCO och Saco en viktig uppgift att med stöd av centralorganisationernas ge-mensamma Brysselkontor bevaka vad som händer på den politiska arenan och söka påverka utvecklingen och hävda löntagarnas intressen i Europeiska unionen.

IF Metall bör med kraft verka för en utveckling som gör det möjligt att förena samarbetet inom industrin, inom LO och i ett utvecklat europeiskt avtalssamarbete. Skulle samarbetet inom någon av dessa tre grupper innebära att det omöjliggör ett samarbete inom de andra konstel-


lationerna kan IF Metall tvingas välja. Det vore olyckligt. Ett sådant val är av stor strategisk betydelse. Hur ett så-dant val utfaller beror på de rådande omständigheterna.

Vägledande för förbundsstyrelsen måste i ett sådant läge vara att välja den väg som långsiktigt bäst gagnar IF Metalls medlemmar.


6.11 Sammanfattning

I mitten av 1990-talet stod svensk lönebildning inför mycket stora utmaningar. Den lönepolitiska strategi som Industrifacket och Metall då valde har givit ett bra resultat. Måluppfyllelsen har varit betydligt bättre än under decennierna innan. Två viktiga hörnstenar i den politiken var löneökningar i takt med Europa och Indu-striavtalet.

Den svenska lönebildningen bidrar i dag till samhälls-ekonomisk stabilitet. Utmaningen för framtiden är att bibehålla denna goda ordning.

De nya samhällsekonomiska förutsättningarna från 1990-talet gäller alltjämt. Samtidigt innebär den tilltagande internationaliseringen samt arbetsgivares, politikers och andra fackliga organisationers agerande att nya aktuella omständigheter tillförs.

Globaliseringen och det utvidgade och fördjupade sam-arbetet inom EU skapar förutsättningar för ett ökat materiellt välstånd, men fördelar inte automatiskt det välstånd som skapas rättvist. De stora skillnaderna i förutsättningar, bland annat skillnader i arbetskrafts-kostnader, mellan olika länder skapar spänningar och blottlägger svagheter i dagens regler på den svenska arbetsmarknaden. Nya problem måste lösas och ett antal vägval göras.


Det behövs kraftfulla åtgärder för att stärka kollek-tivavtalets och partssystemets ställning på hela den svenska arbetsmarknaden. De rikstäckande kollektiv-avtalen (riksavtalen) ska vara säkra och bra golv. Nya

riksavtalsöverenskom-melser ska innehålla bestämmelser som leder till reallöneökningar och lösningar av nya aktuella problem.

Svenska kollektivavtal och lagar ska gälla även för ut-ländsk arbetskraft som tillfälligt vistas i Sverige.

Fack, arbetsgivare och statsmakter behöver utveckla ett tydligare grundläggande förhållningssätt till frågan om lag eller avtal. För att föra in utvecklingen i nya banor behövs en tydlig markering. Fack och arbetsgivare bör signalera att de under en period inte önskar några nya lagstiftningsåtgärder inom områdena löner, arbetstid, anställningsformer och inte heller någon förändring av konfl ikträtten.

EU-direktiv inom det sociala området bör införas i Sverige i form av kollektivavtal.

Mer resurser måste satsas på att förbättra industrins och de anställdas förnyelse- och omställningsförmåga.

Svenska kollektivavtal och lagar ska

gälla även för utländsk arbetskraft

som tillfälligt vistas i Sverige.


IF Metall kan inte acceptera en väg som innebär att solidariteten får ge vika och utsatta grupper själva får stå för den risk det innebär att bo i ett land med stort utlandsberoende och vars välstånd bygger på ett om-fattande utbyte med omvärlden.

En mängd åtgärder behövs, exempelvis förstärkta om-ställningsavtal med ökade möjligheter till utbildning, uppgradering och utbyggnad av arbetsmarknadsutbild-ningen parallellt med ett ökat partsinfl ytande över in-riktning och omfattning, mer av partsgemensamt arbete i utbildningsfrågor och rehabiliteringsfrågor, ett nytt Industrins utvecklingsavtal och fortsatt partsgemensamt arbete för industriell utveckling.

För att lönebildningen även fortsättningsvis ska bidra till samhällsekonomisk stabilitet och ökad tillväxt behövs ordning och reda och en tydlig normering. Lönebildningen är arbetsmarknadsparternas ansvar. Regeringen, riks-dagen och Riksbanken har ansvaret för den ekonomiska politiken och ska inte blanda sig i lönebildningen.

