Motivation slår klass alla gånger!

En Självbiografi av Adam ÖhmanText: Adam Öhman | Foto: Arslan Golic

DEL 1

Innan du börjar läsa det här vill jag bara klargöra lite saker. För det första ifall vad jag skriver upprör dig eller du tycker verkar löjligt, så ska du absolut inte fortsätta läsa. Detta beror på att du inte kommer förstå mitt budskap. Vad jag försöker att dela ut till dig som läsare är en filosofi för livet som du kan använda var som helst, när som helst. Det behöver inte vara inom sport utan kan vara precis vad som helst. Och styrkan du får genom att förstå är ofattbar men som jag sa… Ifall du på något sätt börjar snegla av från vad jag försöker göra för dig som en viss person gjort för mig. ska du inte fortsätta läsa. Du har i så fall inte kommit till den nivån av förstånd och därför är det bättre ifall du går tillbaka till ditt eget liv och skapar din egen uppfattning av livet. Kom ihåg att jag bara försöker att hjälpa dig, inspirera dig, göra gott. Men om du inte behöver hjälp så är du mer än vänlig att klicka bort den här sidan. Men om du befinner mig som intressant är du mer än välkommen att fortsätta läsa. Du kan läsa det som bara en underhållning eller något annat. Det är helt ditt val. Bara du får något ifrån det jag gör för dig, har jag lyckats. Så till dig som tagit dig så här långt och ska fortsätta en resa mot alla motsägelser och motgångar, välkomnar jag dig till min berättelse.

Förord.

Mitt namn är Adam Öhman, jag är 17år och jag är en drömmare. Så här långt i mitt liv har jag aldrig varit bäst. Jag har aldrig varit den personen med talangen eller han som alltid vann. Utan jag har alltid varit den andra killen, nummer två. Det har varit mitt öde och jag har levt med det hela mitt liv. Ända tills nu… För jag har förstått något som har vänt min värld upp och ner, till den rätta sidan. Den sidan jag alltid har drömt om, den sidan jag ska leva resten av mitt liv på, den bästa sidan…

Berättelsens början...

Min berättelse börjar år 2001. Jag var då 7år och hade precis börjat i lågstadiet. Pappa hade börjat anmäla mig till olika sporter och av en slump så anmälde han mig till en skidåknings klubb i Stockholm som kallade sig HSK (huddinge skidklubb) Huddinge skidklubb tränade i Stockholms största backe, Flottsbro och presenterade sig som Stockholms bästa skidklubb, så det kanske inte var en sådan slump ändå.

Förutom skidåkning fick jag prova på andra sporter som till exempel: fotboll, simning, brottning med fler, men skidåkningen var det som fastnade. Ironiskt nog så gillade jag inte alls skidåkningen dem första åren, på vintrarna var det ju kallt och man ramlade hela tiden medan pjäxorna gjorde ont och på somrarna låg barmarkträn-ingarna på söndagsmorgnar, på den tid alla barnprogram gick på tv. Men pappa drev på mig hela tiden och fick mig att gå på träningarna och jag tror ifall han inte gjort det skulle jag nog inte sitta här idag. För ju mer jag gick på träningarna växte mitt intresse, tills en dag då jag äl-skade den här sporten. Så till honom har jag mycket att tacka! Fast ännu idag så vet jag inte riktigt varför jag älskar skidåkning så himla mycket, för det är inte direkt som om sporten är

“Barmarksträningen går fort-farande på barnprogrammen och pjäxorna gör lika ont”

annorlunda idag, barmarksträningarna går fort-farande på söndagar på barnprogrammen och pjäxorna gör fortfarande lika ont, så det ända som kan ha förändrats är jag…

”Ett roligt minne jag har från början av mitt skidliv är från min första träning i Huddinge skid-klubb. Det var på sommaren under barmark säsongen vilket för er som inte vet vad det är, den tid skidåkare tränar sin styrka och kondition för att bli starkare och snabbare inför nästa säsong . Jag som aldrig hade varit på en träning förut fattade inte att dem här träningarna var ute i skogen där man blev väldigt smutsig. Och roligt nog så skulle jag på ett födelsedag-skalas den här dagen och för att spara tid så åkte jag till träningen i mina finkläder. Så ni kan ju tänka er hur glad min mamma var när jag skulle till kalaset efter träningen, helt lerig. ”

Tiden gick och jag tränade vidare på alla sporter pappa anmälde mig till. Ibland slutade jag på någon och började på någon annan. Men jag kommer ihåg att jag generellt sätt hade mellan tre till fem sporter i veckan som jag gick på. Det innebar att mina dagar bestod i princip bara av skola och träning. Men jag klagade inte. Livet var härligt och bara rullade på. Jag åkte på läger, gick i skolan, tränade och tävlade. Allting var väldigt roligt och det fanns inte någon tanke på att allt det här skulle kunna ta slut…

