Skydd av marina miljöer med höga naturvärden - Vägledning ISBN 91-620-5739-1 · 2012-11-29 · Skydd av marina miljöer med höga naturvärden Vägledning rapport 5739 • oktober

Skydd av marina miljöer med höga naturvärden

Vägledning

rapport 5739 • oktober 2007

rapport 5507 • noVember 2006

Efter den 1 juli 2011 ansvarar Havs- och vattenmyndigheten för denna publikation.Telefon 010-698 60 [email protected]/publikationer

Skydd av marina miljöer med höga naturvärden

Vägledning

Naturresursavdelningen, Havsmiljöenheten

NATURVÅRDSVERKET

Beställningar Ordertel: 08-505 933 40 Orderfax: 08-505 933 99

E-post: [email protected] Postadress: CM-Gruppen, Box 110 93, 161 11 Bromma

Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln

Naturvårdsverket Tel: 08-698 10 00, fax: 08-20 29 25 E-post: [email protected]

Postadress: Naturvårdsverket, SE-106 48 Stockholm Internet: www.naturvardsverket.se

ISBN 91-620-5739-1.pdf

ISSN 0282-7298

Elektronisk publikation

© Naturvårdsverket 2007

Tryck: CM Gruppen AB Omslagsfoto: Stora bilden: Antonia Sandman/azoteimages

Små bilder: Överst: Krister Fredriksson/Myra Nedre: Anders Salesjö/N

mailto:[email protected]

http://www.naturvardsverket.se/bokhandeln


http://www.naturvardsverket.se

NATURVÅRDSVERKET Rapport 5739 Skydd av marina miljöer med höga naturvården - vägledning

Förord Ett viktigt led i arbetet med att långsiktigt bevara marina livsmiljöer och arter är att stärka det marina områdesskyddet. Miljökvalitetsmålet Hav i balans samt Levande kust och skärgård anger mål och inriktning för detta. Naturvårdsverket arbetar aktivt för att främja det marina skyddsarbetet och en del i detta är den vägledning för skydd av marina områden med höga naturvärden som nu tagits fram. Syftet med vägledningen är att vara ett praktiskt stöd för länsstyrelser och kommu-ner, vid val och prioritering av skyddsvärda marina områden samt vara ett kom-plement till tidigare handböcker för områdesskydd. Arbetet med det marina områ-desskyddet är inne i en snabb utveckling, varför vägledningen kompletteras med exempel och material på Naturvårdsverkets hemsida. Projektledare för arbetet har varit Jorid Hammersland. Vägledningen har tagits fram i nära samarbete med bl.a. kustlänsstyrelserna genom ett antal workshops. En referensgrupp med ett stort antal aktörer har varit delaktiga i processen. September 2007 Björn Risinger Direktör Naturresursavdelningen

- 3 -


- 4 -


Innehållsförteckning Förord 3 Innehållsförteckning 5 1.Inledning 7

1.1 Bakgrund 7 1.2 Behovet av marint områdesskydd 8 1.3 Vägledningens syfte och avgränsning 9 1.4 Miljömål och uppföljning 11

2. Kriterier för urval och prioritering av marina skyddsvärda områden 14 2.1 System för prioritering 14 2.2 Ekologiska/ biologiska kriterier 15 2.3 Andra bevarandevärden 23 2.4 Prioriteringskriterier 26 2.5 Exempel på användning av värderings- och prioriteringskriterier. 30

3. Styrande förutsättningar för marint områdesskydd 31 3.1 Definitioner 31 3.2 Verktyg för marint långsiktigt skydd 33 3.3 Övriga styrmedel för bevarande av marin miljö 35 3.4 Viktiga aktörer och deras roll 39 3.5 Val av verktyg – skydd och förvaltning 43 3.6 Internationella åtaganden med betydelse för utformningen av marint skydd och förvaltning. 52

4. Naturreservatsbildning i marin miljö. 57 4.1 Ändamålsenliga reservatsbildningar – särskilda förhållanden i marina områden 57 4.2 Översyn av befintliga naturreservat – effektivt skyddsarbete 57 4.3 När är ett naturreservat även ett ”marint naturreservat”? 58 4.4. Underlagsmaterial och avgränsning av området 59 4.5 Samrådsprocesser och delaktighet 64 4.6 Föreskrifter och reglering av vissa verksamheter 69

5. Förvaltning och skötsel av marint skyddade områden 73 5.1 Dokument för förvaltning och skötsel 73 5.2 Adaptiv förvaltning tillåter variation och förändring 74 5.3 Överensstämmelse mellan skötselplan och reservatsbeslut 75 5.4 Skötselplanens innehåll 75 5.5 Revidering av skötselplaner 80 5.6 Uppföljning 80

Ordlista 87 Referenser 90 Bilaga 1: Maringeografiska regioner. 93 Bilaga 2: HELCOM:s rekommendationer för innehåll i förvaltningsplaner 94 Bilaga 3: Exempel på föreskrifter för marina naturreservat 96

- 5 -


- 6 -


1.Inledning

1.1 Bakgrund Det av riksdagen fastställda miljökvalitetsmålet ”Hav i balans samt levande kust och skärgård” lyder:

Västerhavet och Östersjön ska ha en långsiktigt hållbar produktionsförmåga och den biologiska mångfalden ska bevaras. Kust och skärgård ska ha en hög grad av biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden. Näringar, rekreation och annat nyttjande av hav, kust och skärgård ska bedrivas så att en hållbar utveckling främjas. Särskilt värdefulla områden ska skyddas mot ingrepp och andra störningar.

Det finns höga mål och stora förväntningar på det marina skyddsarbetet. Inte minst visades detta i den senaste miljömålspropositionen1 ”Svenska miljömål – Ett gemensamt uppdrag”, där det angavs ett nytt mål om inrättande av ytterligare 14 marina naturreservat senast 2010. Även en rad övriga skrivelser senaste åren som t.ex. havsmiljöskrivelsen2 , Aktionsplan för havsmiljön3 och förslaget till EU:s marina strategi4, pekar på vikten av att främja skydd och förvaltning i kust och hav. Sverige har även inom ramen för Konventionen om biologisk mångfald åtagit sig att till 2012 skapa ekologiskt representativa och ändamålsenligt förvaltade natio-nella och regionala system av marint skyddade områden5 . Även OECD6 har i sin utvärdering av Sveriges miljöpolitik framhållit att Sverige bör öka antalet marint skyddade områden och stärka representativiteten ytterligare. Sverige har även inom ramarna för HELCOM konventionen7 och OSPAR konventionen8 åtagit sig att skydda ett välförvaltat nätverk av marint skyddade områden till 2010.

Sveriges kust- och havsområden har stora och mångsidiga problem som bl.a. över-gödning, miljögifter, överfiske och fysisk exploatering. Övergödning och miljögif-ter behandlas i miljökvalitetsmålen ”Ingen övergödning”, respektive ”Giftfri miljö”. Miljökvalitetsmålet ”Hav i balans samt levande kust och skärgård” be-handlar övriga miljöfrågor som rör hav, kust och skärgårdar och omfattar en mängd delmål som beskriver problemen och sätter mål för miljötillståndet. Områdesskyd-det tas upp som delmål 1 under miljökvalitetsmålet.

I regeringens regleringsbrev för 2007 fick kustlänsstyrelserna i uppdrag9 att, efter samråd med Naturvårdsverket och Fiskeriverket, kartlägga de mest skyddsvärda 1 Svenska miljömål – Ett gemensamt uppdrag. Propp 2004/05:150. 2 En nationell strategi för havsmiljön. Ds 2004/05:173. 3 Naturvårdsverket(2006). Aktionsplan för havsmiljö, Rapport 5563. 4 Marine Strategy Directive. Council of the European Union, 2006. 5 CBD:s arbetsprogram för skyddade områden, 2004. www.biodiv.org 6 OECD:s rekommendation 13, OECD 2004 78 OSPAR Rekommendation 2003/3

HELCOM Rekommendation 15/5

9 Regleringsbrev för budgetåret 2007 avseende Länsstyrelserna. Uppdrag nr 50

- 7 -

http://www.biodiv.org


marina områdena i varje län och utifrån denna kunskap, samt med stöd av miljö-balken, inrätta ytterligare sammanlagt fjorton marina naturreservat senast år 2010. Reservaten ska vara fördelade längs hela kusten och spegla den variationsrikedom som finns. Mot bakgrund i de politiska ambitionerna att bl.a. öka arbetet med marina naturreservat, anser Naturvårdsverket att det är befogat att ta fram en vägledning för detta arbete.

1.2 Behovet av marint områdesskydd De marina ekosystemen tillhandahåller en rad viktiga funktioner som är väsentliga för samhällsutvecklingen. Marina ekosystem har ofta en lång återhämtningstid och är känsliga för både yttre påverkan och nyttjande. Exploatering och förändringar i de marina ekosystemen har inneburit en förlust av värdefulla livsmiljöer. Vissa arter riskerar att helt försvinna och sammansättningen av arter har även ändrats p.g.a. dessa förändringar.

Naturreservat, nationalparker och Natura 2000-områden är alla verktyg för att skydda marina livsmiljöers fysiska strukturer och funktioner, deras biologiska mångfald och ekosystemfunktioner, för att säkra ekosystemtjänster för framtiden. Områdesskyddet ger oss verktygen att reglera användningen av områden med hän-syn till all form av fysisk exploatering och påverkan. Även människans utnyttjande av områdena kan regleras, eller styras om det finns behov.

Ekosystemansatsen ligger till grund för utformningen av framtida marint skydd och förvaltning. Ekosystemansatsen10 11 innebär sammantaget en integrerad, tvärveten-skaplig förvaltning, som å ena sidan erkänner människans rätt att använda det som ekosystemen producerar, och å andra sidan säkrar att alla komponenter i ekosyste-men (arter, bestånd, livsmiljöer och genetisk variation) finns i sådan omfattning att de kommer att fortleva i överskådlig framtid. Vid tillämpningen av ekosystem-ansatsen beaktar man konflikter mellan olika nyttjandeintressen, såväl som de tota-la effekterna på den regionala eller globala miljön. Generellt gäller att ekosystem-ansatsen ska tillämpas med utgångspunkt från försiktighetsprincipen. När osäkerhet råder, ska bevarandet av miljön sättas i främsta rummet. Avsikten är att man adap-tivt ska agera på sådan påverkan, som är kritisk för ekosystemets struktur och funk-tion, inklusive biologisk mångfald, så att ett hållbart och rättvist nyttjande av eko-systemets produkter och tjänster uppnås och ekosystemets integritet upprätthålls.

Skyddade områden är av stor vikt för att bevara och stärka den biologiska mång-falden. Eftersom marina system är öppna, bör det marina skyddet i många fall in-riktas mot att skydda ekosystemets processer och funktioner, istället för enskilda arter. Genom bevarande av livsmiljöer säkras långsiktigt möjligheten till havets höga produktivitet. Ett exempel på detta är att skydda grundområden som är viktiga

10 Ekosystemansatsen – på nationell och regional nivå. Walter M. 11 Hav i balans samt levande kust och skärgård. Fördjupad utvärdering, Underlagsrapport. Remissver-sion 2007.

- 8 -


för fiskrekrytering, från fysiska ingrepp. Det är även viktigt att ha referensområden för att kunna mäta och utvärdera förvaltningsåtgärder i kust- och havsområden.

Skyddade områden ska ses som en resurs för att öka kunskapen om marina miljöer och effekterna av olika skötsel- och förvaltningsåtgärder. Naturreservat och nationalparker bör ses som en stor möjlighet att föra ut kunskap till medborgare, boende och brukare om de marina värdena och vikten av att aktivt skydda och förvalta dessa. De marint skyddade områden bör spela en betydelsefull roll i den fysiska planeringen samt i förvaltningen av kust- och havsområden, såväl vad gäll-er nyttjande av naturresurser och andra socioekonomiska faktorer, som för turism- och besöksnäring.

Ett långsiktigt bevarande och hållbart nyttjande av den marina miljön samt kusten och skärgårdarna, är dock helt beroende av att flera styrmedel används och sam-verkar, samt att flexibiliteten i områdesskyddet nyttjas i större grad. Det är viktigt att se områdesskyddet som en del av det samlade havsmiljöarbetet, där områdes-skydd spelar en viktig roll i att skydda framförallt kärnområden från fysisk exploa-tering och påverkan. Kustnära områden påverkas kraftigt av aktiviteter på land. Marina skyddade områden är därför endast skyddade om de understöds av en aktiv kust- och markplanering. Val av verktyg ska styras av syftet/ målet med skyddet, de naturvärden som finns samt den hotbild som finns eller kan komma att finnas mot bevarandevärdena, där avgränsningen av skyddsobjektet är central. Vikten av att se till helheten och möjligheten att kombinera skyddsåtgärder och olika verktyg, måste ligga till grund för övervägandet av vilka rättsliga styrmedel som bör använ-das.

1.3 Vägledningens syfte och avgränsning Syftet med vägledningen är att vara ett stöd till framförallt länsstyrelser och kom-muner, för att möjliggöra att miljömålet om skydd av kust- och skärgårdsområden samt marina miljöer kan uppnås till 2010. Vägledningen riktar sig till länsstyrelser-na som har huvudansvaret för genomförande av områdesskydd, men även till kommunerna som underlag för planering och kommunal naturvård. Kommunerna har en nyckelroll genom att de både kan avsätta egna naturreservat, föreslå länssty-relserna att skydda områden, samt genom tillämpning av plan- och bygglagen och miljöbalken, bidra till en planering och förvaltning kring de skyddade områdena, så att bevarandevärden säkerställs. Även interkommunala och regionala samarbe-ten som bl.a. syftar till regional utveckling, har en viktig roll i att integrera marint skydd och förvaltning i arbetet.

Vägledningen riktar sig även till de sektorsmyndigheter som har föreskriftsrätt enligt annan lagstiftning, eller som är rådgivande myndighet till fastighetsägare. Dokumentet ska även sprida kunskap om marina miljöers naturvärden. Med en ökad kunskap om naturvärden i havet och längs kusterna kan vi öka allmänhetens förståelse för naturvårdsåtgärder och mark- och vattenägares vilja till insatser.

- 9 -


Vägledningen är indelad i fyra block där målsättningen med de olika blocken kort kan sammanfattas som följer:

1. Kriterier för urval och prioritering av marina skyddsvärda om-råden: Underlätta prioritering och urval av skyddsvärda marina om-råden.

2. Styrande förutsättningar för marint områdesskydd: Klargöra de-finitionen och innebörden av begreppet långsiktigt skyddade marina områden enligt miljökvalitetsmålet samt översiktlig visa på de verk-tyg och olika styrmedel som finns att tillgå i bevarandearbetet och vilka roller olika aktörer och myndigheter har.

3. Bildande av naturreservat i marin miljö: Definiera förutsättning-arna för att ett naturreservat ska kunna klassas som ett marint natur-reservat. Blocket kompletterar befintliga handböcker som ”Handbok för bildande och förvaltning av naturreservat” (Naturvårdsverket, 2003) och ”Handbok med allmänna råd för Natura 2000” (Natur-vårdsverket, 2003), med de speciella förhållanden som råder för marin miljö och kust- och skärgårdsområden med fokus på de frågeställningar som är gemensamma för många av länen.

4. Skötsel och förvaltning av marint skyddade områden: Blocket är ett komplement till befintliga handböcker och beskriver de delar i skötselplanen som bör tillkomma för marina naturreservat, som t.ex. hotbildsanalyser, beskrivning av påverkansområden och kun-skapsluckor samt tar upp utformning och avgränsning av marina skötselområden. Bevarandemål och uppföljning behandlas men i begränsad omfattning.

Vägledningen är i första hand riktad mot skydd av marina vattenbiotoper, eftersom det är där behovet av vägledning är störst. Det är dock viktigt att i både skydds-arbetet och i planeringen av kustzonerna, inte förlora helhetsgreppet, eftersom land och vatten är ömsesidigt beroende.

Erfarenheterna från marint områdesskydd är begränsade och det finns få exempel att utgå ifrån. Flera projekt pågår dock för att öka kunskapen om den marina miljön samt att ta fram underlag för skydd och förvaltning. Det medför att vägledningen inom en nära framtid kommer att behöva revideras. Det bedöms dock som viktigt att komma ut med en första vägledning, för att kunna klargöra konkreta frågor kring reservatsarbetet, samla ihop och tillgängliggöra mycket av det underlag som finns i spridda rapporter och även få fram ett gemensamt ”tänk” kring det marina skyddsarbetet. Vägledningen kommer att kompletteras med konkreta exempel och sammanställningar på Naturvårdsverkets hemsida där uppdateringar kan ske fort-löpande.

- 1 0 -


Det finns viktiga frågeställningar som av praktiska skäl eller kunskapsbrist inte tas upp i vägledningen. Ambitionen är att så långt möjligt arbeta med dessa frågor parallellt och komplettera det nationella vägledningsarbetet på sikt.

• Vägledningen omfattar inte en bred strategi för det marina skydds-arbetet inklusive planering och förvaltning. Dessa frågor behandlas i samband med den fördjupade utvärderingen av miljökvalitetsmålet ”Hav i balans samt levande kust- och skärgård”.

• I vägledningen utformas ingen strategi för ett nationellt nätverk av marint skyddade områden. Frågan behandlas inom den fördjupade utvärderingen och kommer ytterligare att behöva utvecklas.

• De juridiska aspekterna kring områdesskydd i Sveriges ekonomiska zon behandlas inte.

• Vägledningen tar enbart översiktligt upp uppföljning av marint skyddade områden. Bättre vägledning i uppföljningsfrågor tas fram när projektet ”Uppföljning av skyddade områden och Natura 2000” avslutas 2008. Uppföljningens utformning är även beroende av det arbete som sker inom vattenförvaltningen.

• Övervakning och tillsyn är ett viktigt område att utveckla, men som inte tas upp i vägledningen. Det bör värderas om vägledning av till-syn för marint skyddade områden bör tas fram genom ett separat projekt.

• Vägledningen tar inte upp skydd av marina kulturvärden, annat än där det direkt berör samordning med skydd av naturvärden.

1.4 Miljömål och uppföljning Delmålet för skydd i marin miljö syftar till att säkra att värdefulla miljöer både i den marina miljön och på land, längs kusten och i skärgården, ges ett långsiktigt skydd. Definitioner, utvärdering samt framtida förslag till vidareutveckling av marint områdesskydd, tas om hand i den fördjupade utvärderingen av miljökvali-tetsmålet12. Här ges enbart en kort sammanfattning.

1. Senast år 2010 ska minst 50 procent av skyddsvärda marina miljöer och minst 70 procent av kust- och skärgårdsområden med höga natur- och kulturvärden ha ett långsiktigt skydd. Med kust- och skärgårdsområden med höga natur- och kulturvärden avses; skydd och vård av kustens och skärgårdarnas unika natur- och kulturlandskap, liksom vård av det äldre byggnadsbeståndet samt miljöer knutna till sjöfarten och skärgår-dens näringar13 . Målet avser främst skydd av större kust- och skärgårdsområden, där både land och vattenmiljöer kan ingå. Den pågående fördjupade utvärderingen tar utgångspunkt i hur arbetet har utvecklats med att skydda internationellt utpeka-de områden (HELCOM, OSPAR och Ramsar) samt nationella skyddsvärden med

12 Hav i balans samt levande kust och skärgård. Fördjupad utvärdering, Underlagsrapport. Remiss-

rsion 2007 ve13 Betänkande från miljömålskommittén, SOU 2000:52

- 1 1 -


underlag i Skärgårdsutredning 2000. Skärgårdsutredningen ger ingen fastställd lista på samtliga prioriterade skyddsvärda kust- och skärgårdsområden, men ger exem-pel på ett antal geografiska områden som kan användas för att indikera måluppfyl-lelse. I utvärderingen ingår ytterligare ett fåtal områden som länsstyrelserna har lyft fram för deras höga skyddsvärden.

”Skyddsvärda marina miljöer” syftar på biotoper och livsmiljöer som är särskilt skyddsvärda14. Miljömålskommittén nämner grunda vikar som en särskilt priorite-rad naturtyp. I senaste miljömålspropositionen poängteras, att det i den marina miljön är särskilt viktigt att bevara, dels regionalt unika och sällsynta förekomman-de biotoper, dels sammanhängande områden som är representativa för olika kust-områden. Även områden som har särskild betydelse som reproduktionslokaler eller som uppväxtområden för enskilda arter bör prioriteras. Havsmiljöskrivelsen noterar att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt miljöer som korallrev, utsjöbankar, kust-våtmarker och grunda vikar med olika former av vegetation samt behovet av skyd-dade områden för hotade marina djurarter som sälar, tumlare och vissa fågel- och fiskarter.

