NYA KÄNSLOSKOLAN · Författaren och Studentlitteratur 4 Nya känsloskolan – introduktion I tio artiklar av Maria-Pia Gottberg som tidigare på Förskoleforum skrivit artikelserien

NYA KÄNSLOSKOLANMaria-Pia Gottberg

www.forskoleforum.se © Författaren och Studentlitteratur 2

Nya känsloskolan

av Maria-Pia Gottberg

I denna artikelsamling om medkänslans pedagogik – en metod för att skapa trygga individer och lugna barngrupper – ingår följande artiklar:

1. Introduktion ........................................................................................... 42. Medkänslans pedagogik ........................................................................ 93. Främjande förhållningssätt ...................................................................144. Emotionell kapacitet och social förmåga .............................................205. Känslor ...................................................................................................256. Impulskontroll .......................................................................................317. Kartlägga och förebygga stress ..............................................................378. Självmedkänsla .....................................................................................439. Familjelyftet ...........................................................................................49

10. Dockan som pedagogiskt verktyg .........................................................55


Maria-Pia Gottberg är en av Sveriges främsta föreläsare och konsulter när det handlar om att be möta barns känslor. Hon har utvecklat Friendy, ett koncept med stor spridning i Sverige, Norge och Finland, som är ett konkret verktyg för att arbeta med känslor, självkänsla, empati, medkänsla och impulskontroll.

Maria-Pia Gottberg föreläser och utbildar i Sverige och internationellt samt skriver böcker och artiklar. Hon arbetar upplevelsebaserat med en blandning av teori baserad på aktuell forskning, samarbetsutvecklande övningar och aktiverande frågeställningar.


Nya känsloskolan – introduktion

I tio artiklar av Maria-Pia Gottberg som tidigare på Förskoleforum skrivit artikelserien Känsloskolan, får vi läsa om medkänslans pedagogik – en metod för att skapa trygga individer och lugna barngrupper.

Att arbeta i förskolan är ett både viktigt och spännande uppdrag. Hur du och dina kollegor kommunicerar och agerar gör skillnad för barn, nu och framåt. I den här artikelserien ska vi fokusera på en hållbar förskola genom medkänslans pedagogik.

Artikelserien är gjord för att läsas fristående och kan med fördel användas som underlag i en studiecirkel tillsammans med kollegorna. Medkänslans pedagogik är också namnet på min senaste bok, där du som vill kan hitta fördjupning och metodhandledning som kompletterar artikelserien.

Självkänsla och empatiI första artikeln tittar vi närmare på de grundläggande byggstenar som behövs för att utveckling och lärande ska fungera optimalt: självkänsla, självkännedom, empati och medkänsla.

Foto: Stefan Berg



Förskoleåren är de mest utvecklingsintensiva åren under ett barns uppväxt vilket gör att förskolan spelar en avgörande roll för alla de barn som vistas där. Forskning visar dessutom att tidiga och förebyggande insatser motverkar lidande och utanförskap. Ändå ökar den psykiska ohälsan och går nedåt i åldrarna. Det både kan och måste vi ändra på.

Självkänsla och empati är viktiga byggstenar för att barn ska må och fungera bra. Ändå uttrycker många att barn i dag visar prov på mindre empati och större jag-fixering än tidigare. Vi kan nog konstatera att stress hos de vuxna runt barnen, hemma och/eller i förskolan är en av orsakerna till detta. Stress skapar otrygghet vilket hämmar den empatiska förmågan.

PyramidmodellenMen det går att vända trenden. Forskning och erfarenhet stärker detta och vi har allt att vinna på att skapa en hållbar förskola genom att förebygga och motverka stress och psykisk ohälsa, hos både barn och deras viktiga vuxna. Låt oss ta avstamp i pyramidmodellen:

Pyramidmodellen utvecklades från EQ-trappan som psykologen Bodil Wennberg tog till Sverige under senare delen av nittiotalet. Genom den utvecklade modellen vill jag betona vikten av basen i pyramiden.

Det handlar om att stötta utvecklingen av barns självkännedom, självkänsla och självmedkänsla (vi ska i en kommande artikel fördjupa oss i självmedkänsla men i korthet handlar det om att utveckla en inre, stärkande röst med vars hjälp barnet kan lugna sig själv och skapa trygghet).

SjälvkännedomI vår iver att stärka barns självkänsla hoppar vi lätt över ett viktigt steg, självkännedomen. Genom att förstå sig själv, de egna känslorna och kunna göra skillnad på känslor, tankar och beteende blir det lättare att tycka om sig själv. Det gör det också lättare att utveckla en god självkänsla.

Att inte förstå det som sker på insidan eller att sakna språk och verktyg för att sortera och uttrycka känslorna konstruktivt försvårar utvecklingen och kan i stället leda till försvagad självkänsla. Barnet kan uppleva att det misslyckas,

Problem och kon�ikthantering

Skapa och bevara goda relationer

Ansvarsfull kommunikation

Empati och medkänsla

Självkännedom, självmed-känsla och självkänsla



inte gör sig förstått eller inte klarar av det andra tycks klara vilket skapar en negativ, nedåtgående spiral.

Självkännedom lär barnen att

• förstå och veta vad de känner• sätta ord på känslorna• förstå skillnaden mellan tanke, känsla och handling• skapa sig en realistisk självbild.

Självkänsla lär barnen att

• tycka om sig själva för den de är• utveckla ett gott självförtroende, tro sig om att kunna• göra skillnad på vem de är och det de gör; skilja på person och prestation• tänka positiva tankar om sig själva.

Självmedkänsla lär barnen

• acceptans – det är okej att känna som de gör• samhörighet med andra – alla människor har svåra känslor• att vara vänlig och kärleksfull mot sig själv• att inte jämföra sig med andra• att lugna sig själv vid starka känsloutbrott och svåra känslor.

Att förstå sig själv är första steget mot att förstå andraAtt förstå och kunna reglera de egna känslorna gör det lättare att utveckla empati, medkänsla och inlevelseförmåga med andra. Som du redan vet ingår det i förskolans uppdrag:

Förskolan ska uppmuntra och stärka barnens medkänsla och inlevelse i andra människors situation. Verksamheten ska präglas av omsorg om individens välbefinnande och utveckling. Inget barn ska i förskolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning hos någon anhörig eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Verksamheten ska syfta till att barnens förmåga till empati och omtanke om andra utvecklas, liksom öppenhet och respekt för skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt. Barns behov av att på olika sätt få reflektera över och dela sina tankar om livsfrågor med andra ska stödjas.

(Ur Lpfö)

Om vi missar grunden med känslokoll och självkännedom riskerar vi att få barn som är fortsatt upptagna med att kämpa med, och många gånger mot, de egna känslorna som ofta ter sig kaotiska och svårbegripliga. Då är det svårt att utveckla empati och medkänsla med andra.



Genom anknytningssystemet har naturen ordnat det fint för oss. Under de första levnadsåren ska vi utveckla trygghet och börja lära oss att själva kunna reglera våra känslor för att sedan sakta men säkert kunna frigöra oss från våra vårdnadshavare.

Men alla barn får inte den närvaro och bekräftelse som behövs för att utveckla optimal trygghet och självreglering av känslor. Och alldeles oavsett behöver alla barn stöd att utveckla ett emotionellt språk tillsammans med trygga förebilder.

Empati och medkänslaPsykoterapeuten och spädbarnsforskaren Sue Gerhardt sammanställer i sin bok Kärlekens roll modern hjärnforskning och utvecklingspsykologi och ger oss förståelse för varför en del barn inte klarar av att reglera känslor eller att vara empatiska med andra.

Empati är att kunna uppfatta, tolka och förstå andras känslor, tankar och intentioner. Vi känner med någon annan. Små barn har ännu inte utvecklat den empatiska precisionen utan känner oreflekterat vad någon annan känner.

Men även äldre barn och vuxna kan ibland ha svårt med empatisk precision. Ibland gör det inte så mycket, men ibland är det tungt att känna det andra känner och leder till empatitrötthet vilket inte är ovanligt bland dem som arbetar inom vård- och omsorgsyrken.

Medkänslan aktiveras när vi känner med och vill lindra någon annans smärta eller lidande. Det kallas också för empatisk omtanke och uppstår då vi upplever samhörighet och vi-känsla med den som har det svårt.

Till skillnad från en ren empatisk respons sliter inte medkänsla på den som tröstar eller stöttar utan ger i stället positiva känslor tillbaka. Vi kan dessutom öva upp förmågan till medkänsla och därmed motverka stress vilket är kärnan i medkänslans pedagogik.

När inte medkänslan aktiveras kan i stället belöningssystemet slås på, och på så vis kan vi få positiva känslor av att se andra ha det svårt. Det här är inte alltid lätt att ta in men förklarar varför hets mot andra kan uppstå eller att soldater i krig får kickar av att döda och plåga fienden. Nyckelordet är vi-känsla.

Vi-känsla i barngruppenAtt skapa samhörighet och vi-känsla i barngruppen hjälper barnen att aktivera medkänsla vilket med hög sannolikhet gör dem mer benägna att söka gemenskap med och vilja hjälpa andra. De positiva känslor som medkänslan aktiverar tenderar att vilja föröka sig. Vi vill helt enkelt ha mer av de positiva känslorna, och så bildas en uppåtgående, positiv spiral.



Genom att sänka trösklarna och låta fler kliva in i gemenskapen kan vi ”bli vi” med fler, och genom att tidigt erbjuda barn positiva upplevelser av att stötta varandra bygger vi en mer medkännande och hållbar förskola.

De högre nivåerna i pyramidmodellen är också lättare att tillägna sig när det finns en solid grund av självkänsla och medkänsla. Det gör det lättare att börja ta ansvar för kommunikationen och förstå hur språk och kommunikation påverkar oss.

Med den basen är det förstås lättare att skapa och bevara goda relationer med andra, en viktig skyddsfaktor i barns och ungas uppväxt. Och som bilden visar blir det inte så mycket tid och energi kvar upp i toppen av pyramiden som behöver läggas på problem- och konflikthanteringen. I stället har barnen fått både förståelse, språk och verktyg för att själva handskas med många av sina konflikter och motgångar.

Att möta motgång är en viktig och ofrånkomlig del av livet som blir så mycket lättare med hjälp av självkännedom och medkänsla med andra men också med sig själv, vilket är fokus för en av de kommande artiklarna.

I artikelseriens kommande artiklar tittar vi närmare på metoder och förhållningssätt som stärker medkänsla för att skapa trygga individer och lugna barngrupper.

Reflektera tillsammans• Hur gör vi i dag för att skapa trygga individer och lugna barngrupper?• I vilka situationer lyckas vi som bäst?• Vad kan vi utveckla?• Hur stärker vi barngruppens vi-känsla? Finns det några fallgropar?• När uppstår empatitrötthet och vad behöver vi i dessa situationer?

ReferenserGerhardt, Sue (2015). Kärlekens roll. Karneval förlag.

Gottberg, Maria-Pia (2017). Medkänslans pedagogik. Studentlitteratur.

Skandia – Idéer för livet. Utanförskapets pris (hämtad 2016-10-27).

Skolverket. Läroplan för förskolan, Lpfö 98, reviderad 2016. Skolverket.

Wennberg, Bodil (2000). EQ på svenska. Natur & Kultur.


Medkänslans pedagogik

Hur gör man när ett barn inte visar skuld eller förståelse för att ha gjort någon annan illa? Medkänslans pedagogik inriktar sig på självkännedom och medkänsla, inte bara med andra utan också med sig själv.

– Jag känner mig frustrerad och vet inte hur jag ska gå vidare eftersom han bara hånflinar mig rätt upp i ansiktet när jag försöker prata med honom om vad som är okej och inte att göra.

– Hon vände sig mot mig och skrattade som om ingenting hade hänt fast att det andra barnet skrek av smärta. Inte ett spår av ånger eller skuld där inte …

– Det värsta jag vet är när jag behöver hålla fast ett barn och ändå händer det ofta att jag tvingas göra det när inget annat fungerar. Annars finns en risk att de andra barnen far illa.

I samband med handledning möter jag pedagoger som söker verktyg och med ett stort behov av att prata om den frustration och oro som de upplever. Oro över hur barnen mår och för att inte själva räcka till. Några har helt tappat gnistan medan andra gör sitt bästa för att peppa kollegorna.

Foto: Stefan Berg



Det är normalt att tappa gnistan och känna sig orkeslös ibland. Men håller det i sig eller går ut över verksamheten behöver vi dra i nödbromsen och be om hjälp. Det är då jag kommer in i bilden, som föreläsare och handledare. Behovet av reflektion och samtal är en viktig och sund signal när det känns tufft.

Svensk förskola är ingen garanti för psykisk hälsaDet råder ingen tvekan om att vi har en väl utvecklad förskola i Sverige och ett bevis på det är att förskolan nu går på export. Besökare kommer hit från hela världen för att studera svensk förskola. Samtidigt ägnar sig många, både pedagoger och forskare, åt att försöka förstå varför barn i Sverige mår allt sämre psykiskt.

Vi är ett av världens rikaste länder och borde ha alla förutsättningar att låta våra barn växa upp med fysisk och psykisk hälsa. Men den första tiden i ett barns liv är oerhört viktig och inte särskilt kompatibel med den livsstil som den moderna människan har utvecklat.