Säsong 2005/2006 fyllde jag tolv år. Barmarksäsongen den här som-maren hade varit den bästa jag någonsin haft. Pappa hade drivit mig mer än någonsin och jag hade pallat trycket, det fanns inga prob-lem, allting gick bara framåt och det skulle även det här årets skidsä-song göra…I början av säsongen ställde jag upp på distriktsmästerskapet i björnrike. Det var storslalom och jag hade ett ganska tidigt startnummer. Jag

och pappa hade åkt runt själva och ignorerade resten av tävlingsfolket och bara åkt runt och värmde upp. Vi åkte åk efter åk och behöll oss i vår lilla bubbla. Ni förstår jag har alltid varit en dålig tävlingsmänniska eller i andra ord väldigt nervös på tävlingar. Så den här bubblan var vik-tig för att jag skulle kunna hålla mig lugn. Vi åkte upp till start. Jag drog av mig mina överdrag-skläder. Pappa gjorde ordning skidorna. Jag klickade i pjäxorna, satte på mig glasögonen som satt på hjälmkanten, åkte in i start området och väntade på min tur. Hjärtat dunkade, nervositeten var skyhög och sen var det min tur… Mannen bredvid med headsetet säger 10 sekunder till start. Nu är det allvar! Kon-centrationen är på topp. 5 sekunder, 4..3..2 ..1. Och sen trycker jag ifrån. Sväng efter sväng tar jag mig ner för berget och efter en minut befinner jag mig i mål. Speakern ropar någon tid som jag inte hör. Adrenalinet ligger fortfarande kvar i min kropp och jag andas fort. Nöjdheten sprider sig i kroppen, ”Yes, jag gjorde ett bra åk!”. Jag åker sedan ut ur målområdet för att möta pappa med över-dragskläderna. Sedan beger jag mig till björn-rikes funpark för att hoppa lite och koppla av, innan resten av mina vänner skulle komma ner. Vid det här laget var jag inte medveten om att samtidigt i tävlingen så höll sig min tid väldigt bra mot resten av startfältet och jag minns att en godväns pappa hade hittat mig på väg ner för funparken när han kom fram

till mig med hans son Niklas som precis hade gjort sitt åk och berättat att första åket var snart slut och jag låg TVÅA! Jag kunde inte fatta vad som hade hänt men när jag kom in på lunchres-taurangen så började alla gratta mig och pappa, till och med dem bästa, dem jag alltid hade varit avundsjuk på. Det var den bästa känslan… Någon månad senare hände samma sak, fast den här gången låg tävlingen i Sollentuna och det var slalom. Jag startade lite senare men jag gick in som etta! Och jag kommer ihåg hur jag hade tagit upp min skida och pussat den. Samma känsla… Men som på distriktsmästerskapet och nu i Sollentuna gjorde jag en miss i andra åket och ramlade. I björnrike var det en innerskida och nu i Sollentuna fastnade jag och krockade med en käpp och började volta. Många kanske skulle säga att jag inte hade dem rätta nerverna men jag ansåg mig bara ha lite otur. Men jag blev aldrig missnöjd...Många ungar i den här åldern brukade börja gråta när det gick dåligt, ifall dem ramlade, gjorde en miss eller något, och jag brukade vara en av dem men inte den här gången. Jag kommer till och med ihåg hur en liten kille kommit fram till mig på distriktsmästerskapet och sagt att alla andra grät men inte jag och så såg han ut som han inte fattade varför. Jag hade ju förlorat en pallplats. Men ändå så

“Så kunde jag göra det igen...”

smilade min mun och ögonen glittrade. Och ingen verkade förstå varför. Men jag visste nu att ifall jag lyckats slå dem bästa en gång, så kunde jag göra det igen…

Tid av motgångar.Säsong 2005/2006 hade varit fantastisk. Jag hade lyckats att slå dem bästa. Visserligen bara för ett åk men det var mer än tillräckligt för att jag skulle inse att det fanns något gömt inom mig, något som kunde vara bäst. Jag visste att ifall jag slagit dem bästa en gång kunde jag göra det igen… Jag hade förändrats och för det blev jag respekterad. Adam Öhman var att räkna med. När jag gick upp på start började folk titta eller så kändes det i alla fall och jag älskade det. Jag hade blivit killen som brukade ligga bland topp femton men ifall jag hade en bra dag kunde vinna. Det var helt otroligt! Och man skulle nog kunna säga att det här var punkten då jag verkligen började älska skidåkning. Nu längtade jag efter nästa tävling innan jag ens hade avslutat den första. Varje sväng var den bästa. Och jag hungrade ständigt efter att få visa vad jag gick för. Men i all denna lycka fanns det små gråa punkter som med tiden skulle växa sig större och skapa många problem i framtiden. Omedvetet var jag på väg mot ett så stort hinder att det skulle rubba min livsbana. I andra ord var mitt stora test att komma…