Målet är svårt att utvärdera eftersom det i dagsläget inte finns samlad kunskap över vilka, hur många och hur stora dessa områden är. Målet kan omfatta allt från skydd av enstaka objekt, som t.ex. en grund havsvik, till större skärgårdsområden eller utsjöbankar. Det finns behov av att ta fram ett system för klassificering av habitat som omfattar samtliga marina biotoper. Detta kan t.ex. ske genom en utveckling av det europeiska systemet EUNIS15. Arbetet med marina karteringar måste utökas för att bättre kunna utvärdera målet.

Arbetet med skydd av marina områden och kust- och skärgårdar har utvecklats mycket sedan miljömålen först antogs, bl.a. har arbetet med Natura 2000 kommit i gång i stor skala. I arbetet med att nå miljömålet har det varit stort fokus på inrät-tande av marina naturreservat, men det är också mycket viktigt att klargöra vilka övriga verktyg och skyddsformer som enligt miljömålet, kan anses ge ett långsik-tigt skydd. I det framtida miljömålsarbetet är det viktigt att fokusera på det samlade marina skyddet och säkerställa att ändamålsenliga skyddsformer och åtgärder an-vänds.

2. Senast år 2005 ska ytterligare fem, och senast år 2010 därutöver ytterligare fjorton, marina områden vara skyddade som naturreservat och tillsammans utgöra ett representativt nätverk av marina naturtyper. Målet om fem nya marina naturreservat till 2005 har uppnåtts. Det reviderade målet om ytterligare 14 marina naturreservat visar på politiska ambitioner att öka det marina skyddet och även på insikten av vikten att skydda ett nätverk av områ-den, för att på så sätt bevara viktiga delar av typiska svenska ekosystem. Särskilt nämns att en ambitionshöjning är motiverad med tanke på att den marina miljön

14 Hav I balans samt levande kust och skärgård. Underlagsrapport till fördjupad utvärdering av miljö-

lsarbetet, Rapport 5321 må15 www.eunis.eea.europa.eu

- 1 2 -

http://www.eunis.eea.europa.eu/


skiftar längs Sveriges långa kust, bl.a. med avseende på salthalt och geologiska förhållanden. Den höjda ambitionen bidrar även till att uppfylla internationella överenskommelser inom CBD, HELCOM och OSPAR. Delmålet avser i strikt bemärkelse reservatsbildning i marin miljö, där ett av huvudsyftena med natur-reservatet är att skydda marina värden.

Enligt miljömålet ska ytterligare tre områden med permanent fiskeförbud (kust-nära och utsjöområden) inrättas till 2010 i vardera Östersjön och Västerhavet för utvärdering till 2015. Det är Fiskeriverket i samråd med Naturvårdsverket som ansvarar för arbetet med att införa dessa områden. Genomförande sker med stöd av Fiskelagen. Det är önsk-värt att fiskeförbudsområden sammanfaller med områden som är eller kommer att bli marina naturreservat, men urval och genomförande för de olika skyddsformerna sker i separata processer, dock med samverkan mellan myndigheterna.

Tidsperiod Åtgärd Syfte 2003- Kunskapshöjande

projekt Underlätta urval och avgränsning av marint skyddade områden samt ge förutsättningar för en bättre förvaltning.

2005 Miljömålsdialog med samtliga kustlän

Främja länsstyrelsernas arbete med marint skydd samt få en bild av frågor och pro-blem som finns på länen.

2007 Vägledning för skydd av marina områden

Underlätta och samordna arbetet med skydd av marina områden

2005-2007 15 Mkr i riktade bidrag

Stärka länsstyrelsernas ekonomiska förut-sättningar för att ta fram underlag för bil-dande av marina naturreservat

2006-2007 Fördjupad uppfölj-ning av miljökvali-tetsmålen

Utvärdera måluppfyllelse samt ange stra-tegi för det vidare arbetet med marint om-rådesskydd och nationellt nätverk

2007 Regionala workshops GIS Workshops för samtliga kustlän för att underlätta arbete med marint skydd och förvaltning

Tabell 1: Naturvårdsverkets nuvarande större insatser i arbetet med delmålet om skydd av marina områden.

- 1 3 -


2. Kriterier för urval och prioritering av marina skydds-värda områden I miljömålet används begreppet ”skyddsvärda marina områden”. Det är inte enkelt att definiera vad som är skyddsvärt, eftersom vi inte har en komplett kunskap om utbredning av habitat, vilka skyddsbehov som finns för olika livsmiljöer och hur olika livsmiljöers beroende av varandra ser ut. I följande avsnitt ges riktlinjer för kriterier och prioriteringar som bör ligga som grund för val av objekt.

I avsnittet beskrivs viktiga utgångspunkter för urval av områden för formellt skydd. En prioriteringsmodell i tre steg presenteras. Prioriteringsmodellen bygger i grun-den på internationellt vedertagna kriterier16 som har använts av bl.a. Naturvårds-verket sedan mitten på 90-talet. En granskning av kriterierna som genomfördes 199717 ligger till stor del till grund för värderingen av kriterierna i denna vägled-ning. Det tidigare systemet tog utgångspunkt i två nivåer delade i värderingskriteri-er och prioriteringskriterier.

2.1 System för prioritering Naturvårdsverket rekommenderar att de befintliga grundkriterierna i något om-arbetad form används, men delas in i en prioriteringsmodell i tre steg.

1. Ekologiska/ biologiska kriterier: Ekologiska/ biologiska kriterier används för att identifiera och värdera områden med utgångspunkt i naturvärden. Viktiga aspekter är ursprunglighet, representativitet samt ekologiska och biologiska värden. De ekologiska/ biologiska kriterierna ska utgöra grunden för urval när syftet är att peka ut marina områden med höga ekologiska/ biologiska bevarandevärden.

2. Andra bevarandekriterier: Andra bevarandekriterier används för att identifiera och värdera områden med hänsyn till andra miljökvali-tetsmål och övriga samhällsintressen. Andra bevarandekriterier kan vara ett stöd i rangordning av skyddsvärda områden som pekats ut efter ekologiska/ biologiska kriterier. Det kan också vara så att bero-ende på syftet med skyddet, kan andra bevarandekriterier stå i kon-flikt med naturskyddet och leda till prövning av intressekonflikter. Ett område med låga ekologiska/ biologiska kriterier men med höga andra värden, kan mycket väl vara skyddsvärt, men då inte som ett marint skyddat område.

16 Guidelines for Establishing Marine Protected Areas, IUCN, 1991. 17 Kriterier för val av marina skyddade områden, Naturvårdsverket 1997.

- 1 4 -


3. Prioriteringskriterier: Prioriteringskriterier är praktiska kriterier som används för att rangordna områden som har höga ekologiska/ biologiska bevarandevärden och för att upprätta prioriteringslistor.

Syftet med det aktuella skyddet måste klargöras innan bedömningen utförs, efter-som detta är avgörande för bedömning och prioritering samt för vilka kriterier som ska tas med och hur de ska värderas.

2.2 Ekologiska/ biologiska kriterier De ekologiska/ biologiska kriterierna används för att identifiera och värdera områ-den med utgångspunkt i naturvärden. Viktiga aspekter är naturlighet, representati-vitet samt ekologiska/ biologiska värden. De ekologiska/ biologiska kriterierna ska utgöra grunden för urval när syftet är att peka ut marina områden med höga natur-värden. Ekologiska/ biologiska kriterier är indelade i tre huvudkriterier som har ett eller flera mer specificerade underkriterier.

1. Naturlighet • Frånvaro av exploatering eller verksamheter i eller i anslutning till

området med negativa effekter på de marinbiologiska värdena. De flesta marina system är i dag påverkade av människan, vilket gör det svårt att värdera hur tillståndet skulle ha varit utan antropogen påverkan. Ett annat faktum är att alla naturmiljöer förändras successivt i en naturlig process. Kunskapen kring naturliga svängningar och successioner i havsmiljö är bristfällig, vilket gör det svårt att definiera en nivå för ”naturligt” tillstånd. Trots detta är det angeläget att skydda miljöer som har så naturliga förhållanden som möjligt, då dessa ofta har bättre förutsättningar för förekomst av en ”naturlig” artsammansättning och sanno-likt högre resiliens (motståndskraft, återhämtningsförmåga) vid introduktion av störningar, som t.ex. klimateffekter och övergödning.

- 1 5 -


Underlag som stöd till bedömning av kriteriet ”Naturlighet” är bl.a.:

• Ingående Natura 2000 habitat bör uppnå ”Gynnsam bevarandestatus” enligt definitionen i förordningen om områdesskydd § 16. Gäller även landområden som ingår i objektet.

• Vattenförekomster i området bör uppnå minst ”God ekologisk status” enligt bedömningsgrunderna för ramdirektivet för vatten.

• Bedömning av exploateringsgrad land och vatten: - Bryggindikator med exploateringsklassning t.ex. enligt rapporten

Brygginventering i flygbilder längs Sveriges kust, Rapport för Natur-vårdsverket; Metria 2006. Exploateringsklasserna 1 och 2 anses ge indikation på högt värde i kriteriebedömningen.

- Bebyggelse inom 100 meter från strandlinjen. Kan beställas från SCB. - Regionala och lokala exploateringsindex där det finns.

• Påverkan från sjöfart och fritidsbåtar - Sjöfartens infrastruktur som farleder och hamnar (Sjöfartsverket,

digitala sjökort) - Frekvens av trafik. Yrkestrafik kan beställas från Sjöfartsverket, och

från Kustbevakningens databas SJÖBASIS när denna bli klar under 2008 .

• Påverkan från fiske - Fiskeplatser (VMS data +landningsinformation, Kontrollavd.,

Fiskeriverket). - Trålningsgränser (Kontrollavd., Fiskeriverket). - Fisksamhällets naturlighet (provfisken, Kustfiske- alt Havsfiskelabora-

toriet, nationell och regional miljöövervakning och recipientkontroll-program www.fiskeriverket.se).

- Historiska fiskedata (De kustnära fiskbeståndens utveckling och nuva-rande status vid svenska västkusten, Finfo 2002:6, Utökad analys av historiska data för att säkerställa referensvärden för fisk, Hagberg, J. Fiskeriverket)

• Kartering av t.ex. punktutsläpp, och övrig mark- och vattenanvändning i objektet och i objektets påverkansområde, bör också kunna ge en god indikation på gra-den av ”naturlighet”.

- 1 6 -

http://www.fiskeriverket.se


2. Representativitet och biogeografiska värden Ett av huvudmålen med det marina skyddsarbetet är att bilda ett representativt nätverk. Representativitet är därför ett av de viktigaste kriterierna i arbetet med att prioritera områden på nationell nivå och lyfts därför fram i vägledningen som ett särskilt kriterium. Representativitet kan användas på olika skalor, från marin-geografisk nivå ned till lokal nivå.

Nätverk

Arbetet med att definiera ett nätverk ryms inte inom vägledningen, men för att för-tydliga syftet med kriteriet för representativitet presenteras här den definition för nätverk av skyddade områden, som används i den fördjupade utvärderingen av mil-jökvalitetsmålen:

• Ett ekologiskt sammanhängande nätverk av marint skyddade områden: - interagerar och stöder utanförliggande marina områden - upprätthåller processer, funktioner och strukturer för de definierade

bevarandevärdena ; och - fungerar synergistiskt som en helhet, så att de individuellt skyddade

områdena understödjer varandra och målen ovan nås. • I tillägg kan, om möjligt, ett ekologiskt sammanhängande nätverk av skyddade

områden planeras, så att bevarandevärden nås även vid ändrade förhållanden, t.ex. klimatförändringar.

• Representativa arter, biotoper och ekosystem Alla arter, livsmiljöer, marina landskap samt ekologiska processer som förekom-mer inom en maringeografisk region bör vara förekommande i ett representativt nätverk. Representativitet definieras i vägledningen, som proportionalitet av före-komst av en livsmiljö eller ett marint landskap, dvs. att x procent av samtliga livs-miljöer i till exempel en maringeografisk region ingår i nätverket. Det finns dock viktiga nyckelhabitat, eller särskilt hotade eller sällsynta livsmiljöer som behöver ett utökat skydd. Omvänt kan det finnas skäl för att vanligt förekommande livsmil-jöer med en låg hotbild, kan ha en lägre procentuellt skyddad andel.

Objekt som täcker in en stor del av för länets förekommande habitat, får därför höga värden i detta kriterium. Objekt som kompletterar nätverket med ej tidigare skyddade habitat, får också höga värden i bedömningen. För att värdera ett objekts representativitet kan det ofta vara nödvändigt att samarbeta med andra län, och i vissa fall andra länder, inom den maringeografiska regionen.

Länsstyrelserna har ett ansvar att bidra till att den nationella representativiteten säkerställs, men också möjligheter och skyldigheter att se till att objekt av regional vikt säkerställs. På regional och lokal nivå är det ofta andra faktorer än representa-

- 1 7 -


tivitet, som t.ex. hotbild och tillgång till närrekreationsområden, som styr behovet och viljan att avsätta skyddade områden.

• Sällsynta eller unika biogeografiska eller geologiska miljöer. Kriteriet poängterar framförallt vikten av att skydda marina landskap och företeel-ser som är sällsynta, eller unika regionalt (regionala ansvarsområden) eller unika för Sverige (dvs. Nordiska eller Internationella ansvarsområden). Några miljöer som är unika för Sverige är framförallt landhöjningsstränder och skärgårdar. Även Östersjöns fåartssamhällen ”marina öknar” är internationellt unika.

Underlag som stöd till bedömning av kriteriet ”representativitet” är framförallt:

• Maringeografiska regioner: För att värdera internationell och nationell representativitet bör den maringeografiska regionindelningen ligga till grund. Det bör säkerställas att Sverige skyddar marina områden inom alla de tio re-gionerna. Karta finns som bilaga 1 och följer HELCOM:s indelning. Region-indelningen baseras på hydrologiska, geomorfologiska och fysiska faktorer som salthalt, landhöjning och biologiska förhållanden. Indelningen samman-faller väl med indelningen av vattendistrikt.

• BALANCE- marina landskapskartor. BALANCE marina landskapskartor ger en grov översikt över olika fysiska och geologiska förhållanden så som djup, salthalt och sediment. Landskapskartorna kommer att vara tillgängliga som underlag för länsstyrelserna hösten 2007, och bör lämpligen kunna utgöra underlag för värdering av representativitet på internationell nivå och i områden utanför baslinjen. www.balance-eu.org

• SAKU sammanställning och analys av kustnära undervattensmiljöer. SAKU-projektet har levererat GIS-data med skikt över djup, lutning, botten-substrat, vågexponering samt strandkartering. GIS-skikten är ett grovt under-lag som kan hjälpa länen att analysera förekomst och mängd av olika livs-miljöer. Projektet beskrivs i ”Sammanställning och analys av kustnära under-vattensmiljöer, Naturvårdsverket 2006”. GIS-skikten medföljer rapporten. Arbetet med att ta fram ytterligare GIS-underlag och modelleringar sker fort-löpande. Information om alla underlag kommer att finnas på www.naturvardsverket.se

• Vattenförvaltningens typindelning av Sveriges kustvatten: För att värdera nationell och regional representativitet av kustnära områden (ut till 1 nm utan-för baslinjen) kan fördelning av skyddet i de olika typområdena användas. De viktigaste faktorerna för indelningen är salthalt, vattenutbyte, skiktning och vågpåverkan. I vissa områden är det dock andra faktorer som bestämt indel-ningen, främst ispåverkan, djup och bottensubstrat. Viss avstämning gentemot biologiskt styrda gränser har även gjorts. Typindelningen bedöms som den mest genomarbetade indelning av kustvattnen som genomförts. Antalet typer är så stort att det grovt täcker in de regionala variationerna kring kusten, sam-tidigt som antalet är så begränsat att det är översiktligt som grund för bedöm-ning av nationell och regional representativitet. Kartor och beskrivningar finns på www.vattenportalen.se.

- 1 8 -

http://www.balance-eu.org/

http://www.naturvardsverket.se/

http://www.vattenportalen.se/


• MARBIPP - Marina biodiversitet, mönster och processer. MARBIPP ger bra underlag för att bedöma livsmiljöerna; sjögräsängar, grunda mjukbottnar, musselbottnar, tångbälten och korallrevs status samt representativitet inom olika regioner. www.marbipp.se.

• Natura 2000 definitionerna ska användas där det är möjligt, för att värdera ett objekts representativitet. Genom SAKU finns modelleringar av förekomst av följande Natura 2000 habitat tillgängligt; sublittorala sandbankar (< 30 m) (1110), estuarier (1130), laguner (1150), stora grunda vikar och sund (1160) samt skär och små öar i Östersjön (1620). Tillförlitligheten till de olika model-leringarna är dock varierande och bör alltid värderas.

Övrigt underlag som kan vara ett stöd, men inte ensamt utgöra underlag för analyser av representativitet.

• I rapporten ”Kust- och skärgårdsområden i Sverige – Huvudrapport, Naturvårdsverket 2001” ges en grov översikt över regionala ansvars-områden för kust- och skärgårdar dock med fokus till stor del på terrestra miljöer.

• Landmiljöer i kust- och skärgård (SNV rapport 5482) följer i stort sett Nordiska ministerrådets ”Naturgeografiska regionindelning av Norden”. Regionindelningen är framtagen utifrån syfte att beskriva terrestra kustbioto-per och strandområden. Den lämpar sig därför inte som indelning för vatten-miljön, men kan användas för att värdera kustzonens representativitet.

• För de rent marina miljöerna finns ingen motsvarande lista på uttalade regionala ansvarsområden som för land, men rapporten ” Kustbiotoper i Norden ”listar vilka biotoper/biotopkomplex som kan anses representativa inom varje region, och kan framförallt andvändas som komplement till livs-miljöer som inte är definierade Natura 2000 habitat.

3. Ekologiskt/ Biologiskt värde Kriteriet för ekologiskt/ biologiskt värde delas in i ett antal underkriterier, för att enklare kunna värdera och beskriva de olika värdena i ett område.

• Stort antal växt- och djurarter Kriteriet är viktigt när målet är att bevara biologisk mångfald. I anknytning till områden med stort antal arter finns ofta även andra värden, som t.ex. estetiska värden, hög naturlig produktion, ekonomiskt viktiga arter etc. Det finns dock pro-blem med att koncentrera sig för mycket kring ”hot spots”. Områdena är i allmän-het inte representativa och mindre diverse system kan ha en högre produktivitet, eller vara mer hotade. Det är viktigt att sätta artrikedom i förhållande till den region området ligger i, som t.ex. artantalet i Skagerrak kontra Bottenviken.

- 1 9 -

http://tmbl.gu.se/uf/MARBIPP2006/index.html


Artinventeringar i marin miljö är tidskrävande, vilket medför att det ofta är mer ändamålsenligt att arbeta med kriteriet för variationsrik botten och variationsrike-dom av biotoper, se nedan.

• Variationsrik botten och variationsrikedom av biotoper. Bottentyp/–topografi kan karteras mer storsakligt än arter och är därför betydligt mindre arbetskrävande, samtidig som bottentyp/–topografi ofta är en god indikator på områdets förutsättningar för att ha en hög biologisk mångfald. Det kan därför vara mer realistisk att använda detta kriterium i urvalsprocessen. Kriteriet bör då värderas tillsammans med kriteriet för naturlighet, där t.ex. vattenkemi och fysiska störningar ingår, för att få en bild av områdets potentiella höga biologisk mångfald. Strändernas variationsrikedom kan även fungera som mer lättillgänglig indikator för den strandnära vattenmiljöns variation.

• Hög förekomst av ”prioriterade naturtyper”. I de politiska dokument som styr miljömålsarbetet har vissa miljöer särskilt upp-märksammats som prioriterade naturtyper. Exempel på utpekade naturtyper är korallrev, utsjöbankar, kustvåtmarker och grunda vikar med olika former av vege-tation. Naturvårdsverket anser att de habitat som ingår i Natura 2000 nätverket samt strukturerande livsmiljöer som tas upp i MARBIPP (tångbältet, sjögräsängar, musselbankar, korallrev och grunda mjukbottnar) initialt bör anses vara prio-riterade naturtyper i skyddsarbetet. Ny kunskap kommer fortlöpande, varför värde-ring av vad som är prioriterade naturtyper kan utökas och ändras.