– Vi forskare ställer oss frågan, varför mår ungdomarna allt sämre? Det finns många teorier, men en är att barnen inte får med sig de nödvändiga verktygen för att klara av motgångar och att hantera känslor som stress, frustration eller besvikelse. Då blir inte barnen motståndskraftiga när tonårstidens känslostormar tar vid.

Motståndskraft, engelskans resilience, får barn genom att träna på att känna igen sina egna svåra känslor, sätta ord på dem och få erfarenhet av att ha hanterat motgångar och svåra känslor på ett bra sätt, säger Anna Sarkadi, professor och specialist i socialmedicin vid Uppsala universitet, då vi träffas på ett fik i centrala Stockholm.

En av de teorier som det har forskats mycket på är anknytningsteorin som lärt oss mycket om hur barn utvecklar trygghet och förmåga att skapa och bevara goda relationer samt att reglera känslor.

– Anknytningen är rent av ett fysiskt behov, säger psykologen Gunilla Niss som jag också talar med på samma tema. Hjärnan utvecklas inte som den ska om inte barnet får bekräftelse och stöd i att förstå och reglera sina känslor.

Vad innebär medkänslans pedagogik?Medkänslans pedagogik har två viktiga huvudsyften:

• att ge barn nycklar till att förstå sig själva• att väcka medkänsla och inlevelseförmåga med andra.

För att det ska hända behöver de vuxna runt barnen ha både förmåga och intresse för detsamma. Det är också syftet med den här artikelserien, att du och



dina kollegor ska få både inspiration och konkret underlag att arbeta vidare med.

Många upplever det stressande när barn inte visar skuld eller förståelse för att de har gjort någon annan illa. Medkänslans pedagogik erbjuder därför metoder och förhållningssätt inte bara för barnen utan ger också pedagogerna verktyg att handskas med egen stress och svåra känslor.

Medkänslans pedagogik handlar i korthet om att utveckla medkänsla och inlevelse med andra och på bästa sätt fungera tillsammans. Det handlar om att skapa vi-känsla och förståelse för att alla människor är lika mycket värda och att de olikheter vi människor har är berikande och gagnar oss utifrån ett helhetsperspektiv. Allt startar inom oss själva varför medkänslans pedagogik lägger stor vikt vid självkännedom och medkänsla inte bara med andra utan också med sig själv.

Inte mindre empati men mer stressKanske känner du igen dig i de inledande beskrivningarna från pedagoger som kämpar med barn som inte förmår uttrycka empati och inlevelseförmåga med andra, eller rent av uppträder hotfullt och aggressivt? Många jag talat med säger sig se minskad empati hos barn i dag jämfört med tidigare.

Men har barn verkligen mindre empati idag, jämfört med tidigare? Rent evolutionärt är det inte möjligt för den mänskliga hjärnan att på tjugo, trettio år förlora empatisk förmåga i någon märkbar utsträckning. Däremot kan stress och avsaknad av närvarande vuxna påverkar barnen så att de i stället för empati och medkänsla utvecklar strategier som att skratta, dra sig undan eller reagera med aggressivitet i svåra situationer.

Många barn känner säkert skam, vilket är förknippat med den här typen av beteende, men vet inte hur de handskas med känslorna. En vanlig strategi för att ta sig igenom den svåra känslan av skam är att skratta och göra sig ofarlig.

Dessa barn har inte de emotionella förebilder de behöver och har kanske inte heller tillägnat sig förmågan att reglera känslor eller att leva sig in i andras perspektiv. Men eftersom deras hjärnor fortfarande växer och utvecklas finns goda chanser att påverka förloppet i positiv riktning.

Förmågan att leva sig in i andra utvecklas inte förrän vid fyra–fem års ålder. Innan dess kan vi inte kräva av barn att de ska klara av att mentalisera vilket handlar om att se sig själv utifrån och andra människor inifrån. I en kommande artikel går jag närmare gå in på mentalisering men vill du läsa mer finns boktips längre ned.



Pedagogiskt materialOfta vet vi inte heller vad som ligger bakom barnens beteende men nyfikenhet hellre än fördömande ger oss en bättre plattform för att stötta en utveckling mot mer empati och medkänsla.

Eftersom det är en process har jag skapat ett pedagogiskt material och utvecklat en metod som gör lärande och utveckling både roligt och lättsamt. I korthet går det ut på att varje vecka ha ett eller två pass tillsammans med barngruppen med fokus på känslor och relationer.

Att arbeta temavis med en känsla i taget och låta känslorna flytta in i förskolan hjälper barnen att

• veta vad de känner och kunna sätta ord på det• utveckla språk och ordförråd• utveckla ett reglerande och stärkande självprat, en positiv inre röst• veta vad de kan och får göra vid starka känslor• utveckla integritet och att kunna säga ifrån på ett bra sätt då de blir

felbehandlade• lära sig några olika sätt att framkalla positiva känslor.

Jag hoppas att du nu vet tillräckligt mycket om innehåll och syfte med medkänslans pedagogik för att vilja ge dig i kast med arbetet. Vill du nu på egen hand eller tillsammans med arbetslaget ge dig i kast med medkänslans pedagogik finns både artikelserien och boken som kompletterar varandra, men kan användas var för sig.

För att arbeta med metoden i barngrupp rekommenderas bokens metoddel, och som inspiration och fortbildning att ni läser artikelserien och reflekterar tillsammans i arbetslaget.

Reflektera tillsammans• Hur ser vi på barngruppens förmåga till empati och medkänsla?• När kan det upplevas som svårt eller utmanande att möta barns

känslor?• På vilka olika sätt agerar vi förebilder för barnens emotionella

lärande?• På vilka sätt stöttar vi barnens vårdnadshavare?• Vad mer skulle vi vilja/kunna göra?



ReferenserGottberg, Maria-Pia (2017). Medkänslans pedagogik. Studentlitteratur.

Wallroth, Per (2010). Mentaliseringsboken. Karneval förlag.


Främjande förhållningssätt

Det är lätt att fastna i gamla kommunikationsmönster, även då de inte är framgångsrika. Låt oss därför titta närmare på hur man med ett främjande förhållningssätt når fram till möten och samtal, utveckling och lärande.

Förändring hos barnen kräver förändring hos digEn av de utmaningar många vuxna står inför i relation till barn tycks vara att förändra sin kommunikation. Många av oss fortsätter att säga och agera som tidigare trots att det inte fungerar. Mer än om att ändra på något hos barnen, handlar därför denna artikel om det som är vårt främsta arbetsredskap: oss själva och vårt förhållningssätt.

Men av ett främjande förhållningssätt är det ändå just förändringar hos barnen som blir resultatet. Respekt, lyhördhet och nyfikenhet leder till möten och samtal, utveckling och lärande. Låt oss titta närmare på hur detta skapas.

Många jag pratar med säger att det ”känns så rätt” att kommunicera med det främjande förhållningssättet som grund, och till stor del handlar förhållningssätt om kommunikation. Ju mer vi är medvetna om hur

Foto: Jessica Nävermyr



viktigt det är med kommunikation, desto lättare blir det att ta ansvar för kommunikationen och förändra det som inte fungerar.

Men eftersom vi lätt fastnar i gamla vanor och kommunikationsmönster ska vi uppmärksamma några olika kommunikationsstilar, och vi börjar med det som inte fungerar: när det uppstår hinder i kommunikationen.

KommunikationshinderIbland är vi med om situationer då det reser sig en mur av motstånd mellan oss själva och den vi kommunicerar med. Om det är ett barn kan hen reagera med att protestera, skrika, gå därifrån, säga elaka saker, härma tillbaka, börja gråta eller gå in i ett kraftlöst, närmast apatiskt tillstånd. Det kan vara en signal om att vi har orsakat kommunikationshinder och omedvetet ägnat oss åt att:

• befalla• ge råd• förmildra• förhöra• distrahera• psykologisera• vara sarkastiska• moralisera• veta allt.

I Agnetha Birgerssons bok Frigör barnets potential och din egen finns några exempel på kommunikationshinder. Boken riktar sig primärt till föräldrar men visar på ett överskådligt sätt hur tokigt det kan bli även om intentionen ofta är god:

Förmildra: Jamen det är inte så farligt. Gråt inte, det ordnar sig. Syftet kanske är att lindra det jobbiga för barnet, men barnet kan uppleva det som att den vuxne inte litar på att barnet själv klarar av känslorna.

Ge råd: Om jag vore du skulle jag säga åt de andra att du visst får vara med i leken. Den vuxne vill påverka med argument och åsikter men barnen uppfattar det som att den vuxne inte visar tilltro till barnets egen förmåga att reda ut situationen.

Psykologisera: Du kanske inte fick vara med i leken eftersom du brukar förstöra för de andra barnen. Om du slutar med det får du säkert vara med. Den vuxne analyserar och förklarar barnets motiv och barnet kan tolka det som att den vuxne anser sig veta bättre än barnet själv.



Moralisera: Det är inte okej att inte alla får vara med i leken. Det rätta vore att alla fick vara med! Den vuxne vill visa barnet det (enda) rätta sättet att handskas med problemet och signalerar makt över barnet som inte lämnas att utforska eller lita på sina egna värderingar.

Veta allt: Jamen det är ju busenkelt! Du förstår väl att om man bara … Här vill den vuxne visa barnet att barnet har en resurs, nämligen den vuxne själv. Men barnet kan uppfatta sig förminskat.

Säkert känner du igen dig i några av dessa exempel, åtminstone gjorde jag det då jag först kom i kontakt med modellen för kommunikationsmönster. Det var rätt smärtsamt att bli medveten om mina mindre smickrande kommunikationsmönster men ack så nyttigt.

Längre ned finns förslag på hur du och dina kollegor kan jobba vidare och synliggöra fler kommunikationsmönster.

Tillsammans med barnen vill vi bara väl men ibland lyckas vi ändå få det att bli fel. Genom att undvika fällan att tänka att barnet är känsligt eller har en dålig dag kan vi medvetandegöra vår egen kommunikation. Ett sätt är att synliggöra främjande kommunikationsmönster för att uppmärksamma vad som fungerar.

Främjande kommunikationsmönsterReflektera kring när det fungerar som bäst. Hur kommunicerar du när du får med dig barngruppen eller lyckas i en konfliktsituation? Vad säger du, vilka ord använder du? Hur gör du, på vilka sätt kommunicerar du? Med kroppsspråk, röst och tonfall, bilder, tecken? Vilket tillstånd befinner du dig oftast i när du upplever att det fungerar som bäst?

Får jag gissa att det fungerar som bäst när du befinner dig i ett positivt och resursstarkt tillstånd? När du är glad, lugn, utvilad, har energi, känner harmoni, upplever att du har stöd från kollegorna, känner dig kreativ och lätt till sinnet?

En vanlig insikt brukar vara hur avgörande det är att själv försätta sig i ett resursstarkt tillstånd innan man närmar sig ett barn i affekt. Överst på listan över främjande kommunikation ska det kanske stå:

• Ta hand om ditt eget tillstånd!

Annat som vi kan beteckna som främjande kommunikationsmönster är att

• kommunicera tydligt: ord, röst och kroppsspråk säger samma sak• säga vad man vill hellre än vad man inte vill ska hända



• ha klart för sig vad man vill ska hända och att man faktiskt också förväntar sig att det är möjligt (på så vis skapas inre bilder av det önskade resultatet vilket gör det lättare att uppmärksamma när det inträffar)

• bekräfta det som fungerar: visa att man ser när barnen gör som man har kommit överens, vilket hänger samman med punkten ovan

• bekräfta känslor utan att värdera.

Fyll gärna på listan med egna främjande kommunikationsmönster. Det finns många bra sätt!

Att bekräfta känslor utan att värdera är en så viktig del av det främjande förhållningssättet att det förtjänar extra uppmärksamhet. När jag visar modellen för hur vi kan göra detta utan att trassla in oss i tyckanden kring barnens känslor brukar det väcka både intresse och ”aha”.

Bekräfta känslor utan att värderaDet kan vara svårt att härbärgera barns känslor som sorg, ilska och rädsla. Dessa känslor väcker lätt den vuxnes egna känslor till liv vilket gör det svårt att separera ”mina och dina känslor”. Impulsivt vill vi gärna släta över, distrahera eller trösta bort barnets upplevelser.

Men om vi i stället bekräftar och sätter ord på känslorna visar vi tilltro till barnets förmåga att lära sig möta och reglera känslorna. Att möta och bekräfta starka känslor gör det lättare att släppa taget om dem.

Alla barn är i behov av vuxna som kan stötta dem i den processen, och längre fram i artikelserien fördjupar vi oss därför i känslornas värld och hur de påverkar oss.

Nedan finns en modell för hur du kan bekräfta känslor utan att värdera dem. Modellen*1bygger på att du talar om vad du har sett och hört och därefter ställer öppna frågor för att hjälpa barnet att sätta ord på sin upplevelse. Den ger också exempel på hur du visar att du finns tillgänglig och bryr dig, nedan symboliserat genom hjärtat.

* Modellen för att bekräfta känslor utan att värdera är inspirerad av Nordic Institute of NLP:s modell för sorterad feedback och från Encyclopedia of Systemic Neuro-Linguistic Programming och NLP New Code.



Exempel:

Till Leo:

- Jag såg att du gick åt sidan och grät efter att du och Ella hade bråkat.

- Jag hörde också att du sa ”dumma dig” till Ella.

- Jag tror att du blev både arg och ledsen, stämmer det?

- Vill du berätta nu eller vill du hellre vara ifred en stund?