Barmarksäsongen 2006/2007 fick jag min första skada. Jag och pappa hade fortsatt i samma tempo som förut men i kombination med att jag växte och att jag vilade lite för lite fick jag en slags överbelastningsskada i hälsenan. Hälsenan hade blivit försvagad och gav ifrån sig mycket smärtor när den blev ansträngd. Och därför kunde jag inte köra intervaller eller löpa på en högre hastighet den här sommaren. Min kondition blev lidande och jag började halka efter alla andra. Visserligen hade löpning aldrig varit min stora grej, men konditionen är vik-tig i skidåkning. Man måste ha en så hög återhämtnings förmåga som möjligt för att man ska kunna hinna återhämta sig mellan åk och maximera effektiviteten vid snöträningen, man bru-kar säga att ju bättre kondition man har desto fortare går det att utvecklas. Därför var det här en stor bromsande faktor för mig…

”Säsongen som var att komma skulle bli lite annorlunda till skillnad från åren innan. I år fyllde jag tretton vilket innebar att jag nu skulle ställa upp i USM. USM eller Ungdoms SM som det också kallas var en cup där man klargjorde vilka ungdomar som var bäst i hela Sverige. Cupen var tillgänglig för två årskullar och bestod av ett antal kvaltävlingar och en final. För att få ställa upp i finalen behövde man dock prestera tillräckligt bra i kvaltävlin-garna. Och i kvaltävlingarna mötte man bara ungdomar från sin egen region. Sverige var uppdelad i ett antal regioner och jag var i region 4”

Säsongen travade igång och jag tyckte att det gick okej. Inga speciella placeringar utan jag låg i princip hela tiden bland dem tjugofem bästa. Ibland lite bättre ibland lite sämre. Dock var det inte så himla dåligt eftersom vi även mötte ett år äldre. Säsongen fortsatte och total cupen började dra ihop sig. Dem tjugo bästa skulle ta sig vidare till USM finalen och möta Sveriges bästa skidåkare i vår ålder. Jag hamnade på plats tjugofem… Fem platser ifrån att gå till USM final det här året. Jag var lite besviken men utifrån hur säsongen hade gått var jag inte så förvånad. Och jag visste att det fortfarande fanns en chans att jag skulle kunna ta mig till finalen… För dem som inte tog sig till finalen via totalcupen fanns det nämligen en annan chans, A-finalen. Den bestod av en tävling i slalom, storslalom och knockout slalom. Och för att ta sig vidare till finalen behövde man hamna bland dem tre bästa. Konkurrensen var där-för stor men på grund av min tjugofemte placering i ”totalen” var jag en av favoriterna att vinna. Tyvärr så tog dock mitt psyke över och jag gjorde dem sämsta tävlingarna någonsin. Jag var förkrossad…

Säsongen började lida mot sitt slut och jag och pappa åkte runt i Sverige och körde avslut-nings tävlingar, som till exempel dalarcuppen, och andra roliga tävlingar. Och förvånande gick det ganska bra. Jag gjorde till exempel en femte placering på intersportcupp då jag mötte några av dem bästa och jag var bara några tiondelar ifrån att vinna…

En ny barmarksäsong var här och vi hade fått ett special gjort program av Jonas Lind. Jonas lind var en ny tränare, huddinge hade skaffat till förra säsongen. Och han skulle nu fortsätta den här säsongen med. Han hade bland annat tränat herr landslaget innan han kom till oss så det här var en kille man lyssnad på. Till hans hjälp hade han en assisterande tränar vid namn Christine Hargin. Christine hade varit världscup åkare precis som sina syskon Janette Hargin och Mattias Hargin. Och alla hade gått i huddinge skidklubb och växt upp i Stock-holm. Hur som helst var träningsprogrammet vi hade fått av Jonas en aning annorlunda till vad jag och pappa hade kört innan. Och jag kan inte säga att det var anledningen, men den här sommaren skulle jag göra den sämsta barmarken jag någonsin gjort. Jag vet inte varför men skidåkningen började tappa sin glädje för mig. När jag cyklade iväg till träningen tänkte jag hela tiden; ”Varför gör jag det här? Vad är syftet?” jag hade inte något svar till den frå-gan. Men som jag ser det idag hade skidåkningen blivit för allvarlig. Jag satsade nu på att bli bra skidåkare men varför förstod jag inte. Jag hade inte egentligen något mål. Visst, i början sa man att man skulle bli bäst men med tiden började jag inse att det kanske inte kommer att hända och att det målet inte var mitt eget. Jag hade aldrig sagt det utan det var normen som sa det. För att jag satsade på skidor skulle jag bli bäst. Men ville jag verkligen det? Och vad var då anledningen till det? Min motivation började sjunka mer och mer. Och skidåkningen var inte längre något jag älskade utan ett jobb…

“Skidåkningen hade blivit ett jobb...”