New Citathäfte till Gör egna stockholmsskildringar med … · 2016. 3. 22. · ”Dagen därpå går jag inte till skolan, men på eftermiddagen går jag ut en stund. Jag går ner

www.stockholmskallan.se https://www.facebook.com/Stockholmskallan

Stockholmskildringar

Citathäfte till Gör egna stockholmsskildringar med författarinspiration!

http://www.stockholmskallan.se/�

https://www.facebook.com/Stockholmskallan�


Fåfängan

Industrierna vid Tegelvikshamnen från Åsöberget 1937. Fåfängan i bakgrunden. Foto: Cronquist, Gustaf W:son. ”Det regnade när jag strax efter nio samma kväll klev på spårvagnen utanför Centralen och for söder ut. Eftersom jag inte ville släcka cigaretten hoppade jag upp på släpvagnens främre plattform. Att Fåfängan låg längst ut i huvudstadens sydöstra hörn, visste jag mycket väl. Många gånger hade jag lutat mig mot Sollidens bröstvärn och sett det egendomliga, kantiga bergsmassivet stiga upp ur vattnet på andra sidan Strömmen. Om somrarna var det grönt i skrevorna, och man kunde se små prickar till människor som strävade uppför branterna mot den besynnerligt omotiverade topplatån som med sina klippta lindar, noggrant rättade i fyrkantig formering, såg ut som en gammal fästning, fast med gröna murar. Mitt i lövmuren stack ett litet gult hus fram. Man hade sagt mig att det var ett lusthus från förgångna tider, där man numera serverade kaffe och läskedrycker. Över den gula paviljongen brukade en flagga fladdra i blåsten ." Citat ur Farlig Fåfänga, s 27, av Stieg Trenter




Utsikt från Katarinaberget

Slussen 1952. Foto: Gustavsson, B. ”Jag slog mig till ro vid teet. Ett nymornat Stockholm rullade upp sig på andra sidan verandaräcket. Det var så där overkligt nära och avlägset på samma gång. Åt vänster smälte Gamla Stans smala medeltidshus ihop till ett enda gytter, fönsterrutorna blänkte i morgonsolen och ovanför finnbåtarna utmed Skeppsbron låg en grålila rökslöja och flöt i luften. Nerför slusskarusellen drog en kryllande ström av fordon och cyklister som försvann bakom tullens gråa längor. Från detta håll hade jag aldrig förut sett den svenska huvudstaden. Det var som att upptäcka ett nytt Stockholm. Full av förundran lät jag blicken vandra åt höger. Förbi gråa husmassor och glimmande kyrktorn. Ner till den lilla leksaksborgen på Kastellholmen, varifrån tonade en morgonpigg kornett, upp till gasklockan borta vid Värtan, som likt en gigantisk karamellburk dominerade norra horisonten. Och så vidare mot öster. Förbi Gröna Lunds virrvarr av torn och fasader, förbi bryggor med guppande segelbåtar, pråmar, avriggade skolskepp, och så ut på den spädgröna Djurgården, som sträckte sig så långt ögat kunde se. Det var storstad, lantlig idyll, sol och vatten." Ur Farlig Fåfänga, s.95-96 av Stieg Trenter




Blackeberg

Entrén till Blackebergs tunnelbana, 1994. Foto: Per Skoglund ”Blackeberg. Man tänker kanske kokosbollar, tänker kanske knark. ”Ett anständigt liv”. Tänker tunnelbanestation, förort. Sedan tänker man inte så mycket mer. Bor väl folk där, som på andra platser. Det var ju därför det byggdes; för att folk skulle ha någonstans att bo. Ingen naturligt framväxande plats, nej. Här var allting indelat i enheter från början. Folk fick flytta in i det som fanns. Betonghus i jordfärger, utslängda i grönskan. När denna historia utspelar sig har Blackeberg som ort existerat i trettio år." Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist, 1997, s. 7. Texten handlar om år 1981.