Till Ella:

- Du sprang fram till Leo och jag såg att du var röd i ansiktet.

- Din röst lät arg, stämmer det att du blev arg på Leo?

- Vad behöver du nu? Vill du vara i fred eller är det okej att jag stannar här med dig en stund?

Genom att använda din tolkning utan att ta den för given stöttar du barnen att själva ta reda på vad de känner och att sätta ord på det. Ibland tolkar vi någon som arg men känslan som ligger bakom det beteendet kan i själva verket vara någon annan.

Om vi utan att värdera känslorna som bra eller dåliga, rätt eller fel, hjälper barn att förstå vad de känner och bekräftar det, blir det lättare att sedan prata om det inträffade. Om Ella håller med om att hon blev arg kanske du fortsätter:

- Ja, du blev arg på Leo och tänkte kanske först knuffa honom, men sen lät du bli. Du hann lugna dig och kom ihåg att det inte är bra att knuffas.

Eller:

- Du blev så arg att du glömde bort att det inte är okej att knuffas. Det är okej att bli arg men det är aldrig okej att knuffas och det går att vara arg, jättearg, utan att göra någon annan illa.

Men om Ella inte alls kände sig arg på insidan ges hon möjlighet att korrigera din tolkning:

- Nej, jag är inte arg, jag blev ledsen när Leo inte gav mig cykeln när det var min tur.

Ju yngre barnet är, desto mer behöver du använda din tolkning för att sätta ord på känslorna åt barnet. Med lite äldre barn kan det fungera bra att berätta



vad du har sett och hört och att hålla tillbaka din tolkning. Fråga därefter vad barnet själv känner och upplever.

Barn som regelbundet möts av det främjande förhållningssättet och som får utforska känslor, tankar och relation tillsammans med trygga och lyhörda vuxna utvecklar tidigt ett emotionellt språk. De fungerar bättre i sina relationer och klarar själva att reda ut många av sina konflikter.

Modellen är framtagen och beprövad sedan lång tid tillbaka och finns med i alla mina böcker där du också kan läsa mer om det främjande förhållningssättet. Genom åren är det den modell som har fått mest genomslagskraft och visat sig fungera väl bland både personal i förskolan och föräldrar.

Reflektera tillsammans• Hur medveten är jag om mitt sätt att kommunicera och hur det

påverkar barnen? Reflektera själv och ta sedan en runda i arbetslaget så att den som vill kan dela med sig av sina tankar.

• Utgå från listan med kommunikationshinder fyll på med fler exempel som skapar hinder snarare än möten i kommunikationen. Hitta på egna exempel utöver de redan givna.

• När fungerar det som bäst? Låt frågan gå runt i arbetslaget och nämn positiva situationer då ni upplever att ni lyckades. Kommunikationspepp!

• Utgå från modellen för att bekräfta känslor utan att värdera. I vilken utsträckning använder du/ni dig/er av det här sättet att kommunicera? Vad tänker du/ni är det verksamma i modellen, det vill säga, vad är det som gör att den fungerar?

ReferenserBirgersson, Agnetha. Frigör barnets potential och din egen. 2012, Familjeakademin.

Gottberg, Maria-Pia. Social och emotionell träning för alla barn. 2007, Brain Books, 2009, Natur & Kultur.

Gottberg, Maria-Pia. Medkänslans pedagogik. 2017, Studentlitteratur.

Eriksson Skarin, Anna och Gottberg, Maria-Pia. En musikalisk känsloresa med Friendy. 2016, FRIENDY & CO.


Emotionell kapacitet och social förmåga

För att barnets hjärna ska utvecklas optimalt behövs interaktion och möten med andra människor. Vilken roll och betydelse har pedagogen i utvecklingen av barns emotionella kapacitet och sociala förmåga?

Den sociala hjärnanVår hjärna är i högsta grad social. Forskare har visat att vår sociala drivkraft är lika stark, eller rent av starkare, än behovet av mat och husrum. För att barnets hjärna ska utvecklas optimalt behövs interaktion och möten med andra människor.

Barn som inte får fysisk eller emotionell närhet till andra utvecklas inte som de ska och kan därför få svårigheter i sina relationer. Det kan märkas genom svårigheter med att reglera känslor och att impulskontrollen inte utvecklas som den ska. De kan bli överdrivet klängiga eller tvärtom undvikande.

Samspelet med andra barn riskerar att försvåras vilket i sin tur förstärker utmaningarna. Barn som inte accepteras av andra barn ser sig själva som mindre kompetenta och oförmögna att påverka sin situation jämfört med andra barn.

Foto: Shutterstock.com



En negativ självbild bildar lätt en nedåtgående spiral som barnet behöver hjälp med att bryta. Socialt framgångsrika barn har däremot positiva förväntningar på sig själva, på andra och sin omgivning vilket försätter dem i mer positiva spiraler och sammanhang.

Anknytning och trygghetBarns emotionella kapacitet och sociala förmåga påverkas av hur väl vårdnadshavarna lyckas samspela med och möta barnets behov. Barn som möts av trygga vuxna som kan härbärgera och spegla barnets känslor utvecklar trygghet och lär sig att själva kunna reglera sina känslor.

Barn som inte blir speglade eller får sina behov tillgodosedda lär sig att de inte kan lita på vuxna och utvecklar olika strategier för att undvika den sociala smärtan och otryggheten.

Enligt anknytningsteorin kan ett anknytningsmönster vara tryggt eller otryggt. Det otrygga anknytningsmönstret har två kategorier: otrygg undvikande och otrygg ambivalent. Dessutom används begreppet desorganiserad anknytning när det rör sig om avsaknad av anknytningsförmåga.

För att utveckla en trygg anknytning behöver barnets vårdnadshavare fungera som en trygg hamn och säker bas. Det innebär att barnet vet att närhelst det behöver så finns trygghet och säkerhet inom räckhåll, även när det börjar utforska världen på egen hand.

Det sker i växelverkan där föräldern inte bara behöver ge trygghet utan också tillåter barnet att söka sig utåt för att utforska omvärlden. I de flesta fall fungerar det här tillfredsställande men många barn visar också tecken på otrygg anknytning.

Trygghetsskapande bemötandeFil.dr Kari Killén, socionom och vidareutbildad inom barn- och ungdomspsykiatri i USA och England, menar att alla barn behöver en anknytningsperson även i förskolan, en så kallad kompletterande anknytning.

Barn som befinner sig i svåra livssituationer och som är utsatta för risker behöver mer än så vilket hon kallar för kompenserande anknytning. En sådan relation skapar trygghet och barnen får hjälp med sina svåra tankar och känslor.

Killén menar också att det behövs mer kunskap om anknytning i förskolan och att det ställer krav på dem som arbetar där. Pedagogerna fyller i dag flera funktioner, inte minst gäller det att hjälpa barnen att handskas med svåra känslor och att hitta strategier för att hantera jobbiga situationer.



Barn som kommer till förskolan med en otrygg anknytning förväntar sig sannolikt otrygghet även i förskolan. De filtrerar nya händelser genom sina tidigare erfarenheter vilket gör att de inte i första taget litar på de människor de möter. Det krävs både tålamod och kunskap för att ge de här barnen nya, trygghetsskapande erfarenheter.

Ett trygghetsskapande bemötande hjälper barnet att filtrera bort negativa förväntningar och att i stället bygga upp positiva förväntningar och tillit.

Hur möter man som pedagog otrygga barn?Det finns förstås flera svar på frågan men här ska vi titta närmare på mentalisering som är en viktig förmåga hos alla som möter barn.

Kortfattat handlar mentalisering om att du ska se dig själv utifrån och andra inifrån. Det innebär att du ska kunna kliva utanför dig själv och se dig själv som andra uppfattar dig samt leva dig in i hur andra kan tänkas ha det.

Ofta är det bristande mentaliseringsförmåga hos vårdnadshavare som skapar ett otryggt anknytningsmönster hos barn. Det vill säga att barnet inte har speglats utifrån sig självt utan snarare via anknytningspersonens egna upplevelser och filter. Pedagogens roll för att komplettera eller kompensera blir i dessa fall extra viktig.

Att möta ett barn och försöka sätta sig in i barnets perspektiv underlättas av både nyfikenhet och tålamod. Särskilt när det gäller de otrygga barnen.

Föreställ dig att du kommer in i hallen i förskolan. Du är inte ens en meter hög och allt är nytt. Vad ser du? Vad hör du? Vad känner du? Svaren på de två första frågorna är ofta lätta att besvara.

Genom att som pedagog till exempel sätta sig på knä kan du rent fysiskt anta barnets perspektiv. Men för att besvara den sista frågan krävs att du använder dig av din föreställningsförmåga på flera olika sätt.

Medvetet eller omedvetet dyker det upp minnen från liknande situationer ur din egen erfarenhetsbank, kanske från din barndom eller från minnen av barn du mött i liknande situationer. Alldeles oavsett påverkas din tolkning och inlevelseförmåga av hur du går till väga för att leva dig in i barnets perspektiv. Det handlar inte om rätt eller fel utan om att vara medveten om hur det går till.

I artikeln om det främjande förhållningssättet i den här artikelserien presenteras en modell för att bekräfta känslor utan att värdera. Läs den gärna, om du inte redan har gjort det, eftersom modellen kompletterar mentaliseringsförmågan väldigt väl. Förmågan att mentalisera går också att öva upp vilket vi strax ska titta närmare på.



Empati och mentaliseringDet är lätt att blanda ihop begreppen och därför följer här ett kortfattat försök att beskriva skillnaden mellan empati och mentalisering.

Empati är att känna med andra människor och att i viss mån också förstå deras känslor. Mentalisering är att förstå egna och andras känslor, tankar, önskningar och behov. Empati är en medfödd respons och förutsättning för att kunna utveckla mentaliseringsförmåga skulle man kunna säga. Både empati och mentalisering är utvecklingsbara förmågor.

Perspektivövningar för mentalisering och empatisk förmågaFöljande övningar kan du göra på egen hand, tillsammans med dina kollegor och tillsammans med barngruppen.

Övning 1Ta fram några bilder på människor med olika åldrar, kön och utseende. Gissa dig till och lev dig in i personen på bilden. Vem är det här? Vad heter hen? Var bor personen? Vad är viktigt för den här personen och vad drömmer hen om?

Fyll på med frågor som gör det intressant att leva sig in i de olika personerna och anpassa frågorna till dem du gör övningen tillsammans med. Innan du gör övningar tillsammans med barn bör du själv ha provat på.

Övning 2Välj en situation som brukar uppstå tillsammans med något barn eller annan person, och som du upplever inte fungerar så bra. Slut ögonen och lev dig in i situationen utifrån ditt eget perspektiv. Vad ser, hör och känner du?

Byt sedan perspektiv och lev dig in i barnets situation. Vad ser, hör och känner barnet? Om du vill kan du också anta ett tredje, objektivt perspektiv genom att betrakta barnet och dig själv utifrån. Lägg märke till kroppsspråk, vad som sägs och hur det sägs utan att värdera.

Se om du kan registrera det du ser och hör som ren information utan att ha någon åsikt om det. Därefter återgår du till ditt eget perspektiv och utforskar situationen en sista gång. Kanske fick du någon insikt eller information i de två andra perspektiven som ger dig möjligheter att agera eller förstå situationen på andra sätt?

Mentalisering och barns emotionella kapacitet och sociala förmågaEftersom vuxna alltid är förebilder för barn spelar vår förmåga att leva oss in i och försöka förstå barnets perspektiv en helt avgörande roll. Ibland tror vi oss också förstå barns perspektiv medan vi i själva verket utgår mest ifrån oss



själva. Detta är ett mer avancerat inslag i den så kallade pyramidmodellens bas med fokus på självkännedom.

När jag föreläser och handleder brukar många berätta att de tidigare har varit omedvetna om hur de gör för att förstå barn och att de många gånger drivs av en önskan att skona barn från de svåra känslorna.

Genom att bekräfta känslor utan att värdera och att verkligen försöka anta barnets perspektiv, får många pedagoger nya resultat redan första gången de provar. Ambitionen här är därför att konkretisera teorier till användbara verktyg och modeller som är lätta att förstå och använda.

I förskolans uppdrag ingår att ”uppmuntra och stärka barnens medkänsla och inlevelse i andra människors situation” (Lpfö) vilket ställer krav på förskolepersonalens förmåga till detsamma. Medkänslans pedagogik lägger därför lika stor vikt vid pedagogens utveckling och förmåga som vid barnens.

Reflektera tillsammansReflektera kring begreppen kompletterande och kompenserande anknytningsperson. Vad tänker du/ni om det? Hur ser du/ni på rollen?

I vilka situationer är det som mest värdefullt att kunna mentalisera? Skriv ned egna tankar och berätta därefter för varandra i arbetslaget. När du lyssnar på dina kollegor, försök att leva dig in i deras situation utan att lägga in egna tankar, värderingar eller associationer.

ReferenserKillén, Kari. Förebyggande arbete i förskolan, 2014, Studentlitteratur.

Lieberman, D. Matthew. Social: Why Our Brains Are Wired to Connect, 2013, Broadway Books.

Skolverket. Läroplan för förskolan, Lpfö 98, reviderad 2016. Skolverket.


Känslor

Alla barn behöver stöd och vägledning med att förstå och handskas med känslor. Men hur lär sig barn att tolka sina och andras känslor, och hur kan du som pedagog förstå och möta barn i affekt?

