3

För 15 år sedan grundades SWEA Wien. Jubileumsfesten förbereddes länge och av många, särskilt av Eva!

Och vi firade - mitt i stan, med mycket musik och många tal!

Snabbt fylldes lokalen med prat och glada skratt tills maten kom in och det blev alldeles tyst ett tag, nämligen den tid det tog att tugga sig igenom förrätten: getost, seg som en gammal yllekofta, vilket påpekades.

Därpå steg ljudnivån igen! Har man hörselproblem kan man ge upp och i stället betrakta skeendet: fick syn på Maria, vilken plötsligt löste sin fläta och kastade kaskader av hår framåt, vilket ,minst sagt, förbryllade mig, då jag inte visste att hon tillsammans med Lennart skulle framföra Rossinis kattduett och därför placerade diadem med kattöron i håret!

Katharina, Maximilian och Lennart underhöll oss med olika spelmanslåtar: nostalgi pur! Flera SWEor bidrog med tal och glada minnen.

En stark gemenskap, som så ofta i SWEA sammanhang! Kommer ihåg en hundpromenad i Stockholm, ute på Gärdet i ösregn och snålblåst. Stod och, i ordets rätta bemärkelse, kallpratade med en okänd kvinna, vilken dock plötsligt blev en medsyster, när vi kom på, att vi båda var SWEor! DÅ GICK SOLEN UPP!

Förbindande läsning önskar

Birgitta

REDAKTÖRENS RADER

Birgitta Kleisinger

EDITORIAL

INNEHÅLL

EDITORIAL

3 Redaktörens rader Birgitta Kleisinger 5 Ordförandens rader Emelie Laurin

WIEN-SWEOR BERÄTTAR

12 Kathiʹ s law Katharina Herdenfeldt 14 Hur ett år kan bli trettio... Catharina Stenström Langelaar 17 Svenskhet Kerstin Winopal och Johanna Konrad 32 Vändpunkt i livet Mia Kainz

SWEA VÄRLDSMÖTE BOLOGNA

20 Mötesprogram och fakta Karin Wassner 24 ÖEMAS regionstyrelsemöte Emelie Laurin 25 Förnöjelser utanför mötesprogrammet Eva Jurkowitsch

SAMHÄLLE OCH KULTUR

7 Kvinnlighet Gabriella Oxenstierna-Kies 9 Vad tycker hen om det? Christina Carlström 34 Sorg i Tamsweg Cissie Jerey 36 Nätdejting Maria Wembelius 38 Utställningar Gunilla Vyskovsky

FOTOGALLERI

28 SWEA världsmöte i Bologna 30 SWEA Wien 15-årsjubileum

IMPRESSUM

Ansvarig utgivare: Emelie Laurin, + 43 664 1946390, wien@swea.org Redaktör och annonsansvarig: Birgitta Kleisinger, + 43 1 8764602, birgitta.kleisinger@aon.at Korrektur: Birgitta Kleisinger och Anita Kager Omslagsbild: Griechenbeisl, Wien © Rudi Huber Grafisk form: Birgitta Kager, www.adaequat.at

SWEA-bladet Wien är SWEA Wiens officiella medlemstidning. Insända bidrag speglar författarens personliga åsikt och måste inte överensstämma med redaktionens eller föreningen SWEAs. Redaktionen förbehåller sig rätten att vid behov redigera insänt material. Bilderna, som används i denna tidning, tillhör medlemmarna själva, annonsörer eller andra, som har givit sitt tillstånd till SWEA Wien att använda publicerat material.

SWEA Wien är en registrerad förening i Österrike och en del av SWEA International, USA.

www.swea.org

5

En av många saker som framhålls som unika med Sverige är det aktiva och utbredda föreningslivet och folkrörelserna, som i förhållande till andra länder inte bara har en lång historia, utan också en stor betydelse för demokrati och folkbildning. Inte för att föreningar är en typiskt svensk grej, men ibland brukar jag reflektera över utlandssvenskarnas enastående kapacitet att organisera sig och komma samman i olika formella konstellationer som något typiskt ”svenskt”. Här i Österrike har jag så många vänner och bekanta från alla världens hörn, men ingen av dem har någonsin hört talas om att deras egna landsmän organiserar sig på motsvarande sätt, som vi svenskar gör här, med kyrka, föreningar, små sällskap och intressegrupper. När jag berättar för andra om att vi har en förening för bara svenska och svensk-talande kvinnor här i Österrike med ungefär 100 medlemmar så blir många häpna – hur kan det finnas så många svenska och svensktalande tjejer i Österrike? Att det kan bo så många svenskar här överhuvudtaget! När de sedan får höra att vi tillhör en internationell kvinnoförening med mer än 7000 medlemmar över hela världen, så blir de riktigt häpna.

Det är ju ganska lustigt egentligen. Kanske är SWEA en förlängning av det där typiskt svenska intresset för föreningsengagemang? Den tanken brukar jag ständigt återkomma till när jag får frågor om hur vi kan vara så organiserade. Den viktigaste faktorn är naturligtvis medlemmarnas egna driv, intressen och samhörighet med

ORDFÖRANDENS RADER

Emelie Laurin

varandra, men visst ligger det något i att utlandssvenskarna, och då särskilt den kvinnliga falangen, är synnerligen duktiga på att organisera sig för att uppnå gemensamma syften. För SWEAs del har huvudsyftet alltid varit, och kommer säkerligen alltid att förbli, att främja det svenska språket, svensk kultur och tradition. Formen och modaliteterna för hur det här främjandet går till ändrar sig dock från en tid till en annan och för att en organisation ska leva vidare, så måste den också förändras, föryngras och utvecklas kontinuerligt. Det tycker jag verkligen att SWEA gör, både här i Wien och internationellt.

Idag är SWEA en extremt heterogen organisation med en enorm bredd av erfarenheter och kunskaper bland sina medlemmar. Det är också en modern organisation, med en professionell och entreprenörsmässig framtoning som bygger på våra medlemmars starka kompetens. Just det tänkte jag särskilt på när jag satt vid vårt region-möte i Bologna i oktober, och vi diskuterade allt ifrån varumärket SWEA och hur det ska och bör användas, vår nya webbsida, medlemsrekrytering, stipendier, donationer och mycket annat. Det kändes som att diskussionen lika gärna hade kunnat äga rum på marknadsavdelningen vid ett stort bolag! Vetskapen om att alla som är med och jobbar gör det ideellt och på sin fritid är det enda som verkligen påminner om att det inte är just ett stort bolag, men en stor och stark sammanslutning som bygger på delade värderingar och världsvid vänskap. Det tycker jag är häftigt och jag tror att många med mig delar den uppfattningen.

Allt gott,

Emelie

EDITORIAL

SWEA Wien den bästa plattformen för professionellt och privat nätverkande för svenska och svensktalande kvinnor bosatta i Österrike Medlemskap € 50 för medlemmar över 25, för medlemmar under 25 gäller € 25. Medlemskap, som tecknas efter 1 november 2013, gäller även under 2014. Vid frågor och adressändring kontakta medlemsansvarig Christina Carlström: 0664 44 060 19. Fadderverksamhet Gunilla Schorr hjälper till om du är nyinflyttad och behöver råd för att finna dig tillrätta i vardagen: 01 805 51 07 Solskens-SWEA Känner du någon, som är eller har varit sjuk och behöver muntras upp med en hälsning? Ring till Anki Bohac: 01 707 22 84 SWEA International Kontaktuppgifter till hela SWEA Internationals styrelse inklusive regionerna hittar du på: www. swea.org

STYRELSE SWEA WIEN

2013

Ordförande Emelie Laurin emelie.laurin@gmail.com

Vice ordförande Britta Hammargren britta.hammargren@hotmail.com

Medlemsansvarig Christina Carlström christina.carlstroem@gmx.at

Kassör Mia Kainz zzat2005@gmail.com

Programansvarig Cecilia Zechner cecilia.zechner@svenskaskolan.at

Programansvarig Magusia Johansson magusia.j@gmail.com

Sekreterare Anki Bohac bohac@aon.at

Redaktör Birgitta Kleisinger birgitta.kleisinger@aon.at

7

Kvinnlighet.

Ja, vad är det egentligen?

Själv har jag nog inte förr tänkt så mycket på den saken, har bara levt mitt liv som kvinna och har slagits som alla andra mot de gamla vanliga problemen. Fysiska belastningar (barn, familj), ofrihet och orättvisa genom manlig oförmåga o.s.v. i all oändlighet… .

När jag som ensamstående mamma studerade i Wien på 1950-talet, det svåra, var jag minsann inte så snäll och rar som en kvinna borde vara. Heller inte så vacker för att kunna satsa på skönhet, för jag hade sedan barndomen ett svårt eksem och dög inte på den marknaden. (Varför kollegor senare kallade mig ”Sexy” förstod jag aldrig). Kunde alltså vara mig själv och stred öppet och ärligt för rättvisa.

I min dagbok från 1958 läser jag, hur jag grälade med en manlig kusin, som var på besök. Han hade retat gallfeber på mig genom sitt kvinna – spring sätt. Jag kallade honom för Strindberg junior, han mig för den sista sufragetten. Så skönt, när han reste och vilken lycka att inte längre vara gift!

Har först på senare tider börjat fundera över emancipationens resultat och var den stora vinsten fortfarande letas efter. Den måste ligga djupt begraven! Kvinnan axlar biologin precis som vanligt och slåss dessutom för självständighet genom yrkesarbete med penningtillförsel. Det senare har blivit beviset för att hon arbetar. Obetald verksamhet säkrar inte rättighet till pension. Konstigt! Det enda bankkonto man verkligen äger, är livets tickande taxameter. Var fanns och var finns då den verkliga värderingen?

Selma Lagerlöf var minsann klok hon! När hon engagerade sig i rösträttsfrågan för kvinnor, skriver hon 1911 i ett brev till väninnan Sophie Elkan om sina farhågor: ”Det är nog den väldigaste revolution, som skakat världen på det hela taget och tör nog ta några hundra år ännu, innan den blir färdig. Den stora frågan är bara denna. Skola kvinnor bli besatta av samma olater, som komma över männen i det politiska livet...”

Fantastiskt, över hundra år har vi redan bakom oss! Tar vi efter mannen?

Hinner vi hitta vårt egenvärde under den kommande hundringen?

De bägge väninnorna brevväxlade även om en annan författarinna, Laura Marholm-Hansson. Hon härstammade från Riga, hette egentligen Mohr och gifte sig med den svenske författaren Ola Hansson. Paret bosatte sig i Tyskland. Laura försökte där hjälpa Strindberg, men det blev hon illa lönad för. l895 gav

KVINNLIGHETGabriella Oxenstierna-Kies

SAMHÄLLE OCH KULTUR

8

hon ut boken: ”Kvinnor, sex tidstypiska porträtt”. Laura skrev i förordet om den inre splittring, som först kommit i världen i och med kvinnofrågan, en splittring mellan förståndsinriktning och den kvinnliga naturens dunkla grundval. Självständigheten blir en flykt från kvinnans lidanden… . En annan gång skriver hon: ”Kvinnorörelsen är en ny art pedanteri (formalitet), ty den skänker kvinnan alla möjliga friheter, blott icke den ena: att vara kvinna.”