• Sällsynta arter, biotoper och biotopkomplex För svenska förhållanden är det viktigt hur man definierar ”sällsynt” eftersom Sveriges långa marina gradient, särskilt med hänsyn på salthalt, medför att få arter har sitt utbredningsområde inom hela havsområdet. Det är i detta sammanhang viktigt att skilja på allmänt sällsynta arter och det följande kriteriet för växt- och djurarter vid sina utbredningsgränser. I prioriteringen av skydd för sällsynta arter eller livsmiljöer kan det vara ett stöd att ha kännedom om förekomsten av arten eller biotopen i närliggande länders havsområden.

• Arter vid sina utbredningsgränser Skäl för att skydda randpopulationer anges ofta vara att randpopulationer kan ha en speciell genetisk sammansättning och därigenom vara skyddsvärd. Som nämnts ovan har de flesta svenska arter randpopulationer, varför det kan vara problematiskt att avsätta skyddsområden. I värderingen av detta kriterium kan det vara en hjälp att definiera geografiska områden, där flera arters utbredningsgränser samman-faller, som t.ex. i övergången från Öresund till Egentliga Östersjön, Ålands hav och Kvarkenområdet. Det kan även vara viktigt att titta på nyckelarters utbrednings-gräns, som t.ex. blåmussla och blåstång.

• Hotade arter, biotoper och biotopkomplex Att bevara utrotningshotade arter, biotoper och ekosystem är ett av Sveriges inter-nationella åtaganden. Internationellt har vissa habitat uppmärksammats som sär-

- 2 0 -


skilt hotade eller hänsynskrävande. Sverige har åtagit sig att skydda de habitat som utpekats genom EU:s habitatdirektiv, varav Sverige har särskilt ansvar för dessa habitat. Inom OSPAR-konventionen har en lista över hotade marina habitat tagits fram18. HELCOM utarbetade 1998 en rödlista över marina biotoper i Östersjön 19. Den var dåligt anpassad till nordiska förhållanden varför Nordiska Ministerrådet tog fram ”Kustbiotoper i Norden”, i syfte att bättre beskriva de nordiska marina biotoperna och deras status. HELCOM arbetar med en ny rödlista över hotade biotoper för Östersjön.

Ett problem är att kunskapen om utbredning och förekomst för många av de marina hotade och sällsynta arterna är mycket sparsam. Det kan än så länge vara svårt att avgöra om en art är hotad eller naturligt sällsynt. Artdatabankens rödlistor upp-dateras fortlöpande och ska ligga till grund för att värdera olika arters hotstatus. För de arter där kunskapen finns, är det prioriterat att skyddsområden avsätts för dessa, om det finns sådana behov för att bevara arten. För dessa arter måste skyddsarbetet ske i samarbete med genomförande av insatser som anges särskilt i åtgärdspro-gram för hotade arter20.

Det finns också flera marina livsmiljöer som har blivit allt ovanligare eller som har en hög påverkansgrad. Det kan antas att arter som är beroende av dessa miljöer riskerar att utrotas, varför det är hög prioritet att införa skydd för dessa livsmiljöer. Exempel på hotade strandmiljöer är lågvuxna strandängar och pionjärbestånd på saltskonor. För vattenmiljöer kan nämnas levande korallrev och opåverkade estua-rier och laguner.

• Födosöks-, rast-, reproduktions- och uppväxtområden För en arts fortlevnad är det helt avgörande att även skydda alla de miljöer som arten är beroende av i sin livscykel. De flesta marina arter nyttjar olika livsmiljöer under olika levnadsstadier. Vissa av dessa miljöer kan förekomma i så begränsad omfattning, att tillgången till lämpliga habitat kan bestämma storleken på det be-ståndet. Det är först och främst för fiskar, fåglar och sälar som kunskapen är till-räcklig för att avsätta skyddade områden i dessa syften.

Hos fiskar är de unga livsstadierna vanligen starkt knutna till speciella miljöer, medan vuxen fisk ofta är generalister med lägre krav på livsmiljön. Tillgången till lämpliga lek- och uppväxtområden kan därför starkt påverka storleken på bestån-den av vuxen fisk. Merparten av alla fiskarter leker och/ eller växer upp i grunda kustnära områden, dvs. i områden där exploateringstryck och övrig påverkan från mänsklig verksamhet är som högst. Det är därför speciellt angeläget att identifiera och skydda dessa rekryteringsområden. Kunskapen kring vilka typer av habitat som nyttjas för rekrytering är ofullständig för många arter, men kunskapsupp-byggnaden pågår kontinuerligt genom inventerings- och modelleringsarbete.

18 2004 Initial OSPAR List of Threatened and/or Declining Species and Habitats. www.ospar.org 19 Red list of marine and coastal biotopes and biotope complexes of the Baltic Sea, Belt Sea and

ttegat. HELCOM, No 75, 1998 Ka20 www.naturvardsverket.se

- 2 1 -

http://www.ospar.org



T.ex. utgör grundområden med storvuxen vegetation, som ålgräs, nate, vass, tång och tare viktiga lek- och uppväxtområden för många arter. I dessa områden sam-manfaller ofta skyddsvärdet för många olika trofiska nivåer, vilket gör områdena synnerligen intressanta ur ett bevarandeperspektiv.

Nationella underlag som stöd till bedömning av kriteriet ”ekologiskt/ biologiskt värde” är bl.a.:

• SAKU – Sammanställning och analys av kustnära undervattensmiljöer. www.naturvardsverket.se

• MARBIPP – Marin biodiversitet, mönster och processer. www.marbipp.se • Natura 2000 definitionerna. Genom SAKU finns modelleringar av flera

Natura 2000 habitat tillgängligt. • Biotoper och biotopkomplex bedöms i rapporten ”Kustbiotoper i Norden”,

där de klassas i olika kategorier av förekomst och hot. • BALANCE kartor och modeller för t.ex. olika fiskarters lek- och uppväxt-

miljöer, förekomst av ålgräs och Natura 2000 habitat. Kartor med regional och lokal information finns dock oftast enbart för pilotområden. www.balance-eu.org.

• Fiskeriverkets karteringar av viktiga rekryterings- och uppväxtmiljöer (Kustfiske- eller Havsfiskelaboratoriet).

• Åtgärdsprogram för hotade arter anger vilka livsmiljöer, processer och strukturerande faktorer som har stort värde för arternas fortlevnad. Alla åt-gärdsprogram finns uppdaterade och listade på Naturvårdsverkets webbplats.

• Artdatabankens rödlista ger underlag för att bedöma hotbilden för ett antal marina arter och artfaktabladen kan vara ett underlag som anger vilka livs-miljöer, processer och strukturerande faktorer som har stort värde för arternas fortlevnad. www.artdata.slu.se

• Habitat som tas upp på OSPAR:s lista över hotade marina habitat i Nordsjön är prioriterade i skyddsarbetet. www.ospar.org.

• Habitat som tas upp på HELCOM:s kommande listor över hotade arter och habitat i Östersjön är prioriterade i skyddsarbetet. www.helcom.fi

Regionala och lokalt inventeringsunderlag är mycket viktigt.

- 2 2 -

http://tmbl.gu.se/uf/MARBIPP2006/index.html


http://www.balance-eu.org

http://www.artdata.slu.se


http://www.helcom.fi


2.3 Andra bevarandevärden Dessa bevarandevärden bidrar inte primärt till att uppfylla delmålet om skydd av skyddsvärda marina miljöer, även om de kan ha stor betydelse för miljökvalitets-målet ”Hav i balans samt levande kust och skärgård”. Marina områden med höga biologiska värden, som samtidigt är viktiga för en eller fler av bevarandevärdena nedan, bör prioriteras högre än jämförbara områden som enbart bidrar till att upp-fylla delmålet om marint områdesskydd. Vissa andra bevarandevärden kan stå i konflikt med naturskyddet.

Hur de olika värdena då bedöms beror på syftet med värderingen. Är t.ex. syftet primärt att skydda biologiska värden som medför hårda besökregleringar, samtidigt som de ekonomiska värdena för turism är mycket höga, kan det vara bättre med en lägre prioritering, till fördel för ett likvärdigt område med lägre besökstryck. Andra bevarandevärden kan medföra såväl upp- som nedprioritering av områden.

1. Forsknings/Undersökningsvärde • Dokumentation från t.ex. art- och biotopundersökningar eller tidigare

forskning.

• Kontinuerliga mätningar/övervakningsprogram.

• Pågående forskningsprojekt. Dessa kriterier pekar på betydelsen av att skydda referensområden och områden där kännedomen över tid är god, dvs. långa mätserier eller tidigare marin-biologiska undersökningar. Kriteriet har även en ekonomisk aspekt i och med att långa mätserier är mycket kostsamma och tidskrävande. Att få en lång tidsserie bruten t.ex. av en exploatering är en stor förlust. Vid bedömning av kriteriet bör även referensområden för fisk värderas. Det är önskvärt att dessa inte förändras nämnvärd vad gäller t.ex. exploateringsgrad. Regleringen av fiske inom dessa refe-rensområden bör dock beslutas av Fiskeriverket, så att det inte sker oönskade för-ändringar i fisksamhällena och därmed i tidsserierna.

2. Internationellt/Nationellt betydelsefullt • Upptagen på internationell lista över skyddsvärda områden

• Föreslaget som möjligt område i internationellt skyddsarbete Sverige har i enlighet med rekommendationer inom konventionerna HELCOM, OSPAR och Ramsar åtagit sig att skydda vissa områden, livsmiljöer och arter, eller representativa nätverk av marina områden. Skydd av nationella och internationella nätverk av marina områden är mycket viktigt i havsmiljö, där populationer kan ha stora utbredningsområden och många migrerande arter rör sig över länsgränser eller nationsgränser.

- 2 3 -


Områden som har antagits eller föreslagits som skyddsvärda med stöd av följande direktiv eller konventioner bör prioriteras i arbetet med områdesskydd.

• Habitatdirektivet (Rådets direktiv 92/43/EEG )

• Fågeldirektivet (Rådets direktiv 79/409/EEG )

• HELCOM:s rekommendation 15/5 gällande BSPA (Baltic Sea Protected Area) med stöd i konventionen gällande skydd av marina områden i Östersjön, 1992, artikel 15.

• OSPAR:s rekommendation 2003/3 gällande ett nätverk av marint skyddade områden – MPA (Marine Protected Areas).

• Ramsarkonventionen

3. Ekonomiskt viktigt • Näringsområden/ födosöksområden

• Reproduktions-, lek- och uppväxtområden

• Områden med värde för turistnäring Den ekonomiska aspekten dvs. människans behov av resurser och ekosystem-tjänster, blir allt viktigare i skyddsarbetet. Att resurs- och samhällsekonomiska kriterier kan användas som skäl för att skydda områden, kan i dag anses vedertaget. Däremot kan det diskuteras hur detta kriterium ställs mot andra kriterier, som har som mål att skydda naturen för ”naturens skull”. I de flesta fall finns det få eller inga konflikter eftersom ekonomiskt viktiga områden ofta även har höga natur-värden. Konflikt kan dock uppstå, när det kommer önskemål om att restaurera, utföra produktionshöjande åtgärder eller inrätta anläggningar t.ex. för turism, som kan påverka övrig biologi i området. Det är därför mycket viktigt vid prioritering och urval av områden att tydligt definiera syftet med skyddet.

Det är viktigt att i områden där ekonomiska eller sociala skäl ingår som del av skyddets syfte, klart avgöra den inbördes prioriteringen av vilket kriterium som väger tyngst.

Från många håll ställs krav på skyddsområden i form av restriktioner för fiske, för att kunna upprätthålla bestånden och återskapa ett hållbart fiske. Prioriteringen av områden med det primära syftet att reglera fiske för beståndsförvaltning avhandlas inte vidare här, eftersom det ansvaret huvudsakligen ligger på Fiskeriverket. Områ-den med stor betydelse för fiskets bevarande ingår dock naturligt i urvalskriterier enligt ekologiska/ biologiska värden. Naturvården har ett stort ansvar för att bevara de biologiska och fysiska strukturer som fisk är beroende av.

- 2 4 -


Till exempel kan skydd av en del grunda kustområden ge positiva ekonomiska effekter, eftersom dessa miljöer utgör viktiga rekryteringsområden för många kommersiella arter.

Naturbaserad turism växer fram som en viktig ekonomisk faktor för regional och lokal utveckling i kust- och skärgårdsområden och bör därför värderas enligt det ekonomiska kriteriet. Områden som kan komma att omfattas av naturskydd får räkna med ett ökat antal besökare, och därmed behov av olika inventeringar i t.ex. anläggningar och informationssatsningar. Det är viktigt att vid inrättande, klart avgöra syften med skyddet samt ta fram föreskrifter som reglerar en utveckling av området. Turismen måste också ses som en möjlighet till att förmedla kunskap och förståelse för marina områden och deras värden – och problem. Naturbaserad turism under kontrollerade former kan därför vara en stor tillgång vid införande av skydd.

Områden med gynnsamma förutsättningar för kraftproduktion (vindkraft, vågkraft) har ekonomiskt värde, men behandlas i vägledningen som ett motstående intresse. Därmed inte sagt att kraftproduktion och skydd av marin miljö inte i vissa sam-manhang kan förenas.

4. Sociala värden • Lättillgängliga och slitagetåliga områden som genom sin struktur ger

möjlighet till ökad kunskapsspriding och information om marinbiologiska värden.

• Områden viktiga för rekreation och turism som t.ex. bad, fritidsfiske, fritidsbåtar och dykning.

Friluftsliv, turism och information får en allt större tyngd inom naturvården. Om-rådenas värde för mer kommersiell turism värderas i kriteriet ovan. För regional och lokal tillväxt är det viktigt att kunna erbjuda attraktiva och tillgängliga natur-miljöer, för både boende och besökare. Stränder, skärgårdar och hav är särskilt uppskattade av många, vilket medför att behovet av områden är stort, samtidig som det ofta är ett stort besökstryck på de lättillgängliga områdena. Det kan i särskilt känsliga områden finnas konflikter i, att skydda ett område både för socialt värde och för bevarande av biologisk mångfald. Det är då viktigt att klargöra den inbör-des prioriteringen av, vilket kriterium som väger tyngst. Det kan vara ett stöd att undersöka om det finns likvärdiga naturområden med lägre besökstryck, som kan avsättas med primärt syfte att skydda biologiska värden.

Information kring marin miljö och skydd av dessa kräver ofta större insatser än att informera om landmiljön, som är betydligt enklare att skåda. Det kan därför vara prioriterat att skydda platser som väl ägnar sig för marin information och lätt-tillgängliga marina studier. Det kan t.ex. vara områden med stor variation av strandbiotoper på ett begränsat område och tydligt trösklade vikar i olika stadier. Anläggning av dykstigar kan ses som en möjlighet till ytterligare utbildning och informationsspridning.

- 2 5 -


5. Värde för kulturmiljö • Upprätthåller traditionella kustanknutna näringar, t.ex. fiske och sjöfart.

• Innehåller kulturmiljöer med forn- och kulturlämningar, t.ex. gamla skeppsvrak.

• Värde för det biologiska kulturarvet, t.ex. betade öar, strandängar etc. Det marina kulturarvet har lyfts fram som en del i miljömålet ”Hav i balans och levande kust och skärgård”. Traditionellt har inte kulturvärden använts som skäl för att skydda marina områden. Nya utredningar visar dock att det finns ömsesidiga fördelar i att natur- och kulturvården samarbetar bättre kring skydd av marina vär-den. En förstudie som Riksantikvarieämbetet, Stockholms maritima museer och Naturvårdsverket gemensamt utfört21 visar på att det ofta finns kulturvärden i, eller i närheten av områden med höga marina naturvärden. Marina lämningar som vrak och båtspärrar kan bidra till diversiteten av substrat i ett område och därmed den biologiska mångfalden. I skyddsobjekt, där syftet är stor grad av naturlighet, kan dock den ökade diversiteten genom tillförsel av substrat, motverka syftet t.ex. genom att fungera som spridningsvägar för organismer ”stepping stones”. Kriteriet ensamt är inte starkt nog för att genomföra en naturreservatsbildning, men kan vara ett komplement som lyfter områdets skyddsvärde. Kända vrak och andra marin-arkeologiska lämningar har förts över från SjöMIS (Statens Maritima museer och Sjöfartsverkets databas) till fornminnesregistret (FMIS) som finns på Riksanti-kvarieämbetet och som samtliga länsstyrelser har tillgång till.

Bevarande av områden för skydd av traditionellt fiske är inte enbart av värde för kulturvärden, då det traditionella fisket i stor utsträckning även är småskaligt och använder skonsamma fiskemetoder, så att ett hållbart fiske har större möjligheter att utvecklas. Hur olika fiskemetoder påverkar bevarandevärdena måste dock vär-deras i varje skyddsvärd område.

Skärgårdsområden har ofta stor betydelse för det biologiska kulturarvet t.ex. genom förekomst av bete på öar och strandängar samt slåtter. Det småskaliga jordbruket har vidmakthållits längre i skärgårdarna än på många ställen på fastlandet, där rationaliseringar i större utsträckning genomförts. Bete och slåtter i strandzonen har även ofta betydelse för vattenanknutna naturvärden.

2.4 Prioriteringskriterier Med bakgrund av värderingskriterierna ovan under avsnitt 2.2 och 2.3, bör det vara möjligt att ta fram förslag på regionala och nationella skyddsvärda marina om-råden. Det behövs då en värdering av hur arbetet med de olika objekten ska prio-riteras och om det finns faktorer som medför att områdesskydd inte är ett lämpligt verktyg. Sannolikt finns det objekt, där skydd är svårt att genomföra av skäl som t.ex. markägarkonflikter, stora ekonomiska intressen eller andra samhällsintressen. Här behövs en värdering av hotbild och värden i förhållande till genomförande. 21 Värdefulla kulturmiljöer under havsytan i svensk kust och skärgård – en förstudie. SNV rapport 5566.

- 2 6 -


Områden med höga värden och med betydande hot bör alltid prioriteras, även om genomförande kan vara svårt. I andra objekt kan det vara så, att det inom över-skådlig framtid inte finns några hot mot områdets värden (dvs. hot som kan regle-ras enligt områdesskydd). Det behövs därför kriterier som ger ett stöd för att prio-ritera de olika skyddsvärda områdena sinsemellan.

1. Hotbild Ett prioriterat område som står inför ett omedelbart hot bör oftast ges företräde i skyddsarbetet. Hotet kan bestå av att pågående aktiviteter riskerar att på ett påtag-ligt sätt försämra de värden i objektet som bedöms som skyddsvärda, eller hotet kan bestå i en kommande aktivitet, t.ex. en tillståndsansökan för en verksamhet (muddring, exploatering, vindkraft, ny farled etc.). En förutsättning är dock att hoten kan regleras genom det skyddsverktyg som används, t.ex. reservatsföre-skrifter.

Det är särskilt viktigt att skydda hotade områden som i någon bemärkelse är unika, (inte kan ersättas med andra objekt) som t.ex. levande ögonkorall. Områden som fungerar som en viktig länk i ett nätverk av skyddade områden är också högt priori-terade.

Det bör även värderas om det pågående eller potentiella hotet är irreversibelt, vilket till stor del även kan bero på habitatets återhämtningsförmåga. Står ett högt priori-terat skyddsvärt område inför en irreversibel negativ förändring, bör ofta hotbilden vara ett övervägande urvalskriterium. Hotbild är därför i viss grad avhängigt av kriteriet för sårbarhet.

Hotbilden kan ofta ha en större tyngd i prioriteringsordningen på regional och lokal nivå. Särskilt på kommunal nivå, där skyddsarbetet i ett objekt ofta startas som ett resultat av ett hot mot en miljö som bedöms som lokalt värdefull.

Det kan även finnas undantag från rekommendationen att prioritera hotade områ-den. I objekt där det pågående eller kommande hotet inte kan regleras med reser-vatsföreskrifter på ett sätt så att bevarandemålen nås, bör det inte prioriteras om det finns likvärdiga, närliggande områden där sannolikheten att lyckas att uppnå beva-randemålen är betydligt bättre.

För mer utförlig information om hotbildsanalyser se avsnitt 4.4 under ”Analys av områdets nyttjande och hot”.