- Den här dockan* är min superhjälte, säger en femåring till pedagogen Maria. - Jaha, säger du det. Vill du berätta varför? undrar Maria nyfiket. - Det är för att den är så bra på känslor och dockans superkraft är känslor.

Den här femåringen har knäckt koden och verkligen tagit till sig pedagogernas arbete med känslor i barngruppen. Steg för steg har barnen fått hjälp med att utveckla ett språk för känslor och med att förstå och handskas med dem. Hatten av för pedagogerna och superhjältedräkten på!

Foto: Stefan Berg

1

* Känslodockan Friendy är ett pedagogiskt material med dockor som uttrycker känslorna glad, arg, rädd, ledsen, sur och lugn. Materialet finns beskrivet i boken Medkänslans pedagogik men det är inte en förutsättning att ni har tillgång till materialet för att kunna arbeta med metoden.


Känslor

Känslor – lika för allaMaria arbetar i ett mångkulturellt område med flera olika språk i barngruppen. Med det främjande förhållningssättet som grund arbetar hon med ett interkulturellt förhållningssätt för lärande, integration och gemenskap i förskolan.

När olika individer, familjer, kulturer, åldrar, språk och vanor möts synliggörs det faktum att det finns många olika sätt att förhålla sig till känslor. Det innebär inte att vi upplever känslorna olika men att de uttrycks olika beroende på vad vi har med oss i bagaget.

Det ska inte finnas några skillnader när det gäller hur barn tillåts uttrycka känslor, men i praktiken är det inte riktigt så. Alla barn, oavsett ursprung och kön, behöver stöd och vägledning med att förstå och handskas med känslor.

Känslor är inte alltid lika påtagliga som tankar. Men de kommer med viktig information från oss själva, till oss själva om oss själva. När vi lär oss hur känslorna fungerar blir det lättare att låta dem ge oss vägledning i livet.

I den här artikeln ska vi belysa några av känslolivets alla aspekter. Vill du fördjupa dig kan du läsa mer i min bok Medkänslans pedagogik eller i några av de andra böcker jag tipsar om nedan.

AffektteorinAffektteorin är baserad på psykologen Silvan Tomkins spädbarnsforskning som visade att barn föds med en uppsättning grundaffekter. Tomkins delade in affekterna i positiva, neutrala och negativa (vilket dock inte ska förväxlas med ”bra eller dåligt”):

• positiva affekter: glädje, intresse• neutrala affekter: förvåning• negativa affekter: ilska, rädsla, ledsnad, avsmak, avsky, skam.

Affekterna är universella; oavsett kulturell bakgrund uttrycks de på liknande sätt i ansiktsmimiken. När och hur känslorna aktiveras och vilket beteende de leder till är förstås individuellt och beroende av den kontext barnet eller den vuxne befinner sig i.

Känslomässig närhet formar barnets hjärnaFör att det lilla barnets hjärna ska utvecklas optimalt behövs både fysisk och känslomässig närhet. Den fysiska beröringen är det primära språket för spädbarnet. Kramar, smekningar, amning och att bli vaggad i famnen skänker trygghet och ger barnet vila.


Känslor

Efter hand lär sig barnet att tyda omsorgspersonernas ansikten och kroppsspråk. Genom visuell kontakt lär sig barnet att läsa av känslor och intentioner hos andra vilket ökar kommunikationsmöjligheterna. Leenden och nickande är tydliga ”gillasignaler” medan hoprynkade ögonbryn och huvudskakningar lär barnet vad som inte är okej.

Forskarna tror att förmågan att visa och tolka känslor med hjälp av ansiktsmimik utvecklades tidigt i människans historia då människan behövde kommunicera ordlöst för att inte avslöja sig för rovdjur.

Språket och känslornaNästa steg i hjärnans emotionella utveckling är det verbala språket. Beröring och visuell vägledning fortsätter att vara viktiga informationsbärare, men i takt med att den högra hjärnans dominans övergår till en mer utvecklad funktion av den vänstra hemisfären blir det logiskt uppbyggda språket mer betydelsefullt för barnet.

Språket och känslorna är intimt förknippade vilket gör det lättare för oss att släppa taget om svåra känslor när vi kan klä dem i ord. För att få tillgång till hela känsloregistret behöver vi också ett utvecklat emotionellt språk. För att uppleva och göra skillnad på frustration, ilska, besvikelse, raseri och andra närliggande känslor behöver vi språket för att kunna skönja nyanserna.

De första stegen av hjärnans utveckling sker innan barnet kommer till förskolan. Men under det andra och tredje levnadsåret, när språket vanligen tar fart på allvar, går många barn i förskolan. För att främja en positiv utveckling av barns emotionella förmåga kan förskolan arbeta med medkänslans pedagogik, där språket är en huvudingrediens, för att lära barn förstå och handskas med känslor.

Hur kan vi förstå och möta barn i affekt?Barn i affekt behöver mötas utan affekt men med mycket känsla. Det innebär att vara inkännande (empatisk) och lyhörd för barnets behov men också att kunna ”parkera” de egna känslorna. Utgå från hjärnans utvecklingsfaser när du möter barn i affekt:

• Fysisk kontakt: om barnet går med på det kan du närma dig med lugnande, fysisk kontakt vilket kan vara en hand på barnets axel eller arm. Men ta först hand om ditt eget tillstånd. Sänk axlarna, se till att käkar och ögonbryn är avspända och anpassa dina rörelser och gör dem tydliga innan du närmar dig barnet. Pröva dig fram, varsamt. Fysisk beröring aktiverar oxytocin, ett hormon med lugnande effekt, men bara om du själv utstrålar lugn, annars kan beröringen få motsatt effekt.


Känslor

• Visuell kontakt: Håll tillbaka impulsen att tala barnet till rätta och minns att hjärnan går på det visuella intrycket innan den tar till sig och skapar mening av verbalt språk. Använd hellre tecken än ord. Visa med kroppen vad du vill. Om du vill få ett barn i affekt att gå åt sidan, undan från de andra barnen, visa med handen genom att peka på dig själv. Därefter pekar du på barnet och den riktning du vill att ni ska gå, hellre än att fråga om hen vill gå med dig in i ett annat rum. Kom ihåg att din ansiktsmimik och ditt kroppsspråk är det som barnet primärt uppfattar i affekt, inte det du säger.

• Språklig kontakt: när barnet har lugnat sig lite, kan du med lugn röst, bekräfta och söka kontakt: ”Jag hörde dig skrika och såg att du sprang iväg och jag tror att du blev väldigt arg. Vill du berätta eller vill du hellre vara tyst en stund?” På så vis ger du barnet två alternativ att välja mellan, vilket oftast är lättare för små barn än helt öppna frågor.

Vill du läsa mer rekommenderas Bo Hejlskov Elvéns och Ross Greens böcker om lågaffektivt bemötande (se referenslistan). Vill du läsa mer om hjärnans känslomässiga utveckling rekommenderas Sue Gerhardts bok Kärlekens roll där du kan lära mer om det lilla barnets emotionella utveckling, behov och lärande genom de senaste rönen inom neurovetenskap, neurobiologi, utvecklingspsykologi.

Känslor, kan de påverkas och hur?De flesta forskare verkar överens om att känslor i egentlig mening inte kan styras. De uppstår i det omedvetna och ger sig till känna genom fysiska förnimmelser – information till, från och om oss själva.

Men känslorna fungerar också som informationsbärare till omgivningen genom ansiktsmimik, kropp och tonfall. I takt med att den emotionella kompetensen utvecklas lär vi oss att tolka, förstå och att använda känslorna ändamålsenligt. I boken Känslans intelligens beskriver Daniel Goleman det som att ha ett ”fruktbart samarbete mellan tanke och känsla”.

Under den första levnadstiden är vi helt impulsstyrda, men efter hand och i samspel med närvarande och lyhörda vuxna, utvecklas förmågan att reglera och härbärgera känslor. I nästa del av artikelserien ska vi titta närmare på impulskontrollen och utvecklingen av densamma, men redan här vill jag göra skillnad på känsla och tillstånd.

Om känslorna är signalen för hot eller fara eller för att visa vem vi kan lita på och känna oss trygga tillsammans med, brukar jag förklara begreppet tillstånd med det vi gör med den känslomässiga informationen.

Hur vi tänker om och tolkar situationen skapar olika slags tillstånd. Tillståndet kan vi, till skillnad mot känslorna, påverka. Dels genom hur vi tänker och


Känslor

agerar med kroppen i stunden, dels mer långsiktigt genom medveten emotionell träning.

Eftersom hjärnan är lat och vill spara energi bildar den förenklade mönster för att snabbt kunna skicka ut de signalsubstanser och hormoner som behövs i potentiella risksituationer. Det här kan både hjälpa och stjälpa. Låt mig ge ett exempel:

Din mamma ramlade i en myrstack när hon var två år och har sedan dess alltid förknippat myror med obehag. Om hon inte fick hjälp med att bearbeta händelsen reagerar hon antagligen instinktivt med ett starkt känslomässigt obehag, rent av rädsla i kontakt med myror. Fullt begripligt, eller hur? Men hur kommer det sig att också ditt barn är rädd för myror, utan att någonsin ha ramlat i en myrstack?

Som du säkert redan har listat ut beror det på att ditt barn har varit med mormor i skogen och sett henne hoppa högt, skrika och snabbt springa förbi myrstigarna. Historien, som är sann och handlar om min mamma och min dotter, visar att inte bara självupplevda händelser gör intryck och skapar mönster i hjärnan, utan att vi också kan ”ärva” våra förebilders inlärda mönster.

Spegelnueronet och din roll som förebildNeurovetenskapen har visat att det är det så kallade spegelneuronet som ligger bakom den här processen. Neuronet gör att när vi iakttar någon annan göra något så registreras händelsen i vår egen hjärna som om det vore vi själva som utförde handlingen. Det ger perspektiv på hur viktig du är som förebild för barn. Vad du gör och det du säger bildar alltså mönster i barnens hjärnor.

Under barndomen får de flesta barn lära sig viktiga saker som trafikregler och alfabetet. De får lär sig att duka bordet och att plocka undan sina leksaker. Men långt ifrån alla får hjälp med att knäcka koden för att kunna använda sina känslor på ett ändamålsenligt sätt.

Även om känslorna ger oss värdefull information ska vi inte alltid låta dem styra oss. Istället kan vi behöva kliva utanför oss själva för att skapa nya perspektiv och för att försöka förstå andra människor. Men att förstå sig själv är första steget mot att förstå andra och därför behöver alla barn lära sig att förstå känslor och hur de kan handskas med dem. Annars finns risken att de blir känslostyrda hellre än lär sig att styra sig själva med hjälp av känslorna.

Genom att möta barn där de är och spegla deras intressen kan vi samtidigt stötta en positiv utveckling av de sociala och emotionella förmågorna. När Maria i det inledande exemplet fick veta att ett av barnen såg dockan som sin superhjälte med känslor som sin superkraft är jag säker på att hon kunde använda sig av det i sitt fortsatta arbete.


Känslor

Barn ger oss nycklarJag och mina kollegor som arbetar med att ta fram konkret och roligt material, handledning och teaterupplevelser för förskolor, tog också fasta på det här med dockan som superhjälte och skapade en barnteaterföreställning på temat. Barn ger oss ofta nycklar till den arena som intresserar dem mest och vi bör ta emot dessa nycklar som den värdefulla gåva de är.

”Barn tillägnar sig etiska värden och normer främst genom konkreta upplevelser” står det i Läroplan för förskolan vilket är både tydligt och viktigt att ta fasta på för det emotionella lärandet. Du och dina kollegor är några av barnens allra viktigaste förebilder. Utöver det kan ni välja att arbeta med fiktiva karaktärer som stöttar barns naturliga nyfikenhet att lära sig förstå och handskas med känslor. I kommande artiklar ska vi titta närmare på hur det kan göras på ett roligt och lustfyllt sätt.

Reflektera tillsammans• Hur uppfattar du/ni barngruppens förmåga att handskas

med känslor?• Vilka uttryck/ord för känslor uppfattar du/ni att barnen använder?

Lista de ord barnen använder och reflektera kring ordförrådet och hur du/ni ser på det.

• Hur möter jag/vi vanligen barn i affekt? Vad fungerar vanligen bra/mindre bra?

• Vad kan jag/vi göra för att stötta barns emotionella utveckling?

ReferenserGerhardt, Sue (2015). Kärlekens roll. Karneval förlag.

Goleman, Daniel (1995). Känslans intelligens. Wahlström & Widstrand.

Gottberg, Maria-Pia (2017). Medkänslans pedagogik. Studentlitteratur.

Green, Ross W. & Ablon, J. Stuart (2012). Att bemöta explosiva barn. Studentlitteratur.

Hejlskov, Bo Elvén & Wiman, Tina (2015). Barn som bråkar: att bemöta känslostarka barn i vardagen. Natur & Kultur.

Letzén, Maria (2017). Ny i förskolan: med ett interkulturellt förhållningssätt. Studentlitteratur.

Läroplan för förskolan, Lpfö 98, reviderad 2016, Skolverket.


Impulskontroll

Hur kan förskolan stärka barns självkontroll? Maria-Pia Gottberg berättar om forskning kring barns självkontroll och ger exempel på övningar och samtal som kan hjälpa barn att lära sig att skjuta upp belöningar och stärka sin impulskontroll.