Selma gillade henne inte, skriver till Sophie: ”Det är en mycket intressant fråga egentligen om det kvinnliga... Nu försöker jag komma kvinnligheten inpå lifvet...”

Litteraturhistorikern, författaren och kvinnokämpen, Ebba Witt-Brattström, har ägnat sig åt temat Marholm i en tjock bok, ”Dekadensens kön”. Hon skriver: ”Mer än bara riva ner vad kvinnorörelsen åstadkomit ville Laura Marholm bygga upp något nytt, vidga vyerna bortom könskriget. Hon sökte en tredje väg mellan kvinnorörelsens likhetssträvanden och vetenskapens patriarkala makttal... . Hon eftersträvar könsskillnad på olika villkor istället för könsmotsättningen i patriarkatets tjänst... . Kritiken av mannens självöverskattning är modernt formulerad och äger giltighet än i dag...!”

Just detta med könskriget tycker jag är så hopplöst tjatigt, det tar ju aldrig slut! Vi vet ju att vi duger trots bristen på MMM, (Manlig Muskel Massa), kan inte arbetet för livet värderas i pengar? Städning utanför hemmet betalas ju och då har man t.o.m. rätt att vara trött.

Regnskogen har fått ett värde enbart genom att vara till, inte avverkas, eftersom industrin måste köpa utsläppsrätter, så nuförtiden går jag och mumlar för mig själv, när jag känner mig värdelös: ”Jag är ett träd i regnskogen, jag är ett träd i regnskogen!” Att enbart vara till är också värt pengar, blir ekonomi… . Träden arbetar genom att växa för oss.

I ”Väckarklocka” citeras Rabindranath Tagore av Elin Wägner: ”På vårt språk kallar vi kvinnans makt över mannen för Shakti. Om Shakti försvinner, förlamas den skapande processen i samhället, mannen mister sin vitalitet och blir mekanisk i sina vanor!” Isländskan Anna G. Jónasdóttir skriver om vår kärlekskraft, påve Franciskus talar om behovet av kvinnans genius. Vad behöver vi mera?

Karin Boye får avsluta mina funderingar: ”Kanske kan det växa fram en ny värld av sådana som är mödrar, antingen de är män eller kvinnor och antingen de har fött barn eller inte. Men var finns de?

SAMHÄLLE OCH KULTUR

9

det i tal och skrift fullt ut men i alla fall att bli medveten om alla nyheter. Jag tycker nämligen, att mycket av det nya bidrar till att urholka vårt fina språk och ge det en lägre språklig nivå än det har förtjänat. Men det tycks vara ett fenomen som varje generation upprepar och om det stämmer i verkligheten får var och en själv ta ställning till.

För att återgå till de inledande raderna om hen, så tar vi en titt på vad Svenska Språkrådet - Institutet för språk och folkminnen - skriver om detta på sin hemsida:

“Kan man använda pronomenet hen?

Det finns inga språkliga hinder för att använda hen, men det är ett ord som ibland väcker irritation. I vilka sammanhang hen är lämpligt bör därför avgöras av kommunikationssituationen och de tänkta mottagarna. Om man skriver till mottagare där man bedömer att risken är att hen tar alltför mycket fokus från texten, så kan andra könsneutrala strategier väljas istället.

Hen är ett könsneutralt pronomen som används på primärt två sätt: Dels används hen som ett alternativ till uttryck som hon eller han, vederbörande eller den i fall där könstillhörigheten är okänd, oväsentlig eller ska otydliggöras, som i exemplet “Om en elev vill överklaga bör hen först vända sig till rektor”. Dels används hen för att omtala personer som inte vill kategoriseras i grupperna ”man” eller ”kvinna”. I takt med att användningen ökar blir också sammanhangen där ordet upplevs som neutralt allt fler. Det är genom att använda ord som de etablera, och det är alltså språkbrukarna själva som måste avgöra i vilken utsträckning de vill bidra till etableringen av hen genom att använda det. Ju fler

VAD TYCKER HEN OM DET?Christina Carlström

Nämen oj! Här måste väl tryckfelsnisse ha varit framme. Nej inte alls, sådana meningar kan man nu för tiden få se i Sverige. Vem hen är kan vi emellertid inte riktigt veta för hen har nämligen inget kön!

För cirka ett och ett halvt år sedan flyttade jag från Kärnten till Wien och tyckte då att det kunde vara trevligt att ha lite sysselsättning här. I Wien bor det rätt många människor som av en eller annan anledning gärna vill lära sig svenska. Av en tillfällighet kom jag så att ta emot vuxna elever som ville tillägna sig detta fina språk. En sannerligen rolig uppgift, i alla fall om man som jag, har kul och trevliga elever som är intresserade av både språket och landet. Då jag egentligen har studerat ekonomi respektive konfliktmanagement och har min skoltid långt bakom mig, fick jag bråttom att skaffa lite nya grammatikböcker och böcker över om att lära sig svenska för utlänningar. Om man skall hänga med i utvecklingen nu för tiden måste dessutom även vi, som hunnit bli lite äldre, “kolla på nätet”. Det gjorde jag naturligtvis också för att vara uppdaterad och modern! Vad jag upplevde genom att läsa i mina nya fina böcker och genom att kika in på olika språksidor på nätet fick mig att häpna ordentligt. Under mina 25 år utomlands har mitt sätt att använda mitt modersmål – helt, eller i varje fall delvis – ovetande blivit, ja, just det, omodernt!

Den svenska grammatiken har delvis ändrats och förenklats, många ord och uttryck har gått ur tiden och andra har gjort sitt intåg. Jodå, det har under årens lopp hänt emellanåt, att mina systerbarn har fått sig ett ordentligt skratt när jag pratar svenska. Men det har jag alltid förklarat med, att de ännu inte hunnit lära sig riktig svenska! Ack ja, kanske har även ni råkat ut för samma sak? Därför har jag nu börjat att, samtidigt med mina elever, lära svenska på nytt och modernisera mitt språk. Naja, kanske ändå inte modernisera

SAMHÄLLE OCH KULTUR

10

henifiera byta ut pronomenen hon och han mot hen. [används speciellt om att möjliggöra könsneutral surfning med applikationer som byter hon och han mot hen på webbplatser]

zlatanera klara något med kraft, ”dominera”. “Ibra” zlatanerar på årets prisgalor. [från franskan; efter fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic, som ”dominerar” på och utanför fotbollsplanen]

I en österrikisk tidning läste jag för en tid sedan, att Zlatan till denna utmärkelse sagt: “jag vet inte om jag skall vara stolt men det tycks som om det har en positiv betydelse”.

som använder det, desto snabbare kommer det att etableras. När någon själv vill omtalas med hen bör detta respekteras. Den som vill bli omtalad som han respektive hon bör på samma sätt respekteras för det.

Genitivformen blir hens: Det är hens ensak. Vi rekommenderar hen som objektsform: Jag såg hen. Även henom förekommer som objektsform i språkbruket.”

En hel del människor i Sverige tycks vara av den åsikten att ett sådant pronomen har fattats och välkomnar dess ökade användning. Andra, även yngre personer, tycker att det är förskräckligt och kan inte tänka sig att använda det. Vi får väl se hur det ser ut om tio år, om det då är brukligt att använda pronomenet hen eller om det bara var en “modefluga”.

För att även dela med mig av den stora språkskatt gällande nya ord, vilka jag främst hittat på nätet ,har jag valt ut en del bidrag och börjar med ett par av orden som under 2012 blev invalda i Språkrådets nyordlista, trevlig läsning:

conversesjukan nytt namn på en uppsättning hälsoproblem som kan orsakas av tygskor med platta sulor. Hösten är sneakerssäsong och tunna, platta skor är mer populära än någonsin. Men traskar du runt i platta gympaskor med tunna sulor kan du få ont i hela kroppen. Vissa läkare kallar det skämtsamt för ”Conversesjukan”. [efter skomärket Converse]

drinkorexi beteende med självsvält inför alkoholkonsumtion. Många unga svälter sig på dagtid för att kunna dricka kaloririk alkohol med gott samvete på kvällen. Beteendet kallas drinkorexi och riskerar att få svåra konsekvenser. [bildat i analogi med anorexi]

eurobävning ord för att beskriva att eurosamarbetet skakar i grunden. Världens centralbanker förbereder skydd mot en eurobävning efter det grekiska valet.

Språkrådet publicerar också löpande bl.a. “månadens nyord” för 2013. Nedan även ett par exempel på roliga och intressanta ord för i år:

Hypa, augusti ”På röda linjen kan man chilla, hypa och göra vad man vill.” Ungefär så uttryckte sig en ung man i tidningen Metro, när han fick frågan vilken tunnelbanelinje som han gillade bäst (exemplet hämtat från bloggen Språkstörd). Många läsare kanske associerar till det lånord som ibland försvenskas till hajpa, dvs. att hylla olika fenomen eller personer. Men hypa i det här sammanhanget är en avledning av ett annat ord, nämligen hyperaktiv. Den som hypar far omkring med farlig fart – man är överenergisk, springer runt, som om man druckit en massa energidryck, men är ofta lite flummig och på lite galet humör. Hypa i Metros citat ska alltså ses som motsatsen till chilla. Ordboken Slangopedia har

SAMHÄLLE OCH KULTUR

11

en egen och målande definition: ”Man kan lätt likna de hypade individerna i T-banan vid en hop gnuer som skräckslaget flyr undan ett rovdjur för sin överlevnad.” Språkrådet ser ingen anledning att hajpa hypandet, utan uppmanar alla läsare att chilla i kollektivtrafiken även framledes.

Rävdiska, april För många småbarnsföräldrar är egentid hårdvaluta. Vardagssysslor som förr var trista kan plötsligt framstå som en sällsynt chans att få stå i egna tankar en stund. Om du har barn kanske du känner igen dig: plötsligt tar du några extra varv med diskborsten på varje tallrik, sköljer av besticken onödigt länge och torkar kaffekoppen kruttorr. Du rävdiskar. Och du får stå ostörd. Fler rävaktiviteter som rävträna, rävblogga och rävmixa musik nämns också.

Tvär-, mars ”Om nu denna Sean Banan skulle vinna Melodifestivalen, blir Sverige tvärsist i ESC-finalen i Malmö.” Så lyder en sms-insändare till DN 15 februari. Skribentens tvärsäkerhet understryks av förstärkningsordet tvär; med Sean Banan som representant kommer Sverige inte bara sist, utan tvärsist. Ett annat, och kanske ännu tydligare exempel på tvärs förstärkande status finns i tidningen Bil & Verkstad: ”Mekanikerna är tvärnöjda med den här lösningen, och det är kundmottagarna också för den delen” (11 februari). Andra tvär-ord som tas upp på exempelvis Slangopedia är tvärbra, tväräcklig och tvärbäng.

Ja, det var en del nya svenska ord, alla hämtade från Språkrådets hemsida på nätet. Det finns väldigt blandad information om vårt svenska språk på dessa sidor och för intresserade kan jag nämna bl.a följande rubriker: Språkhjälp, Språkvård, Klarspråk, Språk och it, mm. De ger även ut skrivregler, ordböcker och handledningar samt bedriver en omfattande kostnadsfri rådgivning till allmänheten. Deras internetadress är: www.sprakradet.se , kika gärna in för upplysande och rolig läsning, kanske vid en kopp kaffe.

