Samtal om samtal om kultur

Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle

E D D Y N E H L S

Samtal om samtal om kultur

Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle

Eddy Nehls

ISBN: 978-91-983654-0-5

i

Förord

Detta blir min fjärde bok i eget namn, och min första som docent. Samtidigt som jag denna gång tagit mindre hänsyn till andra är detta en bok som skapats mer i samverkan än de tre första. Jag ser boken som ett samtal och liksom alla samtal krävs samtalspartners. Referenser presenteras löpande, men det finns ett antal människor som inte syns men utan vars hjälp boken aldrig hade kunnat skrivas. Tack …

Johan Fornäs, utan vars uppmuntran jag aldrig kommit på idén att skriva boken.

Martin Gellerstedt, som läste en tidig version av boken och kom med konstruktiv kritik.

Bokförlaget Daidalos som refuserade manuset, men som gjorde det på ett så pass inkännande och uppmuntrande sätt att jag orkade och vågade jobba vidare.

Alla läsare och kommentatorer på min blogg Flyktlinjer, där delar av boken publicerats i en första rå och oredigerad form.

Annika Theodorsson för tålamod och ovärderlig hjälp med korrektur och konstruktiv kritik, i flera omgångar.

Ett stort tack riktas även till min dotter Agnes Nehls som hjälpt mig att konvertera boken från Word till elektroniskt format.

Kunskap om kultur kan ingen nå på egen hand, därtill är både kulturen och kunskapen allt för komplex och föränderlig. Bildning behöver uppvärderas och det lärda samtalet tas till heder igen. Det är så jag ser på kunskap och kultur, som resultatet av samverkan, eller som samtal, och det gäller även hållbarhet. Fler behöver lyssna på och lära av varandra. Ingen människa är en ö och ensam är inte stark. Det är villfarelser som vi måste ta oss ur om arbetet med hållbarhet ska kunna bära frukt. Vi är alla ensamma tillsammans. Utan varandra klarar vi oss inte på egen hand.

Vid skrivbordet i Lerum, en solig dag i september 2016

Eddy Nehls

ii

Innehållsförteckning

Inledande inledning 9Avslutande inledning 29Ett slags samtal, om kunskap och kultur som samtal 48Referenser 112Fotnoter 118

iii

Tankar om kunskapsteori för ett hållbart samhälleFörslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, är undertiteln till tre böcker om hållbarhet. Denna bok är en av de tre. Det finns ingen inbördes ordning mellan böckerna. Jag ser dem som en tredelad helhet, eller tre ingångar till samma problem. Ingen av böckerna är överordnad den andre och det går att börja med vilken som, lite beroende på vad man är intresserad av. Var och en av böckerna utgår från ett begrepp hämtat från den tänkandets verktygslåda som de franska filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari lämnade efter sig: Samtal, Rhizom och Nomadologi. Tre begrepp som ytterst handlar om hållbarhet, eller som i alla fall kan användas för att förstå förutsättningarna för ett hållbart hållbarhetsarbete. Böckerna är skrivna mer för att väcka tankar, än för att överföra information. Jag vill inte undervisa, tänker snarare högt för att förmedla förståelse. Vill inte förklara hur det är, för det vet ingen med säkerhet. Och det är också poängen med böckerna, att visa just det. Utgångspunkten är att det inte finns ett enda giltigt svar på frågan om hur samhället blir hållbart, vad som måste göras eller vad som är den bästa vägen fram. Böckerna riktar blicken mot det som är potentiellt betydelsefullt, och bjuder in till dialog. Hållbarhet är en fråga som rör alla och det är avgörande att många engagerar sig i arbetet. Böckerna innehåller därför massor av olika uppslag och exempel att tänka med. Ambitionen har varit att resonera, snarare än argumentera. För att knyta samman böckerna skulle man kunna säga att mina ”samtal” med Deleuze och Guattari är tänkt att locka till andra samtal, samtal om kunskap och kultur, om ordning och struktur samt förändring och tillblivelse. Det som händer mellan är betydelsefullt, resultatet av kommunikation och vardagligt handlande. Det är där som både problemet med och lösningen på frågan om hållbarhet finns, mellan dig och mig och alla andra, på gott och ont.

Hållbarhet är inte en fråga som kommer att lösas av experter, för det är först när många människor tänker och agerar tillsammans på sätt som är långsiktigt hållbara som samhället blir hållbart. Det är aldrig någon annans problem, och ansvaret för hur det blir är inte politikernas. Hållbarhetsfrågan ägs av oss alla tillsammans, och svaret på frågan skapas av oss, oavsett hur det ser ut. Samma sak gäller för kulturen och kunskapen. Böckerna handlar inte bara om hållbarhet, utan om förutsättningarna för ett annat samhälle och en annan syn på kunskap och organisering. Böckernas innehåll är resultatet av många års forskning och studier, snarare än en redovisning av forskningsresultat. Efter att jag blev docent 2011 tycker jag att jag både har mandat och skyldighet att göra något som jag tror på, där jag inte kompromissar, och resultatet av det arbetet presenteras här.

Med åren har det blivit allt tydligare vad som är den röda tråden i min forskning; dels sätt att se på och hantera komplexitet, dels förutsättningar för förändring. Båda temana har med hållbarhet att göra. Hållbarhet är ett komplext problem utan enkel och entydig lösning, och för att samhället ska bli hållbart krävs något slags förändring, oklart på förhand vilken. Därför behövs samtal. Sökande, lyssnande och nyfikna samtal, vars mål är ömsesidigt utbyte av kunskap och fördjupad förståelse. Och det behövs även insikt i hur man kan studera förändring samtidigt som man är i rörelse. Utan regler finns bara kaos, så det behövs även förståelse för hur man kan tänka ordning utan hierarki och struktur utan centrum. Därför är Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle, uppdelad i tre delar. En där kultur och samtal diskuteras som två sidor av samma sak. En där nomaden fungerar som modell för en annan typ av vetenskap, anpassad för studier av förändring. Och en där rhizom fungerar som inspiration för att skapa mer flexibla ordningsprinciper som bygger mer på självorganiserande än styrning. Mellan böckerna finns dock inga vattentäta skott, resonemangen går in i och ut ur varandra och trådar som lämnas i en bok tas upp i en annan. Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle ser jag som en helhet, även om böckerna kan läsas fristående och i vilken ordning man vill. Anledningen till att jag valt att skriva på detta sätt är att kultur ser ut och fungerar på det sättet. Jag är kulturvetare och böckerna är mitt kulturvetenskapliga bidrag till hållbarhetsarbetet.

Innehållet i böckerna är minst sagt okonventionellt, för här följs ingen annan regel än studiens kunskapsmål. Det finns till exempel inget metodkapitel. Allt mer och allt tydligare inser jag det omöjliga i att genom en på förhand definierad vetenskaplig metod nå fram till absolut visshet och säker kunskap (om kultur). Metod framstår snarare som ett krampaktigt men fåfängt försök att klamra sig fast vid tanken på att det skulle

iv

finnas någon immanent rationalitet i världen, möjlig att avtäcka, om man bara gör si eller så, om man bara följer en uppsättning regler. Strikt metodologi kan med den franske filosofen Michel Foucault betraktas som ett slags utestängningsprincip där man skiljer ut vad som är vansinne och vad som är förnuft genom att reglera vem som får tala, hur, när och var. Det håller på att bli så att bara den som arbetat efter på förhand bestämda metoder blir lyssnad på, och eftersom metoden är godkänd anses det räcka att man bara kontrollerar att den följs för att resultatet ska bli pålitligt, vilket riskerar leda till att förmågan att tänka kritiskt utarmas i samhället. Om den aktuella metoden faktiskt fungerar är det bara ett ytterst litet fåtal forskare som har mandat att avgöra och uttala sig om, inte sällan forskare som byggt sin karriär på just den metoden. Det är som upplagt för korruption, men det är ändå det mindre problemet. Detta sätt att se på vetenskap och metoddisciplin riskerar framförallt att leda till att samhället går miste om många kloka lösningar, helt enkelt därför att kompetensen att lyssna på och värdera innehållet i det som sägs är mindre utvecklad än vanan att lyssna på vem som talar.

Här bjuds in till ett samtal, här undervisas och mästras inte. Denna bok bevisar inget. Kultur är föränderligt och kontextuellt samt allt för komplext och fyllt av allt för många paradoxer för att en forskare, utifrån en studie ska kunna säga något varaktigt om den. Kunskap om kultur handlar mycket mer om kollektiv delaktighet än om solitär expertkompetens. Innehållet i böckerna är resultatet av över 15 års forskning om kultur som omvandlats till texter som alla ska kunna läsa. Tankarna som ryms inom undertiteln: Kunskapsteori för ett hållbart samhälle, har jag levt med sedan mitten av 1990-talet. Orden som sidorna är fyllda av är resultatet av mitt arbete med att försöka förstå kultur. Länge sökte jag efter svaret, men sakta gick det upp för mig att det enda man kan säga säkert om kultur är att det inte finns något svar. Kultur är förändring. Och visst, det i sig är ju ett slags svar. Men det är ett svar som inte är till mycket hjälp för den som verkligen vill förstå kulturens inneboende dynamik och vilka möjligheter som finns (om det nu finns några) att förändra kultur i en önskad riktning. Förutsättningar för förändring är vad jag undersöker, det står allt mer klart ju mer jag forskar om ämnet. Kulturforskning handlar om framtiden, men inte framtiden så som den kommer att bli, utan om framtiden så som den skulle kunna bli. Ett annat och mer hållbart samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill och agerar för att det ska bli verklighet. Det är lätt att säga, men svårt att realisera. Det är dock inte ett problem, utan en spännande och intellektuellt stimulerande utmaning.

Jag har tagit fasta på att det verkar råda koncensus i samhället om att hållbarhet är bra, att många menar att hållbarhet ska vi ha. Och den tanken, den önskan, utgör det nav runt vilket resonemangen om kultur kretsar. Hållbarhet är liksom kultur en fråga som saknar ett definitivt svar. Många försök att definiera begreppet har gjorts och många har stött på patrull i arbetet. Hållbarhet är svårt, på samma sätt som kultur är svårt, eller etik. Det finns massor av sådana gäckande frågor där ute. Att vara människa kan sägas handla om att leva med och försöka hantera komplexa frågor utan entydliga svar. Försöka hantera, är nyckelorden här. Försöka, försöka och försöka igen, hitta svar som fungerar för stunden. Fast lika viktig är förmågan att överge svar när de inte fungerar längre. Att vara människa handlar om att vara i rörelse och hantera förändring, tillsammans. Mänsklighetens storhet står i direkt relation till förmågan att uppfinna både svar och vägar fram, upp, ut och in i det okända. Vi måste fortsätta vara ödmjuka inför världens och livets komplexitet, fortsätta ställa frågor. Frågor som: Vad är kultur? Vad är hållbart? Vad är kunskap? Hur är samhället möjligt? Med åren inser jag allt mer att det är till den typen av frågor jag dras. Svåra frågor där det saknas ett definitivt svar lockar mig lika mycket som jag oroas över att kompetensen att hantera den typen av frågor håller på att utarmas.

Om den typen av frågor och om sätt att hantera komplexa problem handlar böckerna. Här skrivs vetenskap på ett sätt som gör att man kan förlora sig i resonemangen. Böckerna är skrivna för att kunna återvända till och ständigt upptäcka på nytt eftersom det är så kultur fungerar. Den typen av texter får jag själv ut mest av, texter som triggar fantasin och som utmanar intellektet. Tyvärr är sådana texter ovanliga. Och ovanligare blir de när kravet på effektivitet och kontrollerbarhet blir allt tydligare i akademin och samhället. Vetenskapliga texter som inte pressats genom ett på förhand bestämt, enda och önskvärt, format, samma över hela linjen, accepteras inte som vetenskap. Formen håller på att bli viktigare än innehållet, vilket riskerar leda till att samhällets kollektiva förmåga att tänka kritiskt och hantera komplexitet utarmas. Ett samhälle där dessa egenskaper saknas är ett fattigt samhälle, dränerat på mening.

v

Böckerna i serien är omöjliga att sammanfatta. Innehållet kan inte, utan att göra våld på det, översiktligt, i korta drag presenteras i ett abstract. En sak som skiljer vetenskapliga texter från skönlitteratur är just det, att de har abstract och att många bara läser det, sammanfattningen. För det är det enda man är intresserad av, hur det är och vad forskaren kommer fram till. Studier av kultur kommer dock ytterst sällan fram till något, i alla fall inte den typen av kulturstudier som jag sysslar med. Jag har egentligen inte något annat att erbjuda här än en läsupplevelse och min egen förvirring över och förundran inför den kultur som vi skapar tillsammans. Känns det otäckt? Om det känns skrämmande kan det kanske bero på att det är ovanligt, att vi har blivit så pass vana vid att bli matade med svar från auktoriteter att det blivit norm. Olyckligt tycker jag, om det nu är så, för det gör människor passiva och omfördelar makt över tillvaron på ett obehagligt sätt. Kultur skapas av oss tillsammans, genom att vi lever våra liv i vardagen och medan vi är upptagna med annat. Därför behöver vi stanna upp och reflektera. Vi behöver samtala, om samtalets möjligheter och om kulturens karaktär. Vi behöver samtala om vad vi vill, vart vi är på väg och vad som kännetecknar ett gott liv och ett hållbart samhälle. Fler behöver engageras i och väcka frågor om samhället, arbetet och vardagen. Kulturen skapas av oss och den kan också omskapas. För att underlätta det arbetet menar jag att det krävs en vidare syn på vetenskap, och det behövs fler öppna, sökande och ogarderade vetenskapliga texter. Det har jag tagit fasta på och därför ser böckerna ut som de gör. Det är ett vetenskapsteoretiskt ställningstagande som hämtar stöd från den vetenskapsteori som Johan Asplund (2003:23) presenterar på följande sätt i boken Hur låter åskan?

Vetenskapsteoretiska texter är ofta i hög grad tekniska: man tillgriper mer eller mindre avancerade logiska och matematiska formaliseringar samt utnyttjar en för ändamålet specialtillverkad terminologi. I min framställning finns inga formler och jag har i görligaste mån försökt undvika specialtillverkade termer.

Mitt framställningssätt är vidare tämligen ogarderat. Detta framstår som otypiskt i varje fall i jämförelse med ”analytisk” vetenskapsteori. Jag har medvetet valt att hellre försöka säga förhållandevis mycket på ett förhållandevis oförsiktigt sätt än att säga mycket mindre på ett så oangripligt sätt som möjligt.

Böckerna ser jag mer som underlag till samtal om kultur och förståelse för förändring än som utläggningar av teser som leds i bevis. Liksom Asplund har jag medvetet valt att skriva oförsiktigt, för att hjälpa läsaren att se hur jag tänker och för att bjuda in till dialog. Böckerna är därför vetenskapliga, menar jag, men det är en annan typ av vetenskap. Jag ser dem som försök till eller förslag på kulturvetenskapligt ny-tänkande.

Lösningen på klimatfrågan har hittills handlat om att försöka förhandla fram mellanstatliga avtal, vilket förstårats eftersom alla inte är överens om att det finns ett problem. Dessutom är problemet inte entydigt, och det är svårt att reglera idag vad som måste göras i framtiden, av vem, när och hur. Arbetet har med andra ord utgått från en konventionell kunskapsteori och vetenskapssyn. Konsekvenserna av detta sätt att se på problemet och dess möjliga lösningar är följande: Under tiden som världens ledare är fullt upptagna med att diskutera frågan som sådan och förhandla fram ett slutgiltigt avtal som anses kunna lösa problemen, försöker mäktiga lobbyorganisationer sprida misstro genom att relativisera och peka på inkonsekvenser mellan olika rapporter och forskare, för att på det sättet påverka opinionen och politikerna att göra så lite som möjligt. Detta oroar mig, för även om världens ledare lyckades enas om ett avtal i Paris 2015 kan nya forskningsresultat i framtiden ändra förutsättningarna för avtalet, vilket kan skapa behov av omförhandling trots att alla är överens om att klimatet förändras av människans beteende och att utmaningen måste hanteras på något sätt. Det är på detaljnivå forskarna är oense, vilket alla forskare alltid varit. Forskning har aldrig handlat om att bevisa något, utan om att komma upp med den bästa förklaringen. Beslut av det slag som förs fram idag för att möta klimatkrisen är inte sällan beslut som kan förhalas av dem som så vill, till exempel av företag eller stater som är beroende av olja. Avtal är inte universallösningen, därtill är problemet allt för komplext, och frågan allt för allvarlig. Det behövs ett annat sätt att se på kunskap, en kunskapsteori anpassad till förutsättningarna för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Mycket talar nämligen för att klimatkrisen delvis går att hänföra till rådande kunskapssyn, som utgår från att all vetenskap har som mål att nå Sanningen och svaret, i bestämt form singular. Inget avtal i världen kan råda bot på människans nedärvda, kollektiva (kulturellt betingade) oförmåga att hantera något annat än tvärsäkra, tydliga svar. Verkligheten, kulturen eller klimatet är till sin natur vaga fenomen och saknar därför givna svar. Det är

vi

sanningen, forskning visar detta och därför vore det ovetenskapligt att ge sken av något annat. Det är utgångspunkten och huvudargumentet för både innehållet och utformningen av böckerna.

Både tvärsäkerhet och uppgivenhet är problematiska utgångspunkter för byggandet av ett hållbart samhälle. Demokrati är ett slags gyllene medelväg. Det är dock en lösning fylld av problem. Demokrati, brukar man säga, är den minst dåliga styrelseformen, men ingen har än så länge hittat någon bättre lösning på problemen som samhällsbyggande och förvaltning ställer oss inför. När unga människor idag tänker att en (god och klok) diktator kanske är vad vi behöver för att öka effektiviteten i samhället och för att slippa tjafsandet, är det därför en allvarlig signal om att något är fel. Demokrati och öppenhet, liksom hållbarhet, kräver många människors engagemang och måste ständigt försvaras mot olika typer av hot som kan uppstå i en föränderlig värld. Liksom jämställdhet och mångfald är hållbarhet relationella tillstånd som aldrig bara kan införas eller utformas, en gång för alla och sen är allt bra. För att kunna hantera dessa och andra liknande utmaningar är det viktigt att vara följsam och veta när det är dags att agera eller bara följa med. Samhällets kompetens att utvecklas i takt med kulturens och omvärldens föränderlighet utan att förlora sin identitet behöver bli bättre. Vart och ett av begreppen som lanseras i böckerna – samtal, nomadologi och rhizom – handlar på olika sätt om detta.

Sättet att skriva vetenskap som jag valt handlar om att främja förmågan att uppmärksamma, beakta och gemensamt värna mellanrum samt lära sig förstå hur de fungerar och vad som händer där. Det handlar om att lära sig se till sammanhang som är större och mer komplexa än man först kanske tror. Det handlar om att se sambanden mellan människor, samhället och miljön och om att balansera ekonomin mot det sociala och ekologiska. Vidare handlar det om att utveckla förmågan att hålla samman komplexa helheter utan att varken jämvikten eller dynamiken går förlorad. Dagens ekonomiska logik är ett slags fundamentalism, som tvärsäkert kräver effektivitet och (ökande) lönsamhet. Ekonomiseringen av samhället får sociala och miljömässiga konsekvenser som accelererar när pengar hotar att bli sitt eget syfte. Nyckeln till hålbarhet är att hushålla med alla olika resurser som finns istället för att maximera den ekonomiska vinsten. Därför behövs nya sätt att tänka, inte bara om delarna som ingår i helheten utan om samverkan mellan och om helheten som sådan. Det behövs nya begrepp och konstruktiva förslag att tänka med. Alldeles för mycket tid och möda har emellertid lagts ner på att hitta den eller det bästa. Sökandet efter den bästa metoden eller det bästa svaret riskerar att bli viktigare än att faktiskt göra något. Hur vet man på förhand vad som är bäst, eller när det inte går att bli bättre? Var och när slutar man leta? Liksom livet är kultur och klimatfrågan ett slags öppna frågor utan givna svar. Böckerna i denna serie innehåller förslag på hur man kan hantera sådana problem och utmaningar som strävan efter hållbarhet resulterar i och ställer samhället inför.

Även om det finns motstånd mot sättet att tänka och den filosofi som böckerna utgår från och bygger vidare på är det viktigt att inte ge upp. Just innan en gammal kunskapsregim rasar samman under sin egen tyngd är motståndet mot ny-tänkande som störst. Det är inte ett styrketecken, utan ett svaghetstecken. Klimatskeptikerna kommer med tiden att få svårare och svårare att motarbeta krafterna som verkligen vill göra något för att rädda världen och bygga ett mer hållbart samhälle. Vad har vi att förlora på att försöka göra samhället mer hållbart?

Det är lätt att vara kritisk, det är en av akademins alla härskartekniker. Att avfärda någon för att tankarna som förs fram inte är kristallklara kräver inget av den som kritiserar. Det är en debatteknik som bara syftar till att vinna. Det är en destruktiv metod för att få makt. Det är ett antingen-eller-tänkande som är allt annat än hållbart. Om det man ska undersöka eller om tillståndet man strävar efter till sin natur är vagt, föränderligt, komplext och fyllt av paradoxer, (vilket verkligheten är, och det är ju den vi har att hantera, det är ju den som ska vara hållbar), vore det märkligt och ovetenskapligt att inte acceptera och försöka lära sig hantera denna tingens ordning. En stor del av problemen med hållbarhet handlar om kulturen och människans sätt att tänka. Verkligheten är som den är och det måste vi anpassa oss efter, inte tvärtom.

Begreppen som presenteras i böckerna kanske kan konkretiseras mer. Man ska naturligtvis förenkla så mycket som det bara går, men man kan och får aldrig förenkla för mycket för då blir förklaringen värdelös. Det är inte begreppen det är fel på, utan vårt sätt att använda dem och synen på kunskap. Därför lanseras här förslag till en kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Ska vi klara klimatutmaningen måste fler engagera sig och bjudas in i processen som, beroende på hur kollektivet agerar, tar samhället antingen närmare eller

vii

längre bort ifrån det ömtåliga tillstånd av balans som hållbarhet är. Olika människor, med olika kunskaper och kompetenser som arbetar tillsammans, behöver hitta sätt att göra det på och arenor att mötas för att utbyta erfarenheter. Böckerna i serien är tänkta att fungera som inspiration till fortsatt arbete och därför är de fyllda av uppslag och hugskott, tankar och reflektioner att samtala vidare om. Hållbarhet är inte enkelt och det finns inget givet svar eller självklar lösning på problemet, därför är det nödvändigt att försöka och att aldrig sluta försöka.

viii

K A P I T E L 1

Inledande inledning

Hur inleder man en bok som egentligen varken har en början eller ett slut? Hur startas en icke-linjär berättelse, en samling cirkulära resonemang, ett samtal? Genom att bara kasta sig ut, är det korta svaret. Ett samtal behöver sällan formellt inledas och den text som här presenteras är också ett försök att påbörja samtal som kan bilda utgångspunkt för vidare resonemang, vilka förs utanför texten. Samtal, särskilt denna typ samtal, om kultur som samtal, ser jag som unika och värdefulla. Samtalet är en försummad resurs. Detta är ett försök till ett slags upprättelse för samtalet. Försök är ett viktigt ord i sammanhanget. Boken är ett försök i sig och den är fylld med försök; försök och inledningar till samtal, om kultur och förutsättningarna för ett långsiktigt hållbart samhälle. Ett samtal behöver ingen särskild början och när samtalet väl inletts är det viktigaste att det fortsätter. Jag initierar samtalet men äger det inte och har heller inga ambitioner att bestämma vart det ska ta vägen. Jag vill börja boken om samtal på det sättet, med att påpeka just det, i en anspråkslös samtalston. Därmed har samtalet inletts, men innan det kan utvecklas vidare finns det några saker som behöver sägas, några förtydliganden som behöver göras.

Att resonemanget inleds på detta sätt är ingen slump. Kultur (i obestämd form, plural) som boken handlar om, har ingen början och inget slut, bara eviga tillblivelser. Kultur uppstår som ett resultat av interaktion, mellan då och sedan men också mellan dig och mig och resten av världen. En bok om kultur kan varken organiseras som en rak, linjär berättelse eller avgränsas på något självklart sätt. Det finns ingen början, inget slut och kultur har varken insida eller utsida. Kultur är tillblivelse, icke-linjär, processuell tillblivelse. En sådan förståelse för kultur kan inte byggas upp med hjälp av logiska resonemang som går från klarhet till klarhet och som slutar med en snärtig och väl förberedd slutsats. Detta är ingen undervisande bok som förmedlar kunskap om kultur från författaren till läsaren. Här leds följaktligen heller inget i bevis. Boken som du håller i din hand har helt andra ambitioner. Fast även den som vill rita en cirkel eller en spiral måste börja någonstans, på något sätt, och helt förutsättningslös kan en bok eller ett samtal så klart aldrig vara. Med det sagt har några av framställningens viktigaste tankegångar och utgångspunkter redan presenterats, så att säga i farten. Egentligen har allt som behöver sägas om kultur redan sagts, resten är upprepningar, omtagningar och förtydliganden. Texten består av upprepade försök att göra grundtanken klarare genom olika exempel, dissonanser och utvikningar från grundtemat. Så får och förväntas man också göra i ett samtal. Fler borde göra det oftare, även i akademin. Vill man verkligen förstå kultur och om man menar allvar med målet om ett långsiktigt hållbart samhälle är det nödvändigt att tänka nytt och våga prova nya vägar fram.

Boken är skriven av en humanvetenskapligt utbildad forskare som utan att riktigt veta hur det gick till blev docent i etnologi för några år sedan och som idag arbetar som lektor i kulturvetenskap. Som docent har man ett ansvar för det ämne man fostrats och fått sin vetenskapliga skolning i. Ansvaret handlar inte om att förvalta, utan om att vitalisera och om att bygga nytt. Om att testa gränserna för ämnesområdet och om att hitta alternativa vägar fram och nya användningsområden för metoderna, verktygen och kunskapen. Detta är mitt sätt att försöka leva upp till den ambitionen och här resoneras kring olika svar på frågan: Vad är kultur och till vad kan kulturvetarens kompetens användas? Många har tänkt mycket och sagt kloka saker om detta angelägna ämne på senare tid.1 Samtal om samtal om kultur är ingen debattbok och jag ämnar varken hålla med eller gå i polemik med någon. Jag ansluter mig inte till någon skolbildning. Jag vill samtala, med vetenskapssamhället och med en bred allmänhet, om kultur. Kultur angår alla och även ett kulturförnekande samhälle upprätthåller den föreställningen kulturellt. Ingen kommer undan kulturen. Lika bra därför att lära känna den. Det är också målet med boken, att erbjuda hjälp

9

och verktyg för utforskning och analys av kultur. När läsaren kommit till slutet fortsätter samtalet. Livet är ett slags resa, en förändringsprocess, och så fungerar även kulturen. Därför går det inte att sätta punkt och hävda att man har kommit fram till ett resultat. Kulturen man studerar fortsätter förändras och därför fortsätter även samtalet, förhoppningsvis med bättre kännedom om kulturens karaktär, funktion och förutsättningarna för förändring. Kunskap om en specifik kultur kan inte komma från akademin. Det är inte kulturforskarens uppgift att undervisa eller tala om hur det är. Kunskap om kultur kan bara växa fram via mångas gemensamma arbete med att försöka förstå, genom samtal både om och i vardagen och ute i samhället. Docentens uppgift i sammanhanget är att med stöd i forskning och erfarenhet säkerställa vetenskapligheten i samtalet, inte att leda samtalet mot ett på förhand definierat mål.

Vetenskap är ett allt annat än entydigt begrepp. Det är en mycket vanlig och spridd missuppfattning, både inom akademin och ute i samhället. Inget kunde vara mer felaktigt. Allt vetande går inte att stöpa i en form och jämföras utan problem. Ändå tvingas forskare idag till just detta på olika sätt, till exempel genom att man inom akademin i princip bara godkänner en enda publiceringsform som meriterande: artiklar, publicerade i internationella referee-granskade tidskrifter. Kunskap om kultur passar synnerligen illa in i det formatet eftersom vetandet därigenom tvingas in i en form som låser fast och riskerar att trivialisera resultatet, vilket får till följd att kulturvetenskapen och kulturvetare framstår som ovetenskapliga. Inte för att det är så, utan som en konsekvens av rådande kunskapssyn. Kunskap om kultur, resultatet av kulturvetares arbete, är dessutom mer en angelägenhet för den breda allmänheten än för akademiker. Kulturvetenskap handlar om människors vardag, om det som är här och det som är nu, om det gemensamma. Kunskapen som behövs för att förstå kultur har inte förändrats även om den akademiska konventionen har det. Boken är fortfarande det bästa sättet att utveckla och sprida resultatet av kulturvetenskaplig forskning, menar jag. Därför fortsätter jag skriva böcker, för att jag är mer intresserad av samhället och av kunskapsutveckling, än av att göra akademisk karriär. Tvingas jag välja, väljer jag kunskapen. Jag sökte mig till universitetet för att lära och vill fortsätta göra det, men inte på egen hand eller för min egen skull, utan tillsammans med intresserade medmänniskor. Jag har skrivit denna bok på det sätt den är skriven, för att främja gemenskap, mångfald och hållbarhet underifrån. Jag har skrivit boken för att jag saknar de lärda samtalen som fortfarande skattades högt när jag växte upp. Samtal som fick ta tid och där tankar kunde mötas och stötas och blötas utan tvingande krav på att komma fram till ett entydigt resultat.

Detta är en bok om samtal, en samtalande bok om kultur som samtal. En bok som mer vill väcka tankar om det som angår alla än driva en egen tes mot ett på förhand bestämt mål. Kultur är liksom samtal en process, ett kontinuerligt utbyte, en resa. Kultur kan ses som en väg där rörelsen och upplevelserna under vägs är viktigare än målet. Samtalet handlar om processen varigenom kultur blir till, och om din och min och allt och alla andras roll i och för tillblivelsen. Boken är akademisk, men vänder sig lika mycket till allmänheten. Eller, efter närmare eftertanke, detta är en bok som vänder sig till allmänheten med ett akademiskt budskap som borde vara angeläget även för akademiker.

KulturforskningBehövs det verkligen en bok till om kultur och ännu fler definitioner av begreppet än de över 200 som redan finns? Det gör det verkligen inte och därför är min bok inte en sådan bok om kultur. Inte en bok som slår fast och definierar. Detta är ett samtal om kultur, fyllt av förslag på hur man kan förstå kultur och framförallt förutsättningarna för förändring inifrån och på kulturens egna premisser. Det är inte en ny teori om kultur som lanseras, utan reflektioner över hur man kan hantera kulturen som befintliga teorier beskriver. Samtal är ett nytt sätt att se på och gripa sig an kultur i vardagen, ute i samhället där kulturen blir till. Samtal är en metod för att skapa balans i processen av kulturell tillblivelse. Idag är debatten dominerande i vår kultur och samtalet för en tynande tillvaro, vilket är en tendens som förstärks när humanioras ställning försvagas i takt med akademins ökade krav på (ekonomisk) effektivitet. Det är olyckligt att det kommit att bli så, för det är en ond cirkel som kan komma att leda till konsekvenser som på sikt hotar samhällets långsiktiga hållbarhet.

Att humaniora och kulturvetenskap har kommit att fjärma sig från samhället och allmänheten är djupt problematiskt. Varför det blivit så är svårt att uttala sig om. Kanske är det en konsekvens av synen på kunskap i samhället och av rådande forskningspolitik som tvingar in vetenskaperna i en kamp om knappa resurser? Det är ett förslag till förklaring av hur det kommit att bli som det blivit. För att nå framgång i kampen om forskningsmedel och för att skapa nödvändig legitimitet för ämnets kunskaper har humanister tvingats till

10

kunskapsteoretiska kompromisser som resulterat i att ämnet fjärmat sig från allmänheten och vardagen som kulturvetaren forskar om. Detta missförhållande försöker jag här råda bot på, för det är ute i samhället som kulturvetenskapens resultat hör hemma och kan göra skillnad, av det enkla skälet att det är där kunskaperna omsätts i handling, där som kulturen blir till. Kan texter som handlar om kultur inte läsas av alla bör de inte läsas av någon. Det är så jag ser på kulturvetenskap. Vetenskapen om kultur handlar om människors vardag. Och den förändras genom att människor lever sina liv, fullt upptagna med att få tillvaron att gå ihop. Inte sällan förändras kulturen när människor tar till sig och handlar i enlighet med olika forskares rön. Kulturvetaren befinner sig således mitt i och är en integrerad del av sitt studieobjekt, tillsammans med alla andra. Detta påpekande betyder inte att det du håller i din hand är en populärvetenskaplig text som förenklar och förtydligar. Boken är vetenskaplig och den kan nog uppfattas svår för en ovan läsare, men tänk i så fall på att abstraktionsgraden här inte är högre än i kulturen som texten handlar om. Kulturteori är svårt, men inte svårare eller mer abstrakt än livet självt. Kulturen finns mitt framför ögonen på oss och alla har sin syn på och uppfattning om den. Alla vet alltså i någon mening redan. Inget nytt kommer egentligen att sägas här, inget stort avslöjande kommer att presenteras. Samtalet som följer handlar om allas vår vardag, fast här närmar vi oss kulturen från en rad olika håll och på alternativa sätt. Men det handlar hela tiden om vår gemensamma vardag. Så vill i alla fall jag bli läst. Texten handlar om allt det som tas förgivet, om det som ser ut att vara men som i själva verket ständigt skapas och förändras kollektivt i dynamiska processer av tillblivelse.

Om ovetenskaplig vetenskaplighetDen här boken är skriven av en forskare och den är vetenskaplig, men det är också en bok vars uttalade ambition är att bryta mot alla vetenskapliga konventioner som inte rimmar med studiens syfte, utan att tumma på kravet om vetenskaplighet. Vetenskap är också kultur, liksom synen på kunskap och förväntningarna som finns på forskare. Det finns inga vattentäta skott mellan akademin och det omgivande samhället. Kunskap handlar i hög grad om förväntningar och vetande skapas i relationen mellan forskare och allmänhet. Detta ligger kulturvetaren i fatet, för hen ser inte ut som, uppför sig inte som och talar inte som andra forskare. Få tänker på att det har att göra med att kulturvetare har ett annat kunskapsintresse och försöker förstå andra saker än vad som är vanligt inom vetenskapen, eller inom den del av vetenskapen som bättre stämmer överens med människors förväntningar på forskare och forskning. Förväntningar spelar roll för kulturens tillblivelse, spelar en avgörande roll till och med. Förväntningar påverkar kulturvetaren och den kulturvetenskapliga forskningen. Därför tar jag här inga andra hänsyn än dem som ställs av kunskapsmålet, som handlar om att försöka förstå kulturens karaktär. Alldeles för få gör det, bryter mot konventioner och utmanar förgivettaganden. Och alldeles för många läsare av vetenskap finner sig i att sättas på plats av och lyssnar allt för okritiskt på auktoriteter. Betydelsen av en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande hos allmänheten kan inte underskattas om det är ett hållbart samhälle som är vårt gemensamma mål. Ifråga om kultur kan ingen vara expert, och därför behöver alla uttalanden om kultur granskas av så många som möjligt. Vetenskap handlar vidare om att söka kunskap, ny kunskap. Inte om att följa en uppsättning regler. Vetenskap handlar också om kvaliteten på innehållet, inte om formen. Jag har skrivit en bok som jag, med stöd i över 20 års erfarenhet av utbildning och forskning om kultur och samhälle, anser behövs. Texten riktar sig till den som behöver kunskapen. Detta är mitt sätt att leva upp till krav som borde vara självklara för alla vetenskapliga texter om kultur och samhälle. Här undersöks kultur med hänsyn tagen till insikten om att allt som vanligtvis tas förgivet i vardagen är resultatet av interaktion. Detta är en bok som bjuder in till dialog om kulturen som alla delar och är med om att ömsesidigt skapa genom att interagera med varandra. Detta är en samtalande bok om samtalets möjligheter och om kulturell tillblivelse och förutsättningar för förändring. Det är mitt sätt att betala tillbaka till samhället för allt det jag fått, mitt sätt att rikta fokus mer på kunskap och innehåll än på (kulturellt skapade) former och mitt sätt att försöka förstå kultur.

I den löpande texten finns inte speciellt många hänvisningar, för det är inte så resonemangen är uppbyggda. Jag vill samtala, väcka tankar och engagera. Jag vill reflektera tillsammans, istället för att hävda något bestämt om den kultur som ändå aldrig inordnar sig i någon forskares mall. Ambitionen är att öka förståelsen för kulturens föränderlighet och processuella, icke-linjära tillblivelser. I slutet finns ett avsnitt där de viktigaste, men långt ifrån alla, referenserna och inspirationskällorna listas och tips på fördjupad läsning ges till den som vill veta mer om den underliggande filosofin som bara ytligt kommer att kunna beröras i den löpande texten. Jag har valt detta sätt att skriva dels för att lägga tonvikten vid resonemangen, orden och tankarna, dels för att inleda och locka till vidare samtal om kulturen som är allas gemensamma angelägenhet. Här ska ingen övertygas om något. Utom om vinsten med att samtala mer och om värdet med att närma sig kultur, kunskap och livet, på ett mer öppet, nyfiket

11

och prövande sätt. Boken hade emellertid inte kunnat skrivas utan hjälp från och inspiration av tidigare tänkares arbeten, men bara i undantagsfall går det att knyta någon specifik text eller tanke till ett speciellt ställe i framställningen. Texten som finns mellan dessa pärmar är min, och för eventuella brister och logiska luckor tar jag på mig det fulla ansvaret. Vill vara tydlig med att jag vet att det säkert finns brister, men också med att det inte är något problem. Jag har medvetet valt en trevande och ogarderad framställningsform för min erfarenhet är att det ofta är lättare att få läsare att reagera och engagera sig om framställningen inte är perfekt. Alla eventuella felaktigheter är bara ett problem om de betraktas som sanningar och förs vidare.

En exakt vetenskap om något diffustForskning handlar om att leverera så klara och tydliga svar som möjligt, men för att förstå olika typer av forskning krävs insikt om att det som är diffust inte kan definieras exakt. Kultur är vagt till sin natur och då spelar det ingen roll hur stort begäret efter ett tydligt svar är, för om det som studeras förenklas för mycket handlar forskningen inte om frågan längre utan om något annat. Detta är ett exempel på hur kulturellt skapade förväntningar kan leda tanken fel. Det finns olyckligt nog en tydlig förväntan i samhället idag om att all vetenskap kan och ska entydiga svar på alla frågor som ställs. Det är dock en missuppfattning att all vetenskap arbetar på samma sätt och att svaren på alla frågor ser likadana ut. Tänker man efter en stund inser man att det som är vagt aldrig kan beskrivas på något annat sätt, med mindre än att man gör våld på verkligheten. Kombinationen av ett starkt begär efter ett tydligt svar och en stressad och pressad vardag kan göra det svårt att hantera känslan av besvikelse när svaret man får inte motsvarar förväntningarna. Ingen tjänar dock på att skjuta budbäraren. Problemet med tillvarons och kulturens vaghet är inte kulturvetarens, det är allas. Och det är dessutom bara ett problem om det uppfattas på det sättet. Man kan lika gärna uppfatta vagheten som en förutsättning som bara är att acceptera och förhålla sig till.

Kulturvetenskap handlar om något som till sin natur är vagt och diffust, föränderligt och komplext samt dessutom inte sällan motsägelsefullt. Kritiken mot kulturvetare och kulturvetenskap bottnar i ett underliggande antingen-eller-tänkande. Kulturellt finns ett vida spritt antagande om att antingen är svaret sant eller falskt och något annat accepteras inte. Detta dikotomiska tänkande är förföriskt och retoriskt tacksamt, men det borde inte få så mycket utrymme som det får, inte inom vetenskapen. Inte om man verkligen vill lära känna kulturens karaktär och förutsättningarna för förändring. Ändå är det vanligt förekommande och det visar att vetenskapsutövare lika mycket som människor i allmänhet är kulturvarelser. Tankemodellen leder till slutsatsen att, antingen är du med mig, eller också mot mig, för den bygger på att världen är enkelt ordnad i binära oppositioner. Intuitivt känns det kanske som den enda möjliga uppfattningen, men om man inom vetenskapen utgår från en sådan syn på kunskap leder det till slutsatsen att alla avsteg från denna kunskapsteoretiska princip måste klassas som obegripligt snömos. Den skenbara enkelheten ligger oss alla i fatet eftersom antagandet inte stämmer med hur verkligheten är beskaffad. Därför kändes det befriande när jag hos filosofen Fredrika Spindler (2013:57ff), i hennes bok om Deleuze (som här bara nämns i förbifarten, men som kommer att presenteras ingående längre fram), fick chansen att återknyta bekantskapen med ett begrepp som jag först nu på allvar inser förklaringskraften i. Kulturvetenskapen är en anexakt vetenskap. Varken positivistiskt exakt, eller hermeneutiskt subjektiv, utan både och. Det anexakta är en precisering av det som inte är exakt, linjärt och möjligt att förklara i detalj, men som heller inte är relativt eller subjektivt. Kultur, till exempel, är vag till sin natur, eller anexakt. Vill vi bygga ett hållbart samhälle är detta en viktig insikt att ha med sig för hållbarhet är också ett vagt begrepp. Förstår man inte kulturens karaktär blir det svårt att förstå samhället, livet och förutsättningarna för förändring.

Kulturvetenskapen som här resoneras kring är en anexakt vetenskap. Begreppet är ursprungligen hämtat från Edmund Husserl, men det är Deleuze och Guattari (1998:86f) som omformat insikten till ett användbart tankeverktyg. Anexakt är ett viktigt begrepp och en central utgångspunkt för fortsättningen samt inte minst för förståelsen av kulturvetenskapens nytta. Husserls anspråk på fenomenologin som han menar är anexakt är allt för stora och uppvisar lite för mycket av antingen/eller tendenser för att vara användbar i det samtal som jag har i åtanke. Deleuze och Guattari presenterar en mer användbar definition och förklarar begreppet på följande sätt i en av passagerna i boken A Thousand Plateaus,2 (”1227 Traktat om nomadologin: Krigsmaskinen”). De skriver följande, och det som fetmarkerats är det jag finner viktigt och vill resonera vidare om.3

Husserl talar om en protogeometri som gäller vaga, det vill säga vagabonderande och nomadiska morfologiska essenser. Dessa essenser skiljer sig från de sinnliga tingen, men också från ideala, kungliga

12

eller imperiala essenser. Den vetenskap som behandlar dem, protogemetrin, skulle själv vara vag, vagabonderande: den skulle varken vara inexakt likt de sinnliga tingen eller exakt likt de ideala essenserna, utan anexakt och likväl sträng (”inexakt i sin essens och inte genom en slump”). Cirkeln är en fixerad och ideal, organisk essens, men det runda är en vag och flytande essens som på en gång skiljer sig från cirkeln och från alla runda ting (en vas, ett hjul, solen ...). En teorematisk figur är en fixerad essens, men dess transformationer, deformationer, ablationer och augmentationer, alla dess variationer, utgör figurer som är problematiska och vaga men likväl strikta, i form av ”linser”, ”flockblomster”, eller ”taggighet”. Man kunde säga att de vaga essenserna från tingen extraherar en bestämning som är något mer än ängsligheten, nämligen kroppsligheten, vilket till och med kanske implicerar en ”kroppens ande” [esprit de corps]. Men varför ser Husserl i detta en protogeometri, en sorts mellanstation och inte en ren vetenskap? Varför låter han de rena essenserna bero på en gränsövergång, trots att varje gränsövergång som sådan tillhör det vaga? Snarare finns här två olika, formellt skilda uppfattningar av vetenskapen – men, ontologiskt sett, ett enda interaktionsfält där en kunglig vetenskap ständigt söker bemäktiga sig den nomadiska eller vaga vetenskapens innehåll, och där en nomadisk vetenskap ständigt får den kungliga vetenskapens innehåll att fly undan. Vad som i sista hand räknas är den ständigt rörliga gränsen. Hos Husserl (men även hos Kant, även om i omvänd form: det runda som cirkelns ”schema”), kan man notera en klar uppfattning av den nomadiska vetenskapens irreducibla karaktär, men samtidigt också en önskan hos Statsmannen eller den som tar Statens parti att bibehålla den kungliga vetenskapens legislativa och konstitutiva prioritet. Varje gång man förblir vid denna prioritet gör man den nomadiska vetenskapen till något för-, para- eller subvetenskapligt. Framför allt kan man inte längre förstå relationerna mellan vetenskap och teknik, vetenskap och praktik, eftersom den nomadiska vetenskapen inte bara är en simpel teknik eller praktik, utan ett vetenskapligt fält där problemen angående dessa relationer ställs och löses på ett helt annat sätt än i den kungliga vetenskapen. Staten producerar och reproducerar ständigt ideala cirklar, men det krävs en krigsmaskin för att göra något runt. Man måste alltså bestämma den nomadiska vetenskapens egna kännetecken för att förstå såväl den repression den underkastas som den interaktion i vilken den ”uppehåller” sig.

Samtal mellan, utbyte av tankar över gränser, inom discipliner och mellan vetenskaper är vad som leder mänsklighetens vetande framåt. Det viktiga är inte vem som har rätt, utan vad som händer i mötet mellan olika kompetenser, när olika kunskaper stöts och blöts med varandra. Det är i utbytet mellan olika discipliner, kompetenser och vetenskapliga intressen och temperament som bättre vetande uppstår. Vill man verkligen förstå vad det innebär att vara och leva som människa behövs inte nödvändigtvis svar. Oftare behövs det vetenskapliga insatser som gör världen begriplig och som verktyg som kan användas för att omforma den. Vetenskap handlar om att förstå världen och om att lära sig leva i och med den, inte om att ta makten över livet, kulturen och naturen, för alla sådana försök har visat sig vara förenade med enorma risker. Det största hotet mot mänsklighetens långsiktiga överlevnad är den typen av hybris som är vanlig bland framgångsrika människor med mycket makt. Världen är allt för komplex och oöverskådlig för att någon ska kunna veta säkert om något som rör samhället och kultur. Naturvetenskapen och dess analysverktyg är skapade för att hantera det som är exakt i världen. Kulturvetenskapen däremot har verktyg som kan hantera allt det som är anexakt, vilket alltså inte ska förväxlas med oklarhet och relativism. Det anexakta är till sin natur vagt och det är inget problem, för det är ett faktum, det är helt enkelt så det är. Hur mycket man än önskar att det vore på ett annat sätt är kulturens anexakthet något man måste acceptera. Livet uppvisar både exakthet och vaghet, kulturen och vardagen är både och, samtidigt. Och då blir vetenskapen missvisande om den på förhand bestämmer att det exakta är bättre än det anexakta. Det är olyckligt om vetenskap blir en kamp på förhand om vem som har den bästa kunskapen och de bästa verktygen, för det tar kraft och fokus från uppdraget att hantera samhället och tillvaron. Vilken kunskap som är den bästa är en fråga som bara kan avgöras i efterhand, med facit i hand. Kulturvetenskapen är anexakt och följer med sitt studieobjekt. Den handlar om att lära sig förstå och hantera vagheten istället för att försöka bestämma och kontrollera.

Allt för mycket tid och resurser läggs på strider som handlar om vem som har eller vad som är den bästa kunskapen, den bästa metoden, utan hänsyn till vad kunskapen och metoden ska användas till. Till vilken nytta? Därför undersöks här förutsättningarna för vetenskapliga samtal, mellan olika vetenskapsgrenar med olika intressen, verktyg och kunskaper, med det gemensamma målet att samverka i mänsklighetens tjänst. Vi har ett val här, antingen samarbetar vi eller så bekämpar vi varandra. Jag ser emellertid inget positivt i kampen. Kanske för att kulturvetare redan på förhand dömts att förlora den? Konkurrens är ett tvivelaktigt verktyg för att nå kvalitet i

13

kunskapsprocesser, för kampen tar död på alla samtal och premierar säkerhet framför osäkerhet, oavsett vad som studeras. Det finns ett värde i att inte blunda för komplexiteten utan samtala över gränser för att med gemensam ansträngning försöka lära sig hantera utmaningen och förstå världen och kulturen i sin fulla vidd och på sina egna premisser. Och hjälp på vägen i det arbetet går att få med begreppet anexakt som sätter ord på kulturvetenskapens egenhet och kunskapsmål, i alla fall den kulturvetenskap som jag vill förverkliga. Åter till Deleuze och Guattari (1998:151f), till det andra stycket där begreppet anexakt förekommer i kapitlet om Krigsmaskinen.

Hur ska man då definiera denna materia-rörelse, denna materia-energi, detta materia-flöde, denna materia i variation, som går in i och ut ur sammansättningarna? Det är en destratifierad och deterritorialiserad materia. Det förefaller oss som om Husserl gjorde ett väsentligt framsteg i tänkandet när han upptäckte en region av materiella och vaga essenser, det vill säga vagabonderade, anexakta och likväl stränga essenser, och skilde dem från fixerade, metriska och formella essenser. Vi har sett att de vaga essenserna lika mycket skiljer sig från de formade tingen som från de formella essenserna. De utgör oskarpa mängder. De bildar en typ av kroppslighet (materialitet) som varken ska sammanblandas med den formella och intelligibla essentialiteten eller med sinnliga, formade och varseblivna tingsligheten. Denna kroppslighet har två kännetecken: å ena sidan hänger den intimt samman med gränsövergången som förändring av tillstånd, en deformations- eller transformationsprocess i en rumtid som själv är anexakt, och verkar i termer av händelser (ablation, adjunktion, projektion ...); å andra sidan hänger den samman med de expressiva eller intensiva kvaliteter som utgör ett ”mer eller mindre”, och produceras likt variabla affekter (motstånd, hårdhet, tyngd, färg ...). Det finns alltså en ambulerande sammankoppling mellan händelser och affekter, vilken konstituerar den vaga kroppsliga essensen och skiljs från den sedentära förbindelsen ”fixerad essens-egenskaper som följer därav i tinget”, ”formell essens-format ting”. Tvivelsutan tenderade Husserl att göra den vaga essensen till ett slags mellanläge mellan essensen och det sinnliga, mellan tinget och begreppet, en smula som Kants schema. Är inte rundheten en vag eller schematisk essens, ett mellanläge mellan de sinnliga runda tingen och cirkelns begreppsliga essens? Rundheten existerar egentligen bara som en tröskelaffekt (varken platt eller spetsigt) och som en gränsprocess (runda till), genom de sinnliga tingen och de tekniska agenterna: kvarnsten, torn, hjul, spinnrock, hylsa ... Men den är bara ett ”mellanläge” försåvitt detta mellanläge är autonomt och först och främst sträcker ut sig självt mellan (ingen och mellan tankarna för att instifta en helt ny relation dem emellan, deras vaga identitet.

Det vaga är en del av världen, i kraft av sig själv. Försöker man göra det som är diffust till sin natur, klart och tydligt har man förvanskat det och förklaringen handlar om något annat. Detta är ett faktum som måste accepteras om man vill förstå världen som den fungerar i praktiken och om det är levande natur eller kultur man vill undersöka. Insikt om och verktyg för att hantera både det anexakta och det exakta är lika viktiga och betydelsefulla för att kunna hantera utmaningen som strävan efter hållbarhet ställer oss inför. Kulturvetenskap är en exakt vetenskap om det som är anexakt i världen. Låt oss sluta bekriga varandra. Sanningen står på två ben, kan man säga, och båda benen behövs. Ingen vetenskap kan ensam svara på allt, men gemensamt kan olika discipliner hjälpa varandra att skapa bättre och mer användbara svar. Det anexakta är precis lika viktigt och reellt som det exakta.

Framtiden är en öppen frågaDenna bok handlar ytterst om framtiden. Om förutsättningarna för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle för våra barn att leva i, och om vad humaniora kan bidra med i det arbetet. Det är svårt att förutse utfallet, särskilt om det ligger lite längre in i framtiden. Och ju längre in i framtiden, desto svårare blir det att säga något om det som ska hända. Om det man tror ska hända går dock att uttala sig och det är också något man kan tvista om, vilket görs allt som oftast. Ingen vet dock hur det blir, inte förrän tiden är inne. Drömmar om framtiden är en guldgruva för kulturvetaren, för det människor drömmer om försöker de få och därför säger tankarna om framtiden så mycket om samtiden. Hur det sedan blir är en helt annan sak. En av denna boks viktigaste premisser handlar om det, om att framtiden per definition inte kan vara något annat än en öppen fråga. Det är avgörande för förståelsen av innehållet att man ställer upp på den utgångspunkten. Diskussionen eller reflektionen över framtiden inleds med ett citat från filosofen Karl Popper (2002:9f), som är den som kanske tydligast och mest ihärdigt fört fram premissen om framtidens öppenhet och kulturens icke-linjäritet. Han skriver följande om framtiden (och vad man kan lära av historien) i inledningen till boken Historicismens elände.

14

I avsikt att informera läsaren om dessa mer färska resultat så vill jag här med några få ord teckna konturerna av denna vederläggning av historicismen. Argumentet kan sammanfattas i fem påståenden enligt följande:

1. Den mänskliga historiens förlopp är starkt påverkat av den mänskliga kunskapens tillväxt. (Sanningen hos denna premiss måste medges också av dem som i våra idéer, inklusive våra vetenskapliga idéer, enbart ser en biprodukt av en materiell utveckling av ett eller annat slag).

2. Vi kan inte förutsäga den framtida tillväxten av vår vetenskapliga kunskap med rationella eller vetenskapliga metoder. […]

3. Vi kan följaktligen inte förutsäga den mänskliga historiens framtida förlopp.

4. Den betyder att vi måste avstå från möjligheten av en teoretisk historia, dvs. av en historisk samhällsvetenskap som skulle motsvara den teoretiska fysiken. Det kan inte finnas någon vetenskaplig teori om den historiska utvecklingen som kan tjäna som grund för historiska förutsägelser.

5. De historicistiska metodernas grundläggande målsättning […] utgör följaktligen en missuppfattning och historicismen faller samman.

Argumentet vederlägger naturligtvis inte möjligheten till varje form av social förutsägelse. Det är tvärtom fullkomligt förenligt med möjligheten att testa samhällsteorier – som t.ex. ekonomiska teorier – genom att förutsäga att under vissa omständigheter så kommer vissa saker att inträffa. Det vederlägger endast möjligheten att förutsäga historiska händelseförlopp i den mån som dessa kan påverkas av tillväxten i vår kunskap.

Det avgörande steget i det här resonemanget är påståendet (2). Jag anser att det är övertygande i sig självt: om det existerar något sådant som en växande mänsklig kunskap, så kan vi inte idag förutse vad vi kommer att veta först imorgon.

Citatet från Popper används inte för att leda något i bevis, det finns med för att han på ett elegant sätt visar på rimligheten i att utgå från att framtiden är öppen och under tillblivelse. Poppers hypotetiskt-deduktiva metod är dessutom allmänt accepterad inom vetenskapen. Vetenskap kan inte bevisa något, bara falsifiera. Inte minst därför finns det en poäng med att påminna om vad han säger om framtiden. Den finns inte, den skapas av oss eller blir till genom icke-linjära processer av blivande, vars resultat kan studeras och analyseras först med facit i hand. Vi kan lära massor av att studera historien, men ingenting om framtiden.

Frågan om framtidens fundamentala öppenhet är viktig för den förståelse av kultur som här undersöks möjligheterna med. Därför vill jag peka på ytterligare en inspiratör som övertygat mig om det omöjliga i att förutsäga framtiden, och samtidigt tipsa om en bok som betytt väldigt mycket för mitt sätt att tänka: The Black Swan. The Impact of the Highly Improbable, skriven av Nassim Nicholas Taleb (2008). Det är en populärvetenskapligt hållen bok som pedagogiskt och övertygande visar vilken roll slumpen spelar i människors liv. Taleb pekar på en massa saker och lyfter fram och belyser en rad ögonöppnande exempel.

Taleb menar till exempel att den mänskliga hjärnan lider av tre problem som gör att man förleds tro att man har större koll på världen än man har. För det första lider människan (för att det är så hjärnan fungerar) av ett utbrett missförstånd om att man förstår hur andra människor tänker, och att man har överblick nog att veta vad som händer och varför. Vi förleds till denna typ av övertygelser av vår hjärnas konstitution, men världen är en långt mer komplex och slumpmässigt föränderlig storhet än någon enskild hjärna kan förstå, åtminstone till vardags, om och när man är upptagen med att hantera tillvaron. Det man ser och vad hjärnan uppfattar är ett slags genomsnitt av intrycken, logikerna, viljorna och tankarna man möter. Men varje enskild hjärna, varje del av helheten är unik och omöjlig för någon annan att förstå fullt ut och i detalj.

För det andra förleds människan av sin hjärnas uppbyggnad och sätt att fungera att uppfatta världen som ett resultat av orsak-verkan. Studerar man sakernas tillstånd märker man emellertid att så inte är fallet, det är i efterhand man upptäcker sambanden som sedan tolkas som resultat av kausala samband. Människan lever livet och närmar sig framtiden genom en backspegel. Det är bara i historieböcker som historien följer mönster och

15

uppvisar regelbundenheter. Och först i efterhand vet man vad som skulle hända. Ingen uppfattar det så i stunden, men eftersom önskan att skåda in i framtiden är så stark litar (allt för) många på den som säger sig veta säkert och glömmer att det vid varje tillfälle finns en hel massa olika röster som också reser andra anspråk på att veta hur det ska bli och vad som ska hända. Människans hjärna fungerar dessutom så att den konsekvent glömmer vad den trodde innan, när den väl står inför fullbordat faktum. Låt oss inte glömma att det på varje individ som i efterhand kan säga: ”Vad var det jag sa”, går tio som hade fel. Ingen av dem ”visste” vad som skulle hända. Först i efterhand går det att veta. Förstår man detta inser man också att om det bara finns tillräckligt med variation i förslagen kommer alltid någon att ha rätt, men vem det blir vet man först i efterhand.

För det tredje visar Taleb hur människan ständigt övervärderar den fakta som föreligger vid varje givet tillfälle. Besattheten av fakta är utbredd, och ett exempel på det är idrotten. Där vimlar det av experter och hänvisas till hur mycket fakta och tvärsäkerhet som helst. Ändå vet ingen hur matchen skall sluta. När 22 fotbollspelare och en domare springer ut på planen spelar det ingen roll hur mycket man vet om respektive lag eller individuella spelare. Det är historisk kunskap som inte har något, eller mycket lite med det som händer i realtid på planen att göra. Samma inom ekonomin (som Taleb skriver om) och politiken. Fakta blir ett slags tröst, något att luta sig mot i en värld av kaos. Men om man övervärderar historiska fakta kommer samhällets långsiktiga skydd att utarmas och hållbarheten hotas. Världens och verklighetens dynamiska tillblivelse och dess inneboende komplexitet och oöverblickbarhet kan inte nog betonas, och även om det inte går att fullt ut förstå helheten finns ett viktigt värde i att i alla fall förstå vad man inte vet och vad som inte går att veta.

Talebs bok visar hur dessa problem, som går att koppla till den mänskliga hjärnans konstitution, gång på gång spelar samhället och mänskligheten spratt. Fasthållandet vid tron på att världen går att förutse är ett av mänsklighetens största problem. Det vi har att göra med är alltså en knäckfråga för arbetet med samhällets och världens långsiktiga hållbarhet. Vad som behöver göras till ledstjärna i arbetet med att förstå kultur, samhälle och framtiden är dels att hålla insikten om framtidens fundamentala öppenhet levande och aktuell, dels påminna om den ständiga närvaron av det oväntat oväntade. Om den insikten kunde integreras mer i politiken och samhällsbyggandet skulle synen på vilka kunskaper och kompetenser samhället behöver se annorlunda ut. Kulturvetenskapens värde skulle i ett sådant sammanhang, ett sådant intellektuellt klimat öka markant. Vad mänskligheten behöver är förståelse för och sätt att hantera tillvarons komplexitet och inneboende slumpmässighet. Vill än en gång påpeka att detta inte betyder att experter och evidens inte behövs, det handlar inte om kritik utan om att lansera en annan och mer adekvat förståelse för kunskap, kultur och framtiden. Det handlar om att sprida insikten om vad som går att säga med hjälp av vetenskapliga metoder och hur man kan värdera experternas uttalanden.

Byter nu spår lite, just för att betona att detta är ett samtal och för att närma mig grundfrågan lite mer ogarderat, trevande och mer förutsättningslöst än man brukar i konventionella vetenskapliga arbeten. Det går också att gripa sig an frågan om framtiden på ett lite mer personligt sätt. När jag var yngre älskade jag science-fiction. Böcker och filmer som handlade om framtiden fångade mitt flyktiga, flackande intresse. År 2000 stod ut som ett närmast magiskt årtal när jag var barn. Funderade ofta på hur det skulle vara och se ut när jag fyllt 35. Millennieskiftet kändes oerhört avlägset, där i början av 1970-talet. Innan oljekriserna, innan uppmärksammandet av ozonhål och hoten om förödande klimatförändringar. Det är tydligt att något hände med framtiden i samband med oljekrisen, runt 1975. Ett tecken på det är att filmer om rymden vid denna tidpunkt blir ”skitiga”. Jämför till exempel filmen 2001 Ett rymdäventyr med Alien. Under 1970-talet var rymden ren, estetiken avskalad och teknikoptimismen stor (även om datorn Hal i filmen 2001 utgjorde ett hot). Under 1980-talet blev rymden skitig och tekniken började allt mer betraktas som en risk. Sedan gjordes allt färre filmer på temat science-fiction. Framtiden försvann ur sikte i samtiden under 1990-talet, kan man säga.

Framtidsoptimismen i samhället och andan av att allt går att lösa, som jag växte upp med, började falna i samband med att jag klev in på arbetsmarknaden, under krisåren i början av 1980-talet. Teknik som tidigare beskrivits som lösningen på alla problem framställdes allt mer som ett hot. Mot slutet av decenniet, århundradet, årtusendet, under det magiska 1999, dominerade oron inför en stundande apokalyps kulturen. Synen på och förväntningarna inför framtiden säger mycket om kulturen, samtidigt som föreställningarna påverkar uppfattningen om vad som är rimligt och önskvärt att göra.

16

Mitt liv började på toppen, kan man säga. Under slutet av 1960-talet var framtiden ljus och allt blev bättre för de flesta, år för år. Sedan kom oljekrisen. Efter det var det som drömmarna om framtiden riktades mot nuet. Det var då som min föräldrageneration började låna pengar och köpa aktier. Börsen ökade närmast exponentiellt i värde. När jag var liten fick jag lära mig att spara. Sedan i tonåren oroades jag över arbetslöshet. Framtiden som varit ljus blev hotfull. Kanske inte så konstigt då att egoismen spred sig och fokus riktades mot jaget och det som är här och nu. När framtidsprognoserna är dystra tar man kanske vara på det man har, för risken är ju att det blir sämre längre fram. Tänker tillbaka, på framtiden. Tänker på hur den förändrats; synen på den och förväntningarna inför den.

Fortsätter associera och reflektera över olika aspekter av och ingångar till förståelse för framtiden. Var utspelar sig filmer om framtiden? Påfallande ofta är det i rymden. Vad står det för och vad handlar det om? Kanske en kollektiv längtan, ut, bort? Antingen handlar det om aktiv kolonisering av, till exempel planeten Mars, om att mänskligheten för att manifestera sin förträfflighet flyttar till en annan plats. Eller som i Harry Martinsons diktepos Aniara. En revy om människan i tid och rum, en av nöden påkallad flykt från en förödd jord. Rymden blir i denna typ av berättelser ett slags outnyttjad möjlighet. En bejakad eller sista, desperat, lösning på mänsklighetens (självförvållade) problem. Teknik och vetenskap kan sägas representera något liknande. Även om svaren ännu inte finns så kommer någon att finna en lösning, någon gång och på något sätt. Svaret verkar dock allt finnas just bortom horisonten. Framtiden är fylld av ny teknik, teknik som löser dagens problem. Så är det av lätt förklarliga skäl, för framtiden finns bara i våra drömmar och där är allt som man har fantasi nog att skapa möjligt. Det är en annan sak som gör kulturvetenskapen särskilt väl skickad att studera förutsättningar för förändring och hållbarhet. Fantasi är en egenskap som skiljer människan från djuren. Vi kan föreställa oss saker, även sådant som inte existerar. Vi kan abstrahera och extrapolera. Det är en förmåga som borde undersökas mer ingående, för fantasin är både ett hot och en möjlighet. Saknas förmågan att föreställa sig något, om allt handlar om evidens, om det som går att veta säkert, vad händer då med framtiden, kulturen och hållbarheten?

Jag är humanistiskt skolad. Intresserar mig för människor, för deras tankar, drömmar, problem och glädjeämnen. Så länge jag kan minnas har det varit dessa aspekter som intresserat mig mest när jag tittat på science-fiction. Ju mindre teknikfokus, desto bättre. Har alltid uppskattat framtidsskildringarnas filosofiska aspekter. TV-serien Osynliga mannen, från 1970-talet gillade jag för den gav upphov till massor av frågor och vidare tankar. Tänk om jag, tänk om … Och från senare år sticker filmen, Eternal Sunshine of the spotless mind ut. Dessa och andra likande filmer och TV-serier resonerar kring mänskliga dilemman som ny teknik ger upphov till. Jag ser dem som populärkulturella uttryck vilka bearbetar kulturella konsekvenser. Om den förmågan handlar humaniora och kulturvetenskap, om att lära sig förstå konsekvenser av människans förmåga att föreställa sig något annat. Fantasi och drömmar är en viktig förutsättning för förändring. Min utgift, humanioras uppgift, är att kritiskt granska det mänskliga, i ordets vidaste bemärkelse. Det människor gör och tänker på är mitt studieobjekt. Min vetenskapliga blick riktas mot tillblivelser och fokus i arbetet är förutsättningarna för förändring. Ingen kan veta vad som ska hända. Framtiden drabbar oss. Drömmar kan infrias, men hot kan också växa och anta groteska proportioner, i framtiden, om tidsperspektivet sträcks ut lite. Faktum är dock att framtiden skapas, av oss här och nu. Framtiden blir med andra ord vad vi gör den till. Detta vet vi, alla. Om vi bara tänker efter. Om vi bara stannar upp och reflekterar lite över saken. Tyvärr fungerar inte människans hjärna så. Förutom förståelse krävs medvetenhet, uthållighet, energi och fokus för att det ska bli möjligt.