Blackeberg, skogen ”Du får absolut inte gå ut i skogen nåt mer, hör du det?” En pojke i Oskars ålder hade blivit mördad i Vällingby igår. Det hade stått i tidningarna på eftermiddagen, och mamma var alldeles ifrån sig när hon kom hem. ”Det kunde varit … jag vill inte tänka på det.” ”Det var ju i Vällingby.” ”Och du menar att nån som ger sig på barn inte skulle kunna ta tunnelbanan två stationer? Eller gå? Hit till Blackeberg och göra samma sak en gång till? Brukar du vara i skogen?” ”Nä.” ”Du ska inte gå utanför gården nu, så länge det här … Tills dom har fångat in honom.” Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist, 1997, s. 28. Plats: Blackeberg. Tid: 1981. Parkväg i Blackeberg, november 1994. Foto: Okänd.




Stadsgården (nuvarande Söder Mälarstrand öster om Slussen)

Stadsgården vid Söderbergs trappor, 1901. Foto: Okänd. ”Ute på Stadsträdgårdsgatan slår hon händerna för öronen. Det mullrar som åskan nerifrån Stadsgården, där man spränger i berget med krut. Stora stenbumlingar fraktas bort med häst och kärra. Hamnen breddas. Ända bort till Söderbergs trappor har man hunnit. Vart hon ser i staden sprängs det och byggs nytt. Nydaningen ger nya arbetstillfällen, i varje fall för männen. Far som arbetat så ofta i hamnen, sliter han nedanför henne i vimlet av gubbar?" Apelsinflickan av Lena Kallenberg, 1997, s. 101 s.103. Tid: 1880-tal (Stadsträdgårdsgatan heter idag Nytorgsgatan)




Kvarteren kring Humlegården

Utsikt från Humlegården, 1880-1920. Foto: Okänd. ”För Signe är Östermalm en främmande värld. I kvarteren kring Humlegården bor fint folk. Direktörer och åkeriägare, många har tagit sig den nya titeln fabrikör. Familjer som har råd med tjänstefolk. Inte bara en piga, fast hon kallas jungfru här, utan hushållerska, chaufför och kokerska. Stenhusen är annorlunda än de på Söder. Hon sneglar uppåt vackert utsirade burspråk. En vitstärkt jungfru står ute på en balkong på femte våningen och tvättar fönstren. Ser prydlig ut fast hon städar. Jungfrun liknar en Guds ängel, ett genombrutet järnräcke skiljer henne från himlen. Det svirrar för Signes ögon, kanske kan jungfrun snudda vid molnen? Det måste vara svårt att tjäna de rika." Apelsinflickan av Lena Kallenberg, 1997, s. 103. Plats: Humlegården. Tid: 1880-tal.




Götgatan

Götgatan norrut från Gotlandsgatan, 1897. Foto: Okänd. ”Som tack för hjälpen hade han velat bjuda henne på någonting, kanske en lemonad. Men de krogar och kaféer som de passerade var knappast sådana att han vågade fråga henne. De flesta verkade mörka och farliga, några var för fina och dyra. Och inne i ljuset skulle han avslöjas, vara en alltför ung pojke. Men han hittade ett stånd där en madam sålde munkar och Maja sa ja tack och de stod intill ståndets oljelykta och åt de fettdrypande munkarna. ” Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström, 1960, s. 20 Plats: Götgatan Tid: 1860-tal




Stadsgården

Stadsgården (öster om Slussen), 1896. Foto: Okänd. ”Hamnen var ett mörkt valv mot ett ljust stråk. Över dem som arbetade där reste sig berget brant och svart och eländiga trätrappor klättrade mot ljuset. Magasinshus, krogar och småindustrier tryckte mot bergskanten för att ge plats för kajens myller av gods och avskräde. Burar med svin och höns staplades mellan kaffebalar, skinnbuntar och silltunnor. Högar av hästspillning hopades utanför det offentliga avträdet och varje natt fylldes stadens orenligheter i latrinpråmarna vid Lokattstrappan. Vid bryggor och träkaj låg skutorna tätt, stuvare och sjömän trängdes med roddarmadammer och tvätterskor. Från kokhusen steg röken, från krogarna slamret, från svinburarna gälla skrik och från luckorna basarnas rop. Men utanför allt det mörka och trånga låg vattnet och blänkte i morgonsolen, ett ljusblått och öppet stråk mot främmande länder och äventyr. " Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström, 1960, s. 81 Plats: Stadsgårdsområdet vid Slussen på Södermalm Tid: 1860-tal (Lokattstrappan finns inte längre men gick från krogen Lokatten upp för berget till Glasbruksgatan.)