2. Sårbarhet Med värdering av ett områdes sårbarhet avses hur känsliga arter och biotoper inom området är för miljöförändringar och vilka möjligheter som finns för återhämtning. För flera nyckelbiotoper finns information om sårbarhet på MARBIPP:s hemsida.

Ett mer sårbart område är i större behov av skydd än ett mindre sårbart område. Är området mycket sårbart, kan det dock vara svårt att även med skydd eller rimli-ga investeringar bevara skyddsvärdet. Det är därför inte självklart att sårbara områ-den ska värderas högre än de mindre sårbara. Det behövs därför en avvägning av

- 2 7 -


de insatser som måste till för att bevara värdet, jämfört med de insatser som behövs i andra områden för att bevara motsvarande värden. En värdering av hur unikt om-rådet är bör utföras (dvs. finns dessa värden enbart inom detta område eller finns motsvarande värden inom andra objekt).

3. Storlek Att genomföra skydd av stora områden har den fördelen att det är enklare att genomföra en förvaltning av området, som inkluderar flera av de faktorer som påverkar områdets bevarandevärden. Storleken på ett skyddsobjekt bör vara till-räcklig för att säkra skydd för de arter och livsmiljöer som objektet har till syfte att skydda. Stora områden bör så långt som möjligt prioriteras i det marina skydds-arbetet. I synnerhet gäller detta objekt som är viktiga för att bilda ett nationellt representativt nätverk. Alternativet till att skydda stora områden är att införa skydd av värdekärnor, men med marina bevarandeplaner för större områden. Läs mer om detta i avsnitt 3.5 under ”Marina bevarandeplaner”.

4. Områden som kompletterar ett nätverk Objekt som kompletterar ett nätverk bör lyftas upp i prioriteringsordningen, i syn-nerhet om det kompletterar det nationella nätverket av representativa regionala livsmiljöer och stärker konnektiviteten mellan de skyddade områdena.

Ett objekts funktion i ett nätverk kan vara olika och nätverken kan ha olika struktu-rer. Det behövs därför kunskap om de marina funktioner som ska skyddas innan ett nätverk i dess rätta bemärkelse kan utformas. Kompletteringen kan bestå i att skyd-da ett objekt som stärker ett nätverk av ett habitat, eller som skyddar en livsmiljö för olika stadier av en eller flera arters livscykler. En förutsättning för det senare är att det finns kunskap om livsmiljöernas inbördes beroende av varandra och inom vilka avstånd och fysiska/hydrologiska förutsättningar utbyte kan ske.

5. Samordning med terrestra skyddsvärden En viktig bedömning vid prioritering av kustnära marina områden är hur de förhål-ler sig till skyddsvärda landområden. Land och vatten hänger intimt ihop i skär-gårdar och kustnära områden. Att prioritera skyddet av marina områden, där även landmiljöerna har höga naturvärden och även kanske redan är skyddade eller där skydd planeras, kan öka möjligheterna att uppnå de marina bevarandemålen för objektet. Kombinationen land/ vatten, ger också bättre möjligheter till utbildnings- och informationsinsatser. Ett stöd för att värdera kriteriet kan vara att värdera exploateringsgrad och naturvärden inom objektets påverkansområden. Läs mer om påverkansområde i avsnitt 3.5 under ”Funktionsindelning”.

6. Genomförbarhet Nedan följer ett antal kriterier som kan vara till stöd för att värdera hur genom-förbart skyddet är, med det menas hur lätt, eller med vilket motstånd skyddet kan genomföras utifrån faktorer som länsstyrelsernas resurser och lokala faktorer.

- 2 8 -


Kriteriet ska vara vägledande för att värdera prioriteringen av likvärdiga objekt och inte ge skäl för att prioritera ner objekt med höga marina värden.

• Samordning med pågående eller planerade reservatsbildningar i kust- och skärgårdsområden

Kriteriet sammanfaller till viss del med kriteriet ovan, men här med en mer prak-tisk avvägning. Det är lämpligt att vid alla pågående naturreservatsbildningar i kust- och skärgårdsområden även skydda vattenmiljön, om den bedöms ha skydds-värden. Merarbetet med att även ta in vattenmiljön är först och främst tid och kost-nader för inventeringsinsatser, medan de administrativa insatserna inte bör öka i någon avgörande utsträckning. Det kan därför vara lämpligt att ge förtur till marina objekt, där samordning kan ske med övrigt arbete med naturreservat.

• Samordning med revidering av skötselplaner för befintliga naturreservat. Det är prioriterat att stärka det marina skyddet inom befintliga naturreservat. Det är därför angeläget att arbeta med marina objekt inom befintliga naturreservat, när revideringar av befintlig skötselplan sker. Att lägga till ett marint skydd medför ofta behov av utökningar, då de marina värdena ofta ligger utanför befintliga grän-ser. Utökningar och införande av nya föreskrifter medför behov av nytt reservats-beslut. Förvaltning av de marina områdena kan underlättas genom att områden slås samman med en gemensam skötselplan.

• Lokalt engagemang Prioritet bör ges till marina objekt där det lokala engagemanget överlag är positivt. Reservatsbildningen blir då lättare att genomföra, men det är även viktigt att priori-tera dessa objekt för att även i framtiden gynna det lokala engagemanget. Risken är att om arbetet inte sker när brukare och allmänhet är motiverade, kan intresset dö ut och ett senare genomförande kan bli svårare. En viktig faktor för naturreservatets framtida förvaltning är acceptansen för skyddet och med det även efterlevanden av de regleringar som skyddet kan innebära som t.ex. fartbegränsningar, ankrings-förbud, tillträdesförbud etc.

En grupp som är viktigt att ta hänsyn till vid värdering av lokalt och även regionalt engagemang är fiskare, t.ex. kustfiskare, där äganderätten och därmed rådigheten över resursen är svag, men där hävd finns att nyttja resursen. Detta gäller särskilt yrkesfiskare. Denna grupps synpunkter kommer därför inte alltid in genom de lag-stadgade samråd som sker med fastighetsägare.

• Äganderättsförhållanden och ändringar i dessa. Fastighetsägares vilja och motivation, för att införa naturreservat på hela eller delar av sitt mark- och vatteninnehav, är en viktig faktor för möjligheterna att i praktiken genomföra ett skydd och i nästa steg genomföra en bra förvaltning av området. Det är här viktigt att skilja på införande av skydd på enskilt och allmänt vatten. Objekt där mark-eller fiskerättsägare är positiva, eller relativt neutrala till skyddet bör därför ges prioritet. Objekt där staten, kommun eller allmännyttiga stiftelser med syfte att skydda skärgårdsmiljöer, är markägare bör prioriteras. Områden med höga

- 2 9 -


skyddsvärden kan även prioriteras, om det sker ändringar i ägandeförhållanden som möjliggör att skydd kan genomföras.

Särskilt i skärgårdsområden är äganderättsförhållanden ofta oklara vad gäller vat-tenområdena. Vatten- och landområden samt fiskerätten kan vara samfälld, t.ex. i Stockholms ytterskärgård där ett begränsat skärgårdsområde kan ha flera hundra ägare i mindre samfälligheter. Även byggnader som fiskebodar kan vara samfällda. Detta medför att reservatsbildning i skärgårdsområden ofta kan vara mycket re-surskrävande och svåra att genomföra. Det finns därför skäl för att värdera om hoten är sådana att reservatsbildning är motiverad, eller om andra instrument kan uppfylla syftet med bevarande.

2.5 Exempel på användning av värderings- och prioriteringskriterier. På Naturvårdsverkets webbplats finns exempel som syftar till att illustrera hur bedömningar av kriterierna kan utföras på olika sätt. Denna form för schematiska värderingar måste alltid användas med stor varsamhet, men kan vara ett stöd för att ta fram grundade prioriteringsordningar. Vilka kriterier som används och hur de viktas kan variera utifrån syftet med prioriteringen.

Syftet med det aktuella skyddet måste klargöras innan bedömningen görs, efter-som detta är avgörande för vilka kriterier som ska tas med i bedömningen och hur de ska värderas.

- 3 0 -


3. Styrande förutsättningar för marint områdesskydd Delmålet om områdesskydd i marin miljö anger att skyddsvärda områden ska ges ett långsiktigt skydd. Det finns därför behov av att tydligt definiera begreppet lång-siktigt skydd i marin miljö och vilka kriterier som ställs på ett marint skyddat om-råde. Det befintliga miljökvalitetsmålet anger även att de skyddade områdena ska utgöra ett representativt nätverk.

3.1 Definitioner Långsiktigt skydd som det används i vägledningen är relaterat till miljökvalitetsmå-let ”Hav i balans samt levande kust och skärgård” delmål 1 (områdesskydd). Syftet med definitionen av långsiktigt skydd är framförallt att ge ett verktyg för uppfölj-ning av delmålet. Definitionen i sig är ingen prioritering av åtgärder för arbetet med bevarande i kustområden och i marin miljö. Andra åtgärder som syftar till hållbar planering och förvaltning av kust- och havsområden är i många fall väl så viktiga.

Så som Naturvårdsverket tolkar miljökvalitetsmålet, medför kravet om långsiktigt skydd att det används som juridiskt bindande verktyg, att ett aktivt ställningstagan-de om skydd sker, att geografisk avgränsning utförs samt att uppföljning av beva-randevärdena sker.

Med långsiktigt skyddade marina områden avses i miljökvalitetsmålet områden som omfattas av (definition):

• Områdesskydd i form av o Nationalpark (7 kap 2§ MB) o Naturreservat (7 kap 4§ MB) o Biotopskydd (kap 7 11§ MB)

• Natura 2000-områden med fastställd bevarandeplan (7 kap 28§ MB) • Naturvårdsavtal (7 kap 3§ jordabalken). • Föreskrifter meddelade enligt 2kap 7&12 §§ förordningen om fisket,

vattenbruket och fiskenäringen, om reglering av fiske undanröjer hotet mot områdets definierade bevarandevärden.

Utöver ovan gällande lagrum gäller ytterligare (där det är relevant):

• Skyddet ska ha ett marint syfte. • De marina värdena ska beskrivas så fullständigt som möjligt. • Föreskrifter/ bevarandeåtgärder som säkrar att områdets marina

bevarandevärden skyddas ska finnas. • Marin skötselplan/ bevarandeplan med marint skötselområde och

marina uppföljningsbara bevarandemål ska upprättas. • Uppföljning som anpassas till bevarandemålen ska utföras.

- 3 1 -


Delmålet syftar till att säkerställa att gynnsam bevarandestatus uppnås för ett nät-verk av definierade marina områden, som uppfyller kraven på representativitet och ekologiska samband22. En grundförutsättning för att bevara marina livsmiljöer och arter är att skyddet utformas utifrån ett ekosystem- och landskapsperspektiv.

Representativt Alla arter, livsmiljöer, marina landskap samt ekologiska processer som före-kommer inom en maringeografisk region bör vara representerade i nätverket. Representativitet definieras som proportionalitet av förekomst av en livsmiljö eller ett landskap, dvs. att x procent av samtliga livsmiljöer i en maringeografisk region ingår i nätverket. Det finns dock viktiga nyckelhabitat, eller särskilt hotade eller sällsynta livsmiljöer som behöver ett utökat skydd. Det kan dock finnas skäl för att vanligt förekommande livsmiljöer med en låg hotbild kan ha en lägre procentuell skyddad andel. Nätverk

• Ett ekologiskt sammanhängande nätverk av marint skyddade områden: - interagerar och stöder utanförliggande marina områden - upprätthåller processer, funktioner och strukturer för de definierade

bevarandevärdena ; och - fungerar synergistiskt som en helhet, så att de individuellt skydda-

de områdena understödjer varandra och målen ovan nås. • I tillägg kan, om möjligt, ett ekologiskt sammanhängande nätverk av skyd-

dade områden planeras, så att bevarandevärden nås även vid ändrade förhål-landen, t.ex. klimatförändringar.

Det är viktigt att så långt som möjligt utnyttja de begrepp som finns i svensk lag-stiftning och målsättningarna i internationella konventioner och inte införa nya termer. Internationellt används uttrycket MPA (Marine Protected Area) för en stor variation av olika förvaltningsformer och marina skyddsinstrument med allt från totalt stängda områden till områden som reglerar och tillåter hållbart nyttjande, ”Multiple-use management areas.” MPA kan på svenska översättas till ”Marint skyddade områden”. Begreppet ”marint reservat” har införts in i svensk vokabulär som en översättning av ”Marine reserve” och avser ofta en strikt form av skydd.

Vid bildande av naturreservat i marin miljö kan begreppet ”marint naturreser-vat” användas. Som samlingsbegrepp för alla marina områden som omfattas av ett långsiktigt skydd rekommenderas ”marint skyddade områden”. Begreppet ”Marint reservat” bör inte användas i några officiella sammanhang.

22 Development of a methodology for selection and assessment of a representative MPA network in the Baltic Sea. BALANCE Interim Report no. 2.

- 3 2 -

http://balance-eu.org/xpdf/balance-interim-report-no-2.pdf



3.2 Verktyg för marint långsiktigt skydd Avsnittet beskriver översiktligt de verktyg som enligt definitionen beräknas kunna ge ett långsiktigt skydd till marina områden samt ger en vägledning i när de olika verktygen bör användas. Slutligen tas det mycket kort upp andra verktyg och pla-nerings- och förvaltningsåtgärder som är mycket viktiga för en hållbar utveckling av marina områden, men som inte ingår i definitionen av långsiktigt skydd.

Naturreservat Naturreservat är den mest flexibla av alla skyddsinstrument i Miljöbalken kap 7. Naturreservat ska avgränsas och regleringar utformas så att de värden som ingår i naturreservatets syften skyddas. Bildande av naturreservat i marina områden tas särskilt upp i kap 4.

Nationalpark Nationalpark ger ett mycket starkt skydd för de värden som definieras i parken. Nationalparkerna ska enligt MB utgöras av representativa landskapstyper som bevaras i naturligt tillstånd, men också av natursköna unika miljöer som kan ge starka naturupplevelser. En tanke är också att ge människan möjlighet att komma ut i naturen. All mark och vatten som ingår i en nationalpark ska ägas av staten.

Natura 2000 Natura 2000-områden som pekats ut som marina habitat anses ge ett skydd för marin miljö. Alla Natura 2000-områden ska ha fastställda bevarandeplaner. Beva-randeplan är en beskrivning av området med anvisningar om hur området bör skö-tas, för att gynnsam bevarandestatus för rapporterade habitat och arter ska bibehål-las eller utvecklas. Planen är inte ett bindande dokument, t.ex. kan länsstyrelsen inte ålägga en markägare att sköta ett Natura 2000-område i enlighet med en "fast-ställd" bevarandeplan. Bevarandeplanen kan ange att ytterligare skyddsåtgärder behövs, inklusive naturreservatsbildning.

För Natura 2000-område gäller tillståndsplikt enligt 7 kap. 28§ MB och omfattar de arter och habitat som har pekats ut i enlighet med direktivet och dess bilagor. Tillståndkravet innebär att det är förbjudet, att utan tillstånd bedriva verksamheter eller vidta åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön i Natura 2000-områden. Tillståndsplikt gäller även för verksamheter som ligger utanför Natura 2000-området om det kan påverka värden inom objektet.

Naturvårdsverket anser, att områden i Natura 2000-nätverket med fastställd beva-randeplan, ger ett så starkt skydd att de kan anses som långsiktigt skyddade enligt miljömålet, även om inte alla skyddsåtgärder är genomförda. Det är dock viktigt att vara medveten om att skyddet enbart avser de utpekade habitaten.

- 3 3 -


Biotopskyddsområde Biotopskyddsområden finns i dagsläget inte för kustområden. Detta kan komma att ändras om regeringen antar det förslag Naturvårdsverket tog fram 200223. Där föreslås att ett antal vattenanknutna biotoper ska kunna ges ett generellt biotop-skydd eller ges möjlighet att pekas ut som enskilt biotopskyddsområde.

Naturvårdsavtal I jordabalken 7 kap. 3 § finns bestämmelser om naturvårdsavtal. Naturvårdsavtal är ett civilrättsligt avtal som tecknas mellan staten eller en kommun och en markägare i syfte att bevara och utveckla ett områdes naturvärden. Avtalet tecknas för viss tid och i avtalet kan regleras vad fastighetsägaren får i ersättning, för att helt eller delvis täcka värdet av vad denne förbinder sig att tillåta eller tåla. Ett sådant avtal kan inskrivas i fastighetsregistret och då göras gällande även mot en ny ägare. Naturvårdsverket har tagit fram en vägledning för länsstyrelsernas arbetet med naturvårdsavtal24, som även kan användas för marina områden.

Fiskeriverkets föreskrifter 19-20§§ Fiskelagen öppnar för möjligheterna att införa bestämmelser för fisket för naturvårdande ändamål. Föreskrifter meddelade med stöd av 20§ får dock inte vara så ingripande att fisket avsevärt försvåras. Fiskeriverket är ansvarig myndighet25 med stöd i 2 kap 7§&12§ förordningen om fisket, vattenbruket och fiskenäringen. I ärenden enligt fiskelagen (1993:787) får Fiskeriverket eller länsstyrelsen även besluta att det ska göras en analys av vilken inverkan en fiskemetod eller utsättande av en fiskart har på miljön. Naturvårdsverket ska ges tillfälle att yttra sig över analysen.

I ett antal områden reglerar fiskelagen fisket inom naturreservat eller Natura 2000-områden både i syfte att skydda fiskeresursen, men även för att skydda övriga naturvärden i området. Exempel är trålningsbestämmelserna i Gullmarsfjorden och Kosterrännan. Områden där regleringar av fiske enligt fiskelagen införs, mot bak-grund av att fisket utgör ett hot mot naturvärden, bör kunna klassas som långsiktigt skyddade. En förutsättning är dock att det inte finns andra hot mot områdets marina naturvärden som inte är reglerade, som t.ex. exploateringshot. Då måste området kompletteras med ytterligare regleringar enligt MB för att anses vara långsiktigt skyddad. De regleringar som inte anses ge ett långsiktigt skydd behandlas under avsnitt 3.3 gällande övriga styrmedel.

Till skydd för fiskarter eller känsliga biotoper som påverkas av fiske, har fred-ningsområden för fisk allmänt utpekats som viktiga redskap. Ståndpunkten grundas på att områden som inte fiskas, visar på en ökning av biomassa och andelen stora fiskindivider inom dessa områden. Ibland har man även kunnat se effekter på eko-systemnivå, d.v.s. att fredningen av fisk inte enbart påverkar fisken, utan också den 23 Biotopskydd för vattenanknutna biotoper. SNV rapport 5262. 24 Vägledning för länsstyrelsernas arbetet med naturvårdsavtal. SNV remiss. 25 2 kap. 12 § förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen

- 3 4 -


miljö den lever i. I många fall behöver inte fisket totalförbjudas för att man ska få positiva effekter på fiskbestånd eller övrig biota. Exempelvis har man i områden med känsliga habitat kunnat konstatera positiva effekter på habitatet när t.ex. bottentrålning förbjudits, även om andra former av fiske fått fortgå som tidigare.

Som en del i delmål 1 under miljökvalitetsmålet, har regeringen uppdragit åt Fiskeriverket att i samråd med Naturvårdsverket inrätta ytterligare tre områden med totalt fiskeförbud (kustnära och utsjöområden) till 2010 i vardera Östersjön och Västerhavet för utvärdering till 2015. Dvs. totalt sju områden inklusive det område som tidigare inrättades vid Gotska Sandön. Det är viktigt att påpeka att områden med fiskeförbud ska inrättas med stöd i fiskelagen och att processen drivs av Fiskeriverket i samråd med Naturvårdsverket. Processen med att välja ut områ-den med fiskeförbud är formellt skild från arbetet med att inrätta naturreservat i marina områden. De områden som avsätts som fiskeförbudsområden kan räknas in i miljömålet som långsiktigt skyddade, under förutsättning att de även skyddar marin biologisk mångfald och att det inte finns övriga hot mot områdets marina naturvärden, t.ex. exploateringshot, som inte är reglerade. Då måste området kom-pletteras med ytterligare regleringar enligt MB för att anses vara långsiktigt skyd-dad.