En fyraåring sitter på stolen som står tätt indragen intill bordet där det ligger en stor, fluffig marshmallow. Blicken är fixerad vid godisbiten och händerna placerade som kåpor runt öronen. Efter fem minuter öppnas dörren.

- Hur gick det, klarade du dig bra? Visst gjorde du det?

Barnet nickar ivrigt till svar.

- Se, här är en till, säger kvinnan och sträcker fram ytterligare en marshmallow till fyraåringen. - Varsågod, du kan äta båda! Fyraåringen tar godisbitarna och stoppar dem i munnen, båda två samtidigt.



Impulskontroll

Scenen är hämtad från världens mest kända psykologiska studie, Marshmallowtestet. Det var psykologen Walter Mischel, Stanford University, USA, som initierade forskningen under 1960-talet.

Han testade sina teorier på utsatta barn i Bronx, New York, och fann att barn utsatta för långvarig och stark stress riskerar att få sämre impulskontroll som vuxna, och att otrygg anknytning gjorde att dessa barn hade svårt att känna tillit till vuxna.

Men han fann också att de barn som trots detta klarade av att skjuta upp belöningen, som fyraåringen i fallet ovan, hade ett bättre skydd mot stress och klarade sig bättre på flera olika sätt.

Ett av de tidigaste försöken, som testade fyraåringars förmåga att stå emot impulsen att direkt äta upp sitt favoritgodis, följdes upp femton år senare och visade att de barn, nu nitton år, som hade stått emot impulsen att äta upp godiset direkt, hade bättre betyg i skolan, bättre sociala relationer och bättre psykisk hälsa.

Samma barn hade genom åren visat att de kunde kyla ned sina heta känslor och, i stället för att brusa upp klarade de av att genomföra sina skoluppgifter, även om de upplevdes som tråkiga eller svåra.

Det heta och det kalla systemetMischel förklarar i sin bok Marshmallowtestet: Att bemästra självkontroll, att vi föds impuls- och känslostyrda. Systemet i hjärnan som är mest aktivt under de första åren kallar han det heta systemet. Det fungerar som ett startsystem som kickar i gång oss och ger oss de starka känslorna.

Centret har sitt ursprung i det limbiska systemet med amygdala i spetsen och ger oss det driv och den kraft vi behöver för att uppnå våra mål. Mischel kallar det heta systemet för ”livets känslomässiga krydda” och han betonar att det inte är något negativt.

Efterhand utvecklas det kalla systemet i främre, orbifrontala cortex. Här regleras känslor, tankar och impulser vilket hjälper oss att vara mer flexibla och eftertänksamma. När det kalla systemet slås på, avstannar det heta systemet för att vi ska kunna kyla ned känslorna och impulserna.

Men det kalla systemet börjar inte utvecklas förrän under förskoleåren och vi kan därför inte förvänta oss att en treåring ska klara av att vänta på sin tur eller själv kunna reglera starka känslor. Det är först i fyraårsåldern som hjärnan ens gör det möjligt.

Men, som alltid, avgör både arv och miljö hur väl det kalla systemet utvecklas. Det är också det som är det fina i kråksången om vi tänker på de barn som inte visar prov på självkontroll. Att den ändå, i en främjande miljö, kan påverkas.


Impulskontroll

Hur kan förskolan stärka barns självkontroll?Mischels bok är mycket läsvärd även om den inte är en handbok för dig som vill veta hur du konkret gör för att stärka barns impulskontroll. Marshmallowtestet mätte impulskontrollen hos barn och följde upp dem för att studera dess mer långtgående följder.

Testet i sig påverkar inte förmågan utan det krävs regelbunden och individanpassad träning för att stärka barns självkontroll. I min bok Medkänslans pedagogik har jag därför inkluderat övningar som syftar till detta.

Men förskolan gör redan mycket av det Mischel säger träna impulskontrollen: vänta på sin tur, låta andra tala till punkt, stå i kö, lämna ifrån sig och dela med sig av åtråvärda leksaker eller godsaker. För många barn är de här vardagliga situationerna tillräckliga för att lära sig självkontroll. För några krävs ytterligare insatser.

Att arrangera lekar och övningar som på ett lustfyllt sätt ger barnen möjlighet att träna impulskontroll är bra och enligt Mischel är även fiktiva karaktärer en framgångsfaktor. Barnen vet inte att den fiktiva karaktären, ofta i form av en docka, hjälper dem att vänta på belöningar eller att tala med ord i stället för med nävarna. De tar till sig budskapet från en fiktiv karaktär som om det vore en verklig vän och förebild när de samtidigt tycker att det är roligt eller spännande.

Andra viktiga lärdomar för barnen är att de har valmöjligheter och att deras val får konsekvenser, här är några exempel ur Medkänslans pedagogik:

– Jag förstår att du blir besviken för att du inte kan få ha leksaken just nu men jag vill ändå att du respekterar det. Om du visar att du klarar av att vänta en stund tills de andra barnen lekt färdigt ska du få ha den en längre stund alldeles för dig själv sedan. – Det ska bli efterrätt men först ska vi andra äta upp maten. Du får gå ifrån bordet om du vill men det är inte okej att springa runt och tjata medan vi andra fortfarande sitter och äter. När vi har ätit klart ropar jag på dig. Då ska alla få efterrätt, även du om du visar att du kan vänta, okej? – När du knuffar din kompis kan du göra henne illa. Om det händer igen kan du inte vara här vid klätterställningen och får gå härifrån utan att klättra. Du kan själv välja hur du vill göra.

För att barn ska lära sig impulskontroll i sådana här situationer är det förstås viktigt med konsekvens. Tänk därför igenom hur du/ni kommunicerar så att det inte blir förmaningar eller uppmaningar som inte hjälper barnen att göra bra val.


Impulskontroll

Sinnesbaserad uppmärksamhet gör det svårare att stå emotStudierna av impulskontroll visar också att ju mer sinnesbaserad uppmärksamhet som vi ger det vi vill ha/uppnå, desto svårare blir det att stå emot impulsen. En del av träningen bör därför fokusera på att hjälpa barnen med att utveckla strategier för att skifta fokus.

När känslorna kokar eller när det är svårt att stå sist i kön, vänta på efterrätten eller på att det ska bli din tur att få cykla, föreslå följande strategier:

• Hur kan du tänka i stället?• Vad kan du göra under tiden?

Tillsammans med de lite äldre barnen fungerar det med öppna frågor av det här slaget och med de lite yngre barnen kan du istället ge exempel, som ni sedan prövar tillsammans:

• Blunda och tänka på något annat.• Resa sig upp och röra på kroppen.• Sjunga eller prata om något annat.

Känsla, tanke, handling – den helande länkenEtt annat sätt att förbereda barn inför livets alla valmöjligheter är att visa dem hur känslor, tankar och handlingar hänger ihop. Prata om vad känslor är och hur de känns. Berätta därefter att tankarna är långsammare än känslorna men att vad vi tänker faktiskt påverkar känslorna.

Ställ er i en cirkel på golvet och uppmuntra alla barn som vill vara med att utforska känslorna med kroppen. Sätt ord på en känsla i taget och pausa sedan medan barnen lever sig in i och gestaltar känslan med kroppen.

• Hur känns det?• Hur tänker du nu?• Vad vill du göra nu?

Växla mellan några olika känslor och välj bara tydliga känslor som glad, arg, rädd, ledsen eller lugn och låt barnen utforska individuellt men samtidigt i grupp. Reflektera tillsammans kring om det är lätt eller svårt att lugna ned sig själv och i vilka situationer det kan vara bra.

Detta är olika sätt att med medkänslans pedagogik utforska och lära om känslor, impulskontroll och hur det faktiskt är möjligt att påverka sitt tillstånd. Berätta också för barnen att det faktisk går att påverka sitt tillstånd.

Övningarna och samtalen hjälper inte bara barn att skjuta upp belöningar och att kunna fokusera bättre, de ger dem också verktyg att hejda sig när känslorna


Impulskontroll

hettar till och smockan hänger i luften. Efter en tids träning är det fullt möjligt att barnen visar prov på bättre konflikthanteringsförmåga och ett ökat lugn.

Annat som visat sig ha betydelse för självkontrollen är eftertraktade mål. Det säger sig självt att det är lättare att skjuta upp behovstillfredsställelse av något slag om det lönar sig i form av att senare få något eftertraktat. Det innebär att träningen måste vara individanpassad eller att alla barn verkligen vill samma sak vid träning i grupp.

Den relationsbaserade förskolanDen amerikanska forskaren Celeste Kidd arbetade på ett härbärge för hemlösa när hon först hörde talas om Marshmallowtestet. Eftersom barnen på härbärget tog varje tillfälle de kunde att förse sig med det som gick att komma över undrade hon om självkontrollen hade mer med barnens situation än medfödd förmåga att göra. Som doktorand i hjärn- och kognitionsvetenskap vid University of Rochester, USA, gjorde hon en variant på testet:

Inför experimentet förbereddes barnen individuellt genom en ritövning, där de först utlovades bättre kritor än de som redan fanns på bordet. Efter en stund fick några av barnen beskedet att det tyvärr inte fanns fler kritor, medan andra fick en generös uppsättning ritmateriel.

I den grupp som utlovats kritor men inte fått några var det bara 7 procent av barnen som valde att vänta i 15 minuter med att äta upp sin marshmallow, för att få ytterligare en. Bland de barn som fått ritutrustningen och således erfarit att de vuxna gick att lita, var andelen som väntade 64 procent.

I snitt åt de osäkra barnen sin marshmallow efter tre minuter, mot de tillitsfulla barnens snitt på tolv minuter. Detta kan jämföras med tidigare versioner av marshmallowtestet där barnet i genomsnitt klarat att avstå från godsaken i cirka sex minuter.

/Jonas Mattsson, Forskning & Framsteg

Kidds studie visar hur viktigt det är med tillit som grund för barns utveckling av självkontroll. En relationsbaserad förskola med kompetens och förståelse för hur vi främjar impulskontroll och känsloreglering genom att skapa förtroende och goda relationer bidrar till mer välmående och välfungerande barn.


Impulskontroll

Reflektera tillsammans• Vad gör vi redan som tränar självkontroll hos barnen?• Vilka barn skulle behöva lite extra stöd och hur kan vi göra för att

just dessa barn ska utveckla tillit och ökad självkontroll?• Vad har vi för kunskap och kompetens inom området? Behöver vi

veta något mer för att stötta barnens utveckling?• I vilka sammanhang kan det vara svårt att stå emot impulser även

som vuxen?

ReferenserForskning & Framsteg. http://fof.se/artikel/barns-sjalvbeharskning-handlar-om-tillit-inte-medfodd-formaga (hämtad 2017-07-04)


Mischel, Walter. Marshmallowtestet: att bemästra självkontroll. 2014, Volante.


Kartlägga och förebygga stress

Allt fler höjer sina röster för att uppmärksamma barns stress, så även pedagoger i förskolan. Men det är lätt att missa signalerna. I den här artikeln får du verktyg för att kartlägga stressen i förskolan och konkreta tips på förebyggande arbete.


Vad är stress?Barns och vuxnas stressymtom är egentligen desamma. Ändå missar vi lätt barns stress.

Stress i sig är inte skadligt; det är frånvaro av återhämtning mellan stresspåslagen som gör stressen till en av vår tids stora hälsorisker. Stress är kroppens psykologiska och fysiska reaktion på det som vi uppfattar som stressande. Stressen delas in i negativ och positiv stress beroende på om vi upplever oss ha kontroll eller inte över en situation.

Negativ stress kan uppstå av både yttre och inre krav, och den kan uppstå av att ha såväl för mycket som för lite att göra. Adrenalin och kortisol som utsöndras av stressen kan, om det sker ofta eller ihållande, slita på kroppen och orsaka sjukdomar och andra problem.

www.forskoleforum.se © Författaren och Studentlitteratur


38

Den positiva stressen genererar till en början energi, driv och engagemang vilket gör att vi känner oss kompetenta och fulla av energi. Ett påslag av dopamin och andra signalsubstanser ger känslan av flow som tyvärr gör det lätt att slarva med återhämtningen.

Symtom vid stressVi människor är utrustade med ett tydligt signalsystem som varnar vid stress. Men en av orsakerna till stressens negativa följder är att hjärnan blir avtrubbad och därmed dålig på att ta in och tolka varningssignalerna rätt.

Stressen ger sig till känna genom olika fysiska, känslomässiga, kognitiva och beteendemässiga symtom. Några av de vanligaste fysiska symtomen är magproblem, infektionskänslighet, yrsel, hjärtklappning och spända muskler.

Känslomässigt reagerar vi ofta med frustration, oro, nedstämdhet, ångest, en känsla av utanförskap, skuld, skam eller bitterhet.

Kognitivt kan vi få koncentrationssvårigheter, problem med minnet, beslutsfattandet och en ökad känslighet för ljud, ljus och trängsel med mera.

Beteendemässigt kan vi bli hyperaktiva eller dra oss undan, få gråtattacker och vredesutbrott, känna rastlöshet, fastna i ältande, bli slarviga eller söka tröst genom mat, droger, alkohol, nikotin och socker.

Identifiera stress hos barn tillsammans med föräldrarnaEftersom barn inte själva kan identifiera sin stress är de helt beroende av vuxna som uppmärksammar symtomen. Det kan kännas svårt att ta upp misstänkt stress med barnets föräldrar men som förälder är det ofta svårt att ta in att barnet lider av stress, och din input kan hjälpa föräldern att se sitt barn ur andra perspektiv.