Enligt Statistiska Centralbyrån utgör vi utlandssvenskar befolkningen av en större stad, nämligen runt 230.000 personer. Den internationella föreningen Svenskar i Världen uppskattar att det i dag bor mellan 300.000 och 400.000 svenskar utanför Sveriges gränser. Tillsammans kan vi, i olika sammanhang, påverka en hel del, om vi vill.

Vi SWEor skall värna om det svenska språket och den svenska kulturen. Jag överlåter till var och en av er, att fundera över, vilka nya ord, uttryck mm. ni vill utöka ert befintliga språk med och hur ni vill vårda respektive påverka utvecklingen, för oss själva och för kommande generationer.

De orddu säger idag

ska leva vidare

resten av livet

hos någon annan

SAMHÄLLE OCH KULTUR

12

Katharina Herdenfeldt

Hejsan!

Katharina heter jag. En del av er kanske känner mig som Kathi Zechner, men sedan 23 augusti 2013 är jag en „Herdenfeldt“-are.

Jag föddes 1981 i Graz som dotter till en österrikisk pappa och en svensk mamma. När jag var ett år gammal flyttade mina föräldrar och jag till Vancouver, Kanada, där vi bodde tills jag fyllde 12.

Mamma var mycket duktig på att lära oss svenska och med familjen fira de svenska traditionerna tillsammans med andra svenskar i Vancouver. Ibland blev det lite tokigt med flerspråkigheten, till exempel då man som barn på besök ville ha “sprit” (läsken Sprite) till maten och sedan frågade om man fick gå från bordet eftersom man var „full“. På julfester och födelsedagskalas blev jag och min syster ofta uppklädda i Dirndl och/eller Sverigedräkt – ganska pinsamt som förpuberterande tjejer tyckte vi. Alla andra barn fick ju springa omkring i jeans.

Som ett mångkulturellt land var skolorna i Kanada mycket måna om att eleverna skulle dela med sig av sina traditioner och seder med de andra barnen. Mitt bidrag var att uppträda som Lucia. Pojkarna trodde att jag var någon slags prinsessa och på så vis fick jag den ena eller andra beundraren.

År 1993 flyttade vi tillbaka till Europa – Wien blev det. Vilken kulturschock vi fick som var vana vid sushi bars, filmer på originalspråk och dygnet runt öppna butiker!!! Jag började i tredje klassen på ”Gymnasium”, vilket innebar skola på lördagar, latin och Schularbeiten, vilket var en otrolig omställning! Det var inte lätt, men efter 2 år

började jag långsamt men säkert att känna mig hemma i mitt nya gamla hemland. Vid 14-års ålder bestämde jag mig för att det var jurist, helst advokat, jag skulle bli när jag blev stor. Det går en anekdot

i familjen om att när något inte gick helt rätt till med hantverkare, grannar eller liknande, sa jag till min pappa: „Daddy, let’s sue them!“

Efter studenten började jag alltså på juristlinien på Wiens universitet. Hösten 2002 pluggade jag en termin i Utrecht som Erasmusstudent. Där gick jag en kurs om Comparative Private Law, d.v.s. vi undersökte rättsliga instrument och problem utifrån våra respektive rättssystems perspektiv och jämförde deras lösningar. Mycket spännande var det. Helst ville man vara i en grupp med skandinaver – de var alltid flitiga och levererade i tid. Fick man en italienare eller spansk student i teamet, så hände det att man blev klar precis till deadlinen!

Hösten 2003 fick jag möjlighet att delta i ett forskningsprojekt på bolagsrättsliga institutet vid Wirtschaftsuniversität Wien. EU-domstolen hade precis kommit med en rad domar, som gjorde det möjligt att starta ett bolag i en EU-stat, som uteslutande skulle vara operativt i ett annat EU-land. Vi var ett team unga juristdoktorander som forskade inom komparativ bolagsrätt. Vi undersökte olika nationella lagar och jämförde dem med de motsvarande österrikiska reglerna för att komma med förslag om en reform av österrikisk bolagsrätt. Själv jag var ansvarig för svensk bolagsrätt. Höstterminen 2004 tillbringade jag i Sverige på Stockholms universtitet för att forska för

WIEN-SWEOR BERÄTTAR

KATHIʹS LAWEn cross-border merger mellan Sverige, Österrike och Kanada

13

min doktorsavhandling. Jag träffade många intressanta människor och fick samtidigt möjlighet att närmare lära känna min mammas familj och mina rötter. Det blev därigenom även en „självforskningstermin“.

Den 17 december 2004 steg jag ombord på Ryan Air flyget från Skavsta till London för att besöka min syster Kerstin, som hade flyttat till England för att plugga biologi. Då jag hade satt mig på min plats och spännt fast mig, kom en snygg, lång kille fram som undrade om platsen brevid mig fortfarande var ledig. Jo, det var den. Den snygge mannen är sedan drygt två månader min svenske man och heter Fredrik.

Efter ett 2-års distansförhållande lockade jag ner Fredrik till Wien och vi har nyligen köpt en egen bostad på Hackenberg i 19. Bezirk och njuter av den fina naturen här ute, just nu råder en härlig höststämning med röd- och gulfärgade vinodlingar så långt ögat når.

Fredrik jobbar som it-specialist på ett asset management företag. Själv jobbar jag som advokat på en internationell advokatbyrå i centrum. Det är långa dagar och ofta även kvällar och nätter. Jag har intressanta, oftast internationella, klienter och uppgifter och dessutom mycket trevliga kollegor. Det är alltid något spännande och nytt som händer. Nästa vecka kommer vi att fusionera ett tyskt bolag med ett österrikiskt bolag, d.v.s. en „cross border merger“. Ibland är det en bolagsordning, som ska ändras eller en bolagsstämma, som ska förberedas.

Advokatyrket är å ena sidan mycket spännande, å andra sidan kräver klienterna och arbetet en 110%-ig insats. Tyvärr har man färre kvinnliga kollegor ju äldre man blir i advokatbranchen. Det är inte sällan jag sitter i ett möte med tio – oftast grå-håriga – män som enda tjej. Mitt trick för att ändå känna mig trygg är att vara bra förberedd,

tro på mig själv och min kompetens och i synnerhet att klä mig i kjol som går över knäna MEN med väldigt högklackade skor som gör att jag och herrarna nästan hamnar i ögonhöjd.

På min fritid gillar jag att gå på teater och att läsa – framförallt skandinaviska deckare. Under sommaren läste jag de senaste böckerna av Jo Nesbo och tänker nu testa Jussi Adler-Olsen. Dessutom går jag gärna promenader i vinbergen runt Hackenberg, fixar i huset och lagar mat med min man. I 30-årspresent fick jag en köksmaskin av Fredrik, det blir alltså ibland även färska bullar eller kakor hemma hos oss.

Några månader före bröllopet började jag att träna regelbundet och att äta sunt. Det händer därför inte sällan att det blir „light“ bullar med fullkorns-dinkelmjöl, kesella och stevia.

Om man frågar mig vad jag uppskattar mest med min uppväxt, så är det flerspråkigheten och multikulturen, som mamma och pappa har bidragit med till mina syskon och mig. Det är framförallt dessa tillgångar, som jag verkligen skulle vilja ge vidare till mina barn.

In diesem Sinne önskar jag er einen gemütlichen Herbst, en mysig höst and a cosy autumn med alla höstens färger och fester.

WIEN-SWEOR BERÄTTAR

14

HUR ETT ÅR KAN BLI TRETTIO...Catharina Stenström Langelaar

Som blåögd musikstudent i Stockholm visste jag inte, när jag åkte till Umeå på kammarmusikkurs sommaren 1981, att denna skulle förändra mitt liv så markant som den till slut gjorde. En fantastisk kurs med fyra professorer från Wien.

Ett år senare bar det nämligen av till Wien för min kära altfiol och mig - ett år på Hochschule für Musik und darstellende Kunst kändes som en enorm chans, som man helt enkelt var tvungen att ta. (Nu i efterskott, med 18-åriga dottern på väg till Nya Zeeland, vet jag vilken oro det måste ha betytt för mina föräldrar att ”släppa iväg” mig så - djupt tacksam för att de vågade!)

Studierna i Stockholm avslutades därefter på snabbtid för att - just det! - det skulle kunna bli ETT ÅR TILL i Wien!!!

Men konstigt nog förlängde sig detta år liksom ideligen av sig självt, - orsakerna därtill var många, - och till slut kändes det OK att våga sig på en provspelning ”för att känna på konkurrensen”. Min egen förvåning var nog störst, när jag den dagen, efter fyra omgångar (varav två bakom skynken, s a s ”anonymt”), blev kvar som vinnare av en altfioltjänst i Österrikiska Radions Symfoniorkester, dåtida ORF-Orchester!!!

På den tiden, 1986, var detta nästan den enda orkestern i Wien, som även accepterade kvinnor. Men det fanns ännu ett problem - utlänning... När jag direkt efter provspelningen gratulerades av chefdirigenten, förklarade han att man som utlänning skulle behöva göra om provspelningen efter två års prövotid igen - men endast spela mot österrikare, för att de skulle få en extra chans..., ”...men på två år kan så mycket hända - om ni gifter er med en österrikare, så är det inget problem längre...”!! Hade tyvärr inget bra svar på tal den gången...

Jag kan inte påstå att mina föräldrar blev lyckliga över att höra, att jag fått en tjänst i Wien, även om

de förstås var stolta på samma gång. I ett brev jag just hittat bland min mammas saker, som jag skrev direkt efter provspelningen, skriver jag ordagrant: ”...jag ser mig själv inte sitta kvar i denna orkester om tjugo år, eller ännu värre, till pensioneringen, - det finns så många andra orkestrar och platser som lockar!!” Jaha.

Kanske hade jag också återvänt till Sverige eller hamnat någon annanstans, om inte min blivande man hade dykt upp i samma orkester som försteviolinist efter ett tag...

Nu, efter 27 år, sitter jag alltjämt kvar i samma orkester - och trivs fortfarande!!! Orkesterlivet är, som jag senare har förstått mer och mer, ett alldeles speciellt yrke, som är svårt att jämföra med de flesta ”normala” yrken. Vägen dit börjar ju tidigt med att man oftast måste börja med att spela ett instrument redan som barn - och även fortsätta med det, och öva... . Inte helt lätt i alla olika åldrar man måste igenom, innan man vet vad man verkligen vill. Mina föräldrar hade nog gärna sett mig i ett mera ”familjevänligt” och säkert yrke - men jag lyckades få dem att inse att min chans att bli musiker endast fanns just som ung studerande (för att få en inbjudan till provspelning måste man vara under 35 år gammal), jämfört med att ett senare yrkesbyte skulle vara möjligt i de flesta andra yrken som även hade intresserat mig.