Framtiden, vi borde tänka mer på den. Uppmärksamma och lära känna och försöka förstå drömmarna om det som komma skall, alla föreställda möjligheter och hot. Det är viktigt, men lika viktigt är det att reflektera över det faktum att framtiden skapas idag. Här och nu, i vår vardag. När vi hanterar och tar oss genom dagen och lever våra liv skapas framtiden, kollektivt, i handling. Drömmar om framtiden, människors förväntningar, påverkar handlingarna och besluten som tas idag. Samma gäller förväntningar på kunskap och på forskare. Dina visioner avslöjar mer om dig än du tror och samhällets kollektiva uppfattning om framtiden säger mycket om förutsättningarna för förändring. Framtiden är och förblir dock en öppen fråga som handlar mer om vad människor tillsammans vill och vad man gör här och nu.

Kultur som vetenskap och vetenskap som kulturVad är kunskap? Hur ser vi på och vad läggs i det ordet? Vad avgör vem och vad som går att lita på? Varifrån hämtas våra analytiska verktyg och varför väljs det som väljs? Och till vad används verktygen och kunskapen? Det

17

är frågor som behöver lyftas och reflekteras över, för det är frågor utan givna svar som ytterst handlar om akademisk kultur. Vetenskap utförs av och för människor, med allt vad det innebär. Min utgångspunkt är att ren kunskap, obefläckad av mänskligt kulturella aspekter, är en utopi. Kunskap är alltid förmedlad och därmed tolkad samt genomsyrad av allt det som den eller de som utför forskningen står för, medvetet så väl som omedvetet. Vetenskap är en verksamhet lika präglad av kultur som alla annan mänsklig verksamhet. Det finns heller ingen position utanför varifrån tvister som rör kunskap kan avgöras objektivt. För att hämta stöd för den tanken vänder jag mig till vetenskapsteoretikern Donna Haraway som riktat kritik mot det vetenskapliga ideal hon benämner ”The modest witness” (se t.ex. Haraway 1997:23), som är ett slags kulturellt skapad idealposition vars kännetecken och utgångspunkt är att det är möjligt att som forskare inta rollen som osynlig och objektiv uttolkare av världen. Ett modest vittne anser sig kunna iaktta utan att iakttas och hävdar att fenomenen som satts under lupp kan studeras utan påverkan. Arbetar man efter sådana principer utgår man från att bara den som iakttar utan att själv iakttas kan beskriva världen objektivt. Med hänvisning, bland annat till Haraway, menar jag att det är omöjligt att studera kultur utan att påverka den. Kritiken av modest-witness-idealet är mångfacetterad men går huvudsakligen ut på att uppmärksamma hur det tänkandet och den praktiken genomgående har gynnat vita, västerländska, heterosexuella, manliga vetenskapare från medelklassen eftersom det moderna vetenskapsidealet sammanfaller med dessa kategorier. En väg att byta med sådana föreställningar kan vara att öppet och tydligt, så gott det nu går, skriva fram och visa på medvetenhet om hur det vetenskapliga arbetet kan tänkas vara situerat i tid, rum och social miljö (jfr Haraway 1991:183ff), det vill säga i framställningen där resultaten presenteras även uppmärksamma forskaren och skriva in hen och hens visioner för att gott liv i framställningen.

Nu några samvetsfrågor: Hur många har läst ett helt författarskap, det vill säga alla texter av en betydelsefull teoretiker? Hur många har läst teoretikerna de hänvisar till i original? Och hur många har nöjt sig med att tillägna sig kunskap och förståelse via sammanfattningar eller sekundärlitteratur? Handen på hjärtat. Jag skriver inte detta för att ge någon dåligt samvete eller för att resa kritik. Det är ett sätt reflektera över rådande akademisk kultur. Vilken kultur och kunskapssyn odlas inom akademin? Idag finns allt mindre tid och intresse av att verkligen läsa och samtala om kunskapens väsen och jobba med texter som utmanar tanken. Det som premieras och som avkrävs den som vill göra akademisk karriär är artiklar med ett fåtal enkla poänger som kan sammanfattas i ett abstract. Ju fler artiklar desto bättre och den som har flest vinner ära och belönas med akademiska insignier. Effektivitet är ledordet, för tid är pengar och pengar är måttet på allt. Ingen säger att det måste vara så, men mycket talar för att vi rör oss oroväckande snabbt i den riktningen. Vad vill vi med vetenskapen egentligen och är den anträdda vägen den rätta för att öka kunskapen i samhället? Det är avgörande frågor för ett land med ambitioner att vara en kunskapsnation, men också iakttagelser som det sällan talas om. Bara man har tillräckligt många publicerade artiklar och de ”rätta” referenserna finns med tycks vissa tro att allt är frid och fröjd, men om den typen av föreställningar utgör fundamentet som akademin vilar på är vi illa ute.

Det förrädiska är att man inser hur det är och hur ett kulturellt sammanhang fungerar först efter ett tag. Det var till exempel först när jag så att säga stigit i ”graderna” och accepterats av gemenskapen, först när jag betraktades som en i gänget och började umgås lite mer förtroligt med andra forskare, som jag insåg att de allra flesta akademiker är helt vanliga människor. Och då fick jag höra professorer berätta om dåligt självförtroende och skrivkramp samt att alla inte läst till exempel Bourdieu i original, även om hans teorier legat till grund för forskningen. Jag blev skakad första gången jag hörde det. Sedan har jag vant mig. Akademiker är inte mer än människor och i en kultur där formen är viktigare än innehållet, där antalet publikationer är viktigare än innehållet och där storleken på anslagen avgör vem som blir lyssnad på, där finns ingen riktig poäng med att ta sig omaket att brottas med begrepp eller jobba med abstrakta och snåriga teorier. Ingen kan förvänta sig av några akademiker att de ska ägna sin dyrbara tid åt sådant som inte premieras. Grundforskning, som kulturvetenskap i hög grad handlar om, kommer att få stryka på foten i en akademisk kultur där ekonomi och bibliometri är viktigare än kunskap. Kulturen påverkar kvaliteten på kunskapen, inte bara i akademin utan i skolan och i samhället som helhet. Jag tar emellertid inte upp saken här för att klandra någon, och påpekandet får heller inte läsas som kritik mot vetenskapen. Det är snarare ett enkelt konstaterande. Så här ser vardagen ut inom vetenskapen, i alla fall på sina håll. Jag är orolig för vad akademin håller på att utvecklas till och vart samhället är på väg. Det jag har att säga i frågan kommer emellertid inte från mig, det är i mycket högre grad ett resultat av studier, av samtal med texter och utbyten av tankar med kollegor och medmänniskor. Jag strider inte för min syn. Jag vill som sagt samtala om kultur och om förutsättningar för förändring. När vetande kopplas samman med auktoritet, vilket lätt blir resultatet om examina och titlar blir viktigare än innehållet, ökar risken att man lyssnar mer på vem som talar än på vad som sägs. Det är olyckligt, för då tilldelas makten företräde framför kunskapen. Samtalet är naturligtvis

18

inget universalmedel för att lösa den typen av problem, men i ett samtal blir det i alla fall lättare att upptäcka sådana tendenser än i en debatt.

Den franske filosofen Gilles Deleuze som är min främsta samtalspartner i boken utmanar premisserna för den konventionella vetenskapen för att han anser sig ha visat att premisserna är felaktiga. Deleuze är emellertid inte ensam i sin kritik och han ser sig heller inte som en ljusets riddare, en ensam kämpe för den rätta läran som ska ersätta den rådande. Tvärtom gör han en tydlig poäng av att han står på jättars axlar och att han skriver bäst tillsammans med andra eller i dialog både med kollegor och andra filosofers texter och med läsaren. Deleuze bryter inte ny mark, han arbetar istället vidare på insikter som redan finns. Likt en ambulerande smed som ställer sin hantverksmässiga skicklighet till lokalbefolkningens förfogande förädlar han de råvaror som kommer i hans väg, ständigt i rörelse, sökandes efter nya problem att lösa upp eller undanröja grunden för. Så ser vägen mot hålbarhet ut.

Mellanrum och tystnad är för Deleuze syn på kunskap och kultur lika viktiga som uttalade ord och formulerade tankar. Mellanrummen är en del av helheten, en ömsesidig resurs eller ett gemensamt problem, beroende på hur man ser på saken. Mellanrum måste tas med i beräkningen. Utan tystnad, tid för reflektion, kritiskt tänkande och samtal om det som sägs och hålls för sant finns ingen kunskap, i alla fall inte den typen av kunskap som här samtalas om. Mellanrum är också en viktig förutsättning för kulturell dynamik. Mellanrum är liksom kunskap en gemensam resurs. Om inte samtliga parter som ingår i sammanhanget värnar mellanrummet finns det inte. Tystnad fungerar på samma sätt, liksom reflektion och återhämtning. Men i ett kulturellt klimat där man jagar effektivitet och där konkurrens per definition anses driva kvalitet finns varken tid eller utrymme för tystnad, reflektion eller mellanrum. När jag förväntas skaffa mig fördelar på din bekostnad och när resurserna är knappa och tiden inte riktigt finns krymper utrymmet för improvisation och blir dessutom pengar viktigare än något annat kommer debatten att framstå som den bästa och enda vägen till kunskap. Kulturen, det sammanhang där verksamheter bedrivs, spelar roll. Debatten handlar om att utse en vinnare och den som tar hem spelet betraktas som klokast. Fast går det att förutsätta något sådant? Och hur fungerar en debatt egentligen? Vad är det för egenskaper som debatten premierar? Betänk att den som är tyst och som tar hänsyn, den som väntar på sin tur och artigt lyssnar på vad som faktiskt sägs, den som värnar mellanrummen och tiden för reflektion, blir oundvikligen en förlorare, i en debatt. Debatten skapar vinnare och bara en kan vinna. Jämför detta med ett samtal där alla är att betrakta som förlorare om inte samtliga som deltagit i utbytet av tankar får med sig något. Det borde vara uppenbart att om det är kunskap man söker och om det som studeras är komplext är samtal att föredra framför debatt. Hur det blir och vad som anses bäst avgörs inomkulturellt, inte objektiv eller av någon enskild. Samhället får den kunskap man förtjänar, inte kunskapen man vill ha.

Kultur är en gemensam resurs, inget man kan ha eller fullt ut förstå. Därför är det bättre att samtala om den än att debattera. Kulturen är alltid delad och det manar till eftertanke, reflektion. Man kan välja att bortse från denna kulturens karaktär, men ingen kommer undan kulturen. Förr eller senare tvingas man hantera konsekvenserna av den. Idag lever vi i en kultur som förnekar sin egen existens och det gör något med oss alla, det påverkar kvaliteten på kunskapen, för kunskap är inget i sig själv och uppstår inte i ett vakuum. Vi behöver verkligen samtala om dessa saker, om inte för vår egen skull så för våra barns och för kommande generationers skull, för vårt samhälles långsiktiga överlevnad och hållbarhetens skull.

En mer hållbar kultur kan bara skapas om fler engagerar sig i kulturens tillblivelse. Samhälle och kultur är sammanhang som skapas interaktivt av alla aktörer som finns och verkar just här, just nu. Kultur kan liknas vid ett slags konversation. Och människorna är medskapare av både samtalsklimatet och innehållet i det ömsesidiga utbytet. Vad vill vi gemensamt se för samhälle förverkligat? Vilka är våra kollektiva visioner om ett gott liv? Tänk om vi kunde börja där istället för i debatter om vilken som är den bästa vägen och vad som måste göras.

Den här bokens syfte är att synliggöra betydelsen av vardagens till synes triviala handlingar. Allas tankar och åsikter, även de mest galna och grundlösa påverkar tillblivelsen av den helhet alla är beroende av. Kloka förslag vinner som bekant inte alltid över mindre kloka. Kulturen spelar roll. Vetenskap och logik är bara till dels användbart i arbetet med att bygga ett hållbart samhälle. Lika viktigt är det att förstå allas roll i tillblivelseprocessen, och att rörelsen inte går att styra annat än högst marginellt. Tron på att kultur är något som går från klarhet till klarhet i en process där allt blir bättre och bättre ligger oss i fatet och leder tanken fel. Centrala värden som jämställdhet, demokrati och kunskap är önskvärda tillstånd som bara kan och som ständigt måste

19

försvaras aktivt. Kultur är inget man blir klar med, för ju mer man lär och ju större och djupare kunskap man uppnår, desto tydligare inser man hur lite man vet och hur lite som går att veta. Kunskap om kultur är nödvändig för att kunna anta utmaningen som frågan om hållbarhet utgör.

Begreppet hållbarhetUndertiteln till boken är förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. För att människan även i framtiden ska kunna leva på jorden krävs dels att jorden är beboelig, dels att det finns resurser, teknik och kunskap att bygga samhällen som tillhandahåller skydd och stöd för människor. Att kolonisera rymden som en del drömmer om är pojkrumsfantasier. Det kan aldrig vara en lösning, av en hel massa skäl. Mänskligt liv, i den bemärkelse man vanligtvis lägger i begreppet, är bara möjligt på jorden. Våra kroppar må vara byggda av stjärnstoff, men människan är ett resultat av livet här på jorden och det är bara här som mänskligt liv kan (över)leva. Därför är det en allvarlig paradox att kulturerna som vuxit fram mellan medborgarna i världens länder är inte hållbar. Vi som lever här och nu har ett ansvar att göra något. Frågan är bara vad, och hur? För att komma någon vart krävs en bra och användbar definition av begreppet hållbarhet. Förslagen som brukar anföras är många och liknar på många sätt begreppet kultur. Antingen är de för triviala för att vara meningsfulla eller för komplexa för att bli användbara.

Hållbarhet är enkelt kan man tycka. Det handlar om att hitta sätt att organisera vardagen och samhället som förutom att fungera för ändamålet även hushållar med resurserna man förfogar över på ett sådant sätt att även kommande generationer får likande eller helst bättre förutsättningar som vi. Ekvationen är enkel. Utgår organiseringen från icke förnyelsebara resurser är den inte hållbar. Hur enkelt som helst att förstå. Ändå är hållbarhet, som begrepp betraktat, något det bråkats massor kring och det råder ingen konsensus om innebörden. Detta beror på kunskapssyn, akademisk kultur och är också ett resultat av samhällets fokus på pengar och den ekonomisering som blir en följd av det. En viktig förklaring till problemen med begreppet är att det samtalas för lite och debatteras för mycket, och det i sin tur beror på att det finns en (ogrundad) kollektiv övertygelse om att sanningen är en och odelbar, oavsett vad frågan gäller, samt att det går att hitta en enda, bästa väg fram till ett på förhand definierat mål.

Hållbarhet är eller blir i praktiken ett komplext problem. Det är viktigt att ha med sig den insikten i arbetet med att främja hållbarhet. Det är svårt, men det finns inget annat val än att försöka. Innan man kan börja samtalet om vad som kan och bör göras måste man kollektivt komma överens om vad som är problemet egentligen. Utmaningen rörande hållbarhet handlar om att ämnet ofta behandlas som ett komplicerat problem när det i själva verket är ett komplext problem. En del av svårigheten med hållbarhetsarbetet handlar om att man tar allt för lätt på skillnaden mellan komplicerat och komplext. Komplexa problem kan inte lösas på samma sätt som komplicerade problem. Maskiner och verktyg, som är ingenjörernas paradgren, är skapade för att hantera komplicerade problem som kan brytas ner i delproblem vilka löses för sig och därifrån byggs sedan fungerande helheter. Angriper man utmaningen med hållbarhet på det sättet skapas nya problem istället, hållbarhet kräver ett helt annat tänkande, en annan kunskapssyn. Förstår man bara att problemet är komplext öppnar sig helt andra möjligheter för helt andra samtal än dem som förs idag.

Problemet med hållbarheten handlar i hög grad om vem eller vilka som har tolkningsföreträde i samhället. Idag är det, med ansvariga politikers goda minne, ingenjörer och ekonomer som har tolkningsföreträdet. Följaktligen är det dessa vetenskapers kunskapssyn och grundläggande antaganden som avgör hur förslag på lösningar jämförs och värderas. Därför ropas det idag på fler ingenjörer, och därför riktas forskningen mot tekniska lösningar på problemen som dyker upp, vilka paradoxalt nog ofta är sprungna ur en ensidig ekonomisk logik eller teknik skapad av ingenjörer. Och därför bygger lösningarna på ekonomiska problem på samma logik som problemen som söker sin lösning. Arbetet med ökad hållbarhet sitter alltså fast i ett slags cirkelresonemang. Det är knäckfrågan eller grundproblemet och däri ligger utmaningen. Hur tar vi oss ur denna olyckliga låsning? Först när man kommit tillrätta med det problemet kan arbetet med begreppet hållbarhet inledas.

Det kanske låter så, men jag är inte kritisk till ekonomer och ingenjörer. Kompetenserna som finns i dessa yrken är viktiga kuggar i samhällsmaskineriet. Det jag däremot är kritisk till är den syn på kunskap som blivit allmänt vedertagen idag och som utgår från att kunskap är något enhetligt och entydigt. Hur spridd denna uppfattning än är så är den felaktig. Kunskap är ett verktyg, inte något absolut. All vetenskap utgår från perspektiv och bygger på en viss underliggande logik, vilket gör att vetenskapen som helhet är mångfacetterad och framförallt bra till olika

20

saker. Därför går det varken att bygga ett samhälle eller lösa problemet med hållbarhet genom att välja en väg eller metod och pressa allt och alla genom denna trånga passage mot framtiden. Ändå är det precis vad man är i full färd med i Sverige och världen idag. Ingenjörer och ekonomer betraktas som samhällsbärande vetenskaper, och andra former av kunskap anses olyckligtvis mindre värda och i vissa fall till och med överflödiga.

Kulturvetenskaplig kunskap och kompetens behövs, också. Om man verkligen vill bygga ett hållbart samhälle, socialt, ekonomiskt, tekniskt och ekologiskt kan man inte lita på forskning som bedrivs inom ett ämne, av några få forskare med samma utbildning, metoder och forskningsfokus. Ett hållbart samhälle kan bara byggas med gemensamma ansträngningar och med utgångspunkt i kombinationer av många olika vetenskapers skilda kompetenser. Det arbetet underlättas om man först inser att hållbarhet är ett komplext problem som kräver komplexa lösningar. Och komplexa lösningar kan bara skapas i och genom samverkan mellan olika kompetenser. Varken ingenjörer, ekonomer eller kulturvetare, ensamma kommer att kunna lösa problemen med hållbarhet. Inte ens genom att arbeta tillsammans finns det några som helst garantier för att insatserna resulterar i lösningar och strategier som faktiskt leder till hållbarhet.

Kunskap och kompetens, arbete och handlingsstrategier för hållbarhet kan bara skapas i och genom samverkan. Samverkan, inte mellan människor i första hand, utan mellan kompetenser. Människan och kulturen är idag de kanske största hindren för hållbarheten. Det är människan som är i full färd med att gräva sin egen grav, bland annat genom att träta om vem som äger frågan, har tolkningsföreträde, eller sitter på den bästa lösningen. Så länge debatter anses vara kungsvägen till det bästa svaret kommer problemen att leva kvar. Hållbarhet är en fråga eller ett problem som aldrig kommer att kunna lösas en gång för alla och därför hanteras utmaningen bäst genom samtal där olika kompetenser får samverka och komma till tals i frågor och aspekter där just deras kunskaper är användbara.

Lägg märke till att reflektionen inte alls har handlat om vad hållbarhet är. Det är min högst medvetna strategi att närma mig frågan från andra hållet. Hållbarhet är å ena sidan otroligt enkelt, och å andra sidan fruktansvärt svårt. Enkelt för att det handlar om att bygga ett samhälle som inte gör av med mer än det producerar. Det handlar om balans, kort och gott. Men just därför är det svårt. För vad innebär det? Vem ska bestämma, hur ska målet nås, och vilken nivå ska man lägga sig på? Det är frågor som inte har ett svar, bara många olika svar. Dock inte hur många svar som helst. Närmare än så går inte att komma en definition av begrepp som hållbarhet och kultur, men svaret finns någonstans däremellan. Det är ett sätt att förklara uppkomsten av och visa på komplexiteten som måste hanteras på något sätt, och det är mitt sätt att argumentera för en mer samtalande syn på kunskap och kultur.

Insikten, att det inte finns ett sätt, en lösning på problemet med hållbarhet är central. Den insikten är nyckeln till lösningen. Insikten om att problemet är komplext kan och får dock inte förväxlas med lösningen, men insikten om problemets natur bär på frön till något som skulle kunna leda i riktning mot hållbarhet. Det handlar om tillblivelse, om kollektiva processer, om rörelse och förändring. Samtalet är ett slags odlingsbänk där tankar och förslag kan planteras och vårdas för att i ett senare skede testas ute i samhället där idéerna, om klimatet är det rätta, kan växa till sig. Egentligen är varken hållbarhet, kultur eller kunskap svårare än så. Men det är en tanke som går på tvärs mot rådande syn på kunskap och därför blir det i praktiken svårt att dels förstå, dels omsätta förståelsen i praktisk handling ute i samhället. Inser man det, förstår man sakernas natur och dess karaktär, förutsättningarna för förändring, är mycket vunnet.

Avslutar reflektionen om begreppet hållbarhet där. På tröskeln till en av alla vägar som leder till långsiktig hållbarhet. Längre än så här kommer jag inte just nu, inte ensam. Och det har inget med någon brist eller begränsning hos mig eller inom mitt ämne att göra. Jag menar allvar med att arbetet bara kan föras tillsammans, inom ramen för samtal. Bara så kan man hitta en fungerande definition på begreppet hållbarhet. Sedan återstår hårt arbete, utfört av många människor med olika kompetenser, i samverkan.

Normativt tyckandeOfta när kulturvetare tar till orda händer det att det att forskaren anklagas för tyckande, dessutom tyckande med normativa anspråk. Det finns ingen evidens, säger belackarna. Var finns statistiken som stödjer dina påståenden? Jag blir trött när jag möter den typen av invändningar, för jag har ingen evidens och det saknas statistik. Inte av lättja eller för att jag inte anser att det behövs, utan för att det inte är kunskapsmålet med min forskning att bevisa

21

något. Jag är inte intresserad av hur det är. Kultur skapas i kollektiv handling och finns mellan människor. Därför går den inte att fånga med hjälp av hårddata. Jag forskar om tillblivelseprocesser. Mina studier handlar om förutsättningar för förändring och den framtid människor bygger tillsammans. Jag forskar om det som ännu inte är, men som skulle kunna bli.

Kulturvetenskap handlar till dels om normativt tyckande, det stämmer, men när resultaten presenteras betyder det inte att kulturvetaren reser anspråk på att ha rätt och att andra forskare har fel. Kulturvetenskap handlar inte om sanningen och således finns inget att strida om. Kultur i den mening som jag utforskar möjligheterna med kan sägas handla om studier av upprepning, och det som upprepas är skillnad. Förändring är skillnad, men vad är det som gör skillnad? Hur kan skillnad definieras? Ofta tänker man sig skillnad som en passiv relation, inte som något i kraft av sig själv. Skillnad är dock ett slags maktinstrument. Skillnad är resultatet av skillnadsskapande praktiker. Skillnad är en handling som har med makt att göra. Skillnad är också en del av helheten, liksom mellanrummen och tystnaden. Skillnad är något i kraft av sig själv, menar jag. Och visst, det uttalandet är självaklart ett slags normativt tyckande. Men hur skulle det kunna vara på något annat sätt, givet att alla är del av samma helhet som upplevs och analyseras inifrån? Samma helhet betraktas från olika perspektiv och olika upplevelser speglas genom respektive betraktares livshistoria och tolkas utifrån det som var och en håller för sant. Ingen äger kulturen och det finns inte en sanning om kultur. Kulturen är vår, vi delar den och gör den tillsammans till vad den blir. Därför är tyckandet, även normativt tyckande, oproblematiskt, så länge det inte blandas samman med sanningen.

Problemet är att anklagelser om normativt tyckande gäller all vetenskap. Alla uttalanden kan sägas rymma mer eller mindre av normativt tyckande. För vetenskapen är bara ett annat sätt att skapa berättelser, vars syfte är att förmedla förståelse och belysa insikter som behövs för att gemensamt kunna hantera verkligheten och bygga ett fungerande och hållbart samhälle vilket alla är beroende av för att överleva. Vetenskap är en verksamhet vars framgång är avhängig hur väl den kan övertyga. Och idag är det siffror och statistik som anses mest övertygande. För det är så förväntningarna på kunskap ser ut. Kultur handlar om kunskap och kunskap handlar om kultur. Det är stor skillnad mellan normativt tyckande och grundlös spekulation. Ofta används ankagelser om tyckande som en maktteknik för att misstänkliggöra budbäraren och tysta kritik. Skillnad är som sagt aldrig oskyldig eller passiv, den kan ignoreras eller accentueras.

Varför är det så, borde fler fråga sig oftare! En annan berättigad fråga är, vad menar ni som anklagar kulturvetare för att spekulera utan grund? Eller, vad skiljer ett normativt uttryck från ett annat? Jag har aldrig sagt att mina forskningsresultat är sanningen, eller att man måste göra si eller så för att forskning visar det. Det är inte så jag ser på kunskap. Jag presenterar mina resultat som, och betonar samtidigt starkt att de är, förslag på hur man kan tänka för att agera lite annorlunda i vardagen, för att på det sättet förändra kulturen i önskad riktning. Att säga att resultaten av min kultur forskning inte är sanna är orättvis, för jag har inte hävdat att forskningen resulterar i någon sanning och är öppen för kritik och vill samtala om eventuella invändningar mot mina påståenden. Boken är skriven lika mycket för att sprida kunskaper som för att främja utvecklingen av ny kunskap. Jag är tydlig med att resultatet inte kan vara annat än normativt tyckande. Jag strävar istället efter att vara ärlig och tydlig med att jag bjuder in till en dialog om det vi har att förvalta gemensamt: Kultur, kunskap och ett hållbart samhälle.

Vad är möjligt för någon att uppnå, ensam och tillsammans? Det är en evig fråga, vars svar upprepas och upprepas igen. Det finns inget definitivt svar på den frågan. Svaret man väljer, bland många möjliga svar, är vad som ger livet stadga och mening, samt gör det mödan värt att resa sig upp på morgonen för att möta en ny dag. Kulturen finns mellan olika människors uppfattningar, som alltid utgår från individens levda vardag och kontext, hens livshistoria och preferenser. Kultur skapas kommunikativt och alla har sedan att rätta oss efter resultatet som inte är statiskt utan dynamiskt föränderligt. Ingen människa är en ö, alla är delar av samma ömsesidigt skapade helhet. Vi ser inte att tillvaron till stor del handlar om upprepningar av samma begränsade teman för vår hjärna bortser från det som är identiskt och registrerar bara skillnaderna mellan då och nu. Det ser visserligen ut som världen är en, unik och stadd i utveckling, och det verkar som kunskapen ackumuleras och blir bättre. Det framstår som att utvecklingen går från mörker till ljus. Det är emellertid bara vi människor som uppfattar saken så. Kulturens tillblivelseriktning kan vid varje givet tillfälle ta en annan riktning, antingen som ett resultat av slump eller som en konsekvens av många människor önskan omsatt i kollektiv handling. Det går dock inte att styra kultur i en bestämd riktning mot ett på förhand formulerat mål.

22

Ovanstående tankar är resultatet av många års arbete med att försöka förstå kultur. Det är dock inte sanningen om kultur. Sanningen är av människor skapad, den är en produkt av kulturella överenskommelser. Det går åtminstone aldrig att kontrollera om det som presenteras som sanning verkligen är sant innan tiden är inne och det blir möjligt att jämföra den vetenskapliga utsagan med rådande förhållanden. Och om man ändå får vänta på svaret kan man lika gärna acceptera att livet levs här och nu och att framtiden skapas kulturellt och i enlighet med rådande normer. Att anklaga den som säger detta för normativ tyckare är orättvist och dessutom är det dels ett värdeomdömde, dels lika normativt som uttalandet som kritiseras. Problemet och anklagelsen handlar om ett missförstånd som går att härleda till förgivettagandet om att alla vetenskap är den samma, överallt, oavsett vad som undersöks.

Kunskapens vägar är aldrig givna på förhand och i ett samtal måste det finnas plats för improvisation och oklarheter. Kulturen är vag till sin natur och därför blir texter och resonemang om kultur också ibland vaga, men inte för att mörka något, utan för att väcka fantasin hos dem som skapar och upprätthåller sammanhanget som studeras. Kulturen finns i hög grad i betraktarens ögon, men inte bara där. Kulturen finns både här och där och mellan och den är ett slags gemensam resurs. Det finns, brukar jag säga till mina studenter, två krav på vetenskapliga texter: självständighet och transparens. Kalla mig gärna normativ tyckare, det gör jag själv. Men anklaga mig inte för att fara med osanning, förklara istället varför du anser att jag har fel. Då kan ett samtal inledas och man kan lära av varandra och ömsesidigt vidga vetandets horisont. Jag är öppen för att ändra åsikt. Är du kritisk mot det jag har att säga, övertyga mig om att jag har fel så lovar jag att tacka dig och är övertygad om att båda därigenom kan lära sig mer om förutsättningarna för förändring.

Fokus på frågor och sökandet efter svarKulturell tillblivelse och förändringens riktning påverkas av rådande maktordningar. Kunskap är inte bara makt, makt är också kunskap. Det är en kungstanke inom humaniora att kunskap och makt hänger ihop som ler och långhalm. Strider om kunskap är ofta strider om makt och inflytande, vilket accentueras i en värld med krympande resurser, minskade marginaler och ökande konkurrens. Allt är som bekant tillåtet i krig och i kärlek, och vetenskap rymmer både strid och passion. Men utifrån ett samhällsperspektiv är det olyckligt att strida om kunskap, för det går inte att veta vad striden handlar om egentligen. Vetenskap är inte politik, vetenskap handlar om kunskap. Vetenskapens uppgift är att hjälpa människor att orientera sig i vardagen, inte att övertyga allmänheten om vilken världsbild som är den bästa. I alla fall gäller det kulturvetenskapen, för den sysslar med kunskap om något som alla delar. Säkra uttalanden om kultur riskerar att låsa fast och bestämma det som är rörligt och föränderligt. Och därför är frågan viktigare än svaren. Om det är kultur man vill undersöka.

Ett pragmatiskt sanningsbegrepp är att föredra inom kulturvetenskapen. Sanning blir då helt enkelt det som fungerar och det märker man. För att avgöra vad som fungerar behövs sällan någon vetenskaplig skolning eller avancerade uttolkningar. Kulturvetenskapens uppgift handlar mer om att konstruera begrepp att tänka med, än att leverera vattentäta och tvärsäkra svar. Tänker man så blir vetenskapliga kontroverser ointressanta och meningslösa, och då avslöjas kampen om vetandet som den kamp om makt och inflytande den ofta är. Med en pragmatisk definition av sanning, eller hellre med en väl utvecklad, spridd och beprövad insikt om vad som fungerar, kan man koncentrera sig på det som är viktigt, på livet här och nu och på förutsättningarna för förändring. Vill man förstå kultur är det mot förväntningarna och handlingarna som skapar kulturen samt konsekvenserna av samverkan man bör rikta blicken. Om resultatet av det vetenskapliga arbetet inte fungerar är det bättre, mer effektivt och konstruktivt att bara lämna det därhän, istället för att jaga efter och brännmärka budbäraren. Ytterst handlar det om att konsekvent avfärda alla uppdelningar mellan subjekt och objekt, för att på det sättet rikta uppmärksamheten mot tillblivelsen och förändringen och för att betona att ingen fråga som rör kultur har ett givet svar. Det handlar om att fokusera sammanhanget som helhet och det som händer inom ramen för kontexten. Inom kulturvetenskapen är forskaren både subjekt och objekt i förhållande till det som undersöks och det gäller även mottagaren av kunskapen. Kulturen är alla vi tillsammans och alla har del i och spelar roll för dess tillblivelse. Därför vill jag peka på några frågor som kulturvetare har ställt och jobbat med, för att fördjupa de inledande resonemangen och introducera några av tänkarna på vars axlar jag står och vars arbeten jag samtalar med och bygger vidare på.

Vad är en människa? Det är en viktig fråga inom humaniora och kulturvetenskap. Svaret på frågan finns någonstans mellan biologin och samhället. Det går inte att definiera begreppet människa närmare än så. Definitionen av

23

begreppet är beroende av vilket sammanhang man befinner sig i, och till vad kunskapen ska användas. Svaret är inte det viktiga här, det är frågan som måste hållas ständigt aktuell om man vill förstå vad det innebär att vara människa. Humanistisk forskning blir aldrig färdig, dess kunskapsobjekt kan inte sammanfattas i några få slagfärdiga formuleringar. Frågorna kan bara kontinuerligt undersökas. Det finns med andra ord ingen kunskapsfront inom humaniora. Humaniora är en vetenskap som jobbar på andra sätt, till exempel genom att konstruera verktyg som kan användas att förstå förutsättningar för förändring i en värld i rörelse. Verktygen och begreppen kan och bör användas av både forskare och allmänhet för att påverka tillblivelsens riktning och förändringens utfall.

Verktyg är viktigt i sammanhanget. Studier av kultur kan inte resultera i slutsatser om hur det är. Det som undersöks är förutsättningar för förändring. Studier av kultur kan inte ha som mål att komma fram till något definitivt. Medvetenhet om och förståelse för hur viktigt det är att närma sig människoblivandet så förutsättningslöst som möjligt, även om fullständig förutsättningslöshet aldrig går att uppnå, samt viljan att göra något, är viktigare. Ett sätt att göra det på kan vara att öka den analytiska medvetenheten om att det finns mer i kulturen och världen än vad man vanligtvis tänker på. Att närma sig sitt ämne på ett sådant sätt som jag här vill samtala om skulle kunna innebära att man gör som biologen, psykologen och samhällsvetaren Gregory Bateson. Uppehåller mig lite vid honom och väljer att citera honom här i inledningen, för Bateson är en tänkare som idag glömts bort. Han var en som tidigt uppmärksammade sammanhangets och helhetens betydelse för det fenomen man studerar, bland annat genom att utveckla insikten om att det inte finns någon absolut gräns mellan biologi och kultur. Människan är både ande och natur. Utan båda delarna finns inga människor, inga tankar, ingen kultur. Materia och biologi utgör förutsättningar för mänskligt liv, men det går inte att reducera frågan till dessa aspekter för att söka svaret där. Kärlek till exempel är inte bara elektriska signaler i hjärnan eller hormoners påverkan. Kärlek är oändligt mycket mer än det och försöker man reducera problemet blir svaret meningslöst. Bateson menar vidare att mänsklig intelligens är ett (mer eller mindre slumpmässigt) resultat av evolutionen och att allt liv på jorden hänger ihop i ett gigantiskt system. Han ställer frågor på ett sätt som är mycket inspirerande, för hans sätt att skriva är vetenskapligt utan att stänga in och slå fast. Han ställer frågor och presenterar förslag till svar, mer än leder påståenden i bevis. Bateson vill få oss att reflektera över livet och allt det som vi människor delar och är delar av.

Vilket mönster förbinder krabban med hummern och orkidén med gullvivan och alla dessa fyra med mig? Och mig med dig? Och alla oss sex med amöban i ena riktningen och kronikeravdelningens schizofrene i den andra? Jag vill berätta för er varför jag har varit biolog i hela mitt liv, vad det är jag har försökt studera. Vilka tankar kan jag dela med mig rörande hela den biologiska värld som vi lever i? Hur är den sammanfogad? Vad som nu måste sägas är svårt, förefaller vara rätt tomt och är av stor och djup betydelse för dig och mig. Vid denna historiska knutpunkt tror jag det är viktigt för hela biosfärens överlevnad, vilken som du vet, är hotad. Vilket mönster är det som sammanbinder alla levande varelser? (Bateson 1995:25f).

Batesons frågor är lika aktuella idag som när de formulerades, även om svaren på frågorna har sett olika ut över tid. Han betraktar individen som en liten del i ett större ”trial-and-error” system, vilket också fungerar som beskrivning av kultur och samtal. Tanken på ett autonomt subjekt är ett missförstånd menar Batesson eftersom det är omöjligt att upprätthålla en absolut gräns mellan människan och miljön hen lever i.

En annan inspiratör, som också går på tvärs mot gängse vetenskapliga normer, är litteraturvetaren Erland Lagerroth (1994, 1999, 2003, 2004) som också uppmärksammar helheten och som liksom Batesson inte är rädd för att röra sig utanför humanismens snäva gränser i sin strävan efter att förstå kultur och vad en människa är. Lagerroth har länge (och inte sällan i kraftig motvind) fört en kamp för att sprida insikten om hur viktigt det är att aldrig sluta problematisera och ifrågasätta, att ställa frågor snarare än ge svar. För som det står i titeln på en av Lagerroths böcker, ”Sökandet är vårt största äventyr.” Kulturvetenskap handlar inte om att ha eller ge svar, det handlar om att formulera frågor och undersöka förutsättningar för förändring. Kulturvetenskap handlar om att öka medvetenheten i samhället om hur kultur blir till och om vad det innebär att vara en aktiv medskapare av kultur.

Vetenskapsteoretikern Donna Haraway bör också nämnas. Hon påminner om att endast cirka tio procent av människokroppens cellmassa utgörs av mänskligt DNA (Haraway 2008:3). Det finns det evidens för, men det säger ändå inget om vad en människa är. Konstaterandet är snarare ett sätt att skaffa sig perspektiv på sig själv och människoblivandet, processen som gör oss till dem vi uppfattar oss som. Det är ett tankeverktyg som kan

24

användas för att påminna sig om att människan är resultatet av komplex samverkan mellan en lång rad delar eller aspekter, förenade i ett slags nätverk. Människa är ett slags helhet eller ett sammanhang som ständigt förändras och blir till. Haraway fortsätter i boken som heter When Species Meet sin sedan länge pågående analys av interaktionen mellan aktörer, här med särskilt fokus på den hypotetiska frågan om hur människan skulle kunna hitta fram till ett förhållningssätt där djuren inte betraktas som väsensskilda, utan som jämställda ”medaktörer”. Utgångspunkten kan tyckas apart för en humanist, kan uppfattas ligga utanför ämnets intresseområde. Men det uppfattas bara så ifall man köper tanken på att olika ämnen ska ägna sig åt olika frågor. Ifall man är övertygad om att ett ämne självklart kan ha monopol på och tolkningsföreträde i en fråga. Ser man vetenskapliga discipliner som en uppsättning kompetenser och verktyg, istället för en angelägenhet för och resultatet av hårt arbete hos utvalda och vederbörligen kontrollerade ämnesföreträdare, blir frågan om människans interaktion med djur och andra aktörer både relevant och viktig även för andra forskare, som arbetar med andra verktyg, ingångar och kunskapsintressen. Idag håller människans syn på sig själv och sin egen särart på att bli vår undergång och inställningen till kunskap hotar även livet på jorden. Problemet är att det finns en vida spridd kulturell uppfattning om att det går att dela upp världen i subjekt och objekt. Människor får inte döda varandra, men djur går bra att döda och naturen både kan och bör exploateras. Ett sådant tänkande är förkastligt eftersom det gör något även med den privilegierade gruppen, med den som dödar.4

Denna typ av resonemang handlar om att fokusera relationerna mellan olika aktörer och dess interaktion, om att se mer till helheten än delarna som bygger den isolerade från varandra. Det handlar om att rikta analytiskt fokus mot sammanhang och process istället för mot enskilda aktörer som på förhand tilldelats bestämda och statiska betydelser för helheten. Tänker man bort subjekt och objekt och istället betraktar kultur som en helhet uppbyggd av samverkande aktörer kommer frågan om relationen mellan människor och djur i ett annat läge. Vill vi skapa ett hållbart samhälle måste vi utveckla och kollektivt anamma ett mer respektfullt förhållningssätt till delarna i sammanhanget och lära oss förstå betydelsen av samverkan mellan dem, inte bara människor emellan, eller mellan människor och djur, utan även samverkan och utbyte mellan allt levande på planeten jorden.

Haraway presenterar i sin bok en rad exempel och tankeverktyg, förslag att se på, förstå och arbeta med, kunskap om kultur. Och hennes sätt att presentera dem liknar på många sätt ett samtal. En av tankarna som Haraway för fram handlar som sagt om människans relation till djuren. Hon menar att vi inte kan hantera livet förrän vi lärt oss hantera död och dödande. Allt för ofta trängs tanken på döden bort och det gör att man glömmer att död och dödande är en oundviklig del av livet på jorden. Överallt dödas det och allt levande ska en gång dö. Att döda är inget märkligt egentligen, det är synen på dödandet, framförallt synen på den som anses kunna dödas som är problemet. Djur (eller vissa djur) har kommit att betraktas som produkter med uteslutande ekonomiskt värde vilket gör det oproblematiskt att tränga in dem i miljövidriga fabriker för att producera billigt kött. Haraway (2008:79ff) tar sig an problemet genom att peka på regeln från de tio budorden, ”Du skall icke dräpa”, vilket hon menar är en djupt problematisk uppmaning. Haraway hävdar att djuren som lever sina liv i laboratorier, på bondgårdar eller på andra platser i samverkan med människor, i högre grad än vad som är fallet idag kan betraktas som likvärdiga aktörer i en kontext där alla behövs. Om det var så vi såg på djuren skulle dödandet inte nödvändigtvis behöva vara ett problem. Om utgångspunkten är att människor och djur är ömsesidigt beroende av varandra och om dödandet utförs med respekt för livet skulle ett samhälle byggt på interaktion mellan likar kunna förverkligas, där respekt inte bara är något människor visar (vissa) andra människor. Gillar den tanken, för den innehåller ingen enkel lösning. Förslaget eller tankeverktyget ger nycklar till och pekar på vägar mot en lösning, men det löser inte problemen och är ingen lösning. Haraway menar att det inte är det faktum att människor äter kött som är problemet, eller att råttor används i laboratorier. Problemet är hur man ser på djuren och hur djuren behandlas innan de dör. Tankemodellen handlar dock lika mycket om hur människor ser på varandra och vad som prioriteras i dagens samhälle. När jag blir viktigare än du och jakten på effektivitet och pengar tillåts vara det som styr tillblivelseprocessen skapas en kyligt beräknande kultur som lätt tappar kontakten till sig själv och den på sikt nödvändiga hållbarheten.

Förutsättningslöst sökande efter ständigt fördjupad insiktFör att förstå kultur finns det några premisser man måste ställa upp på. En sådan är att det inte går att ta för givet att det finns någon betydelsebärande skillnad mellan världen och människorna, mellan objekt och subjekt. Som ansvarsfull forskare får man aldrig på förhand ha någon åsikt om vilka aktörer som ska och vilka som inte ska räknas när man undersöker något så pass komplext som kultur. Utan väl underbyggda argument och utan analys,

25

varken kan eller får kulturvetaren bortse från ekonomiska, politiska, tekniska eller sociala aspekter av det sammanhang man undersöker. Det handlar om att anamma en vetenskaplig förutsättningslöshet som gör skäl för namnet. Först efter att analysen genomförts kan man uttala sig om vad som spelade roll och vad som var viktigt och vad man kan bortse från när skeendet ska förklaras. Att närma sig ett problem som forskare handlar om att närma sig förslagen till svar på frågan med ett öppet sinne. Nyfiket sökande svaren där de uppstår. Det gäller all forskning men är särskilt viktigt om det är kultur man forskar om, eftersom kulturforskaren alltid på ett eller annat sätt är delaktig i det som studeras. Därför måste både forskaren/författaren och den som tar del av resultatet, försöka frigöra sig från invanda mönster. Kultur är som skogen, svår att se för alla träd. Bara för att man lever mitt i och känner igen sig i den är det inte säkert att man förstår den. Särskilt svårt är det att inifrån förstå förutsättningar för förändring av kultur. För att förbättra chanserna att skapa förslag till förståelse måste man våga ta steget ut i det okända och slutar se kulturens oöverskådlighet, komplexitet och inre motsägelsefullhet som ett problem. Kulturen är som den är och bryr sig föga om människornas syn på och vardagliga förståelse för den. Vidare måste man förstå att det är svårt, och att det är förrädiskt lätt att i vardagen glömma eller bortse från dessa saker.

Samtalet kan betraktas som ett slags metod för att lära sig tänka annorlunda kring det invanda, en hjälp på vägen i arbetet med att få upp ögonen för det faktum att allt och alla är delar av samma helhet. Samhället, kulturen eller det sammanhang som studeras är uppbyggt av mindre delar och dessa delar, dessa aktörer om man så vill, behöver fås att ”samtala” för att kunskapen och förståelsen för kulturell komplexitet och förändring ska bli begriplig och användbar. Både sociala och materiella aspekter av helheten, såväl människor som tankar, ord och saker kan göra skillnad, därför kan allt och alla sägas vara samtalsparters i den process som kultur skapas genom. Det går inte att på förhand slå fast att det finns någon analytiskt betydelsefull skillnad mellan hur man ska förhålla sig till individer och till institutioner (att den ena nödvändigtvis skulle höra till psykologins intressesfär och den andra till ekonomins). Poängen med att analytiskt betrakta alla ingående delar av helheten på ett och samma sätt är att chansen ökar att samtalet blir förutsättningslöst. Totalt förutsättningslöst kan det aldrig bli, men objektivitet och förutsättningslöshet är ändå viktiga mål att sträva efter. Samtalet handlar om att komma till insikt om vad som kan göra skillnad i ett sammanhang och om att förstå att det inte går att avgöra detta på förhand. Den tanken har vuxit fram i ett sedan många år pågående arbete med vetenskapsteoretikerns Bruno Latour texter. Han har hjälpt mig tänka på kultur i termer av aktörer (i betydelsen allt som kan göra skillnad i ett sammanhang) förenade i nätverk.

Lika viktigt som det är att söka efter och identifiera kulturens betydelsebärande element och vad som spelar roll i ett sammanhang, är det att uppmärksamma det som håller ihop kulturen. Förbindelser mellan, kulturens sammanhållande kraft, det moment eller den aspekt av helheten som förleder oss tro att det går att tala om kultur i bestämd form singular, vilket inte bara är omöjligt utan dessutom djupt olyckligt. Förbindelser och gränsdragningar mellan inne och ute är orsaken till att vi tänker på samhällen, organisationer eller grupper som avgränsade helheter. Det som ser ut att vara en enhet är i själva verket resultatet av sammanhållande handlingar. Samhället är inte det som håller människor samman. Samhället är det som hålls samman, är resultatet av sammanhållning och skillnadsskapande. Det handlar om olika perspektiv, med olika förklaringskraft och möjligheter. Förstår man kultur på det sättet som jag väljer och förespråkar tvingas man acceptera att kultur aldrig kan vara en förklaring till något, det är istället kulturen som ska förklaras.5

Vill man förstå kultur och lära sig omsätta kunskapen i handling måste man göra sig medveten om att samhället inte bara passivt existerar utan att det ständigt blir till och att det just därför inte går att fånga vetenskapligt, en gång för alla. Kulturen befinner sig i ständig rörelse och förändras processuellt hela tiden när allt och alla interagerar med varandra. Här finns förklaringen till att ingen kan vara expert på kultur och argumenten för att främja samtal om kulturell tillblivelse. Även om ingen är expert kan alla (och det gäller även kulturforskaren) bli bättre på att förstå och analysera kultur. Och i skapandet av ett hållbart samhälle är detta nyckelkompetenser. Kultur kan liknas vid ett slags helhet bestående av interagerande delar som går in i och ut ur varandra och där delarnas inbördes relationer ständigt förändras. Samhället betraktat på detta sätt är konsekvensen av kollektiv handling, inte orsaken till handling. Ett sådant perspektiv på kultur blottlägger resurserna som krävs för att förverkliga samhället och uppmärksammar samtidigt det faktum att kultur inte finns, den görs och blir ständigt till inom ramen för sammanhang som består av både människor och icke-mänskliga aktörer.

26

Plats för rekapitulation och reflektionLika lite som boken som helhet är denna inledning ett linjärt resonemang där det ena ger det andra. Ambitionen är istället att succesivt höja abstraktionsgraden och på olika sätt introducera förutsättningarna för det samtal som följer lite längre fram. Olika sätt att se på kultur, kunskap om kultur och hur man kan tänka när man analyserar kulturella processer, har berörts ovan, liksom olika sätt att se på och förstå mäniskan. Än så länge har det bara skrapats lite på ytan av tankarna. Framgent kommer fler exempel att presenteras och samma saker förklaras på alternativa sätt. Ge därför inte upp om det svårt att hänga med. Läs vidare, ta pauser, reflektera och samtala med andra. Att tänka tar tid och förståelse för denna typ av kunskap måste få växa fram i sin egen takt.

Förståelsen för kultur som här lanseras går på tvärs med intuitionen och den vardagliga uppfattningen. Det svåra är att bryta sig loss från vanans makt, som allt för lätt stör tankeprocesserna som krävs för att kunna ta till sig nya och ovana insikter som ställer ens världsuppfattning på ända. Viktigt att hålla i minnet att förståelsen för kultur inte existerar i sinnevärlden. Den kan inte upptäckas eller avslöjas. Förståelser skapas istället och upprätthålls kollektivt av människor, kontinuerligt, i vardagen, genom att man umgås och interagerar med varandra. Kultur finns mellan, och genom att tala om och tänka kring den förändras den.

Ofta tänker man på förändring i termer av orsak och verkan. Därigenom skapas en illusion om att man har att göra med linjära processer som går att förstå genom att följa kedjan bakåt och att det går att räkna på förändringen och på det sättet förutsäga framtiden. Det är en vanlig (miss)uppfattning som visar sig överallt, i dagstidningarnas rapportering eller i nyhetsinslag på TV. New Public Management som införs på allt fler ställen är ett tecken på hur spridd uppfattningen är. Men det är ett allt för reduktionistiskt sätt att tänka. Samhällen är föränderliga, komplexa fenomen, utan tydliga och på förhand definierade gränser. Förståelse för och kunskap om ett samhälle handlar sällan om antingen eller, utan om både och. Och gränsen mellan vad som är vad är flytande. Var gränsen ska dras är en fråga om makt, det bestäms i mellanrummet mellan parterna och är avhängig graden av intensitet i relationen. Ingen enskild aktör bestämmer. Alla gränser överallt är godtyckliga, föränderliga och kollektivt upprätthållna.

Utgångspunkten för samtalet som följer efter inledningen är att kultur, samhällen och även människokroppar är tillblivelseprocesser vilka befinner sig långt ifrån jämvikt.6 Förändringens riktning och utfallet av interaktionen går ofta att kontrollera, hjälpligt i alla fall även om ingen riktigt vet hur, men eftersom det inte finns någon stabil balans, ingen pålitlig jämviktspunkt i processen, kan den rätt som det är falla tillbaka i ett tillstånd av kaos och ingen kan på förhand veta när. Om samhället vore ordnat på något annat sätt skulle förändring vara undantaget, men så är det inte. Förändring är regeln och förändringen är icke-linjär. Kultur kan liknas vid vädersystem. Meteorologer kan idag med hjälp av kraftfulla datorer som hanterar enorma mängder data göra allt säkrare förutsägelser, men det är ändå bara på marginalen och i ett förhållandevis kort perspektiv man (oftast) kan förutsäga hur vädret ska bli. Framtiden är och kommer att förbli en öppen fråga, åtminstone på lite sikt. Kulturell förändring går helt enkelt inte att räkna på. Bara att leva i och följa med. Kulturvetenskap är inte och har inte lösningen på några problem, av det enkla skälet att det inte finns någon lösning, ingen enkel lösning, ingen bästa lösning. Det finns bara hårt, gemensamt, konstruktivt arbete och bättre lösningar. Allt kan alltid bli bättre, men färdig blir man aldrig. Kulturfilosofi ger oss inga svar, men verktyg som kan användas i arbetet med att skapa och över tid upprätthålla en samhällsprocess som är långsiktigt hållbar. Samtalet är ett sådant verktyg.

Det saknas inte bara verktyg att tänka med i samhället och i vetenskapen, framförallt saknas insikt om skillnaden mellan tankeverktyg och ”fakta”. Avsaknaden av förståelse för detta är en av förklaringarna till att samhället så att säga gått i baklås. Den kris som Europa och Västvärldens ekonomier och samhällen befinner sig i är ett exempel på en kulturell process som vänt sig mot dem som upprätthåller den. ”1500 människor ska bort”, säger ett icke namngivet företag. Sådana uttalanden har vi fått vänja oss vid. Hot, varsel och uppsägningar är vanliga inslag i samhället idag. Vart tänker man sig att människorna ska ta vägen? Hur kan tanken om att någon ska bort ens få yttras och stå oemotsagd i ett kulturellt sammanhang? Vem ansvarar för alla dem som ska bort och vart ska människorna ta vägen? Till nya jobb, in i sysselsättningar som inte existerar? Hur tänker man, och vem är man egentligen? Bristen på förståelse och ibland till och med ignorans inför problemen som går att härleda till kulturella försanthållanden är utbredd och måste uppmärksammas om samhället ska bli långsiktigt hållbart.

27

Var finns, vem/vad har, och hur kan man förstå makt? Svar på den typen av frågor är sällsynta, ofta dåligt underbyggda eller orimliga. Befolkningen, samhällets bas, lämnas därmed i sticket av ansvariga, av makten. Och de som lyckats inom rådande system har svårt att se problemen. Den som har ett jobb och som kämpat hårt för att få det kan lätt få för sig att hen lyckats för att hen ansträngt sig och att det bara handlar om att rätta till sitt yttre och rycka upp sig så löser sig problemen. Men om det faktiskt inte finns några jobb, hur gör man då? Om det bara finns plats för låt oss säga 70 procent av befolkningen på en effektiviserad arbetsmarknad, vad ska resterande 30 procent göra? Eller är de inte längre en del av samhället? Står de utanför, på något sätt? Får de skylla sig själva? Hur tänker man egentligen? Var går gränsen och vem bevakar den? Jag har inga svar, frågorna är inte empiriska utan filosofiska och svaren måste därför uppfinas av oss tillsammans. Enligt den logik som mina resonemang utgår från finns inga givna svar rörande den här typen av problem. Frågan är liksom framtiden öppen och kräver ömsesidigt engagemang för att finna sin lösning, som aldrig kan vara annat än temporär. Sådana frågor går inte att debattera eller avgöra en gång för alla. Den typen av frågor kräver en mer samtalsinriktad approach eftersom det inte finns ett enda eller något bästa svar på frågorna.

En mer filosofiskt reflekterande inställning till kulturen och ett mer ödmjukt förhållningssätt till tillvarons komplexitet och livets sårbarhet behövs för att öka chansen att uppnå hållbarhet. Humaniora är en i högsta grad vetenskaplig verksamhet, fast det är en annan typ av vetenskaplig verksamhet än naturvetenskap. Det är om dessa och liknande frågor jag vill samtala. Frågor som rör kulturens karaktär och förutsättningar för hållbarhet och förändring. Detta är en studie, så att säga inifrån, av kontexten som brukar kallas samhället och som alla är med om att skapa, upprätthålla och förändra genom interaktion i vardagen. Samtal om samtal om kultur handlar om vårt gemensamma liv och om förutsättningarna för ett bättre, mer hållbart samhälle.

28

K A P I T E L 2

Avslutande inledning

Boken är en form som tvingar fram en viss läsning. Den formen har jag försökt bryta mot genom att tillåta mig vara lite mer associativ än vad som är vanligt. Skälet till det är att kravet på största möjliga tydlighet och förenkling är utbrett i samhället idag. Det gör något med synen på och uppfattningen om kultur och kunskap och det är en olycklig utveckling. Självklart ska man inte krångla till det eller uttrycka sig vagt, men om det man talar om är vagt till sin natur, hur gör man då? Om det man vill veta något om är komplext, till sin karaktär? Både kultur och kunskap är sådana vaga, föränderliga storheter och dels för att förklara dels för att förstå komplexa problem krävs andra sätt än att vara tydlig och förenklande. Riktigt svåra problem löser man ofta genom att göra dem ännu svårare, för det ger perspektiv och tvingar den som vill förstå att skärpa blicken och lyssna uppmärksamt. Jag hör invändningarna, men vänta lite. Låt mig förklara. Tänk på uppdraget att slå världsrekord i till exempel höjdhopp. Hur skulle du lösa det, om du var tvungen att försöka? Skulle du börja på låga höjder och sakta bygga upp din förmåga genom att se till att hela tiden hålla dig med god marginal över ribban; skulle du till varje pris undvika att riva? Det är en dålig strategi. Höjdhoppsrekord slås genom att öva teknik, teknik, teknik. Genom att nöta in och upprepa momenten och genom att hela tiden under träningen ligga just ovanför gränsen för den egna förmågan. Rekord slås genom att förbereda sig, genom att utmana sig själv och genom att omfamna misslyckandet och lära av erfarenheten som hela tiden tar en ett steg närmare en framgång man aldrig kan räkna med. Framgång inom idrotten nås genom två samverkande strategier, dels genom att göra problemet större, dels genom att lägga allt fokus på förberedelserna. Och genom att lita på turen. Jag sysslar inte med idrott, men att utveckla och tillägna sig kunskaper om komplexa problem, som till exempel kultur, är en liknande typ av aktivitet, och därför kan inspiration hämtas därifrån. Därför skriver jag också som jag gör och lägger upp resonemangen på detta sätt. Jag gör problemet större och flyttar hela tiden upp ribban, vilket skärper uppmärksamheten och tvingar mig att hela tiden prestera på toppen av min förmåga. Min bok är inte den definitiva boken om kultur, den är ett försök att skapa bättre sätt att se på och förhålla sig till kultur, som inte bara riktar sig till forskare utan även till allmänheten. Här testas möjligheter och kastas ut tankar och tolkningar för att engagera. Här slås inget fast, men reflekteras och lyssnas. Kultur kan inte bestämmas och inte definieras, bara undersökas och levas. Detta är ett slags övningsbok eller kanske träningsdagbok, en förberedelse för livet. En serie försök, att förstå. Syftet är inte att överföra kunskap, utan att hjälpa läsaren att öva, öva, öva för att vi tillsammans ska kunna höja oss över vår förmåga och gemensamt bli bättre på att förstå kultur. Alla kan alltid bättre. Och det är vad lärande och forskning handlar om, att bli bättre på att förstå världen och tillvaron.

Tänk om, kan fungera som programförklaring för den kulturvetenskap jag skissar på. Inspiration till detta sätt att förstå och undersöka kultur hämtas från den tyske 1800-talsfilosofen Friedrich Nietzsche (2008:66). En av hans aforismer från boken Den glada vetenskapen lyder: ”Jag hyllar varje slag av skepsis som ger mig tillåtelse att svara: ”Låt oss göra ett försök!” Men jag vill inte längre höra talas om alla de ting och frågor som inte medger experiment.” Tänk om, tänk nytt. Gör om och våga testa alternativa lösningar. Låt oss försöka och sedan utvärdera resultatet. Det som fungerar behåller vi, det andra lämnas därhän. Vill se en mer prövande och mindre tvärsäker (kultur)vetenskap. För det går inte att säga något säkert om kulturen som sådan, eftersom dess innersta väsen är höljt i dunkel och ligger dold i mellanrummen.

29

Vetenskap har inget värde i sig, det är först när och om kunskaperna som det vetenskapliga arbetet leder till används som det går att uttala sig om värdet och då bara i förhållande till resultatet av handlingarna. Kritiska synpunkter är en uppmaning till självrannsakan och utvärdering av arbetet. Skepsis och kritiskt tänkande är avgörande inslag i all kunskapsutveckling, lika viktiga som kravet på väl underbyggda resultat och logiskt uppbyggda resonemang. Kunskap växer fram i ett samspel, mellan olika aktörer och i ett sammanhang. Om kritiken och kontrollen får allt för stort utrymme tar den död på kunskapen, eller i alla fall lusten att lära och utveckla vetande. Därför börjar jag om, för att visa att inget är hugget i sten. För att närma mig bokens ämne lite trevande, ogarderat och från lite olika håll. För att visa på ämnets komplexitet. Det som driver mig att skriva och forska är viljan att få vara med och bygga ett bättre och mer hållbart samhälle. Men ett sådant samhälle växer inte uppifrån och ner, utan nerifrån och upp och därför behövs såväl akademiker som kritiskt tänkande medborgare. Relationen mellan är viktig, eller snarare avgörande. Kunskap och kultur är gemensamma angelägenheter som alla är med om att skapa tillsammans. För att öka hållbarheten och förståelsen för hur kultur blir till behövs dialog mellan medborgare med olika kompetenser och intressen. Därför har jag skrivit denna bok, på det sätt den är skriven. Jag vill inte med hjälp av vetenskaplig auktoritet och metoder bevisa att samtal är bra, jag vill locka till samtal om samtal och kultur, genom att samtala.

Teorier som verktyg för att undersöka kultur, inte kulturteorierJag ser på boken som ett slags inbjudan till olika typer av samtal. Bokens huvudtankar kommer också lite längre fram att presenteras i form av ett samtal, ett samtal vars utgångspunkt är en text om just samtal av Gilles Deleuze (2004A). Reflektionerna kring samtalen och dess relation till kultur och kunskapsproduktion utgör huvuddelen av innehållet, vilket inledningarna försöker skapa förutsättningar för att förstå på bästa sätt. Samtalet som här bjuds in till är dock bara ena halvan av boken (observera att påpekandet gäller både inledningarna och huvudelen), andra halvan bidrar läsaren med genom att reagera, invända eller instämma samt tänka vidare med eller mot innehållet. Denna bok blir en helhet och fullbordas först i mötet med den som läser och tänker på egen hand om samt med eller mot innehållet.

Därmed har det blivit dags att fördjupa bekantskapen med Deleuze. Efter att studiens viktigaste grundtankar översiktligt har presenterats tror jag manegen är krattad för det. Upplägget av boken och resonemangen motiveras med att det var så jag lärde mig läsa och förstå Deleuze, genom att återvända till tankarna, genom att brottas med begreppen och innehållet. Om och om igen, på olika sätt och i olika sammanhang. Jag har tagit till mig filosofin genom att försöka och försöka igen. Det finns väldigt mycket klokt att hämta från Deleuze, men han skriver texter som kräver en lite annorlunda läsning än den som påbjuds i akademin idag. Hans filosofi är levande, dynamisk och därför blir den i hög grad vad man gör den till. Det är viktigt att inse det, annars letar man efter förklaringar, förståelser och resultat som inte finns där, som kräver eget arbete, egna ställningstaganden och argument för att bli meningsfulla. Lika viktig som texten är i sig, är alltså bidragen till helheten som läsaren lämnar och det mellanrum som uppstår mellan texten och tanken/handlingen. För att texterna ska bli användbara krävs aktiva läsare som gör något eget av innehållet. Helheten fullbordas först när alla delarna finns med och samverkar och den förändras ständigt. Ett illustrativt exempel på det är hans tankar om skillnad, om positiv skillnad. I avhandlingen Difference and Repetition (Deleuze 2004B) visar han hur skillnad kan förstås som en egenskap i kraft av sig själv, istället för som en relation mellan två ting. Så kan man även se på och förstå mellanrum, som en del av helheten, istället för något överflödigt och obetydligt. Mellanrum, tystnad och reflektion, utbyte av tankar är lika viktigt för kunskapsprocesser och kultur som själva delarna som bygger helheten.

Skillnad (liksom mellanrum) är en egenskap, det är något i kraft av sig själv. Skillnad är en kvalitet som allt och alla har. En gäckande kvalitet som inte går att beskriva, mäta eller väga. Skillnad för Deleuze handlar om att sluta tänka på skillnad i förhållande till något. Skillnaden är inte relationell. Det är premissen och den gör att man måste (om man vill förstå ontologin) acceptera tanken på skillnad som en egenskap i eget namn. Att det inte går att beskriva skillnaden är ingen grund för invändning mot tanken. Det är en premiss man måste acceptera för att kunna fortsätta samtalet som alltså handlar om tankeverktyg för studier av kultur, inte sanningen om kultur.

Positiv skillnad är slutsatsen man kommer fram till när man inser och accepterar att det inte existerar någon enda fast punkt, i Universum eller tänkandet. Allt befinner sig i rörelse och relationerna mellan delarna

30

förändras ständigt, utan mål. Världen och tänkandet förändras i dynamiska processer av tillblivelse. Det finns ingen kontinuitet, bara upprepad skillnad.

Det enda som finns i en värld utan början eller slut är tillblivelse, ständigt upprepad skillnad. Förändring har inget med kausalitet att göra, i varje upprepning verkar slumpen och därför går inte framtiden att räkna på. Skillnad blir då en positiv egenskap som förklarar förändring. Av detta följer att subjekt och tanken på jag bara är meningsfulla att tala om i vardagen. Ontologin som Deleuze lägger fram har inte plats för subjekt. Ontologin är posthumanistisk. Att jag känner mig som den samma som igår och att jag lägger upp planer för imorgon är bara något jag gör av vana och för att det är otympligt att tänka på mig själv som upprepad skillnad, som en ny individ varje dag, utan kausalt samband med den jag var igår.

Tänkandet om skillnad är ett verktyg för att bryta upp maktstrukturer. En metod att undvika att dra in andra i en relation som ger upphov till negativa konsekvenser. Om och när människor jämför sig och andra, med varandra, skapas maktordningar som sorterar och skiljer ut, även om det inte var meningen och oavsett om den som jämför och sorterar förfäktar tanken om allas lika värde. Jämförelsen och framhärdandet i att tala om skillnad som något som uppstår mellan, som något relationellt, leder till det. Utgångspunkten för jämförelsen, det som jämförs med, får en privilegierad position. Det som jämförs med blir ett slags norm i jämförelsesituationen. Därför upprättar och understödjer tänkandet kring skillnad som en relation rådande maktordningar.

En avgörande aspekt av Deleuze tänkande är att han vill hitta en ontologi och skapa verktyg som kan användas för att bryta upp maktordningar. Och tänker man skillnad i positiva termer, som något som existerar i kraft av sig själv tvingas man se varje del av helheten som unik. Detta betyder inte att man kan bortse från sammanhanget. För det är sammanhanget och konsekvenserna som gör förståelse möjlig. Objekten som världen består av och som utgör helhetens ”byggstenar” är aldrig autonoma, bara unika. Sammanhanget är också ett objekt, vars skillnad upprepas. Vad vi har att göra med är nivåer och emergens. Fenomenen som bygger världen kan delas upp i mindre delar i oändlighet, eller kan växa sig enormt stora. Sammanhang handlar inte om samverkan, bara om samtidighet i tid och rum. Varje objekt i helheten, är liksom helheten unik.