Rondellen vid Sergels torg

Vy från Stockholmsterrassen mot Sergelstorgsrondellen och byggandet av Kulturhuset, 1969. Foto: Ingemar Gram. ”En kall och ruggig dag den här hösten kände han sig dock trött på allt vad böcker hette och hängde på sig sin loppbitna afghanväst och gick ner till Stockholmsterrassen ovanför Sergels Torg där man kunde roa sig med att kolla på bilar som försiktigt, lite trevande och taffligt skulle hålla till höger i rondellen och ibland tappade koncepterna och smällde ihop, vilket givetvis var ganska god underhållning." Gentlemen av Klas Östergren, 1980, s. 253. Tid: 1970-tal.




Hedvig Eleonora Kyrka Nyårsmorgonen väcktes han, medan det ännu var mörkt, för att gå i ottan. Yrvaken kravlade han genom snön vid sina föräldrars sida, och då man kom förbi hörnet stod Ladugårdslandskyrkan där som en jättestor lykta och sken ut över det vita torget, där människor från alla håll krälade fram över snön. I kyrkan var det orgelbrus och sång och många tindrande ljus, och Martin kände sig lycklig och god och tänkte, att detta just var rätta sättet att börja det nya året; och då prästen började predika, somnade han strax. Men då han vaknade, sken redan gryningens bleka dager in genom fönsterna i kupolen, och modern ruskade på honom och sade: – Nu ska vi gå hem och dricka kaffe. " Martin Bircks ungdom Hjalmar Söderberg, 1901, s. 38 Interiör av Hedvig Eleonora Kyrka, 1890-1920. Plats: Hedvig Eleonora kyrka, Östermalmstorg Tid: 1870-tal




Vinterviken

”Dagen därpå går jag inte till skolan, men på eftermiddagen går jag ut en stund. Jag går ner till Vinterviken. Jag går längs vattnet och ser bortåt Brommasidan. Jag inbillar mig att jag kan se taket på deras hus. Hon borde komma hem ungefär nu, tänker jag. Jag går bortåt Eolshäll och Klubbensborg för att komma henne närmare. Det är femhundra meter över vattnet. Så är det kanske trehundra meter upp till deras villa. Åttahundra meter. Om jag kan simma tvåhundra meter på fyra minuter så kan jag vara hos henne efter nio minuters simning och tre minuters löpning. Tolv minuter. Tolv minuter skiljer mig från henne." Vinterviken Vinterviken av Mats Wahl, 1993, s. 250 Plats: Vinterviken Tid: 1990-tal




Torget vid Skärholmen

Skärholmens centrum invigs av Prins Bertil den 8 september 1968. Foto: Simonsson, U.

”Det var solig söndag och torget var proppad med folk. Dalanda satt på vanliga bänken, tittade med kisande ögon och direkt när jag såg henne det blev glädje. Bredvid på bänken hon hade påsar med grönsaker men så fort hon fick syn hon plockade ned. Hon famlade för att ge storkram och trippelkindpuss. Sen hon lutade tillbaka och höll min hand. Vi satt tysta medan fruktförsäljarna ropade bananer till reapris och superbillig gurka. Samtidigt längre bort negrerna spelade afrikatrumma och duvorna cirklade nära bänken för dom hoppades på mer bröd. Kanske för dig det låter konstigt man inte skäms att sitta på bänk och prata med gammal tant. Och kanske första gången jag snackade med Dalanda jag kände också lite så. Men direkt du skulle ångra om du kände hennes mäktighet. ” Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri, 2003, s. 10-11 Plats: Skärholmen Tid: 2000-tal




Västerbron

Invigningen av Västerbron, 1935. Foto: Stockholmstidningen. "Västerbron invigdes den 20 november 1935 av konungen. Det blåste snålt och duggregnade till på köpet, men flaggorna smällde friskt i vinden, och 20 000 stockholmare trängdes på sin nya bro, obekymrade om novemberrusket. «Mälardrottningens nya smycke» kallade general Åkerman den i sitt tal, och det var ej blott en tom fras, tyckte man på kvällen när 25 strålkastare riktades mot de silverglänsande bågarna över Riddarfjärden." Citat ur: Lindorm, Per-Erik, Stockholm genom sju sekler (1951), s. 475.