3.3 Övriga styrmedel för bevarande av marin miljö Det finns många verktyg och lagrum som är väl så viktiga för en hållbar utveckling och förvaltning av kust, hav och skärgård som det långsiktiga områdesskyddet. I en förvaltningsform som bygger på zonering är verktygen mycket viktiga inslag. Exempel på detta är strandskyddet, riksintressena, sjöfartsförordningen, fiskelagen, översiktsplaner och kustplaner, regionplaner och utvecklingsplaner, turismutveck-ling etc. Några av dessa lagrum och verktyg behandlas mycket kort i följande av-snitt.

Strandskydd Strandskydd (7 kap 13§ MB) är ett formellt skydd mot exploatering i strandmiljöer, men uppfyller inte ensamt de krav som bör gälla för ett aktivt ställningstagande och områdesavgränsning om långsiktigt skydd. Efterlevnaden av strandskyddet är idag otillräcklig i många län och kommuner. Skyddet är generellt och alla ärenden prö-vas från fall till fall, bl.a. till stöd för växt- och djurlivet. Strandskyddet kan idag upphävas genom detaljplan.

Strandskyddet är dock ett avgörande verktyg för ett långsiktigt bevarande av strandmiljöer. Instrumentet är unikt i att det automatiskt skyddar både land och vattenmiljön. Vid en medveten avgränsning och genom att aktivt nyttja strand-skyddets möjligheter, kan verktyget få även större betydelse framöver.

- 3 5 -


Djur- och växtskyddsområden Djur- och växtskyddsområden kan beslutas enligt 7 kap 12§ MB. Om det behövs särskilt skydd för en djur- eller växtart inom ett visst område, kan länsstyrelsen eller kommunen meddela föreskrifter, som inskränker rätten till jakt/fiske eller allmänhetens/markägarens rätt att uppehålla sig inom området.

Riksintressen för naturvården Riksintresse för naturvården (3 kap 6§ MB och 4 kap MB) kan ej ses som lång-siktigt skydd av marina områden enligt miljökvalitetsmålet. Riksintresset medför inte generellt skydd mot verksamheter, och prövas först vid t.ex. ansökningar om tillstånd till verksamheter eller vid beslut om detaljplaner. Motstående riskintressen prövas från fall till fall.

Tillstånds-/anmälningsplikt enligt 11 kap MB (Vattenverksamhet) En verksamhetsutövare ska söka tillstånd hos miljödomstolen för att genomföra verksamheter i vatten som t.ex. att muddra, spränga, gräva, tippa etc. (11 kap 9 § MB). En möjlighet för regeringen att kräva anmälan av vissa vatten-verksamheter infördes genom lagändringar 1 augusti 2005 (11 kap 9 a § MB). Syftet med reglerna är att göra det möjligt med en förenklad prövning av vissa vattenverksamheter genom att det i stället för tillståndsplikt ska gälla anmälnings-plikt för vissa vattenverksamheter. Reglerna syftar också till att få en ökad myndighetskontroll vid utförande av mindre vattenföretag, företag som det ofta tidigare inte sökts tillstånd för. Vilka vattenverksamheter som kräver anmälan framgår av 19 § förordningen (1998:1388) om vattenverksamhet m.m. För de upp-räknade verksamheterna gäller att de måste anmälas innan de får påbörjas.

Det är endast om det är ”uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas” som inte tillstånd eller anmälan behövs. Kravet på att det skall vara ”uppenbart” är ett högt ställt beviskrav, vilket innebär att tillstånds och anmäl-ningsplikten i princip omfattar all verksamhet av betydelse. Verksamhetsutövaren har bevisbördan för att visa att tillstånd eller anmälan inte krävs. Det är därför säk-rast att samråda med länsstyrelsen för att utröna om tillstånd eller anmälan krävs.

Exempel på vattenverksamhet i marin miljö, där det råder anmälningsplikt i stället för tillståndsplikt är:

• Uppförande av en anläggning, fyllning eller pålning i ett annat vatten-område än vattendrag, om den bottenyta som verksamheten omfattar i vattenområdet uppgår till högst 3 000 kvadratmeter.

• Grävning, schaktning, muddring, sprängning eller annan liknande åtgärd i ett annat vattenområde än vattendrag, om den bottenyta som verksam-heten omfattar i vattenområdet uppgår till högst 3 000 kvadratmeter.

• Nedläggning eller byte av en kabel, ett rör eller en ledning i ett vatten-område.

- 3 6 -


• Bortledande av högst 1 000 kubikmeter ytvatten per dygn från ett annat vattenområde än vattendrag, dock högst 200 000 kubikmeter per år, eller utförande av anläggningar för detta.

Anmälan för samråd enligt 12 kap 6§ MB För åtgärder eller verksamheter som inte omfattas av anmälnings- eller tillstånd-plikt enligt andra bestämmelser, men som väsentligt kan ändra naturmiljön, finns en skyldighet att anmäla verksamheten eller åtgärden till tillsynsmyndigheten, som regel till länsstyrelsen. Detta är en ”uppsamlingsparagraf ” i miljöbalken, som syf-tar till ett reglera verksamheter som inte ryms under någon annan paragraf.

Biosfärområde Biosfärområden är modellområden där naturen kan bevaras samtidigt som social och ekonomisk utveckling gynnas. Syftet är att ta fram områden där ny kunskap och nya metoder för hållbar utveckling kan testas. De är en del av UNESCO:s ”Man and Biosphere” (MAB) program, som arbetar globalt för att förbättra rela-tionen mellan människor och miljö. Biosfärområden beslutas slutligen av UNESCO26. Ett biosfärområde ska delas upp i tre olika zoner: kärnområden, buffertzon och utvecklingsområde. Kärnområden ska vara skyddade enligt lag och får därmed ett långsiktigt skydd enligt definitionen ovan. Buffertzonerna ska om-gärda och sammanbinda kärnområden, medan i utvecklingsområdena prioriteras lokalt förankrat och långsiktigt hållbart utvecklingsarbete. Biosfärområden är ett utmärkt exempel på hur zonering och förvaltning av kustområden kan utformas.

Vattenförvaltningens föreskrifter Vattenförvaltningens föreskrifter kommer att till stor del reglera hur kvalitetskrav för vatten inom skyddade områden kommer att sättas och följas upp. Enligt för-ordningen om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön (SFS 2004:660) ska en god ytvattenstatus uppnås till 2015 inom alla vattenförekomster, som inte klassats som modifierade vatten. Bedömningsgrunder för vattenkvalitet tas fram inom arbetet med vattenförvaltning och kommer att vara vägledande i bedömningen av vatten-kvaliteten i skyddade områden. För skyddade områden enligt gemenskapslag-stiftningen (dvs. Natura 2000), sätts särskilda krav på registrering och övervakning av dessa områden. Uppföljningen av vattenkvalité enligt vattendirektivet och habitatdirektivet kommer så långt som möjligt att samordnas.

Fiskeriverkets föreskrifter Det finns ett stort antal områden kring Sveriges kust, där Fiskeriverket med stöd i fiskelagen reglerar fisket med syfte att skydda t.ex. lekområden eller vandrings-vägar för en eller flera fiskarter27. Dessa regleringar avser i första hand för-valtningen av fisket och inte övriga naturvärden.

26 Vägledning för utveckling av biosfärsområden och MAB-programmet i Sverige. Svenska MAB- Kom-

ttén 2005. mi27 Effekter av fredningsområden på fisk och kräftdjur i svenska vatten. Finfo 2007:2

- 3 7 -


Regleringarna är ofta tidsbegränsade till vissa perioder på året eller till vissa red-skap. Syftet med dessa områden är att skydda och/eller stärka vissa fiskarter, så att ett långsiktig hållbart nyttjande av resursen kan ske. Den formen av regleringar är mycket viktig i förvaltningen av kust- och skärgårdsområden och kommer att ut-vecklas ytterligare av Fiskeriverket. Framför allt genom förslag på zonering av havsområden med ett stärkt skydd för känsliga områden, men med omgivande bufferzoner, där fler former av fiske kan tillåtas.

Particular Sensitive Sea Areas - PSSA områden FN:s sjöfartsorganisation IMO kan klassa känsliga havsområden som PSSA-områden. Östersjön klassades som PSSA-område 2005. För att ett havsområde ska kunna klassas som särskilt känsligt, måste det bevisligen vara av ekologisk, social, kulturell, ekonomisk eller vetenskaplig betydelse. Internationell sjöfart kan skada havsområdet och åtföljande skyddsåtgärder kan vidtas inom ramen för IMO. Tre skyddsåtgärder kan vidtas inom ramen för ett särskilt känsligt havsområde: skärpta utsläppsregler, ruttplanering och rapporteringsplikt med mera. Krav på fartygs-utformning, konstruktion, utrustning eller bemanning omfattas inte.

Fasta formlämningar enligt 2 kap 1-2 §§ kulturminneslagen Enligt 2 kap 1§ kulturminneslagen (KML) räknas vrak som överstiger 100 år som fast fornlämning. Andra lämningar som utgör fast fornlämning är t.ex. hamnan-läggningar, vårdkasar, sjömärken m.m. Enligt 2 kap 2§ KML ingår ett så stort om-råde på marken eller sjöbotten som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt utrymme, med hänsyn till dess art och betydelse. Frågan om forn-lämningsområdets gränser prövas av länsstyrelsen.

Marina fasta fornlämningar som t.ex. vrak, båtspärrar mm. är objekt med en relativ, i biologiskt sammanhang, liten utbredning. Dock kan objektet ha ett biologiskt värde, genom att tillföra ett område en särskilt struktur. Som skydd för dessa en-skilda strukturer med tillhörande biologiska värden, bedöms kulturminneslagen ge ett bra skydd, under förutsättning att inte även andra hot föreligger som inte kan regleras med denna lag.

Översiktsplaner och kustplaner I översiktsplanen kommer kommunernas mål och ambitioner för den fysiska miljön till samlat uttryck och i underlaget till planerna kan analyser av tillstånd, mål och hotbild samt program för bevarandeinsatser behandlas. En översiktsplan som antas av kommunen får en styrande effekt på utvecklingen av mark- och vattenanvänd-ningen och är ett viktigt instrument för hållbar utveckling. Översiktsplanering kan leda fram till beslut om att skydda de mest värdefulla vattenmiljöerna med stöd av miljöbalken, men planeringen i sig ger också möjlighet till skydd av områden. I arbetet med översiktsplaner finns en potential för kommunerna att utveckla sin roll i bevarandearbetet.

- 3 8 -


Kommunerna har i Plan- och bygglagen (PBL), översiktsplaneringen (ÖP), detalj-planeläggningen och områdesbestämmelser starka planeringsinstrument för att tillgodose skyddet av marina miljöer med höga naturvärden. Genom eventuella fördjupningar av översiktsplanen (t.ex. fördjupade översiktsplaner för kust-områden) ges riktlinjer för planering och åtgärder på mer detaljerad nivå. En för-djupning kan göras för att slå vakt om en värdefull biotop, t.ex. en grund vik, som kan pekas ut som ekologiskt särskilt känsligt område. I fördjupningen behandlas olika planinstrument för att få till stånd det skydd, eller den utveckling som önskas. Översiktsplanens eller fördjupningens intentioner kan i ett nästa steg göras bindande i detaljplaner eller områdesbestämmelser.

3.4 Viktiga aktörer och deras roll Europeiska Unionen, EU EU är styrande för en stor del av det arbete som rör skydd och förvaltning av kust- och havsområden. Fågel- och habitatdirektiven styr utpekande av Sveriges Natura 2000-områden, som har stor betydelse för det marina områdesskyddet. Arbetet med EU:s ramdirektiv för vatten har en avgörande roll för utformningen av Sveriges vattenförvaltning. De tre nämnda direktiven är alla bindande för medlemsländerna. EU arbetar med en gemensam marin strategi, som ska utgöra miljöpelaren i den kommande maritima strategin, där även sociala och ekonomiska faktorer arbetas in. Rekommendationen om ”Integrated Coastal Zone Management”28 är inte bindan-de, men rådgivande för medlemsländernas planering och förvaltning av kustvatten-zonen.

EU:s fiskeripolitik (GFP) är en fullt utvecklad gemenskapspolitik, vilket innebär att alla gemenskapens länder omfattas av samma bestämmelser. GFP reglerar alla aspekter på fisket, från havet till konsumenten. Fiskeripolitiken omfattar resurs-politik, strukturpolitik och marknadspolitik, samt relationer med tredje land och fiskerikontrollen. GFP kompletteras av nationell lagstiftning, tex. för icke yrkes-mässiga verksamheter. Beslut som inte är förenliga med gemenskapsrätten, eller som omfattar andra länders fiskare, får inte fattas nationellt.

HELCOM och OSPAR Både Helsingforskonventionen (HELCOM) och Oslo- Paris konventionen (OSPAR) är viktiga aktörer i det internationella arbetet med skydd av marina miljöer. Sverige har enligt båda konventionerna åtagit sig att skydda ett represen-tativt nätverk av marint skyddade områden. Båda konventionerna arbetar med att ta fram kunskap om marina områden samt kriterier och vägledningar för marint om-rådesskydd och förvaltning.

28 Rekommendation om genomförande av en integrerad förvaltning av kustområden i Europa. 2002/413/EG

- 3 9 -


Naturvårdsverket Naturvårdsverket (NV) är den centrala myndigheten på naturskyddsområdet och ansvarar för att samordna och vägleda arbetet med miljömålet som rör skydd av marina områden. Naturvårdsverket har en viktig roll, att även genom samverkan med andra myndigheter och organisationer driva arbetet med skydd och förvaltning av kust, skärgård och marina områden framåt. Naturvårdsverket ansvarar för väg-ledning kring bl. a. naturreservatsarbetet. Verket ansvarar vidare genom att från anslaget för biologiskt mångfald bekosta bl.a. intrångsersättning för naturreservat, som länsstyrelserna genomför. Naturvårdsverket är även ansvarig för den nationel-la utvärderingen av miljömålsarbetet.

Fiskeriverket Det är Fiskeriverket som med fiskelagen reglerar och ansvarar för fiske och fiske-vård av alla fiskarter, inklusive kräft- och blötdjur. Fiskeriverket har ansvaret för en ekologisk hållbar förvaltning av fiskeresurserna. Fiskeriverket kan med stöd i 2 kap 7&12 §§ förordningen om fisket, vattenbruket och fiskenäringen, reglera fisket så att naturmiljön skyddas.

För att på lång sikt få ett hållbart fiske, med de positiva effekter det även har på övrig marin miljö, är det viktigt att även så långt som möjligt arbeta på frivillig basis. Genom samarbete mellan myndigheter, fiskeutövare och fiskerättsägare kan fisket utformas så att förvaltningen av fisket och den marina miljön blir mer lång-siktig hållbar. Särskilt inom kustfisket ses en vilja att försöka få till lokal/regional förvaltning av fiskresurser. Genom att utgå från hydrologiska och biologiska förut-sättningar och exempelvis avgränsa fiskeförvaltningen efter beståndens naturliga gränser samt beakta olika intressen såsom utveckling av fisket och bevarande av hotade och värdefulla arter, kan förvaltningsplaner fungera som både utvecklings- och bevarandeinstrument.

Sjöfartsverket och sjöfarten Sjöfartsverket ansvarar för att sjöfartens framkomlighet, säkerhet och miljöpåver-kan till sjöss svarar mot kraven från samhället, näringslivet, handelssjöfarten, fisket och friluftslivet. Sjöfartsverket har även ansvar för alla allmänna farleder. Genom att IMO (International Maritime Organisation) har klassat Östersjön som PSSA-område (Particular Sensitive Sea Area)29 har möjligheterna att skydda känsliga områden från sjöfartens miljöpåverkan ökat. I viss mån kan det sägas att Sjöfarts-verkets kanalisering av sjöfarten bort från känsliga områden är en del av den zone-ring av Östersjön som bl.a. Havsmiljökommissionen efterfrågar.

Kustbevakningen Kustbevakningens verksamhet ska bidra till att den negativa miljöpåverkan från sjöfarten minskar och genomföra insatser för att bevara, skydda och vårda havsmil-jön samt restaurera och återställa skadad miljö. Det är av stor betydelse att Kust- 29 www.sjofartsverket.se

- 4 0 -

http://www.sjofartsverket.se


bevakningen har kunskap om skyddade marina områden och värdefulla områden, så att saneringsinsatser vid olje- och kemikalieolyckor prioriteras rätt och att över-vakning av reservatsföreskrifter kan utföras. Kustbevakningen har även ansvar för tillsyn av hastighetsbegränsningar och kan ingripa vid överträdelser av t.ex. fågel- och sälskyddsområden.

Riksantikvarieämbetet Miljökvalitetsmålets första del innefattar kust- och skärgårdsområden med såväl höga kulturvärden som naturvärden. I arbetet med att peka ut och bevara kust- och skärgårdsområden kan därför Riksantikvarieämbetet (RAÄ) ha en viktig roll till-sammans med länsstyrelsernas kulturmiljöenheter. Vad gäller marin arkeologi pågår samarbetsprojekt mellan RAÄ och NV för att hitta samarbetsformer, för att där det är aktuellt, effektivt skydda både natur- och kulturvärden.

Vattenmyndigheterna Vattenmyndigheterna ansvarar för uppföljning och åtgärder för att uppnå god ekologisk status för samtliga vattenförekomster. Särskilda regler för övervakning gäller för skyddade marina områden inom gemenskapslagstiftningen (bl.a. Natura 2000). Vattenmyndigheterna måste få en viktig roll att i samarbete med länsstyrel-serna, sätta kvalitetskrav på vattenförekomster i alla marint skyddade områden och uppföljningen av dessa.

Miljödomstolarna Miljödomstolarna ska beakta effekterna på skyddade områden och uppfyllandet av miljömålen i tillstånds- och dispensärenden (bl.a. enligt 11 kap MB och vissa ären-den enligt 7 kap 28§ MB).

Länsstyrelsernas roll Länsstyrelserna ansvarar för det statliga områdesskyddet i länet, vilket innebär beslut om bildande av natur- och kulturreservat genom föreskrifter och skötselpla-ner, dispenser och tillsyn. Länsstyrelserna ansvarar också för områdenas förvalt-ning samt för uppföljning och utvärdering. Länsstyrelserna föreslår och avgränsar Natura 2000-områden och tar fram bevarandeplaner. Länsstyrelsen är operativ tillsyns- och prövningsmyndighet för verksamheter som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område30.

Länsstyrelsen har en samordnande och vägledande roll gentemot kommunerna på det regionala planet och ansvarar regionalt för utbildning och information, samt för kontakten med sakägare. Detta gäller även för kulturvården där länsstyrelsernas kulturmiljöenheter har en betydande roll. Länsstyrelsen ansvarar även för att strandskyddet efterlevs och för tillsyn över strandskyddsområden i den mån det inte är delegerat till kommunen.

30 7 kap.28a§ Miljöbalken

- 4 1 -


Länsstyrelserna har också en samordnade roll bl.a. gentemot Fiskeriverket, så att skydd enligt miljöbalken kombineras med sektoriell hänsyn och föreskrifter enligt sektorslagarna. Länsstyrelsernas fiskerikonsulenter har en viktig roll även gentemot naturvården genom att peka ut områden som är av intresse för fiske och där ett samordnat arbete mellan natur och fiskesektorn bör komma till stånd.

Länsstyrelsen prövar miljöfarlig verksamhet (B-verksamhet), tillstånd till täkter och anmälan för samråd. Länsstyrelsen har som huvudregel också tillsyn över dessa verksamheter.

Kommunerna Kommunerna har stora möjligheter att utveckla sin roll i bevarandearbetet genom den fysiska planeringen, även som en länk till allmänheten och lokal förankring. Särskilt poängteras kommunernas roll i arbetet med integrerad kustzonplanering.

Kommunerna ansvarar för strandskyddet, där det är delegerat. I hanteringen av strandskyddet ligger en stor möjlighet att bevara strandområden både på land och i vatten. Kommunerna kan bilda naturreservat på samma sätt som länsstyrelsen samt på kommunalägd mark, agera förebild genom hänsyn och åtgärder för bevarande av marina miljöer.

Regionala aktörer I vissa delar av landet finns det regionala aktörer som har ansvar för den regionala utvecklingen framförallt i form av regionala utvecklingsplaner. Exempel är Regionplane- och trafikkontoret i Stockholms län (RTK) och Västra Götalands-regionen. Det är viktigt att dessa aktörer involveras i det marina skyddsarbetet, så att bevarande och utveckling så långt som möjligt samordnas.