I Difference and Repetition finns en lista med åtta punkter där Deleuze (2004B:207) presenterar ett slags programförklaring för filosofin men som också kan användas som utgångspunkt för att skapa en bättre och mer användbar syn på kultur och kunskap. Punkterna fungerar som introduktion till den tankevärld jag vill öppna upp och undersöker möjligheterna med. Programförklaringen består av åtta punkter som beskriver det dominerande tänkandet i samhället på 1960-talet när boken skrevs och som i hög grad gäller fortfarande. Nedan presenteras premisserna för tänkandet som Deleuze med sin filosofi bryter mot, eller snarare utmanar. Inledningsvis lovade jag att bryta mot gängse vetenskapliga konventioner. Här presenteras de vetenskapsteoretiska argumenten för detta mitt ställningstagande. Vill betona att det är konventionerna jag vänder mig mot, akademins kulturella premisser, inte det vetenskapliga uppdraget i sig. Denna bok är i högsta grad vetenskaplig. Principerna som arbetet utgår från är självständighet, kritiskt tänkande och transparens. Några andra kriterier behövs inte, inte för att arbeta vetenskapligt. För att organisera den akademiska världen behövs så klart andra krav och konventioner. Men det är något helt annat, det är bara fernissa eller uttryck för akademisk kultur. Och det var ju den och det som skulle undersökas; kultur och förutsättningarna för förändring av kultur. Det går inte att undersöka effekter av makt och tolkning genom att följa konventionerna, bara genom att bryta mot eller utmana dem. Följande åtta postulat, som är min tolkning av Deleuze (2004B:207) ganska strama formuleringar, utmanas på olika sätt genom hela hans filosofiska produktion och det är också min ambition att bryta mot premisserna för att undersöka möjligheterna med alternativa utgångspunker för forskningen om kultur.

Första premissen: Tänkandets högsta princip är individen. Subjektet är en idealiserad position i samhället och kulturen och det är därifrån kunskapen antas uppstå och spridas. En individ, en tanke, det är utgångspunkten. För att peka på ett populärkulturellt exempel från idag kan man säga att det är denna princip som skickar fildelande ungdomar i fängelse och som advokater tjänar miljoner på i strider om upphovsrätt. Men stanna upp och tänk efter lite. Är verkligen min tanke min? Vem är jag? Och vad är en tanke, egentligen? Handlar det inte i själva verket om samverkan mellan en herrans massa olika aspekter och

31

influenser? Är inte människan ett kollektivt fenomen? Viktiga frågor att reflektera kring om man vill utforska vetande och kulturell tillblivelse, om man vill undersöka samtalets möjligheter.

Andra premissen: Idealet för tänkandet är det sunda förnuftet. Utgångspunkten för tänkandet idag är att det finns ett sunt förnuft och att det är den enda princip kunskapssökandet behöver. Man kan fundera över vad som är hönan och vad som är ägget, om det är tanken på individen som leder över i tanken om det sunda förnuftet, eller om det är tvärtom? För en individ är det så klart smickrande att adresseras som innehavare av förnuft och kunskap. Fast det kan också vara tanken på förnuftet som skapat individen, som ett slags behållare av den idealiserade egenskapen. Det sunda förnuftet antas hur som helt vara ett och det samma överallt, det ses som universellt, vilket leder över till nästa punkt.

Tredje premissen: Modellen för tänkande är att alla som sysslar med vetenskap strävar efter samma mål: Sanningen. Det högsta goda är alltså en klok individ som skådat sanningen, vilket är kunskapssökandets mål och ursprung. Om inte förr borde det här stå klart att det är svårt att kritisera rådande bild av kunskapen, utan att irritera och trampa en rad auktoriteter på tårna. Människan har skapat sig en bild av sig själv som ett slags centrum som allting kretsar omkring och varifrån kunskapen genereras. När jag ser tecken på och uttryck för den tanken i min vardag i akademin kryper det i mig. Det ger mig en lätt klaustrofobisk känsla. Akademin är på många sätt ett slutet rum i stort behov av vädring.

Fjärde premissen: Den handlar om kontexten, eller elementet vari vetenskapande utförs. Vår värld, helt enkelt. Och den består – i alla fall när det konventionella tänkandet filtrerats genom Deleuze prisma – av original och av representationer av original (vilket punkt 1 och 3 illustrerar). Här beskrivs utgångspunkten för tänkande och vetenskap idag. Här finns också en viktig pusselbit till svårigheten att förstå kultur. Problemet bottnar i att man förnekar rörelse, komplexitet och mellanrummens betydelse. Det dominerande sättet att tänka idag beaktar inte blivande och förändring. Utgår man från att det finns original och kopior, att det finns sanningar, subjekt och fulländade tankar samt bleka kopior av dessa, sitter man fast och är instängd i ett slutet rum. Platons berömda grotta är en illustration av den tanken, den utgångspunkten. Tanken om representationer utgår från den tanken. Originalet är ursprunget och representationerna är (mer eller mindre bleka) kopior av det samma. Vetenskap som bedrivs med den utgångspunkten handlar om att avgöra vems vetande som är mest likt originalet och som därför ligger närmast Sanningen. Och eftersom kunskapen, inom ramen för detta tänkande, utgår från autonoma subjekt som leds av ett sunt förnuft, och eftersom kunskapen antas vara den samma överallt, blir vetenskap en intern maktkamp som handlar om vem som äger Sanningen. Därför är det viktigt att bryta mot akademiska konventioner, men inte mot vetenskapens grundprinciper. Det akademiska rummet behöver städas lite för att kunskapen inte ska kvävas under sin egen tyngd eller dö av intellektuell inavel. Världen förändras och det gör även människor, kultur och premisserna för den vetenskapliga praktiken, i alla fall om det är människors vardag och levda erfarenhet man undersöker.

Femte premissen: Eftersom sanningen är en och odelbar och följaktligen bara finns på en enda plats kommer världen att bestå av eller kännetecknas av brist. Brist på klarhet och förnuft, brist på sanning. Detta blir också ett slags självuppfyllande profetia, eftersom vetenskapen handlar om att söka Sanningen. Om det målet vore uppnått, om vi hade tillgång till sanningen, kunde alla som arbetar med vetenskap pensioneras. Och det accepterar ju ingen, för det vore förödande. Alltså är människan dömd till ett liv i brist och avsaknad. Punkt fem handlar om verkligheten som brist. Den handlar om den bristontologi som Deleuze vänder sig mot. Om själva utgångspunkten för det vetenskapliga projektet, premisserna för sökande efter kunskap, men lika mycket om bevakandet av gränser. Om jag pekar på något som jag menar är sant och det strider mot det du håller för sant måste frågan om vem som sitter inne med sanningen avgöras på något sätt, för båda kan inte ha rätt. Kunskap är en högst begränsad resurs. Tänker man så är det som upplagt för strid och debatten framstår som det bästa vapnet. Fast vetenskap är inte ett krig och konkurrens driver inte nödvändigtvis kvalitet eller tar oss närmare sanningen. Meriteringssystemet inom akademin ser dock olyckligtvis ut så idag. Men vad fäller avgörandet när två lösningar, tankar, kunskaper står mot varandra? Om det handlar nästa punkt.

Sjätte premissen: Logiken är kungsvägen till sanning. Teori föregår praktik. I enlighet med Platons tankar är idéernas värld den högsta och mest fulländade. Och enda vägen att nå dit upp (till platsen varifrån Sanningen sipprar ner) är att med hjälp av tanken, logiken och det sunda förnuftet resonera sig fram till kunskapen. Om man sedan finner stöd för teorin i empiri, iakttagelser och erfarenheter är saken avgjord. Fast vad händer om

32

flera har formulerat en logiskt hållbar tes som har stöd i empiri? Detta händer ofta i vardagen, för det är så människans vardag ser ut. Kultur är till sin natur kontextbunden och därför relativ. Därför finns inte ett enda, bästa svar på några frågor om kultur. Det finns bara olika, mer eller mindre användbara svar. Och samma gäller i enlighet med ovan anförda argument även för kunskap och vetenskap. Vägen till vetande och akademisk karriär handlar om och går ut på att försöka förgöra sina motståndare. I teorin handlar det bara om argument, det är dessa som ska krossas, med bättre logik och säkrare evidens. I praktiken och eftersom människor inte är mer än människor, handlar kampen dock lika ofta om motståndarens rykte som klok och förnuftig. Kunskap är förkroppsligad, den är någons och har ett ursprung. I teorin är kunskap fristående och forskning har ingenting med subjektivitet att göra, men vetenskap handlar i praktiken sällan bara om kunskap, det handlar lika mycket om individers kamp för erkännande av resultaten av deras forskning, om att göra karriär, få mat på bordet, tak över huvudet eller helt enkelt bara för att man söker trygghet. Forskare är människor på gott och ont och ingen tjänar på att förneka det.

Sjunde premissen handlar om den utbredda övertygelsen om att alla problem har en lösning, den bästa. Därför uppstår överallt kamp om vems lösning som är bäst. Därför strider olika vetenskapsgrenar mot varandra. Det enligt många mest ansedda Nobelpriset är det som delas ut (till max tre individer) för insatser inom fysiken. Inte sällan delas priset ut till forskare som på teoretisk väg har formulerat kunskaper som sedan på experimentell väg bekräftats. Nobelpriset i fysik 2013 tilldelades följdriktigt Higgs, som (inte utan stridigheter), tillsammans med Englert utsetts till upphovsman till teorin som förklarar hur massa skapas, vilken nu bekräftats av experiment utförda i den partikelaccelerator som finns i Cern.

Åttonde premissen: All kunskap har ett mål, vilket gör att tänkandets cirkel sluts. Individer söker, med hjälp av logik och i kamp med andra individer, Sanningen. Och när målet uppnåtts kan geniet hyllas, den som gav oss sanningen. Därifrån kan kunskapen sedan spridas och alla kan slå sig till ro. Målet med sådan vetenskap är ytterst att hitta en teori som knyter samman allt vetande och som kan förklara allt. En teori som är någons och som gör att den individen blir odödlig. Einstein ägnade halva sitt liv åt att söka den tanken, teorin som skulle förklara allt. Fast det ledde bara till nya frågor. Och betänk här att det handlar om fysiken, som är en ovanligt entydig vetenskap. Handlar forskningen om kultur inser man snabbt att vetenskapliga konventioner, i alla fall om de strävar efter en enhetlig vetenskapssyn, är förkastliga. Därför vänder sig Deleuze mot alla sådana strävanden, riktar kritik mot själva grunden för den syn på kunskap och vetande som vetenskapen utgår från och bygger på. Han bryter dock inte mot premisserna för att vara obstinat, för att han själv vill lansera en egen, alternativ Sanning. Deleuze jobbar inte så. Hans syn på kunskap är en annan. Tillsammans med Guattari undersökte han världen. Och deras arbete handlade om att skapa verktyg som kan användas av andra för att fortsätta det arbetet. Lika lite som världen är skillnad och kunskap fast och statisk; allt förändras i kollektiva, icke-linjära processer av ömsesidig tillblivelse. Förståelse för kultur och undersökningar av förutsättningar för förändring handlar om att lära sig se rörelsen och förstå dynamiken. Kulturvetenskapen som jag skissar på handlar om att skapa en aktuell verktygslåda som innehåller det människan behöver för att hantera verklighetens komplexitet, motsägelsefullhet och inneboende dynamik. Sanning är helt enkelt ett hopplöst begrepp, för det är en del av den helhet som allt och alla finns och verkar i.

Dessa åtta punkter hjälper mig förstå debattens primat inom vetenskapen. Debatten som verktyg i kunskapssökandet utgår från och motiveras med rådande syn på kunskap. Mitt sätt att utmana den dominerande synen på kunskap i akademin och samhället handlar om att lansera samtalet, som bygger på helt andra premisser, för att försöka gjuta nytt liv i vetenskapen och för att vädra ut unkenheten. Men för att samtalet ska fungera som det är tänkt och för att resultatet ska bli konstruktivt krävs att man bryter mot premisserna som hindrar akademiskt ny-tänkande.

Samtalets gravitationscentrumÄven om det är svårt att gradera finns det en tänkare som har betytt mer än någon annan för min syn på kunskap och vetenskapens villkor. Det är den franske filosofen Michel Foucault. Han var samtida med Deleuze och deras syn på kunskap liknar varandra på många sätt. Genom att läsa den ene ökar förståelsen för den andre. Jag har medvetet väntat med att presentera honom i denna inledning, för det är framförallt Deleuze texter jag arbetat med. Men det var när jag knäckte koden till Foucaults tankevärld som dörrarna öppnades, vilka sedan ledde mig fram till övriga tänkare. Foucault är också en filosof som alla mina

33

referenser på ett eller annat sätt relaterar till. Jag betraktar honom som en av 1900-talets viktigaste tänkare. Reflektionen över hans filosofi är ett sätt att fördjupa resten av tankarna här i inledningen.

Både Foucault och Deleuze visar på vägar fram, pekar på betydelsen av att söka alternativa tolkningar och presenterar snarare verktyg att tänka med, än vetenskapliga resultat med sanningsanspråk. Inte för att evidens och sanning är problematiskt i sig. Är det kultur eller kunskap man söker förståelse för är dock sanning ett trubbigt verktyg och ett dåligt mått på kvalitet, för hur vet man vad som är sant och vad som är falskt om det man undersöker är komplext och motsägelsefullt till sin natur? Foucault har anklagats för att vara sanningsrelativist, men det är inte sant. Den som säger så skjuter på budbäraren. Foucault hävdar bara att det inte finns en absolut punkt i människans värld varifrån sanningshalten kan avgöras objektivt, en gång för alla. I förhållande till kulturen befinner sig alla på insidan. Därför placerar sig varken Deleuze eller Foucault i centrum, de samtalar med sina läsare om villkoren för förändring och tillvarons gäckande karaktär. Ingen av dem aspirerar på rollen som kung över tankens universum. Dessa filosofer sätter snarare parentes runt sig själva och betonar vikten av samverkan för att förstå. Filosoferna och forskarna jag inspireras av är tänkare som hjälper mig att tänka bättre, som jag bli klokare av att läsa och tänka tillsammans med. Det handlar om filosofer som ger mig verktyg att bättre förstå samtiden och de kulturella sammanhang jag ingår i. Det är också så jag ser på min egen roll, både som forskare, lärare, författare och medmänniska. Jag vill inte lära ut eller slå världen med häpnad, utan engagera, entusiasmera och hjälpa människor att tänka själva. Jag vill främja samverkan och tror på samtalet som modell, inte bara för kunskapsutveckling utan även för ökad hållbarhet. Samtalet är ett slags verktyg som hjälper oss att ställa helt nya frågor till vetenskapen och öppnar upp nya vägar för kulturell förändring.

Även om allt befinner sig i rörelse, sammanhangen ständigt förändras och samtal fungerar bäst i avsaknad av bestämda mål, och trots att det inte finns någon sanning, måste alla studier ha en fast punkt att utgå från och relatera sina teser till. Eftersom den typen av punkt inte finns i världen i kraft av sig själv behöver den skrivas fram och presenteras, i akt och mening att göra processen öppen och väl genomlyst. Transparens är avgörande för att arbetet ska kunna sägas vara vetenskapligt. Vilken teori man väljer är av underordnad betydelse, det centrala är att man inser vikten av att brottas med den och att arbetet leder fram till en egen ståndpunkt som kan utgöra navet i den undersökning man vill genomföra. Och den teoretiker som jag genom åren, vid sidan av Deleuze, funnit mest användbar och som gett mig flest uppslag att arbeta med är alltså Foucault. Hans tankar om kunskap, subjekt och makt kan sägas vara den fasta punkt som hela min vetenskapliga produktion utgår från och skall förstås i relation till. Likheterna i sättet att tänka kring kunskap är fler än olikheterna mellan Foucault och Deleuze. Därför blir tankarna om Foucault ännu ett led i strävan efter att så tydligt och klargörande som möjligt introducera Deleuze filosofi, utan att förenkla tankarna mer än nödvändigt, för att samtalet som sedan följer ska kunna flyta så smidigt som möjligt, även om just det inte är ett självändamål.

Inledningen till den här boken är inte linjär. Här finns upprepningar, utvikningar, stilvariationer, omtagningar, brott och nystarter. Poängen med att skriva på det sättet är att inte förleda någon till att tro att kunskap om kultur är något man kan tillägna sig en gång för alla. Kulturvetaren, brukar jag säga, är ingen murare som med hjälp av cement och tegelsetenar skapar ett solitt fundament som resten kan vila på. Kulturvetare och den kulturvetenskapliga kompetensen vill jag snarare likna vid sandslottsbyggande i strandkanten. Rätt som det är kommer det en våg som förstör allt och då är det bara att börja om från början. En skicklig kulturvetare bygger inte monument, men är bra på att skapa snygga sandslott och förhåller sig osentimentalt till dessas flyktighet. Förmågan att skapa något av det som finns är viktigare än resultatet i sig. Kulturvetenskap handlar om förmågan att tänka och om strävan efter att tänka bättre. Kompetensen som studier i humaniora ger handlar därför mer om tolkningsförmåga än om faktaproduktion samt förståelse för och insikt om vad som krävs att hantera komplexitet.

Jag har valt en samtalande ton med inspiration från och i samverkan med, bland annat Foucaults bok Diskursens ordning, som är en översättning av hans installationsföreläsning till Collège de France. Texten finns med i en lång rad akademikers referenslistor, framförallt inom ämnet kulturvetenskap. Tyvärr är det dock osäkert hur många som faktiskt har läst verket i original. När man tar del av och sätter sig in i receptionen av Foucault är det ibland svårt att se att det är samma bok man hänvisar till och utgår från. Uppfattningarna, både bland Foucaults supportrar och bland hans motståndare, om hur han skall läsas och vad han egentligen

34

menar, går vitt isär såväl mellan och inom respektive läger. Jag ser här ett tydligt tecken på akademins problem och vad som händer när det varken finns tid eller intresse för att tydligt visa hur man har arbetat med att försöka förstå texten. Det problemet har jag försökt undvika genom att skriva som jag gör, genom att inte dölja procesen som leder fram till resultatet. Genom att så att säga tänka högt inför öppen ridå ökar chansen att den som läser enklare ska kunna bilda sig en egen uppfattning som sedan kan fungera som utgångspunkt för fortsatta och fördjupade samtal. Det är mycket mer fruktbart och intressant att diskutera med någon som själv har läst och jobbat med texten man diskuterar än med en som upprepar andras tankar och synpunkter. De mest rabiata motståndarna och anhängarna som finns inom akademin är oftast de som inte själva har någon uppfattning utan bara upprepar och försvarar andras åsikter och synpunkter.

Diskursens ordning är en bok som har omtalas som en av de svåraste böcker man kan läsa. Och visst är boken svår, men den är inte oöverstigligt svår och den omfattar dessutom inte mer än 56 sidor. Den förtjänar att läsas (även om jag måste erkänna att jag inte behärskar franska och därför har läst Foucault och Deleuze i översättning), inte minst eftersom diskurs idag är ett så pass urvattnat begrepp att det i princip kan betyda vad som helst. När ett begrepp används på det sättet som diskurs gör idag har det förlorat sin relevans. Ibland översätts det rakt av med ”talet om”, andra gånger fungerar det som synonym för språk. Ibland påstås det vara ett ontologiskt begrepp, ett uttalande om världens vara, ibland ett epistemologiskt uttalande om hur man kan se på kunskap. Självklart innebär alla definitioner av begrepp konsekvenser för användningen av dem, för utfallet av det vetenskapliga arbete som bedrivs med hjälp av begreppen. Det viktiga är inte definitioner, utan vad man gör med sin förståelse av begreppet. Begrepp är som sagt verktyg och verktygs värde bestäms av deras funktionalitet.

Vad Foucault gör i föreläsningen är att beskriva och kritiskt granska tillblivelseprocessen ur vilken det västerländska tänkandet framsprungit, samt presentera ett antal konstruktiva förslag på hur man kan arbeta för att bryta med premisserna för det som brukar benämnas det moderna projektet.7 Motivet för att dekonstruera premisserna för samhället och tänkandet om det samma är väldigt enkelt, för så som den vetenskapliga verksamheten är organiserad idag underblåser den tendenserna till makt som redan finns där utan att man behöver göra något. Vetenskapen kämpar för att vara höjd över varje misstanke, vilket öppnar upp för en rad härskartekniker. Foucault uppmanar alla som sysslar med vetenskap att släppa taget om tankarna och acceptera att dessa alltid uppstår och förändras inom ramen för sammanhang som aldrig uteslutande består av människor. Han påminner om att lyssna mer på vad som sägs, än på vem som talar. Den gängse uppfattningen – såväl ute i samhället bland ”vanligt folk” som inom delar av akademin – är att vetenskapen är resultatet av en lång mänsklig utvecklingsprocess mot en allt större och mer förfinad, sann kunskap om världen, samhället och verkligheten. Otvivelaktigt åtnjuter vetenskapen, hur man än definierar begreppet, mycket hög trovärdighet och respekt i samhället (oftast med rätta, bör påpekas). Men eftersom trovärdighet innebär makt har alla, både vetenskapare och allmänhet, en skyldighet att förhålla sig kritisk till det som sägs i namn av vetenskap. Det gäller särskilt om vetenskapen handlar om kultur.

Betydelsen av kritiskt tänkande är den kanske viktigaste lärdomen som jag har fått av min läsning av Diskursens ordning. Utan en väl utvecklad och vida spridd förmåga till kritiskt tänkande bland befolkningen som helhet blir det svårt att skapa hållbar utveckling, för vetande handlar om utbyte och interaktion. Kunskap liknar på det sättet evolutionen som en process där förändring sker i dynamiken som uppstår mellan miljön och det som kastas ut i den och har att försöka anpassa sig och överleva tillräckligt länge för att kunna föra information vidare. Kunskap är inget i sig, den uppstår och förändras inom ramen för en kulturell kontext där alla delar och mellanrummen mellan delarna är lika viktiga för helheten. Det som hålls för sant förs vidare och det få tror på tystas ner. Kunskap kan stämma bättre eller sämre överens med verkligheten, men den är aldrig sann. Kunskap är inget i sig, det är ett kulturellt och föränderligt fenomen. Det tar tid att förstå och reflektera över dessa saker, och det finns ingen rak väg mot vetande, bara omvägar.

Foucault förklarar vetenskapens höga anseende med att det i kulturen (som är den ”plats” där det västerländska tänkandet och det moderna subjektet har uppstått) finns ett begär efter sanning och en utbredd övertygelse om att världen in i minsta detalj är rationellt ordnad och därmed möjlig att förklara. Eftersom detta är ett felaktigt antagande, hur spritt det än är, ägnar Foucault en stor del av föreläsningen åt att förklara hur dessa övertygelser kommit att bli så omhuldade. Tecken på det som Foucault talar om finns överallt. I slutet av boken Filosofins historia skriver till exempel Svante Nordin (2003) om vad som kan sägas vara

35

filosofins mer eller mindre tydliga kännetecken genom historien och vad som gett ämnet dess kontinuitet, även om premisserna på senare tid, inte minst efter Foucault, har börjat ifrågasättas. Det som präglat filosofin som ämne är först och främst dess kärlek till visdom, det sanna, det rätta och det sköna. Detta är något som filosofen aldrig äger men absolut något man strävar efter, menar Nordin. Och det bör naturligtvis inte kritiseras, ingen vill ha en forskning som hyllar dumhet, osanning och det fula. Men det betyder inte att man inte kan eller bör diskutera var det sköna, det sanna och visdom står att finna eller hur begreppen ska definieras. Den avgörande frågan, som både Deleuze och Foucault ägnar sig åt att undersöka, är om dessa egenskaper finns immanent i världen och om kvaliteterna i så fall är möjliga att upptäcka eller om det är något som skapas och upprätthålls kulturellt. Filosofin präglas av en vilja att veta, för vetandets egen skull, vilket implicerar att det är möjligt att nå kunskap, om något. Sådana förgivettaganden bör man (och jag hämtar stöd för detta hos Deleuze åtta punkter ovan) fundera över. Speciellt när det gäller vetenskapliga utsagor som har med kultur att göra. Frågor rörande kultur har inga entydiga svar och att använda forskningen för att skapa sådana kan till och med vara skadligt eftersom man som forskare då tar makten över och bestämmer innebörder i sådant som per definition är vagt, komplext och därigenom obestämbart.

Foucault visar att det är av yttersta vikt att reflektera noga över på vilka sätt den fråga man vill utforska är möjlig att besvara samt hur man kan leverera ett svar som inte i onödan låser fast det som undersökts. Man bör göra sig medveten om att vetenskapligt sökande efter kunskap är ett sätt att förstå världen men inte det enda och att vetenskap är en verksamhet styrd av socialt upprätthållna konventioner som dessutom, i kraft av sitt goda rykte och höga anseende, besitter en ansenlig grad av makt och inflytande. Tyvärr kringskärs allt för ofta möjligheterna till sökande efter kunskap av vetenskapsvärldens starkt prestationsinriktade och konkurrensutsatta klimat. Eftersom det i dagens hypersnabba, globala och ständigt uppkopplade, effektivitetshungrande värld finns allt färre tillfällen till kritisk eftertanke och fördjupade, förutsättningslösa samtal riskerar man att hamna i en situation där den vetenskapliga infrastrukturen, mer än forskarnas kritiska tänkande, kontrollerar vad som blir god vetenskap och viktigt vetande.8 I någon mån är det oundvikligt att det blir så, men man kan fortfarande reflektera över och sträva efter att göra sig medveten om hur kontexten man lever i ser ut och vilka möjligheter och begränsningar som finns inbyggda i tillvaron. Eftersom det inte finns några enkla lösningar på komplexa problem måste man förstå och hantera dem med bibehållen komplexitet. Kulturen spelar roll, även för den som förnekar dess existens. Alla har helt enkelt allt att vinna på att lära sig se och analysera den gäckande kulturen som väldig lätt och väldigt ofta framstår som osynlig i vardagen, speciellt när förändringens vindar blåser och kraven på prestation ökar och det finns allt mindre tid för eftertanke och fördjupande, reflekterande samtal. Där, i den insikten, finns alla argument som behövs för att förstå och hävda humanioras nytta och värdet av kulturvetenskap. Det är också mitt credo för bildningens betydelse.

Foucaults storhet, om man frågar mig, ligger framförallt i hans ödmjuka inställning till sin egen person och i hans strävan efter att sätta läsaren i fokus. Han är konsekvent i sin uppmaning till oss alla att lyssna mer på vad som sägs än på vem som talar. Exempel på det finns överallt i hans texter, men kanske tydligast i förordet till boken The Order of Things.

This foreword should perhaps be headed “Directions for use”. Not because I feel that the reader cannot be trusted – he is, of course, free to make what he will of the book he has been kind enough to read. What right have I, then, to suggest that it should be used in one way rather than another? When I was writing it there were many things that were not clear to me: some of these seemed too obvious, others too obscure. So I said to myself: this is how my ideal reader would have approached my book, if my intentions had been clearer and my project more ready to take form.9

Förordet återanvänder jag här och väljer att se det som ett slags bruksanvisning även till min bok, mitt samtal om samtal om kultur. Resten av denna inledning, som nu börjar närma sig slutet, handlar om förutsättningarna för det arbete som följer efter att boken blivit läst och samtal har påbörjats. Strax ska mitt samtal med Deleuze inledas, men först behöver några saker sägas om vilken typ av samtal det handlar om.

36

Samtal om kultur och kultur som samtalTar några steg åt sidan. Stannar upp lite och ger återigen plats för reflektion. Öppnar upp ett mellanrum. Tänker tillbaka, till hösten 1991 då jag började studera kultur. Etnologi var det första ämnet jag kom i kontakt med på universitetet och jag fångades omgående av insikten om att det fanns något som hette kultur och att detta något både kan och bör undersökas vetenskapligt. Fascinerades av insikten om att kultur rymmer så många olika dimensioner och av tanken på att kunskap om kultur är tillämpbar på så många olika håll. Med åren har jag allt mer kommit till insikt om att kulturvetenskap inte bara är en akademisk angelägenhet. Kultur är ett ämne som angår alla. Det finns dock inte en väg in i kulturen, det finns alltid många och olika vägar. Kultur är ingen linjär process med en tydlig början och ett definitivt slut. Kultur är förändring och resultatet av ömsesidig tillblivelse. Därför kan en introduktion till ett resonemang om kultur inte vara rak och stringent, det vore att göra våld på verkligheten. Kultur är som livet, ofta något man först i efterhand får upp ögonen för och förstår. Ändå är vi alla mitt uppe i den. Gemensamt står vi begravda till halsen i kulturen och den kan bara studeras inifrån. Kulturvetenskaplig kunskap kräver en väl utvecklad och speciell pedagogik för att nå ut till allmänheten, till dem kunskapen angår. Bara så kan kunskap om kultur bli användbar. Fast om man jobbar så finns en uppenbar risk att kulturvetaren anklagas för att vara flummig och därför avfärdas som ovetenskaplig, för att resultatet inte stämmer överens med rådande kulturellt upprätthållna förväntningar på hur ett vetenskapligt resultat ska se ut. Det är bara en i raden av kulturens många inneboende paradoxer. Att sprida insikter om kulturens karaktär är många gånger otacksamt, men nödvändigt. Allt för enkelt och allt för ofta skjuter man budbäraren när kunskapen går på tvärs mot det man anser sig veta eller det man håller för sant. Den inställningen möter kulturvetare ofta. Och som lärare på högskolan får man ibland höra: ”Men kan du inte bara tala om hur det är.” Problemet är att det är just det jag gör, talar om hur det är eller snarare hur det blir. Kultur är till sin natur komplex och motsägelsefull, att säga något annat vore lögn och förbannad dikt. Ändå är det kulturvetaren som får klä skott för verklighetens oöverblickbarhet, när mottagarens frustration växer på kvadraten av ansträngningen för att förstå och få kulturen att passa in i den vetandets ram som för tillfället är den rådande. Problemen att förstå handlar i hög grad om att förväntningarna på kunskapen inte stämmer överens med resultaten som presenteras. Förstår man det har man kommit en lång väg mot insikt om kulturens karaktär. Insikten om att människan är en teckentolkande varelse som överallt söker mening tillsammans är viktig att ha med sig i fortsättningen. Alla är medskapare till kultur Även den mest rabiata kulturförnekaren.

Länge studerade jag kultur genom att läsa och ta till mig vad andra gjort och tänkt. Auktoriteter på området finns det gott om. Kultur som vetenskap är ett stort och mångfacetterat område. Det var det första jag märkte när bilden klarnade. Det finns olika skolor, och man strider inte sällan hårt för sin uppfattning, sitt perspektiv, sin unika definition. Det är också vad man förväntas göra inom akademin, som alltså är ett kulturellt skapat och kollektivt upprätthållet sammanhang, om man vill göra karriär. När jag insåg det var jag på väg att ge upp, för det var inte för att strida jag sökte mig till akademin, inte för att debattera och vinna dueller. Det var för att lära, och söka förståelse för den värld vi lever i, jag sökte mig till akademin. Att göra karriär har aldrig varit ett självändamål. Jag är tacksam och stolt över att kunna kalla mig docent, men det är inte därför jag skriver böcker eller undervisar. Jag forskar för kunskapens skull. Som tur var hittade jag efterhand likasinnade, sökande och kunskapsintresserade kollegor som förmedlade tips. Det ena gav det andra, och efter några års arbete hittade jag fram till och in i det tankeuniversum som föreliggande text utgår från, handlar om och vill förmedla förståelse för. Jag är dock inte färdig och vill inte bli färdig, jag vill fortsätta studera, lära och samtala om det jag ännu inte vet.

Deleuze och Guattari har lärt mig oerhört mycket. Jag ser dem som några av mina viktigaste lärare och läser deras texter kontinuerligt, återkommer ständigt till dem och upptäcker hela tiden nya kunskaper genom att jobba vidare med texterna. Deleuze och Guattari skriver på ett sätt som tvingar mig att tänka vidare på egen hand. Kunskapen växer så att säga fram mellan. Mellan filosoferna och deras tankar och ord som utgör ursprungstexten, och i mötet mellan deras text och min hjärna i vilken orden som fyller sidorna i denna bok processats genom olika slags samtal. Resan slutar emellertid inte där. Kultur och kunskapsutveckling är en ständigt pågående, kollektiv och ömsesidigt föränderlig process. Mellan orden och den som läser händer något unikt, varje gång. Även om orden som fyller sidorna är identiska är boken som sådan aldrig sig lik. Eftersom världen ständigt förändras och eftersom ingen läsare är den andre lik förändras även innebörden i texten genom varje nytt möte. Resultatet av sådana möten, utfallet av handlingarna, vardagen om man vill, är

37

ett sätt att se på kultur. Som ett ständigt pågående samtal. Kultur är inget, den blir och det är blivandet som är det centrala. Om resultatet eller utfallet av blivandet är bra eller dåligt, konstruktivt eller destruktivt, viktigt eller trivialt, bestäms av och i det aktuella sammanhanget.

Min bok är skriven med stöd i insikter som erhållits genom ihärdigt och mångårigt arbete med en rad olika inspiratörers texter. Några har presenterats ovan och det finns fler, men det är med perspektiv hämtade från Deleuze och Guattari som jag ser på mig själv som ett slags helhet bestående av olika delar som finns, fungerar och verkar i världen som en någotsånär sammanhållen enhet vilken interagerar med andra sammanhållna enheter och som tillsammans utgör delar av större helheter som också interagerar. Allt handlar om perspektiv, avgränsningar och skalnivåer. Det enda som är konstant är förändringen och tillblivelsen. Denna självuppfattning och syn på både människan och kultur utgör framställningens röda tråd och samtalet fördjupar förståelsen för den tanken. Ingen är någonsin ensam eller autonom. Både jag som skriver och du som läser blir med denna syn ett slags grupper. Och tillsammans bildar vi gäng, även om vi bara är två, för att anspela på den berömda inledningen till boken Tusen platåer skriven av just Deleuze och Guattari. Tillsammans är vi alltid långt fler än vi tror och kan föreställa oss. Gränser är överallt mer eller mindre flytande. Var slutar jag och börjar du? Var finns gränsen för ett kulturellt sammanhang? Det är förhandlingsfrågor som beror på hur majoriteten tänker och vem man väljer att lyssna och lita på. Svaren på frågorna förändras ständigt tillsammans med kulturen och människorna som skapar den genom att leva sina liv tillsammans. Medvetenhet om detta behövs för att kunna hantera samhället bättre och för att främja långsiktig hållbarhet. Ökad kompetens att hantera den nya situation som insikten resulterar i är en viktig förutsättning för att förstå hur allt som ser ut att vara statiskt och oföränderligt i själva verket förändras och ständigt blir till. En bok är aldrig exakt den samma, för varje läsare är den ny, av det enkla skälet att innehållet möter och svarar mot varje läsares unika uppsättning erfarenheter, tankar, minnen och andra förutsättningar. Fokus riktas mot mellanrumen för det är där förändringen händer. Mellan dig och mig och världen finns det universitet som här öppnas dörrar till och samtalas om.

Ingen kunskap är helt igenom någons. All kunskap är delad och mer eller mindre influerad av andras tänkande. Ingen människa är ett blankt blad. Ingen börjar helt och hållet från början. Alla är del av olika flöden. Kunskap är vetande som traderats över tid, inom kulturella gemenskaper. Och kunskap är ett dynamiskt fenomen, en komplex helhet som rymmer mer än bara tankar och ord. Mina kunskaper är med andra ord inte helt och hållet mina. Det handlar mer än något annat om gemensamma resurser. Man kan säga att vi lånar kunskaperna en tid. Vi använder dem, och genom att använda dem förändras kunskaperna tillsammans med användarna, ömsesidigt. Kunskap är verktyg avsedda för just vår värld och verklighet här och nu, innehållet är inte konsistent över tid. Kunskapen både förändras och förändrar, liksom skaparna och användarna av kunskapen. Förändringen sker emellertid inte inom respektive enhet, utan mellan dem. Alla helheter består även av mellanrum och det är där förändringen uppstår, genom att relationerna mellan delarna som bygger helheten ändras. Därför blir både det man vet och det som ännu inte betraktas som kunskap, samt det som inte går att veta, lika viktigt för kunskapsproduktionen. Insikt om vad som är vad och om förhållandena mellan är en viktig pusselbit för arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. Genom historien har det gång på gång visat sig att vetenskapen lika ofta varit en del av lösningen som den varit orsak till problemen. Rörelse och förändring, val av perspektiv och utgångspunkt, relationer och mellanrum. Ser och förstår vi betydelsen av detta kan arbetet med att bygga ett mer hållbart samhälle börja. Inser vi att lösningen aldrig är enkel, aldrig är en, att verkligheten är komplex och delad har vi kommit en lång väg och chansen att lyckas ökar dramatiskt.

Länge irrade jag rastlöst mellan olika tänkare, utlämnad till auktoriteter och influerad av lärare och andra. Där, i början, som student, sökte jag kunskap i den riktning som pekades ut för mig. Sedan, när bilden klarnat och jag själv började känna mig tryggare och mer säker, kunde jag söka mig fram mer på egen hand. Det ena gav det andra. Hos Deleuze känner jag mig hemma, för tillfället i alla fall. I den tankevärlden finner jag verktyg som fungerar och som hjälper mig förstå kulturen jag omges av och samtidigt är en del av. Deleuze är för mig en tänkare att leva och förändras med. Hans filosofi fungerar för mig och när jag betraktar världen gör jag det ofta genom hans glasögon. Deleuze och Guattari har gett mig verktyg och fördjupad förståelse för vilka förutsättningar som finns för förändring. Jag fortsätter använda verktygen så länge som de är användbara. Jag försvarar dem dock inte och har heller inga ambitioner att uttolka någon eller låsa fast innebörder i några texter. Filosofin ska användas och förändras, inte försvaras och bevaras. Ingen äger

38

kunskap. Den är allas och den blir vad vi gör den till. Mellanrum och reflektion, tystnad och oenighet är lika viktiga inslag i kunskapsprocesser som vetande och koncensus. Vad som krävs och det jag tänker på och värnar är mer av ömsesidig respekt och omsorg för både samtalsklimatet och det man samtalar om.

Samtal, i obestämd form pluralOm samtal har det skrivits mycket. Många ser också värdet med samtal, men ofta och allt för lätt missar man att samtal inte längre är samtal om det finns ett på förhand uppgjort mål med utbytet. Det måste man acceptera för att förstå vad jag vill uppnå här. Samtalet som snart inleds är inget ”sokratiskt” samtal som av någon auktoritet leds mot ett bestämt mål. Det samtal vars möjligheter här undersöks följer sin egen inneboende icke-linjära logik. Därför väljer jag att bryta med den gängse vetenskapliga formen, för att inte invagga någon i passiv trygghet. Jag väljer också bort referenserna i den löpande texten för att i möjligaste mån uppmuntra till samtal. Referenser finns samlade i slutet av boken, för jag kan inte peka på exakt hur, var och vad jag hämtar stöd ifrån. Det är en del av sakerna jag vill samtala om och reflektera över, tillsammans. Bara för att samtalet saknar ett på förhand definierat mål betyder inte att det är ett harmlöst fördrivande av tid tillsammans. Det samtal som jag här undersöker möjligheterna med och förutsättningarna för är väsensskilt från både vardagens chit-chatande och den tyske samtalsfilosofen Jürgen Habermas (1990) kommunikativa handlande.

Samtal om samtal om kultur heter boken och det gör den för att jag vill visa dels att kultur kan förstås som ett slags samtal, dels att den typen av insikt bäst uppnås genom samtal. Jag vill främja ett annat, ett mer förutsättningslöst, nyfiket förhållningssätt till både kunskap, kultur och hållbarhet, för det är frågor som alla har lika nära till och vars svar skapas tillsammans. Jag vill bryta med föreställningen om att någon skulle kunna bli expert på att samtala eller på kultur. Därför hämtas här lika mycket inspiration från icke-akademiska texter. Ett lärt samtal följer sin egen dynamik och där finns också förståelse och utrymme för att inspireras av det som kommer i ens väg. Bara man håller sig till det övergripande temat är allt som sägs värt reflektera över. Tänker på författaren David Foster Wallace, på hans sätt att klä kunskap i ord och beskriva just det jag försöker fånga här. Tänker på hur ledsamt det är att han valde att lämna jordelivet för egen hand. Kanske såg han vart vi är på väg och kanske insåg han att han inte orkade eller ville leva i det samhället? Kanske. Många lider av depression idag, vilket är ett tecken på att samhället och kulturen är långt ifrån hållbar. Psyket har till dels med känslor att göra och känslor handlar om upplevelser och förväntningar. Är inte känslan den rätta spelar det ingen roll hur bra sifforna ser ut. Kultur är oändligt mycket mer än det som går att mäta, väga och räkna på. Som tur är finns David Foster Wallace ord kvar och hans tankar lever, liksom Deleuzes tankar och ord. Fast orden och tankarna finns så klart bara så länge de läses och någon samtalar om dem. Kunskap och kultur som inte kommuniceras finns inte. Kultur och kunskap kräver aktivitet för att hållas levande, kräver samtal för att utvecklas och bli till meningsfulla verktyg i arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. David Foster Wallace böcker liknar faktiskt lärda samtal och texterna går att läsa och samtala om. Texter heter en samling noveller som gavs ut på svenska 2013. Fastnar för följande, vackra och kloka, tankar om humaniora och vad som är syftet med (en humanvetenskaplig) utbildning och kunskap.

Jag kan förstå om det här inte låter så värst kul eller fräscht eller ens särskilt inspirerande. Men detta är, såvitt jag kan se – och om man avlägsnar all retorisk bullshit – Sanningen. Ni får ta det hur ni vill. Men om ni tycker att jag hytter finger och predikar som någon annan Dr Laura, då avfärdar ni mig nog för lätt. För det här handlar inte om moral, eller religion, eller dogmer, eller stora snitsiga teorier om livet efter döden. Sanningen handlar om livet före döden. Den handlar om hur man ska orka leva till trettio, eller kanske femtio, utan att hela tiden behöva fundera på om man inte borde skjuta skallen av sig. Det handlar om något så enkelt som medvetenhet. Medvetenhet om något så grundläggande och så verkligt, så svårt att få syn på, att vi hela tiden måste påminna oss själva, om och om igen: ”Detta är vatten. Detta är vatten.” Det är ofattbart svårt att lyckas med det, att förbli levande och medveten, dag efter dag. (Foster Wallace 2013:297)

Dessa ord om kunskap är något av det klokaste jag läst och texten kommer utanför akademin (även om Foster Wallace var akademiker också), från en lärd författare som förstår bättre vad kunskap och utbildning handlar om än många akademiker som är mitt uppe i en lysande karriär. Orden om vatten syftar på en

39

inledande berättelse om några fiskar som blir uppmärksammade på att de lever och verkar i vattnet, som de fram till dess inte uppmärksammat eller förstått värdet av. Jag brukar använda den liknelsen för att förklara vad kultur är och vad kulturvetenskap handlar om, men jag kommer inte i närheten av den elegans i uttrycket som David Foster Wallace visar prov på.

Att lyckas lära sig förstå kulturen och inse vad kunskap kan vara är ofattbart svårt. Just därför är det nödvändigt att försöka och att aldrig sluta försöka. I en värld som är målsäkrad, effektiviserad, ekonomistyrd och helt tömd på innehåll och mening är det mer humaniora som behövs för att återskapa dynamiken och för att ge samhället och livet riktning och innebörd, inte mindre. Det goda samtalet och lärda böcker är en bristvara idag. Det är problemet och där finns samtidigt lösningen. För det goda samtalet eller kunskapen är aldrig långt borta, liksom vattnet finns de runtomkring oss, överallt. Men det handlar om kvaliteter som inte går att beställa fram, det krävs helt andra strategier för att utveckla kunskap och förstå kultur. Sluta fokusera på målet, släpp kontrollen. Låt oss lyssna på varandra och lita på människans goda vilja. Vi måste inse att livet och samhället består av mer än pengar och förstå att pengar är ett medel, inte ett mål. Alla vet egentligen att det är så och just därför är det svårt. Bara för att man lever i kulturen betyder inte att man är expert på ämnet kultur. Avsaknaden av det goda samtalet visar att vi tyvärr har lång väg kvar att gå innan vi kollektivt förstår kulturens komplexitet och betydelse för vardagen och politiken och samhällets långsiktiga hållbarhet. Det som yttrar sig som problem i skolan, eller i det faktum att samhället har svårt att inkludera alla, handlar om en kollektiv oförmåga att inse värdet av (vatten och) kultur. Jag ser därför med oro både på neddragningarna inom humaniora och på framväxten av behovet av en mer kontrollerad och kvalitetssäkrad skola och högre utbildning.

Utgår man från att det finns ett svar, ett enda, bästa svar, banar det väg för debatter som så effektivt som möjligt utser en vinnare. Samtalet har helt andra mål och utgår från tanken att ingen någonsin har helt rätt, och att det inte finns någon absolut sanning, bara mer eller mindre välfungerande lösningar. För enskilda individer kan det så klart vara lockande att hamna i rampljuset, att bli utsedd till expert och att samla beundrare runt sig, men är det bra för samhället? Vad är viktigast, för helheten, för hållbarheten och för framtiden? Viktiga frågor, som inte kan lösas genom debatt, bara genom samtal. Jag har skrivit denna bok för att jag tror på samtalet, för att jag saknar samtal och för att jag vill visa på samtalets styrka och användbarhet både i arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle, och för att främja en mer bildningsorienterad kultur.

Vägen till komplexa mål är inte och kan inte vara rak. Därför måste man ibland, paradoxalt nog, släppa på kraven om kontroll och korrekthet, för att uppnå just det. Att gå vilse är inte alltid av ondo, ibland behöver man hamna fel för att komma rätt. När man bör göra det är emellertid svårt att veta, men det råder ingen tvekan om att det är bra att göra det ibland. Först i efterhand kan man uttala sig om resultatet. Det finns ingen position utanför den samhälleliga gemenskapen varifrån man kan bedöma vad och hur man ska göra i respektive fall. Därför bör vi samtala och under vägs uppfinna förslag på vägar att gå som är tillämpliga här och nu. Några garantier finns inte, men försöker man inte når man inga resultat alls, det är helt säkert och väldigt enkelt att förstå.

Samtala är att tänka kritiskt, tillsammansSamtalet ser jag som kungsvägen till insikt om vad kritiskt tänkande handlar om. Det är inget man kan undervisa i eller bevisa nyttan med. Däremot kan man med olika tekniker uppmuntra till samtal och därmed öka möjligheterna till att något gott kommer ur processen. Jag fungerar bäst om jag slipper bry mig om regler och konventioner eller att alla ska vara nöjda och glada, i det korta perspektivet, vilket dagens kvalitetssäkringssystem på högskolan bygger på (kundnöjdhet och kontroll). Jag vill samtala med mina studenter, vill gå före och visa vägen för att kunna möta dem där de är och sedan kunna växa tillsammans. Inte auktoritärt leda dem mot ett mål. När jag står i föreläsningsalen är det inte alltid som jag möts med uppskattning, kanske för att jag gärna lägger mig på en hög abstraktionsnivå och ofta utmanar studenterna. Det gör jag för att jag övertygats om att enda sättet att få någon att tänka själv och att tänka kritiskt är att tvinga hen försöka och att inte falla till föga för trycket och ge några enkla svar. Genom att ställa frågor och visa på komplexitet försöker jag överföra ansvaret för lärandet och kunskapsutvecklingen till mottagaren. Lärande kan inte överlåtas till någon lärare eller expert. Självklart gäller det att möta den som ska utveckla

40

det kritiska tänkandet där den är och visa respekt för frågorna, men svaren måste var och en formulera på egen hand. Studenter som tar sin utbildning på allvar och som ställer frågor, som vill och som försöker, får alltid både hjälp och svar. För dem finns alltid tid och de möts alltid med respekt. För att kunna kalla sig lektor och för att kunna fortsätta vara det med hedern i behåll gäller det att aldrig tumma på sina principer även om det ibland känns otacksamt. I det korta perspektivet och under studietiden upplevs jag nog som jobbig och ses ibland som ett hinder. Dock inte i det långa perspektivet, för då skulle studenterna inte höra av sig och berätta om hur de nu, ute i arbetslivet, långt senare, ser värdet av studierna och pedagogiken. Systemet för medeltilldelning som dagens högskolor lever med, som bygger på genomströmning och som lägger stor vikt vid studenters utvärderingar i direkt anslutning till kursen, ger mig dåligt stöd i ambitionen att upprätthålla god kunskapskvalitet och främjar inte ett livslångt lärande. Oroväckande nog gynnas istället lärare som tar på sig ansvaret för studenternas lärande och som ibland täcker upp för såväl bristande förmåga som intresse, för att leva upp till systemets krav. Sådana lärare får ibland pedagogiska priser, för att studenterna gillar dem. Det får inte jag, men jag får något annat. Jag får vänner för livet. Vänner som litar på att jag verkligen menar det jag säger och som är tacksamma, i det långa loppet. Jag håller kontakten med kompetenta medmänniskor som tackar mig när de fått en anställning och för att de ute i den hårda verkligheten inser att det jag sagt och gjort som lärare har varit i deras intresse, för deras skull. För vår gemensamma framtids skull och för kvaliteten i den högre utbildningen. Att parallellt med undervisningen och arbetet med s tudenterna kämpa för a t t re formera organisat ionen och avskaffa kvalitetssäkringsinstrumenten som högskolan påtvingas uppifrån är en lika viktig del av arbetet som lektor som själva forskningen, undervisningen och utvecklandet av kurser. Jag är som sagt i akademin för kunskapens skull, för att lära mig mer, inte för att göra karriär.

Både som forskare, lärare och författare betraktar jag mig som ett slags medlare eller kommunikatör, inte som auktoritet. Därför bryter jag mot konventionerna, om och när jag med stöd i egen eller andras kunskaper på goda grunder anser att reglerna inte passar för ändamålet eller hjälper mig genomföra den studie som behöver genomföras. Detta är mitt sätt att skriva kulturvetenskap, mitt förslag på vägar fram för humaniora. Jag är dock öppen för kritik och lovar att ändra min syn om jag övertygas om att jag har fel. Kom ihåg att jag inte hävdar att jag har rätt. Jag säger som Nietzsche, låt oss göra ett försök, tillsammans. Låt oss utbyta tankar. Låt oss samtala. Samtal som verktyg och väg mot förståelse har jag valt eftersom tänkande aldrig är något som görs helt i ensamhet. Det är sak jag lärt mig av Johan Asplund (2002:114), som i boken Genom huvudet, som handlar om problemlösningens socialpsykologi, skriver följande.

Den som förstår en historia har naturligtvis en hjärna. Härav följer inte att det är hjärnan som förstår historien. Det är en med hjärna utrustad agent som förstår historien. Vi kan säga att hjärnan är ett för agenten nödvändigt instrument när han förstår en historia. Om vi härnäst säger att det är instrumentet som förstår historien begår vi ett grammatiskt misstag.

Alternativt kunde vi säga att hjärnan är den scen där en historia blir förstådd. Rättare sagt: hjärnan är den intrakraniala delen av den scen där en historia blir förstådd. Större delen av scenen befinner sig utanför kraniet. Om vi nu säger att det är hjärnan som förstår historien så säger vi att det är den intrakraniala delen av scenen som förstår historien. Också detta vore ett grammatiskt misstag. Att säga att det är den intrakraniala delen av en scen som förstår en historia är som att säga att det är en del av ett kök t.ex. spisen, som lagar mat.

Asplund driver i boken med hjälp av olika exempel och illustrationer argumentet att kunskap (eller problemlösning) per definition är en kollektiv process. Med skärpa vänder han sig mot förståelser av intelligens som ett solitärt ”fenomen”, eller som han säger i slutet av boken (ibid:158), ”Jag har argumenterat för att det vore bättre att föreställa sig en öppen mötesplats, ett forum för intelligenta aktiviteter. Tänkandet kan ibland se ut som en privat angelägenhet men i sin grundform är det en offentlig angelägenhet.” Samtalet vill jag se som just en sådan mötesplats för utbyte av tankar. Ett kollektivt forum för kritisk reflektion. Det bör kanske för säkerhets skull nämnas att Asplund är kritisk till en hel del av teoretikerna som jag inspireras av, men när det gäller nedmonteringen av tron på solitära genier är han i alla fall ense med författarna och forskarna som bildar stommen i min studies teoretiska ramverk.

41

Det viktiga är inte vilka verktyg man har eller anser vara bäst utan hur man använder dem och vad man gör med resultatet av arbetet. Förmågan till kritiskt tänkande är avgörande för samhällets långsiktiga hållbarhet och den förmågan måste spridas även utanför akademin, ute i samhället, bland medborgarna, i vardagen. Annars låses kunskapen in i det där förkastliga elfenbenstornet där några få utvalda ”genier”, isolerade från resten av samhället ägnar sig åt höga tankar. Samtalet är mitt sätt att jobba, mitt sätt att försöka optimera verksamheten jag är upptagen med. Min fasta övertygelse är att det är bättre att lägga den mesta tiden och energin på kontinuerlig revidering, än att försöka utforma den perfekta kursen, forskningsprojektet eller tillvägagångssättet, och sedan köra på den linjen tills strategin blivit obsolet och därefter göra om den. Kunskap, bildning och lärande växer fram i möten, mellanrum och samtal. Därför tycker jag det är särskilt värdefullt att jag genom åren fått förtroendet att undervisa på olika utbildningar, med olika studentgrupper och att jag fått möjlighet att forska om olika saker. Kultur finns överallt och påverkar alla. Min publikationslista ser kanske ut som ett sammelsurium eller disparat hopplock av tankar utan inbördes relation, men det finns en tydlig röd tråd i forskningen: Strävan efter att förstå, kultur. Genom att göra dygd av min inneboende rastlöshet tvingas jag ständigt utveckla förmågan att nå fram till människor med skilda förutsättningar och intressen. Dessutom skaffar jag mig värdefulla erfarenheter som kan användas för att utveckla pedagogiken och forskningen. Ständigt söker jag mig till platser och sammanhang där det går att samtala och jag strävar hela tiden efter balans mellan lyssna och tala. Tystnad och tid är också viktigt för att kunna tänka kritiskt och reflektera. Min lojalitet finns hos kunskapen och vetandet, inte hos konventionerna och reglerna. Jag sökte mig till akademin för kunskapens skull och för att lära och det vill jag fortsätta göra. Saknar det lärda samtalet och kämpar för att återupprätta dess status. Akademin håller oroväckande snabbt på att förändras till en produktionsenhet med fokus på ekonomi. Så behöver det inte vara. Kunskapen skulle kunna placeras i centrum, inte bara i akademin utan även i samhället. En annan akademi och ett annat samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill. Alla har mycket att vinna och lite att förlora på att försöka förändra samhället till en plats och en miljö där det lärda samtalet står i centrum och där man lyssnar mer på varandra och reflekterar mer kring vardagen, tillsammans. Min samtalspartner i denna bok, Gilles Deleuze, är död. Men samtalet är levande och jag hoppas att det kan fortsätta och att fler vill delta i det. Samtalet är ingens och allas på samma gång. Det är en relation att växa i. Samtalet blir vad vi gemensamt gör det till, liksom samhället och kulturen. Låt oss göra ett försök. Låt oss samtala om det som angår oss alla.

Hinder och utmaningar för en mer samtalande vetenskapFör att visionen om en annorlunda akademi och ett mer långsiktigt hållbart samhälle samt en mer angelägen kulturvetenskap, ska kunna realiseras behöver ett antal utmaningar och hinder inte bara identifieras utan även övervinnas. Utmaningarna går lite in i varandra men jag har försökt förtydliga hur jag tänker genom att kursivera de viktigaste delarna eller aspekterna av dem. Det första hindret handlar om begäret efter säker kunskap och övertygelsen om att det går att förutsäga framtiden samt tilliten till experter. Det är en svår utmaning för problemet ligger djupt förankrat i kulturen som alla gemensamt ansvarar för. Utmaningen är svår även av andra skäl, för ett av kännetecknen på att vara människa är helt enkelt att vilja veta, och denna bok vore så klart meningslös om ingen ville veta något. Ett klassiskt exempel på en kulturell paradox. Alla som sysslar med vetenskap har stött på problemet, i en eller annan form och på ett eller annat sätt. Att tilldelas uppmärksamhet i media i egenskap av expert som får svara på frågor är onekligen smickrande, det upptäckte jag i samband med publiceringen av min avhandling (Nehls 2003). Problemet är bara att jag i och av intervjusituationerna påfallande ofta känner mig tvingad att ge utförliga svar baserade på vad jag tror, på frågor jag helst hade besvarat med: ”Det kan inte jag svara på”, eller ”Det har jag inte undersökt.” Faran om forskare, i egenskap av just forskare, får ge uttryck för vad de tror i frågor som inte undersökts, är att det kan underblåsa tendensen till och tron på att samhället byggs av experter. För att möta denna utmaning behövs, dels fler framstående människor och experter som öppet och ärligt talar om vad de inte kan, eller som i alla fall är tydliga med att kommunicera vad som inte går att svara på. Dels (och kanske framförallt) behövs en bred och kunnig allmänhet som förhåller sig kritisk till allt som hävdas med bestämdhet. Bara så kan ett balanserat och långsiktigt hållbart samhälle växa fram, underifrån. En mer samtalsinriktad syn på kunskap pekar i den riktningen och kan vara en hjälp på vägen. Människan vet mycket, men i förhållande till allt det man inte vet är kunskaperna blygsamma. Det är ett faktum som borde mana till mycket större ödmjukhet än vad fallet är. Tyvärr förnekas insikten istället och den som påpekar blottorna och erkänner okunskapen riskerar att ärligheten vänds mot hen. För kunskapens och vetandets kvalitets skull är det viktigt att fler

42

vågar erkänna vad de inte vet, för bara så kan vi komma framåt i vårt kollektiva sökande efter bättre kunskaper. Vetenskap bevisar ingenting, den undersöker saker och ting.

Ett sätt att utmana synen på experter kan vara att rikta uppmärksamhet mot det faktum att läkare, som kan sägas utgöra själva sinnebilden av en expert, aldrig kan lämna några garantier. Läkare kan hjälpa människor att bli friska (förutsatt givetvis att sjukdomen hamnar inom deras kompetensområde) och det är deras uppdrag. Men hur mycket diagnostik man än utsätter fostret för så går det bara att skydda barnet från en bråkdel av livets faror. Och hur mycket säkerhetskontroller flygresenärer än tvingas genomgå, om de så äntrar planet nakna, utan bagage, är det ingen garanti för att planet inte kommer att störta. Livet är fyllt av risker, oavsett hur mycket tid och pengar som läggs på att eliminera dem. Experter, får man lätt för sig, utgör ett slags skydd mot dessa risker, men i själva verket är både läkare och ingenjörer liksom du och jag kuggar i det maskineri eller den helhet som samhället utgör och där risker är ett oundvikligt inslag i helheten. Experternas kunskaper och kompetenser är oundgängliga, men personerna som förkroppsligar kunskaperna skiljer sig inte nämnvärt från alla andra. Medvetenheten om detta behöver öka, fler måste oftare påminna sig om att det alltid är mer som förenar människor än som skiljer dem åt. Problemet med idealiseringen av experter är den skenbara trygghet samhället invaggas i av deras blotta existens. Experterna står så att säga i vägen för kunskaperna och skymmer vägen mot vetande, enligt logiken: En expert är ju bäst och vem är jag att invända. Det är en allt annat än hållbar syn på kunskap. Fler borde ifrågasätta mer, oftare och det underlättas om vi skaffar oss en mindre vördnadsfull inställning till experter och om vi samtalar mer. Om det någon gång blir som experterna säger kan det lika gärna vara ett uttryck för självuppfyllande profetior, det vill säga att många agerat i enlighet med experternas råd. Efterfrågan på experter gör med andra ord något med samhället och synen på kunskap. När majoriteten förlitar sig på några få, framstående individers välvilja spelas ett högt spel och samhällets långsiktiga överlevnad riskeras. Och vetenskapen kan komma att hamna i en ond cirkel där bara det man redan vet erkänns som kunskap och där mer av samma anses bättre än ny och banbrytande kunskap. Den typen av låsningar finns överallt och behöver brytas upp för att samhället och kulturen ska kunna svänga i takt med vetandet och världen.

Det spelar ingen roll hur mycket man vet och hur klok man är, framtiden är och förblir en öppen fråga. Den skapas av oss, tillsammans. Allt och alla är del av samma kulturella tillblivelseprocess. Tar man sig tid att reflektera över saken inser man ganska enkelt att ingen någonsin kan veta säkert vad som kommer att hända i framtiden. Tänker man lite till inser man att det inte ens är självklart att man verkligen vill ha säkerhet och överblickbarhet. Mycket talar för att om en sådan utopi uppnåddes skulle livet som vi känner det förändras i grunden. Verkligheten är helt enkelt per definition osäker och oöverblickbar. Något annat vore konstigt just eftersom kulturen och samhället befinner sig i ständig tillblivelse. Det är helt enkelt ett axiom man måste acceptera och lära sig hantera om man vill förstå förutsättningarna för förändring av kultur.

Experter står sig dessutom slätt utan kollektivt erkännande. Historiens ”stora män” och dagens ”genier” har i själva verket blivit snillena de erkänns som genom att kollektivt upphöjas till just genier och inte primärt för deras exceptionella kvaliteter (därmed inte sagt att de skulle sakna sådana). Det kommer att diskuteras ingående längre fram, men redan här kan konstateras att uppburna positioner i samhället är resultatet av en lång rad aktörers interaktion (mänskliga såväl som icke-mänskliga). Genialitet, förstådd på detta sätt, blir det samlade resultatet av en kollektiv process där mängden, det vill säga det stora flertalet, är en minst lika betydelsefull komponent som experterna, vilket inte får tolkas som ett uttryck för ringaktning av deras arbete. Samtalet är en metod och en strävan efter att balansera förhållandet i kunskapsprocessen, mellan enskilda individer och den kontext där dessa verkar tillsammans. Kritiken mot experterna handlar inte om individerna eller deras rön, utan om att uppmärksamma det faktum att ingen forskare eller annan aktör någonsin är ensam och isolerad. Vi står alla på jättars axlar och bygger vidare på andra insikter och erfarenheter. Kunskap skapas med andra ord genom kollektiva förhandlingar i mycket högre grad än upptäcks av solitära genier.

En annan utmaning eller hinder för en mer samtalande och hållbarhetsfrämjande vetenskap kan formuleras så här: Det finns en utbredd men dåligt uppmärksammad föreställning i samhället om att människan huvudsakligen är en intellektuell varelse, att affektiva beslut är undantaget. Övertygelsen om att människor först och främst styrs av intellektet och alltid är logiskt resonerande är ett lika svårt hinder att övervinna som det är en spridd uppfattning. Den knuten måste lösas upp innan forskningen som här skissas på kan omsättas i handling och

43

göra skillnad i samhället. Så länge som villfarelsen om att människan är en helt igenom logisk varelse omhuldas och förs vidare i samhällsdebatten kommer det att vara svårt att genomföra de tankemässiga manövrer som är nödvändiga för att få fler att komma till insikt om att det är en felaktig tankefigur som gör mer skada än nytta. Men det räcker inte att inse och hålla med om att människan visserligen har förmågan att tänka och agera logiskt, men att hen lika ofta agerar i affekt. För att någon förändring ska kunna komma till stånd krävs att kunskapen integreras i vardagen och i samhället, hos många människor. Insikten om att innebörden i begreppet människa är mycket mer komplext och mångfacetterat än man anar behöver öka, annars blir det svårt att jobba med hållbarhetsfrågor och kulturförståelse. Det råder ingen som helst tvekan om att människan har intellektuell förmåga. Utmaningen handlar inte om det, utan om att alla människor (även författaren till denna bok) ofta är lite för lättflörtade och styrs lite för enkelt av affekter och begär. En stor del av människans intellektuella förmåga används faktiskt för att konstruera rationella förklaringar till sådant som bara hände som ett resultat av slumpen. Förstår man det inser man också att det är väldigt mycket i människornas värld, i kulturen och samhället, som bara händer. Slumpens roll i tillblivelsen av kunskap och kultur borde uppmärksammas mer. Idag läggs det ner stora resurser på att eliminera slumpen eller också förnekas den. Däri ligger utmaningen. Människan ser sig helt enkelt som och vill mycket gärna bli tilltalad som en intellektuell varelse, och då blir slumpen ett problem som stör den bilden. Jag försöker på olika sätt och med olika exempel visa att det är klokt att göra sig medveten om i hur hög grad människor också styrs av affekter. Slumpen är liksom mellanrum något vi måste räkna med och förhålla oss till om vi verkligen vill förstå samhället och kultur på ett vetenskapligt sätt. Människor styrs både av sitt intellekt och av affekter och det man bör göra sig medveten om är att det är mycket svårt att uttala sig om vad som är vad vid varje givet tillfälle. Många intellektuella förklaringar, det visar forskning om hjärnan (se exempelvis Damasio 2003, 2004), handlar om att i efterhand rationalisera känslomässiga handlingar och åsikter. Främlingsfientlighet kan fungera som ett exempel på denna tanke. Ofta är det så att känslan av osäkerhet inför det okända kommer först och sedan skapas argumenten som används i diskussionen för att förhindra invandring. Förstår man det inser man också hur svårt det är att bemöta främlingsfientliga åsikter med rationella argument, vilket för övrigt också är kännetecknande för striden mellan kreationister och evolutionsteoretiker och andra inslag i vardagen som hotar att underminera demokratin, vetenskapen och samhällets långsiktiga hållbarhet. I korthet handlar det om att förstå betydelsen av både och. Idag tänks det olyckligtvis lite för mycket i termer av antingen eller. Människan är som kultur ett komplext, sammansatt och föränderligt fenomen.

Nästa utmaning handlar om svårigheten med att förstå i hur hög grad olika tankemodeller, metaforer och kategoriseringar påverkar tänkandet, vardagen och kulturen. En vanlig och spridd tankebild är att hjärnan fungerar som en dator. Många tänker så och ser på sig själva på det sättet. När det påståendet väl etablerats och spridits tillräckligt vitt och brett är det svårt att uppfatta hjärnan som något annat än just en dator; med hårddisk, arbetsminne och ett behov av uppdateringar och omstarter. Det blir då lätt att glömma att det förut fanns andra modeller för att tänka kring och förstå samma hjärna och dess funktion. Den som omedvetet utgår från att människan först och främst är en intellektuell varelse kommer att få svårt att resonera med den som på samma sätt omedvetet utgår från att människan styrs av känslor. Förstår man inte varför man inte förstår varandra hamnar man lätt i en destruktiv spiral av kritik som går ut på att förgöra motståndaren. Se där, ytterligare ett argument för en mer lyssnande och samtalande vetenskap. Samtalet är också en tankemodell, en förenkling, ett verktyg. Ingen sanning. Det är en hjälp på vägen för att förstå kulturen man lever i på dess egna premisser. Det är svårt att leva som människa i ett samhälle utan metaforer och förenklingar. Därför argumenteras här för att vi har allt att vinna på att utgå från och acceptera detta faktum samt integrera det i vårt tänkande, istället för att förneka det eller se det som ett problem. Eftersom det verkar vara oundvikligt eller i alla fall mycket svårt att tänka utan att använda modeller borde den naturliga slutsatsen bli att man bryr sig om vilka tankemodeller man använder och lägger energi på att försöka få syn på dem så att man kan värdera och reflektera över vilka konsekvenser tankemodellerna ger upphov till. Lika viktiga är det att fundera på om det kanske finns bättre verktyg att tänka med istället. Allting kan som bekant alltid bli bättre, och ju fler modeller och verktyg man gemensamt förfogar över och kan hantera desto bättre.