Utsikt från Mosebacke över staden

Utsikt från Mosebacke, 1875. Oljemålning av Paul Emil Wallenstråle. ”Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger. Och därifrån kom vinden, och hon gjorde samma färd tillbaka, genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötulln, utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena; ut igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, törnade mot Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en vägg. I detsamma öppnades väggen av en piga, som just rivit bort klistringen på innanfönstren; ett förfärligt os av stekflott, ölskvättar, granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort av vinden, som nu medan köksan drog in den friska luften genom näsan, passade på att gripa fönstervadden som var beströdd med paljetter och berberisbär och törnrosblad, och började en ringdans utefter gångarne, i vilken snart gråsparvarne och bofinkarne deltogo, då de sålunda sågo sina bosättningsbekymmer till stor del undanröjda.” Röda Rummet, August Strindberg, 1879.




F.d. Röda Bodarna ungefär vid dagens korsning mellan Stadshusbron och Tegelbacken

Eldkvarn och Nya Kungsholmsbron, 1860-1880. Där Eldkvarn ligger på bilden finns idag Stadshuset. Platsen som beskrivs i citatet låg förmodligen ungefär där fotografen kan tänkas ha stått. ”Längst ned vid Röda Bodarne, der Nya Kungsholmsbron vidtager, finnes på höger hand en portöppning uti ett gammalt förfallet plank. Från denna port leder en väg af djup dy ned till den s.k. Clara sjö, vid hvars strand är en liten inhägnad plats, omgifven af smutsiga hyblen, hvilkas ändamål man ej ens kan nämna. Om dagen stå oftast dessa öde; men sedan det blifvit mörkt, får man se huru den ena gestalten efter den andra smyger nedåt den smutsiga vägen, till dess vämjeliga byggnader. Vid ett besök, som insändaren för ett par dagar sedan der gjorde, hade sex män och åtta qvinnor här tagit sin tillflykt för natten. En af qvinnorna var illa sjuk. För henne var denna kula det sjukrum, der hon under häftiga plågor måste tillbringa natten och påföljande dag, om icke döden dessförinnan gjorde slut på hennes lidande.” Ur en osignerad insändare om det den bristfälliga fattigvården i Aftonbladet 1850. (Hyblen eller hybblen är dåligt uppförda skjul, ibland endast med takskydd.)




Humlegården

Humlegården 1880-1889. Foto: Carl Curman. ”Om sommaren samlar hon nate i Humlegårds- och Liljedammarna och bär den, sedan hon först låtit den afrinna på marken, i ämbar till staden samt erhåller 6 sk. [skilling] paret. Dammarne, serdeles den vid Humlegården, har en tvärbrant strand och man nödgas vada i djup dy, hvarunder iglar sätta sig fast vid fötter och ben. Men ’det är ändå ett roligt göra’, säger Ulla, ’ty man sopar och sopar på vattnet och naten kommer emot en som om man lockade ankor’.” Reportage om den fattiga kvinnan Ulla i Aftonbladet 1850 skrivet av Wendela Hebbe. (Nate är en vattenlevande ört som enligt Naturhistoriska Riksmuseet idag anses vara ett uppskattat hönsfoder.)




Florabacken i Humlegården

Kälkåkare i Humlegården vintertid, 1880-1889. Foto: Carl Curman. "I Stockholm fanns det då endast en av det allmänna anlagd kälkbacke. Det var Florabacken i Humlegården. Det hände ibland att vi samlades några stycken kamrater och slog följe genom hela staden till Florabacken, dragande våra kälkar av olika slag. Jag kommer än ihåg att vi blev oerhört trötta av den långa vandringen, men ändå gillade vi Florabacken därför att det var en isbacke. Våra backar var bara snö och man kunde inte få upp farten på samma sätt som i Florabacken. Och ju mer hisnande fort det gick, ju bättre tyckte vi förstås att det var." Harry Sandberg, född 1880, minns tillbaka i En södergrabb berättar (s. 52).