Fastighetsägare Fastighetsägare ansvarar för att hänsyn tas till värdefulla vattenmiljöer vid mark- och vattenanvändning, bland annat har de ansvar för att skaffa sig den kunskap som behövs, för att hindra att skada uppkommer på biologiska värden. Markägare och vattenägare har en avgörande roll i arbetet för att uppnå bevarandemålen för Hav i balans och Levande kust och skärgård.

Övriga organisationer Intresseorganisationer för yrkesfisket har en central roll i arbetet med ett hållbart fiske och förvaltningen av fiskresurser. Arbete med en utökad lokal och regional förvaltning av fisket är pågående31. Det är viktigt att samarbetet mellan fiskets organisationer, fiskeförvaltning och naturvård fungerar och bygger på ömsesidig respekt och förståelse, så att fiskeförvaltningen även kan anpassas till skydd för marint värdefulla naturmiljöer.

31 Regional och lokal samförvaltning av fiske, Fiskeriverket 2007

- 4 2 -


Frivilligorganisationer som t.ex. naturvårdsorganisationer, friluftslivs- och båt-organisationer eller hembygdsföreningar besitter ofta värdefulla kunskaper om förekomst av arter och lokaler eller t.ex. brukningshistoria. Dessa organisationer kan ha en roll som påtryckare och övervakare, men också en roll i arbetet med skötsel och restaurering. Naturvårdsföreningar har också möjlighet att överklaga beslut, till exempel dispenser från strandskyddet.

Vattenvårdsförbund och/eller vattenråd32 kan ha mycket information om olika vattenområden, särskilt vad gäller vattenkvalitet. De kan även vara viktiga i förank-ringsarbetet med bevarande samt viktiga parter om åtgärder som t.ex. om restaure-ringar ska genomföras inom eller kring de skyddade områdena.

3.5 Val av verktyg – skydd och förvaltning För att uppnå ett långsiktigt bevarande och hållbart nyttjande av kustområden och marin miljö måste flera styrmedel utnyttjas, inte bara det traditionella områdes-skyddet. Ett väl fungerande system med flexibla verktyg som kan anpassas till områdets behov ger både bättre måluppfyllelse inom de skyddade områden, likaväl som hållbart nyttjande i övriga områden.

Val av verktyg bör styras av den hotbild som finns mot bevarandevärdena. Vikten av att se till helheten, och möjligheten att kombinera skyddsåtgärder, måste ligga till grund för övervägandet av vilka verktyg som bör användas.

Tre avgörande frågor är:

1. Vad behöver regleras? 2. Inom vilka avstånd? 3. Med vilka styrmedel?

Storlek, värdekärnor och zonering Vid införande av områdesskydd bör man analysera om hoten mot områdets värden verkligen minskar genom status som skyddat område. Beroende på vilka hot som föreligger mot ett område, behöver ofta skyddets utsträckning vara större än vad som inledningsvis kan tyckas nödvändigt. Detta gäller särskilt för marina områden, där vattnets rörlighet gör, att t.ex. fysiska ingrepp kan medföra påverkan på beva-randevärden på relativt långt håll. Fördelen med att avsätta större områden är att det ger ett säkrare skydd ur biodiversitetssynpunkt. Möjligheten till en samlad för-valtning blir bättre genom att skötselplaner tas fram för större, sammanhängande enheter. Det kan bidra till ett bättre resursutnyttjande och stärka och effektivisera förvaltningsinsatser och övervakning. Det är dock inte möjligt eller lämpligt att sätta generella rekommendationer för storlek. Utgångspunkten är att området är så stort att det skyddar de arter, livsmiljöer eller funktioner som skyddet avser.

32 Handledning om vattenråd. Vattenmyndigheterna.

- 4 3 -


Det är inte alltid motiverat eller genomförbart med ett genomgående starkt skydd av ett stort kust- eller skärgårdsområde. Därför kan det vara motiverat med en zo-nering med ett starkare skydd för objektets värdekärnor, medan svagare eller mind-re långsiktigt skydd används i perifera delar av området, eller i utvecklingsområden mellan värdekärnor. Innebörden av zonering finns beskriven i olika föreskrifter för olika delar av det skyddade området. T.ex. kan tillstånd för en verksamhet behövas utanför värderkärnorna, men inom värdekärnorna råder förbud för verksamheten (t.ex. för muddring eller (nya) bryggor). Det är viktigt att zoneringen är tydlig och lätt att förstå, särskilt för allmänheten som inte har samma möjligheter att få infor-mation om vad som gäller inom olika områden som t.ex. fastighetsägare har. Det bör därför kritiskt värderas vilken zonindelning som behövs i föreskrifter som rik-tas mot allmänheten, så att det inte blir för många och små zoner. Sjökort bör an-vändas för de begränsningar som normalt ingår i sjökortsinformationen, vilket är tillträdesförbud, fartbegränsningar och ankringsförbud.

Att avgränsa värdekärnor kan underlätta formulering av bevarandemål, motivering av åtgärder, val av styrmedel och utformning av gräns för hela området om indel-ningen av objektet så långt som möjligt bygger på dokumenterade naturvärden.

Figur 1: Schematiskt exempel på avgränsning av ett större naturreservat som innehåller ett antal definierade och be-skrivna värdekärnor (t.ex. skärgårdsområden, mynnings-område, viktigt område för turism). En tydlig funktionsin-delning är dock inte framtagen och det finns inga skillnader i föreskrifter för olika delat av objektet.

Det finns en samlad skötsel-plan för hela området som underlättar en sammanhållen förvaltning av det berörda skärgårdsområdet.

- 4 4 -


Funktionsindelning I Vägledningen för bildande av naturreservat rekommenderas att naturreservat indelas enligt ”funktionskonceptet” i värdekärna, skyddszon, utvecklingsmark och arronderingsmark. Mer ingående beskrivning finns i Naturvårdsverkets vägledning ”Planering av naturreservat (rapport 5295)”. För vattenmiljöer finns det även behov av att identifiera ytterligare en områdesfunktion, nämligen påverkansområde33. Indelningen görs enligt definitionerna:

• Värdekärna – ett sammanhängande naturområde som bedöms ha en stor betydelse för en prioriterad biotop och/eller fauna och flora. Ska alltid identifieras.

• Skyddszon – ett område i anslutning till värdekärnan lämplig som skydd mot negativa förändringar av värdekärnans naturvärden. Ska alltid iden-tifieras.

• Påverkansområde – land- eller vattenområde inom vilket verksamheter eller åtgärder påtagligt kan påverka möjligheterna att långsiktigt bevara naturvärdena i värdekärnan. Bör alltid identifieras men behöver inte ut-pekas på karta.

De två följande kategorierna används mer sällan i de marina vattenområdena efter-som områden som inte är värdekärnor oftast kan anses utgöra skyddszoner. De kan dock vara nödvändiga att definiera i de delar av reservatet som rör landmiljö. Ut-vecklingsområden kan avsättas i vattenmiljöer, där skötselåtgärder eller restaure-ringsåtgärder kan medföra att ett område uppnår höga naturvärden – potentiell värdekärna. Ett exempel kan vara delvis avsnörda havsvikar, där en reducerat när-ingstillförsel eller avlägsnande av algmattor kan öka naturvärdet

• Utvecklingsområde – land- eller vattenområde som idag har ett ringa eller begränsat naturvärde, men som bedöms ha förutsättningar att ut-veckla och förstärka värdekärnans naturvärden, eller efter åtgärder ha förutsättningar att bli skyddsvärt. Identifieras vid behov.

• Arronderingsområde – land- eller vattenområde utan påvisade naturvär-den, men som ingår för att förbättra reservatets geografiska utformning av lantmäteri- och/eller skötseltekniska skäl. Identifieras vid behov.

33 Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag. NV rapport 5330.

- 4 5 -


D

C R

B

A

Figur 2: Samma naturreservat som i figur 1, men med defini-erade värdekärnor, skydds-zoner och påverkansområde. Påverkansområde omfattar hela avrinningsområdet, den mindre staden i norr samt far-leden som passerar utanför reservatet. Reservatsföreskrif-terna bör med fördel anpassas till de olika områden där skyddszonen omfattas av samma föreskrifter som värde-kärnan. T.ex.. A= Förbud mot landsstigning och båttrafik. B= Förbud mot exploatering och fysisk påverkan. C= Före-skrifter som reglerar friluftsli-vet. D= Reservatsföreskrifterna kompletteras med föreskrifter enligt fiskelagen.

Värdekärna Den inre delen av området, värdekärnan, utgörs av själva biotopen eller den sam-manhängande delen av den värdefulla marina miljön som har stor betydelse för växt- och djurliv och/eller för en prioriterad naturtyp. Värdekärnan kan utgöras av allt från enskilda biotoper till komplexa, större sammanhängande områden. I vär-dekärnan kan även terrestra miljöer ingå som t.ex. strandmiljöer, holmar och skär eller kustavsnitt. I marin miljö kan det därför vara svårt att exakt definiera ett om-rådes värdekärna, utan tidskrävande och kostsamma inventeringar. Det realistiska i många reservatsbildningar i marin miljö är därför att ta utgångspunkt i strukturer, i form av biotoper och biotopkomplex och funktioner som t.ex. vandringsvägar och lekområden, när det gäller att utpeka/ fastställa värdekärnan. Om man utgår ifrån de biotoper/ biotopkomplex som finns definierade enligt habitatdirektivet och i ”Kustbiotoper i Norden”, kommer en stor del av de skyddsvärda marina miljöerna att täckas in.

Skyddszoner I direkt anslutning till värdekärnan bör en skyddszon avgränsas, vilken omfattar angränsande områden av direkt betydelse för den värdefulla vattenmiljöns beva-randevärden. För att bevara de höga naturvärdena ska skyddszonerna avgränsas så att funktionerna i värdekärnan kan upprätthållas. Storleken på skyddszonen beror

- 4 6 -


bl.a. på förutsättningarna i närmiljön, värdekärnans storlek och bevarandevärden, typ av vattenmiljö samt hydrologiska förhållanden.

Värdekärnans känslighet och återhämtningsförmåga bör först värderas för att med rimlig precision kunna avgränsa lämplig skyddszon. Det finns kunskapsbrist på området, men för flera livsmiljöer finns bra vägledning inom MARBIPP.

Påverkansområde På grund av havets öppenhet är många marina skyddade områden helt beroende av processer utanför det skyddade området i betydligt större omfattning än för de flesta landsbaserade områden. Oavsett syftet med skyddet, hotbilden och landska-pets förutsättningar, bör man alltid utanför värdekärnan och skyddszonen identifie-ra områden inom vilka verksamheter och åtgärder kan påverka möjligheterna att långsiktigt bevara den värdefulla vattenmiljön. Avgränsningen av påverkans-området behöver inte formaliseras, men bör beskrivas i reservatshandlingarna så att områdets betydelse för de marina värdena tydligt framgår. Det är viktigt att det inte uppstår osäkerhet för fastighetsägare vad påverkansområdet innebär för deras verk-samhet. Påverkansområde bör fungera som underlag för t.ex. kommunal och regio-nal planering, tillståndansökningar etc. För Natura 2000-områden krävs tillstånd för åtgärder eller verksamheter som på ett betydande sätt kan påverka miljön oav-sett om de genomförs inom eller utanför ett utpekat område. I bevarandeplanen för ett Natura 2000-område bör därför påverkansområde för olika typer av verksamhe-ter identifieras så att förebyggande åtgärder kan genomföras. Detta tillvägagångs-sätt bör användas även för områden med värdefulla vattenmiljöer som inte är utpe-kade inom Natura 2000-nätverket.

Marina Bevarandeplaner I marin miljö är ofta de största hoten mot bevarandevärden, faktorer som ligger utanför områdesskyddets gränser eller som är svårare att reglera med föreskrifter (övergödning, gifter, utsläpp från sjöfart, fiske under EU:s gemensamma fiskepoli-tik etc.). Därför behöver arbetet med planering, regional utveckling och hållbart brukande för kust och hav utvecklas Det finns även ett behov av att förbättra sam-bandet mellan planering och förvaltning i kustområden bl.a. för att följa EU:s rikt-linjer för en integrerad kustzonsförvaltning (ICZM – Integrated Coastal Zone Ma-nagement). Det framkommer bl.a. av Boverkets rapport ”Vad händer med kus-ten?34” och genom forskningsprogrammet SUCOZOMA35.

Bevarande av marina värden kan även också handla om hänsyn, stimulans, plane-ring och flexibla förvaltningsformer som omfattar skötsel, vård och hållbart nytt-jande, mer än juridiskt bindande bestämmelser. Det kan därför finns behov av att komplettera områdesskyddet med andra, mindre långtgående verktyg för att tillgo-dose bevarandevärden i större områden.

34 Vad händer med kusten? Erfarenheter från kommunal och regional planering samt EU-projekt i

eriges kustområden. Boverket januari 2006. Sv35 Kustmiljöns framtid. Erfarenheter från forskningsprogrammet SUCOZOMA.

- 4 7 -


I den fördjupade utvärderingen av miljökvalitetsmålet36 föreslås en utveckling av ett arbetssätt för att hantera större avgränsade områden med flera olika intressen och komplicerad hotbild i en ”Bevarandeplan för marina områden”, som fastställs av länsstyrelsen. Arbetssättet bör även uppfylla HELCOM:s krav på ”Förvalt-ningsplaner för Baltic Sea Protected Areas (BSPA-områden).

I bevarandeplanen kan en stor variation av olika bevarandeinstrument samordnas som t.ex. strandskydd, fredningsområden och regleringar av fiskemetoder enligt fiskelagen, naturvårdsavtal, områdesbestämmelser enligt PBL med skydd för mari-na värden etc. Dokumentet bör även kunna vara ett kunskapsunderlag inför olika tillståndsprövningar som t.ex. för Natura 2000-prövningar och prövning av riksin-tressen för naturvård, friluftsliv och kulturvård.

En marin bevarandeplan bör så lång som möjligt svara mot de ”krav” som gäller för marint skydd, dvs. att planen måste ha en geografisk avgränsning, ett marint syfte, beskriva de marina bevarandevärdena, marina bevarandemål samt uppfölj-ning av målen.

Eventuellt kan det sätt som Natura 2000-områden hanteras användas för andra vattenmiljöer som ska skyddas/ bevaras. Länsstyrelserna fastställer bevarandemål (enligt Förordningen för områdesskydd37 ), tar fram bevarandeplaner samt priorite-rar åtgärder. Vattenmyndigheternas ansvar (enligt vattenförvaltningen/ vattendirek-tivet) är att sätta mål och fastställa normer för vattnets status som innebär att beva-randemålen kan uppnås. Genom att utveckla ett sådant arbetssätt kan man uppnå att vattenmyndigheterna beaktar, inte bara ”skyddade områden” av gemenskapsintres-se, utan även de områden som bevaras inom miljömålsarbetet. Planen bör där det är lämpligt och relevant samordnas med vattenförvaltningens åtgärdsplaner.

Marina bevarandeplaner ska inte förväxlas med zonering och förvaltningsplaner för fiskets resursvård, men bör ta hänsyn till sådan zonering och reglering för fisket och beskriva samt värdera betydelsen av dessa för övriga biologiska bevarandevär-den inom området.

36 Hav i balans samt levande kust och skärgård. Fördjupad utvärdering, Underlagsrapport. Remissver-

n 2007 sio37 Förordningen för områdesskydd enligt Miljöbalken (SFS 1998:1252)

- 4 8 -


Figur 3: Samma område som i tidigare exempel, men där kärnområden skyddas med olika områdesskydd (t.ex. naturreservat) och hela påver-kansområdet omfattas av en ”marin bevarandeplan”. Beva-randeplanen täcker i det här fallet både in farleden och effekterna på den marina mil-jön från staden i norr . Det finns skötselplaner som be-skriver skötsel och uppföljning i de olika skyddade områdena medan bevarandeplanen ger en samlad beskrivning av områ-dets värden och hot, samt de verktyg som reglerar använd-ningen av förvaltningsområdet (t.ex. vattenförvaltning, strand-skydd, riksintresse, översikts-plan, tillståndkrav, fiskre-gleringar etc.)

Naturreservat och/ eller Natura 2000-område Det är viktigt att få ett samlat arbete kring skyddsfrågorna och effektivisera arbetet med både naturreservat och Natura 2000. Eftersom många naturreservat och Natura 2000-områden sammanfaller eller överlappar varandra, är det viktigt att arbeta enhetligt, så att bevarandemålen och skötselåtgärderna blir tydliga för området som helhet och att området därigenom kan tillgodose så många värden som möjligt.

En fråga som ofta dyker upp är, när är det lämpligt att bilda naturreservat av marina Natura 2000-områden och när är skyddet säkerställt enbart genom Natura 2000? Några väsentliga skillnader finns mellan naturreservat och Natura 2000-områden, som har betydelse för skyddsstatus och arbetet med områdena.

- 4 9 -


Naturreservat Natura 2000

Länsstyrelser och kommuner får besluta om naturreservat och fastställa tillhö-rande skötselplan.

Regeringen beslutar och föreslår områ-den till EU (SCI), för SPA beslutar regeringen självständigt. Beslut sker på grundval av länsstyrelsernas förslag och Naturvårdsverkets bedömningar. Juster-ingar kan sedan ske enligt vissa regler. Dvs. justeringar får endast ske på veten-skapliga grunder, t.ex. nya inventering-ar. Man kan alltså inte ta bort naturtyper eller arter som finns i området till ex-empel pga. av en markägares önskemål.

Verksamheter regleras genom föreskrif-ter. Endast exakt de verksamheter som är nämnda i föreskrifterna är reglerade. Någon ytterligare prövning behövs inte.

Verksamheter regleras genom till-ståndsprövning. Alla verksamheter som kan påverka områdets utpekade arter eller livsmiljöer ska prövas. Vid till-stånd finns möjlighet att sätta olika villkor för att minimera ev. skada.

Skötselplanen är beslutad och gäller enbart inom reservatets gränser.

Bevarandeplanen fastställs men beslutas ej. Den beskriver länsstyrelsens bedöm-ningar. Gäller för areal som kan påverka bevarandemålen (påverkansområde).

Skötselplanen är ett praktisk stöd för planering, upphandling, förvaltning samt uppföljning/övervakning.

Bevarandeplanen beskriver de åtgärder som behövs för att gynnsam bevarande-status ska uppnås/behållas, den ska vara underlag för tillståndsprövning och ge information till berörda.

Föreskrifter och skötsel reglerar alla definierade värden

Bevarandeplanen ska tillgodose gynn-sam bevarandestatus enbart för förteck-nade habitat och arter.

Beslut om områdesskydd är alltid genomfört.

Värdena i Natura 2000-område ska bevaras genom administrativa, legala eller civilrättsliga åtgärder, varav bil-dande av naturreservat är exempel på en legal åtgärd.

Arbetet med Natura 2000 i havs- och kustområden ger en stor möjlighet att tänka i ett nytt och större perspektiv. Natura 2000-områdena är ofta relativt stora. I Natura 2000 ligger även tankesättet att påverkan utanför gränserna kan påverka värdena,

- 5 0 -


vilket ofta är fallet i marin miljö. Arbetet med Natura 2000 bör därför utgå ifrån några riktlinjer38:

• Slå ihop fragmenterade områden i bevarandeplanen.

• Ta in skyddszoner (om inte för omfattande), eller identifiera påverkans-områden i bevarandeplanerna.

• Utforma bevarandeplanerna så att de enkelt kan användas i skötselpla-nerna om reservatsbildning eller översyn av reservat sker.

Ett utpekande som Natura 2000-område, enligt habitatdirektivet med en fastställd bevarandeplan, anses ge ett långsiktigt skydd till ett marint område. Det finns dock förhållanden då det kan vara lämpligt att införa kompletterande bestämmelser, som t.ex. bildande av naturreservat eller regleringar av fiske med Fiskelagen.

Några skäl för att införa kompletterande bestämmelser för ett Natura 2000-områden kan vara:

• Natura 2000-objekt som enbart pekats ut enligt fågeldirektivet bör kompletteras med naturreservat, om det bedöms att området även har skyddsvärda marina livsmiljöer som inte skyddas genom de åtgärder som beskrivs i bevarandeplanen till skydd för rapporterade arter.

• De inrapporterade habitaten i objektet utgör enbart en liten del av den skyddsvärda arealen. Bevarandeplanen ger därmed ett lågt skydd för övriga skyddsvärda habitat eller arter.