Haraway kritiserar i boken Modest Witness en utbredd vetenskaplig tankemodell som reglerar vardagen och påverkar synen på vad som är riktig vetenskap och vad som inte är det. Idealet går ut på att man som forskare skall sträva efter att i så hög grad som möjligt inta rollen som osynlig och objektiv uttolkare av världen. Forskning får inte vara subjektiv. Arbetar man efter sådana principer utgår man från att bara den som iakttar

44

utan att själv iakttas kan beskriva världen med bibehållen auktoritet. Haraway menar dock att det är en omöjlig dröm och en hopplös strävan efter något som inte fungerar. Det går helt enkelt inte att iaktta världen utan att påverka den, särskilt inte om det handlar om kulturella aspekter av den. Det finns med andra ord ingen ren, objektiv kunskap. Det enda som finns är en kaotisk verklighet som vi människor gemensamt har att försöka hantera på bästa sätt. Kunskap är alltid förmedlad och därmed tolkad samt genomsyrad av allt det som den eller de som utför forskningen står för, medvetet så väl som omedvetet. Därför bör sådana aspekter skrivas fram istället för att undanröjas från presentationen. ”Får man ha med egna åsikter” frågar studenterna ibland. Jag förstår inte frågan, men jag förstår att de fått höra detta av nitiska lärare som menar att det är så man uppnår objektivitet. Vad är egentligen en egen åsikt? Finns det något sådant som egna åsikter? Nej, är mitt bestämda svar och argumenten för den ståndpunkten har gåtts igenom ovan. Kunskap är liksom kultur delad och gemensam och därför behövs en mer samtalsinriktad vetenskap. Allt som sägs utan stöd i tydligt framskrivna argument som går att följa är åsikter och hör inte hemma i vetenskapen. Om det bara framgår vad som är vad och om den som presenterar tankarna är öppen för kritik och beredd att omvärdera sina ståndpunkter är dock allt gott och väl, för det pekar i riktning mot bättre vetande.

Alla rön som hålls för sanna får oundvikligen konsekvenser för alla aktörer som befinner sig i det sammanhang där kunskapen uppstår och används samt erkänns som just kunskap. Forskning, oavsett hur enskilda forskare ser på saken, är politisk och det kan man antingen förneka eller förhålla sig aktivt och öppet till. Haraway visar till exempel att kön och etnicitet genom historien har spelat en betydelsefull roll för bedömningen av vetenskaplig auktoritet. Vetenskapen kommer därför, beroende på dess stora förtroendekapital, att underblåsa samhällets hierarkiska struktur, vilken hittills har gjort vita, västerländska män från medelklassen till ett slags norm för mänskligheten. Könsmakten som här åsyftas är emellertid liksom kulturen och kunskapen delad, eller hegemonisk (jfr Connell 1999), det vill säga den är ett resultat av kollektiva förgivettaganden hos såväl dem som gynnas av förhållandet som de som missgynnas. Utmaningen som ligger dold i förhållandet handlar om att göra sig medveten om att det finns olika förväntningar, på kunskapen, kulturen eller på män och kvinnor samt att det framförallt är förväntningarna som över tid ger upphov till olika resultat för olika grupper. Det gäller även utövare av vetenskap och resultatet av vetenskapligt arbete. För att överleva inom akademin krävs hårt arbete, men för att lyckas krävs därtill att andra visar en förtroende, och där skiljer det sig fortfarande åt mellan olika kategorier av människor. Samma gäller för kunskap, först och främst måste det man reser anspråk på att veta fungera och stämma överens med rådande förhållanden, men för att erkännas som kunskap krävs även att vetandet erkänns som just vetande. Det är en stor utmaning för kulturvetenskapen och humaniora, men den handlar mer om legitimitet än om ifall utsagorna är sanna eller falska.

Alla som utgår från och är övertygade om att intelligens och duglighet inte har med kön, etnicitet eller någon annan kategori att göra har ett ansvar att förhålla sig kritisk till tankebilderna och försanthållandena som identifierats inledningsvis. För hur man än gör får det konsekvenser och att förhålla sig passiv är också en handling, vilken i det här fallet innebär att arbetet för jämställdhet, mångfald och hållbarhet försvåras. Om fler utövare av vetenskap införlivar och skriver fram sina rön på ett sådant sätt att det tydligt framgår dels vems intressen som gynnas av att resultaten godkänns som relevanta, dels vilka tankar forskaren har om det goda samhället, skulle överskådligheten och möjligheten till kritisk bedömning av arbetet öka betydligt. Och insikter som uppnås i och genom en sådan kommunikation mellan akademin och det omgivande samhället kan användas kollektivt och demokratiskt i arbetet med att bygga en mer jämlik och jämställd, med andra ord en mer hållbar, värld. Viktigast är dock att ett sådant förhållningssätt tvingar vetenskapen att, på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag, ta ansvar för kunskapen som produceras. Ansvaret handlar om vikten av att inse i hur hög grad kunskap är situerad i tid, rum och social miljö, och om att förstå att vetenskapliga rön alltid är ett resultat av specifika individers insatser och (kunskaps)intressen. Kunskap är ett kollektivt projekt. Förstår vi det har vi tillsammans kommit en bra bit på väg mot en mer samtalande vetenskap och en kultur där det gemensamma skapandet uppmärksammas mer och där rörelse, tillblivelse och förändring bejakas. Utan att något essentiellt inom vetenskapen har övergivits. Målet här är att återupprätta och förbättra vetenskapen, inte att kritisera den.

En annan utmaning eller hinder på vägen mot visionen om en annan akademi samt ett annat och mer hållbart samhälle, handlar om övertygelsen som finns och som är vida spridd i samhället, om att alla frågor har ett svar. Det är också en svår utmaning att hantera, för den övertygelsen ligger också djupt och ifrågasätts sällan.

45

Utgångspunkten för resonemanget här är emellertid att det inte finns en teori eller sanning om vare sig människan eller samhället/kulturen. Det finns helt enkelt inte ett enda svar, det bästa, på någon fråga som tangerar dessa ämnen. Detta är en premiss man måste ställa upp på för att förstå fortsättningen. Allt som är viktigt sker och uppstår i mellanrum och eftersom kultur är en förändringsprocess, utan början och utan slut, finns ingen extern eller fast punkt att förankra kunskapen i som sanningen sedan kan härledas från och relateras till. Därför bör det vetenskapliga arbetet, i alla fall om det är kultur man undersöker, bejaka osäkerheten och komplexiteten samt använda insikterna konstruktivt. Det enda man kan veta om framtiden är att alla övertygelser om att det eller detta inte kommer att gå, obönhörligen blir besannade eftersom ingen därmed försöker. Gränsen för vad som är möjligt att förändra är helt enkelt omöjlig att identifiera, för den skapas kollektivt och processuellt, nu och framgent genom interaktion mellan många olika aktörer. Därför säger jag återigen som Nietzsche, låt oss göra ett försök. Det som fungerar kan tas till vara och användas och det som inte fungerar kan lämnas därhän, det är upp till oss. Vad har vi att förlora?

Synen på kunskap är som synes i sig ett slags utmaning. Rådande epistemologi är en del av problemen vi har att brottas med, i skolan, näringslivet, politiken och samhället. Problemet är att det finns en utbredd uppfattning om att det skulle gå att toppa laget, eller att utbildning handlar om specialisering och att lärande går att effektivisera. Satsa på och led dig själv till nya stordåd, det är slagordet. Att det växer fram skolor på det temat är en del av problemet, för det visar att skolan är en del av samhället, att det inte finns några vattentäta skott mellan olika sektorer. För att lösa problemen i skolan i Sverige sneglas det ibland på Sydkorea som brukar komma högt upp på listor som sägs mäta kunskaper, men hur ser man på utbildning där? Vad är det för medborgare man fostrar? Är det så vi vill ha det här? När jag tar del av tankar om andra länders skolsystem funderar jag på hur man tänker sig att deras system ska kunna implementeras här, där kulturen ser ut och fungerar helt annorlunda? När vi jämför oss med andra länder är det av avgörande betydelse att förstå att en skola som Sydkoreas är en integrerad del av det Sydkoreanska samhället och den Sydkoreanska kulturen. Det går inte att göra om den svenska skolan i ett slag, för den svenska skolan är en integrerad del av kulturen som skapas här. Utbildning och kunskap är intimt sammanlänkat med helheten som den ingår i och är en del av. Först när den insikten sjunkit in kan vi göra något åt vår skola och vårt utbildningssystem. Och det enda vi kan göra är att utgå från och bygga vidare på det vi har här. Det finns inga enkla lösningar och det går inte att förlita sig på experter. Den synen på kunskap är en del av problemet. Sverige behöver en annan syn på kunskap, en mer inkluderande, samtalsinriktad syn som även lägger vikt vid och uppskattar tystnad, mellanrum, pauser, tid för reflektion.

Tänker också i anslutning till ovanstående resonemang på hur kulturvetenskap och humaniora behandlas, eller snarare på hur ämnet och kunskapstraditionen ofta bespottas och hånas. Det finns ingen plats för humaniora sägs det. Humaniora kostar för mycket. För att överleva i konkurrensen måste vi bli bäst, och eftersom vi inte kan bli bäst på allt måste vi specialisera oss på de områden där vi redan är bra. På det sättet och med dessa argument läggs alla ägg i en och samma korg. Satsas allt på rött, eller på blått. Och sedan undrar vi vad som gick fel, fast allt gjordes rätt och den uppgjorda, mål- och kvalitetssäkrade planen följdes till punkt och pricka. Allt för ofta glömmer vi eller förstår inte att problemet i själva verket ligger i synen på vad kunskap är och till vad den ska användas. Kunskap är ingen vara som går att måttbeställas och upphandlas till lägsta möjliga pris. Kunskap är liksom livet komplext och dynamiskt, eller en ekvation som inte går jämt upp. Det finns ingen karta, ingen väg att följa. Ingen enda, enkel lösning. Det finns heller inga garantier, bara hårt och svårt, kollektivt arbete. Därför är det bättre att samtala än att debattera.

Dagens samhälle präglas av en bestämd uppfattning om och syn på vad kunskap är och den synen har utmanats på många olika sätt, av olika tänkare varav några har presenterats ovan. Kunskap är förmedlad och därmed tolkad samt genomsyrad av allt det som den eller de som utför forskningen står för, medvetet eller omedvetet. Därför bör sådana aspekter skrivas fram istället för att undanröjas från presentationen, vilket underlättas i ett samtal och försvåras i en debatt. Objektivitet är ett omöjligt ideal som bara fungerar i teorin, aldrig i praktiken, inte fullt ut. Därför är det bättre att erkänna än att förneka det, bättre att närma sig världen och kunskapen med det som utgångspunkt. Det finns andra sätt att bedriva vetenskap på, som inte osynliggör och därmed underblåser maktordningarna som finns i samhället. Samtal om samtal om kultur är och visar på möjligheterna med ett sådant annorlunda sätt att bedriva vetenskap.

46

En annan (syn på) vetenskap är möjligDenna inledning kan möjligen uppfattas som en lång omväg, men så måste det få vara i ett samtal. Så länge texten handlar om kunskap och kultur tillåter jag mig att inte rusa rakt fram, för om det är förståelse för något komplext man söker är det inte självklart att den kortaste och mest effektiva vägen mellan två punkter är rak. Ibland behöver man gå vilse för att hitta rätt. Jag har skrivit denna bok för att jag övertygats om värdet av en annan syn på kunskap, och för att visa på behovet av en annan och mer långsiktigt hållbar uppfattning om vad vetenskap är och vilken roll kunskapen har i byggandet av framtidens samhälle. Vetenskap är en kollektivt social verksamhet, med allt vad det innebär av lojalitetsintressen och strävan efter renommé. Vetenskap är kultur. Bara för att man inte vill att det ska vara så betyder inte att det inte blir så, lika bra att vara öppen med det. En vetenskap som inte tar detta i beaktande är inte särskilt vetenskaplig. Det är lättare att upptäcka sakernas tillstånd om man inte riktigt passar in i gemenskapen. För den som är en aktad medlem av en ansedd gemenskap har ju uppenbart fullgjort kriterierna för medlemskap, och att utifrån den positionen ifrågasätta kejsarens klädsel vore ju att sätta sågen i den gren man sitter på. På samma sätt är det alltid lättare att vara kritisk till något man inte gillar, och ju fler som tycker som en själv desto lättare är det att invaggas i tron på att man har rätt. Så fungerar det inom alla verksamheter. Människan fungerar så. Vetenskap är på inget sätt väsenskilt från andra mänskliga aktiviteter. Paradoxalt nog har nedläggningen av ämnet Kulturvetenskap och den därtill hörande utbildningen i Kultur- och samhällsanalys där jag arbetade förut hjälpt mig att inse det bättre och även underlättat arbetet med boken. Det påtvingade utanförskapet har hjälpt mig se på den akademiska vardagen och vetandets kultur med andra ögon, lite från sidan. Jag har helt enkelt tvingats till reflektion, och det är jag idag tacksam för. Men det betyder inte att jag är nöjd med situationen och den rådande synen på kulturvetenskap och humaniora samt dess kunskaper och kompetenser.

47

K A P I T E L 3

Ett slags samtal, om kunskap och kultur

som samtalVar finns det lärda samtalet idag? Samtalet vars syfte är att gå på djupet, som handlar om att belysa problem från olika perspektiv. Intellektuella möten med kunskapen i centrum och med ömsesidig förståelse som mål. Vad hände med det prestigelösa samtalet som får ta den tid det tar och där alla lyssnar lika mycket som man talar, där det finns plats för tystnad och reflektion? Saknar samtalen och seminarierna med högt i tak i min vardag som lektor på högskolan. Saknar även samtalet i politiken, i samhället, på TV och i övriga medier. Det finns inte tid för samtal idag, sägs det. Samtal antas kosta pengar. Det goda samtalet håller av ekonomiska besparingsskäl på att rationaliseras bort. Jag tror det är ett fatalt misstag. För om samtalet försvinner utarmas förmågan att värdera och känna igen kunskap. Goda samtal och intellektuell utveckling är samma andras barn. Det går inte att få det ena utan det andra. Problemet i skolan idag är inte ett isolerat skolproblem utan handlar i hög grad om bristande förståelse i samhället för vad kunskap är och betydelsen av bildning. Allt för mycket tid och möda läggs på kontroller av form och allt för lite intresse visas för innehåll. Det finns inte en lösning, ett svar. Problemet med sjunkande resultat i skolan är inget skolproblem, det är ett problem som finns i samhället som helhet. Alla har ett ansvar. Ett ansvar för kunskapen och det goda samtalets överlevnad och utveckling. Alla har ett ansvar för upprätthållandet av en sund balans och konstruktiv dynamik, inte bara i skolan utan i samhället som helhet. Kulturvetetenskap är ett ämne där det finns verktyg för just det och kompetens att undersöka och underhålla processen med bibehållen dynamik. Men för att kulturvetenskapen ska bli relevant och komma till sin rätt krävs en annan syn på kunskap och på kultur, och tydligare fokus på hållbarhet. Samtal, tid för samtal och insikt om samtalets värde, är vad som behövs för att uppnå detta mål. Det är ett slags moment 22, men om man bara förstår det är mycket vunnet.

Om samtalet kan som synes sägas mycket. Och det är precis vad jag har för avsikt att göra i fortsättningen också. Säga så mycket som möjligt om samtal, om kultur och om kunskap. Inte genom långa redogörelser, teorieriska utläggningar eller begreppsdefinitioner. Jag vill samtala om kultur, för att jag tror att det är bästa sättet att förstå kultur som resultat av samproduktion. Samtal har kommit att bli utgångspunkten för snart sagt allt jag gör. Läsande, skrivande, föreläsande, handledande. Allt kan anta samtalets form. Om man vill och väljer att se det så. Kultur som samtal alltså. Det är i enkelhet den förståelse jag förfäktar och med denna bok vill sprida medvetenhet om. Utgångspunkten för resonemanget som följer är Deleuze (2004A) text: ”Samtalet. Vad är det och vad är det bra för?” som är en kortare text som finns i svensk översättning (av Kristina Ekelund) publicerad i kulturtidskrifterna Ailos och Gläntas gemensamma nummer om Deleuze. Texten kommer inte att förklaras eller tolkas, lika lite som Deleuze filosofi. Jag reagerar istället på innehållet, improviserar och försöker göra något eget av min förståelse av grundtexten. Jag samtalar helt enkelt om samtal och kultur med Deleuze text som utgångspunkt.

Det finns en enorm styrka i tanken om och definitionen av samtal som Deleuze för fram i sin text, som för övrigt är ett resultat av ett samtal mellan honom och Claire Parnet. Texten är ett av kapitlen i deras bok: Dialogues II, som är fylld av samtal, om kultur, litteratur, psykoanalys, politik och om världens oöverblickbarhet. Genom hela Deleuze produktion löper samtalet som en röd tråd. Hans arv består av

48

ömsesidigt skapade tankar som överlämnats till eftervärlden för oss att plocka upp och bygga vidare på. Samtal, överallt samtal. Om man väljer att se på världen genom sådana glasögon vill säga. Världen, levt liv och vardagen blir till i och genom interaktion, ömsesidigt mellan människor. Men lika viktigt för helheten och utfallet av tillblivelsen är allt det i världen som är materiellt, tekniskt och virtuellt eller icke-materiellt. Tankar har ingen fast form, men ord kan förändra världen och både ta och ge liv. Förståelse för kultur och fördjupad insikt om vilka förutsättningar som finns för förändring är första steget på vägen mot att utveckla kompetens att hantera komplexiteten som livet frambringar och insikt om att inget som förändras och blir till går att förstå fullt ut, vilket är en nyckelkompetens i arbetet med att uppnå hållbarhet.

Texten om samtalet inleds som många andra texter av Deleuze genom att man som läsare kastas rätt in i resonemanget. Inget tjafs liksom, bara pang på. Uppskattar det, även om det var ovant i början. Men när jag väl förstod poängen med sättet att skriva och se på kunskap var det befriande. Deleuze leder inte teser i bevis, han samtalar med sina läsare. Och det vill jag också göra. Jag har en tanke om hur man kan förstå kultur, och vill testa den tanken här, men jag leder inget i bevis. Jag vill samtala om det som angår oss alla, om förutsättningarna för det liv vi lever tillsammans, och gemensamt undersöka samhället som uppstår som en konsekvens av kollektivt upprepande av kontingenta regler och vanor. Jag gör det genom att samtala med Deleuze som här liksom på andra ställen upprepar några väl valda grundteman, på många olika sätt. Inget är nytt under solen brukar man säga och den tanken har Deleuze tagit fasta på. Där andra ser autenticitet, autonomi och stabilitet ser Deleuze tillblivelse, förändring, repetition, variation, dynamik och rörelse. Han presenterar sina grundtankar med hjälp av utvikningar från ett begränsat antal teman. Deleuze återkommer regelbundet till ett fåtal utgångspunkter vilka behandlas som ett slags refränger. Och för varje gång studiens grundteman återkommer är det med en befriande känsla av ökad klarsyn. Vissa anser att han sätter sig över sina läsare, att han är elitist och skriver abstrakt, svårt eller rent av obegripligt. Jag känner precis tvärtom. Eftersom han lägger all möda och kraft på att konstruera verktyg för tanken och dessutom tänker mer tillsammans med sina läsare än kör ner teser i halsen på dem, känner jag mig respekterad och inbjuden. Låt mig visa vad jag menar. Låt oss tillsammans kasta oss ut, eller in i ordflödet och tankevärlden. Låt oss samtala om kultur, kunskap och om Deleuze, gemensamt och tillsammans med Deleuze. Låt oss inleda samtalet om kulturens karaktär och samtalets styrka. Låt oss tillsammans reflektera över humanioras roll i och för ett hållbart samhälle. Låt samtalet om samtal om kultur börja. Först går ordet till Deleuze, sedan hakar jag på och du som läser får gärna resa invändningar eller komma med reflektioner. Låt oss tillsammans hålla samtalet igång.

FÖRSTA DELEN [Texten börjar så, men det finns vad jag vet ingen andra del]

Det är mycket svårt att »förklara sig« - genom en intervju, ett samtal, en diskussion. När någon ställer en fråga till mig har jag lagt märke till att jag oftast strängt taget inte har något att säga.

Fråga och svar. En som vill veta och som kräver klarhet, och en som ska svara. Så brukar det se ut, i skolan, på universitetet, i samhället. Överallt, när kunskap söks. Uppfordrande frågor som kräver svar ställs allt oftare. Klart man känner sig ställd mot väggen. Klart man kan känna sig tom då. Överväldigad av ansvaret som frågaren lämpar över på den som ska svara. Det finns oerhört många förväntningar i luften när en fråga ställts. Svårt att känna att man har något att säga då. Och den känslan bottnar i och kan härledas till olika orsaker och aspekter av kultur. Varför skulle man svara, det vill säga ta på sig ansvaret? Varför måla in sig ett sådant hörn? För när man har svarat förväntas man stå till svars. Och kan någon beslå en med osanning, ja då är man rökt. Den som strävar efter auktoritet och samhällsinflytande vet att det är så här det fungerar, och det påverkar inte bara synen på experter utan lika mycket uppfattningen om vad som är möjligt att veta och vad kunskap kan vara och användas till. Vetande är lika kontingent som kultur och följer samma lagar. Till vilken nytta håller vi oss med denna syn på kunskap? Varför är akademin och samhället organiserat kring denna typ av förgivettagande? Att alla frågor har ett svar. För att tillfredsställa en universell vilja att veta, kanske? Men den som entusiastiskt svarar på alla frågor och som aldrig tvekar att ge svar på tal, hen bör man akta sig för. Det är mitt budskap, utvecklat med inspiration från Deleuze vars filosofi skapades för att vaccinera mänskligheten mot alla tendenser till fascism, för att förhindra spridandet av blind auktoritetstillit. Vilka drivkrafter är det som får vissa att omgående svara, och andra att känna obehag? Och kan man överhuvudtaget veta? Hur kan man någonsin lita på ett svar? Tänker man så kring kunskap, lite mer kritiskt

49

och mindre auktoritetsbundet. Utvecklar man en sådan förståelse för kultur, har man öppnat upp ett utrymme för samtal. Varför är det att föredra? Låt oss lyssna på vad Deleuze har att säga.

Liksom allt annat hittar man på frågor. Om man inte tillåts hitta på frågor med komponenter som kommer överallt och var som helst ifrån, om andra »ställer« dem åt en har man inte mycket att säga.

Det handlar om initiativ och om makt. Den som frågar rycker åt sig initiativet och får därmed ett övertag. Det handlar om grundläggande psykologi, varken mer eller mindre. Frågandet påverkar möjligheten att svara, reglerar handlingsutrymmet både för den som antas veta och den som söker svar. Det som vid en ytlig betraktelse ser ut som ett respektfullt bemötande kan fungera som ett slags gyllene bur. En förföriskt ställd fråga kan bli det silkessnöre som stryper den utfrågade. Frågan reglerar oftast möjligheten att svara. Vem äger frågan? Den frågan vore meningslös om frågandet inte bar på makt. Frågor pockar på svar och när en fråga väl ställts och accepterats är det frågan och frågaren som sätter ramarna och som bestämmer. Makten i frågan handlar om att utfrågaren bestämmer vad som är problemet.

Tänker på utfrågningar i domstolsfilmer där man tvingar vittnet att svara på frågan, ja eller nej? Och på hur hjälplös den utfrågade är, som ser vart åklagaren är på väg. Om ett mer adekvat svar och bättre lösning på problemet som gav upphov till frågan ligger utanför frågans ramar underkänns svaret. Ja eller nej, svara! Även utanför rättegångssalen riskerar den som svarar i enlighet med sin övertygelse och kunskap att tvingas in i rollen som misstänkt, som kuf eller ovetande. Kulturvetare drabbas ofta av detta, ställs ofta till svars och tvingas in i en underordnad roll. Kultur som problem kräver dock att forskaren ställer andra typer av frågor och närmar sig frågan från andra håll. Sällan kritiseras kulturvetare för sina resultat. Det är deras sätt att ställa frågor kritiken riktar in sig på. Kulturvetarens frågor handlar inte om rätt eller fel, utan om att belysa komplexiteten i det fenomen man undersöker. Här finns en del av förklaringen till ryktet om Deleuze som obegriplig. Han uppför sig inte som man bör, utan som han vill och han gör det han tror på, utan att någonsin förlora fokus på kunskapen.

Fundera en stund på hur det ser ut i samhället idag när det uppstår frågor och problem. Hur gör man för att nå kunskap och för att lösa problemen? Man söker inte sällan efter experters svar. Är det klokt, egentligen? Är det inte snarare att be om problem, för det innebär att den som utsetts till expert på gamla meriter får inflytande över arbetet med att skapa framtiden. Hur vet vi att experten inte tar chansen att försvara makten som hen har i kraft av att vara erkänd som expert? Experter får makt och kan tysta den som anmäler avvikande åsikt. Om problemet rör kultur, som är föränderlig och komplex är det uppenbart att detta sätt att se på kunskap är problematiskt. Och debatt, det vet alla som lyssnat på eller varit inbjudna till en, är en synnerligen dålig strategi för att nå fördjupad kunskap. Debatter och andra ”fråga-svar-forum” är helt enkelt präglade av envägskommunikation. Lyssna på experterna och lär, om det är utgångspunkten för kommunikation skapas ett klimat som lämnar fältet öppet för ren och rå makt. Insikten om att frågan är ett slags institution som ger upphov till sådana konsekvenser manar till eftertanke, och kan användas för att främja samtalet som kungsvägen till insikt.

Konsten att formulera ett problem är mycket viktig: man tänker ut ett problem och en problemställning innan man hittar en lösning. Inget sådant uppstår i en intervju, ett samtal eller en diskussion.

Konventionen bjuder att möten mellan människor följer ett speciellt mönster. Det gängse mönstret går ut på att en frågar och den andre svarar. Det anses oartigt att inte svara och svarar man på något annat än det som frågan handlar om riskerar man att uppfattas som galen. Samma kan sägas gälla inom vetenskapen där konsten att formulera ett tydligt och välmotiverat problem är viktig att behärska. Grundläggande metodkunskap handlar om att syftet formuleras först och att det sedan reglerar valet av metod och analysredskap samt även resultatet. Tänker man så blir problemet det centrala, undran, det som kräver en lösning. Maktbalansen i relationen blir asymmetrisk genom att den som ställer frågan bestämmer agendan. Detta glömmer man lätt, om och när begäret efter svar sätter in, vilket det ofta gör hos oss människor. Vår hjärna är helt enkelt konstruerad på det sättet. Människan söker mönster och information. Vill veta. Desperat. Däri finns makten, i den psykologin; affekter övertrumfar ofta intellektet. Intensiteten i

50

önskningen, viljan att veta, det tidsmässiga försprånget och agendasättandet som frågandet ger upphov till, förvandlas till makt i relationen som frågare-svarare utgör.

Bara för att en fråga ställs betyder inte att det finns ett och ett enda entydigt svar. Det bästa svaret. Särskilt tydligt blir detta om det är kultur man undrar över och försöker förstå. Kultur är till sin natur kontingent. Kultur kan alltid förstås på alternativa sätt och kan alltid ta sig andra uttryck. Komplexitet skulle kunna vara ett annat sätt att beskriva samma sak. Inget är någonsin enkelt, om det handlar om levt liv eller kunskap. Det är utgångspunkten för studier av kultur, för undersökningar som verkligen tar frågan på allvar och som söker hållbara lösningar på problem som kan relateras till kultur.

Inte ens tänkandet, vare sig det är på egen hand eller tillsammans med någon eller flera, är tillräckligt. Framför allt inte tänkandet. Det är ännu värre med invändningar. Varje gång någon har en invändning att göra får jag lust att säga: »ok, ok, låt oss gå över till något annat«. Invändningar tillför aldrig någonting.

Vänta lite här nu. Jag tänker inte följa dig längs den väg du vill vandra. Jag vill åt ett annat håll och eftersom det bara finns en väg måste vi välja. Det är vad den som invänder säger, om man läser mellan raderna. Konsekvensen av anslaget blir sådan. Invändningar som framförs på ett uppfordrande sätt och utan att den som reser invändningen förklarar hur hen tänker, blir lätt definitiva. Antingen har du eller jag fel. Det finns inte utrymme för något annat. Om ett utbyte av tankar utvecklar sig på det sättet känner jag som Deleuze och får lust att säga: Okej, vi släpper frågan och ägnar oss åt något annat istället. Något meningsfullt som pekar framåt. Kunskapssökande och kultur handlar om att röra sig framåt, tillsammans. Kunskap om kultur kräver rörelse, och talar vi med Deleuze handlar det om ömsesidig tillblivelse. Skapandet av vardagens alla regler och förgivettaganden är gemensamt, även om det kanske inte känns så när man är mitt uppe i processen. Invändningar distanserar, driver in en kil mellan och nivellerar parterna. Invändningen och frågan är således maktens redskap. Den som vill platta till invänder och ställer uppfordrande frågor, gärna på ett sätt som tvingar den som utfrågas att svara ja eller nej. Den som kräver att få veta slipper själv att försvara sig. I alla fall så länge som hen har initiativet och så länge den tillfrågade accepterar situationen och försöker svara på frågan. Ofta kan det vara lockande att ge någon svar, speciellt när viljan att veta är så pass stark som den är. Den som svarar tar på sig ansvar och befriar den som frågar från ansvar. Det är ofta kulturellt belönande och kan verka lockande, vilket är en förklaring till att det ser ut som det gör i samhället. Det är helt enkelt bekvämt att lägga ansvaret i en experts händer och belönande för den som tilldelas förtroendet. Det är djupt mänskligt att följa minsta motståndets lag, att vara till lags och att söka uppskattning. Problemet är inte att vi människor fungerar så, problemet är att det inte uppmärksammas och problematiseras mer.

Samma sak är det när någon ställer en generell fråga till mig. Målet är inte att svara på frågor utan att komma ur dem, ta sig ur dem.

Berätta, så där i största allmänhet. Informera mig, om allt och inget. Vad är meningen med forskning egentligen, att allmänheten ska bli förströdd? Oroas ibland över hur TV-programmet Vetenskapens värld har utvecklats, dels för att det tenderar att bli allt mer snuttifierat, dels för bilden av forskaren som förmedlas. Forskaren som har och ger svar och som ibland är lite excentrisk. Oroas över synen på kunskap som växer fram i samhället och som rör sig i riktning mot ett slags tidsfördriv, där frågaren inte vill engagera sig, bara bli underhållen eller förförd av klokskap. Den bilden av forskaren utgör ett hinder för kulturforskningen. Om det är så förväntningarna på kunskapen och på forskaren ser ut blir det svårt att tala om och visa på komplexitet. Den som adresseras som forskare åläggs inte sällan ett ansvar och om forskaren inte motsvarar förväntningarna, om svaret inte passar den som frågar blir det forskarens problem, även om denne kan argumentera för att frågan är felställd och inte går att besvara. Frågor kräver helt enkelt svar. Det är en egenskap som finns inbyggd i den typen av situationer och som upprätthålls av kulturella konventioner. Foucault talar om människans begär efter sanningen, om den starka viljan att veta. Det är till forskningen man vänder sig för att få svar. Det är forskarens uppgift att tillgodose efterfrågan på kunskap. Samhället bekostar forskningen och allmänheten bär på frågor och vill veta. Därför är det kanske lätt att få för sig att det går att kräva svar. Ofta möts man som forskare av uppfordrande frågor; Är det så? Kan man göra si? Vad är bäst? Om den typen av frågor blir vanligare och ställs oftare och om kravet att veta ökar kommer

51

kulturvetenskap och humaniora att få det ännu svårare. När tiden är knapp och resurserna begränsade är det lockande och ter sig logiskt att sortera bort den som inte kan svara snabbt, rakt och koncist. Den som petar i eller kritiserar frågan, den som inte bara accepterar och ger svar, uppfattas lätt som besvärlig. Svara på frågan lyder uppmaningen. Uppfyll uppgiften. Att i det läget svara sanningsenligt, att problemet är lika komplext som lösningen och att fenomenet dessutom är föränderligt och vagt, tvingar in den som svarar i en problematisk situation. Kulturella problem kräver en annan approach. Kultur ställer andra krav på frågandet för att kunna ge användbara svar som kan leda till konstruktiva lösningar.

Samtalet är ett annat sätt att söka kunskap, som utgår från ett annat sätt att se på frågor och frågande. En mer kollektiv metod för att undersöka ett problem. Samtal är något annat, väsenskilt från debattens fråga-svar. Här ska inget ledas i bevis, här mellan pärmarna på denna bok samtalas det. Än så länge har vi bara skrapat på ytan av problemet. Det finns många olika aspekter att reflektera över innan resonerandet om samtalet kan fördjupas. Först behöver manegen krattas. Förutsättningarna för utbyte av tankar slarvas allt för ofta över, av effektivitetsskäl, för att komma till saken. Då blir det inget samtal. Och samtal är heller aldrig linjära, samtal följer sin egen dynamiska logik som uppstår mellan parterna som samtalar. Detta är som sagt ingen text som med hjälp av logiskt, stringent resonerande går från klarhet till klarhet eller som slår fast saker och leder teser i bevis. Texten är liksom det den handlar om ett samtal där förutsättningar för förändring och skapande av något nytt undersöks. Här står problemet i fokus, inte svaren. Svar på kulturvetenskapliga frågor skapas ute i samhället, av dem som lever och verkar där. Kultur är lika mycket en angelägenhet för allmänheten som den är för forskningen. Detta är ett försök att skriva en vetenskaplig text om kultur på ett annat sätt än det gängse.

Många tror att bara genom att ständigt upprepa samma fråga kan man ta sig ur den. »Hur står det till med filosofin? Är den död? Ska vi komma bortom den?« Det är mycket besvärligt. Man kommer att fortsätta återkomma till frågan för att kunna ta sig ur den. Men det går aldrig till så när man ska komma ur något. Rörelsen uppstår alltid i ryggen på den som tänker eller i det ögonblick som han blinkar. Antingen har man redan kommit ur det eller så gör man det aldrig.

Upprepar man sig tillräckligt många gånger spelar det ingen roll hur mycket eller lite substans det finns i uttalandet, det är allmänt känt. Tänk mediedrev, vilket är ett slags kollektivt krav på svar kanaliserat och uppväxlat genom traditionella medier och på olika nätforum. Den som ständigt möts av en fråga som hen inte vill svara på kommer förr eller senare att få problem. Strategin, om den är medveten eller ej spelar ingen roll, fungerar och ger frågaren övertag. Ingen rök utan eld, som bekant. Upprepat frågande ger makt. Men Deleuze berör också något annat här, nämligen frågan (eller kanske problemet) med ett ihärdigt och över tid utsträckt frågande. Leder det till ökad klarhet eller fördjupad förvirring? Detta har alla som vill förstå kultur ett ansvar att reflektera över. Vad är syftet med frågan, varför ställs den just nu, vem är det som undrar och så vidare. Frågor är sällan oskyldiga. Frågan kan vara ett redskap för makt.

Tänker vidare på akademin och på karriärvägarna som finns och som idag premierar strategier som går ut på att producera mer av samma. Akademisk karriär gör man inte genom att ställa nya frågor, eller forska om olika saker, det gör man genom att ställa liknande frågor och sedan upprepa svaret på olika sätt. En framgångsrik akademisk karriär förutsätter att den som vill göra karriär beviljas forskningsmedel, vilket underlättas om forskaren har ett starkt nätverk och redan har meriterat sig inom området. Och starka nätverk byggs genom att liera sig med auktoriteter på området, auktoriteter som liksom alla andra smickras av att bli tilltalade som kloka och tillitsfulla. Ska man utmana någon som nått framgång och som åtnjuter respekt inom ett inmutat område gäller det att man har inflytelserika och lojala vänner som backar upp en. Framgång i jakten på forskningsmedel underlättas enligt samma logik av att man redan vet svaret på forskningsfrågan. Men varför då fråga? Det kan och bör man reflektera över. Har en akademisk kultur vuxit fram som motverkar vetenskapens syfte? Är inte vetenskapens uppdrag att ge fördjupad kunskap om sådant man inte vet men behöver kunskap om och förståelse för? Det är så jag ser på forskning och vetenskap, men det är inte riktigt så det ser ut i akademin idag. Det är olyckligt att det blivit så, men idag premieras form och mängd före innehåll och ny-tänkande. Att det blivit så har att göra med sättet man kommunicerar på, i akademin och i samhället. Det är en effekt av den rådande akademiska kulturen. Tillståndet kan alltså komma att förändras. Konventioner och kultur är aldrig skrivna i sten och förändras ständigt.

52

I allmänhet strävar frågorna mot en framtid (eller ett förflutet). Kvinnornas framtid, revolutionens framtid, filosofins framtid och så vidare. Men medan man inte kommer någon vart med de här frågorna är det olika tillblivanden som verkar i det tysta och som är nästan omöjliga att förnimma.

Livets, världens och kulturens tillblivelse och föränderlighet borde uppmärksammas mer, särskilt i arbetet med hållbarhet. Det är emellertid svårt att se och förstå förändring, av det enkla skälet att det är först i efterhand som mönster utkristalliseras så pass tydligt att det går att upptäcka och tala om. Det är bara utifrån konsekvenser som kulturens värde och innebörd går att avgöra, alltid i efterhand. Framtiden är en öppen fråga. Ingen kan veta något om framtiden, bara om det som händer eller har hänt. Kultur förändras och upprätthålls gemensamt och det är inom ramen för kollektiva men ofta omedvetna överenskommelser som skenet av kontinuitet upprätthålls. Mer uppmärksamhet bör därför riktas mot förutsättningarna för förändring av det som uppfattas som statiskt och rådande. Men ju mer det frågas, ju mer till synes otvetydig information som genereras av forskarna, desto svårare blir det att uppmärksamma kunskapen och att använda den, det vill säga omsätta vetandet i handling. Om forskningen resulterar i ett bestämt svar, gärna i form av en siffra, stannar processen av tillblivelse av. Svaret täpper till och tystar. Nyfikenheten stillas och intresset riktas mot nästa fråga, och nästa, nästa ... Innehållet, det centrala, drunknar så att säga i bruset av alla olika svar på olika frågor. Vi ser inte skogen för alla träd. Det finns en uppenbar risk att det blir så, vilket är olyckligt och helt onödigt. Viljan att veta som laddar frågan med agens leder uppmärksamheten bort från det som är viktigt och som skulle kunna hjälpa oss att bättre förstå världen och sammanhangen vi finns och verkar i. Kultur är gäckande, undflyende och när kunskapen om kultur placeras i en akademisk kontext är det som upplagt för maktkamp mellan olika experter. Makt kommer emellertid underifrån, den är tilldelad och relationell. Makt är en konsekvens av handling. Studier av kultur och förutsättningar för förändring blir oundvikligen studier av makt. Och makten skyr alla former av komplexitet som pesten. Makten kräver förenkling och polarisering, för det gör det lättare för den som har makt att behålla makten. Ja, eller nej? Svara!

För att undvika att falla i fällorna som pekats på ovan kan och bör perspektivet vidgas, och mer än det som är strikt mänskligt bör tas med i beräkningen. Studier av kultur beaktar sammanhangen där det man studerar finns och någon definitiv gräns för vad som ska räknas och vad som kan lämnas obeaktat finns inte. Det går inte att slå sig till ro när man studerar kultur, för studieobjektet blir till och befinner sig i rörelse. Även rörelsen och förändringen måste beaktas i analysen. Studier av kultur kan man lika lite som ett samtal sätta någon definitiv punkt för. Kulturstudier avslutas inte, man tar bara en paus för att reflektera och för att ställa om skärpan, för att sedan fortsätta fördjupa förståelsen. Några avgörande slutsatser resulterar analysarbetet inte i. Kultur är förändring och förändring är det som upprepas i vardagen när människor med stöd av minnet om hur man gjort tidigare och med hänsyn tagen till konventionen gör det man brukar göra, i vardagen. Genom ökad medvetenhet om detta och med bättre förståelse för vardagens premisser, öppnas olika möjligheter för att handla annorlunda. Och när tillräckligt många drar åt samma håll kommer den gemensamma önskan realiseras, på gott och ont. Ingen styr över förändringen, men den lever heller inte helt och hållet sitt eget liv. Deleuze inspirerar till ett annat sätt att se på utbytet av tankar än det rigida formatet fråga-svar som bygger på (miss)uppfattningen att förändring är linjär och alltid har en riktning och att ett svar alltid är antingen rätt eller fel.

Vi tänker för mycket i historiska termer, vare sig de är personliga eller universella. Tillblivanden är geografi med sina inriktningar och riktningar, ingångar och utgångar. Det finns ett kvinnotillblivande som inte får förväxlas med kvinnorna, deras förflutna och framtid och det här tillblivandet måste kvinnor gå in i för att komma ur sitt förflutna, sin framtid och sin historia.

Ett tillblivande som inte är mitt. Tillblivanden är inte någon enskild aktörs angelägenhet, de är alltid ömsesidiga. Och inte bara människor är aktörer i processen. Tillblivelse och kulturell förändring handlar emellertid inte om att röra sig från en punkt till en annan, utan om upprepad skillnad, om gradvisa skiftningar och variation av och kring välkända teman. Ömsesidig produktion av liv. Kultur kan beskrivas och förstås på det sättet, som en gemensam process av ömsesidig tillblivelse där slumpen spelar en viktig roll. Och nu börjar vi närma oss en definition av samtalet som fungerar för att upplösa problemen som överallt finns inbyggd i den kollektiva och gemensamma process av tillblivelse som vi känner igen som vår kultur,

53

vårt samhälle och vardagen. Samtalet är ett verktyg för att undersöka kultur med, inte en metod för att skapa svar eller lösa problem. Fördjupad förståelse är målet.

Det finns ett revolutionärstillblivande som inte är samma sak som revolutionens framtid och som inte nödvändigtvis måste gå via de militanta. Det finns ett filosoftillblivande som inte har något att göra med filosofins historia, och som snarare går via dem som filosofins historia inte lyckas klassificera.

Förändring är överallt mer eller mindre slumpmässig. Det som påverkar förändringens riktning och det som verkligen betyder något finns alltid i det dunkla, i det hav av möjligheter som föregår realiseringen av det som blir och känns igen som realitet. All förändring inleds i och har sin början i mellanrum och marginaler. Därifrån, ur tillvarons oupphörligt myllrande brus, växer sig det som senare leder till förändring starkare och starkare, tills det antar en identifierbar form och kan uppfattas som en aktör i eget namn. Den som vill veta vad och hur hamnar av förklarliga skäl alltid och per definition på efterkälken. För kulturvetaren är rastlöshet en dygd. Vill man forska om och förstå kultur måste man ständigt vara på väg, följa med och interagera med det man studerar. Att byta spår och hitta nya vägar och uppslag är inget problem för kulturforskaren, det är en förutsättning för förståelse. Förändring innehåller på ett eller annat sätt alltid moment av slump. Ingen enskild del eller aktör styr över processens riktning. Vad vi har att göra med är icke-linjära, självorganiserande rörelser. Det är en viktig grundbult i den förståelse av kultur som här lanseras.

Mellanrummen blir med detta sätt att se på kultur uppvärderade. Där händer allt som sedan får betydelse. Mellanrum är inga meningslösa tomrum eller onödiga transportsträckor. Mellanrummen är platser som sjuder av liv och där slumpen verkar. Vill man förstå kultur måste slumpen tas med i beräkningen. Det går dock inte att räkna på slumpens utfall. Det som händer i ett mellanrum är och förblir till viss del alltid en öppen fråga. För om det gick att räkna på utfallet skulle förändringens riktning kunna styras. Och det går som bekant inte, eller det går dåligt och resultatet är i bästa fall mediokert. Glöm det. Släpp den tanken. Även om absolut kunskap och kristallklara svar på alla frågor är vad människan drömt om sedan begynnelsen och trots att otaliga försök att svara har gjort är det ingen som lyckats räkna på eller förutsäga riktningen på kulturell förändring. Mycket talar för att det är omöjligt, och alla har mer att vinna på att överge den tanken än att fortsätta lägga möda och resurser på att försöka kontrollera något som ändå aldrig går att betvinga. Kultur liknar på det sättet evolutionen, den går inte att styra bara att försöka förstå och anpassa sig efter. Försök har gjorts att förändra evolutionen. På 1920- och 1930-talen var Sverige världsledande på området (Hagerman 2015). Rasbiologen Herman Lundborg, föreståndare för Rasbiologiska institutet var en väl citerad forskare vars kunskaper om den rena nordiska rasen nazisterna tog till sig. Idag vet vi hur det gick. Både när det blir bra och dåligt är alla med om att skapa kultur, alla är delaktiga i tillblivelsen och ansvariga för konsekvenserna. Samtal stänger inte in utan öppnar upp och välkomnar allt och alla som för samtalet vidare. Samtal är rörelse och tillblivelse, liksom kulturen.

Sammanträffanden, komplexitet och ny-tänkandeSynkronicitet. Vardagliga sammanträffanden. Börjar en ny tanketråd med det ordet, den tanken. Är intresserad av tillvarons sammanträffanden, av slumpens roll för den tillblivelseprocess som känns igen som kultur. Deleuze filosofi och den kulturvetenskap jag här skissar på handlar om att förstå dels utfallet av ömsesidiga blivanden, dels förutsättningarna för förändring. Kulturvetenskap handlar inte om att ta kontroll över framtiden. Kulturers mest utmärkande egenskap är komplexitet. Aktörer möts och utför handlingar och reagerar på det som sker. Det är genom handlingar och möten mellan aktörer som kultur övergår från att vara en virtuell möjlighet till att bli en realitet. Ingen styr processen. Själva rörelsen, den kollektiva tillblivelsen, är ett resultat av samproduktion. Ingen del av helheten kan på förhand sägas vara viktigare än någon annan. Slumpen spelar roll för vilken riktning händelseutvecklingen tar. Slumpen verkar i mellanrummen och dess utfall går inte att styra. Och eftersom kultur är en process som inbegriper ”allt” vore det, om man tänker rent statistiskt och matematiskt på saken, konstigt om inte fler saker sammanträffade än vad som är fallet. Ändå är det i stunden lätt att förundras av exempel på synkronicitet. Och när man förundras är det lätt att ta till magiska förklaringar för att foga in det obegripliga i världsbilden man har, för att det är en enkel lösning som erbjuder lugn och ro. Det är onödigt, dumt och dessutom problematiskt. Slump är ett mycket bättre sätt att förklara sammanträffanden i vardagen. Om vi accepterar slumpen kan vi

54

bejaka och intressera oss för tillvarons komplexitet istället för att försöka eliminera den och därmed bränna resurser som hade kunnat användas till annat än att försöka kontrollera det som ändå inte går att kontrollera.

Följande är ett exempel på synkronicitet i vardagen. När detta skrivs läser jag Haruki Murakamis bok Kafka på stranden. En fascinerande och tankeväckande berättelse, som bygger på eller utgår från, uppvisar en rad paralleller till, den klassiska grekiska myten och tragedin av Sofokles, Kung Oidipus. Samtidigt läser jag Nietzsches bok Tragedins födelse där han skriver om de grekiska tragedierna och filosofin före Sokrates. Och som ett led i arbetet med den boken skrev jag en text om moral, utifrån ett citat från Nietzsches förord till Tragedins födelse. Efter det behövde jag lite luft. Tog därför en promenad, och lyssnade i min iPod på radioprogrammet Filosofiska rummet: Antigone och den antika filosofin, som behandlade just tragedin, Kung Oidipus och frågorna om moral och öde som den behandlar. Ett trivialt exempel på slumpens och tillfälligheternas spel i vardagen.

Så här tänker jag när jag ska försöka förstå och förklara ovanstående. Tillvaron är komplex, kultur är mångtydig och ofta motsägelsefull. Men den består i grund och botten inte av så himla många olika uttryck. Komplexiteten uppstår genom att möjligheten att kombinera de förhållandevis få utgångspunkterna är oändliga. Tänk på DNA-molekylen som består av endast fyra byggstenar men som ändå frambringar livet i all sin rikedom. Kanske kan man säga att det är konstigt att inte fler kulturella sammanträffanden uppstår? Min roll i det jag upplever ska heller inte underskattas. Tillvaron är fylld av val, både medvetna och omedvetna, och människan har ett minne och förmåga till agens som samverkar med och påverkar utfallet av valen som görs. Slumpens roll är alltså inte så stor och revolutionerande som man kanske tror, men den går inte att bortse från eller eliminera. Att sammanträffanden av denna typ inträffar är inte så konstigt som det först verkar när man slås av insikten, det konstiga är att man inte upptäcker dem oftare. Uppmärksammandet och erkännandet av slumpen handlar inte om att försöka kontrollera dess effekter, det handlar om att öka medvetenheten om betydelsen av ödmjukhet inför kulturens komplexitet och tillblivelseprocessens fundamentala öppenhet. Slumpen lär oss att hur mycket vi än vet finns det ändå avgörande saker och aspekter på tillvaron som inte går att veta något om. Synkronicitet kan ses som en krydda i tillvaron och som en påminnelse om kulturell komplexitet. Slumpen är en förutsättning för förändring, en utmaning att lära sig hantera, inte ett hinder eller problem.

Forskning handlar ofta om att uppnå kontroll. Kulturforskning däremot är mer betjänt av att släppa på kontrollen och öppna upp för slumpen. Kulturforskaren följer snarare med än försöker förändra. Gör man det upptäcker man att mycket av det som i förstone ser ogenomträngligt ut, i själva verket inte är så svårt att förstå. Analyser av kultur kräver att det man analyserar analyseras med bibehållen komplexitet. Deleuze har skapat många och bra verktyg för den typen av vetenskapligt arbete. Samtalet handlar om det, om att öppna upp och göra sig mottaglig för det oväntade, om att utveckla former för att tänka tillsammans. Fler uppsättningar ögon, öron och andra sinnen, kan upptäcka mer än en enda. Värdet av kunskap om kultur ökar ju mer den sprids i det aktuella sammanhanget. Ju fler som tänker tillsammans om det som är gemensamt, desto bättre är det för alla. Och det är vad samtalet handlar om, att organisera kollektivt tänkande. Och när man väl börjar se sammanträffanden, synkronicitet och slumpens roll i tillvaron ser man exempel på detta oftare och det leder till fördjupad insikt om vad man bör ta hänsyn till för att förstå processen. Ödmjukhet inför det oöverblickbara, kritiskt tänkande och förmåga att se samband och identifiera paradoxer är egenskaper en kulturvetare har nytta av. Med hjälp av den typen av kompetens ökar chansen att man kan bygga upp förståelse för kulturell komplexitet och inse vilka förutsättningar som finns för förändring. Om man närmar sig kulturen med en sådan blick ökar chansen att man upptäcker och kan tillvarata flyktlinjerna som hela tiden uppstår överallt.

Deleuze kan hjälpa oss att både se, förstå och hantera förändring, tillblivelse, komplexitet och sammanträffanden. Först måste man bara bryta sig loss från det invanda, låta sig omskakas och lämna sin komfortzon. Att vara bekväm och trygg, vilket många strävar efter, ofta och ihärdigt, främjar inte kreativitet och ny-tänkande, vilket är egenskaper som behövs, inte bara för att förstå kultur utan även för att bygga ett hållbart samhälle i en föränderlig värld. För att förflytta sig och sitt tänkande i den riktningen kan det finnas en poäng att tänka vidare med hjälp av följande citat.

55

Att bli till är att aldrig härma, eller göra som eller anpassa sig till en modell, vare sig det rör sig om rättvisa eller sanning.

Ny-tänkande kan aldrig uppstå om man slaviskt följer någon eller något. För att tänka nytt behöver man bryta mönster, missanpassa sig, sluta härma. Våga kasta ur sig tankar som inte alltid är så himla genomtänkta. Nyckelorden är Våga och Tillsammans. Tala först och tänka sedan är vad ett förutsättningslöst samtal handlar om. Samtalar gör man med vänner, med dem man litar på. Under ett samtal ska man inte behöva vara på sin vakt. Där måste man kunna säga det som dyker upp i ens huvud utan att först reflektera över hur det kommer att tas emot eller hur det förhåller sig till konventionen. Och när man tillåter sig att göra det, och samtidigt lyssnar på varandra, kan man i efterhand och tillsammans sålla ut det som fungerar. Det är viktigare att skapa förutsättningar för ny-tänkande och innovationer, än att just mina tankar fungerar och utvecklas vidare. Så ser ett vardagligt, trivialt samtal mellan likar ut. Det viktiga är sällan vem som säger vad. Det som betyder något är att deltagarna trivs tillsammans och att alla får ut något av samvaron. I samtal är det inget som försvaras, där finns ingen prestige som behöver bevakas eller hot som ska avvärjas. I samtal med vänner bara är man, för att man trivs och kommer till sin rätt i sällskapet och för att man tycker om att tänka tillsammans. Och det är en konstruktiv plats för skapande av nya tankar. En mycket bättre arena än ett vetenskapligt seminarium på ett högt rankat prestigeuniversitet där varje ord som yttras av nödvändighet måste bevakas både av en själv och av andra. Där har man mycket att vinna på att anpassa sig, att härma, göra som eller vika sig för aktoriteter, vilket leder till att strukturer bevaras istället för att brytas upp. Där är det svårt att tänka nytt. Där är det viktigare vem som talar än vad som sägs. Ju större prestige, desto lägre är det i tak och desto svårare blir det att tänka nytt och kreativt.

Eftersom riktningen på kulturprocessen i hög grad påverkas av slumpen och eftersom tillvarons inneboende komplexitet gör det omöjligt att skapa någon varaktig överblick över läget som helhet är samtal en bättre metod att nå kunskap om kultur, än debatter och klassiska disputationer. Debattens arena erbjuder den som kliver in i den ingen trygghet, där måste man vända och vrida omsorgsfullt på varje litet ord för att inte sättas på plats eller anklagas för inkompetens. Debatten underblåster rädslan som hämmar möjligheten att testa nya tankar. Debatter ska vinnas och i stridens hetta gäller det att vara fokuserad och koncentrerad och att inte lämna manus, för då är man förlorad. Debatten gynnar den som kan ställa frågor som motståndaren inte kan besvara och den som själv kan undvika sådana frågor. Debatter kan bara vinnas eller förloras, och kommer därför alldeles för mycket att handla om makt och prestige, vilket inte främjar ny-tänkande. Debatter handlar om kontroll och om reglering av makt. Den klassiska disputationen har dessutom egenheten att den är orienterad mot det som varit, för i en strikt hierarkisk akademi lever man framförallt på gamla meriter. Samtalet däremot är öppet, dynamiskt och framtidsinriktat. Skälet till detta är enkelt.

Det finns inte en punkt man reser från eller något man kommer fram till eller bör komma fram till. Inte heller två punkter som kan bytas ut mot varandra. Frågan »vad blir det av dig?« är särskilt fånig. För allt eftersom någon blir förändras det som han blir lika mycket som han själv.

Jag ville bli bonde när jag var liten. Nu blev jag inte det, av en massa olika skäl, men om jag blivit det så hade det inneburit något helt annat än det jag drömde om. Småskaligt brukande av jorden och med olika typer av djur bär sig inte ekonomiskt idag. Jag drömde inte som att bespruta marken, specialisera mig och köpa upp granngårdarna. Önskade inte sitta med ansökningar till EU om jordbruksstöd. Nu blev jag akademiker istället, efter att ha utbildat mig till och arbetat några år som bagare. Och akademiker fanns inte ens på kartan när jag gick i grundskolan. Universitetet var en stängd värld för en som jag, för jag vågade inte känna mig kallad att försöka. Allt förändras, ständigt, på gott och på ont. Förändring är det enda som är konstant i världen. Därför går det inte att fråga någon vad hen ska bli, för det går inte att veta. Även det man strävar mot, målet för tillblivelseprocessen, förändras, oavsett vad man svarar och siktar mot. Inget är sig någonsin likt, allt förändras, hela tiden. En av mina klasskamrater, till exempel, uttryckte redan i mellanstadiet att hen ville bli journalist. Det var en dröm som klasskamraten höll fast vid genom hela grundskolan, vidare under gymnasiet och längre fram. Idag arbetar hen som journalist, men att vara journalist idag är något helt annat än det var på 1970-talet när vi gick i skolan. Inget är sig någonsin likt. Både den som blir, och det hen vill bli påverkas genom förändringsprocessen. Allt blir på detta sätt till, interaktivt och ömsesidigt. Och.

56

Tillblivanden är inte härmnings- eller assimilationsfenomen utan fenomen med dubbelt infångande, med icke parallell utveckling och förbund mellan två makter.

Förändring och kreativitet skapar hela tiden nya förbund, nya kombinationer av kända saker och ting som ger upphov till oväntade effekter. Tillblivelse handlar som Deleuze skriver, inte om att härma. Det handlar om att skapa. Och här kan det finnas en poäng att peka på kartan som Deleuze ofta återkommer till, kartan som skapats som ett verktyg för att orientera sig med hjälp av. Kartan ger oss ingen exakt bild av verkligheten, alltså kan vi inte följa den slaviskt. Kartan går inte att härma, för terrängen förändras ständigt, den går bara att använda för att hitta vägen med hjälp av. Det spelar roll vilken karta man använder, och såväl kartan som kartläsaren påverkas av användandet ute i terrängen, som också förändras hela tiden. Utvecklingen eller förändringen skapar förbund mellan makter, som förändras ömsesidigt. Alltså finns ingen parallell utveckling, bara ömsesidig förändring.

Ett förbund är alltid mot naturen. Ett förbund är motsatsen till ett par. Det finns inte längre några binära maskiner: fråga-svar, maskulin-feminin, människa-djur och så vidare. Det skulle kunna vara det som är samtalet, helt enkelt konturerna till ett tillblivande.

Här snuddas vid något viktigt. Samtalet som konturerna till ett tillblivande. Det handlar som sagt inte om fråga-svar, eller om några andra dikotomier, inte om par. Förbundet i citatet förstår jag som ett slags tillfälligt sammanhållande. Två självständiga makter eller enheter som följs åt en bit på vägen i förändringsprocessen som världen blir till i. Som en man och en kvinna som lever ihop en tid, skaffar barn, och sedan kanske skiljs åt. Eller som en författare och dennes bok, som blir till och förändras ömsesidigt i och genom samma process av tillblivelse. Även läsaren av den färdiga boken och det kulturella sammanhang där läsningen sker, förändras, ömsesidigt i en och samma process av kollektiv tillblivelse. Författaren som skriver boken är inte den samma som författaren som tar emot och hanterar läsarnas reaktioner.

Jag skapar och förändrar texten under skrivandet och förändras själv genom processen, i ett slags samtal med andra texter, med kommentarer och annat som slumpvis kommer i min väg. Allt räknas, men inget går att kontrollera och bestämma på förhand. Slumpen spelar en viktig roll i och för tillblivelsen och därför är det bättre att lära sig upptäcka och göra bruk av flyktlinjerna som uppstår hela tiden. Sammanträffanden är ett resultat av slump, inte någon gudomlig plan som förverkligas. Världen, samhället, kultur och människor blir till i och genom möten och interaktion.

Tankeverktyg och ömsesidiga tillblivelserÅtervänder till och utvecklar tanken om kultur som resultatet av interaktion mellan en lång rad olika aktörer (som här ska utläsas som allt som kan göra skillnad i ett sammanhang), såväl människor som annat. Genom möten inom ramen för en kontext kommer allt och alla att samverka i förändringsprocessen, medvetet och omedvetet samt mer eller mindre tydligt. Alla möten påverkar. Ingen kan dock på förhand veta hur. Detta är själva garanten för allt liv, allt som är levande. Förändring är inte undantaget, det är regeln. Lätt att glömma det när vardagen rullar på utan avbrott och när man är upptagen med annat. Påminnelser om framtidens fundamentala öppenhet behöver upprepas, ofta. Insikten behöver hållas aktuell för den är lätt att glömma, särskilt i en stressad och allt mer prestationsinriktad vardag. Och man bör inte göra skillnad mellan människor och annat, eller mellan materia och det som är immateriellt. Allt som kan göra skillnad i processen av tillblivelse bör behandlas likvärdigt, i alla fall innan saken analyserats. Fokus för den kulturvetenskapliga forskningen ligger på helheten och interaktionen mellan delarna, på resultatet eller utfallet av ömsesidig tillblivelse.

Deleuze skapar verktyg för att förstå den värld vi lever i här och nu, det ständiga här och nu som är vår vardag, kontexten där våra liv utspelar sig tillsammans med allt och alla andra. Han uttalar sig inte om världen, om hur det är. Vad han vill med sina texter är att få oss att reflektera mer över hur det vi kan iaktta som vår vardag och verklighet blir till, samt hur samhället och kultur kan förändras. Eftersom verkligheten skapas interaktivt är det där, i interaktionen och mellanrummen mellan aktörerna, som förändring uppstår, delvis som ett resultat av slumpen. Förändring är emellertid inget som kan beställas fram eller detaljregleras, den lever sitt eget liv. Framtiden är öppen och växer fram i gränssnittet mellan det virtuella (det som kan bli)

57

och det reella (det som blev) genom icke-linjära processer av tillblivelse. Tänker vi på världen som något som är, något fast och över tid relativt konsistent, kan det sägas vara ett slags verktyg för att förstå och det behövs för att vardagen ska fungera, för det är inte hållbart att ständigt tänka på tillblivelse och rörelse. Utan verktyg är människan utlämnad till det kaos som är världen och det kan upplevas hotfullt. Utan tvekan är det fullt möjligt att tänka på kultur som varande, något som är. Det visar historien. Men det är ett dåligt verktyg om man verkligen vill förstå hur samhället skulle kunna förändras och bli bättre och mer hållbart. Därför behövs andra verktyg också. Det viktiga är egentligen inte vilka verktyg man använder, det avgörande är när man använder dem, hur och till vad. Och värdet av ett verktyg kan inte avgöras på annat sätt än genom hur det används och med ledning av effekterna som användandet ger upphov till.

Metaforer är ord och uttryck som fungerar istället för, som liknar något vid. Det är ett vanligt inslag i språket och vardagen, och kan också sägas vara ett slags verktyg för att få tillvaron att flyta på och gå ihop. Metaforer utgår från tankar i linje med samma som. Ett slags förenkling som ser ut som en vinst, men som har ett pris kopplat till sig. Deleuze skriver att man bör akta sig för metaforer, eftersom de tvingar in tänkandet i en logik som bygger på förekosten av original och kopior. Och ett original anses alltid vara bättre än en kopia. Att tänka i termer av original och kopior innebär att världen och tillvaron delas upp, dels i hur den ter sig för oss, dels hur den är i kraft av sig själv. Tankemodellen skapades av Platon som gjorde skillnad mellan idévärlden och sinnevärlden. Det är kyrkans syn på världen, där Gud är det högsta och bästa och människan är en ofullständig kopia. En fattig syndig, lägre varelse. Hur skulle jag kunna se och förstå, när jag bara har skenet av tillvarons verkliga vara att utgå från? Ett sådant tänkande kan leda till undergivenhet och överlåtelse av ansvar, otillbörlig respekt för auktoriteter. Till reproduktion av maktordningar och lydnad. Och det är i sin tur egenskaper som inte leder till ökad förståelse för komplexitet och bättre kunskap om kultur. Underordning och maktlöshet är ett resultat av kultur, av handling och ömsesidig tillblivelse.

Utgångspunkten för kulturanalysen som här skrivs fram är att inget är fullkomligt, allt är under tillblivelse, och det enda som går att säga något om, som går att studera och förstå, är samband, sammanhang och konsekvenser av handling. Inget är något i kraft av sig själv, allt får sin mening i och genom relationer och sammanhang. Högre eller lägre, värdefull eller värdelös – det handlar om tillskrivna egenskaper som avgörs inom kulturen och av rådande maktförhållanden. Följaktligen finns varken kopior eller original, bara helheter bestående av delar där gränsen mellan det ena och det andra är diffus.

Därmed har det blivit dags att introducera en central nyckeltanke hämtad från Deleuze verktygslåda, den handlar om och beskriver ett konkret exempel på samproduktion hämtat från naturen. En ömsesidigt påverkande relation mellan två till synes autonoma aktörer som inte klarar sig utan varandra.

Getingen och orkidén kan tjäna som exempel. Orkidén ser ut som om den ger en bild av en geting, men i själva verket finns det ett getingtillblivande hos orkidén och ett orkidétillblivande hos getingen, ett dubbelt infångande eftersom »det som« var och en blir inte förändras mindre än »den som« blir. Getingen blir en del av orkidéns reproduktionsapparat samtidigt som orkidén blir ett könsorgan för getingen.

Getingen och orkidén är en klassisk deleuzisk bild och ett utmärkt verktyg att tänka med. Någon kanske invänder och säger att getingen inte är en pollinerare. Jag har i alla fall stött på den invändningen. Deleuze skriver emellertid geting/wasp. Kanske gör han det för att få läsaren att reagera? Poängen här är emellertid inte om det är en geting och en orkidé, eller något annat. Detta är en tankefigur, ett verktyg att tänka med, inte en biologilektion. Ömsesidiga tillblivelser handlar det om och sådana finns överallt. Relationen mellan getingen och orkidén kan liknas vid samtalets turer och roller, aktörerna som interagerar och bildar en helhet. Aktörerna som ingår i helheten blir till och förändras under processens gång. Kultur är ett slags evolution, samma typ av process som frambringat getingen och orkidén. Växten och insekten är förbundna med varandra, men själva förbundet är inte skapat av naturen, det är inte naturligt. Förbundet mellan getingen och orkidén är ett resultat av interaktion, av evolutionär samverkan och ömsesidig påverkan. Samma gäller oss alla och vår mellanmänniskliga samverkan i vardagen. Och det kan sägas gälla även relationen mellan författaren och läsaren. Det viktiga är inte den ena eller den andre, det är relationen och det som händer mellan. Getingen är en autonom aktör, liksom orkidén. Båda har av en tillfällighet kommit att bli ömsesidigt beroende av varandra. Getingen och orkidén är med Deleuze sätt att se på saken,

58

motsatsen till ett par (eftersom parbildning förutsätter medveten handling). Parterna som ingår i relationen är snarare dubbelt infångade, ömsesidigt, av varandra.