Klara Sjö

Klara sjö norrut från Nya Kungsholmsbron, 1896. Foto: Okänd. "På vintern frös sjön till, och då tog folk en genväg över isen. Den var emellertid ofta svag, enär här och var en smula strömt, och det stod varningstavlor på båda stränderna. Detta till trots blevo vi ofta väckta eller störda av nödrop från isen. Det hände vid åtskilliga tillfällen att människor drunknade därute. En mera tragikomisk episod minns jag särskilt. En vinterkväll skreks det hjärtslitande på hjälp ute från isen. Folk rusade till, och själv skyndade jag nedför trapporna. Det var en gammal gubbe, som halkat och slagit en rova. Isen hade brustit just under bakdelen på honom, och där satt han fast i vaken med stjärten i det iskalla vattnet och kunde inte komma upp. Det tog en stund, innan man vågade sig ut till honom, och hela tiden skrek han som en besatt, men slutligen bärgades han." Torsten Gardell, boende i Braheska malmgården vid stranden av Klara sjö, citeras i boken Kungsholmen vid sekelskiftet från 1943 (s. 182-183).




Kungsträdgården vid Karl XII:s staty

Johan P. Molins staty av Karl XII i Kungsträdgården vintertid, 1880-1889. Foto: Carl Curman.

Ur Den 30 november 1868. Skiss från Stockholmslifvet. Original af Evelyn, 1882. (Den 30 november avtäcktes statyn av Karl XII i Kungsträdgården)




Strömbron

Strömbron under byggnad. Vy mot Operan och Karl XII:s Torg, 1946. Foto: Lennart af Peterséns "När pappa och jag gjorde våra kajvandringar tillsammans fanns ännu inte den fula Strömbron mellan Karl XII:s torg och Skeppsbron och skärgårdsbåtarna hade således mera kajutrymme. Idag har nog de flesta stockholmarna glömt bort myndigheternas löfte att bron endast skulle vara ett provisorium. Detta till synes eviga provisorium ligger där ända sedan 1947 och tillåts skära av den inre delen av Stockholms Ström. Men man lär ju kunna vänja sig vid allt, till och med en så fruktansvärt ful bro i denna oerhört känsliga miljö." Berndt Friberg berättar minnen av och åsikter om Stockholms kajer i boken Stockholm i minnet och nuet (s. 83-84).




Tegnérlunden

Tegnérlunden från sydväst, 1900-1910. Foto: Okänd. ”Då började jag närapå gråta. Inte riktigt, men närapå. Jag gick och satte mig på en bänk i Tegnérlunden. Där fanns inte en människa. Alla hade gått hem för att äta middag. Det var skumt i parken och det regnade lite, men i husen runtomkring lyste det överallt… Jag fick för mig att det satt barn tillsammans med sina mammor och pappor överallt där det lyste. Det var bara jag som satt här ute i mörkret. Ensam.” Mio min Mio, Astrid Lindgren, 1954.




Författargården, Hornsbergs strand 22

Lilla Hornsberg. Horsnbergs strand 22, 1959. Foto: Lennart af Peterséns. ”Karlbergssjön skimrade milt emaljblank, rusningstrafiken hade inte startat och på andra sidan vattnet hägrade Karlbergs slott utan synlig militär. Solvändorna hade inte vissnat vid Länkarna Hornsberg och runt kolonistugorna hade plommon mognat, päron, äpplen, svartvinbär och rosor och potatis. Författargården bredvid Ekelundsbron sov med röda timmerstockar. Som om det räckte med att allting fanns. Som om världen i sig själv var nog och inte krävde några författare att skriva ner den.” Ur ”Stockholm, svartvita bilder” i Svartvita bilder. Berättelser, 1988 av Bodil Malmsten. Plats: Författargården, Hornsbergs strand 22. (Länkarna var en förening för alkoholister som jobbade för att bli nyktra.)




Utanför Dramaten

Utanför Dramaten 1944. Reklamkortege för Volvos utställning i Kungliga Tennishallen. I kortegen ingår bl. a. en tandemcykel och en pansarvagn. Foto: Ericsson, Vimar.