• Natura 2000-områden där hoten mot bevarandevärden är spridda eller svåra att reglera via tillståndsansökningar. Exempel kan vara skär-gårdsområden med stor andel ansökningar om strandskyddsdispenser eller många ärenden kring mindre vattenverksamhet (t.ex. lokala muddringar).

• Objekt där pågående markanvändning kommer att avsevärt försvåras inom berörd del så att intrångsersättning kan aktualiseras.

• Objekt med stora skötselbehov.

Natura 2000-områden på allmänt vatten, särskilt i utsjöområden, kan vara exempel på objekt där behovet av att komplettera med naturreservat inte alltid är lika stort. Bevarandevärden hotas av verksamheter som inte går att reglera med naturreser-vatsföreskrifter (t.ex. övergödning och klimateffekter), eller större verksamheter som i alla fall är tillståndspliktiga enligt miljöbalken (t.ex. nya farleder och vind-

38 Helen Lindahl, Naturvårdsverket

- 5 1 -


kraftverk). Länsstyrelser och kommuner kan inte fatta beslut om bildande av natur-reservat i ekonomiska zonen. Regleringar av fisket i ekonomisk zon lyder under EU:s gemensamma fiskeripolitik. Dessutom ingår vissa delar av vattenområdena i territorialvattnet i bilaterala avtal, som t.ex. Öresund. Internationella konventioner reglerar även vissa verksamheter i den ekonomiska zonen, som t.ex. Esbokonven-tionen som reglerar miljökonsekvensbeskrivningar i gränsöverskridande samman-hang.

3.6 Internationella åtaganden med betydelse för utformningen av marint skydd och förvaltning. Sverige har inom konventionerna för HELCOM, OSPAR och Ramsar åtagit sig att skydda representativa nätverk av marina livsmiljöer. Områden upptagna inom de olika konventionerna är styrande för prioritering av objekt i skyddsarbetet (läs mer under kap 2.3 ”Andra bevarandevärden”), men också till viss del styrande för val av verktyg för skydd och förvaltning. Nedan behandlas kort de ”kravnivåer” på skydd och förvaltning som de tre olika konventionerna ger.

Ramsarområden Som medlem av Ramsarkonventionen (Konventionen om våtmarker av internatio-nell betydelse i synnerhet såsom livsmiljö för våtmarksfåglar) har Sverige bland annat åtagit sig att peka ut och bevara våtmarksområden av internationell betydel-se, så kallade Ramsarområden. Den internationella definitionen av våtmark omfat-tar marina områden ner till 6 meters djup.

Sverige har utpekat 51 Ramsarområden, varav 15 omfattar marina miljöer39. Samt-liga områden är riksintressen för naturvården (3 kap 6§ MB) samt helt eller delvis skyddade som naturreservat och/eller inom Natura 2000. I ”Nationell strategi för Myllrande våtmarker”40 rekommenderas att samtliga Ramsarområden i deras hel-het bör prioriteras i det fortsatta skyddsarbetet, genom att i likhet med Natura 2000-områdena tas upp i Naturvårdsverkets förteckning över naturområden som bör beredas skydd enligt internationella åtaganden (7 kap 27§ MB).

Dessa områden ska nyttjas på ett hållbart sätt och så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- och kulturmiljön. Rekommendationen är att varje land ska utveckla förvaltningsplaner41 för sina Ramsarområden, för att säkerställa att deras ekologiska karaktär inte försämras. Inom konventionsarbetet har ett flertal handböcker publicerats i frågor om till exempel urval av områden, skötsel och hållbart nyttjande.

39 www.naturvardsverket.se 40 Nationell strategi för Myllrande våtmarker. Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket och

santikvarieämbetet. Rik41 Ramsarkonventionen Resolution 5.7.

- 5 2 -



BSPA- och MPA-områden Inom ramen för HELCOM-konventionen har Sverige pekat ut ett antal BSPA-områden (Baltic Sea Protected Areas) och motsvarande områden inom ramen för OSPAR-konventionen, s.k. MPA (Marine Protected Areas). BSPA och MPA är båda namn på marint skyddade områden, BSPA är områden i Östersjön (Kattegatt t.o.m. Bottenviken) och MPA är områden i Nordsjön (Kattegatt och Skagerrak). HELCOM och OSPAR samarbetar kring krav på skydd och rapportering inom arbetet för ett gemensamt nätverk av marint skyddade områden, kallat ”Joint HELCOM/OSPAR working Programme on MPA42”. Syftet med nätverket är att senast 2010 bilda ett ekologiskt representativt nätverk av väl förvaltade skyddade marina områden samt kust- och skärgårdsområden i Östersjön och Nordsjön. Fokus ligger på att skydda miljöer så att ekologiska processer upprätthålls, vilket även innefattar skydd av landområden inom skärgårdar och längs kusten. Dessa områden bör vara relativt stora. Rekommenderat minimikrav på storlek är minst 1000 ha för områden som främst fokuserar på terrestra värden (t.ex. enstaka solitära öar, eller kustobjekt) och 3000 ha för områden som utpekats primärt p.g.a. marina värden. De rekommendationer som ges nedan gäller både för BSPA och MPA områden, om inte annat anges.

Områden som har godkänts av HELCOM respektive OSPAR ska ha ett långsiktigt skydd/ marin förvaltningsplan senast 2010. Riktlinjer för arbetet ges i HELCOM rekommendation 15/543 med tillhörande guidelines44 och riktlinjer från HELCOM HABITATs möte maj 200645. HELCOM och OSPAR har även utarbetat en rådgi-vande vägledning46 för hur en förvaltningsplan för BSPA- och MPA-områden bör utformas. Naturvårdsverket väljer att fortsättningsvis använda begreppet ”bevaran-deplan för BSPA/ MPA”. Det är dock upp till de olika nationerna att anpassa väg-ledningen till de nationellt använda verktygen för skydd och förvaltning.

För BSPA/ MPA-objekt som till hela ytan täcks av Natura 2000 krävs inga ytterli-gare åtgärder i form av en separat bevarandeplan, eftersom bevarandeplanen för Natura 2000 godkänns av HELCOM/ OSPAR som tillräcklig förvaltningsplan för området. För objekt som till ytan helt täcks av ett eller flera naturreservat bör beslut och skötselplaner utformas så att de tar in de av HELCOM rekommenderade obli-gatoriska uppgifterna för en bevarandeplan. Naturvårdsverket anser att HELCOM:s rekommendationer uppfylls om beslut och skötselplaner utformas efter rekommen-dationer i kapitlen 4 ”Naturreservatsbildning i marin miljö ” och kapitel 5 ”Skötsel och förvaltning av marint skyddade områden”.

Särskilda bevarandeplaner behöver enbart fastställas för BSPA/ MPA-områden som inte till hela ytan täcks av områdesskydd. Det kan dock vara lämpligt att ta

42 Joint HELCOM/OSPAR Work Programme on Marine Protected Areas. 43 System of Coastal and Marine Baltic Sea Protected Areas (BSPA). Recommendation 15/5. 44 Guidelines for Designating Marine and Coastal Baltic Sea Protected Areas (BSPA) and Proposed

otection Categories, updated and approved by HELCOM HOD 11/2003 Pr45 HELCOM HABITAT 8/2006, Document 5.2/5 46 Guidelines for Management of Baltic Sea Protcted Areas (BSPAs), adopted by HELCOM HABITAT 7/2005

- 5 3 -


fram bevarandeplaner för områden som består av ett konglomerat av många olika skyddsbeslut, där det är svårt att överblicka förutsättningarna för en samlad för-valtning av området.

KRAV PÅ SKYDD OCH FÖRVALTNING ”Ett BSPA/ MPA-område ska ha ett långsiktigt skydd eller innehålla en eller flera värdekärnor som är långsiktigt skyddade, men med en bevarandeplan för hela området senast 2010. Eventuell zonering av området bör återspeglas i inrapporte-rade data och GIS filer.” Skyddsinstrument som anses som långsiktigt skydd:

• Nationalpark (MB 7 kap 2§) • Naturreservat (MB 7 kap 4§) • Biotopskydd (MB kap 7 11§) • Förordande enligt Fiskelagen19-20§§ om reglering av fiske undanröjer

hotet mot områdets definierade bevarandevärden. • Natura 2000-områden med fastställd bevarandeplan (MB 7 kap 28§)

både enligt habitatdirektivet och fågeldirektivet. • Naturvårdsavtal (jordabalken 7 kap 3 §). • Biosfärsområde • Världsarv om det skyddar marina naturvärden.

Buffertzoner ska avsättas och ges samma skydd som värdekärnan

HELCOM:s rekommendationer för innehåll i bevarandeplaner (obligatoriska och frivilliga) finns listade i Bilaga 2. Naturvårdsverkets tolkning är att syftet med en bevarandeplan för ett BSPA/ MPA-område är att sammanställa information om området (värden och hot), befintliga regleringar och tillståndskrav, förutsättningar och ställningstaganden som gäller för området, så att en samlad förvaltning och ett långsiktigt hållbart nyttjande säkerställs. Bevarandeplanen fastställs av länsstyrel-sen efter samråd med berörda kommuner samt sakägare och intressenter.

- 5 4 -


BEVARANDEPLAN FÖR BSPA/ MPA BÖR INNEHÅLLA: • Syfte med skyddet. • Bevarandemål för området. • Beskrivningar av biologiska, ekologiska och sociala värden som ingår

i området. Särskilt vikt bör läggas på värdekärnorna. Beskrivningen bör så långt möjligt baseras på den information som finns i skötsel-planer/ bevarandeplaner inom området.

• Sammanställning av skyddade områden i objektet (Natura 2000, Natur-reservat, biotopskydd, djurskyddsområden etc.)

• Pågående eller möjliga framtida hot mot beskrivna bevarandevärden. • Beskrivning av pågående verksamheter med betydelse för områdets

förvaltning av marin miljö och kust- och skärgårdsområden. • Beskrivning av relevanta regleringar/ tillståndskrav som gäller inom

området med utgångspunkt i att säkerställa ett långsiktigt nyttjande i området. T.ex.:

o Riksintressen o Strandskydd o Ställningstaganden i kommunernas översiktsplaner. o Regionplaner o Områdesbestämmelser o Åtgärdsplaner för hotade arter. o Åtgärdsplaner enligt vattenkvalitetsförordningen. o Tillståndskrav på befintliga verksamheter. o Fredningsområden för fisk eller andra regleringar av fisket. o Lagskyddade fornlämningar eller kulturreservat o Etc.

• Information om övervakning eller uppföljning som pågår i området av betydelse för marina värden. Pågående projekt (inventering, forskning) som kan öka kunskapen om området bör tas upp.

• Eventuella tidplaner för ytterligare införande av områdesskydd.

Krav på rapportering HELCOM har en databas för BSPA områden47. Databasen tillsammans med GIS skikt utgör grunden för HELCOM:s information om BSPA områden. Det är län-dernas ansvar att hålla informationen i databasen aktuell vad gäller områdesbe-skrivningar, skydd, förvaltning och uppföljning. Det är dock enbart ett fåtal grund-läggande fält som är obligatoriska att fylla i för samtliga områden (namn, geogra-fisk placering, skyddsform, förvaltare etc.).

47 Baltic Sea Protected Areas Database. http://bspa.helcom.fi

- 5 5 -

http://bspa.helcom.fi


Ambitionen är att alla data kring Natura 2000-objekt ska hämtas automatisk från EU, vilket underlättar den nationella rapporteringen. Länsstyrelserna är ansvariga för att underhålla informationen i databasen. OSPAR håller på att utveckla en mot-svarande databas.

För alla BSPA/ MPA-områden ska det finnas korrekta shapefiler tillgängliga för HELCOM/ OSPAR. Det inkluderar även ändringar i gränser för eventuella värde-kärnor inom området (t.ex. ändrade reservatsgränser).

Bevarandeplanerna är underlag för den nationella förvaltningen av områdena och behöver inte redovisas till HELCOM/ OSPAR.

- 5 6 -


4. Naturreservatsbildning i marin miljö.

4.1 Ändamålsenliga reservatsbildningar – särskilda förhållanden i marina områden Naturreservatet har en särställning bland de skyddsformer som används för att bevara värdefulla naturområden eftersom reservaten kan utformas helt enligt de skyddsbehov som finns i respektive område, både vad gäller skyddets geografiska utbredning och föreskrifternas innehåll. Naturreservatets flexibilitet har sällan uppmärksammats och det finns en allmän uppfattning att naturreservat i alla avse-enden ger omfattande inskränkningar. Det behöver inte alls vara fallet. Det är vik-tigt att se naturreservaten som ett av flera verktyg i förvaltningen av kust- och skärgårdsområden.

Föreskrifter och skötselplan för naturreservatet ska vara utformade så att syftet med skyddet nås, men inte innehålla några onödiga föreskrifter. Föreskrifternas utform-ning beror på hotbilden och förutsättningarna i det enskilda reservatet. Bestämmel-serna utfärdas enligt miljöbalken, men kan kompletteras med bestämmelser från annan lagstiftning som t.ex. fiskelagen. Ett reservat kan mycket väl medge att på-gående mark- och vattenanvändning fortsätter om inte användningen är ett hot mot värdena.

Zonering är ett annat sätt att anpassa naturreservat som dock inte har utnyttjats i Sverige i någon större omfattning, men som är mycket använt internationellt i ma-rint skyddsarbete. En analys av möjligheten att anpassa områdesskyddet till olika behov, görs i avsnitt 3.5 ”Val av verktyg - skydd och förvaltning”.

4.2 Översyn av befintliga naturreservat – effektivt skyddsarbete Det finns i dagsläget drygt 500 naturreservat i kustzonen som täcker stora marina områden men som i huvudsak är avsatta för att skydda terrestra syften eller områ-den för friluftsliv. En stor del av dessa reservat täcks även av Natura 2000-områden där marina livsmiljöer ingår. Här finns goda möjligheter för länsstyrelserna att effektivt, bl.a. genom arbetet med bevarandeplanerna och basinventeringen för Natura 2000-områden, göra en översyn av reservaten med målsättning att inkludera de marina naturvärdena. I bevarandeplanerna för Natura 2000-områden ska det bl.a. ingå en översiktlig områdesbeskrivning, bevarandemål, hotbild, bevarandeåt-gärder och påverkansområde. I och med att detta tas fram har en del av arbetet med en översyn av reservatet utförts. Det kan dock finns marina bevarandevärden i området som inte är definierade Natura 2000-habitat, t.ex. djupa mjukbottnar. Kompletterande bevarandemål och åtgärder kan därför behövas.

- 5 7 -


En stor skillnad mellan naturreservat med terrestra och marina syften är påverkans-området. Sannolikt är påverkansområdet större för marina naturvärden. Utökningar av reservaten eller införande av skyddszoner kan därför vara nödvändigt för att ge ett tillräckligt långsiktigt skydd.

Det är viktigt att komma ihåg att det finns betydande skyddsvärda marina områden som inte täcks in av befintligt områdesskydd. Arbetet med att revidera det befintli-ga skyddet måste därför sättas i relation till vikten av att skydda nya områden. Läs mer under kriterier i kapitel 2.

4.3 När är ett naturreservat även ett ”marint naturreservat”? Ett marint naturreservat skiljer sig inte juridisk från övriga naturreservat. Det är enbart en term för att tydliggöra att ett naturreservat syftar till att skydda marina naturvärden. För att ett naturreservat ska kunna anses vara ett marint naturreservat bör följande delar i reservatsbeslut och skötselplan uppfyllas.

KRAV PÅ NATURRESERVAT FÖR ATT DET SKA ANSES SOM MARINT NATURRESERVAT:

1. Marint syfte och beskrivning av hur syftet ska nås Naturreservatet ska ha ett tydligt syfte att skydda marina naturvärden. Det ska ingå en beskrivning av hur syftet ska nås. Hur syftet utformas för ett marint naturreservat har betydelse för de skötselinsatser och uppföljning som kan föreslås och finansieras via skötselmedel. Syftet med skyddet för den marina miljön bör därför så långt det är möjligt eller lämpligt, preciseras med av-seende på vilka naturtyper/ arter som ska skyddas, viktiga ekologiska funk-tioner och hydrologiska förhållanden samt intressenter inom området. Av syftet med reservatet bör det tydlig framgå vilka prioriterade bevarandevärden som väger tyngst, t.ex. skydd av marina bevarandevärden kontra skydd av områden för friluftsliv.

Ett väl grundat syfte medför också att kompletteringar av föreskrifter till reservatsbeslutet lättare kan genomföras.

2. Beskrivning av de marina värdena De marina värdena ska beskrivas så fullständigt som möjligt. Även antagna värden bör beskrivas, om det bedöms att de med stor sannolikhet finns i om-rådet. Om det finns tydliga kunskapsluckor bör dessa definieras. Skötselpla-nen bör innehålla en plan för åtgärder och prioriteringar för hur kunskaps-luckorna på sikt bör fyllas. Läs mer under avsnitt 4.4 ”Underlagsmaterial” och avsnitt 5.4 under ”Skötselplanens innehåll”.

- 5 8 -


3. Marint anpassade föreskrifter. Det är viktigt att tänka på möjliga, framtida hot.

Föreskrifterna bör bygga på en analys av befintliga och potentiella hot mot de definierade marina bevarandevärdena. Läs mer under avsnitt 4.6 ”Föreskrifter och reglering”.

4. Marina skötselområden med mätbara bevarandemål Marina skötselområden bör avgränsas och beskrivas utifrån marina livsmiljö-er och påverkansfaktorer som kan påverka bevarandevärdena. Läs mer i av-snitt 5.4 under ”Indelning i skötselområden”.

5. Uppföljning som anpassas till syfte och bevarandemålen Någon form för uppföljning av de definierade marina bevarandevärdena ska utföras. Läs mer under avsnitt 5.6 ”Uppföljning”.

6. Tillsyn Tillsyn bör genomföras om det finns föreskrifter om förbud mot verksamheter som kan hota områdets bevarandevärden.

UPPFÖLJNING AV MARINT SKYDD SKA SKE GENOM VIC NATUR När en marin anpassning av Naturvårdsverkets databas, VIC natur, har utförts ska uppgifter om reservatet fyllas i, så att det ska bli sökbart vilka naturreser-vat som uppfyller kraven för marint skydd.

4.4. Underlagsmaterial och avgränsning av området Underlagsmaterial Rekommendationer för underlagsmaterial ska följa Vägledningen för bildande och förvaltning av Naturreservat, avsnitt 3.4.1. Se även avsnitt 5.4 ”Skötselplanens innehåll”. Nedan beskrivs enbart särskilda förhållanden som rör marint kunskaps-underlag.

En förutsättning för bevarande är att det finns kunskap om naturvärdena och hur de påverkas av olika aktiviteter. Det är dock både tidskrävande och kostsamt att ta fram kunskapsunderlag inför beslut om ett marint naturreservat och det är därför viktigt, att mycket tidigt i reservatsprocessen få en bild över vilka marina naturvär-den området kan tänkas ha och vilka hot eller motstående intressen som kan före-ligga inom området. Utifrån det bör en plan för att sammanställa och eventuellt komplettera med ytterligare inventeringar upprättas.

- 5 9 -


I många fall är det orimligt att ställa krav på fullständiga yttäckande karteringar av områden som är aktuella som marina naturreservat. Kunskapsunderlagets upplös-ning bör dock öka i förhållande till:

• Områdets heterogenitet. Områden som kan förväntas ha en stor variations-rikedom av livsmiljöer och/eller arter bör karteras med en högre upplös-ning än mer homogena områden. Eftersom resurserna för karteringar är begränsade, kan det i skärgårdsområden med hög komplexitet av livsmiljö-er och biotopkomplex vara tillräckligt att på karta beskriva vilka biotoper och biotopkomplex som förväntas inom ett område och inte i detalj beskri-va avgränsningen av enskilda biotoper.

• Områdets läge i förhållande till kusten. Det kan finnas behov av bättre upp-

lösning på underlagsmaterialet ju närmare kusten området ligger. Kustnära områden kan vara mer heterogena, särskilt skärgårdsområden. Ofta finns det även större motstående intressen och därmed större behov av reglering-ar i kustnära områden. Undantag kan vara utsjöområden som är föremål för vindkraftintressen, sjöfartsintressen (muddringar) eller annan fysisk påver-kan som t.ex. kabeldragningar. Vid miljöprövning av sådana verksamheter ska dock underlagsmaterial tas fram och bekostas inom MKB-processen.