När jag började i orkesterns altfiolstämma var jag yngst, satt mest längst bak (hierarkin...), och fick ofta nog kämpa mot desillusionerande kommentarer från äldre kollegor, som hade gett upp idealismen i yrket och bara väntade på pensioneringen. Att ”musicera” var inte alltid så välkommet. Som tur var, följde ett par år senare flera yngre kollegor från min studietid, som

WIEN-SWEOR BERÄTTAR

15

även de med entusiasm ej ville tappa lusten att musicera. De ”buttra” i stämman insåg snart att ”vinden vänt”, och lät sig ryckas med - eller höll sig i alla fall lugna ;-)

Nu är jag (tjänsteårsmässigt) äldst i vår altfiolgrupp, och vi har blivit ett härligt sammansvetsat gäng i alla åldrar mellan 25 och 55 år, som på det stora hela inte har de ”generationsproblem” som fanns när jag började. Kvaliteten har ökat enormt, och vi är en altfiolstämma i en orkester, som man kan vara stolt över att få tillhöra - det är nog få orkestrar i Europa, som har en sådan bred repertoar och snabb uppfattningsförmåga som vi. Det senare behövs nämligen dagligen, eftersom vi ytterst sällan spelar ”skåpmat”, utan varje vecka studerar in helt nya program. Naturligtvis dyker det då och då upp ett stycke vi spelat förr - såsom Strawinskys Våroffer nu i oktober - och för mig känns det då, som en ”gammal bekant” man blir glad över att träffa igen. Samtidigt upptäcker jag att det måste vara längesedan ”vi sågs senast”, då antalet kollegor som var med sist inte alls är så många. Då börjar även jag att känna mig gammal...

Att sitta mitt i orkestern, som altfiolerna oftast gör, är det något magiskt med. Man är mitt i en smet som ändrar tjocklek och konsistens ideligen - ena gången kan man känna sig väldigt utsatt, nästan naken, för att i nästa stund knappt lyckas med att höra vilka toner man själv producerar just då, för att det runt omkring en är som om stormen brutit lös på riktigt. Och det är förvånande, hur olika musiken uppfattas av varje enskild person, beroende på vart man styr sitt öra. En melodi hos förstafiolerna är kanske

inte alltid huvudtemat, det kan just då ligga hos klarinetterna - och om dessa grupper ej är ense, kan det ibland kännas som om man är fyllningen i en toast, och ej vet till vilken brödskiva man hör. Om dessutom några akustiskt starka instrument - bleckblås eller slagverk - känner sig viktigast just då (vilket ofta händer!), kan det bli ett riktigt problem att veta, vilken musiklinje man ska följa! Bäst fungerar det om sammanhållningen mellan kontrabasgruppen och pukorna är stark, då de gemensamt står för baslinjen i musiken. Men, eftersom de sitter i varsitt ”hörn” av orkestern, är det inte heller alltid helt lätt för dem.

Då är det en fördel om man har en dirigent, som man kan lita på. Dels för att de akustiska signalerna man hör runt omkring sig helst ska passa ihop med de visuella man ser genom dirigentens teckengivning - dels för att det ska bli kontur

på det hela och inte en jämntjock smet, där man varken hör några nyanser eller detaljer. Det finns dirigenter, som väldigt gärna pratar om musiken - och ibland pratar sönder den - och det finns dirigenter (mina favoriter!) som utan ord, bara genom utstrålning och tecken, får fram precis den balans de är ute efter.

En orkester kan vara ganska så hård mot en dirigent, som den märker minsta tecken på svaghet hos och som misslyckas med att visa vad han/hon vill få fram. Då är det lätt hänt att orkestern släpper koncentrationen, som ju normalt är enormt hög under repetitionerna, och blir lite av en ”Kindergarten”.

En orkester är egentligen sammansatt av ett stort gäng individualister. Var och en har tillbringat åratal av otaliga timmar ensamma med sitt

Altfiolgruppen RSO Wien, © ORF/Thomas Ramstorfer

WIEN-SWEOR BERÄTTAR

16

hjälp av morföräldrar (i Stockholm), farföräldrar (som kom till oss från Den Haag) och goda vänner. Längre turnéer till Japan, Kina, USA, Brasilien lyckades vi med att bara behöva åka en av oss - vilket ofta blev en dyr månad ”obetald semester”. För ett år sedan åkte min man och jag ffg på 20 år tillsammans på turné igen, till Kina! I gengäld har vi kunnat tillbringa mycket, för andra yrken ovanlig, tid tillsammans med barnen på t ex eftermiddagar - fördelen med att kunna bestämma själv, när man vill öva inför de olika konsertprogrammen. Och våra barn har ändå lärt sig att vara flexibla och tagit vara på den tid vi har haft tillsammans på bästa sätt. Först efteråt har de nog insett att vi delvis har kunnat umgås mycket mera än som hade varit möjligt, om vi båda hade haft ett 9-17-jobb.

Mitt liv i ett litet nötskal - och jag har aldrig ångrat varken yrkesval eller att det (hittills) inte blev ett annat yrke senare!

instrument för att fila på minsta detalj i ton, färg, frasering, nyans, dynamik osv. De flesta professorer undervisar så att de framförallt trimmar fram solister, som ska kunna övertyga vid en provspelning, där man ju på de första ca 3 minuterna ska visa framfötterna på bästa sätt. Vad som sedan behövs i orkestern är emellertid allra minst solister - utom de allra främsta (närmast dirigenten) i varje stämma - utan där handlar det om att kunna underordna sig utan att försvinna, smälta in utan att tappa personlighet och ha öron och andra sinnen på vid gavel!

Det är det som jag älskar med mitt yrke och som fortfarande förtrollar mig allra mest - att få vara del av ett gemensamt skapande, som uppstår just här och nu. Det kan finnas jättemagiska ögonblick även under repetitioner, där alla helt enkelt håller andan för att det är så fantastiskt - i värsta fall kommer inte samma stämning tillbaka vid konserten, även om allt kan vara perfekt ändå. Men i allmänhet bidrar publiken till att vissa magiska ögonblick växer till en helhet och att man känner att man fångar publikens uppmärksamhet. Jag hör till den sortens musiker, som väldigt gärna vill känna kontakten med lyssnaren och även söker blickar och sinnesstämningar under konserten (i mån av paustakter...). Det är lite beroendeframkallande, - jag känner att jag skulle sakna konsertpodiet väldigt mycket - man är kanske lite av skådespelarapa...? Samtidigt tror jag trots allt att det är viktigt för publiken att få kontakt med musikerna som spelar - annars kan man ju sitta hemma i soffan och lägga in en CD istället för att gå på konsert?! Jag är i alla fall glad över att inte sitta i en heltids operaorkester - njuter av våra enskilda operaproduktioner i Theater an der Wien och andas in scendammet med glädje - mitt musikerhjärta trivs bäst på konsertscenen!

Att det inte alltid har varit lätt att förena familjeliv och ”konstnärsliv” kan jag inte neka till. Mycket tid gick under ca. tolv år åt för att organisera våra två Leih-Omas för de delvis omöjliga arbetstiderna, där barnpassning var nödvändigt - eftermiddagar, kvällar, helger, sommarlov. Kortare turnéer kunde vi täcka med

WIEN-SWEOR BERÄTTAR

17

Jag heter Kerstin Winopal och bor sedan 1986 i Wien. Jag är gift med en österrikare, som dock bott 20 år i Sverige. Vi har vår dotter Johanna med familj här i Wien också.

När jag blev ombedd att skriva något om det svenska i mitt liv, började jag naturligtvis att fundera över hur svensk jag fortfarande är, vad som är viktigt för mig som svenska, var jag mest hör hemma. För mig är det så

att när jag åker till Sverige på besök, säger jag att jag åker hem. Men när jag ska åka tillbaka till Österrike åker jag också hem till Wien. Här finns min fasta punkt i livet, här följer jag med i det politiska livet och samhällsutvecklingen,läser dagstidningen, lever vardagslivet, träffar mina österrikiska vänner, som naturligtvis blivit fler genom åren och trivs. Wien är en fantastisk stad att leva i, tycker jag.

Vad som håller det svenska vid liv är naturligtvis att vi talar svenska hemma hos oss, vilket kanske inte är det vanliga i svensk-österrikiska äktenskap. Men svenskan är vårt gemensamma språk. Likaså talar vi svenska med Johanna och vårt barnbarn Linnea. Medger också att jag helst läser böcker på svenska, har alltid en hög med mig från Sverige och tycker att svenska barnböcker är bättre än tyska.

Likaså har de svenska traditionerna vid årets högtider tagits med och firas på svenskt vis, med allt det kan innebära från mat, dryck och pyntning av hemmet, ofta till stor glädje för våra österrikiska vänner. Tänk om vi inte skulle ha vårt glöggparty, vad skulle de göra då?

Känner mig också litet stolt över att vara svensk kvinna, tänk på jämlikhet, möjligheter till karriär etc. När jag läser tidning eller tittar på tv i Sverige, slår det mig hur många kvinnor som syns, sitter i styrelser, har ledarjobb, uttalar sig. Ingen självklarhet i Österrike, här finns det mycket att hämta in och många attityder, som måste ändras. Tänk vad bra jag hade det i Sverige, med dagis, en pappa, som också hämtade och lämnade på dagis, satsning på jobbet av kvinnor etc.. Mina gamla kvinnliga studiekamrater i Sverige, har alla haft bra jobb, trots barn och familj (ibland ser de dock rätt slitna ut). Det präglar naturligtvis samhället.

Men skulle jag vilja flytta tillbaka till Sverige igen? Vet inte om det skulle gå så bra. När jag är på besök är det ju fest, blå sommarhimmel, hög luft och stekt strömming på tallriken. Men så är ju inte vardagslivet.

SVENSKHETKerstin Winopal och Johanna Konrad

WIEN-SWEOR BERÄTTAR

18

Hade en tandläkare som också jobbat i Sverige och kände mentaliteten där. Hans kommentar på min fråga om när jag får äta och dricka igen efter att ha lagat en tand, följdes av ett skratt och löd så här: Ni frågar om ni får lov att göra något, medan en österrikare gör det han vill, tills någon säger ifrån. Tror nog att jag tillägnat mig något av den österrikiska mentaliteten efter alla år här och att den inte alltid passar i Sverige.Det snälla svenska får ge vika för det litet kaxigare österrikiska sättet.

Här i Wien har jag mitt hem - min familj, roligt att Johanna kommit ”hem” till Wien och att familjen utökats med ett barnbarn - och trots allt det svenska, med SWEA och Svenska kyrkan som hjälp. Det är en bra kombination att leva med tycker jag.

Kerstin

Jag heter Johanna Konrad (före detta Winopal) och bor sedan fyra år tillbaka återigen i Wien. Jag föddes i Örebro och flyttade sedan till Linz med mamma och pappa, när jag var 6 år. Det var där jag lärde mig tyska och började i skolan. Tre år senare landade vi i Stockholm igen, där jag besökte tyska skolan, för att sedan slå oss ner i Wien 1986, så som mamma skrivit ovan.

Jag kommer ihåg att jag inte var jätteglad över att flytta till Wien. Jag hade ju varit på besök många gånger eftersom Oma (farmor) och faster Inge bodde här, men allt kändes dock rätt främmande. Har också ett minne av att jag tyckte Wien var väldigt smutsigt för att alla hus var så svarta av allt eldande med kol och olja. När vi kom hit, började jag på ”Gymnasium” och hittade snabbt nya vänner. I början tyckte alla att jag lät tysk – jag hade med mig en tysk accent från tyska skolan – men det gav sig snabbt när Wien-betoningen tog över.