”Hon gick förbi Dramaten där folk mycket riktigt satt och solade på den breda trappan precis som det antagligen stod i turistbroschyrer om Stockholm att de skulle göra. Ute i allén på Strandvägen var hon först nära att bli påkörd av några ilsket pinglande cyklister som for fram som dårar bland promenerande pensionärer och dagisbarn i signalfärgade små västar. Halva asfaltsbeläggningen ute i allén var tydligen cykelbana, efter den upptäckten gick hon säkrare.”

Ur Tjuvarnas marknad av Jan Guillou, 2004. sidan 16.




Brunkebergstorg

Brunkebergstorg 1910-1920 sett mot norr. T.h. Brunkebergstorg 16 – 20. Foto: Oscar Halldin. "Men Brunkebergstorg med den gamla pumpen där de mjukt svängda pumphandtagen med sina runda järnklot, som påminde om kanonkulor, alltid pekade ut, var centrum. Där stod alltid en rad dragkärror med skalmarna i vädret [...]. Vid midnatt hördes rusiga röster och gälla kvinnoskratt, för kring pumpen samlades ofta torgets nattnymfer, våldsamt målade, med stora fjäderboor om halsen och hattar som kunde skrämma en häst i sken." Erik Asklund berättar om sina minnen från Brunkebergstorg på 1920-talet i boken En kille från Hornstull från 1968 (s. 177-179).




Spökparken vid Drottninggatan

Drottninggatan norrut mot Observatorielunden. T h kv. Kungsstenen med Spökparken. 1915. "Jag släppte sällan taget om Mormors hand. Särskilt då vi passerade Spökparken var jag angelägen att hålla hårt fast i den. Jag kunde tidigt berätta för en häpen omvärld, att jag visserligen aldrig sett några spöken, men att jag mycket väl visste hur de luktade. För det hade jag nog känt vid Spökparken. Senare lärde jag mig, att det var från färgfabrikerna utmed Holländargatan som lukten kom." Bo Ancker berättar barndomsminnen från 1920-talets Stockholm i boken Mormors porter (s. 10). (Sök på kvarteret Kungsstenen för att hitta platsen)




”Bacon Hill” på Kungsholmen

Marieberg sett från Västerbron. Till vänster bostadshusen ”Bacon-Hill” och ”Dragspelshuset” på Fyrverkarbacken och till höger SvD-huset. Foto: Skoglund, Per. 1998. Martin Stugart i DN den 24 januari 2005. Om det avlånga huset i bildens bakgrund skriver han: ”Snett framför Erlanderhuset […] ligger Bacon-Hill. Det är inte husets officiella namn, bara en skapelse av den illvilliga folkmunnen. Ganska snarlikt en baconskiva på högkant är faktiskt huset. Åtminstone vid solnedgången, när fasaden glimmar rosaröd, nystekt och kanske rentav knaprig. Bacon-Hill byggdes 1963 efter Ancker-Gate Lindegrens ritningar.”




Före detta kvarteret Blekholmen Södra

Bryggargatan österut från Klara sjö, 1901. "Hela det kvarteret, där jag bodde - Blekholmen södra - ägdes av konsul Berendt. Han var mycket ekonomisk och snäll mot barn, vilka egenskaper, överförda på det praktiska livet, visade sig i att han gärna delade ut karameller bland ungarna, men ogärna utförde reparationer åt deras föräldrar. Hela kvareteret hade en gemensam gård, som avdelades av en länga låga, oumbärliga hus. För övrigt fanns stall med höskulle och vagnslider på gården, ett förhållande, som högst avsevärt underlättade våra lekar. Vintertid hade vi skridskobana och snöhyddor på gården, så inte hade vi tråkigt." Josef Jakobsson berättar gamla minnen i boken Kungsholmen vid sekelskiftet från 1943 (s. 162). (För att hitta platsen sök på ”Blekholmen Södra” i Stockholmskällan och klicka på länken under ”Platser”. Byt till Ortofotkartan från 2005, så får du en uppfattning om hur platsen ser ut idag.)