Ett enda och samma tillblivande, ett enda tillblivandeblock, eller som Rémy Chauvin säger, en »a-parallell utveckling av två varelser som absolut inte har något att göra med varandra«.

Det intressanta med detta exempel är att det handlar om samverkan som båda parter tjänar på, men det krävs här inget samtycke, inga regler eller någon som övervakar. Getingen och orkidén har egentligen inget med varandra att göra, ändå klarar sig ingen del utan den andre. Och så är det med mycket av allt det som ingår i samhället och kulturen, men man ser det först när man tvingar sig att betrakta världen utifrån ett annat perspektiv än det invanda, kulturellt påbjudna och kollektivt tvingande. Jag kanske tror att jag klarar mig själv, men det gör ingen. Ingen människa är en ö, alla är delar av samma mänsklighet och mänskligheten är en del av livet här på jorden. Allt och alla står i relation till varandra. Förstår vi inte det eller om vi bortser från faktum, om vi börjar värdera och hierarkisera aktörerna som bygger världen interaktivt är vi ute på ett sluttande plan och tar där en enorm risk. Framtiden är en öppen fråga. Det finns inga garantier. Ingen kan veta vilka kunskaper och kompetenser som kan komma att behövas längre fram.

Samtalet kan förstås som a-parallell utveckling av två eller flera aktörer som egentligen inte har något med varandra att göra, annat än det de har gemensamt och som är delat: rörelsen, den ömsesidiga tillblivelse som aldrig skulle realiserats om inte just getingen och orkidén interagerade. En akademi präglad av den tanken vore ett vetenskapligt sammanhang som bejakar och omfamnar samt tar tillvarata alla möjligheter som finns med tvärvetenskap, med möten över gränser. Parterna måste inte vara överens om att producera kunskap, det enda som krävs är att man samverkar. Om det sätts upp tvingande mål om konsensus och om det krävs kompromisser ligger fältet ligger öppet för maktens verkan. Och då är det lätt att tanken om original och kopior aktualiseras och frågan om vems förslag som ligger närmast sanningen börjar debatteras. När bara en kan ”vinna” blir kampen, makten och inflytandet viktigare än kunskapen, för ingen aktör vill vara förlorare och tvingas till underkastelse. Samtalet är något annat, det handlar om och utgår från en helt annan syn på världen, kunskap och kultur. Getingen och orkidén som samverkar utan att relationen mellan aktörerna är hierarkisk kan sägas vara inbegripna i ett slags samtal. Båda får ut något av relationen, men var och en på sitt sätt. Om tvärvetenskap definierades på det sättet skulle mycket kunna se väldigt annorlunda ut. Fler skulle kunna samverka och chansen att det skulle uppstå konstruktiva flyktlinjer mellan aktörerna ökar.

Nyckeln till framgång med samtal som verktyg för kunskapsutveckling ligger i insikten om att alla parter har något att vinna på att utbyta erfarenheter samt att det aldrig krävs konsensus. Att inget ämne är bättre än något annat, och att alla behöver varandra lika mycket. Ett slags tankens frihandelsavtal, till ömsesidig gagn för samtliga parter. Samtal handlar mer om att lyssna och dela med sig, än om att skapa gränser och bevaka revir. Till skillnad från en debatt är alla parter vinnare i ett samtal, just för att man inte måste komma till ett slutgiltigt avslut byggt på konsensus. Debatter är skapade för att utse vinnare och skapa förlorare. Ett samtal däremot kan handla om att ta det man behöver och det som fungerar, om att få genom att ge. Tystnad och tid för reflektion blir en ömsesidig resurs i ett samtal. Den som tystnar under en debatt har förlorat, och lämnat fältet fritt för motståndaren. Reglerna för sätten att utbyta tankar och jämföra insikter är också ett slags aktörer som påverkar utfallet av respektive kunskapsprocess. Inget är neutralt, allt påverkar resultatet, tillsammans och i samverkan med allt annat.

För att förstå vad ett samtal är och hur det kan komma till användning för att utveckla kunskap måste man lära sig se, förstå och värna mellanrummen mellan samtalsparterna. Det är där samtalet tar form, och det är där möjligheterna och förändringen uppstår, i mötet. Mellan. Om aktörerna koncentrerar sig gemensamt på att hålla det utrymmet öppet genom tillit och ömsesidig respekt ökar chansen att slumpen kan verka och generera möjligheter som sedan kan utnyttjas på olika sätt av olika aktörer. Tystnad skärper sinnet, ökar uppmärksamheten och gör det möjligt att se sådant man annars inte ser. Reflexivitet, tid och marginaler är värdefulla men mycket ömtåliga resurser som måste värnas ömsesidigt av parterna. Tystnad ger tid och möjlighet till reflektion och kritiskt tänkande. Tystnad, liksom marginaler och mellanrum är gemensamma resurser. Men det blir bara en resurs om samtliga parter värnar utrymmet. Det är dilemmat och det gör det svårt, men ändå värt att försöka. Om syftet däremot är att utse en vinnare förvandlas tystnaden till en chans för motståndaren. Det är enkelt att se lockelsen här, men det blir lätt en Pyrrhusseger, för ett samtal är inget

59

samtal om inte alla är vinnare. Debatten har bara plats för en segrare och det finns inga garantier för att det blir jag, vilket garanterat gör alla till förlorare, åtminstone om det är förståelse för och kunskap om kultur man söker.

Under tystnad kan uppmärksamheten riktas åt olika håll. Reflektion, vilket behövs för att förstå det som är komplext och för att upptäcka tillvarons paradoxer, kräver tid, utrymme och tillit till dem man tänker tillsammans med. Det underlättas om man inser att mellanrummen är gemensamma och ökar i värde ju fler som delar och värnar dem. Uppmärksamheten kan även riktas inåt under tystnaden, till exempel mot det som händer i den egna kroppen, vilket kan fungera som ett slags introduktion till en ny tanketråd.

Det finns djurtillblivanden hos människan som inte består i att leka hund eller katt eftersom djuret och människan bara möts på den gemensamma, men asymmetriska deterritorialiseringens vägsträcka. Det är som Mozarts fåglar: det finns ett fågeltillblivande i den musiken, men fångad i fågelns musiktillblivande och de båda bildar ett enda tillblivande, ett enda block, en a-parallell utveckling, som inte alls är ett utbyte utan »ett förtroligt meddelande utan möjlig samtalspartner«, som en tolkare av Mozart säger - kort sagt ett samtal.

Tänk bort allt som har med utbyte att göra. Getingen och orkidén tänker inte på varandra som resurser, utan bara på sig själva. De vet inte om att de är beroende av varandra, och delar med sig utan att veta om det. Och det är bådas smala lycka. Vi människor har mycket att lära här. Kunskap är resultatet av ömsesidigt arbete. Kunskap är liksom tystnad inget man kan äga, det är en gemensam resurs att använda och förvalta. Förstår man det förstår man vilken kraft och potential som finns i samtalet.

Tragedin Kung Oidipus handlar om ödet som ingen kommer undan vad man än gör. Och det är en tanke som kan användas för att ytterligare fördjupa förståelsen för samtalet, och slumpens roll i den process av ömsesidig tillblivelse som allt och alla är infångade i. Ödet kan förstås som konsekvenserna av handlingar, och dessa kommer ingen undan. Ödet finns och verkar här och nu, i det sammanhang där allt och alla blir till. Ödet är ingen utifrån kommande kraft, ingen dömande och bestämmande makt. Tänk istället, konsekvenser av kollektiv handling. Ödet är resultatet av det som görs, av ömsesidig kulturell tillblivelse. Är det ont, är det gott, bra eller dåligt? Det avgörs av samtliga aktörer, tillsammans och innebörden i respektive definition förändras i takt med allt annat. Det som räknas är det som finns och uppstår mellan, konsekvenser av handling. Samtala är att resa, tillsammans, mot okända mål. Samtal om kunskap är ett slags öppet och förutsättningslöst sökande, efter något som fungerar. Förståelsen för kultur och kunskap om förutsättningar för förändring får man på köpet, som ett slags bonus.

En annan akademi är möjlig, om tillräckligt många villDebatten har ett tydligt grepp om den akademiska kulturen, vilket gör det angeläget att reflektera över alternativ till det sättet att mötas och utveckla kunskaper. Samtalet kanske inte fungerar som alternativ till debatten i alla lägen, men det borde övervägas oftare som ett komplement. Speciellt om det är samhällsfrågor eller kultur man vill undersöka. Samtalet är ett alternativt sätt att nå kunskap om världen och borde självklart ingå i den akademiska verktygslådan. Vad är syftet med högre utbildning, forskning och samhällsbyggnad? Är det att ge människor möjlighet att tjäna pengar, göra karriär och skaffa sig makt i första hand, eller är det att säkra samhällets långsiktiga överlevnad? Jag menar att det är det senare som utbildning och forskning handlar om. Jag skriver denna bok för att jag oroas över hur akademin utvecklas, över vad som premieras i samhället och hur synen på kunskap allt mer kommit att snävas in. Jag vill se mycket mer av bildningsfokus, inte bara i akademin utan i samhället som helhet. Kulturforskningen får allt svårare att utvecklas och dess röst i det offentliga riskerar allt mer att försvinna när kraven på effektivitet och direkt ekonomisk avkastning blir allt tydligare.

Höjdpunkten i den högre utbildningen, själva kronan på verket, är disputationen, och den handlar om att man ska försvara sitt arbete. Disputationen är inget tillfälle då man lär sig något annat än hur man agerar i den akademiska världen. Respondenten svarar på frågorna som ställs av opponenten och betygsnämndens beslut är enhälligt och definitivt. Disputation, brukar man säga, betyder lärt samtal, men skräckexemplen på motsatsen som jag bevittnat genom åren är många. Disputationsakten utvecklas inte sällan en debatt istället

60

för ett samtal. Opponenten kan ibland ta över helt och det har hänt att man talat uteslutande om en avhandling som borde skrivits, opponentens tänkta avhandling, istället för den text som föreligger och skall utsättas för granskning. Disputationen används vid sådana tillfällen mer för maktutövning än för utveckling av kunskap, för att tvinga respondenten erkänna att förslagen från opponenten är de bästa. Opponenten excellerar ibland i sitt ämne, med sina kunskaper och driver sin linje. Tillfället, traditionen och upplägget är som gjort för att användas på det sättet, för att debattera. Därför är det en fröjd att lyssna till opponenter som är uppriktigt intresserade och som ställer öppna frågor till den som skall försvara sitt arbete. När disputationen utvecklar sig till ett lärt samtal är alla vinnare och även publiken lär sig något. Så borde det alltid vara, men är det tyvärr sällan.

Opponentens uppdrag skulle kunna omformuleras och tydligare inriktas mot att leda ett lärt samtal om olika aspekter av och ingångar till den text som betygsnämnden är satta att bedöma. Organisatoriskt är det inte opponentens uppgift att betygsätta innehållet, denne ska hjälpa betygsnämnden att bilda sig en uppfattning om arbetets förtjänster och svagheter och doktorsaspirantens vetenskapliga kvaliteter. Disputationer borde, logiskt sett vara mycket mer samtalsinriktade än de är. Eftersom uppdraget inte handlar om att bedöma borde genomgången av texten som ska belysas inte läggas upp som en anklagelseakt där respondenten tvingas in i försvarsställning, vilket låser tanken och stänger in kunskapen, bygger murar och hindar intellektuellt utbyte. Disputationer borde vara mer konstruktiva och samtalande samt handla mer om styrkorna och svagheterna. Fokus borde vara på innehållet. Disputationer skulle kunna ses som ett tillfälle för alla i salen att lära. Både respondenten, opponenten, handledarna och åhörarna kan lära sig något om det samtalas mer och stämningen i rummet blir inte lika laddad. Ett konstruktivt samtalsklimat öppnar upp tanken och främjar reflektion och utbyte.

Människan har en väl utvecklad förmåga till logiskt och abstrakt tänkande, men viktigare för hur det kulturella klimatet utvecklas, för sammanhanget där människor finns och verkar, för kontexten där levt liv utspelar sig, är affektioner och makt. Logiken kan på sin höjd fungera som murbruk mellan stenarna, men det som skapar och upprätthåller reglerna som får verkligt genomslag är affekter och makt. Tyvärr glöms detta väldigt ofta bort, särskilt i situationer där/när det inte är av nöden tvunget att medvetandegöra kunskapen. Plötsligt befinner man sig indragen i en debatt, och ibland vet ingen av parterna hur man hamnade där, men väl där måste all uppmärksamhet riktas mot försvaret av det som försvaras kan. Debatten styrs ytterst sällan av logik. Där är affekter långt viktigare. Betydelsefullt att erkänna att det faktiskt ofta blir så i akademin, att makt och känslor styr över logiken som ofta aktiveras först i efterhand för att förklara resultatet. Om man verkligen vill förstå hur man kan arbeta med förändring går det inte att förneka detta. Det behöver inte nödvändigtvis uppfattas som kritik, utan är mer ett konstaterande, en iakttagelse av konsekvenser av mellanmänsklig samverkan. Akademisk kultur styrs med andra ord lika mycket av slump som annan kultur, och den är lika mycket ett resultat av ömsesidig tillblivelse som resten av samhället. Akademin må vara byggd av elfenben, men den bebos av människor, med allt vad det innebär, på gott och ont. Om man verkligen vill förstå måste den kollektiva medvetenheten om slumpens roll öka.

Det blir sällan som man vill och önskar, oftare blir det som det blir, och så skapas konsensus och logiska förklaringar om det inträffades oundviklighet, i efterhand. För att hantera detta problem behövs en väl utvecklad, kollektiv förmåga att uppmärksamma tendenser till kulturell drift i oönskad riktning. Makten behöver sällan omsorg och uppmuntran, den lever sitt eget liv och tenderar att växa när och där den får fäste. Makt föder makt, vilket inte är fallet med upplösande av maktordningar. Deleuze utgår i sitt tänkande generellt från att makt, kontroll och sammanhållande krafter inte behöver understödjas. Debatten (som är ett exempel på ett forum för kontroll och makt) är laddad med tillräckligt med agens och makt som det är. Om ingen gör ett aktivt val och uttryckligen organiserar kunskapsutbytet på annat sätt blir det debatt. Debatten är så att säga förvald i dagens akademi. Det är samtalandet som behöver stöd, uppmuntran och aktiv hjälp. Samtalet är ömtåligt och kräver kollektiv omsorg för att fungera. Så länge dessa sakernas tillstånd inte uppmärksammas och så länge inget görs för att förändra situationen kommer debattens defaultläge att vara ohotat. Vill vi ha och anser vi oss behöva annan kunskap än den naturvetenskapligt influerade. Söker vi kunskap om kultur, om det som är komplext och föränderligt, måste samtalet värnas mycket mer än idag. Om vi vill skapa ett balanserat kunskapsklimat där möjligheterna att lösa alla typer av problem optimerats räcker det inte med en väg, en metod, ett sätt att avgöra vad som bra och mindre bra kunskap. Den enda vägen leder alltid fel, i alla fall i en komplex värld som vår. Säkert finns det problem som löses bäst med hjälp

61

av debatter, men kunskap om kultur och förståelse för förutsättningarna för förändring uppnås inte genom debatt. Samtalet är en väg som leder till en annan akademi, en mer samtalande akademisk miljö bättre lämpad för hållbar kunskapsproduktion. Samtalet bygger på en mer öppet sökande syn på både vetenskap och kunskap.

Fokus på handlingar och förståelse för vaghetDetta är ett samtal med Deleuze, om kultur och om samtalets förutsättningar, möjligheter och begränsningar. Jag använder hans ord som utgångspunkt för att locka fram egna tankar om världen och sammanhangen som jag lever och verkar i. Innehållet i denna bok är emellertid varken mitt eller Deleuze, det är resultatet av något som händer mellan. Och först när läsaren reflekterar över orden och tankarna som texten förmedlar och gör något, oavsett vad, går det att bedöma om texten är bra eller dålig.

Det som är mest omöjligt att förnimma är tillblivanden, handlingar som endast kan rymmas inom ett liv och uttryckas genom en stil. Olika stilar är inte mer konstruktioner än vad olika livsstilar är det. Det är inte orden eller meningarna, rytmen eller greppen som är viktiga i stilen. Det är inte händelserna, inte heller principerna eller konsekvenserna som är viktiga i livet.

Orden och begreppen, formen och referenserna är inte det viktiga. Samtal är en tankestil, en annan tankestil än den idag dominerande. Samtalet är lika mycket en tankestil som debatten. Och vi bör tänka mer på och i termer av stil. Det är innebörden som jag hittar mellan raderna i citatet och det är så jag använder orden. Det viktiga är inte vilka termer man utgår från, inte vem man hänvisar till eller varifrån man hämtar stöd för sina tankar och resonemang. Det avgörande är heller inte vad man gör, vilken kunskap eller insikt man förmedlar och hur denna tas emot och vilka handlingar receptionen ger upphov till. Inte i sig. Det viktiga är att man förstår att allt som sker är en konsekvens av helheten, den kontext man finns och verkar i. Handlingar är till syvende og sidst vad allt kommer an på, men inte mina handlingar utan våra handlingar. Världen blir till som ett sammanhållet resultat av allas handlingar, i mellanrummen som också är en del av kontexten. Förändring är omöjlig utan handling och det gäller för övrigt också bevarande av det rådande, som också kräver aktivitet och handling. Men det är avgörande att man förstår att handlingar mer är resultatet av sammanhanget än av individuella intentioner och logisk stringens. Vad det handlar om är att betona kulturens vaghet och visa att den inte går att beskriva och förstå i detalj eller fullständigt. Kultur liknar ett troll som förvandlas till sten om det exponeras för solljus. Enda sättet att lära känna troll är att söka sig till deras kontext, att röra sig i takt med deras stil och att acceptera att man inte kan få annat än en dunkel uppfattning om dem. Kultur är vag till sin natur, det är en fundamental egenskap hos kulturen. Det är inget problem, det är själva utgångspunkten för analysen.

Det går inte att reducera kultur eller förändring enbart till handling. Inget kan reduceras till en eller ett. Inget kan definieras närmare än fler än en, men färre än många. Det är Deleuze förslag till hur man kan förstå det som till sin natur är vagt, vilket inte är det samma som att säga att det är inexakt. Kultur skapas av aktörer som interagerar och befinner sig i rörelse, som går in i och ut ur sammanhaget. Kultur består alltid av fler än en aktör men aldrig av oändligt många. Detta gör kulturen vag, men vagheten är inget problem, det är en giltig beskrivning av sakernas tillstånd. Anexakt är ett begrepp som används för att visa att det som till sin natur är vagt inte är inexakt. Det som är anexakt går inte att definiera mer exakt än att säga att det består av fler än ett men färre än många betydelsebärande element. Man måste ta hänsyn till mycket och många olika aspekter om man vill försöka förstå vilka förutsättningar som finns för förändring, men det handlar inte om oändligt många. Någonstans mellan fler än en men färre än många finns svaret, men det går inte att bestämma det mer exakt än så. Förenkla bör man göra, så mycket det bara går. Men man varken kan eller bör förenkla mer än vad som är möjligt. Detta förstår alla intellektuellt och det är fullt logiskt, men det är samtidigt känslomässigt svårt att ta in den kunskapen. Lika svårt att förstå kulturens anexakthet är det att förstå rymdens oändlighet, ett begrepp som evighet eller kvantmekanikens många dimensioner. Kultur är svårt, men förstår vi bara det blir arbetet med att undersöka den enklare.

Debatten är som gjord för att märka ord och uppehålla sig vid detaljer. I en debatt är det en effektiv strategi att försöka få motståndaren ur fattningen genom att kräva referenser eller ifrågasätta innehållet och utgångspunkterna. Och den som i ett sådant sammanhang talar om något som är anexakt gör sig själv till ett

62

tacksamt offer för en motståndare som är mer intresserad av att vinna än av att förstå. Debattens syfte är att vinna över motståndaren, till varje pris. I ett sådant sammanhang är det en nackdel att visa förståelse. Det som händer efter debatten är inte så viktigt. Det centrala är att kora en vinnare. Under ett samtal är det som händer sedan allt och det enda som betyder något. Vem som sa vad eller vilka referenser man använder betyder noll och inget i ett samtal. Och resultatet av kunskaps- och tankeutbytet är allas egendom. Vill man förstå det som är anexakt, vill man undersöka kultur med bibehållen komplexitet, är samtalet överlägset och debatten ett värdelöst verktyg.

Debatten ställs här mot samtalet för att visa att det finns andra vägar att söka kunskap och bygga ett hållbart samhälle. Debatten framställs ofta som den enda vägen, men det stämmer inte. Det finns andra vägar som ger upphov till andra konsekvenser. Samtal är en mer aktiv väg, mer handlingsfrämjande än debatter, som är reaktiva och syftar till att passivisera. Politik handlar om att vinna väljarnas förtroende. Om att vinna mandat och om att säkra makten under en ny mandatperiod. Därför fungerar debatten bra i det sammanhanget. Politik handlar framförallt om att behålla makten, för maktens skull. Om man extrapolerar och tillåts vara lite raljant. Och det får man i ett samtal där inget ska ledas i bevis. Problemet med debatten är att det bara finns plats för en åsikt, en metod, en typ av svar. Det gör att debatten, när den väl fått fäste, tenderar att vinna mark och breda ut sig i samhället. Tänk om politiken kunde utgå mer från samtal. Samtalar gör man för att nå ömsesidigt fördjupad och vidgad kunskap och förståelse. Samtal leder till ökad integration, för människor samman och främjar hållbarhet. I samtal är målet ökad kunskap och ömsesidig förståelse. Och utbytet av tankar är viktigare än vem som säger vad i ett samtal.

Man kan alltid ersätta ett ord med ett annat. Om man inte tycker om ett visst ord, om det inte passar, ta då ett annat, sätt ett annat i dess ställe.

Inom både politiken och akademin utförs det en hel del dubbelarbete, just för att man debatterar mer än samtalar. Samma lösningar, men uttryckt på olika sätt förs ofta fram i olika ämnen och discipliner inom vetenskapen samt av olika partier i politiken. Eftersom man sällan möts över gränser för att utbyta tankar eller för att lyssna, utan bara kämpar för sin sak, kan detta fortgå mer eller mindre obemärkt. Den som däremot rör sig över gränser, interagerar med forskare från skilda ämnen och som verkar i olika akademiska miljöer märker den slående likheten och dess utbredning omgående. Några exempel: Aktör-Nätverksteori (ANT) kallas inom pedagogiken för Sociokulturellt lärande, och nåde den som försöker utmana auktoriteten på området inom respektive ämne med referenser och kunskaper hämtade utifrån. Akademin är fylld av experter som bevakar gränser och som därför inte är speciellt benägna att lyssna nedåt i hierarkin eller över ämnesgränserna. För det är den typen av handlingar som premieras inom vetenskapen. Den som har makten (och den får man genom att samla internationella publikationer och jämföra storleken på forskningsanslagen) har inget intresse av att samtal.

En fråga alldeles för sällan ställd är: Får samhället bättre kunskaper av det sätt som akademin är organiserad idag? Nej, är mitt tydliga svar. Frågan om hur man når vetande är en alldeles för otydlig och vag fråga. Kunskap om olika företeelser och problem ser olika ut och därför måste det finnas olika vägar att nå kunskap. Kunskap om kultur skapas bäst genom att man lyssnar på och lär av varandra, genom att interagera och vara nyfiken samt genom att tänka kritiskt, analytiskt kring konsekvenser av handling. Kunskap om kultur skapas inte genom att försöka förgöra sina kollegor, det är däremot en strategi som fungerar om man vill reproducera och behålla makten över kunskapen. Kunskap om något som per definition är föränderligt, komplext, ömsesidigt skapat och därför vagt samt inte sällan ganska motsägelsefullt, förlorar i förklaringskraft om målet är att låsa fast vetandet och om det krävs evidens för att få göra sin röst hörd. Kultur går inte att bestämma eller definiera en gång för alla. Kultur förändras och redan innan bläcket torkat på den vetenskapliga publikationen där kunskapen sätts på pränt har det man studerat förändrats. En fastlåsande, exakt kulturvetenskap är alltid inaktuell och dess resultat därför per definition missvisande.

Om var och en anstränger sig på det [öppna och överlåtande, kunskapsintresserade] viset kan alla göra sig förstådda och då finns det knappt längre anledning att ställa frågor eller göra invändningar. Det finns inga ord som är rätt, det finns inte heller några metaforer (alla metaforer är smutsiga ord, eller blir det). Det finns bara inexakta ord för att beteckna något exakt.

63

Det finns bara inexakta ord för det som är exakt. Förstår man det förstår man varför samtalet är så viktigt. Kultur är som den är, inte som man vill att den ska vara, eller som man kan övertyga någon om att den är. På det sättet är kultur i varje givet tillfälle exakt, men eftersom kultur är föränderlig måste man för att beskriva den på ett sätt som faktiskt stämmer överens med verkligheten använda inexakta ord. Och sådana är det meningslöst att debattera om. Den avgörande frågan är alltså om det är makt och inflytande, pengar och publiceringar, eller om det är förståelse för levt liv man är ute efter. Om det är användbar kunskap man söker är debatten förkastlig och samtalet överlägset.

Om betydelsen av misstagVetenskap handlar om att förstå världen och om att lära sig leva i och med den, inte om att ta makten över livet, kulturen och naturen. Den insikten är en viktig nyckel till hållbarhet. Vetenskap handlar om att på olika sätt och med hjälp av olika metoder och redskap öka förståelsen för den värld och det liv som alla är del av. Därför är det olyckligt att lägga tid och möda på att försöka avgöra vem eller vad som är bäst. Det leder tanken fel och gör att hushållningen med resurser blir oekonomisk om företrädare för olika vetenskaper strider om vilken kunskap eller metod som är bäst. Det är saker som inte går att avgöra en gång för alla och alla kan dessutom alltid bli bättre. Naturvetenskapen är exakt till sin natur och dess verktyg är skapade för att hantera det som är exakt i världen. Kulturvetenskapen präglas på samma sätt av sitt studieobjekt och vad som krävs för att nå kunskap om problem och företeelser som är vaga till sin natur. Kulturvetarens kunskapsmål handlar mer om att skapa en rimlig förklaring, än att avgöra saken en gång för alla, och därför har verktyg som kan hantera det som är anexakt utvecklats. Det handlar överallt inom vetenskapen om vilka kunskapsmål man har. Det som är anexakt kan och får inte förväxlas med det sådant som är inexakt eller oklart, vilket är ord laddade med negativa konotationer. Det anexakta är till sin natur vagt. Vaghet är inget problem om det är kultur som undersöks, för det är en lika exakt beskrivning av kultur som Einsteins berömda formel är det av naturen. Världen är aldrig en och den samma. Livet och tillvaron kännetecknas både av exakthet och vaghet. Och då blir vetenskapen missvisande om den på förhand bestämmer att det exakta är bättre än det anexakta.

Samtalet är en speciell form för utbyte av kunskap, en modell för hur kulturvetenskapen kan organiseras. Samtalet passar utmärkt för att vända och vrida på formuleringar och begrepp som till sin natur är vaga. Vagheten är en förutsättning för sökandet efter kunskap om levt liv och kultur. Och samtal mellan vetenskaper är vad som leder mänsklighetens vetande framåt, inte kamp om vem som har den bästa kunskapen. Det är i utbytet mellan olika discipliner, kompetenser och vetenskapliga intressen och temperament, olika tankestilar, som fruktbar kunskap uppstår. Kunskap som inte kontrollerar världen utan gör den begriplig och som omformar den i en ständig strävan efter förbättringar. Det avgörande är vad man gör med kunskapen, inte vad som är sant, eller vem som får rätt. Det är bättre att lägga energin på arbetet med att förstå världen, än att strida för det perfekta ordet för något som ändå kommer att förändras inom kort.

Låt oss bilda alldeles särskilda ord under förutsättning att vi använder dem så vanligt som möjligt och att vi ger upphov till den entitet som de utpekar på samma sätt som det vanligaste föremål. Idag förfogar vi över nya sätt att läsa och kanske även att skriva. Det finns båda (sic) dåliga och smutsiga sätt.

Vi borde undersöka olika sätt att läsa och skriva mer, istället för att strida om vad som är det bästa sättet. Finns det ens något bästa sätt och kan man om det nu finns det, veta vad som är vad? Knappast, däremot kan den som vinner debatten och tar hem spelet, bli framgångsrik eller misslyckas. Men det säger inget om hur det hade gått om någon annan fått chansen. Det glöms konsekvent bort och debattens primat i akademin och samhället gör den tanken obsolet. Samtalar man mer kan fler modeller och tankar testas, och sedan kan man kollektivt plocka russinen ur kakan. Men för att komma dit måste man sluta idealisera debatten som kungsvägen till kunskap och kvalitet. Hur ser det ut idag egentligen? Hur såg det ut när Deleuze skrev texten om samtalet och vilka skillnader och likheter går att se mellan där och då och här och nu? Det är inte frågor som går att besvara en gång för alla, det finns inga definitiva svar, det är frågor som ger upphov till nya frågor. Frågor att reflektera över, snarare än besvara.

64

Till exempel verkar det som om vissa böcker skrivs för den recension en journalist förväntas skriva, så att det inte ens behövs en recension utan endast tomma ord (det här måste ni läsa! det är fantastiskt! sätt igång! ni ska få se!) för att undvika att boken läses och att artikeln skrivs. Men ett bra sätt att läsa idag är att behandla en bok som man lyssnar på en skiva, som man tittar på en film eller en TV-serie, som man njuter av en sång: vilket slags behandling som helst av boken som yrkar på en särskild respekt för den och ett annat slags uppmärksamhet som kommer från en annan tidsålder och förkastar definitivt boken.

För vem skriver och publicerar man sig, egentligen? Varför är det viktigare hur många artiklar man skrivit och hur många citeringar man fått, än vad man faktiskt skriver? Varför anses tankar som publiceras i en internationell, referee-granskad och erkänd tidskrift, bättre än exakt samma text som publiceras på nätet? Det är så det ser ut idag, form värderas högre än innehåll, och det gynnar debatter på bekostnad av samtal. Det som forskare tar för givet och den akademiska kultur som skapas och upprätthålls kommer att påverka vetandet. Om man inom vetenskapen mer förväntas läsa och förhålla sig till referenser och auktoriteter på området och om man allt mer sällan talar om texternas innehåll, hur vet man då vad som är bra och användbar kunskap? Om man bara talar om och bryr sig om var man publicerat sig, hur många publikationer man har samlat på sig eller hur mycket pengar man erhållit, vad händer då med kunskapen? Vad händer med det kritiska, bildande samtalet? Kan man ta förgivet att många publikationer och mycket pengar alltid är en garanti för att forskaren är bra på forskning? Det är inte självklart att den som skriver bra ansökningar och lyckas i konkurrensen om pengar är bra på att genomföra projekten i praktiken. Sådana system tenderar att premiera gamla meriter över kunskaper och kompetenser som kan utvecklas i framtiden och kanske är bättre lämpade för att hantera problemen som uppstår där och då och som ingen vet något om idag. Mäter man kunskapers värde och forskares kompetens på det sättet kommer banbrytande och ny-tänkande forskning att motarbetas. Mer av samma brukar det leda till, enligt logiken, makt föder makt. Och det gör att man lyssnar mer på vem som talar än vad som sägs. Kunskapen sluter sig omkring sig själv och forskningen fjärmar sig från resten av världen.

Överallt i samhället och akademin är det vinnare som frotterar sig med varandra. Debatter, överallt debatter. Är det kungsvägen mot bättre vetande, eller leder det mot undergång? Hur kan man avgöra vad som är bra och vad som är mindre bra genom att bara använda interna mått på framgång som ställer akademiker mot andra akademiker? Risken är uppenbar att det leder till akademisk inavel och att murarna mellan universiteten och det omgivande samhället växer. En mer samtalande akademi skulle värna nyfikenhet och öppna upp olika vägar mot bättre vetande samt göra maktstrukturerna mer transparenta. Det i sin tur skulle främja utveckling och sprida insikten om värdet av en befolkning med en generellt sett väl utvecklad kollektiv förmåga till kritiskt tänkande. Vetande går lika lite som kultur att definiera en gång för alla. Det beror på och svaret förändras med frågan och sammanhanget där den ställs samt det man söker kunskap om och förståelse för.

Samtal är för veklingar, det är en utbredd uppfattning. Vill man uppnå något krävs handlingskraft och mod. Debatten skiljer agnarna från vetet och antas förädla kunskapen. Därför fortsätter man på den inslagna vägen. Kunskap betraktas som ett mål i sig, mer än ett medel. Det finns andra, alternativa vägar att gå. Andra sätt att skapa kunskap. Idag premieras framgång. Misslyckanden ses som tecken på svaghet, problem och brist på förmåga. Det leder till att ett kulturellt klimat utvecklas där svaghet föraktas och osäkerhet hånas. Tänk om en sådan som Patrik Sjöberg hade bedömts efter sådana mått. Om man inom höjdhoppsgrenen inte fick riva. Hur många världsrekord hade man då slagit? Är det inte i själva verket så att den som misslyckas ligger närmare det som är nytt och kanske användbart? Vilken typ av kunskap tillförs samhället om bara den som kör med säkra kort och producerar mer av samma får tala och bli lyssnad på?

Den som är vetenskapligt skolad i en disciplin kan se på forskningsproblem inom andra ämnen med nya ögon om man rör sig över gränser och samtalar mer, men det får man sällan eftersom det krävs publikationer och beprövad erfarenhet för att bli publicerad och för att få forskningsmedel vilket är den enda valuta som räknas om man vill bli lyssnad på. Konsekvensen av det blir att de flesta håller sig inom det inmutade området för att där bevaka uppnådda resultat. Orsaken till att akademin är organiserad på det sättet står att finna i den akademiska kulturen. Tänk om misslyckanden premierades. Tänk om den som presterar nära gränsen för sin förmåga även inom vetenskapen kunde få erkännande för det och möttes med intresse istället för förakt.

65

Tänk om vi lyssnade mer på vad som faktiskt sägs och tänkte mindre på hur vi ska kunna vinna över eller förgöra den vi talar med. Kanske skulle det leda till bättre vetande? Kanske. Vad har vi att förlora på att testa? Lite mer samtal och mindre debatt är inget stort och revolutionerande steg. Det kostar inget att prova.

Det är inte alls fråga om svårighetsgrad eller begriplighet: begrepp är precis som ljud, färger eller bilder, det är olika slags grader av intensitet som passar en eller inte, som går hem eller inte går hem. Popfilosofi. Det finns inget att förstå, inget att tolka.

Akademin riskerar att bli ett tomt ställe om vi fortsätter på den inslagna vägen med ökad specialisering och fokus på effektivisering. Vetenskap håller på att bli en arena där vinnare bevakar gränser och uppnådda resultat. En världsfrånvänd arena för maktkamp, istället för en plats där kunskap växer och sprids. Och allmänheten står förundrad och fylld av vördnad vid sidan av, vilket underblåser rådande maktordningar. Det byggs gigantiska partikelacceleratorer dit bara de utvalda, vinnarna har tillträde. Därifrån sprids kunskaper som är obegripliga för gemene man. Men hur vet man att investeringen betalar sig? Ett mått på framgång som ofta nämns är Nobelpris, men det är bara ett pris, en utmärkelse för väl utfört arbete. Nobelpris kan och får inte vara ett mål i sig. Vet vi att det inte hade gått att göra mer nytta för mänskligheten genom att satsa pengarna på något annat? Utvecklingen av billig AIDS- eller malariamedicin, eller metoder för att utjämna ekonomiska och sociala klyftor i världen, till exempel. Problemet med resistenta bakterier och klimatfrågan är angelägna ämnen som alla tangerar kultur. Varför satsas det mer pengar på sökandet efter svaret på livets och universums ursprung än på att försöka förstå kultur? Svaret är att kunskap i hög grad handlar om makt och inflytande, om olika vetenskapliga discipliners prestige och den beundran allmänheten hyser för olika typer av kunskap. Vad man föredrar har i hög grad med känslor att göra, med vad som passar en på ett mer instinktivt och inte nödvändigtvis logiskt sätt. Det är också lättare att se grandet i sin nästas öga än bjälken i sitt eget, så står det i bibeln. Det är kloka ord. Kultur finns överallt. Därför ser vi den inte, för den finns för nära inpå.

Reglerna som styr vad som är möjligt att säga och göra, som bestämmer vad som är bra eller dåligt, önskvärt eller förkastligt, bestäms kulturellt. Och utfallet av rådande kulturella klimat är att kunskap om avlägsna galaxer framstår som viktigare och mer värt att satsa på, än kunskap om vardagen och det levda liv som ger upphov till att vi tänker och agerar som vi gör, med allt vad det innebär. Det går bevisligen att förneka kulturen, men ingen kommer undan den och alla har allt att vinna på att försöka förstå den. Vetenskap är i hög grad en kulturell verksamhet och den kan liknas vid ett slags stilar, tankestilar.

Jag skulle vilja berätta vad en stil är. Den tillhör dem om vilka man vanligtvis säger så här: »de har ingen stil...« Det är inte en betecknande struktur och inte heller en genomtänkt organisation, inte heller en spontan inspiration, inte heller en orkestrering, inte heller något litet musikstycke. Det är en sammansättning, en sammansättning av uttalanden.

Samtal är just det, sammansättningar av uttalanden, utan någon på förhand definierad mening eller innebörd. Mening och innebörd uppfinns i efterhand, inom ramen för den kultur eller det sammanhang man ingår i. Samtal är liksom kultur förutsättningslösa och blir vad man gör dem till. Samtal uppstår och förändras i stunden, som ett resultat av interaktionen mellan allt och alla som ingår i processen av tillblivelse. Samtal handlar om att bli till, tillsammans och samma gäller för kultur. Samtal är ingen universalmetod med garanterat resultat. Samtal är som livet, komplexa, ofta motsägelsefulla och svåra att hantera. Samtal är ömtåliga och måste värnas ömsesidigt för att fungera. Och allt, verkligen allt, kan fungera. Ingen kan avgöra vad som fungerar och vad som inte gör det på förhand. Fler borde oftare tillåta sig att försöka och man borde tydligare omfamna misslyckanden eftersom det ofta är ur dem som ny kunskap och banbrytande upptäckter växer. Framtiden är en öppen fråga, den blir till genom ömsesidiga, kollektiva utbyten av kunskap. I och genom samtal. En akademisk kultur där det samtalas oftare, lyssnas mer och där kunskap handlar om att söka vetande, insikter och förståelse snarare än om att bevisa att det man kommer fram till är sant, är en akademi i harmoni med världen och det omgivande samhället som har förutsättningar att främja hållbarhet.

66

Flyktlinjer, förändring och lärandeSamtalets mål är utbyte av tankar, fokus ligger på givande och tagande. Ömsesidiga övertaganden av tankar som fungerar, om inspiration och interaktion. Samtala gör man för att lära sig mer. Vem som säger vad är underordnat, det viktiga är inte vad som sägs utan vad som händer sedan. Handling, konsekvens. Tankar uppstår inte alltid, eller snarare högst sällan, där man tror eller förväntar sig. Därför är planerande, kontroll och målsäkring förödande för kunskapsutvecklingen, eller i alla fall för det ny-tänkande som krävs för att förstå kultur. Tystnaden är viktig. Lyssnandet, vilandet i tillförsikt om att det kommer att hända något, i mellanrummen. Om man bara vågar vara tyst. Om man bara kan lyssna och ha tålamod. Får jag be om största möjliga tystnad … Försök. Var bara tyst en stund. Lägg undan boken. Blunda, låt tankarna flyga.

Vad hände? Bygg vidare på den tanken, reflektera. Min ambition med denna text är att väcka lusten att tänka fritt på egen hand och att reflektera över sådant som är svårt. Boken är tänkt att ge verktyg för den typen av intellektuell verksamhet. Inte att undervisa. Jag tänker med Deleuze, och vill öppna upp utrymmen för vidare samtal. Vägen till bättre kunskap och fördjupat vetande, till bildning, är outgrundlig. Det finns ingen karta att följa, inga genvägar. Bara hårt arbete. Roligt arbete med inspirerande utmaningar. Att prestera på toppen av sin förmåga kan vara frustrerande, men det är bara då man utvecklas, när man vågar sig ut i okänd terräng där man bara kan lita på kunskaperna man faktiskt har och kan omsätta i handling. Skapandet och värnandet av sammanhang präglade av trygghet är avgörande för samtalsklimatet och utfallet av utbytet. Det behövs fler platser och tillfällen där det finns tid och utrymme för att lyssna utan att värdera och döma. Sammanhang där det är högt i tak och allt är tillåtet att säga. Kunskap finns sällan där man tror och uppstår ofta när man minst anar det. Därför måste man våga lämna det trygga, bestämda och tydliga, för att kasta sig ut i det okända och våga misslyckas. Riskera det man har. Det jag försöker beskriva här är en kulturvetenskaplig tankestil, en mer samtalsinriktad epistemologi.

En stil innebär att man lyckas stamma på sitt eget språk. Det är svårt därför att stammandet måste uppstå ur en nödvändighet. Inte bara vara någon som stammar i talet utan även i själva språkbruket. Vara som en främling i sitt eget språk. Skapa en flyktlinje.

Detta är vad samtalet syftar till, att främja uppkomsten av flyktlinjer. Flyktlinjer är sådana konstruktiva möjligheter som uppstår av slumpen i mellanrum. Flyktlinjer är nyckfulla och uppstår där och när tiden är mogen och bara om förutsättningarna tillåter det. Var eller när går inte att avgöra på förhand. Flyktlinjer uppstår där och när de uppstår, och det enda man kan göra är att vänta och förbereda sig, samt utveckla kompetens för att ta vara på dem där och när de uppstår. Det skulle kunna vara en definition på bildning. Gillar tanken, för den handlar mer om färdighet och förmåga än om ett på förhand definierat innehåll. Bildning skulle då handla om att öppna sinnet, om att lära sig lära. Bildad är den som förstår hur lite man vet och att kunskap och insikt är en nåd att bedja om, inget man kan äga eller beställas fram och upphandlas i konkurrens.

De mest slående exemplen för mig är: Kafka, Beckett, Gherasim Luca, Godard. Gherasim Luca är en av de största poeterna: han har uppfunnit en häpnadsväckande stamning som är hans egen. Det har hänt att han har gjort uppläsningar av sina dikter inför publik; två hundra personer och ändå var det en händelse, det är en händelse som går via dessa två hundra och som inte tillhör någon skola eller rörelse. Saker händer aldrig där man tror de ska hända, inte heller går de via de vägar man tror.

Samtal är ett slags kollektiva, ömsesidiga platser eller rumsliga och tidsliga mellanrum, som ingen äger eller som alla äger gemensamt. Följaktligen är resultatet av samtal allas egendom. Eftersom ingen kan veta vad som leder till kunskap eller hur flyktlinjer uppstår blir resultatet av samtal gemensamt på samma sätt som kultur och mellanrum. Ingen del är viktigare än någon annan för helheten. Tystnad är lika viktigt i ett samtal som uttalade ord och tankar. Och man måste göra sig medveten om att det är egalt vem som uttalar de förlösande orden eller kommer med lösningen. Resultatet av ett samtal uppstår mellan aktörerna inom ramen för sammanhanget och tillhör därför samtliga aktörer. Samtal är ett slags medium för spridande av kunskap, dit där den behövs och fungerar. Debatten som stänger in och tvingar kontrahenterna att bevaka gränser utgår från en helt annan tankestil där fokus ligger på individen och vinnaren som tar åt sig hela äran. Samtalet handlar om att stamma, om att upprepa och tillsammans, med hjälp av olika kunskaper och

67

kompetenser, stöta och blöta ämnet man söker kunskap och förståelse för. Samtal handlar om att med gemensamma ansträngningar försöka förändra det man tillsammans förfogar över till något bättre och mer hållbart.

Upphovsrätt är ett talande exempel som kan användas för att förstå hur man kan använda skillnaden mellan ett samtal och en debatt för att konstruera verktyg för att förstå kultur. Upphovsrätt är en kulturell överenskommelse som med tiden formaliserats till lag. Det handlar om makten över ett uttryck som bara delvis är unikt. Makten över upphovsrätten till det som är immateriellt upprätthålls med hjälp av strategier och metoder som liknar debattens och är samma andas barn. Den starkes rätt råder och bevakas i kulturer där upphovsrätten värnas av den som har pengar. Och när det är ekonomiska intressen som står på spel underordnas kunskapen eftersom det är lättare att strida om makt än att utveckla och försvara vetande. Upphovsrätt leder på samma sätt som debatter bort från bildning. Utgångspunkten för talet om upphovsrätt är tanken om original och kopior som berörts ovan. En kunskapsteori som tar sin utgångspunkt i samtal däremot, erkänner inga original och inga kopior heller, bara olika sätt att utrycka sig, olika sätt att formulera kunskap. Samtalet är kanske just därför hotat och det måste värnas för att överleva och kunna komma mänskligheten till gagn. Liksom tystnaden kräver samtal ömsesidiga ansträngningar och gemensam förståelse. Det krävs två för att dansa tango, och minst två, men färre än många, för att arrangera ett samtal. Kultur är samtal, eller kan ses som ett slags samtal. Kultur är liksom kunskap en gemensam resurs som likt kärlek ökar i värde ju mer den sprids, därför detta motstånd mot allt som stänger in och hindrar utveckling och förändring.

Bildning och kunskapsutvecklingVärnandet av samtalet har jag gjort till min livsuppgift. Och det kommer jag att fortsätta med. Det är så jag använder mina förvärvade kunskaper och kompetenser. I samtal vill jag vara, alltid. Samtal är kunskapens barnkammare. Debatten däremot är akademins grottekvarn som mal ner motstånd och krossar glädjen i sökandet efter förståelse för den värld vi människor lever i och delar, ömsesidigt. Jag tror på och har kommit att ägna en stor del av mitt akademiska liv åt att främja utbyten av kunskap mellan människor och över gränser. Därför värdesätter jag samtalet, för att det främjar kommunikation mellan människor. Debatten gynnar inte utbyte, främjar inte lyssnande och leder heller inte till den ödmjukhet som är en förutsättning för alla ömsesidigt utvecklande och lärande möten. Ändå går samhällsutvecklingen mot allt mer av debatt och allt mindre av samtal. Debatten förenklar, polariserar och ger den starke fördelar. Debatten framstår kanske som ett effektivt sätt att avgöra vad som är bra kunskap, men det är precis tvärtom: debatten gynnar sådan kunskap som är enkel, uppväcker affekter och underblåser produktionen av mer av samma. Debatter är bildningsfientliga. Att få rätt i en kamp om kunskap är det inte samma som att faktiskt ha rätt, vilket bara kan avgöras i och genom analys av konsekvenserna som går att härleda till handlingarna som utförs med stöd i övertygelsen om att kunskapen är sann och riktig.

En mer samtalsinriktad akademi och kunskapssyn är att föredra, för alla, särskilt om målet är hållbarhet. Frågor som dryftas inom ramen för ett samtal blir bättre och mer ingående belysta än frågor som manglas genom en debatt. Och det är väl det vi vill ha, bättre vetande? Användbar kunskap. Vad ska vi annars med akademin till? Bättre vetande om kultur och levt liv kan man bara få om man arbetar förutsättningslöst och om man utjämnar maktförhållandena mellan dem som deltar i tillblivelseprocessen. Deleuze visar med sin insiktsfulla text om samtalet på möjligheter och vägar fram mot en mer prövande och sökande syn på kunskap.

Man kan alltid invända att vi väljer fördelaktiga exempel, som Kafka – tjeckisk jude som skriver på tyska, Beckett – irländare som skriver på engelska och franska, Luca med rumänskt ursprung och även Godard som är schweizare. Än sen? Det är inte ett problem för någon av dem. Vi bör vara tvåspråkiga till och med inom ett enda språk, vi bör ha ett mindre språk inuti vårt eget språk, vi bör använda vårt eget språk mindre.

Alldeles för mycket tid och möda läggs på att försvara egna ståndpunkter, resultatet av min forskning. Kollegor uppfattas ofta som hot eller konkurrenter, vilket leder till slutenhet och polarisering. Och det i sin tur leder till minskat utbyte, fler debatter och mindre av lyssnande, vilket sätter käppar i hjulet för ny-

68

tänkande och en mer förutsättningslös kunskapsutveckling. Så kan man göra bruk av tanken om att använda sitt eget språk mindre. Inom etnologin funderade man mycket under 1990-talet på detta med hemmablindhet och det utvecklades metoder för att göra sig främmande för det invanda. Bara så får man syn på kulturen. Genom att släppa på kontrollen och ta sig utanför sin trygghetszon. Genom att samtala förutsättningslöst, utan mål eller krav på prestation, kan man skapa fördjupad förståelse för och kunskap om kultur. Och för att uppnå det målet behövs trygghet, tillit och tystnad. Tid för reflektion och en ömsesidig vilja att förstå, att lära och att lyssna på varandra.

Återkommer ofta i tanken till kulturvetares, av omständigheterna, påtvingade dubbla kompetens. Dels måste man leva och verka ute i samhället, på samma premisser som alla andra, dels måste man utveckla en analytiskt abstrakt förståelse och konstruera verktyg för att se och förstå kultur. Det leder till dubbel kompetens och bara så kan man uppnå kunskap om det som förenar oss människor. Genom att ständigt växla perspektiv. Genom att omväxlande träda in i och ut ur expertrollen. Kulturvetare gör som i det gamla ordspråket: Talar med bönder på bönders vis och med de lärde på latin. Eller stammar i sitt eget språk, för att tala med Deleuze. Detta är en kompetens som kulturvetare tvingas utveckla för att uppnå kunskap om det man studerar, ett slags tvåspråkighet inom ett och samma språk. Samtalet ligger närmare till hands för humanister än naturvetare där kunskapen mer är av karaktären rätt eller fel (vill vara tydlig med att det inte ligger någon värdering i den typen av påpekande. All användbar kunskap är bra). Humanister och naturvetare har mycket att lära av varandra. Och samtalet är då att föredra framför debatten. Alla inom akademin kan och bör lära av varandra. Det enda som behövs är tid, intresse, öppenhet och respekt gentemot samt förståelse för olika tankestilars olikheter samt en ömsesidig vilja att förstå.

Att vara flerspråkig innebär inte bara att man behärskar flera system där vart och ett i sig är homogent; det är först och främst flykt- och variationslinjen som inverkar på ett system och förhindrar det att på så sätt vara homogent. Man ska inte tala som en irländare eller en rumän på ett annat språk än sitt eget utan tvärtom tala som en främling på sitt eget språk.

Om jag sätter ord på och använder mina kunskaper och min förståelse av naturvetenskapliga forskningsrön kan jag få hjälp att utveckla både dessa kunskaper och mina egna kunskaper, av en som är insatt i ämnet. Och den forskaren får samtidigt en fördjupad insikt i hur hens kunskaper uppfattas och tas emot av en som inte är insatt. Samma gäller för naturvetare, som inom ramen för samtal där allt är tillåtet och inget ska bevisas, kan förmedla sin syn på kultur och få synpunkter på denna av humanister. Ett bra samtal handlar om och främjar ömsesidigt kunskapsutbyte, lärande och gemensam produktion av ny kunskap. Är alla parter bara tillräckligt öppna och nyfikna är en ny akademi och kunskapssyn möjlig. Och på köpet ökar integrationen i samhället genom att det mellanmänskliga kunskaps- och erfarenhetsutbytet ökar. Främjande av kommunikation mellan olika samhällsektorer bryter upp gränser och raserar murar. Om ändå fler vågade och oftare talade som främlingar på sina egna språk.

Proust säger: »God litteratur har skrivits på ett slags främmande språk. Var och en av oss ger varje ord sin betydelse eller åtminstone sin bild vilket ofta är en missuppfattning.

Debatters livsluft är (motståndarens) missuppfattningar. Blottorna hos den andre utnyttjas hänsynslöst. Inom ramen för debatten används det som sägs och görs av motståndaren mycket mer än debattörernas egna kunskaper. Debattens syfte är inte att lära sig något. Seger är allt som räknas. Och det är som bekant segaren som skriver historien och som får förklara varför hen vann, förlorarens synpunkter är efter att debatten avslutats inte värda något. Detta förhållande, denna konsekvens av sättet att arbeta påverkar synen på missuppfattningar och misslyckade försök. Inom akademin är felaktigheter och missuppfattningar tecken på svaghet, vilket hotar kunskapsbygget. Den som kan identifiera detta hos moståndaren och som kan dölja sina egna brister blir en vinnare. Och eftersom den som utsetts till vinnare inte granskas lika hårt som förloraren kommer eventuella missförstånd att sopas under mattan. Förstår man det förstår man att kunskap inte är makt, det är makt som leder till och bestämmer vad som är kunskap. Ingen vill inom rådande kunskapsregim beslås med fel eller avslöjas som någon som missförstått. Klarhet är kungsordet inom akademin. Missförstånd leder till felaktigheter i kalkylerna. Missförstånd och misslyckanden är kanske är problematiska inom naturvetenskap och matematik, om och när man ska räkna på något och där det finns ett och ett enda svar på frågan som ställs och problemet som undersöks. Men kultur går inte att räkna på, kultur är anexakt

69

och vagt till sin natur. Därför är missförstånd gällande kultur och kulturella problem egentligen inget problem. Tvärtom kan det vara första steget mot förståelse. Flyktlinjer betraktas ibland som misstag och avfärdas utan att tid och möda läggs på att undersöka dess eventuella potential och användningsområde. Här kommer jag osökt att tänka på en intervju jag hörde med gitarristen i Rolling Stones, Keith Richards, som talade om skillnaden mellan honom och andra gitarrister. Han sa att en vanlig reaktion när en gitarrist spelar fel är skam, men att han istället försöker se det som en möjlighet: Låt se vad som går att göra av detta. Det låter intressant. Keith Richards är inte ensam om att vårda insikten om att misstag kan vara värdefulla. Ytterst få tankar är helt igenom någons eller unika. Jazzmusikern Miles Davies lär till exempel ha sagt, att utan misstag blir ingenting rätt. Och det är vidare en grundtanke inom jazz, att testa gränser, utmana och upptäcka nya vägar. Alla gör misstag, hela tiden men misstag blir till problem först när man ser på dem som misslyckanden.

Tänk om man även inom vetenskapen kunde förmå sig att oftare betrakta missförstånd och misslyckanden på det sättet, lite mer konstruktivt och öppet sökande. Där har akademin mycket att lära från konst och litteratur.

Men i god litteratur är alla missuppfattningar bra.« Det är ett bra sätt att läsa: alla missuppfattningar är bra, givetvis under förutsättning att de inte är tolkningar utan avser användningen av boken, att de ökar användningen, att de skapar ytterligare ett språk inom dess språk.

Mutationer, för att byta spår, är ett slags missuppfattningar. Mutationer är resultatet av misstag i reproduktionen av genetisk information. Evolutionen drivs framåt av misstagen, inte av exakt överföring av information. När miljön förändras är det bara den som kan anpassa sig som överlever. Där och då spelar styrka och makt en underordnad roll. Det glömmer man lätt och tänker man så kanske missförstånd inom vetenskapen kan uppvärderas. Allt handlar om hur man ser på och vad man gör av det som sker. Att missförstånd per definition alltid är dåliga hävdar bara den som vill kontrollera svaret och som anser sig veta vad som är bäst. Om det gick att på förhand veta vad framtiden bar i sitt sköte vore det okej att resonera och agera så. Framtiden är dock öppen till sin natur och på samma sätt som naturen kan dra nytta av mutationer kan mänskligheten dra nytta av misstag och missförstånd som hela tiden uppstår. Det gäller bara att hitta ett sätt att identifiera dem och att utarbeta metoder för att testa dem i kollektiv handling. Samtal är ett sådant sätt, en metod för kollektiv utvärdering av kunskap och en plats att utvecklas på tillsammans.

En missuppfattning kan leda till något positivt, om den inte uppfattas som ett problem eller tecken på svaghet. Väljer man att se missuppfattningen som ett försök kan man testa resultatet kritiskt och förutsättningslöst. Och då kanske det visar sig vara en konstruktiv möjlighet, en flyktlinje. Detta underlättas om man möts i ett samtal och försvåras i en debatt. Tänker på många av forskningens största genombrott. Det är undantag att de dyker upp där man letar efter dem. Mycket vanligare är det att misstag och misslyckanden leder till framgång. Viagra är det klassiska exemplet. Det är en substans som testades för hjärtat. Erektionerna som rapporterades om var en oönskad biverkning, ända tills någon insåg att det fanns andra möjligheter med substansen än dem man ursprungligen letade efter. Misslyckanden och missförstånd borde bejakas mer inom akademin. Tänk om missförstånd betraktades som möjligheter istället för som problem. Det som kasseras inom en disciplin eller ett akademiskt sammanhang, kanske kan användas inom ett annat område? Kanske kan det där bli till en konstruktiv flyktlinje som leder till ny-tänkande. Ibland behöver man gå vilse för att upptäcka nya och bättre vägar. Men för att inse värdet av misslyckanden och för att göra något konstruktivt av dem krävs en mer uppvärderad syn på utbyten, lyssnande, reflektion och öppenhet. Det krävs fler lyssnande samtal, mer förståelse, tystnad och dessutom tid för eftertanke. Det krävs helt enkelt mer av samtal och mindre av debatt, samt fördjupad förståelse för kulturens och kunskapens inneboende karaktär.

Utveckling genom nedmontering och tillbakagångFörfrämligande är ett begrepp hämtat från teatern, det är en metod för att lära sig se och förstå det invanda på nya, alternativa sätt. Med den nyföddes, ovanes eller gästens ögon blir det lättare att se möjligheter som lätt missas av den som är van och trygg och som känner sig hemma. Ju tryggare man känner sig inom sitt område, desto större risk att man blir hemmablind. Det är allmänt känt inom akademin att ny och

70

revolutionerande kunskap sällan uppnås av meriterade forskare och väletablerade experter. Professorn har blivit professor på grund av att hen vet hur man gör och vad som fungerar. Den som uppnår en position inom akademin har under sin skolning lärt sig vad som går hem och hur man gör karriär. Det är ofta tyst och inte sällan omedveten kunskap som uppnås genom trial-and-error. Den som gör vad som krävs inom den akademiska miljön och som gör det bra gynnas i konkurrensen om medel, tjänster och annat som främjar den akademiska karriären. Men vad som uppfattas som bra förändras över tid och är kulturellt betingat, liksom definitionen av användbar kunskap som beror på vad den ska användas till, samt var och när. Idag, eftersom det ser ut som det gör, tvingas akademiker utrusta sig för debatter, för det är så man gör karriär. Och karriär enligt skolboken tvingas man göra för att få medel för att forska. Risken finns att forskare härigenom blir ovana vid att samtala, eller på grund av hemmablindhet förlorar förmågan att se värdet i ett mer förutsättningslöst utbyte av kunskap. Kultur kan sägas vara resultatet av vana. Det är därför den är så svår att få fatt på och förstå. Man ser inte skogen för alla träd, eller tar som fisken vattnet för givet. Genom att utrymmet för oliktänkande minskar i takt med att forskning och högre utbildning effektiviseras och konkurrensutsätts ökar risken att fler blir allt mindre främmande inför sin vardag. Strävan efter kontroll och de allt mer utvecklade metoderna för kvalitetssäkring som implementeras i allt fler sammanhang i samhället riskerar att leda till att allt fler förlorar förmågan att se kulturen. Det är olyckligt. Förfrämligande hör inte bara hemma på teatern, för den som vill forska om kultur är det en viktig metod för att lära sig se och förstå hur det invanda och självklara blir just invant och självklart.

»God litteratur har skrivits på ett slags främmande språk ...« Det är definitionen på stil. Här är det också en fråga om tillblivande. Människor tänker alltid på en framtid i storhet (när jag blir stor, när jag får makt...). Medan problemet handlar om ett mindretillblivande: inte låtsas, inte vara barnslig eller härma barnet, galningen, kvinnan, djuret, den som stammar eller främlingen utan bli allt detta för att kunna uppfinna nya krafter och nya vapen.

Mindretillblivanden är vad utveckling och ny-tänkande handlar om. Ingen kan bli makthavare eller överordnad, i eget namn. Det är något omgivningen tillskriver en. Makt och inflytande är något man får. En konsekvens av kollektiva överenskommelser. Kungen bestämmer aldrig, hur gärna han själv än vill, över sitt eget öde, annat än på ett högst personligt plan. Kungen görs till kung av folket. På samma sätt som en professor utses av kolleger till intellektuell ledare, eller twittrare och bloggare når ryktbarhet via sina följare och genom att dessa delar och sprider texterna och tankarna. Den som nått toppen av en pyramid, oavsett vad den är uppbyggd av eller vad det handlar om, kan bara bli mindre. Hens betydelse och inflytande kan bara minska. Från toppen finns bara en väg, neråt. Detta är en tanke som Deleuze utvecklar och ofta återkommer till. Medveten tillblivelse handlar enligt Deleuze alltid om mindreblivande, om att synliggöra makt. Vill man verka för förändring bör man göra det genom att sprida makten, inte genom att koncentrera den. Debatten riktar makten och premierar polarisering. Samtalet sprider och fördelar makten, vilket är ett exempel på mindreblivande i praktiken. Innebörden i begreppet människa kan också förstås på detta sätt. Ett alternativt sätt att bli människa är att undvika makt, genom att sträva efter mindreblivanden. Makthavaren som ser sig som den människa hen är, mannen (det vill säga normen) som ser sig som den könsvarelse han är, människan som ser sig som det djur hen är, djuret som ser sig som den materia det ytterst är, eller materien som gör sig medveten om att den egentligen består av molekyler. Och så vidare. Det handlar om att medvetandegöra livets och tillvarons skalnivåer och kulturens emergens. Det är ett slags förfrämligande som kan leda till fördjupad insikt om vad makt innebär, och vilka konsekvenser den har och vad den gör med människor och kultur. Insikt om mindreblivanden och tekniker för förfrämligande behövs för att förstå kultur.

Kultur och samhällen består av sammansättningar. Det som finns i världen och som gör skillnad är multipliciteter, sammanhållna helheter. Genom fördjupad insikt om dessa tillvarons utgångspunkter och förutsättningar skapas möjligheter till bättre vetande. Jag och du är ett par, vi tillsammans med andra är en grupp, och grupper bygger samhällen, länder, världsdelar och ytterst mänskligheten, livet på jorden. Tillsammans med materia, teknologi och tankar skapas kultur och sammanhangen som allt och alla är delar av. Skalnivåer är vad vi har att göra med, sammansatta och mer eller mindre tillfälliga, föränderliga helheter. Jag är jag så länge som mitt kött och blod samt tankar och minnen är någorlunda intakta, sedan upplöses det som är jag och beståndsdelarna skingras och blir delar i andra helheter och sammanhang. Ingen människa är en ö och ingen tanke är isolerad.

71

Samtal om vad det innebär att vara människa kan blottlägga sådana samband, och det kan i sin tur leda till fördjupad förståelse för samhället och människoblivandet. Och ökad förståelse för individens obetydlighet i de större sammanhang som människor ingår i och blir till genom är en förutsättning för eller i alla fall en hjälp på vägen mot insikt om vad kultur är och hur kultur fungerar. Lite ödmjukhet, helt enkelt. Samtalet främjar det, till en ringa kostnad. Priset för att ställa upp i en debatt är däremot högt, och vinsten osäker.

Lärande samtal, och betydelsen av glädje i sökandet efter kunskapSamtalet är sorgligt underskattat och underutnyttjat som verktyg för att nå kunskap. Överallt debatteras det. Trots att debatten inte ger någon kunskap utöver den som förs in i processen. Experten tvingas av den akademiska debattfrämjande kultur hen verkar i att skärpa sig till max och noggrant kontrollera sina uppgifter, för att stå väl rustad inför motståndet, för att överhuvudtaget få möjlighet att dela med sig av sina vetenskapligt grundade tankar och rön. Hen kommer i debatten aldrig att kunna röra sig utanför planen och det på förhand givna, utan att riskera att förlora sitt anseende. Debatten sätter härigenom ett tak för vetandet, för det är ett stängt och strikt kontrollerat forum. Debatten och experten är två sidor av samma sak, samma andas barn. Det handlar om sidoeffekter av sökandet efter kontroll, om konsekvenser av människors begär efter att veta. Det ena går inte att få utan det andra. Kultur är en helhet.

Samtalet utgår från en annan syn på kunskap, ett mer ödmjukt oreserverat och sökande synsätt. Samtalets fördel är att det istället för begränsande tak mer utgör ett slags golv för kunskapsutvecklingen – uppåt och utåt finns inga begränsningar. Rätt använd blir den samlade kompetensen och kunskapen som samtalsparterna gemensamt förfogar över större än summan av delarna. Ingen vet vad som kommer att bli resultatet av samtalet eftersom alla uttalanden, tankar, hugskott och vilda idéer är tillåtna. Den viktigaste egenskapen i ett samtal är förmågan till kritiskt tänkande. Ovissheten är själva tjusningen med att samtala, inslagen av obestämbarhet och upptäckarglädje är inget problem, tvärtom. Samma gäller för kulturen och samhället, som också kännetecknas av en fundamental öppenhet. Lite mer glädje i livet skadar inte, det främjar dessutom hälsan och är en förutsättning för uthålligheten i tänkandet.

Att tänka tillsammans är bättre än att tänka på egen hand, oavsett hur klok man är och hur mycket kunskap man förfogar över och kan använda. Fler än en, men färre än många (det blir inget samtal om för många röster skall samsas om utrymmet) kommer alltid längre än en aldrig så meriterad och klok expert som arbetar på egen hand. Bevisen på detta är överväldigande, många och starka, och det talas allt oftare i nobelpristider om hur begränsande och missvisande det är att bara kunna dela ut priset till maximalt tre forskare. Alla vet att det oftast är fler som bidragit, men dessa bortträngs och deras insatser tystas av statuterna för priset. Formens makt över innehållet är stor. Sökandet efter kontroll är djupt mänsklig och det går inte att bara förkasta detta inslag i helheten rakt av. Vill man förstå kultur och förutsättningar för förändring bör man snarare försöka förstå vari begäret bottnar, vad det står för och vilka konsekvenser det ger upphov till i praktiken. Bättre kunskap om hur människor fungerar, enskilt och kollektivt, behövs och är angeläget, för att optimera möjligheterna att skapa bättre vetande och ett mer hållbart och integrerat samhälle. Forskare är också människor, på gott och på ont. Dags att inse det och förhålla sig till den insikten.