Under alla skolåren besökte vi ofta Sverige. Vi har släkt i och utanför Norr-köping och numera även i Stockholm. Och vi fick besök av svenska vänner. För mig kändes det alltid som att jag var både och – beroende på vem jag hade att göra med, kunde jag välja var jag hörde hemma. Som mamma berättat, pratar vi svenska hemma, så språket har alltid varit en konstant del av mitt liv, trots att jag nu har bott utanför Sverige i 30 år. Dessutom var det alltid självklart att vi firade svensk jul med mera – dessa saker har nog låtit det svenska i mig ”sitta kvar”.

När jag hade börjat studera, beslöt jag att göra en Erasmus-termin i Lund. Väl där märkte jag att jag kanske inte var så svensk som jag trodde – student- och nationslivet tyckte jag allt var lite konstigt efter att ha varit van vid att vara ute och svira i en stor stad. Så vid den tiden i mitt liv var jag nog inte helt säker på var jag hörde hemma – men det hör ju tonåren till!

WIEN-SWEOR BERÄTTAR

19

Jag började jobba inom mobilbranchen i Wien, men kände mig snart insnörd och insåg att jag ville se mer av världen. Med planer att slå mig ned i London ett tag med min (numera) man Christian så småningom, gav jag mig av till Oxford och gjorde en MBA. Men det blev inte helt som tänkt. Istället för att bo tillsammans i London, blev det jag som var där och mannen i livet blev kvar i Wien – det blev mycket flygande hit och dit. Och lite tid att hälsa på i Sverige. I det ’tredje’ utlandet kände jag mig dock mer svensk igen. Där var ju alla någon annanstans ifrån och när man frågade mig var jag kom från, så sa jag alltid att jag är född i Sverige men har bott länge i Österrike. Träffade också på trevliga svenskar i London. Efter en avstickare till Istanbul för att jobba och ett år till i London, tyckte Christian att det fick vara nog – han friade och frågade om jag inte kunde komma tillbaka till Wien. Och så blev det.

Sedan dess har vi fått en liten virvelvind till dotter och lever småbarnsliv med mycket jobb och lite för lite tid att njuta av staden. Som mamma säger, tycker även jag att här finns mycket att ändra på vad gäller jämställdhet (också jämfört med England) – här tyckte de flesta att jag var konstig för att jag fortsatte att jobba efter att ha fått barn och för att jag ville skicka Linnéa till dagis när hon blev ett och halvt år (innan dess finns det ju inte stor chans till en bra dagisplats här). ”Självklart” för alla här, är det nu också så att det är jag som jobbar deltid och tar största delen av barnansvaret.

Hur ser jag nu på min relation till Sverige? Jag vill väldigt gärna förmedla svenska traditioner och ideal till min dotter och jag vill att hon får ta del av några av mina barndomsminnen (Pippi, Emil, den underbara svenska sommarn & Co). Jag är glad över att hennes mormor och morfar finns i närheten och pratar svenska med henne också, så att det inte bara blir jag som förmedlar detta språk till henne.

Själv fortsätter jag att läsa böcker på svenska, lyssna på svensk musik, titta på svenska filmer, som kusinen försörjer mig med och njuta av svenska högtider (mammas förtjänst...). När jag hälsar på i Sverige och landar i Stockholm har jag ännu, efter alla dessa år, en barnslig känsla av att komma hem – det känns helt enkelt ”rent och helt” och jag blir ovanligt lugn inombords. Det stämmer nog som de säger – de första åren i ens liv är väldigt präglande.

Som nybliven SWEA hoppas jag att, trots tidsbrist, få ta del av andra svenskors liv här i ”ut-/hemlandet” och få en mer konstant anknytning till det svenska i mitt liv!

Johanna

WIEN-SWEOR BERÄTTAR

20

SWEA VÄRLDSMÖTE BOLOGNA

SWEA VÄRLDSMÖTE I BOLOGNA5 oktober 2013Karin Wassner

Världsmötet i Bologna sjöd av energi och idéer. Mötessalen var fullsatt av SWEor från Vancouver, Zürich, Sidney, Malmö, New York, ja, nästan alla världens hörn fanns representerade. 164 anmälda konferensdeltagare, många utrustade med smartphones, IPads eller helt traditionellt med papper och penna, lyssnade på föredrag, deltog i diskussioner och ställde viktiga frågor och bidrog på så sätt till ett otroligt konstruktivt och inspirerande världsmöte i Bologna.

Grundandet av SWEA Agneta Nilsson, SWEAs grundare

Under stora applåder gick Agneta Nilsson upp på podiet till talarstolen och presenterades sig kortfattat och sammanfattade sedan på ett mycket personligt sätt, om hur hon i början av 1979, gemensamt med ett par väninnor, lade hörnstenarna till det som en kort tid senare skulle bli grunden till SWEA. Själva idén att bilda en organisation för svenska kvinnor, föddes under julmarknaden i Los Angeles 1978, där många svenskor visade stort intresse för att sammanslutas i ett nätverk. Redan 1980 blev Prinsessan Christina, som är en skolkamrat till Agneta, hedersmedlem i SWEA. I rask takt växte nätverket och ett par år senare grundades SWEA Sverige av bl.a. Ettan Bratt. 1986 delades SWEA Sverige upp i Stockholm, Göteborg och Malmö. I Europa, utanför Sveriges gränser, grundades en tid därefter avdelningarna Paris och London och sedan har det bara rullat på.

Agneta betonade att de tre stipendier som SWEA International årligen delar ut i litteratur, interkulturella relationer och de fyra scenkonsterna, dvs. sång, dans, teater och instrumentalmusik, ska betraktas som mycket viktiga PR-instrument, vilkas utdelning är stora höjdpunkter under SWEA-året. Ytterligare en utmärkelse av SWEA, är Årets Svenska Kvinna, med syfte att uppmärksamma svensk kvinnlig kompetens i utlandet. ÅSK hade premiär 1989, då Ulla Wachtmeister var mottagaren. Sedan dess har en lång rad kvinnor, bland andra drottning Silvia, fått denna utmärkelse.

Avslutningsvis önskade Agneta Nilsson ett dynamiskt och informativt världsmöte och lämnade talarstolen med orden „tjattret och energin här i salen bådar mycket gott för SWEAs vidare utveckling!“

21

SWEA 2013: Dåtid - Nutid - Framtid Kommunikation i en organisation som SWEA Margaret Sikkens Ahlquist, Ordförande, SWEA International

Margaret gjorde en mycket professionell presentation med viktiga kärnmeddelande i Power Point format. Dessa återges nedan på samma sätt.

SWEA Idag 34-åring: ung och vital, nyfiken och modig, mycket har kommit på plats men inte allt Vår förening är 34 år men medelåldern av SWEAs medlemmar är något äldre. SWEA - vår förening Vad har vi gemensamt? Vad förenar oss? » Vår historia och det vi är idag , ger oss en stabilitet som borgar för fortlevnad och kontinuitet SWEA Statistik drygt 7000 medlemmar, i 74 avdelningar, i 33 länder » Vi måste fylla på för att hålla medlemsantalet konstant » Nya förfrågningar kommer från Sydamerika, Australien och Asien Syfte och vision Fullständiga namn: Swedish Women‘s Educational Association International, Inc. Vi är en förening för kvinnor och vi har en koppling till Sverige och utbildning SWEAs styrdokument » Stadgar, riktlinjer och manualer är en förutsättning för vår verksamhet. Dessa är på engelska för att kunna lämnas in till amerikanska myndigheter. » Våra stadgar fastställer våra syften, vårt uppdrag, vår identitet och målsättning » SWEA är en icke vinstdrivande organisation för svenska kvinnor och svensktalande kvinnor SWEAs arbete » Vi stödjer utbildning via våra stipendier och donationer » Vi stödjer medlemmar som flyttar till ett nytt land eller som flyttar tillbaka till Sverige efter en längre utlandvistelse. » Vi stödjer olika projekt som SWEAs styrelse bedömmer vara av svenskt intresse och av speciell betydelse för svenska kvinnor Slogan Världsvid vänskap - Lokalt stöd - Global kompetens SWEA Internationals styrelse 1 Ordförande - väljs av SWEAs medlemmar 1 Vice Ordförande - väljs av SWEAs medlemmar 7 Regionordförande - väljs av SWEAs medlemmar 1 Sekreterare - utses av SWEA Internationals styrelse 1 Skattmästare - utses av SWEA Internationals styrelse SWEAs administration 2 deltidsanställda i ett virtuellt kontor: Katri Olander Serenius och Susanna Olander Dessa två servar hela SWEA genom att sköta ekonomin och medlemsregistret, extern och intern information, samt arkivering av bl.a. alla protokoll. SWEA i ett nötskal » SWEA är ett globalt nätverk med drygt 7000 svensktalande kvinnor i 74 avdelningar och 33 länder » SWEA är den största Sverigefrämjande organisationen utanför Sveriges gränser och vårt syfte är att främja det svenska språket, samt sprida svensk kultur och tradition » SWEA ger donationer och delar ut stipendier för ca 2 miljoner kronor per år

SWEA VÄRLDSMÖTE BOLOGNA

22

Vilka utmaningar står vi inför och hur kan vi förbereda oss inför framtiden? Anita Kasper, Avdelningsordförande i SWEA Frankfurt Heidelberg

Anita delade med sig av sin breda kunskap om organisationsutveckling och betonade vikten av att en organisation är i takt med tiden och att såväl nytänkande och förändring är ett måste, för att organisationen kan fortsätta att vara attraktiv.

SWEAs samarbete med andra organisatoner Agnes Gudmundson Lidbeck, stabsamordnare och pressansvarig på Svenska Institutet (SI)

Svenska institutet är en statlig myndighet med cirka 140 medarbetare i Stockholm, Paris och Visby som arbetar med att öka omvärldens intresse och förtroende för Sverige. SI ska förmedla bilderna av Sverige, „sätta Sverige på kartan“, samt agera som kompetenscentrum för organisationer, företag och personer. För mera information: www.si.se eller @sweden på www.twitter.com

Anförande av Sveriges ambassadör i Rom sedan 2010 - Ruth Jacoby

I korta drag framförde Ruth Jacoby det konsulära uppdraget som kan delas in i 4 punkter: 1. Bistå svenska medborgare som befinner sig i utlandet i svåra krissituationer. 2. Skriva rapporter till regeringen och myndigheter i Sverige om landet där den diplomatiske utsände befinner sig i och därmed hjälpa svenska politiker och beslutsfattare att förstå. 3. Förklara Sveriges position i olika frågor för värdlandet och på så sätt visa upp varför Sverige tycker och beslutar som vi gör. 4. Public Diplomacy, dvs främja Sverige och väcka nyfikenhet och stärka kunskap om hur Sverige hanterar hållbara lösningar i frågor som t.ex. rör jämdställdhet, sophantering (i Italien en ofta återkommande agendapunkt!) barnomsorg, näringslivsstrukturer etc. SVIV - Svenskar i världen Åsa Lena Lööf, styrelseledarmot i Svenskar i Världen (SVIV) sedan 2012 och f.d. Ordförande i SWEA International

1938 grundades Utlandsvenskarnas Förening och avlöstes 1988 av Svenskar i Världen. F.n. finns det omkring 550.000 svenska medborgare ute i världen, världsmedborgare som inte alltid är helt synliga hemma i Sverige. SVIV representerar denna grupp och har fört dess talan i viktiga frågor som t.ex. att brevröstning numera är tillåten var man än bor i världen. SVIV har även medverkat i rätten om att ha dubbelt medborgarskap, vilket infördes 2001.