I takt med Europa är ett bra riktmärke för löneöknings-takten. Inför en avtalsrörelse ska dessutom en avstäm-ning göras av utvecklingen i Sverige jämfört med utveck-lingen i Europa. I avstämningen ska ingå att bedöma utvecklingen av industrins konkurrenskraft, infl ationen och sysselsättningen.


Den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska ha en lönenormerande roll. Det innebär i praktiken att de första avtalen träffas mellan Industriavtalets parter och att dessa avtal sedan har en normerande verkan på resten av arbetsmarknaden. Detta enligt den ordning som har gällt under de senaste tio åren.

Det fi nns verksamheter utanför industrin som också är internationellt konkurrensutsatta. Det skulle kunna tala för att fl er grupper, inom den internationellt konkurrens-utsatta sektorn, borde omfattas av Industriavtalet. Par-terna inom industrin bör hålla dörren öppen för en sådan utveckling.

Samtidigt bör en eventuell utökning av antalet arbets-givare och fackliga organisationer ske på ett sätt som inte försvagar det samarbete som i dag fi nns mellan Industriavtalets parter.

IF Metall och övriga parter som omfattas av Industri-avtalet bör också ha en öppenhet inför att diskutera och pröva olika sätt att öka delaktigheten från andra förbund i den långa process som leder fram till ett normerande avtal.

Det är dags att vidta ytterligare åtgärder för att skapa mer jämställda löner. Andelen kvinnor inom industrin är större i de grupper som i dag har enklare arbetsuppgifter.


Ett nytt steg i arbetet för mer jämställda löner måste bygga på en utveckling av arbetsuppgifter och kompetens. En uppvärdering av industriarbetet och av kvinnors löner måste gå hand i hand. Gamla värderingar som lever kvar och skapar orättvisor måste mönstras ut.

Det behövs extra satsningar för att locka fl er unga kvin-nor till de industriinriktade yrkesprogrammen.

Politiken ska inte klampa in i lönebildningen, men poli-tikens inriktning kan ha stor betydelse för kvinnors ställ-ning på arbetsmarknaden. En politik inriktad på en ut-byggd föräldraförsäkring som stimulerar papporna till att ta ett större ansvar för barnen är ett steg i rätt riktning.

I framtiden kommer det att fi nnas färre enkla arbeten med en låg produktivitet. För att upprätthålla och stärka svensk industris konkurrenskraft krävs tillgång till kva-lifi cerade industriarbetare. Det kommer alla löntagare att vinna på. Av det skälet borde industriarbetet upp-värderas. En uppvärdering av industriarbetet kan, om den inte är väl förankrad, skapa stora spänningar på ar-betsmarknaden. IF Metall bör därför inte under den när-maste tiden aktivt driva en sådan lönepolitisk linje. Sam-tidigt ska IF Metall verka för att förståelsen ökar för att industriarbetet borde uppvärderas. Om det i efterhand visar sig att industriarbetarnas löner ökat mer än andra


gruppers, beroende på att kraven på industriarbetet ökat, bör inte andra grupper ha kompensation för det.

Möjligheterna att höja produktiviteten genom att ytter-ligare minska löneskillnaderna mellan olika branscher i Sverige är begränsade. Det omvandlingstryck som behövs för att driva på strukturomvandlingen står omvärlden för. Däremot lär extra satsningar behövas på de lägsta löner-na och i låglönebranscher för att förhindra att löneskill-nader och verksamheter med låg produktivitet ökar.

IF Metalls lönepolitiska strategier syftar till att nå de lönepolitiska målen utifrån de förutsättningar som råder. För att nå framgång är det ofta en fördel att samarbeta. Ibland kan ett samarbete vara helt avgörande.

IF Metall bör med kraft verka för en utveckling som gör det möjligt att förena det fackliga samarbetet inom indu-strin, inom LO och med andra fackliga organisationer i Europa och världen.


Lönepolitik

Olof Palmes gata 11se-105 52 Stockholmwww.ifmetall.seTelefon 08-786 80 00

Documents

Lönepolitiska vägval · IF Metalls förbundsstyrelse beslutade därför i april 2007 att tillsätta en arbetsgrupp med uppdrag att ta fram en lönepolitisk rapport inför förbundets