Det är som med livet. Där finns det ett slags tafatthet, en bräcklig hälsa, svag fysik, livligt stammande som kan vara charmen med en viss person.

Livet och kultur kan liknas vid och fungerar som ett slags samtal. Kunskapsutveckling är ett arbete utfört av människor, för människor. Man blir glad av att samtala, eller i alla fall blir jag det. Debatter ger möjligen och i bästa fall vinnaren en temporär lyckokänsla. Ofta handlar det dock om skadeglädje, vilket inte är positivt. Den starke blir ensam. På toppen blåser det hårt och konkurrensen i ett strikt hierarkiskt system är stenhård. Samtal däremot stärker gemenskapen och ökar integrationen. Delad glädje är dubbel glädje. Det är absolut som med livet, samtalet, kultur. Enade står vi starka, tillsammans. Söndrade faller vi alla, var och en för sig. Samtal som fungerar är charmiga, just för att de ibland är tafatta och för att där finns plats och utrymme även för svaghet och osäkerhet. Tvärsäkerhet är sällan charmigt.

Charmen är källan till livet liksom stilen är skrivandets källa. Livet är inte någons levnadshistoria, de som inte har någon charm har inget liv, de är som döda. Men charmen gör inte alls en person. Det är

72

det som får grepp om människan, liksom lika många kombinationer och unika tillfällen, som den här kombinationen har dragits fram ur.

Samtalet är en källa att ösa ur, en gemensam resurs i mänsklighetens kollektiva sökande efter ny och användbar kunskap. Kommunikation, utbyte och kritisk granskning av en mångfald olika försök, det är så som vetande växer. Utan glädje i sökandet och känslan av lycka i upptäckten av något som fungerar finns ingen kunskap. Det uppstår heller ingen förändring, finns inget liv. Glädjen räcker emellertid inte. Lusten att lära ger i sig ingen kunskap. Den är däremot en förutsättning för att det skall vara mödan värt att anta utmaningen och orka söka svar och fördjupad eller ny kunskap. Charmen och glädjen i vetenskapen är ett villkor för byggandet av ett samhälle som vilar på akademisk grund. Och samtalet hjälper oss både att förstå sammanhangen vi lever i och underlättar arbetet med att dra fram nya och oväntade kombinationer, vilket leder till utveckling. Debatten handlar bara om målet. Vägen mot bättre vetande är det enda mål som behövs, och det nås aldrig.

Att tänka är att kasta tärningSamtalet som modell för vetenskap, kultur och samhällsutveckling hjälper till att hålla vägen i fokus. Tänkande är inte en kamp om kontroll, makt och säker kunskap, det är ett slags förhandling där det man anser sig veta ständigt prövas mot omgivningens förutsättningar och kloka samt kritiskt men välvilligt lyssnande, kollegor. Vetande uppnås genom ständiga försök och revideringar, det handlar om sökande, hela tiden på gränsen till misslyckande, och alltid i relation till en föränderlig värld med ständigt nya problem och utmaningar. Tärningen är ett bra redskap i arbetet med att förstå tänkande.

Det är ett tärningskast som nödvändigt är vinnande, eftersom det helt bejakar i hög utsträckning slumpen i stället för att stycka sönder den, förvanska den eller göra den sannolik.

Samtalet kan förstås som en tärning kastad upprepade gånger. Rätt som det är, utan att någon kan förutsäga när eller hur, finns den där, en kombination som fungerar. Just där, just då. Poängen är att det i ett samtal inte spelar någon roll vem som kastar tärningen eller hur den kastas. Det är utfallet och dess eventuella användningsområde som är det centrala, i kombination med kompetensen att förstå vad som fungerar. Plötsligt finns den bara där, lösningen. En flyktlinje som det gäller att dra nytta av. Och eftersom det är så här som verkligheten fungerar är det bättre att lära sig identifiera flyktlinjer där och när de dyker upp, än att kämpa om makt och inflytande, söka efter en enda best practice eller försöka bevisa sanningar. Tärningen är ett verktyg att tänka med. Det krävs ett moment av slump för att ny kunskap skall uppstå. Ny kunskap är sådan kunskap som man inte visste fanns innan den upptäcktes. Vet man vad man letar efter vore kunskapen inte ny. Accepterar man slumpen som ett inslag i sökandet efter kunskap får man ödmjukhet och öppenhet på köpet, vilket ökar chansen att man lyssnar mer på varandra och att man inser värdet av samtal.

Snart sagt alla banbrytande kunskaper och uppfinningar är antingen vidareutvecklingar av andras tankar eller resultatet av misslyckanden där man trots allt insett att det fanns annan potential än den man först trodde. Därför är det av avgörande betydelse att lägga stor vikt vid sammanhanget som kunskapen relaterar till. Vem skall ingå i samtalet? Var skall man vara? Vilka regler skall man hålla sig till? Sammanhanget och förutsättningarna är det viktiga, utgångspunkterna och stödfunktionerna. Målet och innehållet måste dock vara öppet. Vägen fram är viktigare. Ibland kan det finnas en poäng med att bara överlåta till slumpen vem som bjuds in i samtalet, och vad det ska handla om. Helt ny kunskap går ändå inte att planera för, den uppstår när tiden är mogen och tillfället så medger. Detta går på tvärs mot hur man brukar se på kunskapsutveckling och utmanar även intuitionen, som säger att vägen fram går via koncentration och specialisering. Ibland leder det sunda förnuftet tanken i fel riktning och då kan det vara bra att ha ett verktyg som riktar om flödet. Så ser jag på tärningen: ett utmärkt tankeverktyg för att förstå vad samtalet handlar om och kan användas till.

Genom varje bräcklig kombination bekräftas också livets kraft som saknar motstycke så starkt, envist och ihärdigt i människan. Det är underligt hur stora tänkare lever en osäker tillvaro, har vacklande hälsa och samtidigt upphöjer sitt liv till ett tillstånd av absolut kraft eller »stor Hälsa«. Det här är inga människor utan deras egen sifferkombination.

73

Den starke får ofta rätt, men det betyder inte att hen har rätt, eller att det som förs fram som det sanna och riktiga fungerar. Ändå tenderar man att lita på den som är mest säker, den som har störst makt. Det är så människor och makt fungerar, och förstår man det förstår man också att debatten är maktens redskap. Debatten skiljer ut, trycker ner och ger vinnaren inflytande och tolkningsföreträde. Samma tankefel återfinns i vissa tolkningar av evolution, inom socialdarwinism till exempel, där man tänker sig att det är den starke som överlever. I själva verket är det den mest lämpade, och det kan i vissa sammanhang handla om styrka, men oftast handlar det om andra kvaliteter.

Att tänka stort, konstruktivt och radikalt nytt är svårt. Oerhört svårt. Så pass svårt att även de som anses bäst har problem att nå upp till kraven. Detta vet de flesta, om man tar sig tid att reflektera lite. Bra och användbar kunskap är oftare ett resultat av samarbete än frukten av ett genis tankemödor i ensamhet. Frågan är om det ens finns genier, i ordets etymologiska mening; en solitär, autonom tänkare. Oftare handlar kunskapsrelaterade framgångar om makt. Kan man bara få det att se ut som en genialisk lösning, som ett resultat av en människas (läs: mans) verk är man i hamn. Och den som en gång har lyckats med det konststycket är i hamn karriärmässigt, för hen erhåller då epitetet expert. Experters ord väger alltid tyngre än andras, vilket ger experterna rätt, ofta även i frågor som ligger långt utanför deras kompetensområde. Men att tänka och agera så i sökandet efter kunskap är att stirra sig blind på formen, och låta den vara överordnad innehållet. Vad fungerar bäst om man vill bygga ett hållbart samhälle, fina former och utanverk? Eller ett innehåll som faktiskt svarar upp mot behoven som finns i samhället och som fungerar för att lösa utmaningarna man står inför? Livet är ett grupparbete och alla deltar i det gemensamt, liksom kultur och kunskap. Att leva och interagera med andra inom ramen för kultur är att kasta tärning. Sökandes efter mening famlar människorna blint genom livet och vardagen är fylld av chansningar och försök. Hur man lyckas och vad man kan uppnå bestäms av kvaliteten i kunskaperna och kompetenserna samt djupet av erfarenheterna som var och en och alla tillsammans förfogar över. Slumpen spelar en minst lika stor roll för utfallet som människors intellektuella förmåga. Ingen enskild del styr över helheten. Kulturen är sådan till sin natur. För att främja hållbarhet behövs det samtalas mer och debatteras mindre, inte bara i akademin utan i skolan och samhället som helhet.

Kunskap är som kultur: komplexFramtiden är öppen och skapas genom icke-linjära processer av ömsesidig tillblivelse, den finns först när den omsätts i handling. Liksom samhället skapas framtiden genom ömsesidiga, oöverblickbara, komplexa tillblivelseprocesser. Det är utgångspunkten. Accepterar man detta blir frågan inte vad som kommer att hända, utan hur man kan förbereda sig på bästa sätt för olika mer eller mindre troliga utfall. Strategin för att hantera situationen bör handla mindre om kontroll och mer om anpassning och följsamhet. Därför detta fokus på samtal och uppmärksammande av slump. Därför tärningen som verktyg. För att rikta fokus på det som är här och nu och för att påminna om att vad som helst inte kan hända som ett resultat av slumpen. Intuition och förnuft är bra att ha och ska så klart användas, men det är farligt att lita blint på något sådant. Det är farligt att bortse från affekter och människans irrationella sidor, som är en oundviklig del av helheten. Ibland måste man bryta mönster, hitta nya vägar och söka sig fram i okänd terräng. Det är en del av charmen och tjusningen med livet, kultur och kunskapssökande.

Charm och stil är inga bra ord, man borde hitta andra och ersätta dem. Det är samtidigt charmen som ger livet en icke-personlig kraft, vilken är större än den enskilde individen och stilen som ger texten ett yttre syfte som överskrider det som skrivits.

Kunskapen är alltid större och viktigare än dess förmodade upphovsman. En artikel som visat sig framgångsrik i kampen om utrymme i den prestigefulla och högt rankade tidskriften är värdelös, oavsett hur klokt innehållet är, om kunskapen inte omsätts i handling ute i samhället. Samtalet är att föredra framför debatten, för det hjälper deltagarna att se och förstå, hantera och försöka förändra. Samtalet kräver ömsesidig omsorg om klimatet och att man lyssnar på varandra. Detta är bristvaror i samhället idag, där kampen om sanning, sökande efter kontroll och jakten på effektivitet präglar vardagen. Ingen äger samhället, kultur eller kunskapen, det är allas angelägenheter. Det behövs metoder och strategier för att hantera detta tillstånd av öppenhet och osäkerhet. Samtalet är ett förslag. Det blir vad vi gör det till, gemensamt.

74

Och det här är samma sak: texten har inget syfte i sig själv, just därför att livet inte är något personligt. Textens enda syfte är livet, genom de kombinationer som den drar fram.

Vetenskapliga texter, eller filosofiskt resonerande texter som denna, är värdelösa i sig själva. Det viktiga, det som ger texten och tankarna eventuellt värde, är kombinationerna som kan dras fram ur den komplexa härva av samband och motstridigheter som livet ger upphov till. Handlingarna som utförs som ett resultat av mötet mellan textens innehåll och dess läsare är vad som ger texter och vetande värde, konsekvenserna av det som sägs i vetenskapens namn. Enskilda forskare, experter eller genier väger lätt som fjädrar i sammanhang där kunskap blir till. Kunskap är noll och inget utan kollektiv handling. Vetenskap handlar om att välja väg och kunskap är det verktyg man har för att avgöra vilken väg som är bäst. Kultur är det sammanhang som bestämmer vad som ska erkännas som vetande och vad som fördöms som tvivelaktigt. Kultur är gemensamma block av tillblivelse.

Det är motsatsen till »neurosen« där livet just oupphörligen stympas, förnedras, görs personligt, kränks och där texten görs till sitt eget syfte.

Debatten är som neurosen, ett tillstånd av skräck för att bli trampad på. Därför stänger debatten in och förminskar. Därför hindrar den utveckling och konstruktiv förändring. Samtalet är något helt annat. Samtalet öppnar upp och bjuder in. Samtal ger alla en röst och erbjuder tröst och förströelse under väntan på att konstruktiva flyktlinjer skall uppstå ur den fruktbara mylla man gemensamt skapar genom att interagera.

Nietzsche, motsatsen till den neurotiske och en levnadskonstnär med bräcklig hälsa, skriver: »Ibland verkar det som att konstnären, och i synnerhet filosofen bara är en slump i sin tid... När han dyker upp gör naturen, som aldrig hoppar över något, ett unikt skutt, och det är ett glädjeskutt, därför att naturen känner att den för första gången har nått målet och förstår där att genom att leka med livet och tillblivandet fick den att göra med en alltför svår motståndare. Upptäckten får den att lysa upp och en mild kvällströtthet, det som människorna kallar för charm, vilar över dess ansikte.«

Jag var på konferens för ett tag sedan. Och det var en synnerligen givande tillställning, fylld av klokskap och kommunikation, lyssnande och samtal. Inga debatter, vad jag såg. Ovanligt, men där fick faktiskt alla plats och allt som sades behandlades som potentiellt värdefullt. Den konferensen hade charm. En unik charm för att vara en akademisk tillställning. Behöver sådana upplevelser för att orka fortsätta. Och det stärker mig i övertygelsen om det konstruktiva i att samtala. Det kostar emellertid på att försöka driva frågan om fler och mer samtal i den akademiska världen. Det är inte meriterande att koncentrera sig på innehåll i en kontext där yta, pengar och publikationer är allt. Men jag gör inte det som gynnar min karriär, om det inte samtidigt leder till ökad kunskap, bättre vetande och fördjupad insikt. Om fler tänker så och agerar i enlighet med sådana tankar är en annan akademi, ett annat samhälle, möjligt. Därmed inte sagt att det går att styra förändringen av kultur i en specifik och på förhand definierad riktning. Kultur fungerar inte så och det är inte kulturvetenskapens uppgift att styra förändring. Men om tillräckligt många människor vill något, är överens och agerar i enlighet med sin gemensamma vision finns inget som kan stoppa förändringens riktning.

Ensam, tillsammansFör ett tag sedan befann jag mig på Landvetter och Arlanda, bland uppkopplade och mobilkommunicerande affärsresenärer. Jag upptäckte att de pratar ett språk jag inte behärskar, ett företagsspråk som gått mig förbi, och insåg hur fort allt förändrats. Det var som att kastas ut i en okänd värld. Och då studerar jag ändå kultur. Men ingen kan vara allestädes närvarande och ha insikt i allt. Kulturvetenskap handlar om att forska om och försöka förstå aspekter och delar av kultur. Dessutom handlar forskningen mer om kultur som fenomen, än om detaljerna och dess specifika uttryck. Där i flygplatsernas vänthallar insåg jag hur isolerad man egentligen är som forskare. Alla i dagens samhälle, inte bara akademiker, är isolerade. Fast alla är isolerade och ensamma, så att säga gemensamt, och även när man är tillsammans. Det var strömavbrott på Landvetter och alla plan var försenade. Varje gång det händer, och det händer ofta i dessa dagar, blir det tydligt hur ohållbar infrastrukturen är. Strävan efter kontroll och sökandet efter Sanningen är fåfäng. Effektiviseringshetsen gör att marginaler och mellanrum jagas med blåslampa och elimineras i så hög grad som möjligt, utan tanke på konsekvenserna för helheten. Ju mer vi specialiserar oss desto mer isolerade blir vi, och desto mindre blir

75

samsynen. Detta gör allt fler allt mer beroende av experter och det blir också svårare att förstå kulturen alla lever i och är med om att skapa.

Människan, kultur och kunskapsutveckling är sociala och delade fenomen. Även om vi ser oss som autonoma är vi beroende av varandra för vår gemensamma överlevnad. Hastigheten och kraven på prestation i dagens samhälle gör det emellertid svårt att vara närvarande i nuet, vilket krävs för att se och förstå helheten, och det gör det svårare att skaffa sig tid och utrymme att uppleva och vara i tystnad, svårt att finna ro att vila. Samtalet håller på att bli obsolet, vilket gör det ännu svårare att få perspektiv. En ond cirkel. Reflektion och kritiskt tänkande är nödvändigt för att se kulturen som annars lätt ter sig gäckande och undflyende. Utan marginaler finns ingen chans att nå hållbarhet. Marginaler och tystnad är lika viktigt för kunskapsutvecklingen som vetande och sanningar. Utan insikt om dessa kulturens och tillvarons elementa är det lätt att låta allt flyta på, i ökande takt. Utan reflektion och eftertanke är det dessutom svårt att se förändring och också lätt att bländas och förföras av experter som med myndig stämma och säkerhet talar om hur det är. Och lätt att få för sig att debatten är det mest effektiva sättet att avgöra kunskapsrelaterade tvister.

Tankarna vandrar och det låter jag dem göra, för detta är ett samtal. Tänker på ett seminarium jag var med på för ett tag sedan. Tänker på hur oense vi var om hur man ska se på och läsa boken vi jobbade med och försökte förstå. Det var ett bra seminarium, mer präglat av samtal än debatt. Det rådde delade meningar om innehållet. Samtalet blev därför polariserat vilket skärpte samtliga deltagares uppmärksamhet. Jag försvarade boken medan några uttryckte tveksamhet över innehållet. En tveksamhet som jag menade bottnade i att man inte förstått, men det var min åsikt. Jag beskriver här min upplevelse av seminariet och min tolkning som går ut på att det är svårt att tänka nytt, speciellt om det nya inte sticker en i ögonen för att det är uppenbart. Det nya med Material Feminism (Alaimio & Hekman (red.) 2008), som vi diskuterade, är just att författarna inte går i polemik. Tvärtom visas genomgående stor uppskattning för tänkarna på vilkas axlar man står. Boken, som jag varmt kan rekommendera, innehåller en rad artiklar som alla har det gemensamt att man anlagt ett nytt perspektiv på detta med kroppslighet och materialitet, för att undersöka problem som feminismen brottats med länge på nya men inte revolutionerande nya sätt. Deleuzes och Guattaris ande svävar över texterna, deras teoretiska perspektiv och tankeredskap används där på olika sätt för att säga något nytt om könade kroppar, om makt och om sammanhang bestående av mer/fler än människor. Det nya, som jag ser på saken, är att man tänker framåt om vad som behövs för att verkligen kunna göra skillnad och jobba konstruktivt med frågan om jämställdhet och andra maktordningar på ett mer samtalsinriktat sätt. Det nya är att man inte för fram en ny fräck och revolutionerande teori om hur det är, som är tänkt att bryta med nuvarande paradigm, utan att man faktiskt använder kunskaperna som finns och utarbetar mer användbara verktyg för att förstå en värld som samtidigt är både materiell och immateriell. En värld där alla gränser är flytande och där det enda som är konstant är förändring och tillblivelse. En värld där människor och materia samproduceras. Där biologiska och kulturella aspekter av kön ömsesidigt påverkar varandra i samma process av tillblivelse. Låt oss jobba konstruktivt med det vi har, hör jag författarna säga. Låt oss gemensamt använda alla verktyg vi har till vårt förfogande och låt oss tillsammans undersöka hur verktygen kan användas. Låt oss samtala. Det är budskapet jag finner mellan raderna i boken. Det var också vad jag försökte förklara under seminariet, med varierande framgång. Med ledning av reaktionerna från övriga i seminarierummet och liknande reaktioner från andra tidigare, inser jag hur svårt det är att ta till sig sådana tankar, dels för att det är ett helt nytt sätt att argumentera, dels för att det i grund och botten är så enkelt. Och det är detta jag tror drabbar Deleuze. Det är där problemen uppstår, för han tänker nytt med hjälp av det som redan finns och anlägger nya perspektiv på det som är välbekant. Inte för att presentera nya och revolutionerande rön, utan för att uppmana till fler hållbara handlingar. För att främja samtal och fokusera på det väsentliga: kunskapen, innehållet och konsekvenserna.

När man arbetar är man oundvikligen totalt ensam. Man kan inte bilda skola eller vara en del av en skola. Det finns bara arbete i mörker och underjord.

Jag är inte intresserad av att bilda skola, vill heller inte vara en del av en skola. Behöver inga lierade. För att vinna en debatt behöver man lierade, men ett samtal fungerar bättre och ger mer om dem man samtalar med är olika och tänker på alternativa sätt. Jag lärde mig massor av seminariet om Material Feminism. Min förståelse för motståndet och tankeknutarna som måste lösas upp innan man kan närma sig en förståelse för Deleuzisk filosofi fördjupades. Och min förståelse för sådant jag redan visste ökade. Det händer sällan när

76

man tvingas in i en debatt, men det händer ofta i samtal där det är högt i tak och där man lyssnar. Överens måste man inte vara, det är aldrig målet eller poängen med samtal. Utbyte av tankar däremot, ömsesidigt utbyte och lyhördhet, är samtalets syfte.

Vetenskap är sökande efter kunskap och arbete med det som fungerar, oavsett vad ”det som fungerar” är eller kommer ifrån. Då kan man inte liera sig eller bilda skolor. För allt sådant stänger tanken och riktar uppmärksamheten inåt. Kontrollerar och nivellerar. Skolor utvecklas allt för ofta till hierarkier, och det leder till debatter, som leder till att makt går före rätt. Ser man så på världen är det lätt att känna sig utsatt, lätt att se motstånd även där det inte finns något. Lätt att mobilisera och ta till vapen. Lätt att bli paranoid och gå i försvar. Inom den akademiska världen, så som den ser ut och är organiserad idag, kastar man allt för lätt och allt för ofta ut barnet med badvattnet. Kunskapsmålet håller på att tappas ur fokus av olika anledningar. Idag håller annat på att bli viktigare. Antalet publiceringar, till exempel, eller storleken på forskningsanalagen. För det är vad som mäts och jämförs och det är vad som krävs för att kunna hävda sig i konkurrensen. En annan akademi är möjlig, en mer öppen och prövande akademi där det samtalas mer, som är arrangerad på ett sådant sätt att möjligheterna för konstruktiva möten över (ämnes)gränser är så stora som möjligt. En mer nyfiken och mindre bevakande akademi. En akademi där alla kan och får växa tillsammans och där kunskapen är i centrum.

Men det är en ensamhet som är synnerligen befolkad, inte av drömmar, dagdrömmerier eller projekt utan av möten.

Bara den som är ensam, och som varken har något att försvara eller förlora, kan vara fri i tanken. I kunskapssökandet är man ensam. Ensamhet innebär emellertid inte isolering. Alla är ensamma, men vi är det tillsammans. När den planerade resan avbryts, som till exempel på en flygplats när strömmen går och inget följer schemat, tvingas man inse hur mycket vi människor behöver varandra och hur hjälplös man är på egen hand. Avbrott och missöden är bra på det sättet, för de manar till eftertanke. Liksom tystnaden, mellanrummen mellan intensiva perioder av arbete. Där och då uppstår flyktlinjer som kanske kan erbjuda oväntade lösningar på problem. Men för att komma dithän behöver vi lyssna på varandra. Vi måste inse betydelsen av att växla mellan ensamhet och gemenskap. Vi behöver arrangera mer för tystnad och planera in marginaler och mellanrum, räkna med tid för återhämtning. Annars kan ny och användbar kunskap inte upptäckas och spridas. Om parterna tvingas oroa sig för att någon annan ska ta till orda eller lägga beslag på utrymmet och tiden som lämnas obeaktad motarbetas det som skulle kunna leda till bättre vetande. Kulturvetenskapliga insikter är sköra och ibland behöver man vara ensam för att inse det och för att förstå att vi människor både behöver och är utelämnade till varandra. Ett avbrott eller ett misslyckande, oväntade mellanrum och ovälkommen, oplanerad väntan kan vändas till en fördel. Kan, om man vill och är öppen för möjligheten.

Mellanrum, möten och förmåga att göra skillnadDen som söker kunskap måste stå i ständig kontakt med omvärlden. Jag må vara ensam under skrivprocessen, men det är en befolkad ensamhet. En ensamhet fylld av möten med potential att förändra. Omgiven av böcker som jag är vid min skrivplats saknas inte samtalspartners. Ryggarna som möter min blick när jag höjer den väcker minnen och håller minnet av innehållet vid liv. När jag sveper med blicken över raderna med böcker får jag inspiration. Och det är vad jag behöver och ständigt söker. Uppslag och konstruktiva exempel som kan användas för att visa på möjligheter och finna vägar fram. Världen är en komplex helhet som består av både vägar fram och av hinder, det handlar inte om antingen eller. Det handlar om vilket perspektiv man väljer och hur man närmar sig helheten som man är en del av och följaktligen bara kan studera inifrån. Man kan känna sig ensam, men man är det inte. Ingen människa är en ö.

Deleuze kommer mig till mötes, för att det är så jag väljer att läsa hans texter. Han får mig att känna mig välkommen och inbjuden i ett samtal. Fast han inte lever. Men hans texter lever vidare. Min text är också ett slags samtal, ett upprepat kastande av en tärning. När jag skriver vet jag inte på förhand vad mötet med hans text ska resultera i för tankar hos mig, om min samtid och sammanhangen som jag finns och verkar i. Kastar mig bara ut i samtalet med texten han lämnat efter sig, i trygg förvissning om att jag kommer att hitta något. Om det är bra och konstruktivt eller dåligt och oanvändbart avgör inte jag. Hur min text, mitt samtal med

77

Deleuze, skall tolkas och vad resultatet kan användas till avgörs av dig som läser denna bok och som bjudits in i ett samtal kring innehållet. Det är i alla fall min strävan och önskan att du som läsare känner dig inbjuden i samtalet. Läsning är ett slags möte och som i alla möten är upplevelsen delad. Jag kan inte bestämma hur du ska ta till dig eller förstå min text. Som författare kan jag bara anstränga mig och hoppas. Vad som händer i mötet, mellan, bestämmer ingen av oss. Inte på egen hand, för i mellanrummet är det slumpen som fäller avgörandet.

Ett möte är kanske samma sak som ett tillblivande eller ett förbund. Det är ur djupet av den här ensamheten som man kan vara med om vilket möte som helst. Man träffar på människor (ibland utan att känna dem eller någonsin ha sett dem), men även rörelser, idéer, händelser, entiteter. Varje ting har sin egen benämning, men det ordet betecknar inte alls en person eller ett ämne. Den betecknar en effekt, en sicksacklinje, något som passerar eller händer mellan två som vid en potentialskillnad: »Compton-effekten«, »Kelvin-effekten«.

Effekter. Skillnad. Fokus på det som främjar förändring som har med ökad jämställdhet, mångfald och hållbarhet att göra, det är förutsättningarna för den typen av förändring som är kulturvetenskapens uppdrag. Och att skriva och läsa eller att föreläsa och lyssna handlar om att mötas. Möten och samtal leder till ömsesidigt producerad kunskap och förståelse, som kan användas för att främja gemensam tillblivelse i en riktning som de flesta är överens om är önskvärd. Vetenskap handlar för mig om samtal och ömsesidiga utbyten av kunskaper. Anföranden och föreläsningar får inte handla om överföring av information. Ingen kan någonsin veta vilka flyktlinjer som kommer att dyka upp under ett möte eller i ett samtal. Ingen kan veta vad av det som sägs som kommer att haka i och ge upphov till effekter, handling och förändring. Min roll som lärare och föreläsare är att arrangera för tankeutveckling, att leverera verktyg att tänka själv med hjälp av, att försöka skärpa uppmärksamheten och främja förmågan till kritiskt tänkande. På samma sätt som Deleuze hjälper mig att öppna upp och se världen och kulturen som tillblivelser och ständiga upprepningar av skillnad försöker jag alltid inta den rollen när jag talar offentligt och när jag skriver i olika forum. Jag lär mig också saker genom att tala, genom att samtala.

Vi sade samma sak angående tillblivandena: det är inte en term som blir den andra, utan var och en som möter den andra, ett enda tillblivande som inte är gemensamt för båda, eftersom de inte har någonting med varandra att göra, men som är mellan båda, som har sin egen riktning, ett tillblivandeblock, en a-parallell utveckling.

Något sådant vill jag skapa, ett sådant klimat. En stämning i rummet som har potential att leda till förändring. Jag vill inte predika, jag vill lära. Och det underlättas om man ser på det som sker och det man får vara med om som möten, a-parallell utveckling, tillblivandeblock. Jag talar och föreläser inte för att jag skådat ljuset, inte för att förmedla sanningar. Är inte intresserad av den typen av uppmärksamhet. Vill inte bli bemött som expert, för det är inte så jag ser på kunskap. Jag talar, föreläser och skriver för att försöka göra skillnad, ensam, men ändå tillsammans. För att världen, kultur, samhällen blir till genom interaktion. Det jag förmedlar och talar/skriver om är verktyg som kan användas för att uppnå förståelse och arbeta med förändring. Det viktiga är emellertid inte jag och det jag har att säga, det är effekten av det som blir sagt. Det som händer i mötet, i mellanrummen.

Just så är det, det dubbla infångandet, getingen OCH orkidén: inte ens något som kunde vara i den ena eller något som kunde vara i den andra, även om det skulle förväxlas, blandas ihop, utan något som är mellan båda, utanför båda och som löper i en annan riktning.

Mellanrummen, det är där det händer. Ingen kan veta vad som kommer att fungera i framtiden. Det enda man kan veta är vad man gör. Vi är individer, separata kroppar, men utan kultur och allt annat som delas är vi inget. Ensamhet är ett märkligt ord på det sättet, eftersom människan är en kulturvarelse är även ensamheten fylld av möten. Det gäller bara att lära sig se och förstå att det är så kultur fungerar. Kulturen tar sig via språket, som är kollektivt, innanför huden på oss och präglar oss långt innan vi är medvetna om vår egen person. Språket formar tankar och används även i ensamhet. Språket är ett slags dubbelt infångande. Människan är språket och språket är människan. Den som slutar kommunicera upphör i någon mening att vara människa. Om den som förlorats i till exempel demens fortfarande bemöts som människa är det av

78

sentimentala skäl, för att man minns ord som hen uttalat och tankar som förmedlats av den kropp som nu bara överlever i biologisk mening. Språket tar sig ända in i biologin och formar hjärnan. Och samma gäller kulturen, som till stora delar är språklig. Kultur har förmågan att vända människor mot varandra, den skapar gränser. Men den kan också öppna upp och rasera murar. Samtidigt. Både och.

Kulturen har agens nog att påverka människor så de svälter sig nära nog till döds för att anpassa sin kropp efter rådande immateriella, språkligt kommunicerade ideal. Vi behöver bli bättre på att lära oss se och hantera konsekvenser av kultur, som aldrig går att uttala sig om i förväg. Det enda vi kan göra är att förbereda oss på ett vitt spektrum av eventualiteter och bli bättre på att hantera komplexitet. Det är det kanske viktigaste budskapet som denna bok vill förmedla, vikten av att lära sig se, och betydelsen av en väl utvecklad, kollektiv förmåga till kritiskt tänkande kring kulturella fenomen och konsekvenser.

Att möta innebär att man hittar, fångar in, stjäl något men det finns ingen metod för att hitta något utan man måste helt enkelt förbereda sig länge och väl. Att stjäla är motsatsen till att plagiera, kopiera, härma eller göra som. Att fånga in något är alltid ett dubbelt infångande, stölden en dubbelstöld och det är det som gör att det inte blir något ömsesidigt utan ett asymmetriskt block, en a-parallell utveckling, ett förbund som ständigt är »utanför« och »mellan«.

Citatet kan sägas handla om vikten av att göra sig medveten om att väldigt lite i världen är nytt och unikt, om att förstå att det som uppfattas som just nytt och unikt i själva verket är variationer av gamla teman, oväntade kombinationer av välkänt stoff. Framförallt handlar det om vikten av att förstå att det är handlingarna som många utför som skapar världen.

Återvänder ofta till just den passagen. Brukar krydda mina anföranden med citat från Deleuze, även om det inte är akademiker eller studenter som lyssnar. För att utmana. För att göra det oväntade. För att få publiken att tänka till, tänka nytt och för att visa att det går att jobba med det man har och det man kan. Det behövs inget ”körkort”, ingen examen för att läsa Deleuze. Alla texter om kultur kan och bör läsas av alla som lever i kulturen som texten handlar om. Kulturvetenskap kan och får inte bli en angelägenhet för akademiker och experter. Tillsammans kan vi förändra och göra världen till en bättre plats. Och genom att mötas och samtala, över olika typer av gränser ökar chanserna att något oväntat och konstruktivt uppstår i mellanrummen, i tystnaden. Där finns förutsättningarna för förändring.

Stölden som omtalas i citatet ovan handlar om att använda begrepp på det sätt som man själv finner användbart. Genom att stjäla begrepp snarare än att resa anspråk på att ha använt dem till punkt och pricka enligt upphovsmannens eller upphovskvinnans intentioner uppnås två saker. För det första får författaren som skrivit texten äran av att vara den som givit impulsen till användningen och för det andra får mottagaren hjälp att själv bilda sig en uppfattning om relevansen i tankarna. På det sättet engageras fler aktörer i samtalet, vilket är en förutsättning för långsiktigt hållbara lösningar. Samtalar man istället för debatterar går det att sätta sig ner med ett citat eller ett begrepp och tillsammans vända och vrida på det, går det att tänka högt kring och med hjälp av koncentratet av tankar. Resultatet av samverkan kan sedan utgöra underlag för fortsatta, fördjupande samtal som vindlar sig vidare i en ömsesidig process av blivande.

Till den som eventuellt anser att Deleuze har fel vill jag påpeka att om tankarna inte visar sig vara sådana konstruktiva verktyg som jag och många med mig uppfattar dem som, om ingen hakar på och gör något konkret av tankarna, kommer den kollektiva tanke- och förändringsprocessen obönhörligen att självdö. Det enda sättet att bilda sig en adekvat uppfattning om en teoris användbarhet och eventuella nytta är att använda den praktiskt, och sedan studera konsekvenserna som den ger upphov till. Bara utifrån empiriska iakttagelser av det som händer som ett resultat av att teorierna sätts i verket kan man uttala sig om värdet i och nyttan med dem. Det är också skälet till att man inte får bländas av goda och politiskt korrekta intentioner, eller låta sig förföras av experter som hävdar att de sitter inne med lösningen på problemen. Ser man så på kunskap, som något samproducerat, blir det förhoppningsvis enklare att förstå hur olika vetenskaper kan fungera som komplement till varandra, istället för alternativ. Nyckelordet, både i akademin och i relationen mellan forskare och det omgivande samhället, är samtal. Ömsesidiga utbyten av kunskaper och erfarenheter.

79

Samtal mellan Deleuze, Dylan och oss andraSamtalet är ett bra tankeredskap för att förstå kultur och främja kunskapsutveckling, men även ett sätt att verka för och hantera förändring. Ett multiverktyg med andra ord. Samtal är en konstruktiv väg mot ett hållbart samhälle. Samtal har inget annat mål än ökad, ömsesidig förståelse. Ingen bestämmer, alla kan visa på möjliga ingångar och tänkbara uppslag till vidare samtal. Samtalet för människor samman och låter kompetenser mötas. Samtal kan inte vinnas, bara utnyttjas mer eller mindre väl för att nå ökad insikt. Debatten vinns av den som är starkast, den som är mest på tårna och bäst på att utnyttja motståndarens svagheter. Debatten är kortsiktig och främjar slagkraftighet framför eftertänksamhet.

Är det hållbarhet vi vill ha, som vi verkligen kämpar för? Då är akademisk kultur och samhällets syn på vetenskap och kunskap avgörande frågor för framtiden. Vad är den bästa och mest konstruktiva vägen mot målet? Är det debatt eller mer tid för eftertänksamhet och fler samtal vi behöver? Är det ytlighet eller fördjupning som leder till ett mer hållbart samhälle? Frågorna är öppna och det finns inget givet svar på dem, men jag tror på samtalet, utan någon närmare definition. Samtalets förutsättning är utbyte av … Här får du själv fylla luckan med innehåll. Samtalar gör man för att lyssna och lära, lika mycket som för att bli lyssnad på. För att ömsesidigt utbyta tankar. Tillsammans ansvarar man för att samtalsklimatet blir konstruktivt. Alla har lika mycket att vinna på att samverkan blir givande. Resultatet av samtalet är gemensam egendom. Samtal går således på tvärs mot alla upphovsrättsliga principer. Samtal bryter ner barriärer, och öppnar inte bara upp för nya sätt att tänka utan främjar även framväxten av förmågan att hantera flera olika tankar.

Det är dags att inse behovet av ny-tänkande och vilken betydelse olika modeller för kunskapsutveckling och samhällsorganisation får i vardagen, för människors levda liv. Tankar föregår handling och kultur reglerar vad som blir möjligt att göra. Är det hållbarhet vi vill ha är det hög tid att reflektera över vart vi tillsammans är på väg. För att få inspiration kan man lyssna, till exempel på Deleuze eller på Bob Dylan. Det viktiga är inte vad man lyssnar på, det som betyder något är hur man lyssnar och framförallt vad man gör med resultatet. Deleuze skriver ”så här skulle ett samtal kunna vara” och pekar på en dikt av Bob Dylan:

Yes, I am a thief of thought

not, I pray, a stealer of souls

I have built an' rebuilt

upon what is waitin'

for the sand on the beaches

carves many castles

on what has been opened

before my time

a word, a tune, a story, a line

keys in the wind t'unlock my mind

an' t'grant my closet thoughts backyard air

it is not of me t'sit an' ponder

wonderin' an' wastin' time

thinkin' of thoughts that haven't been thunk

thinkin' of dreams that haven't been dreamt

an' new ideas that haven't been wrote

80

an' new words t'fit into rhyme (...)

an' not worry about the new rules

for they ain't been made yet

an' t'shout my singin' mind

knowin' that it is me an' my kind

that will make those rules...

if the people of tomorrow

really need the rules of today

rally 'round all you prosecutin' attorneys

the world is but a courtroom

yes

but I know the defendants better 'n you

and while you're busy prosecutin'

we're busy whistlin'

cleanin' up the courtroom

sweepin' sweepin'

listenin' listenin'

winkin t'one another

careful

careful

your spot is comin' up soon.

Vad Dylan vill med dikten eller vad den betyder egentligen spelar ingen roll, det viktiga är orden, som presenteras i ett slags flöde. Det ena efter det andra. En tanke följer på en tanke, som följer på en tanke. Lite som denna boks upplägg som handlar om att låta tankarna flöda fritt så länge de på ett eller annat sätt handlar om kultur. Någon röd tråd eller tydlig argumentationslinje finns inte. Dikten består av tankar som kastats ut till oss att göra vad vi vill med. Dylan ger oss, mottagarna av orden, makten att definiera dess mening och innehåll. Det enda han gör är att peka ut en riktning. Och Deleuze svarar med följande ord.

Bob Dylans dikt är så stolt och underbar, men även ödmjuk. Den säger allt. Som lärare skulle jag vilja kunna hålla en lektion på samma sätt som Dylan lägger upp en sång, han är en häpnadsväckande producent snarare än författare. Och det skulle börja som han gör, plötsligt, med hans clownmask, och med varje detalj skickligt planerad och ändå improviserad.

Skickligt planerad men ändå improviserad. Det skulle kunna fungera som definition på ett kunskapsinriktat samtal. För det är vad det handlar om. Arrangerande och upprätthållande av en plats, ett sammanhang där välutvecklade och beprövade, individuella kompetenser kan mötas, inom ramen för en kontext som vårdas gemensamt. Det är samtalets mål att arrangera för konstruktiva, oväntade möten mellan fler än en, men färre än många. Debatten är också ett möte, men det fokuserar på en av parterna: vinnaren. Debatter kräver att parterna förbereder sig mer på kampen om inflytande än på att utveckla kunskaper och kompetenser tillsammans. Samtalet kan bara fungera om det inte finns kamp, om klimatet är öppet och lyssnande och viljan att förstå är stor. Sedan får man se vad som händer i mötet, i mellanrummet som uppstår mellan parterna.

81

Det är kunskaper och kompetenser som ska mötas, inte människor, även om människorna är bärare av kunskaperna och kompetenserna.

Motsatsen till någon som plagierar, men även motsatsen till en lärare eller en modell. En mycket lång förberedelse, men utan metod eller regler eller recept. Förbund men inga par eller äktenskapliga band.

Öppna processer av ömsesidig tillblivelse är vad samtalet handlar om. Det är också en definition på kultur. Samtalet fungerar som lärare och alla som deltar lär, samtidigt som man delar med sig. Därför leder samtalet i riktning mot hållbarhet, för ju öppnare och mer lyssnande det är och ju längre det fortgår desto fler konstruktiva möjligheter och flyktlinjer kan hinna uppstå i mellanrummen. Samtalet har på det sättet ingen tydlig slutpunkt, det kan avslutas när som helst. Vem som säger vad är ointressant och därför kan även hugskott och mindre genomtänka tankar och idéer luftas i ett samtal. Ingen kan på förhand veta hur en tanke landar hos någon annan och vilka möjligheter hen ser, i ljuset av sina erfarenheter, kunskaper och kompetenser. Eftersom debatten är samtalets diametrala motsats kan alla enkelt räkna ut i vilken riktning debatten leder. Debatten tystar och tvingar den som talar att noga tänka efter. Den som i en debatt säger något obetänkt riskerar att förlora. Debatten underblåser rädsla och ängslighet skapar ett fiktivt behov av tvärsäkerhet. Fler samtal och färre debatter är vad vi behöver. Av det enkla skälet att mäniskor gemensamt ansvarar för miljön, samhället, kulturen och kunskapen som behövs för att allt ska fungera. Alla är ömsesidigt beroende av varandra, men relationen är inget äktenskap, inget kontrakt som gäller tills det sägs upp. Kultur liknar mer ett ständigt omförhandlat förbund, mellan ömsesidigt beroende parter. Ett slags samtal.

Godkänna är motsatsen till att mötaDeleuze är den som förlöste mitt intellekt, den som fick mig att våga ta steget ut i det okända och öppna upp mig för kunskapen och världens mångfald. Det var hans syn på sina egna texter som fick mig att våga läsa. Deleuze är tydlig med att det inte finns något rätt tolkning av filosofin, bara olika mer eller mindre konstruktiva sätt att använda innehållet. Jag har tagit honom på orden och vill själv bli läst på samma sätt. Hänförda beundrare är farliga, oavsett vilken lära de bekänner sig till eller vem de beundrar. Den som förundrat hyser respekt för en ledare brukar vara lätt att påverka till att marschera i takt och det leder sällan till något gott och hållbart. Hänförda beundrare brukar inte vara kritiska och blir därför sinnebilden för det som är problemet i det samhälle vi lever i idag. Deleuze är en bra förebild för han är tydlig med att han inte vill att man ska följa honom. Tvärtom vill han att hans elever och läsare skall göra uppror, stjäla innehållet i texterna och göra något eget av det.

Jag ska ha en väska där jag lägger allt jag möter, under förutsättning att jag också läggs i en väska. Att hitta, möta, stjäla i stället för att reglera, godkänna och döma. För godkänna är motsatsen till att möta.

Idag granskas allt och alla. Vi godkänner och bedömer. Godkänns och bedöms. Alla underkastar sig detta. Tvingas underkasta sig. Och den som stjäl (tankar och ord, bör kanske tilläggas) eller önskar mötas förutsättningslöst, bestraffas. Betyg, rankingar, kontroller och regleringar; det är i den riktningen vi rör oss. Det oreglerade, odisciplinerade och vildvuxna hotar ordningen och antas leda till kaos. Budget i balans är målet som överskuggar allt och vägen dit är oftast strikt reglerad med hjälp av kvalitetssäkringssystem och utvärderingar. Kartan antas gälla och terrängen får helt enkelt anpassa sig. Allt färre får allt mer ansvar, för att den ekonomiska logiken leder oss dit. Men är det dit vi vill? Borde vi inte mötas istället och lyssna mer på varandra? Är det inte det som ger hållbarhet? Vad hände med tilliten?

Alla har rätt till arbete, säger politikerna. Men för att det ska fungera krävs att någon är skyldig att anställa, annars går kalkylen inte ihop. Löften om arbete är tomma, så länge det inte finns potentiella anställningar till alla. Och det är ingen hemlighet för någon att företagen idag prioriterar vinst och aktieutdelningar framför trygghet för de anställda. Detta gör att det sprider sig en känsla av otrygghet i samhället och den leder till krav på sparsamhet och effektivitet som skapar efterfrågan på fler debatter, mer reglering och utökad kontroll. Det begränsade utrymmet att göra något nytt och oväntat tvingar fram det sämsta hos människan. Följsamhet blir en dygd och alla försök till ny-tänkande och avsteg från mallen fördöms och den som försöker

82

stämplas som opålitlig. En ond cirkel som behöver brytas. Det är hög tid att börja samtala, för att stärka banden mellan samhällets alla delar. För att främja integration och säkra den gemensamma tillblivelseprocessens långsiktiga hållbarhet.

Många människor har till yrke att döma och det är inget bra yrke, men det är även så många använder sig av det skrivna. Det är bättre att vara gatsopare än domare. Ju mer man har misstagit sig i livet desto mer tillrättavisar man andra; ingenting går upp emot en stalinist som ger lektioner i icke-stalinism och som uttalar »nya regler«.

Det är inte ledarna det är fel på, det är systemen som kräver ledning som är problemet. Först när man gjort upp med den utgångspunkten och byggt ett annat system kan man hoppas på bot och bättring. Att störta diktatorn är meningslöst, om man inte samtidigt skapar ett system för att fördela makten. Ett mer hållbart system. Ett system där man lyssnar mer än talar, där man lär mer än lär ut. Där man dömer mindre och litar mer, på varandra. Där ledandet är mer självorganiserat och kommer underifrån och där ansvaret är fördelat på många. För att nå dit måste man sluta sätta upp mål och mer koncentrera sig på vägen, på det som är här och nu. Samtalet kan fungera som modell för vad som krävs, ett slags karta att jämföra verkligheten med. Närmar vi oss visionen eller fjärmar vi oss? Det går inte att använda samtalet som medel för att nå ett bestämt mål, vilket debatten är skapad för. Samtalet är självorganiserande och handlar om att sprida kunskap och förståelse, vilket behövs för att locka det bästa och mest konstruktiva ur de resurser som gruppen tillsammans förfogar över. Debatten är skapad för att kanalisera makt. Och makt, det vet vi, korrumperar.

Det finns ett helt släkte med domare och tänkandets historia kan lätt förväxlas med en domstol, den åberopar sig på det rena Förnuftets domstol, eller den rena Trons domstol...

Utgår man från att det finns ett svar, ett enda svar, banar det väg för debatter som tvingar fram en vinnare. Samtalet har helt andra mål, och utgår från tanken att ingen någonsin har helt rätt, samt att det inte finns någon absolut sanning, bara mer eller mindre välfungerande svar. För enskilda individer kan det så klart vara lockande att hamna i rampljuset, att bli utsedd till expert och samla beundrare runt sig, men är det bra för samhället? Vad är viktigast, för helheten, för hållbarheten och för framtiden? Viktiga frågor som inte kan lösas genom debatt, bara genom samtal.

Det är därför som människor så lätt talar i någon annans namn och ställe, och som de älskar frågor så mycket och kan ställa dem så väl och svara på dem. Det finns även de som kräver att få bli dömda om det så bara vore för att erkänna sig skyldiga. När det gäller rättvisa åberopar man sig på likformigheten, även om det rör sig om regler man själv hittar på, eller ett transcendent tillstånd man påstår sig avslöja eller känslor som driver på en. Rättvisa och korrekthet är dåliga idéer.

Rättvisa är ett samhällsideal som går hand i hand med rättskipning och korrekthet kräver anpassning, för sakens skull. Finns det regler måste någon tillse att reglerna följs och att det som sägs och görs är korrekt, annars blir arrangemanget meningslöst. Lagen blir med andra ord, om man inte aktar sig noga, väldigt lätt till ett verktyg för makten. När någon tilldelas mandat att döma, får hen makt, och makt korrumperar. Ingen vill att fel beslut skall tas eller att det som sägs och görs ska vara inkorrekt. Men allt som hålls för sant leder till konsekvenser som ingen råder över. Vägen till komplexa mål som sanning, rättvisa, demokrati eller hållbarhet är aldrig rak. Därför måste man ibland, paradoxalt nog, släppa på kraven för att uppnå just det. Ibland måste man bryta mot lagen. När man bör göra det är emellertid svårt att veta, men det råder ingen tvekan om att det är bra att göra det ibland (tänker på civil olydnad). Det finns dock ingen position utanför den samhälleliga gemenskapen varifrån någon utomstående, objektivt kan bestämma vad och hur man bör göra i respektive fall, i alla fall inte på förhand. Därför måste det samtalas mer för att under vägs uppfinna förslag på lösningar som är tillämpliga i just det sammanhanget. Förslag som gemensamt kan utvärderas, med ledning av konsekvenserna. Målsäkring och bedömningar leder oss fel för det är tvingande handlingar som bestäms externt och på förhand, långt innan någon vet vad som händer eller hur det ser ut.

83

Och, och, ochFör att förstå kultur behövs en mer prövande och samarbetsfrämjande definition av kunskap samt en mer inkluderande syn på vetenskap. Tankar är bilder och bilders innebörd och mening finns i betraktarens ögon. Ett resultat av kollektiva överenskommelser. Samma med kunskap, den är inget i sig själv utan blir vad man gör av den. Kunskap har ingen egen mening, dess innebörd bestäms av sammanhanget. Tills dess att de vetenskapliga rönen testats i praktiken och konsekvenserna utvärderats är kunskap bara mer eller mindre potentiellt användbara idéer och tankar.

Ställ detta mot Godards formulering: inte en rätt bild, utan rätt och slätt en bild (pas une image juste, juste une image). Samma sak gäller inom filosofin som med en film eller en sång: inga rätta idéer, utan rätt och slätt idéer.

Vad vi har att hantera är bilder, tankar, uppfattningar, ord, viljor och visioner. Förslag på sanningar. Ingen har rätt och ingen har fel. Inte på förhand och aldrig per se. Rätt eller fel, gott eller ont, är bedömningsfrågor. Och ifråga om kultur är det medborgarna som avgör, inte experterna. Det ligger ingen värdering i ett sådant uttalande, det är bara så som kulturen är beskaffad. Ständigt i vardagen och samhället tvingas människor bedöma än det ena, än det andra. Ofta lutar man sig mot experter för att slippa ta ansvar för besluten som tas, eller också kallas de in för att bekräfta och legitimera det man redan visste. Ett bättre sätt, en mer hållbar strategi för att avgöra sådant som rätt eller fel, ont eller gott, bra eller dåligt, användbart eller värdelöst är att försöka utveckla en kollektiv tolkningsförmåga och främja kritiskt tänkande samt öka känslan av tillit i samhället. Hur vi än gör är vi ändå utelämnade till varandra. Därför är det fel att en gång för alla, uppifrån eller utifrån, ”objektivt” försöka avgöra frågor som har med kultur att göra. Bättre att lyssna och lära, försöka förstå, än att till varje pris upprätthålla (kunskaps)lagar och regler. Livet är orättvist och fyllt av paradoxer. Acceptera det du inte kan ändra på och ändra det du kan. Ödmjukhet saknas inom akademin och i samhället som helhet. Låt oss utveckla en kollektiv förmåga att avgöra vad som fungerar och vad som inte gör det som inte utgår från tanken om en vinnare, vilket gör samhället beroende av experter som får otillbörligt mycket makt över kulturens innehåll.

Bara idéer är mötet, tillblivandet, flykten och förbundet, detta »mittemellan« i ensamheterna. När Godard säger: jag skulle vilja vara ett produktionsbolag, menar han givetvis inte: jag vill producera mina egna filmer eller jag vill ge ut mina egna böcker. Han menar bara idéer, därför att när man väl har kommit till den punkten är man helt ensam, men man är också som en samling förbrytare.

Kulturen byggs av idéer. Tankar om och tro på. Det är kulturens fundament, som allt utgår från. Immateriella aspekter av tillvaron som väldigt lätt glöms bort. Det är utgångspunkten för samtalet om kultur, att materialitet och tankar/idéer är lika viktiga för tillblivelsen och helheten. Sedan är det upp till oss vad vi gör med idéerna och deras relation till materien och teknologierna. Vi kan antingen debattera och försöka avgöra en gång för alla vad som är rätt och vad som är fel, gott eller ont. Bedöma, döma och skipa rättvisa. Eller så kan vi samtala. Samtalet hjälper oss att vända och vrida på idéerna, hjälper oss att upptäcka vad de kan användas till, när det är lämpligt att använda dem och hur länge. Samtalet ger också utrymme för och främjar kreativitet. Samtal för dessutom människor samman, vilket ökar integrationen i samhället. För att förstå detta och hur det kan fungera optimalt krävs att man inser följande.

Man är inte längre författare utan ett produktionsbolag och man är mer befolkad än någonsin. Man är ett »gäng«: gäng utsätter sig för de värsta faror, de omformar domare, domstolar, skolor, familjer och äktenskapliga band, men det som i princip är bra med ett gäng är att var och en driver sina egna affärer där, var och en kommer med sitt stöldgods samtidigt som man träffar de andra och där börjar ett tillblivande ta form, ett block sätts i rörelse som inte längre tillhör någon utan finns »mellan« alla, som en liten båt som några barn släpper och blir av med och några andra stjäl.

Ensamma, tillsammans. Block av kollektiv rörelse. Kultur är det som håller samman, eller den plats där sammanhållandet utförs. Mellanrum, tomrum, tystnad. Allt det som ofta ses som överflödigt eller onödigt, problematiskt. Där finns nyckeln till långsiktig hållbarhet. Ensamma, tillsammans är människans styrka, kulturens sammanhållande kraft. Kollektiv ensamhet kräver att man värnar tystnaden och inser värdet av

84

mellanrum. Samtalet som tankemodell och analysverktyg främjar en sådan utveckling. Samtalet hjälper oss inse hur viktigt det är att kollektivt förstå hur beroende vi är av varandra för vår gemensamma överlevnads skull.

I TV-programmet »6 fois 2« använde sig just Godard och Mieville av sin ensamhet på bästa sätt, som ett sätt att mötas på, att låta en linje eller ett block löpa mellan två personer, skapa dubbla infånganden, att visa vad en förbindelse OCH är, varken en sammanfogning eller en juxtaposition utan början på en stamning, konturen av en bruten linje som alltid far ut åt sidorna, ett slags aktiv och skapande flyktlinje? OCH... OCH... OCH...

Jag OCH du, OCH du, OCH du. Och så vidare, men också vi OCH alla ting och tankar, verktyg OCH konsekvenser. Det är vad världen, verkligheten och kultur består av och skapas genom. Interaktion mellan allt och alla. Samverkan, ömsesidig tillblivelse. Elementen och aktörerna som helheten består av får sin betydelse inom ramen för sammanhangen. Ingen del av helheten är mer värd eller viktigare än någon annan, det går i alla fall inte att avgöra vem eller vad på förhand. Kulturen är allas gemensamma förutsättning. Det är inom ramen för sammanhang som du och jag blir vi. Det är där vi lever och där vi dör. På insidan, tillsammans med allt och alla andra.

Frågan om hur man ska förstå begreppet människa är en viktig vattendelare inom vetenskapen, och hur man förhåller sig till frågan står i korrelation med vilka åtgärder som kommer att framstå som lämpliga. Därför har frågan om människoblivande också med hållbarhet att göra. Tankar kring och föreställningar om saker och ting utövar som bekant inflytande över verkligheten (liksom teknologier och materialitet). Det är olyckligt om frågan, hur man kan eller bör definiera begreppet människa, slarvas bort. Deleuze syn på människan är posthumanistisk. Han ser människan som blott en del bland andra i den komplexa helhet som världen och kulturen utgör. Människan är liksom kultur ett emergent, kollektivt fenomen, en helhet, eller en multiplicitet som samverkar med andra helheter inom ramen för en större helhet.

Det är av omsorg om människor som jag bedriver kulturvetenskap och det är för människor i samverkan som arbetet med att utforma tankeverktygen som här presenteras utförs. Uttalanden om att människan ”bara” är en aktör bland andra handlar inte om att sprida känslor av maktlöshet eller fatalism, utan om att öka förståelsen för vilka förutsättningar man har att förhålla sig till i arbetet med att skapa en bra värld för sig och alla andra. Posthumanismen är en humanism, inte en antihumanism. Ett nytt sätt att se på och förstå det gamla och invanda som inte har förändrats på något sätt. Ett tankeverktyg. Ett alternativt perspektiv. En utgångspunkt för samtal.

Kultur kan varken ägas eller kontrollerasKan man äga en tanke, ett ord? Den frågan är bara aktuell att ställa i ett sammanhang där det går att tjäna pengar på det som är immateriellt, överallt annars är det en obegriplig fråga. För det kan man så klart inte, ingen kan äga något som är allas egendom. Språket, orden, kunskap, tystnad, mellanrum, är exempel på gemensamma resurser som ingen enskild kan resa ägandeanspråk på. Ändå låter vi det ske. Trots att det är omöjligt anses det rätt för en individ att kunna äga de ord eller kombinationer av ord som personen yttrat, eller bilderna som framställts, musiken som komponerats. Kulturen gör det möjligt att överlåta upphovsrätten till multinationella företag som tjänar pengar på villfarelsen. Författaren William Faulkner är död sedan länge, men äganderätten till hans ord lever i högönsklig välmåga. Av medierapporteringen under hösten 2012 att döma har filmaren Woody Allen därför hamnat i klammeri med ”rättvisan”. Bolaget som äger rättigheterna till Faulkners verk har tydligen lämnat in en stämningsansökan mot Sony, som Allen har kontrakt med, för upphovsrättsbrott. Anledningen till att rättsprocessen dragits igång är ett citat som förekommer i Woody Allens film Midnatt i Paris. Det ska ha använts utan upphovsrättsinnehavarens medgivande. Citatet (som jag inte vågar citera) är hämtat från Faulkners roman Själamässa för en nunna. Till saken hör att det i filmen tydligt framgår vem som skrivit raderna, ändå hävdar bolaget som äger rättigheterna att Sony borde ha bett om tillstånd att använda citatet. Exemplet visar det paradoxala och problematiska med upphovsrätt, för upphovsmannen i detta fall är död. Var finns det rimliga i att ett bolag som säger sig äga en död mans ord stämmer ett annat bolag som äger resultatet av en levande konstnärs arbete, och att striden görs upp i rätten? Det handlar naturligtvis om pengar, inget annat. Om makten över

85

möjligheten att göra profit. Man skulle ju kunna se det som att Allen utan ersättning sprider uppmärksamhet för Faulkners arbete, men så tolkar upphovsrättsinnehavarna det inte. Det visar att man egentligen inte bryr sig ett dugg om den upphovsman vars rättigheter man säger sig värna, man bryr sig bara om sin egen vinning. Och att det är möjligt att resonera på det sättet säger något om den tidsanda, det kulturella klimatet. För frågan om upphovsätt, uppfattningen om att det går att äga tankar och ord är resultatet av kultur. Kulturen är alla vi tillsammans, och det finns ingen absolut rättvisa, bara mer eller mindre tydligt uttalade och kollektivt upprätthållna överenskommelser.

Det är en fattig värld som ligger i förlängningen av den rörelse som Faulknerexemplet illustrerar. En strikt kontrollerad värld. En värld där spridningen av tankar och ord är reglerad i enlighet med rådande maktordningar. En värld där utbytet av tankar aldrig sker spontant. En kall och steril värld. Kultur går inte att kontrollera eller stänga in eller låsa fast, den måste vara fri för att leva och ge upphov till nya möjligheter och för att bli långsiktigt hållbar. Det går att förneka kultur och det går att vara ignorant i förhållande till den, men det går bara ett tag. Samhället kan köpa sig tid. Men förr eller senare bryts fördämningen och all den kraft som dämts upp släpps lös och måste förr eller senare hanteras. Som det brukar sägas, humaniora kanske kostar mycket pengar för samhället. Men i jämförelse med vad det kan komma att kosta att inte satsa på kunskaper om kultur är kostnaden liten.

Deleuze texter handlar om att öka medvetenheten om vilka krafter vi har att göra med. Absolut kontroll, eller, för att använda den term Deleuze brukar använda, territorialisering, är ett tillstånd längs ett kontinuum där total upplösning, eller deterritorialisering utgör den andra polen. Och det är mellan dessa båda poler människor och kulturer rör sig. Absolut kontroll, territorialisering, är detsamma som avsaknad av rörelse, förändring. Det är liktydigt med död. Företag som strider för rätten att äga ord, tankar eller toner, riskerar således att såga av den gren de själva sitter på, av kortsiktiga kvartalsekonomiska skäl. En ekonomiansvarig på ett företag behöver möjligen inte bry sig om framtiden, för hen är det här och nu och ett positivt kassaflöde som räknas. Inga andra hänsyn tillåts. Men det är ett kortsiktigt tänkande som underminerar samhällets bas och hotar den långsiktiga hållbarheten och överlevanden på sikt, inte bara för enskilda företag.

Ord och tankar kan inte ägas, bara användas. Och det är den springande punkten. Handlingar och konsekvenser, interaktion och dynamisk förändring är kulturens enda konstant. Ords innebörd växlar över tid även om orden i sig är desamma. Ord får sin betydelse i och genom sammanhang, genom att användas, kommuniceras. Ingen kan kontrollera någon annans uppfattning eller tolkning av ett ord, hur mycket man än försöker. Kritiskt tänkande är inte en lösning, men ett slags vaccin som hjälper mot liknande problem i framtiden. Några garantier finns inte och det räcker inte att några få äger förmågan. Först när kunskaperna om kulturen och förmågan att göra bruk av insikterna är vida spridd bland befolkningen skapas den kraft och det momentum som krävs för att göra skillnad. För att främja en sådan utveckling bör man begrunda följande.

Man ska inte söka efter om en idé är rätt eller sann. I stället bör man söka efter en helt annan idé någon annanstans inom ett annat område, så att någonting passerar mellan de båda som varken är i det ena eller i det andra. Men den här idén hittar man i allmänhet inte av sig själv, slumpen måste till eller att någon ger den till en.

Slumpen är ett nyckelord, en intellektuell vattendelare. Går det att eliminera slumpen och kontrollera förändringens riktning i detalj, eller måste vi acceptera det oväntat oväntade som ett obestämt men oundvikligt inslag i vardagen, i livet? Är man av övertygelsen att kulturell förändring går att styra mot bestämda mål förordar man troligen debatten som kungsväg till sanningen. Om man däremot accepterar slumpen och inser det hopplösa i att kontrollera något så pass komplext som kultur ser man förmodligen också värdet av samtal. Denna bok är skriven som ett slags försvar för den senare uppfattningen, för att visa på värdet av och nyttan med samtal. Bara i ett öppet och förlåtande samhälle kan användbar kunskap utvecklas fritt. Alla samhällen där man har försökt kontrollera tankar och ord, uppfattningar och kunskap har förr eller senare utvecklats till totalitära samhällen, utan förändring, utan dynamik, utan liv och rörelse. Den verkliga makten och det sanna ansvaret utgår alltid från folkets breda massa. Allt och alla blir till i samma

86

förändringsprocess. Ingen kan resa anspråk på att äga det som är allas egendom, inte om det är ett långsiktigt hållbart samhälle man strävar efter.

Oändligt är vårt äventyrDeleuze och Guattari skapade tillsammans verktyg som kan användas för att förstå och analysera konsekvenser av handlingar, levt liv, eller kultur. Texterna är fortfarande aktuella, just för att de handlar om begrepp och inte om samtiden. Varje ny generation måste bygga sitt samhälle på nytt och på egen hand. Kunskaperna och färdigheterna måste hållas vid liv, användas och modifieras i takt med att kulturen förändras. Kulturvetenskap är med andra ord en oavslutad process och ett evigt sökande efter förståelse för förändring. Kunskap om kultur kan ingen ta patent på eller äga, den kan bara användas mer eller mindre väl. Kulturen blir aldrig färdig, och blir heller inte kunskapen om den.

Deleuze aktar sig noga för att bli utnämnd till expert. För experter förväntas leverera sanningar och bestämda svar. Experter låser fast innebörder och mening om det som måste få förändras för att vara levande och aktuellt. Experter främjar territorialisering och tar död på rörelsen. Samtalet är ett begrepp som skapats för att främja liv och rörelse, för att öppna upp och verka för deterritorialisering.

Man bör inte vara sakkunnig, kunna eller känna till området, men lära sig än det ena än det andra inom mycket olika områden. Det är bättre än »cut-up«. Det är snarare ett förfarande som »pick-me-up« eller »pick-up« - i lexikonet = hopsamling, tillfälle, en motors accelerationsförmåga, våglängdsinställning; och så ordets sexuella betydelse.

Experter samlar ihop vetande, stänger in, kontrollerar och hävdar upphovsrätt. Vad som behövs för att uppnå hållbarhet är något annat; öppenhet och spridning. Ömsesidigt utbyte och ökad gemenskap och insikt om hur beroende allt och alla är av varandra och vartannat. Livet består av beroenden och relationer och det är också vad kunskap och kultur växer ur. Och insikt om slumpens inverkan på alla komplexa tillblivelseprocesser är avgörande för att främja en utveckling i den riktningen.

Burroughs cut-up är ytterligare en metod för sannolikheten, åtminstone lingvistiskt, och inte ett förfarande med lottdragning eller någon enstaka slump vid varje tillfälle som förenar det som är olikartat. Till exempel försöker jag förklara att saker, människor består av mycket olika linjer och att de inte nödvändigtvis vet av sig själva på vilken linje de befinner sig och inte heller var de ska få linjen att gå som de håller på att dra upp: kort sagt finns det inom människor en hel geografi, med hårda linjer, mjuka linjer, flyktlinjer och så vidare.

Även om ord kan ge upphov till handling är det handlingarna som räknas. Orden och handlingarna är två sidor av samma sak, gemensamma block av ömsesidig tillblivelse. Jorden har ingen utsida, allt som sker här sker på insidan. Liksom kulturen. Människan kan bara leva som människa på jorden. Ute i rymden går det möjligen att överleva, men inte leva med allt det som läggs i begreppet mänskligt liv. Det finns med andra ord inga enkla lösningar och problem kan lika lite förskjutas till en utsida som det går att hämta lösningar externt. Allt vi har är den komplexa helhet som kulturen utgör. Slumpen är något att räkna med. Slumpen verkar mellan och på insidan och utgör det moment av kreativitet som samhället är beroende av för sin långsiktiga överlevnads skull. Det går bara att anpassa sig och lyssna till, försöka förstå och kritiskt granska det som sker. Samtalet underlättar det arbetet och främjar utvecklingen av sådana livsbejakande kunskaper och kompetenser. Samtalet öppnar upp och visar på möjligheter.