Ett annat tema som belystes var den höga frekvensen av återvändande svenskar, som har ökat de senaste åren. Denna grupp är t.o.m. den största invandrargruppen med omkring 20.000 återvändare per år. Detta beror i stor utsträckning på de dåliga ekonomiska tider och hög arbetslöshet som råder runt om, främst i Europa. SVIV har länge drivit frågan om hemvändande svenskars situation efter en återkomst till Sverige, och hur denna kompetens skall tas till vara. I denna arbetsgrupp sitter bl.a. Ingrid Westin, SWEA Regionordförande, OEMA. SVIV utnämner även Årets Svensk i Världen. 2013 utnämndes Zlatan Ibrahimovic, fotbollsspelare och idrottsman. För mera information om SVIV: www.sviv.se

SWEA VÄRLDSMÖTE BOLOGNA

23

Under eftermiddagen hölls det 3 workshops à 45 minuter vardera. Alla konferensdeltagare kunde delta i alla workshops, eftersom varje workshop hölls 3 gånger. Första gruppen deltagere fick enligt specifika anvisningar diskutera fram olika förslag, andra gruppen utarbetade lösningar och tredje gruppen fick „sy ett paket“ av det hela. Resultatet kommer att publiceras på www.swea.org.

1. SWEA Framkom - hur ser SWEA ut i framtiden?

Framtidskommittén lät deltagarna arbeta under 45 minuter, med uppdraget att diskutera vad SWEA som organisation bör behålla, ändra eller ta bort, vilket därefter presenterades inför varandra. Inspirerande!

2. Workshop om kommunikation och information inom SWEA Vicky Almstrum, SWEAs IT-expert och engagerad i etableringen av vår nya webbsida

Sociala medier på internationell nivå: • Enöppenfacebookgrupp(förbetalandemedlemmar)ihelavärlden.Engemensamplattform,därvi kan ha en öppen och respektfull dialog om nästan vad som helst. Syftet är: gemenskap över världen. • Enslutenfacebookgruppförspontanaträffar,enslutenLinkedIngrupp • SWEAkanalpåwww.youtube.com (se www.youtube.com, skriv in SWEA international i sökfönstret)

SWEAs nya webblösning: • baseratpåWorldpressMultisite,nyttutseende,nyttsättattarbeta,likheterblandolikaaspekterav alla webbplatser: lätt att navigera och hitta rätt • Justnu:flytta,uppdatera,finslipa» demo: http://swea.tipit.net

3. Barn utomlands och Svenska Språket (BUS)

Barn utomlands & svenska språket (BUS) är ett SWEA-projekt som drivs för att hjälpa föräldrar utanför Sverige med att föra vidare svenskan till sina barn och stötta barnens flerspråkighet. Projektet utbildar och inspirerar föräldrar genom webbinarier, språkmöten och en artikelserie i SWEA-tidningen FORUM. Workshopdeltagarna diskuterade i smågrupper, om vilka erfarenheter var och en har med sina barn och det svenska spåket utomlands. Monika Bravo Granström presenterade sin nya bok: I love svenska -Hjälp flerspråkiga barn i utlandet med svenskan.

För mera information: www.swea.org/default.aspx?mid=9083

SWEA VÄRLDSMÖTE BOLOGNA

24

ÖEMAS REGIONSTYRELSEMÖTEEmelie Laurin

I samband med världsmötet som nyligen ägde rum i Bologna hade vi även möten i regionstyrelserna. SWEA är indelat i sju regioner, och Wien tillhör regionen ÖEMA, som står för Östra Europa och Mellersta Asien. I vår region ingår Zürich och Genève, Stockholm och Västerås, Budapest, Istanbul, Dubai, Athen, Moskva och München. Tidigare hörde även Warsawa till vår region, men den avdelningen finns inte längre, eftersom de inte fick ihop någon styrelse och många av svenskarna där har flyttat hem. Vi har regelbundna styrelsemöten via telefon och internet med ungefär sex till åtta veckors mellanrum då vi diskuterar vad vi gör ute i avdelningarna och byter idéer och erfarenheter. Vi ses allesammans en gång per år i samband med större SWEA-evenemang, som nu sist i Bologna.

Det formella årsmötet föregås alltid av ett mer informellt förmöte där vi diskuterar det materialet som ligger till grund för beslut som ska tas under själva styrelsemötet. Vi diskuterar även olika aktuella teman på en mer övergripande nivå, såsom PR och marknadsföring, medlemsrekrytering, donationer och stipendier och andra aktiviteter. Det är fascinerande att se hur SWEA nästan fungerar som ett stort internationellt bolag. Allt är så affärsmässigt och alltid väldigt inspirerande. En stor fördel med att ha ett årsmöte för regionstyrelsen i samband med ett världsmöte är att det är så många personer med viktiga funktioner inom SWEA på plats, vilka kan vara med och informera om vad som är ”på gång” inom SWEA internationellt. En stor del av det informella mötet på fredagsförmiddagen gick därför åt att lyssna på korta och rappa presentationer på löpande band från bland annat PR-kommittén och arbetsgruppen som jobbar med SWEAs nya webblösning.

PR-kommittén informerade om det senaste som tagits fram vad gäller marknadsföringsmaterial för SWEA internationellt. SWEA är ju ett skyddat varumärke och vi har klara och specifika regler och riktlinjer för hur varumärket får användas.

Det kan låta lite tekniskt och byråkratiskt, men genom att ha ett tydligt regelverk kring vår grafiska profil och varumärkesanvändande så kan vi också garantera att varumärket SWEA alltid uppfattas som seriöst och förknippas med kvalité. PR-kommittén gör verkligen ett hästjobb i att förse hela föreningen med proffsigt och snyggt reklammaterial som också vi i lokalavdelningarna är fria att använda. Det gäller bland annat informationsmaterial, banderoller, loggor, visitkort och annat som kan tryckas. Allt detta finns tillgängligt via vårt intranät (kanslisidorna) på SWEA-webben, så ta kontakt med någon i styrelsen om du är intresserad av materialet.

En annan viktig presentation - och ett viktigt ämne för SWEA just nu – är övergången till den nya webblösningen. Även där jobbar en liten grupp hängivna medlemmar hårt för att se till att föreningens ansikte utåt är snyggt, seriöst och säljande. Fokus här ligger på att framställa SWEA som en modern och ungdomlig organisation med plats för alla slags kvinnor. Hemsidan har således blivit en viktig del i arbetet med att flytta fokus på fördomen om SWEA som en ”föråldrad tantklubb” till bilden av SWEA som en komplex och bred förening, vilket den ju faktiskt är. I Bologna fick vi en snabb men matnyttig genomgång av hur sidan är strukturerad och hur det är tänkt att vi i lokalavdelningarna ska jobba med den i framtiden. Verkligen superintressant och motiverande att få ta del av resultatet av det jättejobb som de här tjejerna gör för SWEA, helt ideellt och på sin fritid.

Minst lika viktigt var naturligtvis också det formella årsmötet som vi hade samma dag, men faktum är att det tidsmässigt bara utgjorde en liten del av fredagens totala mötestid; när vi väl är klara med alla våra diskussionspunkter på förmötet och har gått igenom det innehållsmässigt mest viktiga, så behöver vi aldrig mer än en dryg halvtimme att klubba igenom det som står på agendan, vilket ofta är återkommande rutinärenden som aldrig kräver några större

SWEA VÄRLDSMÖTE BOLOGNA

25

på fassader och taktegel, men Bologna har även politiskt mycket länge varit rödfärgad.

Staden kallas också “la dotta“, den lärda. Här grundades världens första universitet 1088. Och universitetslivet präglar staden än idag. Vi kunde under vår promenad se en del studenter som efter sin examen gick genom staden, smyckade

diskussioner. Vid det här mötet brukar vi också gå igenom våra avdelningsrapporter som syftar till att sammanfatta verksamhetens utveckling under det gångna året samt att erbjuda de andra styrelseledamöterna möjligheten att ställa frågor till de olika avdelningarna och få tips och råd. Nytt för i år var dock att Ingrid Westin, vår ytterst

mötesrutinerade regionordförande, hade bett oss att rapportera in uppgifterna i god tid före mötet, så även den punkten lyckades vi effektivisera på vårt sedvanliga proffsiga vis och det är ju precis just så vi är.

SWEA VÄRLDSMÖTE I BOLOGNAFörnöjelser utanför mötesprogrammetEva Jurkowitsch

Jag hade för första gången tillfälle att som vanlig SWEA-medlem utan styrelsefunktion deltaga i detta stora SWEA-möte. Vi var 400 SWEor från alla världens hörn, som invaderade Bologna den 3-6 oktober 2013. SWEA Wien deltog med 17 medlemmar, varav sju kom från Salzburg-gruppen.

Eftersom jag den här gången var fri att deltaga i utflyktsprogrammen, istället för att arbeta inom regionstyrelsen för SWEA Wiens räkning, njöt jag av, att under som vanligt mycket lättsamma former, göra nya SWEA-bekantskaper och fira kära återseenden.

SWEA Rimini, som organiserade detta VM hade ställt samman flera trevliga möjligheter till förnöjelser utanför mötesprogrammet och nio av Wien-SWEorna började med att promenera in till stadens centrum för att äta en typisk lunch alla Bolognese i en av stadens fina traditionsrika restauranger. Det blev spaghetti bolognese för de flesta av oss.

För att förbränna några kalorier gick vi på eftermiddagen på en guidad stadspromenad och tittade på stadens markanta byggnader och platser. Kyrkan San Petronio vid Piazza Maggiore är vigd åt Bolognas skyddshelgon, den helige Petronio. Vi fick veta att Bologna kallas för “la rossa“, den röda, på grund av den röda färgen

SWEA VÄRLDSMÖTE BOLOGNA

26

ost som uppfyller lika stränga framställnings- och kontrollkriterier som skinkorna. Osten görs av mjölk från kossor på plats, som mjölkas två gånger dagligen, löpe tillsättes och mjölken hettas upp. En del vassla tillsätts och det hela får stå till nästa morgon för att ostmassan ska sjunka till botten. Denna samlas sedan upp i stora linnedukar och pressas i runda formar. När ostarna stelnat, kommer de i stora kar med saltlake och därefter staplas de för lagring i minst ett år och en dag i stora hallar, som är fyllda från golv till tak. Även under lagringstiden pysslas osten om och blir vänd och avborstad varannan dag. Slutligen kommer experten med en lite klubba och knackar på osten för att avgöra om den har rätt klang. Bara den som låter som den ska får godkänt. Även här fick vi tillfälle att smaka och mumsa i oss tjocka bitar av osten tillsammans med gott vitt bröd och vin.

Därefter hann vi med en kort guidad promenad i Parma, som i år firar sin store son Giuseppe Verdi. 200-årsjubiléet av hans födelsedag, den 10 oktober, har gett upphov till massor av Verdi-evenemang under hela året 2013.

På fredagkvällen deltog ca 150 SWEor i en jazzkväll med middag på Cantina Bentivoglio.

med lagerkransar. En av Bolognas berömda universitetslärare är författaren Umberto Eco.