Andra sätt att göra föräldrarna uppmärksamma är temakvällar om stress med en kortare föreläsning och samtalsgrupper, information via anslagstavlor och hembrev. Men viktigast av allt är förtroende som skapas vid de vardagliga mötena. I en kommande artikel ska vi fokusera på samspelet med föräldrarna.

Barn som ofta är sjuka, sover dåligt eller klagar på värk bör uppmärksammas utifrån ett stressperspektiv. Likadant om de ändrar beteende och blir mer aggressiva, drar sig undan eller verkar håglösa. Men stressen kan också uttryckas genom att de blir speedade och har svårt att varva ned, även om de för övrigt fungerar bra.

Fråga föräldrarna om de har lagt märke till någon förändring hos sitt barn och berätta vad du själv har lagt märke till:



Jag upplever att Simon är tröttare än vanligt och att han äter sämre. Ibland vill han inte vara med i leken och drar sig undan.

Eller:

Eila har varit i konflikt med flera barn den senaste tiden och har svårare att varva ned vid vila och våra lugnare aktiviteter. Är det något ni känner igen där hemma också?

För en del barn är förskolan en av de få trygga platser de känner till. Där kan de vara barn och slipper uttalat eller outtalat ansvar, missbruk, våld eller hot. Hur de handskas med sin situation och beter sig kan se väldigt olika ut.

Barn i dysfunktionella familjer tar ibland ut den stressande hemmamiljön genom aggressivt beteende i förskolan. För dem är det särskilt viktigt att det finns vuxna som förmår se bortom beteendet och kan stötta dem.

Men även barn i välfungerande familjer kan vara utsatta för stress. Många aktiviteter och tider att passa, stressande miljöer, digitala media och, inte minst, stressade vuxna skapar stress hos barn som annars inte skulle fara illa.

Lugna stunder utan onödig stimulans, närvarande vuxna, natur och stillhet kan på relativt kort tid vända den här typen av stress.

Verktyg för att kartlägga stressen i förskolanFöljande modell har hjälpt många att identifiera och kartlägga stressen i förskolan. Det är psykologen och forskaren Paul Gilberts modell över våra tre överlevnadssystem. De kallas också för motivationssystem eftersom de både skapar förutsättningar för överlevnad och hjälper oss att ta oss dit vi vill samt att undvika hot och fara.

Studera modellen och läs igenom beskrivningarna nedan. Fundera sedan på hur det ser ut i er verksamhet och ta gärna hjälp av reflektions frågorna.

HOTSYSTEMETKortisol och adrenalin

UTFORSKANDE-SYSTEMET

Dopamin

TRYGGHETS-SYSTEMET

Endor�n och oxytocin



Hotsystemet aktiveras instinktivt för att varna vid potentiella hot eller faror. Kortisol och adrenalin aktiveras vilket ger energi och skärpa för att förbereda oss på kamp eller flykt. Ett ständigt påslaget hotsystem gör att vi missar den viktiga återhämtningen och hamnar i mer varaktig stress. De känslor som uppstår när hotsystemet är aktiverat är rädsla och ilska.

Buller, trängsel, många människor på liten yta, förflyttningar, krav på prestation, att höra dåligt eller för bra och att inte bli förstådd är några saker som kan aktivera hotsystemet och stressen hos barn.

Utforskandesystemet är nyfikenhetens, lärandets och utmaningarnas system. Belöningshormonet dopamin får oss att vilja anta utmaningar och ger oss kickar som vi ofta vill ha mer av. Känslor förknippade med detta system är glädje, energi och intresse.

Men det här målfokuserade och aktiva systemet göra oss dåliga på att lyssna till både egna och andra människors behov. Vi riskerar, trots de positiva känslorna, att drabbas av den positiva stressens följder om vi inte också ser till att få vila och återhämtning mellan det roliga, nya eller utmanande.

Förflyttningar, nya barn, ny personal, ommöblering, nya rutiner, många aktiviteter, att jämföra sig med andra, utflykter, utforskande av olika platser och saker och att ständigt aktiveras kan trigga en del barn att ”fastna” i utforskandesystemet med negativa påföljder.

Trygghetssystemet är följaktligen det system som ger oss den välbehövliga vilan och återhämtningen. Här aktiveras må-bra-hormonerna endorfin och oxytocin och känslan av trygghet, lugn och social tillhörighet.

Trygghetssystemet behöver aktiveras regelbundet och dagligen men stannar vi för länge och för ofta i det sköna trygghetssystemet kan det rent av leda till oföretagsamhet eller att vi blir uttråkade.

Vila, utan yttre stimulans, läsvila, yoga, andningsövningar, övningar i självmedkänsla, vistelse ute i naturen, långsamma rörelser och massage bidrar till att trygghetssystemet aktiveras, liksom att kunna sätta ord på känslor och få hjälp med att sortera intrycken.

Som alla däggdjur är vi skapta för balans mellan de olika systemen. Men tyvärr är vi dåligt anpassade för det moderna, hektiska samhälle vi lever i. För cirka tjugo år sedan myntades begreppet hjärnstress vilket beskriver nutidsmänniskans utmaning med att stänga av de yttre sinnesintrycken och de inre kraven och förväntningarna.

Förebygga stress hos barnDet är också vår tids stora utmaning att vända trenden med ökad stress och psykisk ohälsa och att ge våra barn verktyg att handskas med tillvaron.



Motion och rörelse är den oslagbart mest effektiva metoden för att sänka stressnivån. I boken Hjärnstress, skriven av läkaren och forskaren Anders Hansen, finns både intressant forskning och inspiration för att aktivera sig själv och barnen. Inget är så effektivt för att reducera stress som att röra på sig. Aktuell forskning visar att det också gäller barn.

Barn som kan uttrycka sina känslor har sannolikt också ett bättre skydd mot stress än de som inte kan berätta om sina upplevelser. Studier har visat att beskrivandet av känslor som rädsla minskar känslans intensitet bättre än andra sätt att försöka lugna sig.

I förskolans finns goda möjligheter att arbeta förebyggande mot stress. I nästa artikel ges exempel på hur du lär barn tala lugnande till sig själv, men redan här följer några förslag på övningar att göra tillsammans med barnen, hämtade ur metodhandledningen till Medkänslans pedagogik.

Övningar

Snabba och långsamma rörelserRör er i rummet, omväxlande fort och långsamt. Ta gärna hjälp av musik och växla mellan snabb och långsam, lugn musik. Stanna, lyssna på hjärtat, andningen, blunda och känn efter i kroppen.

• Är det någon skillnad mellan snabba och långsamma rörelser?• När känner du mest lugn?

Guidad avslappningGuida själv barnen eller ta hjälp av ett avslappningsprogram för barn. Välj gärna någon som lär ut fysisk avslappning så att barnen får lära sig grunderna för att låta kroppen vila. Reflektera efteråt genom att fråga hur det kändes och om det var lätt eller svårt att slappna av.

Samla på lugnGå ut i naturen under temat lugn. Vad förknippar barnen med lugn ute i naturen? Uppmuntra dem att ta med sig stenar, löv, kvistar och annat som de tycker symboliserar lugn. Fotografera sjöar, fåglar, ängar och himlen och gör tillsammans ett kollage av era fynd när ni kommer tillbaka.

Säkert kan du och barnen komma på annat som syftar till att uppleva och skapa lugn. Varför inte initiera ”Göra-ingenting-leken”. Vad den leken handlar om tror jag att barnen vet allra bäst själva men ett tips är att lägga sig ned, helst utomhus, och titta mot himlen och bara andas.



Reflektera tillsammans• Har du/ni anledning att misstänka stress hos något av barnen

och hur hanterar ni i sådana fall situationen?• Vilket/vilka av de tre överlevnadssystemen befinner sig barnen

oftast i?• Lista situationer som riskerar att trigga stress hos barnen?• Vad gör ni redan i dag för att förebygga/motverka stress i

barngruppen och vad vill ni eventuellt bli bättre på?

ReferenserEllneby, Ylva. Stressade barn. 2008, Natur & Kultur.

Gilbert, Paul. Having a word with yourself. 2009, Neuroimage.


Gottberg, Maria-Pia. Avslappning och självkänsla. 2009, 2014, 2017, FRIENDY & CO.

Hansen, Anders. Hjärnstark. 2016, Fitnessförlaget.

Löwenborg, Lars. Färdigheter för livet. 2015, Gothia Fortbildning.


Självmedkänsla

I detta avsnitt av Nya känsloskolan får du veta mer om vad som antagligen är det första programmet för självmedkänsla, utvecklat för barn. Syftet är att lära barn att tala lugnande till sig själva, utveckla medkänsla med andra och att vara vän med sina känslor.

Foto: Stefan Berg

Vän med sina känslorSedan den ursprungliga serien Känsloskolan släpptes här på Förskoleforum har det hänt mycket inom både pedagogiken och psykologin. Ett spännande område är self-compassion, eller självmedkänsla som det också kallas på svenska.

Att vara vän med sina känslor handlar om att ha tillgång till och veta vad man känner, att kunna sätta ord på känslorna och handskas konstruktivt med dem. Det innebär inte att alltid vara glad och positiv, utan snarare att kunna tala lugnande till sig själv och att inte kidnappas av starka känslor.

För att det här ska utvecklas hos barn behöver de tillgång till lyhörda och trygga vuxna som kan hjälpa dem att utveckla ett språk och en förståelse för känslorna. När man är självkritisk är det svårt att samtidigt vara vän med sig


Självmedkänsla

själv. Den inre kritiken väcker starka känslor vilket lätt överröstar eventuella försök att tala i mer positiva ordalag till sig själv.

Den inre kritikern aktiverar hotsystemetPsykologen Paul Gilbert, som jag refererade till i artikeln ”Kartlägga och förebygga stress”, upptäckte genom sin forskning att det inte bara är yttre hot som aktiverar hotsystemet. Även självkritik väcker hotsystemet till liv vilket utsöndrar adrenalin och kortisol på samma sätt som vid yttre hot och fara. Självkritik gör oss sårbara på insidan.

Alla människor har en inre, självkritisk röst och den fyller förstås en funktion, annars skulle vi inte ha den. Så i stället för att försöka få tyst på rösten kan vi lära oss att lyssna och rent av ”höja volymen” på den andra, mer positiva rösten.

Vad är självmedkänsla?Att känna med andra är empati och att utöver det också vilja lindra andras smärta är medkänsla, eller compassion som är det engelska ordet. För att medkänslan ska aktiveras behöver vi uppleva en vi-känsla med den som har det svårt.

Samma sak gäller för självmedkänslan. Därför är det svårt att ge sig själv medkänsla om man samtidigt är ovän med sig själv på insidan. Men träning gör det möjligt. Självmedkänsla är både ett tillstånd och ett verktyg och kan delas in i tre steg:

• Acceptans, genom mindfulness (medveten närvaro) av det som är, inklusive de egna känslorna. Acceptans i bemärkelsen att inte försöka fly från svåra känslor.

• Samhörighet med andra – att inse att du inte är ensam om att ha det svårt, att alla människor kan lida och möta motgångar.

• Medkänsla med sig själv – att vara närvarande och vänlig mot sig själv.

Kristin Neff, amerikansk psykologiprofessor, är pionjär inom självmedkänsla och hon fann att självmedkänslan skiljer sig från självkänslan. Till skillnad från självkänsla så värderas inte självmedkänslan som bra eller dålig.

Neff menar också att det har blivit status att ha en god självkänsla och att jakten på densamma kan bli kontraproduktiv. Att ha en god självkänsla när livet flyter på är inte så svårt, men när vi möter motgång upplever vi oss lätt misslyckade och mindre värda.


Självmedkänsla

Ett psykologiskt immunförsvarChristina Andersson, leg. psykolog och doktorand vid Institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet, menar att när vi aktiverar trygghetssystemet påverkas hjärnan så att vi får tillgång till frontalloberna vilket gör oss bättre på att reflektera.

Det är bland annat det som sker när vi tränar compassion och, som jag skrev i artikeln om impulskontroll, hänger det samman med förmågan att kunna kyla ned heta känslor och fatta bättre beslut.

Förmågan att lugna sig själv är inbyggd och aktiveras vanligtvis i den tidiga relationen mellan barnet och föräldern. När barnet upplever något som svårt eller hotfullt dämpas känslorna genom lugnande klappar och kramar. När du utövar självmedkänsla uppmuntras du därför att lägga handen på hjärtat, att klappa eller hålla om dig själv för att aktivera oxytocinet som lugnar kroppen och gör hjärnan trygg. Det är förvånansvärt effektivt.

Kanske är det så att självmedkänsla kan fungera som ”the missing piece” för de barn och vuxna som inte fullt ut har fått de emotionella behoven tillgodosedda under de första levnadsåren. Förmodligen omfattas de allra flesta av oss, i någon mån, av den kategorin då det är nästintill omöjligt att i alla lägen kunna tillgodose barns behov.

Att lära sig att tala trygghetsskapande och lugnande till sig själv har visat sig förbättra människors känslomässiga välmående, minska oro och depression samt öka förmågan att uppnå sina mål.

Självmedkänsla handlar inte om att göra om sig själv eller att sträva efter att bli bättre. Tvärtom visar vetenskapliga studier att acceptansen av jobbiga känslor gör det lättare att släppa taget om det svåra och ge plats för mer behagliga upplevelser.