Jag träffar min vän Jean-Pierre som apropå något annat förklarar för mig att en valutabalans innebär att det finns en linje mellan två slags till synes enkla transaktioner, men att nationalekonomerna kan låta just denna linje gå var som helst lika väl som de inte alls vet var de ska låta den gå. Det är ett möte men med vem? Med Jean-Pierre, med ett område, med en idé, med ett ord, med en gest?

Ingen vet på förhand var agensen finns. Det som får betydelse, det som gör skillnad. Bara att den uppstår på insidan och att det är en egenskap som finns och verkar i mellanrum. Samtalet utgår från den premissen, och det samtal som här reflekteras över är utformat för att öka möjligheten att så tidigt som möjligt kunna

87

upptäcka vartåt kulturella processer av tillblivelse lutar. Ingen kan dock veta något om framtiden. Vi kan bara följa med, mer eller mindre följsamt.

Jag har alltid arbetat på det här sättet med Fanny. Hennes idéer har alltid angripit mig bakifrån och de kom någonstans långt bortifrån, så att vi korsade varandra som signalerna från två lampor. I sitt arbete har hon råkat på dikter av Lawrence som handlar om sköldpaddor, jag kunde ingenting om sköldpaddor, och likväl förändrar det allt för djurtillblivanden. Det är inte säkert att vilket djur som helst fångas in i dessa tillblivanden, kanske är det sköldpaddorna eller girafferna? Så här säger Lawrence: »Om jag är en giraff och engelsmännen som skriver om mig är väldresserade hundar stämmer ingenting längre, för djur är än mer annorlunda. Ni säger att ni tycker om mig, men tro mig, ni tycker inte om mig, ni avskyr instinktivt det djur som jag är.«

Ord, citat, men allt annat än slaviskt följande. Deleuze använder och skapar något nytt av det kända, av orden som uttalats. Han stjäl orden på samma sätt som jag stjäl hans ord här för att skapa något nytt och samtidsrelevant. Och jag hoppas att det jag skriver kan stjälas på samma sätt och att orden kan användas i arbetet med att uppnå förändring, i samhället, kulturen, världen. Om många förhåller sig allt för respektfullt och underdånigt till de stora mästarna skapas inget nytt, då upprepas bara det som är känt och dessutom underblåses destruktiva och förändringsobenägna maktordningar. Bryt upp, bryt upp, oändligt är vårt stora äventyr, sa Karin Boye (1985:149). Jag ger henne cred för de orden, men jag stjäl dem samtidigt och använder dem i detta sammanhang efter eget huvud. Det är mitt sätt att jobba med förändring. Genom att visa respekt och konstruktivt utnyttja det som finns i världen och som kommer i min väg.

Slumpen. Hot eller möjlighet?Samtalet som tankemodell och verktyg för att förstå kultur och förutsättningar för förändring handlar ytterst om att lära sig se, förstå och ta vara på slumpens möjligheter. Det oväntat oväntade är inte undantaget utan regeln och något man måste förhålla sig till. Debatten handlar implicit om att eliminera osäkerhet, om att sträva efter säkerhet och trygghet, om att kontrollera. Vilket tankeverktyg är bäst i en värld där allt flyter och förändras? Frågan är öppen och det finns inget givet svar. Livet och världen är fylld osäkerhet och komplexitet och slump är oundvikliga inslag som vi är dömda att ta hänsyn till.

Våra fiender är hundar. Men vad exakt är ett möte med någon man älskar? Är det ett möte med någon, eller med några djur som befolkar er, eller med några idéer som invaderar er, med några rörelser som berör er, några ljud som når er? Och hur ska man kunna skilja på de här sakerna?

Detta är frågor som allt för sällan ställs. Människor är biologiska varelser som delvis styrs av instinkter och drifter. Samtidigt är människan en kulturvarelse som ofta bortser från biologi. Människan är inte antingen eller, utan både och. Det är emellertid en insikt som är svår att hantera. Kanske bortträngs dynamiken och komplexiteten för att det är smärtsamma och svårhanterliga kunskaper? Kanske helt enkelt för att det går, för att kulturen gör det möjligt? Om bara tillräckligt många kommer överens om att det är möjligt att agera så fungerar det. Sådan är och fungerar kulturen. Den är kontingent, det vill säga möjlig men inte nödvändig. Tron på att kulturella processer går att kontrollera är möjlig, ända tills det oförutsedda inträffar, det oväntat oväntade. Tron på att kultur går att kontrollera är ett slags hybris, vilken alltid straffar sig. Därför måste vi samtala. Samtalet främjar ödmjukhet inför det okontrollerbara och skärper vaksamheten. Samtalet tränar upp förmågor som behöver övas upp och hållas i trim för att hantera det oväntat oväntade.

Jag kan tala om Foucault, berätta att han har sagt än det ena än det andra och framställa det som jag ser det. Det är ingenting så länge som jag i verkligheten inte har kunnat möta alla dessa uthamrade ljud, beslutsamma gester, idéer av torrved och eld, extrem uppmärksamhet och plötsligt avslutande, av skratt och leenden som man upplever som »farliga« i samma ögonblick som man känner ömhet – allt detta som en unik kombination vars rätta namn skulle vara Foucault.

Samtalet riktar fokus mot konsekvenser och hjälper oss att se det som räknas och verkligen betyder något. Samtalet fördelar makt och sprider ansvar. Bara så kan verklig hållbarhet uppnås. Subjekt blir vi kollektivt och då är det bättre att se på sig själv med kulturella glasögon, utifrån och in, inte tvärtom. Människa blir

88

man genom att vara del av ett kulturellt sammanhang. Foucault skriver om författarens och subjektets död, men det är bara bilden av dessa som han krossar, tron på subjektet och författaren som fristående autonoma enheter.

En man utan referenser, säger Frangois Ewald: den bästa komplimangen... Jean-Pierre, den ende vän som jag aldrig har övergett och som inte har övergett mig... Och Jérôme, den där silhuetten som är på gång, i rörelse, överallt genomsyrad av liv och vars generositet och kärlek får sin näring från en hemlig källa, JONAS ... Inom oss alla finns det något som är som en askes, delvis riktad mot oss själva. Vi är öknar men befolkade av stammar, djur och växter. Vi tillbringar tiden med att ordna stammarna, sätta dem i en annan ordning, ta bort vissa och få andra att blomstra. Och alla dessa folkgrupper och folksamlingar förhindrar inte att öknen finns och utgör vår egen askes, tvärtom bor de där, passerar igenom och över den.

Öknen är det mellanrum som skiljer aktörerna åt, men den är aldrig tom, för där uppstår flyktlinjer och verkar slumpen. Öknen är befolkad, men av vad går inte att nå klar och entydig visshet om. Därför kan man bara leva med konsekvenserna av det som springer ur mellanrummen, som resultat av slumpen. Slumpen spelar en roll i allt som sker. Beroende på vem som läser det jag skriver och vilka synpunkter och reaktioner texterna ger upphov till påverkas tänkandet och skrivandet och i förlängningen även synpunkterna och handlingarna; kulturen. Slumpen är en integrerad del av helheten. Och eftersom aktörerna byts ut, eller deras dagsform skiftar och intresseområden går på tvärs mot eller överlappar varandra har slumpen en stor betydelse både för innehållet i denna bok och för utfallet av kulturens tillblivelse.

Samhället och kultur fungerar på samma sätt. Utfallet av interaktionen är det som kan iakttas som vardagen, det som är. Men för att något ska vara krävs att det blir och blivandet styrs delvis av slumpen. ”Just den dagen regnade det och tåget var försenat, därför kom inte NN i tid och mötet fick ställas in, vilket fick konsekvenser för NN som ...” På det sättet hänger allt och alla ihop. Livet går inte att kontrollera i detalj. Ovissheten finns och verkar överallt och den går aldrig att räkna på eller eliminera. Tillblivelsens övergripande riktning kan bara påverkas ytterst marginellt, men över tid kan även små förändringar ge upphov till enorma konsekvenser. Styra processen i en på förhand uppgjord, bestämd riktning eller mot ett tydligt mål går dock inte. Tänk till exempel på händelserna den 11 september 2001. Ingen kunde där och då räkna på konsekvenserna, av det enkla skälet att ingen på förhand kunde tänka sig att det som skedde skulle ske. Flygplanskaparna visste så klart och planerade för det som skedde fram till och med att planen körde in i World Trade Center och Pentagon. Ett av planen störtade dock utan att något mål träffades. Ingen har full kontroll över allt. Ingen kan styra ett komplext skeende. Det gör slumpen. Frågan blir inte om slumpen finns eller ej, för det gör den. Slumpen går inte att bortse från. Frågan är hur man som människa och samhällsmedborgare, politiker och makthavare, skall förhålla sig till slumpen.

Parallellt med arbetet på denna bok läser jag Nietzsche. Och hos honom fann jag idag en aforism som handlade om ödet och slumpen. Han skriver i boken Mänskligt, alltförmänskligt (Nietzsche 2000: 419):

Ödestro. – Ödestron begår det grundläggande felet att ställa människan och hennes fatum mot varandra som två skilda saker: människan, säger den, kan kämpa mot sitt fatum, försöka avvärja det, men till slut hemför det alltid segern; varför det förnuftigaste är att resignera eller leva som en lyster. I själva verket är varje människa ett stycke fatum; när hon på angivet sätt anser sig kämpa mot sitt fatum fullbordas just däri hennes fatum; kampen är en inbillning, men likaså resignationen inför fatum: alla dessa inbillningar ingår i fatum.

Ödet är tillblivelseprocessens utfall, det som sker. Konsekvensen av kollektiv handling inom ramen för ett komplext sammanhang. Och när det som sker är fullbordat är det självklart. Därför är det lätt att glömma att utfallet är en öppen fråga, ända fram till ögonblicket då det realiseras. Tillvaron skapas i och genom det tillfälligheternas spel som föregår realiseringen. Just innan utfallet realiseras finns en rad möjligheter. Men bara en av alla möjliga utfall realiseras som ett resultat av slumpen och kan därigenom påverka det aktuella sammanhangets karaktär och tillblivelsens riktning. Sammanhanget och vissa handlingar går att påverka, men aldrig helheten och inte det slutgiltiga utfallet. Och där tror jag många går vilse i tankarna om slumpen. Man tänker sig lätt att slumpen styr utfallet, men det gör den inte, den påverkar utfallet. Skillnaden är subtil

89

men fundamental och helt avgörande för den syn på kultur och samtal som här skrivs fram och reflekteras kring. Och så är det med kunskaper som rör kultur och andra komplexa fenomen, det subtila, fragila och tillsynes obetydliga kan få enorma konsekvenser. Nietzsche fortsätter.

– Den förskräckelse de flesta grips av inför läran om viljans ofrihet är en rädsla för ödestron: de menar att människan kommer att stå försvagad, resignerad och med knäppta händer inför framtiden, eftersom hon inte förmår förändra något i den: eller också kommer hon att ge alla sina nycker fria tyglar eftersom det en gång bestämda inte heller kan förvärras genom det. Människans dårskaper är lika mycket ett stycke fatum som hennes klokheter: även rädslan för tron på fatum är fatum. Du själv, stackars ängslige, är den obeveklige Morian, den som tronar även över gudarna, för allt som skall ske; du är välsignelsen eller förbannelsen och hur som helst den boja varmed den starkaste är fjättrad; i och genom dig blir människovärldens hela framtid förutbestämd, det hjälper dig inte ett dugg att bäva inför dig själv.

Slumpen är ett slags aktör i sammanhanget och den finns och interagerar i helheten tillsammans med människor och andra aktörer. Kultur är resultatet av helheten och den komplexa tillblivelseprocess som leder fram till det som går att studera och forska om. Kulturen och livet, samhällen och så vidare är resultatet av samproduktion. Utfallet av processen bestäms av något som kan benämnas ödet, men det viktiga är inte ordet i sig, det är att tillblivelsens fundamentala öppenhet inte förnekas eller betraktas som ett problem. Det går inte att räkna på eller kontrollera kultur. Upprepar det, inte för att tjata utan för att påminna, för det är lätt att glömma. Det enda man kan påverka är sina egna handlingar, tankar och beslut. Några garantier för att det blir som man tror och önskar finns dock inte. Att acceptera ödet eller slumpen handlar inte om att resignera, tvärtom. Insikt om slumpens betydelse gör det än viktigare att reflektera över vad man gör och varför, för det påverkar utfallet även om det inte styr eller kontrollerar utfallet.

Variationer och medieringarSamtalet öppnar upp och ger liv åt mellanrummen som finns överallt men som måste hävdas och vårdas. I samtalet ser man det som inte går att upptäcka på egen hand. Fler ögon ser mer och annat än ett enda, oavsett hur skarpt det granskande ögat är. Detta kan man välja att acceptera och göra något av eller bortse från, men oavsett vad man gör får man leva med konsekvenserna. Det finns inget sätt att komma undan kulturen, alla påverkas av den på ett eller annat sätt. ”Så kan det väl inte vara”, kanske någon reagerar, för tankar om kultur som går på tvärs mot intuitionen kan ge upphov till fysiskt obehag. Människan är som sagt både biologi och kultur och vad som fäller avgörandet i varje givet tillfälle går inte att uttala sig om. Många av Deleuze tankar går på tvärs mot intuitionen och för att förstå måste innebörden tillåtas sjunka in. Samtalet kan skynda på den processen och underlätta beslutet om hur man ska hantera insikten.

Hos Guattari har det alltid funnits ett slags vild rodeo som delvis drivs mot honom själv. Öknen, experimenterandet med oss själva är vår enda identitet, vårt unika tillfälle för alla de kombinationer som finns inom oss. Då säger någon till oss: ni är inga herrar utan något ännu mer kvävande. Vi hade verkligen önskat att det var på något annat sätt.

Djur är vi av födsel och ohejdad vana. Människor blir vi tillsammans, genom att vara delar av kulturella sammanhang. Samtalet som tankemodell hjälper till att utveckla den insikten, hjälper oss att växa tillsammans. Debatter fjärmar oss från varandra, från dem vi hade kunnat vara, förstärker det djuriska och underblåser det råa. Samtalet tvingar oss att lyssna, att lära. Samtalet öppnar upp för utbyte och bryter ner barriärerna som hindrar utveckling. Samtal gör oss mer mänskliga eftersom mänsklighet är en kulturellt förvärvad egenskap.

Vill vi att öknen skall blomstra och befolkas, eller ska den växa? Det är en öppen fråga, och svaret på den gör bara att få genom att samtala. Kultur är allas gemensamma egendom som hör hemma på caféer och seminarier, mellan människor, inte i domstolar och inlåst i slutna gemenskaper!

Ledare och ledd, lärare och läsare. Asymmetriska block av ömsesidig tillblivelse. Jag blir docent i relation till kollegor och studenterna som kommer till högskolan för att lära. Gemensamt skapas den högre utbildning

90

som utgör garantin för samhällets långsiktiga överlevnad. Lärare ger inte sina studenter kunskap. Undervisning och forskning kan sägas vara ett slags samtal, en gemensam process av ömsesidig tillblivelse. Utbildningen och dess värde uppstår i mellanrummet mellan lärarens ord och studenternas uppmärksamhet, intresse och enträgna arbete med att försöka förstå. Andra delar i och aspekter av helheten påverkar så klart också, som kursplaner, litteratur och så vidare. Alla som utbildas gör det tillsammans, med andra studenter och med lärare och genom böcker. Eget arbete, tillsammans. Akademin är fler än en, men färre än många. Kanske borde vi tala om multiversitet istället för universitet? Det är en tanke jag samtalat om i en artikel jag skrev tillsammans med en forskare från Australien (Nehls & Bussey 2013). Det som förde oss samman var vårt gemensamma intresse för Deleuze.

Jag skolades av två lärare, som jag tyckte mycket om och beundrade, nämligen Alquié och Hyppolite. Allt gick fel. Den ene hade långa, vita händer och en stamning som man inte visste om den fanns där redan i hans barndom eller om den tvärtom fanns där för att dölja en dialekt och som tjänade Descartes dualismer. Den andre hade ett kraftigt ansikte med ofullständiga drag och med knytnäven slog han takten för Hegels triader och hakade på orden. Vid andra världskrigets slut satt vi egendomligt fast i filosofins historia.

Känslan av att sitta fast i vetandets garn drabbar mig ofta när jag jämför hur det är med hur det skulle kunna vara. Erfarenheten av att tvingas försvara och föra vidare vetande som bestämts på förhand och som inte får ifrågasättas plågar mig. Akademin och kunskapssökandet präglas sällan av frihet och det är allt annat än högt i tak i det akademiska elfenbenstornet. Strävan efter kontroll är stark och alltid mer eller mindre närvarande och verksam. Forskare ska prestera och ju mer man publicerar av samma desto bättre, för det är antalet artiklar som räknas. Antalet internationella, peer-rewiewade artiklar publicerade i högt rankade tidskrifter. Bara ord som satts på pränt och publicerats där räknas som meriterande. Det stänger in, kontrollerar och hämmar kreativitet. Att forska om kultur på sådana premisser är svårt. Kulturen känner inga gränser och går inte att stöpa i en rigid form, den följer sina egna lagar och anpassar sig efter sammanhanget. Ömsesidiga block av tillblivelse kan aldrig beställas fram, och kunskap kan inte produceras längs löpande band. Tanken måste vara fri för att bli användbar.

Vi gick helt enkelt in i Hegel, Husserl och Heidegger; som valpar kastade vi oss in i en skolastik som var värre än medeltidens. Lyckligtvis fanns ju Sartre. Sartre var vårt Utanför, det var verkligen fläkten från bakgården (och det spelade föga roll att känna till exakt vilket hans förhållande till Heidegger var utifrån en historia som skulle komma). Av alla sannolikheter vid Sorbonne var han den unika kombination som gav oss kraft att stå ut med den nya ordningen.

För mig representerar Deleuze den unika kombination som ger mig kraft att stå ut med rådande ordningar. Hos honom, i hans texter, finner jag tro och hopp samt en innerlig kärlek till ordet och tanken. Deleuze hjälper mig att fokusera och ger mig verktyg att tänka med. Han tvingar mig framåt, uppåt, utåt och ger mig mod att våga och inspiration att försöka. Svar får jag inga. Men frågor, frågor, frågor. Uppslag att jobba vidare med. Insikt växer ur eget arbete och tankemöda, egna insatser som vore omöjliga utan den nödvändiga inspiration som originaltexterna ger. Genom att samtala med Deleuze blir jag klokare, förstår jag mer. Tillsammans når man längre än på egen hand. Jag har inte övertagit Deleuze blick och strävar inte efter att se samma saker som han, är ingen lärjunge. Jag använder hans tankar för att utveckla ett eget seende anpassat till min samtid och kontexterna jag finns och verkar i, och som fungerar för det jag vill uppnå. Det är en läsart som pekar framåt, mot det som ännu inte är men som kan bli.

Och Sartre har alltid förblivit just så, inte en modell, en metod eller ett exempel utan lite frisk luft, en luftström till och med när han kom från Café Flore, en intellektuell som i högsta grad förändrade situationen för de intellektuella.

Det finns i varje generation och överallt tänkare som står ut och som är tillräckligt insatta och respekterade av etablissemanget för att kunna improvisera kring tankekonventionerna och som har den unika kraft och lyster som krävs för att bryta invanda kollektiva tankemönster. Det krävs både kompetens och mod, för det finns ett pris att betala för den som väljer att bryta ny mark. Dissonans och gnissel vill makten inte veta av. Rättning i leden. Överallt gräver man av osäkerhet och auktoritetsrädsla skyttegravar eller söker trygghet

91

bakom ämnets murar och riskerar därmed att fastna i det egna ämnet med dess begränsade utrymme och förståelse för ny-tänkande. Det är utbildningens paradox, att den ska reproducera tankar, men göra det på nya sätt som dock inte får vara för nya för då känns tankarna inte igen. Även de klokaste forskare riskerar att falla i denna fälla. Det handlar inte om intelligens, det är egentligen inte vad som kännetecknar stora tänkare. Genier skapas snarare när tänkare drabbas av känslor av leda, när de uppfylls av en obändig önskan om förändring, ur en brinnande nyfikenhet som bara måste tillfredsställas. Framåt, vidare. Bryt upp, bryt upp. Kunskapsökande är ett äventyr. En process, utan mål. Som kulturen. Som livet.

Det är dumt att undra om Sartre var början eller slutet på något. Han står i mitten, som alla kreativa ting eller människor, och växer från mitten.

Ingen är någonsin ursprunget, allt är variationer och medieringar. Allt som betyder något finns och uppstår i mellanrumen och på insidan. Jag blir jag, tillsammans med dig. Och vi skapas genom samma rörelse av blivande, genom att vara delar av kulturella sammanhang. Inslagen av gemenskap och ömsesidighet i vetenskap, utbildning och kunskapssökande, underskattas konsekvent. Stora vetare som insett det, blir större just för att de vet och förstår sin egen underordnade roll i och för helheten. Det är inte orden och kunskapen i sig det kommer an på, utan hur tankarna kommuniceras och används. Det är inte vad man läst, utan vad man gör av det man läser, som bestämmer värdet på kunskapen. Kreativ är inget man är, det är något man gör, tillsammans. Ny-tänkande, revolutionerande vetande och banbrytande upptäckter är resultatet av samarbeten, mellan människor och mellan ting, tankar och materialitet. Och ett moment av slump. Överallt, alltid; fler än en, men färre än många. Visst är det svårt, men inser man bara det är halva jobbet gjort.

Fast jag kände mig inte lockad av existentialismen på den tiden, inte heller av fenomenologin, varför vet jag verkligen inte, men det var redan historia när vi kom fram till det, hade alltför många metoder, efterhärmningar, kommentarer och tolkningar utom av Sartre.

Överallt finns centrum, punkter som satts i förbindelse med andra punkter. Det handlar bara om att våga och förmå sig att se och förstå detta, även om det går på tvärs mot rådande konventioner och går på tvärs mot intuitionen. Jorden är en sfär, liksom tankens universum, och där är alla lika nära centrum. Det är inte man själv som bestämmer, vem man uppfattas som regleras relationellt. Mästare blir mästare genom att lyftas upp och betraktas som mästare. Sartre gjordes till mästare av studenterna, där och då, genom att de använde hans tankar och gjorde något eget av dem, samtidigt som de erkände och lyfte upp honom som inspiratör. Först kommer handlingen, och sedan återkopplingen. Sartres position i centrum är ett resultat av studenternas arbete och uppskattning av honom, en konsekvens av kollektiv handling. Förklaringen finns inte hos Sartre eller hos hans studenter utan i kulturen. Deleuze är enmästare för mig, och andra tänkare är det för någon annan. Ständiga förhandlingar, omförhandlingar och relationer som byts och bryts. Förändring, upprepad förändring som i efterhand relateras till en upphovsperson. Så skapas stora tänkare. De blir stora genom att deras tankar sprids och används.

Vi borde stjäla mer av varandraDet är stor skillnad mellan att kommentera, uttolka, upprepa och bestämma innebörder och att göra något eget med inspiration från en stor tänkare. En avgörande kunskapsteoretisk skillnad, som delar upp vetenskapssamhället i olika läger. Deleuze skriver i citatet ovan att han stal Sartre och andra tänkares stoff. När det citatet kommer på tal brukar många reagera, för inom vetenskapen och på högskolan predikas vikten av att ange referenser och källor och betydelsen av att citera korrekt. Det anses vara en hederssak och en del av den vetenskapliga redligheten, och det ska man absolut fortsätta göra, ingen säger något annat. Den eller det som är inspirationskällan bör naturligtvis anges så tydligt som möjligt, och ett citat kan bara vara ordagrant återgivet annars är det inget citat. Inget konstigt med det, men den som reser anspråk på att förklara Deleuze, eller vem man nu citerar. Den som säger sig sitta inne med den rätta tolkningen av innehållet i texten; hur avgör man rimligheten i sådana anspråk? Vem kan veta vad någon annan menar? Jag uttalar mig här inte om vad Deleuze tänkte eller ville egentligen. Jag tänker och samtalar med ursprungstexten. Jag skriver inte om eller strider för en bestämd tolkning, den rätta. Jag låter mig inspireras av texten och tankarna och tänker vidare på egen hand med hjälp av innehållet. Eller för att tala med Deleuze, jag stjäl. Kritiskt, analytiskt tänkande är den läsart som här tillämpas och jag gör vad jag kan för att

92

lyssna mer på vad som sägs än vem som talar. Sättet att gripa mig an innehållet i Deleuze text om samtalet går ut på att stjäla texten, att göra innehållet till mitt, utan att förvanska den text jag stjäl ifrån. Texten som växer fram mellan pärmarna på min bok samtalar med citaten. Genom att stjäla texten behöver jag inte förhålla mig så vördnadsfullt till den som den akademiska konventionen bjuder. Som tjuv blir jag friare och kan stå mer på egna ben. Jag stjäl för att visa respekt. Jag vill inte snylta på Deleuze akademiska anseende och vill inte göra mig till talesperson. Jag tar ansvar för min användning av ursprungstexterna. Det är min väg ut ur det tankens fängelse som akademin på många sätt blivit. Jag vill lyfta kunskapen upp ur akademins djupa skyttegravar och utsätta mig för allmänhetens kritiskt granskande blick. Att stjäla från Deleuze är mitt sätt att tänka nytt, mitt sätt att samtala, genom att rikta fokus mot framtiden istället för historien, mot det som skulle kunna bli istället för det som är.

Efter andra världskriget blev alltså filosofins historia allt snävare runt oss, utan att vi ens blev medvetna om det, under förevändning att den skulle öppna sig mot en framtid för tänkandet som samtidigt skulle vara den mest antika tanken. »Heidegger-frågan« är för mig inte: var han lite nazist? (naturligtvis, naturligtvis) - utan: vad var hans roll i fråga om denna nya injektion i filosofins historia? Ingen tar tänkandet på något särskilt allvar, förutom de som ger sig ut för att vara tänkare eller professionella filosofer.

Vilken skillnad gör orden, det är den stora frågan! Inte vem som skrev vad. Och ju större allvar man tar sig själv på, desto mer makt reser man anspråk på att besitta. Förmågan att göra skillnad är vad som räknas. Att ordagrant upprepa eller i detalj vara trogen, leder inte till någon förändring. Sådana texter har inget värde förutom den makt och det inflytande över tanken och kulturen som upphovsmannen får av sina lierade genom att föra arvet vidare oförändrat. Deleuze filosofiska gärning handlar om att göra tvärtom. Han utforskar möjligheterna för en annan syn på kultur och andra definitioner av vetande samt alternativ organisering av samhällets produktion av kunskap.

Vi borde stjäla mer av varandra, och göra något eget, utan att snegla på den som skrev ursprungstexten. Fler borde ge varandra mer erkännande, som inspirationskälla, men mindre som original. Allt och alla är ändå kopior, av kopior, av kopior. Varför bör man göra och handla så, istället för som brukligt är? Av ett enda skäl: för att i möjligaste mån hindra makten från att förmera sig. För att öppna upp och skapa gynnsamma förutsättningar för uppkomsten av flyktlinjer, för att främja ny-tänkande.

Men det hindrar inte att det har sina maktredskap – och att det kan vara en effekt av maktredskapet när det säger till folk: ta mig inte på allvar eftersom jag tänker åt er, eftersom jag ger er likformighet, normer och regler, en bild, som ni kan underkasta er samtidigt som ni säger: »det här angår inte mig, det betyder ingenting, det är saker som tillhör filosoferna och deras rena teorier«.

Tänker här på den inställning som många idag har till politiker och till politik. Många tänker som så, att ”det är deras angelägenhet, och jag bryr mig inte”. Om majoriteten tänker så är det farligt, för alla. En sådan syn på politik och kunskap är förödande för samhället. För det innebär att man frånhänder sig ansvar och överlåter makten till någon annan. Den inställningen finns på högskolan också, till exempel bland studenter som vill veta hur det är och som kräver att få detaljerad information under föreläsningarna om vad man ska skriva och hur man ska tänka för att få godkänt på tentorna. Utvecklingen går mot ökad valfrihet och minskat ansvar. En variant på drömmen om den kära gamla kakan som finns kvar fast man ätit upp den. Vetande och kunskap uppfattas ofta av dagens studenter som lärarnas angelägenhet, ett slags formalitet som det bara är att underkasta sig för att så snabbt som möjligt komma ut i samhället igen, ut på en arbetsmarknad där hett eftertraktade högskolepoäng kan växlas in mot en högre lön. Målet är viktigare än vägen dit. Examen betraktas allt mer som en formalitet, som ett resultat av väl genomförd styrning och strikt kontroll. Ansvaret för lärande har härigenom förflyttas från den som ska lära till läraren. Och skolan sägs också idag, i skoldebatten, allt oftare prestera resultat. Idag röstar många på den som lovar att kämpa för bäst villkor för mig, och min ekonomi. Jaglojaliteten sprider sig och tar död på den kulturella dynamiken. Det är en farlig utveckling, även om tendensen inte är ny. På detta sätt går man maktens ärende, genom att se till sig själv. Kritik mot makten kan aldrig riktas mot personer, för makten finns inbyggd i helheten. Därför behövs mer kulturvetenskap och humaniora, inte mindre, i tider av ekonomisk kris. Kultur och samhället är på många sätt ett slags kamp eller ständigt pågående förhandling, i realtid. Ett kontinuerligt samtal, mellan allt och

93

alla. En helhet under tillblivelse. Även den som säger sig stå utanför eller som inte bryr sig, den som inte gör något, utför handlingar som påverkar utfallet och ger upphov till konsekvenser.

Territorialiserat vetande och rigid kontroll av kunskap är ena änden av ett tankens kontinuum där total upplösning, deterritorialisering eller avsaknad av struktur är den andra. Båda tillstånden är lika problematiska och hotar hållbarheten om än på olika sätt. Balans är en nödvändighet och ett tillstånd som aldrig kan nås en gång för alla, det kräver ständig omsorg och kollektiv vaksamhet. Grunden till allt vetande, all kunskap, är en spridd förmåga till kritiskt tänkande. Därför måste alla ständigt upprepa frågan: Vad händer om vi håller det för sant, eller detta? Vilka konsekvenser får det om vi kollektivt köper just den sanningen? Det handlar inte om det är sant eller falskt, utan om det fungerar eller ej och vilka konsekvenser ett accepterande får. Kultur och samhällen blir till genom kollektivt arbete och därför kan det bara bli långsiktigt hållbart om fler kan förmå sig att ta mer ansvar. Det är genom små insatser i vardagen som kulturer närmar sig eller fjärmar sig visionen om ett gott och långsiktigt hållbart samhälle. På det sättet kan relationen mellan makt och vetande balanseras, men aldrig kontrolleras eller detaljstyras. Alla har ett ansvar för samhället och för de sanningar man accepterar, oavsett om man tar på sig ansvaret och gör sig aktivt medveten om det eller ej. Genom att öka insikten om detta sakernas tillstånd kan hållbarheten stärkas i den process av blivande som alla gemensamt ingår i. Det är nyttan med kulturvetenskap och humaniora, ett slags indirekt nytta som visar sig längre fram. Här finns ett pedagogiskt problem, för man saknar den humanvetenskapliga kompetensen och kunskaperna först när den håller på att försvinna.

Fler borde ta ansvar och stjäla mer och oftare. Fler borde stå upp för sina sanningar och sitt handlande. Fler borde inse sin roll i den helhet som kulturen utgör. Deleuze lever inte längre, men hans texter och tankar lever vidare. Ingen kan resa anspråk på att sitta inne med den rätta tolkningen av en text. Det går bara att jobba vidare på tankarna. Man kan bara modifiera, kommentera, kritisera, agera och samtala. Den som presenterar en tolkning får stå för den, i eget namn. Så skapas ny kunskap. Genom att öppna upp, låta sig inspireras och jobba vidare. Tillsammans bygger vi den värld och det samhälle som utgör grunden för livet, som vi känner det.

Komplexa relationer mellan kunskap och maktRelationen mellan kunskap och makt är lika gammal som makten och kunskapen. Båda aspekterna av mänskligt liv är på många sätt samma andas barn. Att säga det är att slå in öppna dörrar, jag vet. Ändå måste det sägas. På olika sätt har alla som insett detta centrala förhållande ett ansvar att påpeka det, så fort tillfälle ges och det finns en strimma hopp om att man ska kunna nå ut till andra, nya öron med insikten. Det är en historia som måste upprepas, och upprepas igen. Ett slags mantra, för ökad hållbarhet. Kunskap om detta saknas inte, vi vet allt vi behöver veta. Det som saknas är handlingskraft och mod att göra något. Det är verkstad som så desperat behövs, kollektivt agerande. Relationen mellan kunskap och makt går inte att göra sig av med, men dess verkan kan mildras genom att uppmärksammas mer och oftare. Politiker och andra makthavare, människor vars beslut påverkar många människor, akademiker, journalister och andra med inflytande i samhället och kulturen, behöver granskas mer kritiskt av fler. Hur vet jag inte, det är strategier som bara kan skapas och sättas i verket av många i vardagen. Många små beslut och handlingar är långt mer betydelsefulla än genomgripande beslut som fattas av aldrig så mäktiga makthavare.

Vetenskapen står inte över kulturen. Akademiker är också människor, på gott och på ont. Kunskapens banerförare har alltid varit beroende av makten, på samma sätt som makten har behövt vetenskapen. Och kritiskt tänkande är alltid lättare att utöva på historien, i efterhand, med facit i hand. Det visar sig i nutida fördömanden av skallmätningarna och den världsberömda svenska rasbiologin som för bara några generationer sedan ansågs värdefull och viktig. Socialantropologin, som gick kolonialmaktens ärenden, liksom etnologin här hemma, har lik i sina garderober. Inget att göra åt det som varit dock, men det som görs idag kan göras med större medvetenhet. Forskare är en del av samhället, av den helhet som allt och alla är med om att skapa genom att leva och verka tillsammans med alla andra. Exemplen på problematiska handlingar som motiverats vetenskapligt kan mångfaldigas. Det är ingen nyhet att det är så, men det är viktigt vetande som ibland kan behöva friskas upp, för att förhindra att liknande misstag begås igen.

94

Allt vetande kan inte hållas aktuellt samtidigt. Eftersom den samlade kunskapsmassan är så stor och forskningsområdena otaliga, måste man ständigt välja vilken kunskap som är aktuell och tillämpbar utifrån det problem man står inför och kontexten man verkar inom. Ibland görs kunskapsurvalet öppet och tydligt med full insyn i processen. Ibland ger sig makten ut på jakt efter kunskap som av en eller annan anledning ter sig eftertraktansvärd för de mål man strävar efter. Akademin är inte passiv i den ständigt pågående urvalsprocessen, allt vetande är inte gångbart i alla lägen. Massmedierna är också en faktor att räkna med. När medierna lever på uppmärksamhet kommer vissa kunskapsområden i rampljuset, medan andra dväljs i skuggan och kanske förtvinar. Inte för att kunskapen är oanvändbar, utan för att den anses trivial, tråkig eller olönsam.

Kunskap och makt växer underifrån och är omöjliga att skilja från varandra. Det i kombination med att det inte finns plats för allt i samhället tvingar fram prioriteringar och val vilket i sin tur gör makt till en aspekt att räkna med i den process vari kunskap omvandlas till akademiskt sanktionerat vetande. På vilka grunder väljer man, och vad strävar man efter i valsituationen? Vilka är de övergripande målen, i samhället, idag? Pengar, för pengarnas skull. Det är det skrämmande svaret. Tittar man på konsekvenserna av de handlingar som utförs i samhället idag ser man överallt uttryck för sparande och effektivisering. Avskedanden och outsourcing, vinst i vård, skola och omsorg, ökad konkurrens. Över hela linjen. Det är idag den enda vägen. Varifrån kommer kunskapen som dessa beslut vilar på och inspireras av? Inte sällan lutar sig ansvariga makthavare mot ekonomer, kanske ekonomer som suktar efter ett pris till Alfred Nobels minne. Kunskap och makt, makt och kunskap. Var går gränsen, vad är hönan och vad är ägget? Allt och alla hänger ihop, utgör delar av samma helhet. Den som av kollektivet tilldelats makt och inflytande skrattar hela vägen till banken, jämförandes storleken på sin kollegialt framförhandlade bonus, vilken vunnit bifall hos aktieägare som distraheras med löften om höjd utdelning om de bara går med på kraven från styrelsen som en gång om året, vid stämman, kommer ut och möter allmänheten och som belöning erhåller ansvarsfrihet. Allt i enlighet med teorin om att välstånd är något som sipprar ner genom samhället, uppifrån. Alla vet att det inte fungerar på det sättet. Maktens kraft är stor och den får oss att acceptera även sådant vi vet är fel. Fler måste ta ansvar och göra vad de kan för att ändra på de processer som leder helheten i riktning mot minskad hållbarhet. Ingen enskild kan göra hela jobbet, men många som ser och förstår, som använder sin förmåga till kritiskt tänkande, kan påverka det kulturella klimat där konsekvenserna av handlingar visar sig. Kunskap och förståelse för vilka förutsättningar som finns för förändring är samhällbyggande och hållbarhetsfrämjande.

Kunskap och makt, makt och kunskap. Vill skaka om och ibland bara skrika rätt ut. Ett annat samhälle är möjligt. En annan värld finns inom armlängds avstånd. Det enda som krävs är några alternativa beslut här och där i vardagen, bland den stora massan som kan göra skillnad och som redan idag genom sitt handlande är med om att reproducera rådande förhållanden. Lösningen är i grund och botten enkel, det svåra är att förstå hur enkelt det är, egentligen. Lite vaksamhet och påminnelse i vardagen om att makt är kunskap och kunskap makt, det är allt som behövs för att bygga ett nytt och mer hållbart samhälle. Samtal är inte lösningen, men ett verktyg som är värt att prova i sökandet efter sådant som fungerar och leder i rätt riktning.

Priset för en allt mer specialiserad kunskapHandling föregås oftast av tankar och dessa, tankarna, upptäcks först när de gör skillnad, i och genom konsekvenserna som handlingarna ger upphov till. Den utgångspunkten är central för det tänkande som här samtalas om, därför upprepas den. Olika exempel och ingångar till samma tanke staplas på varandra. Första gången, och andra, och tredje; och, och, och, som hos Deleuze och Guattari i deras stora verk Tusen platåer, där de förklarar att det är så de skriver. Genom att upprepa ett fåtal bärande teman, på olika sätt. Därför kan man börja läsa var som helst, i princip. Det är vad jag gjort också, författat en text som egentligen inte har någon bestämd början och som saknar definitivt slut. En bok som går att bläddra i och läsa passager som känns bekanta översiktligt, för att läsa mer koncenterat när det dyker upp exempel och presenteras ingångar till resonemang som känns viktiga. Jag strävar efter att utöva så lite inflytande som möjligt över receptionen av innehållet. Transparens och öppenhet är därför viktigt. Jag är tydlig med vad som är Deleuze ord och vilka som är mina och överlämnar sedan innehållet till mottagaren som står fri att tolka innehållet på sitt sätt.

95

Bryt upp, bryt upp, livet är ett äventyr som inte kan fångas mellan sidorna i en bok. Livet kan bara levas. Men för att göra det på bästa sätt behöver man verktyg. Samhället blir till genom handlingarna som utförs inom ramen för den kulturella kontext som skapas gemensamt. Bryt upp, bryt upp är vidare ett slags mantra för att påminna om maktordningarna som finns och verkar överallt.

Filosofins historia har alltid varit ombud för makten inom filosofin och till och med inom tänkandet. Den har spelat en förtryckande roll: hur kan ni tänka utan att ha läst Platon, Descartes, Kant och Heidegger, och den och dens bok om dem? En mäktig skola grundad på hot som skapar specialister på tänkandet, men som även gör att de som står utanför desto bättre rättar sig efter denna specialitet som de struntar i.

När vetandet specialiseras och filosofin blir, eller görs till en angelägenhet för experter, är det fara å färde. För då är det som upplagt för kulturell korruption av tankar och tänkande. När vetenskapen svarar direkt inför makten har det upprättats en relation mellan två krafter i samhället som borde hållas åtskilda, för att säkra den långsiktiga hållbarheten. När folket kopplats bort och allmänheten inte längre bryr sig om varken vetandet eller politiken lever vi inte längre i en demokrati. Och då har vetandet blivit ett redskap i händerna på makten. Då har agensen genom vilken samhället blir till och förändras annekterats av makten och dess verkan riktats mot folket. Paradoxalt nog med folkets goda minne, vilket blir uppenbart för alla som lärt sig se och använda sin förmåga till kritiskt tänkande. Om och när detta sker ligger fältet fritt för teorier som gynnar makten, på folkets, den stora massan av samhällsmedborgare, bekostnad. Utan stödet som folkets handlingar resulterar i går det emellertid aldrig, vilket inte får tolkas som att jag anser att någon har sig själv att skylla. Bara för att man påpekar att alla är medskapare av sammanhangen är inte är samma sak som att säga att det går att förändra kultur i en handvändning.

Vems intressen är det som reglerar tillvaron egentligen? Är det folkets intressen, är det med en miljömässigt, ekonomiskt och socialt hållbar framtid för ögonen som samhället organiseras? Eller är det marknadens krav på snabb ekonomisk avkastning och kortsiktiga mål som prioriteras i politiken? För mig är svaret givet, även om ingen härmed anklagas för att rådande situation uppstått. Poängen är just att ingen kan anklagas. Ansvaret för samhällsutvecklingen är vårt tillsammans. Hur är det möjligt att utvecklingen får fortsätta, trots att alla vet att evig tillväxt är omöjlig och att förbrukningen av fossila bränslen inte är hållbar? Det är möjligt för att makten och vetandet utgör två sidor av samma sak, och för att den kunskapen inte hakar i det kollektiva medvetandet och ger upphov till konsekvenser, till alternativa och mer hållbara handlingar.

En bild av tänkandet, som kallas för filosofi, har historiskt sett grundlagts, vilket fullständigt hindrar folk från att tänka. Förhållandet mellan filosofin och Staten kommer sig inte bara av att de flesta filosofer tills helt nyligen var »offentliga lärare« (men detta faktum har haft en mycket annorlunda betydelse i Frankrike och Tyskland). Det är ett förhållande med gamla anor. För tänkandet lånar sin passande filosofiska bild av Staten som en vacker, substantiell eller subjektiv interioritet. Det uppfinner en andlig Stat i egentlig mening, som en absolut Stat, som på intet sätt är en dröm eftersom den fungerar utmärkt i sinnevärlden.

Samhället fungerar som det gör helt enkelt för att vi låter det fungera, för att vi som kollektiv inte är mer intresserade av samhällets och landets förvaltning och långsiktighet än vad vi faktiskt är. Det mesta och det viktigaste sker inför öppen ridå, och mycket lite i det fördolda. Visst försöker makten dölja och visst tas massor av beslut i det dolda. Offentlighetsprincipen är en viktig och värdefull princip, men den är inte vattentät. Det mesta av det som sker, sker inför öppen ridå, mitt framför ögonen på oss alla. Det är problemet, att vi (alla vi tillsammans, som kollektiv betraktat) med öppna ögon och fullständigt informerade gång på gång accepterar beslut som missgynnar oss som grupp men som ger vissa av oss fördelar som individer. Problemet är att det saknas kollektiv förmåga till kritiskt tänkande i samhället och att nuvarande utbildningspolitik underblåser en utveckling som leder till att allt mäts i pengar, vilket gör pengar till ett värde i sig. Landets högre utbildning och forskningen tvingas anpassa sig efter gällande regelverk. Alla som vill forska, om man vill fortsätta med sin verksamhet och erhålla medel från de statliga forskningsråden, måste anpassa sig. Makt och kunskap, kunskap och makt. Inget av detta sker i det dolda. Maktens effekter utspelar sig mitt framför ögonen på oss.

96

Därav vikten av begrepp som universalitet, metod, frågor och svar, bedömning, erkännande eller igenkännande, rätta idéer, att alltid ha rätta idéer. Därav vikten av teman som andarnas republik, undersökning av fattningsförmågan, förnuftets domstol, en »den rena tankens rätt«, med inrikesministrar och det rena tänkandets tjänstemän. Filosofin genomsyras av ett projekt som innebär att den ska bli det officiella språket i en ren Stat.

Maktens språk har många dialekter och olika uttryck, men alla har samma innehåll: Ständigt upprepas mantrat att det bara finns en väg, en sanning. Den eller det bästa. Kunskapen som sanktionerats uppifrån harmonierar alltid med makten, enligt logiken att bara det bästa är gott nog. Därigenom dribblas korten bort och bilden av vetandet som något som bör formuleras i bestämd form singular kan hållas vid liv. Detta tänkande tvingar fram val och prioriteringar och det är befolkningen själva som utför jobbet, som tjänar makten. Folket riskerar att medverka till sin egen undergång. Det skulle inte vara första gången i så fall. Alla som följsamt rättar in sig i ledet genom att avhända sig ansvar erhåller en blygsam ersättning och kan sedan vila i skenbar trygghet. Vad som behövs för ökad hållbarhet är en befolkning som kollektivt intresserar sig mer för konsekvenser än för intentioner och fina ord. Paradoxen och det som komplicerar det hela är att kollektiv handling samtidigt är enda sättet att bygga en ny värld, i och genom makt som uppstår som ett resultat av samverkan underifrån. En annan värld är möjlig, om bara tillräckligt många vill och påminner sig om hur lite som egentligen behöver göras av var och en av oss.

Tankeutövandet anpassar sig på så sätt efter den verkliga Statens mål, de dominerande meningarna liksom kraven från den etablerade ordningen. Nietzsche har sagt allt i den här frågan i »Schopenhauer Uppfostraren«. Det som krossas och utpekas som något besvärligt är allt som tillhör en tanke utan bild, nomadlivet, krigsmaskinen, tillblivanden, förbund kontra natur, infånganden och flykt, mittemellan-makterna, mindre betydande språk eller stamningar i språket och så vidare.

Förståelse för detta, för maktens logik och koppling till kunskap behöver fördjupas och spridas för att öka hållbarheten. Och det behövs en handlingsplan som mer och tydligare betonar vikten av att bryta mönster, riva murar och att samtala mer. Vad som saknas idag är en kollektiv känslighet för och insikt om vikten av att aldrig slå sig till ro. Förståelse för att makt och vetande måste bevakas kollektivt av dem som använder sig av resultatet saknas också. Det är en värdefull, insikt som alla har allt att vinna på att ta till sig. Makt, vetande eller pengar, kan och får inte göras till eller uppfattas som självändamål. Det är det största och allvarligaste problemet, att målet har kommit att förväxlas med vägen dit. Att det är vägen som är målet behöver upprepas i vardagen. Det är den refräng som kulturen behöver för att fås att svänga i takt med en hållbar väg in i framtiden.

Kunskap är inget mål, det är ett ständigt pågående, dynamiskt och föränderligt, kollektivt projekt som ingen enskild aktör styr över. Vetenskap är ett gemensamt sökande efter ständigt gäckande mål. Kunskapen som eftersöks verkar alltid finns sig just utanför den horisont som nuvarande förhållanden begränsar blicken till. Akademin som helhet strävar efter ökad och fördjupad kunskap. Vetande är synonymt med livet och kan lika lite som verkligheten snabbas på. Det finns inga genvägar att ta, inga effektivitetsvinster att göra. Det finns bara ett liv att leva och fylla med innehåll. Kunskap blir till genom att människor interagerar med världen. Utan ödmjukhet och utan fokus på konsekvenserna av att visst vetande hålls för sant och annat förkastas, blir kunskap ett farligt redskap och riskerar att leda till oönskat resultat. Kunskap är aldrig ond eller god i sig.

Vetande uppstår i samspel mellan dem som bekostar sökandet efter kunskap och dem som utövar vetenskap. Akademin är en del av samhället. Allt vetande uppstår således på insidan. Alla vetenskaper är vidare mer eller mindre tvärvetenskapliga, för det finns inga vattentäta skott mellan ämnen och discipliner. Tyvärr försöker utövarna av vetenskap, företrädarna för ämnena, med ansvariga politikers och forskningsfinansiärers goda minne och mot bättre vetande, skapa och upprätthålla gränser mellan ämnen och områden. Det är så man får makt och gör karriär. Och därför har akademin olyckligtvis kommit att utvecklas till en arena för kunskapshämmande debatt. Olika ämnen och discipliner utgör komplement i sökandet efter bättre vetande, inte konkurrenter, men det är den uppfattningen man tvingas utveckla för att överleva idag.

När något hävdas i namn av vetenskap har vi ett kollektivt ansvar att tänka kritiskt och noga reflektera över konsekvenserna som ett accepterande av resultaten kan leda till. Detta avgörande moment i den

97

demokratiska process som bygger samhället är något som alla har ansvar för. Bryt upp, bryt upp. Livet och samhället är ett äventyr, inte en all-inclusive-resa där allt är detaljplanerat och alla risker eliminerats.

Vill man inte kan man inteHinder för en hållbar utveckling och framväxten av ett bättre vetande finns överallt. Hoten mot det som anses önskvärt och värdefullt ser ut att komma utifrån, men det liksom allt annat finns på insidan. Utsidor är en kulturell uppfinning och en intellektuell villfarelse. Det är enkelt och lockande att tänka sig en plats dit alla problem kan förpassas, och varifrån hjälp kan hämtas. Det är trist att behöva säga det, men det finns ingen utsida, ingen sådan plats. Det finns bara en insida och det är till den vi är hänvisade. Lika stor är villfarelsen om att fienden har ett fixerat ansikte och går att peka ut på förhand. Även fienden finns på insidan, mitt bland oss. Fienden är ingen, eller allt, men den är lierad med uppgivenheten och ledan, tröttheten och ointresset. Allt och alla som tar kraft och uppmärksamhet från det eftersträvansvärda kan, om fler ger luft åt sin misstro och leda eller uppgivenhet, växa och bli ett störmoment som motverkar rörelsen i riktning hållbarhet och bättre vetande. Vad som ska vara samhällets övergripande mål bestämmer ingen enskild. Många verkar dock tycka att hållbarhet är ett bra mål och ingen talar om behovet av sämre vetande. Dessa saker verkar vara något många är överens om. Ändå händer väldigt lite. Därför är det viktigt att reflektera över vad som utgör hinder för en önskad utveckling. Fienden får inte uppfattas som ett subjekt. Hindret mot förändring i en viss riktning är ingen illvillig person eller någon grupp av individer, utan just allt som drar åt andra håll och som motverkar rörelsen. Allt för ofta har individer fått klä skott för att det inte blev som man önskade och allt för lätt har grupper av individer anklagats för att målsättningen inte realiserades. Många getter har offrats och syndabockar utsetts, men det är farligt att tänka så. Det bygger murar och ger upphov till rädsla och misstänksamhet. Historien talar sitt tydliga språk. Ändå faller vi i fällan, gång på gång och underminerar därmed grunden för samhällets hållbarhet.

Deleuze analytiska verktyg kan användas för att förstå hur man kan tänka och arbeta för att öka chanserna att utveckla ett bättre vetande och för att främja hållbarhet. För att förstå var hindren finns och hur dessa kan pareras behövs begrepp att tänka med och samtala om. Arbetet med att främja hållbarhet måste utföras av oss som finns och verkar här och nu, tillsammans. Utgångspunkten för Deleuze tänkande är att förändringsprocesser är dymaniska och påverkas av många olika, asymmetriska krafter. De två mest distinkta krafterna är sammanhållande och upplösande. Krafterna är neutrala, det handlar inte om vad som är ont och vad som är gott. Båda kan ge upphov till såväl positiva som negativa konsekvenser och det handlar inte om antingen eller utan om mer eller mindre av än det ena än det andra. Ett samhälle är inte längre ett samhälle i den mening som vi känner det om någon av krafterna tar överhanden. Hållbarhet är synonymt med och kräver balans. Total diktatur (där en mäniskas önskan blivit lag) är lika problematiskt som fullständig anarki. Båda krafterna kan alltså fungera som fiender för ett balanserat och hållbart samhälle. Någon ny Hitler kommer vi troligtvis inte att uppleva igen, men om just det specifika hotet får allt för mycket uppmärksamhet kan vi vara säkra på att något annat, lika hemskt kan dyka upp där och när vi minst anar det, och risken är stor att faran upptäcks först när det är försent. Det är den risk vi kollektivt tar när vi marscherar i takt längs den enda vägen.

Naturligtvis kan andra discipliner än filosofin och dess historia få den här funktionen att verka förtryckande på tänkandet.

Sanning i bestämd form singular är maktens syn på vetande. Resultatet av territorialisering, kontroll och underkastelse. Det är tendenser som underblåses av vetenskapliga anspråk på bestämmande av texters innebörd, rätta tolkningar och bevakande av upphovsrätt. Det är verktyg för att hitta Sanningen och det är hela detta tankekomplex som ger upphov till synen på debatter som önskvärda och premissen att det bara finns ett rätt svar på alla frågor. Ett slags cirkelresonemang där det ena ger det andra, där svaret är givet redan i förutsättningarna och ingen förändring är möjlig. Allt hänger ihop och kultur är resultatet av samproduktion, konsekvensen av ömsesidig tillblivelse. Världen och vetandet är öppna processer. Vi är i skriande behov en annan syn på vetande. För hållbarhetens skull behövs en mer kritisk och rörlig vetenskap, ett mer fritt och förutsättningslöst sökande efter insikt, kunskap och vishet som kan användas för att uppnå visionen om ett bättre, mer hållbart samhälle. Jag vill se tydligare fokus på hindren som står i vägen för det

98

man vill och krafterna som drar åt andra håll, än på målet som ändå hela tiden förändras i takt med resten av världen.

Idag kan man till och med säga att filosofins historia har gått i konkurs och att »Staten inte längre behöver sanktioneras av filosofin«.

Nedmonteringen av humaniora skulle kunna ses som ett resultat av att staten inte längre behöver den typen av kunskap. ”Vi måste göra upp med flumskolan och satsa på matematikundervisningen”, finns det politiker som säger. Och Svenskt Näringsliv svarar med rapporten Konsten att strula till ett liv. Maktens ena hand vet vad den andra gör, med stöd från alla som gynnas av att just den kunskapens hålls för sann. Viktigt verifierbart vetande, framför spekulativt reflekterande och kritiskt tänkande är vad makten vill att folket ska förkovra sig i, för att bli välsmorda kuggar i samhällsmaskineriet. Makten önskar sig inte en befolkning som är bättre på att analysera och reflektera, för det riskerar att bli ett hot mot rådande ordningar. En befolkning som är bra på och riktar sin uppmärksamhet mot och ägnar sig åt att räkna på sin egen privatekonomi är vad makten drömmer om. Det är emellertid viktigt att vara tydlig med och ständigt påminna sig om att makten inte är någons eller någon. Makten är liksom kultur en konsekvens av handlingar, ett resultat av att människor lever sina liv. Makten kan ge upphov till såväl positiva som negativa konsekvenser. Makten är med andra ord ett slags utfall av allt det som idag hålls för sant, som faktiskt och i praktiken hålls för sant och som därigenom påverkar handlingsutrymmet för enskilda aktörer. Makten får sin kraft genom att många rättar sig i ledet. Det som upplevs som fast och evigt oföränderligt kan emellertid ändra sig fort. Berlinmuren till exempel, blev obsolet väldigt snabbt, när tillräckligt många förändrade sitt tänkande och skred till handling. Det finns hopp, även om det ibland ser mörkt ut.

Men hårda konkurrenter har redan tagit över. Epistemologin har fortsatt i samma anda som filosofins historia. Marxismen hotar med en dom över historien eller snarare med en folkets domstol som till och med är mer oroande än de andra. Psykoanalysen ägnar sig alltmer åt »tänkandets« funktion, och förenar sig inte utan orsak med lingvistiken. De är de nya redskapen för makt inom själva tänkandet och Marx, Freud och Saussure bildar en underlig Förtryckare med tre huvuden, ett betydande dominerande språk.

Vetande som tvingar sig på genom att presenteras med evigt universella anspråk eller som sprids uppifrån syftar till att bevara det rådande, och det kan så klart vara gott och väl. Förändring är inte alltid av godo, inte nödvändigtvis, per definition. Revolution får lika lite som pengar bli ett ändamål i sig. Medel för att uppnå målet om långsiktig hållbarhet är vad som behövs, verktyg att tänka med och som kan omsättas i handling samt en kollektiv och väl utvecklad förmåga att avgöra vad som är vad. Bara så byggs ett långsiktigt hållbart samhälle. Det är en strävan, en evig och ömsesidig tillblivelse. Ett samtal.

Kritiskt tänkande är en egenskap som alla kan tillägna sig och bli bättre på, ett verktyg för att bryta upp allt som stelnat och förändra det många vill ska förändras. Kritiskt tänkande som även riktas mot sina ens egna premisser är en metod för att upptäcka fienden, det vill säga allt som utgör hinder för en önskad utveckling. Kritiskt tänkande får dock heller inte bli ett mål i sig. Det är ett verktyg som får sitt värde i relation till dess funktion. Egenskapen finns inom räckhåll för alla, men om man inte tror på verktyget eller använder det kommer dess värde aldrig att visa sig. Jag vet inte om det fungerar, men jag tror det kan göra det och jag gör vad jag kan för att visa det. Resten är upp till oss alla.

Visioner, inte målEn annan värld och en annan akademi är möjlig, om och när tillräckligt många inser det och utför handlingar som pekar i den riktningen. Enkelt att inse och lätt att säga. Svårigheten ligger i utförandet, i organiserandet av handlingarna som krävs och i kanaliserandet av tankar och fördelningen av makt. Arbetet underlättas emellertid om en annan syn på kunskap kunde utvecklas, en mer samtalsinriktad syn på vetande och vetenskap.

Att tolka, förvandla och formulera är de nya formerna för »rätta« idéer. Till och med Chomskys syntaktiska markör är främst en maktmarkör.

99

Exempel på och uttryck för detta problematiska tänkande finns överallt, om man bara lär sig se och förstår vad man ser. Under hösten 2012, till exempel, visades ett TV-program från Vetenskapens värld där Noam Chomsky inte bara avfärdade en kritiker av hans teori om språk, utan dessutom indirekt underblåste en process som satte käppar i hjulet för kritikerns vetenskapliga arbete. Hypotesen som forskaren utgick från och ville undersöka ansågs på förhand vara så pass galen att undersökningen stoppades av lingvister som byggt sin karriär och gjort sig ett namn med hjälp av Chomskys formativa teori om språk. Vad jag såg när jag tittade på programmet var ett exempel på hur kunskap och makt är intimt sammanflätade processer. Vetande som inte får ifrågasättas har jag svårt att acceptera som vetande, det är mer ett uttryck för makt. Accepterar vi en sådan syn på kunskap är vi ute på ett sluttande plan. Debatten pekar i den riktningen. Det är en farlig väg.

Lingvistiken var framgångsrik samtidigt som information utvecklades som en maktfaktor och tvingade på oss sin bild av språk och tanke som överensstämde med överföringen av kommandoord och organiserandet av redundanser.

Språk är ett verktyg för makten och orden bär makten inom sig. Vaccinationen mot detta är: kritiskt tänkande. Förmågan att se samband och kraft och mod att göra något. Tydligare fokus på handlingar, i vardagen. På samma sätt som makten upprätthålls kan den utmanas av samma aktörer. Om tillräckligt många dels förstår sambanden, dels vill och gör vad som krävs, i vardagen, är ett annat samhälle, en annan akademi och en mer hållbar värld, möjlig. Det är inte kunskap som saknas, det är kollektiv insikt om betydelsen av handling.

Det har verkligen ingen större betydelse att fråga sig om filosofin är död när många andra discipliner tar över dess funktion. Vi åberopar oss inte på någon rätt till galenskapen, då galenskapen till den grad själv passerar via psykoanalysen och lingvistiken tillsammans, så till den grad har den genomsyrats av rätta idéer, av en stark kultur eller en historia utan tillblivande, så till den grad har den sina clowner, lärare och småchefer.

Kulturvetenskap handlar om att lära sig se dem: clownerna, lärarna och småcheferna. De finns överallt och är livrädda för att avslöjas. Det är inte svårt egentligen att upptäcka och avslöja, det svåra är att sprida insikten och få med sig tillräckligt många, att få gehör för det man sett och att kunna enas om vad som krävs och vart man vill istället. Vanans makt är stor och visar sig alltså vara en fiende, ett hinder på vägen mot det önskvärda. Samtal kan vara en metod att skapa samsyn och utbyta tankar och erfarenheter, ett sätt att upptäcka dolda hinder för förändring, hinder som många gånger finns inom oss själva, i vår tankevärld. Och en metod att samla mod och finna kraft.

Samtal om visioner är mitt förslag på alternativ till sökandet efter sanning. Fler samtal, inte bara mellan forskare, utan lika mycket ute i samhället, om olika önskvärda framtidsvisioner. Samtal om vilket samhälle vi vill att våra barn ska växa upp i, vilken värld vi vill åldras i. Den avgörande frågan är: Vart är vi på väg? Först när horisonten vidgats och perspektivet sträckts ut kan det viktiga arbetet för hållbarhet ta sin början. Och vi kan vara på väg redan imorgon, det är i alla fall hypotetiskt möjligt. Om bara tillräckligt många vill och vågar använda den kritiska blicken, även mot det man tar för givet. Framtiden skapas här och nu.

Filosofi, och arbete med tänkandets förutsättningarKunskap om och förståelse för kultur och förändring är ett intellektuellt och abstrakt arbete som kräver filosofisk kompetens. Att bygga upp en kollektiv insikt om förutsättningar för förändring och kunna identifiera kulturens möjligheter och begränsningar är en grannlaga uppgift. Det är därför sorgligt att se hur den typen av kompetenser, liksom humaniora i allmänhet, underskattas (och ibland hånas)idag. Samhället som växer fram i komplexa handlingsnätverk är ett i stora stycken bildningsignorant samhälle, om jag tillåts överdriva lite för att visa på en problematisk samtida tendens. Humaniora och filosofi riskerar att förpassas till historiens skräphög, som en kuriös rest av en svunnen tid, om inget görs. Humaniora behöver försvaras, vilket delvis är vad jag gör här genom att visa hur kulturvetenskapliga kunskaper och kompetenser kan användas i arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. Inget kunde vara mer felaktigt än att filosofi och humaniora är exempel på kuriös och förlegad kunskapsproduktion. Samhället kräver konstant

100

omsorg och kontinuerlig översyn för att bli hållbart och det är uppgifter som inte går att utföra utan en kollektiv förmåga till analytiskt och kritiskt tänkande.

Något är uppenbarligen fel i samhället, men överens kommer vi aldrig att kunna bli, varken om vad som är problemet eller hur det ska lösas. Att vara överens varken kan eller bör vara målet för arbetet med att skapa ett hållbart samhälle. Strävan efter konsensus, tron på att det är möjligt att nå samförstånd utgör snarare problemet. Det är övertygelsen om att det finns en sanning om frågor som rör levt liv och kultur som leder till att det tänkandet vinner mark och framstår som det enda rimliga. Låter det paradoxalt och motsägelsefullt? Säkert, men det är just så världen fungerar och verkligheten ser ut. Kultur är komplext, paradoxalt och ofta motsägelsefullt. Därför behövs filosofi. Nyckeln till ett hållbart samhälle är en väl utvecklad, kollektiv förmåga att kunna hantera komplext motsägelsefulla problem. Och för att öva sig i den förmågan är det lämpligt att vända sig till filosofins klassiker. Inte för att få svar, utan för att utmana sig själv intellektuellt. Det var just så och med den inställningen som Deleuze närmade sig filosofin, i en annan tid och med andra förutsättningar.

Jag började alltså med filosofins historia när den fortfarande gjorde sig gällande. Vad beträffar mig själv såg jag inga möjligheter att dra mig undan. Jag stod vare sig ut med Descartes, dualismerna och Cogitot, eller med Hegel, triaderna och det negativas arbete.

Filosofi är inte bra per se och all filosofi är inte bra. Det är lätt att bli hänförd inför tankar yttrade och satta på pränt av framstående och berömda tänkare, men det är farligt att låta sig förföras. Om filosofin och filosoferna behandlas med allt för mycket respekt och vördnad förlorar man lätt den kritiska skärpan. Filosofi är ett verb, en verksamhet, något man gör. Tänkande är i grunden ett slags samtal, ett utbyte av tankar, reflektion. Filosofi och tänkande är kollektiva verksamheter där man tillsammans vänder och vrider på komplexa problem som inte har givna lösningar. Och liksom ifråga om alla andra verksamheter är det inte intentionerna eller löftena om lösningens potential som är det viktiga och intressanta, utan konsekvenserna av handlingarna som följer.

Det var när Deleuze studerade konsekvenserna av Descartes tankar om Cogito ergo sum och Hegels ontologi som hans motvilja mot filosofin som yrke växte fram. Konsekvenser måste vara mer i fokus för uppmärksamhet och analys; rörelse och förändring, det vill säga blivandet som sådant. Kunskapens användning är viktigare än tänkaren eller tankarna i sig själva. Processen är det centrala och resultatet som genereras av den. Det är viktigare att kasta sig ut i tänkande, att hänge sig åt processen, än att ängsligt fundera på om det eller detta verkligen är en klok idé. Viktigare att kasta tärning och samtala, än att slipa på argument och samla evidens. Vad jag menar är att man bör tänka och handla samt kontinuerligt utvärdera resultatet, istället för att försöka hitta de bästa tänkarna och försäkra sig om att man verkligen kommer att nå ett på förhand bestämt mål. För tankar och tänkares eventuella klokskap och värde kan inte avgöras på förhand, bara i ljuset av det som faktiskt hände som en konsekvens av att tankarna och kunskapen accepterades som sann och riktig. Därför uppskattar Deleuze tänkare som arbetar med sådana utgångspunkter. Och därför uppskattar jag Deleuze, och låter mig inspireras av hans sätt att tänka och arbeta.

Men jag tyckte om författare som verkade vara en del av filosofins historia men som undkom den delvis eller helt och hållet: Lucretius, Spinoza, Hume, Nietzsche, Bergson.