Det tredje smeknamnet som staden har är “la grassa“, den feta. Det namnet syftar på Bolognas mattradition, som innehar en central ställning i det dagliga livet. Tagliatelle och ravioli liksom mortadella uppfanns här och runt om i regionen Emilia-Romagna produceras ytterligare kända godbitar, som parma-skinka och parmesanost i Parma och balsamvinäger (den äkta) i Modena.

På kvällen samlades ett par hundra SWEor till en mingelkväll där en stor buffé stod framdukad med alla möjliga lokala rätter. O, så underbart att få tillfälle att träffa Karin igen, San Francisco-SWEA, som jag lärde känna på efterresan efter VM i Washington, Helene från Aten, som blev en vän vid VM i Kuala Lumpur, alla Salzburg-SWEorna, Karin och Lotta från Helsingborg, som är före detta Wien-SWEor och nu tillhör SWEA Örestad och många, många andra. Det var glatt och livligt som vanligt och sorlet av alla svenska röster steg och ekade i huvudet, så att det tog ett bra tag, innan jag kunde varva ner och somna framåt natten.

På fredagen åkte jag med en busslast SWEor till Parma. Andra alternativ var en pastakurs, utflykt till keramikmuséet i Faenza, shoppingtur till Castelguelfo-Outlet eller Modenabesök.

I Parma besökte vi en producent av parmaskinka. För att skinkan ska få heta äkta prosciutto crudo di Parma, alltså lufttorkad parmaskinka, måste grisen vara född och uppväxt där och efter slakt genomgår skinkorna saltning och tvättning i flera omgångar och torkning i speciella lagerhallar. Därefter kommer den slutliga kvalitetskontrollen som utförs av stränga experter. De sticker in en syl av hästben i skinkan och luktar sen på sylen om skinkan luktar som den ska. Om luktprovet är OK får skinkan sitt sigill, som utvisar den som äkta prosciutto di Parma. Vi fick naturligtvis också smaka på skinka och skölja ner den med lambrusco, ett regionalt mousserande vin.

Parma är inte Parma utan parmesanost och tillverkning av sådan blev vi också insatta i. Den skyddade ursprungsbeteckningen ges bara till den

SWEA VÄRLDSMÖTE BOLOGNA

27

SWEA VÄRLDSMÖTE BOLOGNA

Det serverades återigen massor med god mat och trevlig musikunderhållning. Detta vet jag själv bara genom hörsägen, för jag gick med Ingela och Kerstin i lugn och ro till en liten trattoria i stan och smakade antipasti och pasta och vin och vilade öronen från det ibland öronbedövande SWEA-tjattret, innan det var dags att stupa isäng och lyssna på kudden.

Lördagen bjöd för min del på en bussfärd till Modena. Vi besökte stadens centrum med den utomordentligt imponerande katedralen som påbörjades 1099. Jag kikade försiktigt in i kyrkan där det just pågick en gudtjänst och fick en snabb blick på den vackra romanska interiören med fantastiska marmordekorationer. Man har befriat kyrkan från dess barocka utsmyckningar och därför förmedlar denna byggnad idag sin ursprungliga stämmning.

Vid sidan av katedralen lutar lite snett det 88 meter höga klocktornet, som påbörjades samtidigt med katedralen, men som blev färdig först över 300 år senare. Tornet, som kallas Ghirlandina är stadens kännetecken och höjer sig dominerande över stadskärnan. Fassaden är rikligt dekorerad med girlanger och figurer i romansk stil.

Vi promenerade tillbaka till bussen, som väntade på oss vid det enorma Palazzo Ducale, furstefamiljen Estes palast från 1700-talet, som idag rymmer en militärakademi. En och annan ung vacker officersaspirant i sin vackra uniform fick jag syn på, men dom tittade inte åt mitt håll....

Efter den kulturella delen övergick vi till att lära oss allt om hur äkta balsamvinäger från Modena tillverkas. I familjen Casellis företag produceras denna enligt den traditionella metod, som krävs för att varan ska bli klassificerad som äkta. Först kokar man druvsaften som sedan får jäsa till vin. Vinet fylls på träfat, men faten förslutes inte utan öppningen övertäcks bara med linnelappar, som tillåter luftens syre att oxidera alkoholen till ättika. Dessutom avdunstar en del av vätskan efterhand och då tar man och fyller över hälften i ett lite mindre träfat och fyller på det första med nästa års produkt. Så fortsätter man år för år och det resulterar i en hel linje av träfat av minskande storlek som slutligen innehåller en

alltmer koncentrerad, oerhört aromatisk aceto balsamico. Denna säljs i små runda, bukiga flaskor á 100 ml i två varianter: antingen 12 eller 25 år gamla. Man får betala lika mycket som för en fin parfym, men så använder man den också bara droppvis och häller den inte soppskedsvis över salladen. Vid lunchen fick vi tillfälle att smaka olika kvalitéer av balsamvinäger och äta av olika maträtter som parfymerats med de tolvåriga dropparna. Till och med på efterrätterna användes de. Jättegott!

På lördagkvällen var det som vanligt dags för den avslutande galamiddagen. Det var en större utmaning för organisationskommitten, kan jag tänka mig, att hitta en lokal som rymmer 400 SWEor sittande vid festligt dukade bord. Platserna vid borden lottades ut så att vi återigen hade chansen att sitta bredvid någon förut okänd SWEA. En ung Rimini-SWEA, ackompanjerad av två italienska killar, sjöng svenska sånger av bl.a. Evert Taube och bidrog ytterligare till den helsvenska stämningen.

Under kvällen tilkännagav SWEAs grundare Agneta Nilsson vinnaren av SWEAs tidnings-tävling, SWEA Singapore. Hedersomnämnanden fick även London, Holland, Moskva och Zürich-Genève och SWEA San Francisco hedrades för den bästa titelbilden. Vid sidan om hörde jag, att även vår tidning hade tillhört favoritkretsen och det är väl en sporre för kommande tidnings- arbete!

Efter dragning av vinnarna i lotteriet med många fina priser, tal av SWEA Internationals ordförande Margaret Sikkens Ahlquist, med tackord till organisatörerna, väntade efterrättsbuffén och ytterligare musikunderhållning av en ung dansk sångerska med band. När senare på kvällen Abbas Dancing Queen intonerades, stormades dansgolvet av SWEorna, som alla kände sig som drottningar för kvällen. Till slut var det dags att kramas förväl och uttrycka förhoppningen om att vi kan ses igen vid nästa SWEA-VM i Arizona 2015. På söndagen reste en del av SWEorna vidare på efterresa, antingen till Piemont eller till Amalfikusten och jag själv styrde kosan mot flyget till Wien.

28

FOTOGALLERI

SWEA VÄRLDSMÖTE I BOLOGNA3 - 6 oktober 2013

29

FOTOGALLERI

30

SWEA WIEN 15-ÅRSJUBILEUM26 september 2013

FOTOGALLERI

31

FOTOGALLERI

32

WIEN-SWEOR BERÄTTAR

VÄNDPUNKT I LIVEToch kvinnliga katolska prästerMia Kainz

Årskiftet 2010-2011 hade jag kommit till en vägs ände och det var dags att prova mina vingar - att flytta från Sverige och möta min framtid i Österrike.

Bakom mig i hemlandet lämnade jag ett fast jobb med stadig inkomst. Framför mig låg ett nytt liv utan jobb, ingen inkomst och utan kunskaper i mitt nya hemlands språk. Trygghetsnarkoman som jag är hade jag dock en plan i bakfickan - att avsluta de akademiska studier som sysselsatt mig vid sidan om mina diverse arbeten sedan 1996. Jag googlade efter heltidskurser som kunde läsas på distans från Sverige, då ekonomiskt stöd från CSN behövdes för att kunna försörja mig tills framtiden pekade ut en klarare riktning. Det jag fann var religionsvetenskap och, handen på hjärtat, det var inte riktigt det jag tänkt mig, då jag sett mig själv i framtiden som chef på ett internationellt företag. Jag hade dock inget val, pengarna behövdes!

Studierna började och att läsa om olika religioner från dåtid och nutid var ok. Jag kan inte säga att jag brann speciellt för ämnet förrän det var dags att skriva min första mindre uppsats, B-uppsatsen. Jag funderade fram och tillbaka på ämnet. Med tanke på min bakgrund som officer och tidigare universitetsstudier om olika organisationer ur ett genderperspektiv funderade jag på om inte dessa tidigare erfarenheter skulle kunna tas tillvara i mina studier. Jag hade skrivit ett PM om huruvida bolagsstyrelser skulle tvingas att kvotera in kvinnor eller ej och dessa tankegångar fick mig att bli intresserad av att undersöka argumenten mot kvinnor i ledande roller inom de olika religionerna. Titeln på uppsatsen blev Kvinnor som imamer - en reell möjlighet i det västerländska samhället?

Jag fick en otrolig respons på B-uppsatsen och min religionsvetenskapliga framtid var utstakad. Under våren 2013 skrev jag C-uppsatsen som en fortsättning på temat kvinnor som imamer men inom en islamsk kontext. Under mina efterforskningar för C-uppsatsen landade jag in på en hemsida, driven av kvinnliga katolska präster. Först trodde jag att jag läst fel, men vid en djupdykning om ämnet uppenbarades en brusande kittel av kvinnor och män världen över som vill se kvinnor som präster även inom den katolska kyrkan. Ämnet för D-uppsatsen stod klart: en jämförelse av argumenten som fördes för och emot kvinnor i ledande religiösa roller inom islam och katolicismen. Jag valde sedan att även jämföra dessa argument med de argument som framförts i Sverige mot kvinnliga präster. Min slutsats blev att argumenten var i stort sett desamma i alla tre religionerna.

Det jag kom fram till var att det finns kvinnor som kan bli katolska präster, om man enbart ser till de ”formella” kraven det vill säga utbildning och stor

33

WIEN-SWEOR BERÄTTAR

kunskap om religionen. Den översiktliga genomlysning jag gjorde visade att det inte är det religiösa kunnandet eller tanken att män och kvinnor är jämställda inför Gud som hindrar kvinnor från att leda de gemensamma bönerna. Det är istället en rådande patriarkalisk struktur som tilldelade kvinnors roller genom manlig tolkning från den tid då skrifterna skrivits. Inom katolicismen har man konsekvent hoppat över de passager i Nya Testamentet, där kvinnor agerat som apostlar i Jesus namn och också där Jesus lyft kvinnorna och respekterat dem enligt evangelierna. Dessa evangelier som faktiskt är skrivna av män - för män. Om kvinnorna inte hade någon viktig ställning i Bibeln hade dessa passager där deras viktiga funktion beskrivs, kunnat tas bort helt. Men kvinnoporträtten finns kvar. Inom katolicismen har man också gett män, som inte varit präster, kardinalstatus för att kunna behålla sin kyrkliga makt genom historien.

De kvinnor som idag verkar som katolska präster, har blivit prästvigda enligt den apostoliska traditionen, men där tidigare påvar förskjutit kvinnorna från kyrkan, d. v. s. där man spontant och till synes utan anledning avvikit från de egentliga prästvigningsreglerna. Den nye påven Franciskus sägs i en artikel från september 2013 (i den spanska tidningen El País) överväga att tillsätta en kvinnlig kardinal. Påven minns kanske att hans egen rörelse, Jesuiterna, var bannlysta som kättare inom katolska kyrkan - idag är han dess högste ledare. Kyrkan har tydligt visat att den kan förändras genom historien. Vi ser att allt fler kvinnor utbildas och argumenterar för jämställd och jämlik plats i samhället, där även religionen utgör en betydande del, vilket skulle kunna öppna upp för att de kvinnliga katolska prästerna kommer att bli erkända av den katolska kyrkan.