Öva upp sin självmedkänslaDet finns olika sätt att öva upp sin compassion och självmedkänsla. Genom mental träning lär sig hjärnan nya tankemönster och att tala vänligt till sig själv:

- Det här gör ont och är svårt för mig. Jag känner mig ledsen. (Acceptans)

- Alla människor har det svårt och känner sig ledsna ibland. (Samhörighet)

- Även om det är jobbigt nu kan jag också tillåta mig att känna mig lugn, trygg och säker. (Medkänsla)


Självmedkänsla

- Nu är jag stressad och frustrerad/arg/orolig. (Acceptans)

- Andra blir också stressade och arga när sådant här händer. (Samhörighet)

- Jag kan känna mig trygg och säker, för det kommer att bli bättre. (Medkänsla)

Hur kan vi lära barn att lugna sig själva?En balans mellan övningar och att leka fram budskapet tillsammans med en fiktiv karaktär och, inte minst, med pedagogerna som förebilder, ges barnen goda möjligheter att internalisera självmedkänsla på ett naturligt sätt.

Genom medkänslans pedagogik får barnen lära känna en fiktiv karaktär, känslodockan Friendy* (eller en docka du själv tillverkar) som hjälper barnen att utforska och lära om känslor. För att väcka barnens empati är det en ledsen docka de träffar första gången de möter karaktären.

Tillsammans med dockan utforskar de och sätter ord på både egna och andras känslor. Lekarna och övningarna syftar till att uppmuntra barnen att visa både sig själva och varandra medkänsla och vänlighet. Här ett utdrag ur metodhandledningen med fokus på rädsla och själmedkänsla:

Material• ett stort hjärta som du ritar eller klipper ut• papper som barnen kan rita på• pennor/kritor

InledningBörja med att sätta er där ni kan rita. Visa barnen det stora hjärtat och berätta att ni har pratat om hur kroppen reagerar och att det är hjärtats uppgift att hjälpa till att pumpa blodet ut i kroppen och att det behöver jobba extra snabbt vid rädsla.

Övning: rita det räddaRepetera det ni tidigare har sagt om orsaker till rädsla och uppmuntra barnen att rita och berätta. Kanske har ni pratat om bilar som kör fort, zombier, spindlar, mörker, spöken, höga höjder, när någon är arg och skriker hotfullt, främmande människor, konstiga ljud, skällande hundar och så vidare.

* Känslodockan Friendy är ett pedagogiskt material med dockor som uttrycker känslorna glad, arg, rädd, ledsen, sur och lugn. Materialet finns beskrivet i boken Medkänslans pedagogik men det är inte en förutsättning att ni har tillgång till materialet för att kunna arbeta med metoden.


Självmedkänsla

Fäst hjärtat på väggen. Runt om hjärtat sätter du upp barnens teckningar med det som gör dem rädda. Sammanfatta att människor inte nödvändigtvis blir rädda för samma saker men att vi alla blir rädda ibland. Det är kroppens sätt att skydda oss mot eventuell fara. Rädslan är information om att det kan finnas något vi behöver uppmärksammas på.

Påminn om att ibland när vi blir rädda reagerar vi i stället med att bli arga.

– Vad kan hända då?

Kanske reagerar vi med knytnävarna eller säger elaka saker.

– Hur kan vi göra för att det inte ska bli så?

Vi kan till exempel tänka på hur vi kan göra i stället, återkoppla till lugna-ned-sig-strategierna eller använda känslokartan arg.

Påminn om att hjärtat också står för kärlek och vänskap. Vi kan välja att handla utifrån kärlek i stället för rädsla: kärlek till oss själva och kärlek till andra. Det blir lättare att välja ett mer kärleksfullt agerande om vi har tränat oss i förväg på hur vi vill tänka och göra.

Övning: självmedkänsla – att göra dig själv lugnLåt dockan vara med för att visa och berätta:

– Jag är rädd nu [lägger händerna på hjärtat]. Det är okej att vara rädd, orolig eller osäker. Alla människor är rädda ibland. Jag andas djupt så att jag kan släppa taget om rädslan och bli lugn, trygg och säker …

Uppmuntra barnen att göra likadant och säga efter. Träna gärna flera gånger om dagen så att det blir en vana att snabbt kunna lugna ned sig själv. Säg att metoden fungerar lika bra när de känner sig arga, oroliga eller ledsna.

(Medkänslans pedagogik, s. 203–204)

Compassion-fokuserad kommunikationNär du kommunicerar medkännande med compassion i fokus i vardagliga sammanhang internaliseras självmedkänslan i barnets (o)medvetande:


Självmedkänsla

- Aj, aj… du ramlade. Just nu gör det ont och du är ledsen. (Acceptans)

- Det gör ont att skrapa upp knäet och då blir man lätt ledsen, så är det för andra också. (Samhörighet)

- Du gråter och är ledsen för att det gör ont men du kan också känna dig lugn för snart känns det bättre igen. (Medkänsla)- Du är orolig och lite ledsen för att pappa blev sen i dag, stämmer det? (Acceptans)

- Andra barn blir också ledsna när deras föräldrar kommer sent. (Samhörighet)

- Det är okej att vara ledsen och orolig. Se om du också kan känna dig lugn och trygg. Pappa kommer lite senare och under tiden finns jag här med dig. (Medkänsla)

Reflektera tillsammans• Lyft temat självkritik. Hur låter den inre kritikern hos dig? Dela med

varandra om det känns okej.• Hur låter den inre rösten hos barnen? Finns det självkritik inom

barngruppen och hur yttrar det sig i sådana fall?• Hur gör vi i dag för att stötta självmedkänsla och compassion i

barngruppen? Vad vill vi utveckla och bli ännu bättre på?• Hur kan vi stötta varandra mot att bli mer medkännande och

vänligare mot oss själva, varandra och barnen?

ReferenserAndersson, Christina: Compassioneffekten: att utveckla självtillit och inre trygghet. 2016, Natur & Kultur.

Gottberg, Maria-Pia: Medkänslans pedagogik. 2017, Studentlitteratur.

Neff, Kristin. Self-Compassion: The Proven Power of Being Kind to Yourself. 2015, William Morrow Company.


Familjelyftet

Kunskapslyft, mattelyft, förskollärarlyft … Under 2000-talet har skolvärlden präglats av ett flertal kompetensutvecklingssatsningar. Kanske är det nu dags att lyfta familjens roll för barns lärande och utveckling?

Foto: Sara Damsby

Familjen – samhällets näst minsta beståndsdelEtt samhälle präglas av olika delar organiserade i olika roller och funktioner som tillsammans utgör en helhet. Samhällets allra minsta beståndsdel är individen, som i sin tur – i de allra flesta fall – ingår i en familj. Familjen utgör således samhällets näst minsta beståndsdel.

Vad som försiggår i familjen är sällan något som samhället ”lägger sig i”, såvida inte någon far illa och uppmärksammas och det anmäls. Det innebär att många olika saker sker inom ramen för familjelivet som på olika sätt påverkar alla de barn som lever i en familj.

De allra flesta barn växer upp i familjer som älskar och tar väl hand om dem men det finns också barn som far illa i sin familj. För dem kan förskolan vara en fristad.


Familjelyftet

Barn som far illaAtt få komma till förskolan och vila från våld, missbruk, konflikter, psykiskt sjuka föräldrar och annan problematik har ofta en helt avgörande betydelse för hur det går för dessa barn. I förskolan får de vara barn och kan leka, vila och äta sig mätta i en trygg miljö.

I din yrkesroll behöver du stå rustad för att möta barn både som kommer från trygga, sunda familjer men också barn från trasiga, otrygga familjemiljöer. Alla barn har rätt till trygghet, och misstänker du och dina kollegor att ett barn far illa behöver ni göra en orosanmälan. En plan för hur det går till liksom en aktuell krishanteringsplan för hur ni hanterar akut svåra situationer ska finnas på varje förskola.

Enligt Folkhälsomyndigheten växer ungefär 17 procent av barnen i Sverige upp med en förälder som har problem med missbruk eller psykisk sjukdom. Det innebär att nästan vart femte barn faller inom ramen för den statistiken. Dessutom tros ungefär lika många barn vara utsatta för sexuella övergrep. Det är tunga siffror som innebär en tuff start i livet för de barn det i praktiken handlar om.

Ett nära och förtroendefullt samarbete med föräldrarnaAlla föräldrar vill sina barns bästa, även de som inte förmår ge dem det. Att själv vara i behov av stöd för att klara sin vardag gör det svårt att räcka till för ett barn.

I min senaste bok har jag ägnat ett helt kapitel åt det jag kallar för familjelyftet vilket baseras på tanken att vi behöver lyfta familjens roll i barns utveckling och lärande. Bortsett från skolvärldens uppdrag och roll i barns utveckling spelar familjelivets förutsättningar en oerhört stor roll i ett barns uppväxt. I förskolans uppdrag ingår att skapa ett nära och förtroendefullt samarbete med föräldrarna och det ska vi här titta närmare på.

I Läroplan för förskolan lyfts vikten av att ”förskolan är tydlig i fråga om mål och innehåll” gentemot både barn och föräldrar. Det är en skenbart enkel formulering som du och dina kollegor kan behöva prata mer om.

Det är inte alltid enkelt att vara tydlig så att alla förstår. Gruppen föräldrar är dessutom ingen homogen grupp vilket ställer krav på er kommunikativa förmåga. Jag brukar ta avstamp i frågan vad arbetslagen själva lägger in i begreppet tydlig kommunikation, vad är det och hur skapas det?

Metaforer för tydlig kommunikationFörskoledagen är en resa. En resa ut i världen där vi tillsammans med andra lär och tar intryck av de människor, saker och företeelser vi möter. Men det är också


Familjelyftet

en resa in i oss själva i mötet med de känslor och tankar, värderingar och åsikter som uppstår i samband med det vi är med om.

Att se förskolan som en resa är en metafor. Metaforer bygger på bildspråk och igenkänning och gör det lättare att förstå ett budskap. Eftersom din målgrupp, föräldrarna, ofta har väldigt olika bakgrund, ålder, utbildning, erfarenheter och intressen kan enkla och tydliga metaforer vara ett sätt att förtydliga kommunikationen och få med så många som möjligt på tåget. Se där, en metafor!

När du använder bildspråk, känslor och gärna en portion humor underlättar du för dina lyssnare att ta till sig budskapet.

Om vi fortsätter metaforen om att dagen i förskolan är en resa kan vi konkretisera den än mer genom att säga att den är en flygresa. I boken Medkänslans pedagogik berättar jag hur flygplansmetaforen kan användas för att ta upp ansvarsfördelningen mellan förskolan och hemmet.

Ha gärna en bild av ett flygplan i bakgrunden och prata om hur det går till under en flygresa. Säg att säkerheten kommer främst för kabinpersonalen som är tydlig och hjälpsam (förskolepersonalen) och att resenärerna (barnen) är nyfikna och ibland lite spända inför resan. En del resenärer kan ha svårt att skiljas från någon de håller av medan andra är mer än ivriga på att planet ska lyfta mot nya äventyr. Fortsätt med metaforen och tala i jagform:

– Som förälder har jag ansvaret för start och landning. Jag gör mitt bästa för att mitt barn ska komma i tid och vara väl förberedd inför resan. Vi har noga tänkt igenom packningen och pratar i positiva ordalag om resan och medresenärerna. Vid landningen tar jag över ansvaret igen och ser till att mitt barn känner sig välkommet tillbaka hem, får kärlek, uppmärksamhet, vila, sömn, mat och en bra avslutning på dagen. Jag stämmer av med kabinpersonalen om något särskilt har inträffat som jag behöver veta och lyssnar på mitt barns upplevelser.

Skifta sedan perspektiv genom att fysiskt förflytta dig i rummet och tala utifrån förskolans roll:

– Vi i förskolan ansvarar för tryggheten ombord, att det blir en bra flight och att upplevelsen blir så trygg, lärorik och rolig som möjligt. Att resa är att utvecklas och förskolan ser till att varje barns behov av lärande och utveckling tillgodoses. Alla som vill får uttrycka sin åsikt och komma med önskningar, barnen såväl som ni föräldrar. Som kabinpersonal utgår vi från ett helhetsperspektiv kring vad som är praktiskt genomförbart och när det kan göras. Vi ser till att alla barn är väl förberedda inför både start och landning och samarbetar gärna med föräldrarna.

/Ur Medkänslans pedagogik, s. 126.


Familjelyftet

Låt gärna föräldrarna prata i mindre grupper om sin syn på förskolan. Ge förslag på samtalsfrågor eller led en värderingsövning utifrån vad föräldrarna tycker är viktigt i förskolan. Är det lärandet och förberedelse inför skolan? Lek och utevistelse? Trygghet och vänskap?

Kom ihåg att en värderingsövning aldrig handlar om rätt eller fel utan syftet är att skapa utrymme för reflektion, åsiktsorientering eller att fungera som en gruppstärkande aktivitet. Har du inte erfarenhet av att leda värderingsövningar finns det kurser och litteratur i ämnet. Bästa sättet att förstå formatet är att själv delta i värderingsövningar, så starta gärna i personalrummet innan ni leder föräldrarna i en övning.

Andra intressanta frågeställningar är i vilken utsträckning föräldrarnas syn på förskolan påverkar barnen:

• Hur ser jag på förskolan och hur påverkar det mitt barn?• Känner jag mig trygg när jag lämnar mitt barn i förskolan?• Hur pratar vi därhemma om förskolan och de människor som vi möter

där?