Filosoferna som nämns här är alla tänkare som rör sig med de processer de reflekterar över. Tänkare som försöker förstå, vågar experimentera och som presenterar förslag, snarare än vet och slår fast. Tänkare som öppnar upp, istället för att stänga in. Filosofin som jag jobbar med och inspireras av handlar om detta. Därför samtalar jag helst med tänkare och reflekterar med hjälp av tankar som är rörliga, på alla sätt. Jag uppskattar filosofer som inte sätter punkt eller vill ha sista ordet. Filosofer och andra som inte drivs av en önskan om att få rätt, utan som tillsammans vill förstå förutsättningarna för det som är här och nu och det som skulle kunna bli. Tänkare som mer än gärna drar på sig arbetshandskar och inte räds att stå med skit upp till knäna. Samtalspartners som förstår att handlingar till syvende og sidst är viktigare än tankar. Filosofins huvudsakliga uppgift är att skapa begrepp, inte att tala om hur det är. Filosofi ska inte vara ett yrke, ett sätt att göra karriär, utan en egenskap som genomsyrar hela samhället.

101

Kulturer är öppna enheter i tillblivelseFilosofi är liksom kultur och samhällen, processer under tillblivelse. Det räcker inte att veta och förstå, mångas handlingar måste till för att uppnå förändring som pekar i önskad riktning. Handling, görande, engagemang, utan det finns inget samhälle. Det räcker inte att veta att, man måste veta hur också. Fast viktigast är att man gör något. Om handlingarna inte leder till önskat resultat kan man alltid modifiera dem, testa nya vägar och alternativa handlingsstrategier. Så gör man i ett samtal där målet är ömsesidig förståelse. Det spelar roll om vi söker oss fram med hjälp av debatter eller av samtal, sätten vi väljer att agera på får olika konsekvenser.

Historia, tankar, vetenskap, kultur och det samhälle som skapats för att säkra kollektiv överlevnad är resultatet av dynamiska processer av ömsesidig tillblivelse. Alla som finns, lever och verkar i samhället utgör delar av samma helhet. Allt och alla befinner sig på insidan, ingen människa kan därför rationaliseras bort. Kostnaden förflyttas bara till ett annat konto, men det är vi tillsammans som får betala notan, på ett eller annat sätt.

Givetvis har en filosofihistoria sitt kapitel om empirismen: Locke och Berkeley har sin plats där men hos Hume finns det något mycket egendomligt som fullständigt förskjuter empirismen och ger den en ny kraft, en relationspraktik och relationsteori, en teori om OCH, som kommer att fortsätta hos Russell och Whitehead, men som förblir underjordiska eller marginella i förhållande till de stora klassificeringarna, även när de är upphov till ett nytt begrepp för logik och epistemologi.

Sammanhang och helheter byggs av mindre delar. Kulturer hänger emellertid inte ihop, utan består av sammansättningar eller multipliciteter; av och, och, och. Allt och alla är delar av samma föränderliga helhet. Jag och du blir vi. Och tillsammans med våra teknologier samt allt och alla andra är vi del av samma kreativa process av tillblivelse. Samhället och kultur är förändring och rörelse och kan därför inte kontrolleras. Däremot kan delarnas medvetenhet om sin egen roll i det stora hela öka eller minska över tid.

Människor har visserligen intellektuell förmåga, men bara med möda kan förmågan användas. Och det är handlingarna som räknas. Det glömmer man allt för ofta och allt för lätt bort. Det räcker inte med att bara ha kapaciteten för att lyckas. Det gör det aldrig. Genom att se på och behandla samhället som en multiplicitet, genom att filtrera sina intryck genom en sådan prisma, ökar chanserna att medvetenheten om handlingarnas betydelse fördjupas i samhället. Ingen kan ha total överblick, men alla kan alltid lära sig se och förstå mer samt omsätta kunskapen i handling. Och ju fler som jobbar med detta, desto större och stabilare blir hållbarheten i processen som helhet.

Givetvis fångades även Bergson i den franska stilen för filosofins historia; och ändå finns det något hos honom som inte vill assimileras, vilket gjorde att han blev en stöt, som alla motståndare kunde enas mot, föremål för så mycket hat och det är mindre bekräftande temat om varaktigheten än teorin och tillämpningen om alla slags tillblivanden och samexisterande mångfaldigheter som är upphov till det. Och det är lätt att ge Spinoza till och med den viktigaste platsen i uppföljningen av cartesianismen; det är bara det att han överskrider den platsen åt alla håll och kanter, det finns inte en enda levande död som så starkt lyfter sig upp ur graven och så klart säger: jag är inte en av er.

Tänkare kan tas på allvar, eller bespottas. Vad avgör? Slumpen, skulle jag säga, och rådande maktordningar. Kasta därför inte tänkare och tankar på sophögen för att andra råder dig att göra det, gör det först efter att ha studerat och värderat konsekvenserna av filosofin. Det är viktigt, men för att kunna göra det krävs reflexiv förmåga att vända och vrida på tankar. Kompetens att hantera komplexitet, motsägelser och paradoxer. Förmåga att se värdet av kritiskt tänkande, och inte så lite uthållighet och motståndskraft mot blod, svett och tårar. Det är jobbigt att bråka med filosofer, men man måste. Att avfärda tankar och tänkare allt för lättvindigt, vilket är vad som drabbade Bergson, är djupt olyckligt. Deleuze har emellertid hjälpt mig inse värdet av Bergsons tankar. Och det var genom Deleuze jag upptäckte och fick inspiration att läsa Spinoza, vilket gav mig en intellektuell upplevelse. För jag insåg saker jag tidigare haft problem med och fick nya och mer användbara verktyg i arbetet med att förstå kultur, vilket är en ständig resa utan mål. En process, ett samtal.

102

Mina arbeten om Spinoza är de mest seriösa enligt normerna för filosofins historia, men det är han som mest gett mig känslan av en vindpust i ryggen och av en häxkvast som man gränslade var gång jag läste honom. Spinoza har knappt börjat bli förstådd ens och inte mer av mig än av andra.

Något liknande upplever jag i mitt arbete med Nietzsches samlade verk. Nietzsche är en filosof som verkligen är passionerad och som engagerar hela sin kropp i tänkandet. Han är många gånger kategorisk i sina fördömanden och arg. Och han har ett bländande språk. Nietzsche är som de flesta en sammansatt varelse. Hans texter kräver hårt arbete för att avlockas mening. Inte förrän mottagaren utvecklat en förståelse och handlar i enlighet med insikterna och först när handlingarna ger upphov till konsekvenser, går det att säga något om texternas värde. Nietzsche utgår från att samhället skapas genom processer och han ser och analyserar sammanhang. Han ger oss verktyg som kan användas för att förändra och hantera tillvaron. Han bestämmer inte hur det är. Han följer med och bjuder in sina läsare på resan.

Alla dessa tänkare har bräcklig fysik och ändå genomsyras de av en obetvinglig livskänsla. De agerar bara genom positiv och bekräftande kraft. De idkar ett slags kult av livet (jag drömmer om att skicka en kommentar till Etikakademin och påpeka att Lucretius bok inte kan sluta med en beskrivning av pesten och att det är ett påfund och ett bedrägeri av de kristna som var angelägna om att visa att en illvillig tänkare till sist måste känna ångest och skräck). Dessa tänkare har knappt något att göra med varandra – förutom Nietzsche och Spinoza – och ändå har de det.

Människan är av födsel och ohejdad vana kollektiv och följer med majoriteten. Att bryta mot den regeln kräver tankemöda och uppmärksamhet. Och det är detta som gör människan intressant och filosofi viktigt, det faktum att människan inte bara följer och imiterar utan även har förmågan att överskrida sina begränsningar. Enkelt är det inte att bryta vanor och konventioner, men det går och vi kan, självklart kan vi. Men det krävs möda för att uppnå förändring. Tyvärr håller vi på att bygga en värld där det finns allt mindre tid för reflektion och då blir det svårare att inse, dels betydelsen av att överskrida och utmana, dels att förstå och uppskatta värdet av filosofi och humaniora. Vi sitter med andra ord fast i en ond cirkel där mer av samma bara förvärrar problemen. Debatten är mer effektiv och avgör tvister snabbare än samtalet, men det är inte säkert att lösningen blir bättre för att den är snabb och effektiv. Troligen är det sökandet efter effektivitet och minskade kostnader som är problemet som leder till minskad hållbarhet. Ingen annan kan bryta mönstret, det kan bara göras kollektiv.

Allt och alla hänger ihop. Alla medborgare finns och lever här och är delar av samma mänsklighet. På ett eller annat sätt kommer alla att vara med och påverka processen av tillblivelse som allt och alla, även döda filosofers tankar (om de läses och används) gemensamt är delar av. Det är mellanrummen som är det centrala, för det är dessa som utgör kittet och som håller delarna samman. Och i mellanrummen fäller slumpen sitt avgörande genom att välja det ena eller andra av möjligheterna som vid varje tillfälle och i alla situationer föreligger.

Man skulle kunna säga att något händer mellan dem, med olika hastighet och intensitet, som varken finns hos de ena eller de andra utan i själva verket på en idealisk plats som inte längre är en del av historien, ännu mindre en dialog mellan döda, utan ett samtal mellan stjärnor, mellan mycket ojämlika stjärnor, vars olika tillblivanden bildar ett rörligt block som det skulle vara fråga om att fånga in, en flykt mellan, ljusår.

Samhället är ett sådant rörligt block och hur vi än gör, ensamt eller kollektivt kommer vi att få leva med konsekvenserna. På gott och på ont. Ett annat samhälle är möjligt. Små förändringar hos var och en blir snart till stor agens när rörelsen växlas upp genom kollektivet och påverkar tillblivelsens riktning. Om förutsättningarna för sådan förändring handlar kulturvetenskap.

Möten mellan … förändrar; är kulturFör allas och samhällets långsiktiga hållbarhets skull borde fler dels utveckla förmågan till analytiskt och kritiskt tänkande, dels utveckla förmågan till samverkan. För att möta utvecklingens dynamiskt, icke-linjära föränderlighet behöver fler olika tankar utbytas, oftare. Tänkandet är alltid kollektivt. Samtalet öppnar upp

103

och ökar chanserna att konstruktiva flyktlinjer hittas och kan omsättas i handling. Debatten likriktar tänkandet och leder till att alla ägg läggs i samma korg, vilket gör samhället sårbart på sikt även om det i ett kortare perspektiv kan vara framgångsrikt. Debatten främjar utvecklingen av monokulturer och underblåser synen på att sådana är bra och effektiva, även om alla vet att monokulturer är sårbara.

Om forskningen både ska undersöka världen och bevaka sanningen tilldelas experter allt för mycket makt, vilket för den enskilde är svårt att hantera. En mer konstruktiv och hållbar arbetsfördelning i samhället skulle kunna se ut som följer. Empirisk forskning används för att undersöka världen och förutsättningarna som finns för förändring. Filosofi och teoretiskt analytisk forskning konstruerar tankeverktyg. Journalister granskar resultatet och procesen på samma sätt som politiken och rättsväsendet granskas. Allmänheten och det omgivande samhället omsätter kunskaperna i handling och bevakar balansen i processen. Kultur uppstår i växelverkan, mellan och är resultatet handling. Genom att samtala mer och oftare kan alla lära sig att bättre förstå sin del i och hur man kan hantera helheten. Det är min vision och det är för att bli bättre på att tänka mer och djupare kring dessa och liknande frågor som jag läser filosofi och samtalar med filosofer. Jag lär med Deleuze, inte av honom. Och han visar vägen genom att beskriva hur han arbetade.

Sedan hade jag betalat mina skulder och Nietzsche och Spinoza hade frikänt mig. Och jag skrev böcker mer för egen räkning. Hur som helst tror jag att jag var angelägen om att beskriva det här utövandet av tänkandet, antingen hos en författare eller för dess egen skull i den mån som det motsätter sig den traditionella bild som filosofin har förevisat och upprättat inom tänkandet för att underkuva det och hindra det från att fungera. Men jag vill inte börja om igen med de här förklaringarna, jag har redan försökt uttrycka allt det där i ett brev till vännen Michel Cressole, som skrivit många vänliga och elaka saker om mig.

Möten förändrar. Alla slags möten och allt som möts, förändrar och förändras, ömsesidigt. Inte bara människor, även andra aktörer förändras genom möten och interaktion. Relationer byggs upp, mellan människor, mellan djur och människor, men också mellan människor och ting, platser, ord, tankar. Allt och alla möts, interagerar och förändras ömsesidigt. Ingen och inget är sig själv nog. Allt och alla blir till tillsammans och lever gemensamt, utgör delar av samma helhet. Om man vill förstå kultur som den levs finns inga genvägar. Det finns inga modeller som fungerar, annat än som högst provisoriska skisser. Enda sättet att förstå och undersöka kultur är att följa med. Det behövs inte fler experter, mycket viktigare är att befolkningen som helhet utbildar sig och utvecklar sin personliga förmåga till kritiskt tänkande.

Mellanrum är gränssnitten mellan allt och alla. Mellanrummen förenar aktörerna och där sker ständigt ömsesidig påverkan och dynamisk förändring. Mellanrum går inte att ta på, de är noll och inget innan aktörerna närmar sig varandra. Mellan definieras av det andra, det som inte hör dit, av aktörerna som interagerar. Mellanrummet är garanten för att möten inte resulterar i en symbios som utplånar unika aktörer som enskilda objekt. Mellanrum håller isär, samtidigt som de håller ihop (territorialisering och deterritorialisering är krafter som verkar i mellanrum). Därför blir kultur komplext och ofta motsägelsefullt. För mellanrum är inte något i sig. Mellanrum formas av aktörerna som möts och ömsesidigt skapar förutsättningarna för sådana möten. Det är i mellanrummen som slumpen finns och påverkar utfallet, det är där som flyktlinjer uppstår.

Alla slags relationer, alla möten mellan aktörer, förändrar parterna, ömsesidigt och oförutsägbart. Samtal liknar kultur och skapas genom möten, och därför är det lämpligt att undersöka kultur genom att utveckla undersökningsmetoder som inspirerats av samtalet som idé. Lyssna på Deleuze när han talar om sitt möte med den samarbetspartner som han skapade så mycket tillsammans med.

Mitt möte med Félix Guattari förändrade verkligen mycket. Félix hade redan ett långt förflutet inom politik och psykiatriskt arbete. Han var inte »utbildad filosof«, men han hade desto mer av ett filosoftillblivande och många andra tillblivanden. Han var alltid igång. Få personer har gett mig känslan av att röra sig i varje ögonblick, inte att förändras utan att röra sig helt och hållet varje gång han gjorde en gest, sa ett ord, ett tonfall, som ett kaleidoskop som får fram en ny kombination varje gång.

104

Tycker om den beskrivningen. Inspireras av den och fylls av hopp. Kultur, är ett kalejdoskop, en ständigt skiftande variation av det samma. Små förändringar ger upphov till stora konsekvenser, och stora händelser kan passera obemärkt. Ingen kan veta på förhand vad som förändras, hur det förändras eller vilka konsekvenserna blir. Allt rör sig, i samspel med allt annat. Deleuze är bara ovanligt observant när han ser detta, och insikten är viktig att ha med sig om man vill förstå förutsättningarna för levt liv, förändring och hållbarhet.

Alltid samme Félix men en vars egennamn betecknade något som hände och inte ett subjekt. Félix var en man som tillhörde en grupp, ett gäng eller en stam och ändå var det en ensam man, en öken befolkad med alla dessa grupper och vänner och tillblivanden.

Alltid den samme, ändå ständigt förändrad. Tänker på platser jag återvänt till. Tänker på hur uppenbart det kan vara att platsen, människorna, allt är samma. Ändå upplevs inget vara sig likt. Tid gör det med upplevelser, skapar mellanrum som förändrar. Kalejdoskop fungerar så, förändrar det som är, genom att se det från många olika vinklar samtidigt. Vi människor är på samma sätt ensamma, tillsammans. Ihop, var och en för sig. Relationer är aldrig entydiga, för jag har min bild och uppfattning och du har din.

Det är många som har arbetat i par som bröderna Goncourt, Erckmann-Chatrian, Laurel och Hardy. Men det finns inga regler eller någon generell formel.

Vill att denna bok ska läsas så, som ett samtal mellan. Det viktigaste innehållet är det som finns i mellanrummen, inte det som satts på pränt. Orden i sig har ingen mening, dess innebörd och eventuella värde uppstår i mötet mellan. Jag och mina kunskaper har förändrats av mitt möte med Deleuze texter och jag hoppas genom förmedlandet av tankar som uppstått i mina samtal med honom kunna inspirera andra till handling som kan leda till förändring.

Tillsammans skapas det som blir, inifrånKultur och världen går bara att förstå i efterhand. Först med perspektiv och från håll ser man mönster som går att tolka. Något annat vetande är inte möjligt att nå, inte om kultur. Med facit i hand är det enkelt, när man har svaren, ser konsekvenserna och allt ligger i öppen dager. Den kunskapen säger dock mycket lite om det som komma skall. Kunskap om historiska skeenden, om det som hände, om konsekvenserna av tidigare handlingar, är viktig kunskap. Värdet ligger i att kunskapen leder till fördjupad förståelse för processen. Kunskap om historien kan användas för att bygga upp förståelse för förutsättningarna för vidare förändring. Kunskap om vad som kommer att ske går emellertid inte att nå. Om det som komma skall vet ingen. Den som säger sig veta far med osanning, även om profetian slår in. För det är en av livets och universums lagar att ingen kan veta något om framtiden, bara om förutsättningarna för förändringsprocesserna som leder till att framtiden realiseras.

Tänk på den där lotten du köpte, den där gången då du faktiskt vann. Du kände kanske på dig att du skulle vinna. Men det gjorde många andra också som deltog i samma lotteri och det har du säkert också gjort både före och efter, utan att det blev vinst. När något blir som vi tror eller när någon expert får rätt är det alltid ett resultat av slumpen. Det mänskliga psyket, vår hjärna har dock svårt att hantera den insikten. Hjärnan är skapad för att se mönster, för det har varit en fördel i evolutionsprocessen. Viktigt att stanna upp ibland och reflektera över dessa och andra insikter som går på tvärs mot intuitionen. Det krävs både tid och en utvecklad medvetenhet om hur tänkandet fungerar för att förstå varför man måste ta sig den tiden, för att se värdet av reflektionen. Kultur är på många sätt lika komplext som kulturvetenskap, men om världen ser ut och fungerar så går det naturligtvis inte att tänka och agera vetenskapligt på något annat sätt. Oavsett vilka kulturella kunskapspreferenser som är rådande inom akademin. Om kultur är otydlig och vag till sin natur måste vetenskapen om kultur anpassas efter rådande förhållanden, även om viljan att allt såg annorlunda ut är stark och utbredd. Kulturen är som den är, det kan ingen vetenskap i världen ändra på.

Världen och kultur bara blir till, och till, och till. Ömsesidigt, icke-linjärt och processuellt skapas sammanhangen inom vilka allt och alla delar utrymme och interagerar. Ingen vet hur framtiden ska bli. Jag vet till exempel sällan på förhand vad som kommer att bli skrivet. Bestämmer mig inte, sätter mig bara ner

105

och låter tankarna leva sitt eget liv. Inspiration till orden som sätts på pränt kommer från allt jag upplever i vardagen, från det jag läser, ser på TV, hör på radio och så vidare. Min roll som författare av denna text är inte avgränsad till mig som fysisk varelse. Visst är det jag som har skrivit texten, men inte i ett vakuum. Boken hade inte kunnat skrivas om jag inte stod i kontakt med böckerna i bokhyllan, Internet och kollegor som läser och kommenterar. Denna bok är ett samarbetsprojekt, resultatet av otaliga samtal. Författande handlar för mig om att öppna upp sinnet för influenser, om att bearbeta information och utmana förgivettaganden och sanningar. Texten växer således fram lika mycket i huvudet på mig som den är resultatet av slumpens verkan i mellanrum som skapas i och genom skrivandet och läsandet som sker parallellt. Författande handlar om att ta vara på flyktlinjerna som dyker upp rätt som det är. Ofta när man minst anar. Möten, samtal och författande handlar om att göra något konstruktivt av det oväntat oväntade. För mig handlar skrivande inte om att planera, bestämma, stänga in, definiera och förmedla insikter. Skrivande handlar om att upptäcka världen, om att samtala.

Jag försökte i mina tidigare böcker att beskriva en viss typ av tankeutövande; men att beskriva det var fortfarande inte att utöva tankearbetet på det sättet. (Det är på samma sätt om man skriker »leve mångfalden«, man har fortfarande inte skapat den, man måste skapa mångfalden. Och det räcker inte heller med att säga: »ner med genrerna«, man måste verkligen skriva på ett sådant sätt att det inte längre finns några »genrer« och så vidare.) Med Félix blev allt det där möjligt även om vi misslyckades.

Kloka ord, som konsekvent glöms bort, eller som de flesta i sin vardag har svårt att medvetandegöra. Det räcker inte att beskriva världen, det krävs handling för att förändra den. Är det mångfald man vill ha måste man agera kollektivt för att främja mångfald. Det räcker inte att sätta upp mål och säkra processer. Kollektiv handling, och en öppenhet och förståelse för att det sällan blir som man tänkt sig är nödvändig. Tillblivelseprocesser sker i och är avhängiga mellanrummen. Och mellanrummen äger ingen, de går inte att kontrollera, bara vårda, ömsesidigt. Jag kan bara veta vad jag gör och det påverkar utrymmet mellan mig och världen. Men det gäller för dig också. Tillsammans skapas det som blir, utan att någon på egen hand kan kontrollera tillblivelseprocessen. Samma gäller även för den mest maktfullkomliga diktatorn, hens makt upprätthålls relationellt. Det är så, även om det inte känns så. Mellanrummet må vara tomt, men meningslöst eller ointressant är det aldrig. Det är där allt viktigt sker och all förändring börjar. Detta kan man välja att ignorera eller göra något konstruktivt av.

Vi var bara två, men det som var viktigt för oss var inte så mycket att arbeta tillsammans utan snarare detta egendomliga faktum att arbeta mellan oss båda. Vi var inte längre »författare«. Och det här mittemellan refererade till andra personer som var olika på olika sidor. Öknen växte samtidigt som den blev mer befolkad. Detta hade ingenting att göra med en skola eller med igenkännandeprocesser utan det hade framför allt att göra med möten. Och alla dessa historier om tillblivanden, förbund mot natur, a-parallell utveckling, tvåspråkighet och tankestöld är vad jag haft ihop med Félix.

Detta är ytterligare ett av mina favoritcitat, som jag ofta återvänder till. Det rymmer ett helt universitet. Mellan orden och raderna finns djup visdom. Varje gång jag läser, tänker och jobbar med citatet och Deleuze (och Guattaris) övriga produktion, hittar jag nya infallsvinklar, ser jag nya saker. Citaten och texterna är verkligen som kalejdoskop. Jag är aldrig någonsin den samme. Jag läser, tänker, möter. Ständigt. Förändras och blir till, tillsammans med resten av kulturen och samhället. Livet levs ömsesidigt, i och genom oavslutade processer av tillblivelse.

Sätt att samarbeta, mellanDu skall icke stjäla. Självklart inte. Men vad är en stöld? Är innebörden i det ordet alltid självklar? Tankar, ord, toner och så vidare. Är använda samma sak som att stjäla? Deleuze menar att stjäla är det enda vi kan göra, och att det är lika bra att erkänna det. Vi stjäl ständigt, fast vi väljer att se på det med andra ögon. Väljer andra ord för att beskriva det vi gör. Men stjäl gör vi lika fullt.

Jag har stulit Félix och jag hoppas att han gjorde på samma sätt för gentemot mig.

106

Jag tolkar inte Deleuze, har som sagt inga anspråk på att sitta inne med sanningen om hans intentioner eller budskap. Jag stjäl hans tankar och gör något av dem. Kommenterar inte, stänger inte in, låser inte fast. Är öppen med och erkänner villigt stölderna. Det är mitt sätt att visa respekt. Boken hade inte kunnat skrivas utan stölderna av Deleuze, eller hade åtminstone sett helt annorlunda ut om den författats i enlighet med rådande akademiska konventioner. Jag bryter upp och kastar mig ut i ett äventyr. Och det blir jag fri att göra genom att stjäla istället för att kommentera eller tolka. Orden och tankarna har stulits med upphovsmannens goda minne. Deleuze ser hellre att vi stjäl och gör något eget av stöldgodset än bildar skolor och bygger hierarkier. Min användning av Deleuze är således lika bra och god som din, eller dålig och oanvändbar. För det är användningen som är det viktiga, inte orden i sig eller dess innebörd.

Tänka tillsammans. Saknar det, för egen del och i samhället. Alldeles för mycket fokus riktas idag på individer, organisationer och autonoma subjekt. Murar växer upp och bilder och föreställningar om den andre (alla som inte ser ut och lever som majoriteten) antar groteska proportioner när avståndet mellan växer och utbytet och förståelsen därigenom minskar. Resultatet blir att alla känner sig mer hotade. Allt fler ser allt oftare om sitt hus och värnar sig själva. Människor och kollegor som för bara några dagar sedan var arbetskamrater, självklara delar av gruppen, avskedas lättvindigt med orden: De ska bort! Vart ska de och varför? Företag, betraktade som ett slags aktörer, förstådda som sammanhållna enheter med förmåga att göra skillnad i världen, blir lätt sig själva nog och bryr sig bara om kassaflöden och kvartalsrapporter samt värnar uteslutande den heliga, ständigt växande vinsten. Det räcker inte att få debet och kredit att gå jämt ut idag, vinsten måste ständigt öka. Helst ska även ökningstakten öka. Och monopolen, de förhatliga monopolen som skulle brytas upp, när de var i statens ägo och vinsten kom det allmänna till godo, återuppstår som en konsekvens av dessa handlingar. Nu i privat ägo. Utan insyn. Utan hänsyn till något annat än jag, mig och mitt. Hållbart? Långt ifrån. Betänk att när ett antal människor sägs upp försvinner dessa bara från den aktuella organisationen, inte från samhället. Det finns ingen utsida dit uppsagda och oönskade kan förpassas ens om det var detta man ville. Allt och alla finns och verkar på insidan i samma sammanhang som allt och alla andra. Alltså tänker vi redan tillsammans, fast vi förnekar detta och det gemensamma tänkandet vänds därmed mot oss själva och blir ett hinder för utveckling. Hög tid att sluta med det. Dags att värna varandra och tänka mer medvetet tillsammans. Vägen till hållbarhet handlar om att inte automatiskt och kategoriskt avfärda stölder av tankar och idéer, samt om att bryta upp och bygga nytt.

Tänka tillsammans och värna marginaler och mellanrum, tid för eftertanke och reflektion Det är första stegen mot ett mer hållbart samhälle. Vad som krävs är målmedvetet arbete med att gemensamt öka insikten om att människor behöver varandra för att klara sig på egen hand. Det är humanioras uppgift att visa på möjliga handlingsstrategier, att öka medvetenheten om betydelsen av solidaritet och ömsesidig förståelse för förutsättningarna för förändring. Mer av lyssnande och mindre av debatt och diskuterande är vägen fram. Alla kan och bör lära av varandra. Kunskapens värde ökar om den samproduceras i samtal, av parter med ett ömsesidigt intresse av att bygga ett bättre samhälle, tillsammans. Detta är lätt att säga men svårt att genomföra. Det tjänar emellertid ingenting till att upprepa att det är svårt. Just därför att det är svårt är det viktigt att ägna frågan intresse, tid och möda. Ger vi upp händer inget. Det finns ingen annan väg, inga genvägar. Låt oss göra ett försök, så får vi se hur långt vi kan komma på vägen.

Deleuze förstod detta och ägnade sitt liv åt att försöka sprida insikten. På olika sätt och med olika metoder, genom att upprepa tanken på olika sätt. Genom att aldrig ge upp. Deleuze pekade på mellanrummets betydelse. Platsen utan gräns. Det odefinierbara utrymmet mellan aktörerna som kämpar om utrymme, inflytande och överlevnad. Han hade tur som fann en likasinnad arbetspartner. Félix Guattari. Olika, men kompletterandes varandra. Samtalandes, ända in i det sista. Skapandes tankar och texter som ingen av dem kunnat formulera på egen hand. Kloka ord och tankar växte fram mellan, Deleuze och Guattari. Ömsesidigt stöldgods var byggstenarna i deras samtal. Och vi kan och bör hedra dem genom att fortsätta stjäla, genom att bryta upp och bygga nytt. Genom att ständigt röra oss, förändra och låta oss förändras i ömsesidiga och respektfulla möten. Genom att samtala med varandra.

Du vet hur vi arbetar, jag upprepar det för det är viktigt för mig, vi arbetar inte tillsammans, vi arbetar mellan oss båda.

107

Mellanrummen utnyttjas alldeles för lite i dagens samhälle och arbetsliv. Utifrån ett kortsiktigt ekonomiskt perspektiv kan mellanrum och marginaler uppfattas som onödiga och eftersom den ekonomiska rationaliteten kräver ständiga effektiviseringar offras garantierna för långsiktig hållbarhet. Där finns nyckeln till hållbarhet: mellan. Effektivisering, målsäkring och kontroll leder till minskade mellanrum, färre överraskningar och till att makt ansamlas på ett olyckligt sätt (för helheten som samhället utgör om än inte för den som innehar makten). Ett sådant tänkande riskerar att leda till död eller i alla fall intellektuell utarmning, om man sträcker ut perspektivet något. Vi rör oss kollektivt allt längre ut längs ett sluttande plan.

Rådande syn på kunskap, kultur och hur man bygger ett samhälle har resulterat i en acceptans för orden: 1500 människor måste gå. Ledaren som säger att 1500 ska bort hyllas för sitt mod och det betraktas som ett uttryck för ansvar. Ingen verkar dock fråga sig vart människorna som ska bort ska ta vägen? Det outsourcas, skärs ner, effektiviseras. Hägnas in och byggs murar, kontrolleras och målstyrs. Mellanrum och marginaler betraktas som onödigt överflöd, som tecken på att det finns effektiviseringsvinster att göra. Lika lite som människorna som ska bort, betraktas mellanrum som resurser i eget namn. Om målet är hållbarhet är mellanrum dock en central resurs. En investering, inte en kostnad. Jakten på effektivitet blir liksom pengar förfärande lätt ett mål i sig. Plötsligt finns kanske ingen väg tillbaka. Innan man vet ordet av kan man mycket väl ha förött den enda plats i universum där människan kan leva. Det låter kanske klokt och utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv ser det ut att vara nödvändigt att rationalisera verksamheten. Men vad händer när alla agerar på det sättet? Det är inte ens säkert att det faktiskt är rationellt och hållbart ens på kort sikt eller för den egna organisationen. Kanske och högst troligt är det både bättre och mer hållbart att behålla folk och istället främja samverkan, att värna mellanrummen och tänka mer och oftare tillsammans. Fler behöver känna sig behövda för att vara lojala mot det gemensamma, över hela linjen. Mellanrum är en oändlig och gemensam resurs, inte en kostnad. Där, i den tanken och det sättet att tänka finns nyckeln till hållbarhet. Undertiteln till boken är Förslag till kunskapsteori för att ett hållbart samhälle. Det är inte nya smarta lösningar som behövs, utan andra, alternativa sätt att tänka. Fler som tänker tillsammans. Kloka människor som lyssnar mer än talar och som tänker efter, före. Ensamma faller även de mest framgångsrika och kloka. Människa blir man tillsammans. Kultur uppstår mellan människor. Och förändring, liv och hållbarhet kräver marginaler. Utrymme, tillit och tid för eftertanke, återhämtning samt möjlighet att upptäcka och ta tillvara flyktlinjerna som ständigt dyker upp, här, där, då. När man minst anar det.

Under sådana omständigheter, då det finns den här typen av mångfaldighet, blir det politik, mikropolitik. Som Félix säger: innan Varat är politiken. Vi arbetar inte, vi förhandlar.

Förhandla, kompromissa, samtala. Bara så kan alla bli vinnare. Ultimatum och den starkes rätt, debatter och diskussioner, gynnar mig. Om jag har tur och det kan ingen räkna med. Och det var väl turen, slumpen och det oväntade vi ville komma bort ifrån? Minimerandet av slumpens spel är anledningen till effektivitetsjakten, till sökandet efter kontroll. Därför har det kommit att anses helt oproblematiskt, ja till och med klokt och rättfärdigt att säga: 1500 människor ska bort. Jag ska vara kvar, men du ska bort. Det är ett ensamt samhälle vi skapar för oss själva genom att tänka och handla så. Det vill säga, det är inget samhälle som växer fram, inte när den logiken råder i ett sammanhang. Fler borde oftare lyssna på tänkare som undersöker förutsättningarna för förändring, istället för på experter som talar om hur det är och vad som måste göras. Som här till exempel, där Deleuze talar vidare om sitt mångåriga samarbete med Guattari.

Vi har aldrig haft samma rytm utan alltid varit i otakt: det som Félix sade till mig förstod jag och kunde använda mig av ett halvår senare; det som jag sade till honom förstod han genast, lite för snabbt i mitt tycke, och han var redan någon annanstans. Ibland skrev vi om samma begrepp och vi upptäckte efteråt att vi inte alls uppfattade det på samma sätt: sålunda »kroppar utan organ«.

Tillit till processen, ömsesidig respekt för varandras olikheter. Och en gemensam insikt om att man är inbördes beroende av varandra. Hittar man en sådan samarbetspartner, då gäller det att hålla fast vid hen. Det är en nåd att stilla bedja om, en ynnest. Tillsammans närmar man sig då och kan hämta kraft och energi från den kropp utan organ som kulturen kan sägas vara. Allt för mycket fokus riktas mot det som hålls samman och allt för lite på det som håller samman. Kulturen kan aldrig förklara något, det är kulturen som ska förklaras. Förklaringar av kultur är aldrig givna, de skapas och växer fram mellan människor.

108

Tänk om, tillsammansTänk om skolans uppgift var att matcha elever som kan samarbeta och undervisningen handlade om att främja samtal. Tänk om skolans uppgift var att främja kritiskt tänkande mer. Tänk om vetenskap handlade om att utarbeta metoder för samproduktion av kunskap. Tänk om man en gång för alla kunde göra upp med dyrkan av individen, tron på att livet och lärande är processer som kan effektiviseras och bryta med övertygelsen om att sanning är något man upptäcker. Kultur är resultatet av samproduktion. Jag behöver dig. Vi behöver varandra. Samhället är alla vi tillsammans. Olikheter föder konstruktiva möjligheter. Tänk om skolan kunde få uppdraget att lära elever och studenter att se och utnyttja flyktlinjerna, där de dyker upp, när de dyker upp, och så länge möjligheterna finns och lösningarna fungerar. Tänk om skolan kunde värna mellanrum och skapa tillfällen och möjligheter till inkännande, lyssnande eftertankar. För allas skull borde fler tänka mer tillsammans, för det är i mellanrummen som kunskap (inte bara) för ett hållbart samhälle uppstår och finns att hämta.

Låt oss ta ett annat exempel. Félix skrev om svarta hål; det här begreppet inom astronomin fascinerade honom. Det svarta hålet är det som fångar in en och inte låter en komma ur. Hur ska man komma ur ett svart hål? Hur kan man sända signaler ur ett svart hål? undrade Félix. Jag skrev snarare om en vit vägg: vad är en vit vägg, en filmduk, hur ska man kunna putsa väggen och få en flyktlinje att gå över den? Vi förenade inte de två begreppen, vi upptäckte att vart och ett strävade av sig själv mot det andra, men bara för att skapa något som varken var i det ena eller det andra. För svarta hål på en vit vägg blir ett ansikte, ett stort ansikte med vita kinder och svarta ögon, det liknar ännu inte ett ansikte utan är snarare den sammansättning eller den abstrakta apparat som kommer att producera ett ansikte.

Ömsesidigt, på var sitt håll, men hela tiden mellan varandra arbetade Guattari och Deleuze. Gilles och Félix stal varandra, gemensamt och i största samförstånd. För de visste att ingen av dem klarade sig utan den andre. Tillsammans var de bättre än summan av bådas personliga egenskaper. Deleuze och Guattari såg sig själva som kompetenser som stöts och blöts i mellanrummen som uppstod och kontinuerligt förändrades mellan dem. Samtal var vad deras samarbete handlade om. Ingen av dem ägde, ingen äger någonsin, mellanrummet eller resultatet av samverkan mellan. Kunskap är ett gemensamt kapital som växer ju mer den sprids och ju fler som engagerar sig till tillblivelseprocessen.

Deleuze och Guattari har visat vägen, nu är det upp till oss att göra något konstruktivt av kunskapskapitalet de lämnat till oss att förvalta efter eget huvud. Vi ska dock inte leva i enlighet med deras texters innebörd, vi måste leva i deras efterföljd. Gud är död, skrev Nietzsche, men det går fortfarande att leva ett liv i Jesu efterföljd. I och genom handling byggs samhällen, skapas och upprätthålls processer av tillblivelse. Tillsammans, gemensamt, mellan varandra. Där och bara där finns det möjlighet till liv. Annars riskerar maktens svarta hål att sluka allt, kontrollens kvävande kraft som strävar efter fullständig territorialisering är förödande för allt liv, all utveckling. Eller också löses vi upp i den vita väggens entropi, av att alla går sin egen väg och ser till sig och sitt. Båda vägarna är lika förkastliga, den rätta vägen löper någonstans mellan polerna i kontinuumet. Mellan ytterligheterna finns det en tunn strimma av hopp.

Ögonblickligen studsar problemet tillbaka och blir politiskt: vad är det för samhällen och kulturer som har behov av att få den här apparaten att fungera, det vill säga att producera, att »överkoda« hela kroppen och huvudet med ett ansikte och i vilket syfte? Det är inte självklart, den älskades ansikte, chefens ansikte, ansiktifieringen av den fysiska och sociala kroppen... Det här är en mångfaldighet med åtminstone tre dimensioner, nämligen astronomiska, estetiska och politiska.

Vilken kultur dyrkar ansikten, subjektet? Cogito ergo sum. Jag, jag, jag. Är det ett hållbart samhälle? Det är knäckfrågan. Och det är en svår fråga, en oerhört svår fråga. Just därför är det en angelägen fråga, inget problem vi kan ignorera, för vi kommer oavsett vad och hur vi agerar att tvingas hantera konsekvenserna. Det finns ingen väg ut, bara resultatet av kollektiva handlingar, på insidan.

Inte i något fall använder vi oss av metaforer, vi säger inte: det är »som« svarta hål inom astronomin, det är »som« en vit målarduk inom måleriet. Vi använder oss av deterritorialiserade termer, det vill

109

säga som ryckts upp från sitt område för att reterritorialisera ett annat begrepp, »ansiktet«, »ansiktigheten« som social funktion.

Liknelser förringar och förskjuter innebörder om de används som modeller för verkliga förhållanden. Modeller skapar en skenbar enkelhet, vilket leder till behov av debatt. Och debatter tvingar deltagarna som möts på den arenan till försvar och driver in kilar mellan aktörerna och bygger murar. Det är motsatsen till vad som behövs och utgör antitesen till hur Deleuze och Guattari arbetade. De accepterade varandras olikheter, såg skillnaderna som resurser och lyssnade kritiskt på vad den andre hade att säga. De tolkade inte världen, de levde i den, fullt ut. De handlade i samhället, försökte inte bestämma kulturens värde eller låsa fast innebörder av den. Deleuze och Guattari var inbegripna i samma tillblivelseprocess som allt och alla andra. Därför konstruerade filosoferna begrepp ämnade för handling. Och det är just vad som saknas i dagens samhälle, handling. Istället för att gemensamt bryta upp och försöka se och använda flyktlinjer gör vi tvärtom, håller fast vid sanningar och debatterar för att vinna ära och berömmelse för egen del.

Och det hemska är att människor fortsätter sjunka ner i svarta hål och naglas fast mot vita väggar. Det här är vad det innebär att bli identifierad, katalogiserad, igenkänd: en central dator som fungerar som svart hål och som sveper över en vit mur utan konturer. Vi talar bokstavligt. Astronomerna räknar just med möjligheten att alla slags svarta hål i en sfärisk ansamling samlas i centrum i form av ett unikt hål av ganska stor massa...

Företag riskerar att bli svarta hål som i den heliga tillväxtens namn slukar allt och alla som kommer i dess väg, på jakt efter ständigt ökad vinst. Och vi låter oss dras med, okritiskt. För vi ser om vårt eget hus, gör det som är bäst för oss själva. Därför accepterar vi att 1500 människor ska bort, även om ingen vet vart de ska ta vägen. Det är inte hållbart, alla vet att det inte fungerar i längden. Ändå gör vi som vi gör, tillsammans. Paradoxalt? Utan tvekan! Men det är så kultur ser ut och fungerar. För att bryta mönstret krävs kollektivt engagemang, underifrån. Bryt upp, bryt upp. Bara och så länge det görs med omsorg om helheten och dess delar samt med målet om långsiktig hållbarhet för ögonen. Det krävs dock kritisk medvetenhet om riskerna som lurar i andra änden av kontinuumet där kontrollens svarta hål utgör den ena ytterlighetspunkten. Uppbrytandet får inte bli ett självändamål. Bryt därför upp, men gör det tillsammans och med måtta och eftertanke.

Vit vägg – svart hål, för mig är det ett typiskt exempel på det sätt som arbetet upprättats mellan oss, varken förening eller juxtaposition utan en bruten linje som löper mellan båda, utbredning, tentakler.

Mellanrum som växer, eftersom båda parter vet att uppskatta utrymmet och förstår värdet av möjligheterna som bara kan uppstå där. Ska samhället kunna bli långsiktigt hållbart behöver mellanrummen och marginalerna, tiden och möjligheterna för eftertanke samt utbyte och samproduktion av kunskap uppskattas och värnas mer. Utan en vida spridd ömsesidig insikt om att människor är beroende av varandra och att allt och alla är delar av samma helhet, blir hållbarhet en utopi. Färre debatter och fler samtal och fördjupad kunskap om kultur behövs.

Detta är pick-up-metoden. Nej, »metod« är inte ett bra ord. Men pick-up som process är ett ord som Fanny använder, men hon befarar bara att hon gör för mycket ordlekar med det. Pick-up är en stamning. Den har bara ett värde i motsats till Burroughs cut-up: inget som klipps av, viks och överlappas utan multiplikationer i enlighet med ökande dimensioner. Pick-up eller den dubbla stölden, den a-parallella utvecklingen, uppstår inte mellan några personer utan mellan idéer där varje idé deterritorialiseras i den andra enligt en linje eller några linjer som varken finns i den ena eller den andra och som för med sig ett »block«.

Möten mellan, utrymmen som öppnas och hålls öppna. Lagom sammanhållna helheter bestående av olika delar i samverkan. En hållbar kultur kan se ut på väldigt många olika sätt, men det krävs förståelse för vissa grundläggande saker. Värdet av mellanrummen och platserna för reflektion, till exempel, samt förståelse för slumpen och förutsättningar för förändring. En ny och livsbejakande, samtalande, kulturvetenskap är ett led i det arbetet med att bygga ett hållbart samhälle från grunden. Det är inte svaret eller den enda vägen, men jag har i denna bok försökt argumentera för vinsterna med en sådan vetenskap.

110

Tankar skall inte bevaras intakta genom historien, de ska stjälas, sättas i samband med andra tankar och ständigt förändras. Stötas och blötas mot varandra, tillåtas tumla runt i mellanrummen. Där uppstår flyktlinjer, det vill säga konstruktiva möjligheter som tillhör alla. Patent är motsatsen till detta för det syftar till att stänga in kunskap och bygga murar. Patent är en uppfinning som skyddar ekonomiska intressen, till priset av hindrad intellektuell utveckling. Immateriell upphovsrätt kan med Deleuze sägas leda mot ett tankens svarta hål. Låt oss vara lite mer generösa och dela med oss. Låt oss mötas, förutsättningslöst för att försöka, tillsammans. Då behöver ingen bevaka och stänga in. Ibland måste man ge för att få. Låt oss se vad som händer när mina kompetenser möter dina. Utan att någon av oss försöker nå kontroll. Låt oss stå på var sin sida och gemensamt värna mellanrummet. Låt oss kasta oss ut i det okända, så får vi se vad som händer. Kanske vi hittar något vi kan dela och ömsesidigt vinna på. Låt oss göra ett försök!

Jag vill inte begrunda det som redan tillhör det förflutna. För närvarande håller Félix och jag på att avsluta en omfattande bok. Den är nästan klar och blir den sista. Vi får se vad som händer sedan. Vi gör något annat. Därför skulle jag vilja tala lite om vad vi gör nu. Var och en av dessa idéer kommer från Félix, från Félix håll (svart hål, mikropolitik, deterritorialisering, abstrakt apparat och så vidare). Det är nu eller aldrig som det gäller att utöva metoden: du och jag kan använda oss av detta inom ett annat block eller från ett annat håll, med dina idéer så att vi kan producera något som inte tillhör någon av oss, utan finns mellan 2, 3, 4... n.

Kunskap är allas egendom, en gemensam resurs som växer genom att delas. Kan vi bara förmå oss handla i enlighet med den insikten har ett första viktigt steg mot hållbarhet tagits. Resten är upp till oss, över resultatet och målet för processen bestämmer ingen eller alla. Varför blir det inte så, trots att kunskapen finns? Det är en fråga allt för sällan ställd. En tanke allt för sällan tänkt. Vi borde samtala om detta, mer. Oftare. Tillsammans.

Det är inte längre »x förklarar x, undertecknat x«, »Deleuze förklarar Deleuze, undertecknat intervjuaren«, utan »Deleuze förklarar Guattari, undertecknat av dig«, »x förklarar y undertecknat z«. Samtalet skulle på så sätt få en riktig funktion. I närheten av... Man måste multiplicera sidorna, bryta sönder varje cirkel för polygonens skull.

Bryt upp, bryt upp. Oändligt är vårt stora äventyr. Den tanken har jag som sagt stulit från Karin Boye, och det är jag öppen med. För jag beundrar henne och vill använda orden sprida tankarna. Nyckeln till hållbarhet är att bryta med det som stelnat i sin form och tillsammans närma sig framtiden på ett mer öppet och sökande sätt. Ingen kan äga orden och tankar blir användbara och värda något först när de används. Liksom tankarna som växte fram mellan Deleuze och Guattari, som jag också stulit och använder för att bygga något av. Målet om ett hållbart samhälle är en resa in ut i det okända. Det är så jag ser på kultur, på samtal och kulturvetenskap samt på innehållet i denna bok. Känn dig fri att göra vad du vill med innehållet. Stjäl det som fungerar och använd det på sätt som fungerar, tala bara om vem du stulit tankarna från och hör gärna av dig om något är oklart. Samtal växer fram mellan och lever av ömsesidigt utbyte av tankar. Jag har inte skrivit den definitiva boken om kultur. Detta är ett försök, en början och en inbjudan till vidare samtal om kultur. Böcker kan ta slut, som denna bok gör här och nu, men samtalet slutar inte. Det tar bara paus, och tystnaden är ett mellanrum fyllt av konstruktiva möjligheter.

111

K A P I T E L 4

Referenser

Alaimo, Stacy & Hekman, Susan, 2008. Material Feminism. Bloomington & Indianapolis: Indiana University Press.

Boye, Karin, 1985. Dikter. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Allen, Woody, 2011 [Film]. Midnatt i Paris.

Asplund, Johan, 2003. Hur låter åskan. Förstudium till en vetenskapsteori. Göteborg: Bokförlaget Korpen.

Asplund, Johan, 2002. Genom huvudet. Problemlösningens socialpsykologi. Göteborg: Bokförlaget Korpen.

Bateson, Gregory, 1995. Ande och Natur. En nödvändig enhet. Stockholm/Stenhag: Brutus Östlings bokförlag Symposion.

Connell, Robert W. 1999. Maskuliniteter. Göteborg: Daidalos.

Damasio, Antonio, 2003. På spaning efter Spinoza. Glädje, sorg och den kännande hjärnan. Stockholm: Natur och Kultur.

Damasio, Antonio, 2004. Descartes misstag. Känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan. Stockholm: Natur och Kultur.

Deleuze, Gilles & Guattari, Félix, 2003. A Thousand plateaus. Capitalism and Schizophrenia. Minneapolis, London: University of Minnesota Press.

Deleuze, Gilles, 1998. ”Traktat om nomadologin: Krigsmaskinen.” i Nomadologin. Skriftserien Kairos (Nummer 4). Stockholm: Kungl. Konsthögskolan, Raster förlag.

Deleuze, Gilles & Parnet, Claire, 2002. Dialogues II. New York: Columbia University Press.

Deleuze, Gilles, 2004A. ”Samtalet. Vad är det och vad är det bra för?”, i Glänta (nr. 4/2003 & 1/2004).

Deleuze, Gilles, 2004B. Difference and Repetition. London & New York: Continuum.

Ekström, Anders & Sörlin, Sverker, 2012. Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle. Stockholm: Norstedts.

Ehrenfeld, David, 1981. The Arrogance of Humanism. Oxford, New York, Toronto, Melbourne: Oxford University Press.

Faulkner, William, 1952. Själamässa för en nunna. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Forser, Tomas & Karlsohn (red.), 2013. Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter. Göteborg: Daidalos.

Foucault, Michel, 1993. Diskursens ordning. Installationföreläsning vid Collège de France. Den 2 december 1970. Stockholm/Stenhag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion.

Foucault, Michel, 2002. The Order of Things. An archaeology of the human sciences. London & New York: Routledge. Classics.

112

Habermas, Jürgen, 1990. Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle. Göteborg: Daidalos.

Hagerman, Maja, 2015. Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta. Stockholm: Norstedts.

Haraway, Donna J, 1991. Simians, Cyborgs, and Women. The Reinvention of Nature. New York: Routledge.

Haraway, Donna. 1997. Modest_Witness@Second_Millennium. FemaleMan_Meets_OncoMouse. Feminism and Technoscience. London, New York: Routledge.

Haraway, Donna J, 2008. When Species Meet. Minneapolis, London: University of Minnesota Press.

Konsten att strula till ett liv. 2011. Kreicbergs, Johan. Stockholm: Svenskt Näringsliv.

Lagerroth, Erland, 1994. Världen och vetandet sjunger på nytt. Från en mekanisk värld till ett kreativt universum. Göteborg: Bokförlaget Korpen.

Lagerroth, Erland, 1999. Nya tankar, nya världar. Göteborg: Bokförlaget Korpen.

Lagerroth, Erland, 2003. Sökandet är vårt största äventyr. Från Rolf Edberg till Ken Wilber. Stockholm: Bokförlaget Mareld.

Lagerroth, Erland, 2004. Bortom Darwin och DNA. En icke-mekanistisk biologi. Stockholm: Mareld.

Martinson, Harry, 1997. Aniara. En revy om människan i tid och rum. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Murakami, Haruki, 2011. Kafka på stranden. Stockholm: Norstedts.

Nehls, Eddy, 2003. Vägval. Lastbilsförare i fjärrtrafik – perspektiv på yrkeskultur och genus. Göteborg: Etnologiska föreningen i Västsverige förlag.

Nehls, Eddy, 2009. Kung alkohol. Och andra drogaktörer. Göteborg: Daidalos.

Nehls, Eddy & Bussey, Marcus. 2013. “Let’s have a conversation about the new university.” I Johansson, Kristina & Lassbo, Göran & Nehls, Eddy (Red.). Inside The New University. Prerequisites for a Contemporary Knowledge Production. Oak Park (US), Bussum (NL): Bentham Science Publishers. Nietzsche, Friedrich, 2000. Mänskligt, alltförmänskligt. En bok för fria andar. [Friedrich Nietzsches samlade skrifter Band 3]. Stockholm/Stenhag: Symposion.

Nietzsche, Friedrich, 2000.Tragedins födelse . [Friedrich Nietzsches samlade skrifter Band 1]. Stockholm/Stenhag: Symposion.

Nietzsche, Friedrich, 2008. Den glada vetenskapen (”la gaya scieza”). [Friedrich Nietzsches samlade skrifter Band 5]. Stockholm/Stenhag: Symposion.

Nordin, Svante, 2003. Filosofins historia. Det västerländska förnuftets äventyr från Thales till postmodernismen. Lund: Studentlitteratur.

Popper, Karl, 2002. Historismens elände. Göteborg: Daidalos.

Prigogine, Ilya & Stengers, Isabelle, 1985. Ordning ur kaos. Människans nya dialog med naturen. Göteborg. Bokskogen.

Spindler, Fredrika 2013. Deleuze. Tänkande och blivande. Göteborg: Glänta produktion.

Taleb, Nassim Nicholas, 2008. The Black Swan. The Impact of the Probable. New York: Random House.

Wallace, David, Foster, 2013. Texter. Stockholm: Natur och Kultur.

113

Texter som varit avgörande för bokens innehåll.

Andersson, Sten, 2004. Om vetenskapens gränser. Socialfilosofiska betraktelser. Göteborg: Daidalos.

Asplund, Johan, 2002. Avhandlingens språkdräkt. Göteborg: Bokförlaget Korpen.

Barad, Karen, 2007. Meeting the Universe Halfway. Quantum Physics and the Entanglement of Matter and Meaning. Durham & London: Duke University Press.

Bateson, Gregory, 1999. Steps to an ecology of mind. Chicago & London: The University of Chicago Press.

Bennett, Jane, 2001. The Enchantment of Modern Life. Attachments, Crossings and Ethics. Princeton & Oxford: Princeton University Press.

Bergson, Henri, 1992. Introduktion till metafysiken. Lysekil: Pontes.

Beronius, Mats. 1991. Genealogi och sociologi. Nietzsche, Foucault och den sociala analysen. Stockholm/Stenhag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion AB.

Blackmore, Susan, 2000. The Meme Machine. Oxford: Oxford University Press.

Braidotti, Rosa, 2002. Metamorphoses. Towards a materialist theory of becoming. Camebridge & Malden: Polity Press.

Braidotti, Rosi, 1994. Nomadic Subjects. Embodiment and Sexual Difference in Contemporary Feminist Theory. New York: Colombia University Press.

Colebrook, Claire, 2010. Gilles Deleuze. En introduktion. Göteborg: Bokförlaget Korpen.

Cooney, Brian, 2004. Posthumanity. Thinking philosophically about the future. Lanham, Boulder, New York, Toronto, Oxford: Rowman & Littlefield Publishers. INC.

Czarniawska, Barbara, 2005. En teori om organisering. Lund: Studentlitteratur.

Danielsson, Ulf, 2010. Den bästa av världar. Skapelse, slump, apokalyps, död. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

DeLanda, Manuel, 2005. A Thousand years of Nonlinear History. New York: Zone Books (Swerve Editions).

DeLanda, Manuel, 2006. A New Philosophy of Society. Assemblage Theory and Social Complexity. London, New York: Continuum.

Deleuze, Gilles & Guattari, Félix, 2000. Anti-Oedipus. Capitalism and Schizophrenia. Minneapolis, London: University of Minnesota Press.

Deleuze, Gilles & Guattari, Félix, 2003. What is philosophy? London & New York: Verso.

Deleuze, Gilles, 1990. Foucault. Stockholm/Stenhag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion.

Deleuze, Gilles, 1998. ”Gilles Deleuze. Ett samtal om Tusen platåer.” I Nomadologin. Skriftserien Kairos (Nummer 4). Stockholm: Kungl. Konsthögskolan, Raster förlag.

Deleuze, Gilles, 1998. ”Postskriptum om kontrollsamhällena.” i Nomadologin. Skriftserien Kairos (Nummer 4). Stockholm: Kungl. Konsthögskolan, Raster förlag.

114

Deleuze, Gilles, 2004. The Logic of Sense. London & New York: Continuum.

Deleuze, Gilles, 2005. Cinema 1. The Movement-Image. London & New York: Continuum.

Deleuze, Gilles, 2005. Cinema 2. The Time-Image. London & New York: Continuum.

Deleuze, Gilles, 2005. Pure Immanence. Essays on A Life. New York: Zone Books.

Deleuze, Gilles, 2006. Two Regimes of Madness. Texts and Interviews 1975–1995. New York, Los Angeles: Semiotext(e).

Epstein, Steven, 1996. Impure Science. AIDS, Activism, and the Politics of Knowledge. University of California Press: Berkely & Los Angeles & London.

Fleck, Ludwik, 1997. Uppkomsten och utvecklingen av ett vetenskapligt faktum. Inledning till äran om tanketsil och tankekollektiv. Stockholm/Stenhag: Symposion.

Foucault, Michel, 1991. ”What is an Author?” in Rabinow, Paul (ed.). The Foucault Reader. An introduction to Foucault’s thought. London: Penguin Books.

Foucault, Michel, 2002. Sexualitetens historia. Band 1. Viljan att veta. Göteborg: Daidalos.

Foucault, Michel. 1993. Övervakning och straff. Lund: Arkiv förlag.

Graeber, David, 2015. The utopia of rules. Om Technology, Stupidity, and the Secret Joys of Bureaucracy. Brooklyn & London: Melville House.

Graffman, Erik (red.), 1998. Gregory Bateson. Mönstret som förbinder. Eko-cybernetiska texter … Stockholm: Mareld.

Grosz, Elisabeth (ed.), 1999. Becomings. Exploration in Time, Memory, and Futures. Ithaca & London: Cornell University Press.

Gärdenfors, Peter, 2000. Hur Homo blev sapiens. Om tänkandets evolution. Nora: Nya Doxa.

Gärdenfors, Peter, 2006. Den meningssökande människan. Stockholm: Natur och Kultur.

Hacking, Ian. 2000. Social konstruktion av vad? Stockholm: Thales.

Halberstam, Judith & Livingston, Ira (ed.), 1995. Posthuman Bodies. Bloomington, Indianapolis: Indiana University Press.

Hallberg, Margareta. 2001. Etnologisk koreografi. Att följa ett ämne i rörelse. Nora: Bokförlaget Nya Doxa.

Haraway, Donna J, 1989. Primate Visions. Gender, Race, and Nature in the World of Modern Science. New York, London: Routledge.

Hardt, Michael & Negri, Antonio, 2000. Imperiet. Göteborg/Stockholm: Glänta Produktion/Vertigo förlag.

Hayles, Katherine N. 1999. How we became posthuman. Virtual bodies in cybernetics, literatuer, and informatics. Chicago & London: The University of Chicago Press.

Hayles, Katherine N. 2005. My Mother Was a Computer. Digital Subjects and Literary Texts. Chicago & London: The University of Chicago Press.

Kahneman, Daniel, 2011. Thinking, Fast and Slow. New York: Farrar, Straus and Giroux.

115

Kauffman, Stuart, 1995. At Home in the Universe. The Search for the Laws of Self-Organization and Complexity. New York, Oxford: Oxford University Press.

Kauffman, Stuart, 2008. Reinventing the Sacred. A new View of Science, Reason, and Religion. New York: Basic Books.

Kittler, Friedrich, 2003. Maskinskrifter. Essäer om medier och litteratur. Gråbo: Bokförlaget Antrophos AB.

Kristensson Uggla, Bengt, 2002. Slaget om verkligheten. Filosofi – Omvärdsanalys – Tolkning. Stockholm/Stenhag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion.

Latour, Bruno, 1993. We Have Never Been Modern. Cambridge/Massachusetts: Harvard University Press.

Latour, Bruno, 1998. Artefaktens återkomst. Ett möte mellan organisationsteori och tingens sociologi. Stockholm: Nerenius & Santérus förag.

Latour, Bruno, 2000. Pandora’s Hope. Essays on the Reality of Science Studies. Cambridge (Massachusetts), London.

Latour, Bruno, 2005. Reassembling the social. An Introduction to Actor-Network-Theory. Oxford, New York (m.fl.): Oxford University Press.

Latour, Bruno, 2008. “What is the Style of Matters of Concern?” Amsterdam: The Department of Philosophy of the University of Amsterdam.

Latour, Bruno, 2010. On the Modern Cult of the Factish Gods. Durham & London: Duke University Press.

Latour, Bruno, 2013. An Inquiry into Modes of Existence. An Anthropology of the Moderns. London & Cambridge/Massachusetts: Harvard University Press.

Law, John & Hassard, John, (ed.), 2005. Actor Network Theory and After. Oxford: Blackwell Publishing.

Law, John, 2006. After Method. Mess in social science research. London & New York: Routledge.

Liedman, Sven-Erik, 1999. Att se sig själv i andra. Om solidaritet. Stockholm: Bonnier Essä.

Massumi, Brian, 1992. A user’s guide to Capitalism and Schizophrenia. Deviations from Deleuze and Guattari. Cambride, Massachusetts & London: MIT Press.

Massumi, Brian, 2002. Parables for the Virtual. Movement, Affect, Sensation. Durham & London: Duke University Press.

Maxell, Nicholas, 2007. From Knowledge to Wisdom. A revolution for science and the humanities. London: Pentire Press.

McKenzie, Jon. 2001. Perform or else. From discipline to performance. London & New York: Routledge.

McLuhan, Marshall, 2001. Media. Stockholm: Pocky.

Merleau-Ponty, Maurice. 1997. Kroppens fenomenologi. Göteborg: Daidalos.

Mol, Annemarie, 2007. The body multiple: ontology in medical practice. Durham & London: Duke University Press.

Nietzsche, Friedrich, 2001. Morgonrodnad. Tankar om de moraliska fördomarna. [Friedrich Nietzsches samlade skrifter Band 4]. Stockholm/Stenhag: Symposion.

Rosengren, Mats, 2003. Doxologi. En essä om kunskap. Åstorp: RHETOR förlag.

Rosengren, Mats, 2006. För en dödlig som ni vet är största faran säkerhet. Doxologiska essäer. Åstorp: Retorikförlaget. RHETOR förlag

116

Rorty, Richard. 1997. Kontingens, ironi och solidaritet. Lund: Studentlitteratur.

Sennett, Richard. 2000. När karaktären krackelerar. Människan i den nya ekonomin. Stockholm: Atlas.

Spindler, Fredrika, 2009. Spinoza. Multitud, affekt, kraft. Göteborg: Glänta produktion

Spindler, Fredrika, 2010. Nietzsche. Kropp, konst, kunskap. Göteborg: Glänta produktion.

Spiniza, Baruch, 2001. Etiken. Stockholm: Thales.

Stengers, Isabelle, 2000. The Invention of Modern Science. Theory out of Bounds. Minneapolis & London: University of Minnesota press.

Surowiecki, James, 2005. The wisdom of Crowds. Why the Many Are Smarter Than the Few. London: ABACUS.

Vattimo, Gianni, 1996. Utöver tolkningen. Hermeneutikens betydelse. Göteborg: Daidalos.

von Wright, Georg Henrik, 1993. Myten om framsteget. Tankar 1987-1992 med en intellektuell självbiografi. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Wenzer, Jakob, 2007. Resonanser. En neomaterialistisk analys av independentscenen i Göteborg. Göteborg: Göteborgs universitet.

Wilber, Ken, 2000. En kortfattad historia om allting. Åkersberga: Caduceus förlag AB.

Wilden, Anthony, 1987. Kommunikationens strategi. Göteborg: Bokförlaget Korpen.

Zolli, Andrew & Healy, Ann Marie, 2012. Resilience. Why Things Bounce Back. New York, London, Toronto, Sydney, New Delhi: Simon & Schuster Paperbacks.

117

K A P I T E L 5

Fotnoter

1 Till exempel: Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter (Forser & Karlsson red. 2013 och Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle (Ekström & Sörlin 2012).

2 Som från och med 2015 även finns i svensk översättning, betitlad Tusen platåer.

3 Citaten om anexakthet är hämtade från den svenska översättningen av ”1227 – Traktat om nomadologin: krigsmaskinen”, som finns i Skriftserien Karos, nummer 4. Nomadologin. Den texten (fast inte just denna passage) bildar även stommen i en av de andra böckerna i serien: Studier av förändring, i rörelse.

4 Humanism anses ofta vara ett positivt omdöme och ordet förknippas med godhet och värme. Inte minst därför är det viktigt att påminna sig om att det inte på något sätt är självklart. Miljöforskaren David Ehrenfeldt (1981) skrev redan på 1970-talet boken med den talande titeln: The Arrogance of Humanism, där just detta uppmärksammades.

5 Detta perspektiv och dessa verktyg har jag använt i en kulturvetenskaplig studie om alkohol och droger: Kung Alkohol. Och andra drogaktörer, (Nehls 2009).

6 Orsaken till att jag skriver långt ifrån jämvikt, att jag ser på samhällen och kultur på det sättet är att jag tagit intryck av den ryske kemisten och Nobelpristagaren Ilya Prigogine. Boken han skrivit tillsammans med kollegan Isabelle Stengers, Ordning ur kaos. Människans nya dialog med naturen, är en viktig samtalspartner i mitt arbete med att försöka förstå kultur.

7 Som för övrigt Bruno Latour har skrivit en högintressant bok om, vilket jag tyvärr upptäckte allt för sent för att kunna presentera här. Boken heter, An Inquiry into Modes of existence. An anthropology of the moderns. Men så där är det när man undersöker kultur, man blir aldrig klar och det kommer hela tiden nya uppslag. Därför är det viktigare att sätta punkt och att rikta uppmärksamheten mot nästa bok, nästa text. Kulturen blir aldrig färdig.

8 Tänker här närmast på biliometriska mätningar av antal citeringar och publikationer, som snabbt ersatt andra och mer resurskrävande sätt att ”mäta” kvalitet. Kunskap är som kultur allt för komplext för att mätas. Så fort man riktar blicken bort från det som ska mätas (kunskapens kvalitet) till mätinstrumentet förlorar man sikte på det man verkligen bryr sig om. Är det citeringar man vill ha, ja då får man det. I den bästa av världar avspeglar antalet citeringar kunskapens kvalitet på ett rättvisande sätt, men det finns inga garantier. Olika vetenskaper har dessutom olika kunskapsmål, så en och samma modell över hela linjen är en olycklig förenkling av något högst komplext.

118

9 Eftersom citatet är en översättning till engelska av det franska originalet väljer jag att presentera min svenska översättning av den översättningen i en fotnot: ”Detta förord skulle kanske ha kunnat få titeln ’Bruksanvisning.’ Inte för att jag anser att jag inte kan lita på läsaren – givetvis står det honom [eller henne] fritt göra vad han [hon] vill av boken som han [hon] varit vänlig nog att läsa. Vilken rätt har jag då att föreslå att den ska läsas på ett sätt hellre än något annat? När jag skrev boken var det många saker som inte var helt klart definierade hos mig: visa av dessa var bara allt för uppenbara, andra allt för vaga och otydliga. Jag tänkte då för mig själv: Detta är hur jag skulle vilja att läsaren idealt skulle ha angripit och förstått min bok, om mina intentioner hade varit klarare uttryckta och projektet mer färdigarbetat.”

119