Min slutsats klargjorde i alla fall att frågan om kvinnliga religiösa ledare inte har så mycket med religiösa budskap att göra utan mer med manliga principer, då dessa principer också visat sig vara desamma som framfördes i argumentationen mot kvinnor i bolagsstyrelser.

Ni som blivit nyfikna och vill läsa uppsatsen i sin helhet (65 fullmatade sidor) kan mejla mig på: zzat2005@gmail.com

Ni som vill läsa mer om kvinnliga katolska präster kan gå till följande hemsida: http://romancatholicwomenpriests.org

34

Cissie Jerey

Svärfar dog i höstas efter en lång tids kamp. Han blev 73.

När man dör i bergsbyarna, sker allt enligt gammal tradition. Det kan variera lite, beroende på vilken by och detta är sederna i Tamsweg.

Svärfar dog en måndagseftermiddag. Redan samma kväll var kransar och blommor beställda, Gasthaus reserverat, och tryckeriet hade börjat trycka upp alla Partezettel och Gedenkbilder. På tisdag skickades dödsannonsen (Partezettel) ut till samtliga vänner, grannar, arbetskamrater, föreningsmedlemmar osv. En Partezettel är ett tryckt blad med bild på den som har dött, information om när vakor och begravning är och namnen på de närmaste sörjande. Jag tror att vi skickade ut 1400 st.

Onsdag kl 9 började första vakan. Hela familjen stod uppradade till höger om kistan i vakhuset. Folk började komma, nästan alla hade ljus med, en del bundna med blommor eller gröna kvistar. Alla skakade hand med oss, kondolerade och välsignade sen kistan med vigvatten. Sen ställde de sig till vänster om kistan och bad tyst rosenkransen. Vi stod där hela dagen till kl 19 då kom kyrkovärden och bad rosenkransen högt med alla. Jag tror att det kom ca 500-600 personer under dagen. Så länge det var folk inne fick vi inte sitta ner och det gällde även barn! På dom nästan elva timmar vi var där, satt vi 7 min!!

Torsdag var det vaka mellan 9-12. Det kom ca 300 personer och jag hade svullna och ömma fingrar efter allt skakande. Sen blev det en kort lunch rast med färdiga smörgåsar. Och toa-köer! Sen gick vi i samlad trupp till torget där kistan nu stod uppställd med kransar och musik kapellet väntade. Återigen en massa människor som ville kondolera.

Sen började marschen till kyrkan. Först i ledet gick musiken som spelade en sorgemarsch, sen gick prästen med sitt följe tätt följd av kistan som kördes på rullande bår. Sen kom diverse dignitärer, ett 10-tal veteraner och min man och jag. Efter oss gick min mans båda systrar med sina män och därefter alla barnbarnen. Svärfars systrar med familj gick sen och efter dem kom alla andra. Det var ett långt tåg, flera hundra meter. Vi gick till kyrkan där begravningsmässan lästes, vilket tog lite drygt en timma.

SORG I TAMSWEGEn gammaldags begravning i byn

SAMHÄLLE OCH KULTUR

35

Samtliga fick en Gedenkbild. Det är en liten vikt biljett med en andaktsbild på framsidan och inuti en bild på den som har dött, namn och datum.

Sedan tågade vi genom byn till kyrkogården. Polisen stoppade trafiken så vi kunde gå mitt i gatorna. När alla hade kommit fram till graven välsignades kistan och firades ner. Sedan var det dags för alla förutom familjen att ta farväl. Familjen stod lite vid sidan om. Först gjorde personen korstecknet över kistan med vigvatten, kastade ner en skopa jord, därpå eventuellt blommor. Detta upprepades flera hundra gånger. En hel del kom fram till familjen och kondolerade för andra eller t o m tredje gången. Till slut var det vår tur. Nu fanns det inga som tittade på och alla kunde gå fram när dom ville, det fanns ingen rangordning mer. När alla var klara var det dags för ”Leichenschmaus”. Det är måltiden som ges till de närmaste, vänner, grannar, släktingar och prästen med följe.

På Gasthaus var det förbeställt och alla fick schnitzlar. Prästen bad bordsbönen och sen slamrade besticken. Efter mat och dryck blev det kaffe och tårta. Musikkapellet fick ett par ”Frankfurter” med en stor öl, veteranerna skulle ha en stor öl och två „Salzstangerl“, vilka kallas för „Leichensalzweckerl“. En grupp fick „bara“ en stor öl. Det varierar beroende på ……….ingen aning. Har frågat varför musikerna skulle ha korv och veteranerna bröd men svaret är alltid detsamma: det är sed!

Till jul ställdes en mini julgran mitt på graven. Med gula vaxljus, små julgranskulor och halmstjärnor. Den stod kvar till kyndelsmässodagen (Maria Lichtmess), den 2 februari. Då är julen slut.

Till våren ställdes gravstenen tillbaka då kistan hade „satt sig“. På den en porslinsbild av svärfar högst upp ovanför bilden på svärmor. Och under dem ytterligare en generation med porslinsbild och text.

Svägerskan, som är bosatt där, ser till graven minst en gång i veckan. Blommor och dekorationer växlar med säsongen, men även med modet. I höstas var det orange och lila som var högsta mode. Ljus, vigvatten plus kvist, tändare och blommor finns alltid vid graven. På den dödes dödsdag och födelsedag läses en extra mässa. Graven smyckas då extra fint.

SAMHÄLLE OCH KULTUR

36

Precis på dagen en vecka efter att jag snabbt och smidigt, utan tårar och tandagnissel, flyttat ifrån min sambo och lämnat alla oönskade saker i vårt föredetta gemensamma hem, hamnade jag på sjukhus och genomförde en smått komplicerad magoperation. En dock ofarlig tumör i valnötsstorlek som trasslat in sej i tjocktarmen snittades bort och höll mej till sängs några veckor. Den ödmjukheten inför livet och alla dess fantastiska gåvor som en svag sjukling stirrande på en vassgul vägg besitter, försvinner ungefär lika snabbt som man slagit upp sjukhusportarna, girigt sugit i sej den friska aprilluften och sakta stapplar ut i vardagen. Ytterligare några veckor senare smuttande på sitt första glas vin.

Så plötsligt står man där i livet. 35 år. Ensamståaende mamma som snudd på aldrig varit singel i hela sitt liv. Var det inte det här jag ville? Friheten att göra precis som jag vill och bara njuta av livet. Definitionerna skulle kanske ha varit lite tydligare före uppbrottet. Men nu är det försent. Bara att bita ihop. Börja om från början. Med vadå? Livet. Ok. Men var är han nu då, när jag äntligen står här och väntar och är redo? DRÖMPRINSEN. Med stort D. På den vita hästen med böljande man. Stilig, ståtlig, fantastisk och alldeles, alldeles underbar! Ja just det. Dax att vakna upp. RIIIIIING!

Komisk nog har ofta andra personer mer problem med att man är singel än man har själv. „Du ska se, du hittar nog den rätta till slut“. Plötsligt vimlar det av godhjärtade vänner som vill hjälpa en på traven och försöka tutta ihop en med diverse kavaljerer, som man vänligt men bestämt måste avtacka (innan man sätter vänskapen på spel – skulle man inte vilja gifta sej med den av väninnan utvalda kumpanen. Naturligtvis med tjing på gudmors titeln till barnen inklusive). Mycket på grund av ovannämnda skäl drar man sej helst för att överhuvudtaget visa sej på parfester, med några få inbjudna singlar, för att helt enkelt slippa de uppmuntrande blickarna med väsande sned mun a la Bridget Jones mamma:

„Ni skulle ju passa jäääääättebra ihop“, eller „Honom skulle jag ta – om jag inte var gift själv“. Så så.

Tackade dock ja till en weekendresa till Berlin på fyr-man-hand med den tydligen så charmanta Markus, som jag endast sett på bild, men som lovordats dyrt av min kompis. Resan bokad och bara att vänta på D-Day. Tre dagar innan den planerade avresan så meddelas det genom säkra källor att Markus gått och kärat ner sej i en Brigitte och således måste lida kval i dagarna tre. Sånt som kan hända. Men vi hade säkert inte passat ihop ändå. Fast han var jättetrevlig. Men som vi alla vet, tar man inte in kossan i köket bara för att ho’ är snäll.

Så mitt i alltihopa frågade en kompis om jag provat på nätdejting. Vadå - man kan väl inte hitta sin drömprins på nätet? Det kan man tydligen visst! Det är jättepopulärt. Jaha. Ja dåså. Ett försök kan det väl vara värt...

Sagt och gjort. Letade upp den rekommenderade sidan Parship för att skrida till verket. Efter en timmes (!) personlighetstest med komplicerade frågor, psykologitest samt märkliga bilder har portalen räknat ut en utförlig utvärdering av just dej. Och kanske framför allt – vem som passar i hop med dej! Innan man ens har hunnit färdigställa sin unika, intressanta, roliga och spännande profil med sin egna text har man hunnit få mail från intresserade kandidater. För att kunna se bilden eller överhuvudtaget kunna svara måste man lydigt dra upp Visakortet ur plånkan och knappa in siffrorna. Vem kan motstå när man kommit så långt!? Därute finns det någon som matchar perfekt med dej och dina kriterier på en partner! Det är verkligen fascinerande hur snabbt man kan bygga upp en bild av någon man aldrig träffat. Kanske är just han den rätta!

Maria Wembelius

NÄTDEJTING

SAMHÄLLE OCH KULTUR

37

Tyvärr blev jag inte slungad tillbaka till verkligheten på en gång för att jag råkade kära ner mej i min första internetdejt. Efter ett antal chat, mail och telefonerande så bestämde vi oss för en real-date på bowling hallen Brunsvik. Den fantastiska kvällen (trots nederlag i spelet) slutade på MQ med lite vin samt tilltugg och var början på en liten romans. Vi passade dock inte så bra i hop som jag hoppats på. Trots så många matching-poäng enligt Parship. Det var någonting som fattades. Något viktigt. Väldigt viktigt. Nämligen real love. Och jag vägrar nöja mej med mindre när jag har offrat så mycket!

Ja ja, mitt internet-dejting-abonnemang på ett halvår hade ju inte gått ut än, så det var ju bara att glatt försöka igen. Nu är det ju tyvärr så att många av de människor som söker en potentiell partner därute i cyberspace inte besitter samma verklighetsuppfattning som man själv är begåvad med. Svarar man inte helt ärligt på testfrågorna och lägger upp 10 år gamla kort så kan sällan förvåningen vid en livedate uteslutas. Risken är ju väldigt stor att den personen som enligt profilen gärna joggar/cyklar/bergsklättrar gör det en gång om året eller har provat på det en gång och i verkligheten är en soffpotatis vars högsta sportkvalifikation ligger i att heja på fotbollsspelarna i rutan. Hur kan man dessutom råka kryssa i icke-rökar-rutan när man drar i sej tv