KonfliktberedskapKonflikter är en del av att vara människa och eftersom de inte kan undvikas är det lika bra att lyfta ämnet i förebyggande syfte. Berätta för föräldrarna vad som kan föranleda en orosanmälan eller i vilka situationer förskolan kan behöva tillkalla förstärkning. Även om extremfallen är sällsynta är det bra att alla känner till de rutiner som ligger till grund för ert uppdrag och agerande.

Berätta också hur ni vill att föräldrarna framför kritik och var tydlig med att inga hårda ord eller höjda röster får förekomma inför barnen. Det är sällan svårt att ställa dessa ovillkorliga krav om man först har skapat förtroende och en god stämning genom samtal och trevliga aktiviteter. Ta därför denna information efter att ni har byggt upp en god stämning.

Sätt gärna ramen för vad ni vill uppnå i kontakten med föräldrarna tillsammans i arbetslaget innan föräldramötet. Ni kan till exempel välja ut några ledord för mötet, som tydlighet, glädje och samarbete. Gå sedan igenom hur detta ska upplevas i praktiken. Hur hör och ser föräldrarna att ni är tydliga? Hur upplever de er glädje i mötet, vad behöver ni göra, konkret, för att de ska uppfatta glädjen? Och, hur ”gör man samarbete”? Bryt ned orden i konkreta handlingar så blir det mycket tydligare internt innan ni tar det vidare externt.

”Varför väcka den björn som sover?”Ibland når vi ändå inte fram med budskapet eller så tas det emot på ett sätt vi inte hade räknat med. En förskola hade nyligen börjat arbeta utifrån Medkänslans pedagogik när de skulle informera föräldrarna. De fick en


Familjelyftet

oväntad reaktion. Genom mejl informerade de om sitt arbete i barngruppen med att sätta ord på och förstå känslor. En av föräldrarna på de totalt fyra avdelningarna svarade med frågan ”varför väcka den björn som sover?”

Vi kan förstås inte veta exakt vad den här föräldern menade, men förskolan hörde av sig till mig och ville ha lite tips kring hur de skulle bemöta detta. Jag uppmuntrade förskolan att säga till föräldern att om vi inte pratar med barn om känslor lämnas de utestängda att själva försöka förstå och tolka sina upplevelser. Man kan se det som en dörr som barnen knackar på, och när de inte släpps in fortsätter de att knacka och banka. En del barn till och med sparkar in dörren om den inte öppnas av lyhörda och emotionellt tillgängliga vuxna.

En generell kommunikationsregel när ni ska förmedla ert budskap är att

• först berätta varför ni gör det ni gör• sen visa hur ni gör det ni gör• till sist förklara vad ni gör och vilken effekt det förväntas få.

Vi arbetar med känslor och relationskompetens i förskolan eftersom alla barn behöver ett språk för att förstå sig själva och varandra. (Varför)

Vi gör övningar, lekar och samtalar om vad känslor är och hur de upplevs i kroppen, sätter ord på olika känslor och tränar förmågan att läsa av andras känslor vilket utvecklar både självkännedom, självkänsla och empatisk förmåga. (Hur: Låt gärna föräldrarna få göra någon övning som ni gjort tillsammans med barnen).

Vi använder oss av konkret material som dockor, bilder, musik. Vi målar, dansar, sjunger och pratar om känslor och tankar. (Vad)

Det vi märker är att barngruppen blir lugnare och visar mer medkänsla med varandra och att individerna inom gruppen blir bättre på att lugna sig själva och klä sina tankar och känslor i ord. (Effekt)

Reflektera tillsammans• Vad har vi lyckats med i samband med tidigare föräldramöten?• Vad har inte blivit så bra?• Varför är det ibland svårt att kommunicera med vissa föräldrar?• Vad behöver jag/vi för att bli starka i samtal/kommunikation med

föräldrarna?• Hur tror jag/vi att föräldrarna uppfattar mig/oss?• Är det något vi behöver för att stärka kontakten med föräldrarna

och vilka vinster kan vi se med det?


Familjelyftet

ReferenserFolkhälsomyndigheten. Föräldrar spelar roll: Vägledning i lokalt och regionalt föräldrastödsarbete. www.folkhalsomyndigheten.se (Hämtad 2016-10-30).


Skolverket. Läroplan för förskolan Lpf 98 (2016), s. 15.


Dockan som pedagogiskt verktyg

Dockor har länge använts för att göra världen mer begriplig för både barn och vuxna. En docka kan säga sådant som för en pedagog eller vuxen är svårt att uttrycka. Kanske är det dags för en renässans för dockan som pedagogiskt verktyg?

Foto: Stefan Berg

Vem är du och vem är jag?

- Jag vill inte, vill inte, vill inte!

Pedagogen håller fram dockan som sitter med korslagda armar och neddragna mungipor med ryggen snett vänd mot barngruppen.

- Vad är det du inte vill? frågar pedagogen med nyfiken röst. - Jag vet väl inte, men … Jag. Vill. Inte!

Dockan lägger sig frustrerat på golvet och bankar med armarna i mattan.

- Hur kan vi hjälpa dockan?



Pedagogen vänder sig till barnen som med stora ögon följer dockans utbrott. Känner ni igen er, kan det vara så här ibland?

- Jag blir också sur ibland … - När min pappa säger att jag ska skynda mig vill inte jag … - Det är inte roligt att skynda sig, det är alltid bråttom … - Vi kan hjälpa dockan!

Barnen har många förslag om hur de kan hjälpa dockan. Pedagogen lyssnar och pratar tillsammans med barnen om hur de kan hjälpa dockan att klara av den jobbiga känslan. Pedagogen frågar barnen vad de brukar behöva när de själva känner som dockan. Efter en stund lyssnar de på en låt som beskriver hur det är att vara sur:

Om jag är sur, då blir ja det alltid nej det spelar ingen roll vad jag är sur på.

Men när jag är sur, och inte pratar med dig, vill jag veta att du gillar mig ändå.

För det kan vara svårt att växa upp, Det kan vara tufft att vara den jag är. Det kan vara svårt att växa upp, Det kan vara tufft att vara den jag är.

(Text och musik: Anna Eriksson Skarin)

Det här är bara ett av många exempel på hur pedagoger använder dockor för att skapa igenkänning och för att prata om hur det känns på insidan. Att tillsammans utforska vem dockan är och hur den fungerar ger samtidigt barnen nycklar till att förstå mer om sig själva.

Barnens empati väcks och genom pedagogens sätt att ställa frågor får de berätta om sig själva, om dockan eller bara lyssna och ta in. Ofta aktiveras barnens medkänsla som gör att de vill hjälpa dockan. De flesta vet hur jobbigt det är att fastna i det sura, griniga ”vill-inte-tillståndet”.

Dockan som verktyg i språkutveckling och känsloregleringMirella Forsberg Ahlcrona skriver i sin bok Förskolans didaktik och dockan som redskap att dockan som pedagogiskt redskap riskerar att bli osynliggjord då den inte längre nämns som pedagogiskt verktyg i förskolans läroplan eller förekommer i lärarutbildningen:



Därmed påverkas även synen på själva dockan – från att i vissa styrdokument och officiellt ha varit ett hjälpmedel för utveckling av barns kommunikation i förskolan, till att överlämnas åt den enskilda lärarens entusiasm och hängivenhet.

Att utveckla barns språk och kommunikation är en stor och viktig del av förskolans uppdrag. Kommunikation sker genom samspel och med hjälp av språkets alla möjligheter att pendla mellan här och nu, där och då. Med hjälp av språket kan vi också skapa en magisk fantasivärld utanför och parallell med den ”riktiga”, mer påtagliga världen.

Genom att använda dockor blir det lättare att röra sig mellan det som barn uppfattar som verklighet och det som är på låtsas. Precis som i leken. Dockor är utmärkta redskap för att reflektera och lära om sig själv, om andra och om mänskliga villkor.

Walter Mischel skriver i sin bok Marshmallowtestet: Att bemästra självkontroll att eftersom barn inte vet att den fiktiva karaktären är där i ett pedagogiskt syfte, så fungerar den utmärkt för att lära barn handskas med känslor och för att utveckla impulskontroll.

Skapa lärande med lika delar magi och igenkänningFör att skapa magi – vilket jag tror är viktigt för att hålla barnens intresse vid liv – behöver dockan levandegöras och besjälas. Barnen behöver tro på att dockan har liv. Det kan göras på en rad olika sätt och några grundläggande saker att ta ställning till när du för in en fiktiv karaktär i barngruppen är om du ska

• spela bakom scenen och vara docka (inte själv synas)• agera öppet framför barnen med dockan• samtala om och till dockan som om den vore en egen person.

Dessa olika sätt går givetvis att kombinera och jag brukar rekommendera arbetslagen jag handleder att tillsammans skapa karaktären innan de för in dockan i barngruppen:

• Vem är dockan? Vilka värderingar och vilken personlighet har karaktären?• Hur låter dockans röst?• Vem ska leda passen med dockan – alltid samma person eller ska flera

pedagoger dela på uppgiften? För- och nackdelar?• Vad vill vi med dockan?• Hur ska barnen se på karaktären?

Tanken bakom att använda en docka är att den ska komma att fungera som barnens inre, stärkande röst. Det handlar om igenkänning och bekräftelse och att dockan är en vän som alltid finns där, oavsett om de har själva dockan hos



sig eller inte. När dockan inte finns tillgänglig ska de kunna tänka ”hur skulle dockan ha sagt eller gjort nu?”.

Dockor med olika känslor kan både spegla och bekräfta barnens känslor och samtidigt visa att alla känslor är okej och att ingen känsla är mer rätt eller fel än någon annan. Sedan är det upp till dig som pedagog och förebild att använda dockan på ett sådant sätt att den också ger barnen nycklarna till hur de kan förstå och använda sina känslor konstruktivt.

Dockan är ett pedagogiskt redskap men din allra främsta tillgång är du själv.

Bra att tänka på när du använder dockan i barngruppenAnvänd helst bara en docka åt gången, åtminstone inledningsvis. Då blir det lättare för barnen att lära känna karaktären.

Vill du efter hand föra in fler karaktärer, eller använda flera känslodockor samtidigt, tänk på att hålla den eller de dockor som inte pratar stilla och att göra små men tydliga rörelser med den talande dockan. Det gör det lättare för barnen att veta vilken av dockorna de ska fokusera på.

Många försöker ”skaka liv” i dockan och ruskar därför på den samtidigt som den pratar. Det behöver inte vara fel, men risken finns att dockan då upplevs mer som docka och mindre som en levande karaktär.

Gör i stället tydliga rörelser som överensstämmer med dockans sinnesstämning. Träna gärna framför en spegel och sök dig fram till hur just du känner dig bekväm med att prata genom och till dockan.

De flesta barn tar till sig dockan och köper att den har både känslor och tankar. Men det finns förstås barn som vill utmana och rent av bryta magin du bygger upp med dockan. Därför är det bra att först ha tänkt igenom vad du vill förmedla med dockan och ha i bakhuvudet frågeställningar som:

• Vad finns det för lärande i det här?• Vilken är den positiva intentionen bakom barnets beteende?• Vad behöver jag nu för att möta det här barnets behov eller frågor eller

utmaningar och samtidigt behålla eller återskapa magin för de andra barnen i gruppen?

Syfte och mål med dockan som pedagogiskt verktygFör att stötta den sociala och emotionella utvecklingen hos barn är det bra med en tydlig målsättning med arbetet. Skriv upp era mål och informera föräldrarna. Ett förslag till mål kan vara att vi arbetar för att alla barn ska

• veta vad de känner och kunna sätta ord på det• utveckla språk och kommunikation



• veta vad de kan göra vid starka känsloupplevelser• våga och kunna säga ifrån eller säga stopp – personlig integritet• kunna framkalla positiva känslor hos sig själv• utveckla ett reglerande och stärkande självprat, en positiv inre röst• utveckla medkänsla och inlevelse med andra• vara vän med sina känslor – utveckla självmedkänsla.

Dockan är ett mycket kraftfullt redskap för att stärka individen och gruppen, för att arbeta med värdegrundsfrågor, relationskompetens, språk, kommunikation, självkännedom, empati och medkänsla, och konflikthantering. Jag törs lova att både du och barnen kommer att utvecklas under arbetets gång.

Reflektera tillsammans• Vad gör vi i dag som bidrar till reflektion och ökad förståelse kring

värdegrundsfrågor, självkännedom, medkänsla, kommunikation och konflikthanteringsförmåga?

• På vilka sätt skulle ett metodiskt arbete med dockor bidra?• Vilka utmaningar kan det finnas med att arbeta med en docka

på det sätt som här beskrivs?• Vilka möjligheter skulle det kunna ge?

ReferenserGottberg, Maria-Pia. Medkänslans pedagogik. 2017, Studentlitteratur

Gottberg, Maria-Pia, Eriksson Skarin, Anna. En musikalisk känsloresa med Friendy. Stockholm: Friendy & Co., 2015, 2016.

Mischel, Walter. Marshmallowtestet: Att bemästra självkontroll. Stockholm: Volante, 2014.

Mirella Forsberg Ahlcrona. Förskolans didaktik och dockan som redskap. Lund: Studentlitteratur, 2012.

Documents

NYA KÄNSLOSKOLAN · Författaren och Studentlitteratur 4 Nya känsloskolan – introduktion I tio artiklar av Maria-Pia Gottberg som tidigare på Förskoleforum skrivit artikelserien