F.d. Kungsholms Brandstation, Fleminggatan 22

"Ännu litet högre upp på samma sida låg Kungsholms brandstation, utanför vilken svajiga brandmän brukade motionera sig ett antal meter i vardera riktningen, iförda sina lägeruniformer med runda, plattkulliga mössor med blågul kokard framtill och tvänne långa, svarta sidenband dinglande nedför nacke och skuldror, vitrandig blåblus med en kraftigt tilltagen svart rosett under hakan. Det var i fred det - i krig drogo de ut med hjälm och blågult bälte. Jag skriver drogo, och det menar jag också, ty redskapsvagnen vid kungsholmsstationen drogs av två man, under det en tredje sköt på, och man kan förstå jublet hos alla småungar, när den vagnen kom rullande i kort galopp på Fleminggatan, ty här kunde de hänga med." Adolf Stensiö berättar gamla minnen i boken Kungsholmen vid sekelskiftet från 1943 (s. 170-171).




F.d. Serafimerlasarettet, Hantverkargatan 2

Serafimerlasarettet, Hantverkargatan 2, 1893-1910. "Trots förbud sparkade man boll här ganska flitigt tillsammans med oerhört busaktiga pojkar uppifrån Kungsklippan. När konstapel Schön allt emellanåt tog sig ledigt från rapportkrivningen på Nya Kungsholmsbron och uppenbarade sig i hörnet vid Eldkvarn, skar alltid ett par varnande visslingar genom luften, vilka betydde att det var tid att nappa åt sig bollen och springa." Gunnar Otterblad berättar barndomsminnen från Hantverkargatan - här om vad man kunde använda sandplanen utanför Serafimerlasarettet till - i boken Kungsholmen vid sekelskiftet från 1943 (s. 195).




Karolinska Institutet, Hantverkargatan 3

Karolinska Institutet, Hantverkargatan 3, 1905. "Karolinska Institutets gård var ett Eldorado inte bara för de pojkar, som bodde där, utan även för alla de skolkamrater, man så småningom drog dit. Där plockade man tennisbollar åt medicinarna för 10 öre per 2 timmar, lekte rymmare och fasttagare, knyckte svavelstickor på Kemicum, med vilka man kunde rita och skriva med eldskrift i händer och ansikte, bara man spottade ett underlag först, och rökte fredspipa i den gamla marsvinsburen under duvslaget." Gunnar Otterblad berättar barndomsminnen från Hantverkargatan i boken Kungsholmen vid sekelskiftet från 1943 (s. 195-196).




Köpmangatan 12

Skeppar Olofs gränd mot Köpmangatan. I huset längst bort till höger bodde Sara Wacklin. Foto: af Peterséns, Lennart, 1959. Den finlandssvenska författarinnan Sara Wacklin, boende på Köpmangatan 12 skriver i sin dagbok: "den 12 Apr. 1844 Min sysselsättning nu alla dagar, med föga variation. Jag satte mig kl. 5 om morg. till skrifbordet, drack mitt caffe på samma plats, med en skorpa kl. 7. Skref åter till kl. 9 då jag gick till hötorget för att /köpa/ något till mid/dag/; jag återkom med färdig hackad köttfärs utur boden vid Brunkeberg kl. 10. Arbetade åter till kl. 1 då jag gick i köket tillredde och stekte mina köttbullar, kokte mig litet mannagrynsgröt, åt derefter min lilla mid: Gick igenom tidningarne, och hvilade på min säng, tills kl. 3. Då satte jag mig åter till skrifbordet. Kl. 7 tog jag kappa och hatt, derunder min stora ridicule, gick åt röda bodarne, steg uti en roddarbåt, landsteg riddarhusbryggan, gick rakt till södra slaktarhuset och gröna gången, där jag försedde mig med allt hörande till en köttsoppa för morgondagens söndagsmiddag, i fiskaregången tog jag för 12 s. lutfisk, och återvände med min börda samma väg jag kommit. Kl. 8 satte jag mig då till skrifbordet, sedan jag hastigt doppat en skorpa i en kopp thé. Kl. 9 kokte jag litet lutfisk drack ett glas mjölk, och arbetade till kl. 10, då jag lade mig och läste till dess kl. var ett, då slägte jag ljuset tackade Gud för mitt trefliga lif och insomnade sött."



Documents

New Citathäfte till Gör egna stockholmsskildringar med … · 2016. 3. 22. · ”Dagen därpå går jag inte till skolan, men på eftermiddagen går jag ut en stund. Jag går ner