• Omfattningen av motstående intressen. Reservatsobjekt där det finns en

komplex hotbild, särskilt vad gäller fysisk påverkan, eller där det finns tyd-liga intressemotsättningar kan behöva karteras med en högre upplösning. Exempel på hot eller intressemotsättningar som kan medföra utökade in-venteringar/ karteringar i hela eller delar av området är: behov/ önskemål om muddringar, strandnära bebyggelse särskilt bryggor, områden med mycket friluftsliv och då särskilt påverkan från fritidsbåtar på grundområ-den, konflikter gällande sälskydd och skydd för rekryteringsområden för fisk samt vid behov av regleringar av fiske med syfte att skydda marina livsmiljöer.

Kunskapsunderlaget bör anses tillräckligt om det kan ge underlag för att: • Utföra en lämplig ekologisk avgränsning av objektet. • Ta fram en beskrivning av områdets nyttjande och hotbild. • Ta fram föreskrifter för det marina området och om lämpligt, utföra

zoneringar för föreskrifter och avgränsa skötselområden. • På ett tillfredsställande sätt beskriva för sakägare och allmänhet syftet

med och behovet av att skydda objektet och fungera som underlag för samråd.

• Utforma uppföljningsbara bevarandemål och uppföljningsprogram.

- 6 0 -


Exempel på underlagsmaterial som kan vara lämpligt i det enskilda fallet:

• Kartor som visar djupförhållanden, lutning, substrat och exponeringsgrad. Använd bästa tillgängliga data, i första hand digitalt kartunderlag levererat genom SAKU48. Kompletterande djupinformation kan behövas om det är nödvändigt för att avväga motstående intressen inom objektet. Dock bör avgränsning av de flesta objekt kunna ske med befintligt tillgängligt djup-data.

• Habitatkarta som visar karterade och/ eller modellerade habitat eller bio-

topkomplex enligt Natura 2000 och där det är möjligt enligt Kustbiotoper i Norden49. Underlag hämtas bl.a. från SAKU, basinventering50, BALANCE51 och från regionala/ lokala inventeringar. När marint klassifi-ceringssystem finns för Östersjön och Nordsjön (t.ex. EUNIS52) bör detta användas Kompletteringar bör utföras så att ovanstående punkter uppfylls.

• Naturvärdesbedömningar och sammanställningar av alla relevanta fältin-

venteringar. Bedömningar av biotopers regionala, nationella eller interna-tionella naturvärden kan bl.a. hämtas från MARBIPP53, Kustbiotoper i Norden, OSPAR54 och HELCOM. Uppföljningsprojektet kommer att ta fram manualer för naturvärdesbedömningar för marina livsmiljöer. Kom-pletterande inventeringar ska så långt som möjligt följa nationellt veder-tagna metoder från t.ex. basinventeringen. Rapporterna ”Inventering av marin natur”55 och ”Guide för upprättande och översyn av limniska och marina kontrollprogram”56 innehåller även översikter över vedertagna metoder för undersökningstyper i marin miljö.

• Utsjöbanksinventeringen och framtida kompletteringar av denna bör ingå

som underlag för relevanta objekt.

• Information från PMK-stationer (nationell miljöövervakning) bör beskri-vas, om relevant för objektet. Där finns även metoder angivna för bedöm-ning av djupa mjukbottnar. Information om nationella datavärdar finns på Naturvårdsverkets hemsida.

48 Sammanställning och analys av kustnära undervattensmiljöer. SNV Rapport 5591. 49 Kustbiotoper I Norden. Hotade och representativa biotoper. NORD 2001:536. 50 http://swenviro.naturvardsverket.se/dokument/epi/basinventering/basinvent.htm51 www.balance-eu.org 52 www.eunis.eea.eu 53 www,marbipp,se 54 2004 Initial OSPAR List of Threatened and/or Declining Species and Habitats. www.ospar.org. 55 Inventering av marin natur. Metoder för svenska havsområden. Naturvårdsverket Rapport 5162. 56 Guide för upprättande och översyn av limniska och marina kontrollprogram. Rapport 5551.

- 6 1 -

http://swenviro.naturvardsverket.se/dokument/epi/basinventering/basinvent.htm

http://www.balance-eu.org

http://www.eunis.eea.eu



• Sammanställningar från regional miljöövervakning och om aktuellt från

vattenvårdsförbund eller större enskilda verksamhetsutövare med uppfölj-ningskrav enligt tillstånd.

• Kartor eller beskrivning av områden viktiga för fisk och fiske finns till-

gängliga via Fiskeriverket. Bl.a. har man uppgifter på förekomst av viktiga rekryteringsområden, framtagna genom GIS-modellering, samt på riksin-tressen för fisk och den geografiska fördelningen av fiskets fångster i svensk ekonomisk zon. Uppgifter på fiskets fördelning inom och omkring aktuella områden behövs i fall där begränsningar för fisket övervägs. An-svaret för kunskapsunderlag för fiske ligger i första hand på Fiskeriverket.

• Beskrivning av vilka typområden och vattenförekomster enligt vattenför-

valtningen som berörs av objektet och Vattendistriktets bedömning av God Ekologisk Status för aktuella områden. Metoder för bedömning av mjuk-bottnar och hårdbottnar finns. Data kan hämtas från Vattendistriktets karakteriseringsdatabas VISS.

• Översiktlig beskrivning av hydrologiska förhållanden. Mer detaljerade un-

dersökningar kan behövs om det är av betydelse för hotade arter att sprid-ningsvägar kartläggs eller att påverkan från aktiviteter utanför området har stor betydelse för områdets avgränsning.

• Beskrivning av områdets läge i förhållanden till och betydelse för andra

skyddade marina områden som t.ex. Natura 2000, övriga naturreservat eller biotopskyddsområden. Läge i förhållanden till skyddade landområden bör redovisa.

• Redovisning av planförutsättningar som berör området som t.ex. olika riks-

intressen, strandskydd, kommunernas översiktsplaner och kustplaner, regi-onala planer eller förvaltningsplaner etc. ,samt marina kulturvärden.

Naturvårdsverkets hemsida ”Kust och hav” kommer att uppdateras med länkar till aktuellt kunskapsunderlag.

Analys av områdets nyttjande och hot Vid inrättande av ett marint naturreservat är det viktigt att dokumentera och analy-sera både områdets nyttjande och de hot som kan finnas mot områdets bevarande-värden, både aktuella och potentiella. Detta är en förutsättning både för att kunna ta fram välgrundade föreskrifter och för att kunna ta fram ett ändamålsenligt uppfölj-ningsprogram för området.

En inventering och beskrivning över hur området nyttjas bör föregå samrådspro-cessen och hotbildsanalysen. Att vara överens i samrådet om hur området nyttjas

- 6 2 -


tillerkänner såväl brukarna en roll, som att det ger förutsättningar för att hantera en eventuell negativ påverkan från brukandet.

En sammanfattning av hotbildsanalysen bör biläggas till reservatsbeslutet. Efter-som en stor del av de hot som finns mot marina miljöer är storskaliga och svåra eller omöjliga att reglera i reservatsföreskrifter, bör det även framgå vilka hot som kan regleras med föreskrifter och vilka som inte kan det. Det senare gäller storska-liga hot som t.ex. övergödning, klimateffekter och överfiske. Verksamheter i på-verkansområdet bör ingå i analysen så att dokumentation finns tillgänglig inför tillståndsprövningar, avtal och övrig förvaltning som kan ha betydelse för natur-reservatets förvaltning.

Genom att bedöma och diskutera potentiella hot som inte är aktuella att reglera vid beslutstillfället, bäddar dock den beslutande myndigheten för att tillägg till reser-vatsbeslutet kan bli aktuella om viss verksamhet tillkommer, alternativt utökas.

I HELCOM:s guidelines för BSPA-områden poängteras särskilt vikten av att ana-lysera befintliga och potentiella hot vid inrättande av områdesskydd och därmed reducera risken för att motstående konflikter kvarstår inom BSPA-området efter genomfört skydd.

Exempel på mall för hotbildsanalys ingår i exempelmall för skötselplan som finns på Naturvårdsverkets hemsida.

Avgränsning och utformning av naturreservat Avgränsningen av objekt med områdesskydd ska utformas mot bakgrund av syftet och måste i varje del kunna motiveras. Detta för att avgränsningen ska kunna kommuniceras med och förstås av markägare, närboende och verksamhetsutövare, men också för att ”inskränkningar ”inte får gå längre än vad som krävs för att syftet med skyddet ska tillgodoses” (7 kap 25§ MB). Riktlinjerna nedan tar inte hänsyn till samordning med skydd för andra bevarandevärden som t.ex. kulturvärden och friluftslivsvärden. Den beslutande myndigheten bör alltid värdera om det finns sådana skäl för att justera en gränsdragning. Utformning av reservatsgränser be-handlas generellt i Naturvårdsverkets handbok för reservatsbildning, avsnitt 3.4.2 och är vägledande även för gränser i marin miljö.

Vad som särskilt bör noteras är:

• Gränser för värdekärnor är sällan lämpliga som reservatsgränser. Avgräns-ning av värdekärnor, respektive utformning av reservatsgränser, bör därför utgöra två olika arbetsmoment med olika målsättningar.

• I marina naturreservat i allmänt vatten bör avgränsningar göras som raka

linjer mellan koordinatsatta punkter.

• Länsstyrelsen får inte fatta beslut om områdesskydd i ekonomisk zon, eftersom det enligt 2§ lagen om ekonomisk zon endast är regeringen som där kan besluta om föreskrifter. Ett beslut om naturreservat fattat av läns-

- 6 3 -


styrelse eller kommun får därför inte, åt något håll, gå över gränsen för Sveriges ekonomiska zon. Objekt som ligger på båda sidor om gränsen för ekonomisk zon ska omfattas av två separata beslut.

• Strandlinjen är sällan lämplig som reservatsgräns beroende på vatten-

ståndsvariationer och eventuell landhöjning. Vid avgränsning av marina vattenområden mot exploaterade strandområden bör reservatsgräns följa fastighetsgräns i vattnet eller strandlinje. Vid avgränsning mot icke exploa-terade eller lågexploaterade strandområden bör avgränsning följa fastig-hetsgräns eller andra naturliga avgränsningar på land.

Zonering och storlek • Zonering och storlek tas upp under avsnitt 3.5 ”Val av verktyg – skydd och

förvaltning”.

4.5 Samrådsprocesser och delaktighet Bevarande bör genomföras i samarbete mellan myndigheter, markägare, verksam-hetsutövare och andra organisationer. För den långsiktiga planeringen är det viktigt att myndigheter samverkar och ser möjligheterna i olika styrmedel. Länsstyrelser, Fiskeriverket och kommuner har det mest påtagliga ansvaret. Dessutom är det vik-tigt att respektive myndighet som planerar bevarandeåtgärder på ett tidigt stadium kontaktar lokala föreningar och organisationer samt markägare. Dessa kan bidra med ytterligare fakta om områdens bevarandevärden och vilka intressekonflikter mellan bevarande och nyttjande som kan tänkas uppstå, samt vilka roller olika aktörer kan få i arbetet. Tidig information och öppen dialog öppnar möjligheterna för delaktighet och lokal förankring.

Den formella gången kring samråd med olika berörda parter vid bildande av natur-reservat tas upp i avsnitt 3.5 i Handbok för bildande av naturreservat. Nedan tas enbart de punkter upp som särskilt rör bildande av naturreservat i marina områden.

Fiskeriverket Enligt 25a § FOM (Förordningen om områdesskydd mm.) ska länsstyrelse eller kommun samråda med Fiskeriverket om områdesskydd som berör fiske och vat-tenbruk, innan beslut fattas.

Syftet med samrådsskyldigheten i 25 a § FOM är att Fiskeriverket ska ges möjlig-het att reglera fisket om ett sådant behov bedöms finnas vid bildandet av reservatet. Därför bör samrådet inledas tidigt i reservatsprocessen. (Rekommendationer för val av lagstiftning behandlas i avsnitt 4.6 ”Föreskrifter och reglering av vissa verksam-heter”). Det är dock lämpligt att även samråda om utformning av avgränsning och regleringar så att lämpliga värden för fiske även kan skyddas, som t.ex. rekryte-ringsområden och vandringsvägar. Planering av eventuella fiskeundersökningar bör även ske i samarbete med Fiskeriverket.

- 6 4 -


Övriga myndigheter 26 § FOM anger när samråd ska ske med Naturvårdsverket, Skogsvårdstyrelsen, och Sveriges geologiska undersökning (SGU) samt Riksantikvarieämbetet. Förutom de myndigheter som anges i förordningen för områdesskydd bör samråd ske med följande myndigheter och organisationer, om de bedöms som berörda på något sätt.

• Vattenmyndigheten

• Sjöfartsverket – om reservatet på något sätt kan tänkas innebära inskränkningar i sjöfarten. Även regleringar som rör fritidsbåtars färd-väg ska samrådas med Sjöfartsverket.

• Försvarsmakten – om bestämmelser kan begränsa övningsverksamhet i området.

• ArtDatabanken – för information om förekomst av rödlistade arter inom det planerade reservatet.

• Länsmuseer, maritima museer eller liknande organisationer för informa-tion om marina kulturvärden.

• Energimyndigheten – om området kan beröra vind- eller vågkrafts-intressen

• Luftfartsstyrelsen – om skyddet berör luftfarten.

• Kustbevakningen – om skyddet kan kräva övervakningsinsatser.

• Sjöpolisen – om skyddet behöver bevakas, t.ex. gällande fartbegräns-ningar eller begränsningar i framförande av fartyg, fritidsbåtar eller vattenskotrar mm.

Andra länder Vid bildande av områdesskydd som gränser till annan nation, är det lämpligt att samråda med detta lands ansvariga myndighet/-er, både för att värdera samord-ningseffekter av skyddet och undersöka om det finns motstående intressen. Plane-ras områdesskydd i områden där andra länder har fiskerätt, måste samråd ske med dessa och regleringar av fisket måste ske genom ändring av bilaterala avtal, eller genom EU:s gemensamma fiskeripolitik.

Fastighetsägare/ samfälligheter Inför bildande av naturreservat måste den beslutande myndigheten i ett tidigt skede kontakta berörda fastighetsägare. Det är väsentligt att respektera fastighets-ägarens situation när skyddet är på privat mark eller vatten. I fastighetsägar-begreppet ingår även samfälligheter och samfällt fiske. Samrådsprocesser och kontakter med fastighetsägare beskrivs ingående i ”Handboken för bildande av naturreservat” framförallt i kapitlen 2 och 3.

- 6 5 -


Lokala organisationer och övrigt berörda Länsstyrelse eller kommun bör på ett tidigt stadium ta kontakt med lokala eller regionala organisationer och föreningar samt övriga intresseorganisationer. Dessa kan bidra med ytterligare fakta om områdets bevarandevärden och även vilka intressekonflikter mellan bevarande och nyttjande, som kan tänkas uppstå.

Exempel på aktörer och organisationer som kan vara lämpliga att kontakta för samråd:

• Vattenråd

• Fiskevårdsområdesföreningar eller lokala förvaltningsinitiativ för fiske

• Sveriges Fiskares Riksförbund, centralt och lokalt

• Lokala sportfiskeklubbar

• Turistföretag verksamma i området som t.ex. fiskeguider

• Lokala skärgårdsföreningar alternativt Skärgårdarnas riksförbund

• Hembygdsföreningar

• Den lokala och regionala Naturskyddsföreningen

• Sveriges Ornitologiska förening

• Svenska Kryssarklubben

• Svenska Båtunionen

• Större lokala båtklubbar

• Turistföreningen, Friluftsfrämjandet eller andra friluftsorganisationer verksamma i området

• Dykarklubbar (PADI, Svenska sportdykarförbundet)

• Stiftelser som Skärgårdsstiftelsen och Västkuststiftelsen (kan även ha information om områden som de inte äger).

Vikten av en öppen och deltagande process I marina miljöer och särskilt i skärgårdar och kustnära miljöer, finns ofta många aktörer med i bilden. Intressemotsättningarna både mellan naturvård och nyttjande, men också mellan olika brukargrupper kan vara många och starka. Det är därför viktigt att reservatsprocessen är öppen och så långt som möjligt bygger på ett lokalt deltagande i utformning av gränser, föreskrifter och förvaltning av området. Det är därför viktigt att tidigt i processen, att utöver att utreda alla formellt berörda sak-ägare, även kartera andra intressegrupper som kan känna sig berörda av det tänkta skyddet. Detta ska ske enligt Naturvårdsverkets vägledning för fastighetsutredning vid områdesskydd enligt miljöbalken.

Det är alltid en avvägning hur tidigt i processen inledande kontakter ska tas med sakägare och intressenter. Om de första kontakterna tas innan bevarandesyftet med området är preliminärt definierat, kan det vara svårt att förklara behovet av skyd-det. Om kontakterna först tas efter att inventeringar har påbörjats kan det å andra

- 6 6 -


sidan uppfattas som att planerna har undanhållits. Information om mer allmänna kartläggningar som inte behöver leda till reservatsbildning, bör ske tidigt, t.ex. genom lokaltidning.

• Kontakter, särskilt med berörda sakägare, ska tas så tidigt som möjligt i processen. Det är dock viktigt att kunna förklara det övergripande syf-tet med skyddet vid en första kontakt. Översiktliga karteringar bör kunna utföras innan en dialog med fastighetsägare påbörjas, men en första kon-takt bör tas innan mer detaljerade inventeringar på enskilt vatten påbör-jas.

• Det kan vara en fördel att med de olika aktörerna diskutera och komma överens om att det faktaunderlag och de värdebeskrivningar som ligger till grund för det påbörjade skyddsarbetet stämmer, innan frågor om re-gleringar och förvaltning tas upp. (Exempel kan vara att fiskare och forskare kan ha helt olika uppfattning om bestånden av fisk, eller var fisk reproduceras och vilka faktorer som påverkar reproduktion.)

• Det är svårt att beskriva och få intresse för undervattensmiljöer. Det bör avsättas resurser för att under reservatsprocessen ta fram pedagogiskt in-formationsmaterial, som kan förklara värdena i området och behovet av skydd. Foton och film är bra hjälpmedel men kan vara kostsamma att ta fram.

Planera för en lång process och många möten Planera initialt för att processen kommer att ta tid. Det visar att det finns en ambi-tion hos myndigheten att lyssna och samråda med sakägare och att det finns tid att påverka. Det är dock viktigt att processen drivs aktivt framåt och inte ligger i träda, vilket kan uppfattas som frustrerande av sakägare.

Antalet sakägare är ofta mycket stort vid reservatsbildningar i marin miljö, jämfört med många landmiljöobjekt. Detta beror på att områdena ofta är relativt stora till ytan och att det ofta är komplicerade markägareförhållanden, särskilt i skärgårdar, med små fastigheter och många samfällda områden. Frågorna inom ett planerat reservat kan även ofta skilja sig mellan olika öar, byar eller brukargrupper. Vid stora samrådsmöten med kanske 100-talet personer eller mer, kan det vara svårt att svara på alla frågor som den enskilda har, vilket kan skapa misstro eller missför-stånd. Om det finns ekonomiska möjligheter bör det därför planeras för flera mind-re möten, som mer specialiserat riktar sig till sakägare i avgränsade områden eller till specifika brukargrupper som t.ex. yrkesfiskare.

Tidpunkten för möten bör noga planeras, så att även fritidshusägare och andra berörda brukargruppar som är mer säsongbetonade har möjlighet att närvara vid något tillfälle.

I vissa reservatsprocesser har det upprättats medborgarkontor inom området. Detta kan vara en bra lösning för att nå enskilda och även besökare som finns tillfälligt inom området som sommargäster.

- 6 7 -


Lyft fram planering och förvaltning i reservatsprocessen Naturreservat i marin miljö bör ses som en del i en mer samlad planering och för-valtning av hav, kust och skärgård. Det är viktigt att kunna förklara skyddet av området i ett sammanhang i förhållande till förvaltningen i vid mening, av om-kringliggande vatten och landområden, men också i förhållande till planerad för-valtning och skötsel av det föreslagna reservatet. Det är viktigt att vara lyhörd för vilka frågor som bekymrar, eller engagerar sakägare och intressenter för att värdera hur dessa frågor kan tas om hand i processen.

Begreppet förvaltning används i många olika sammanhang och det är därför viktigt att vara tydlig i vad som avses med förvaltning i vidare mening, där t.ex. förvalt-ning av resurser och utveckling av verksamheter kan komma in, kontra begreppet förvaltning av ett skyddat område i miljöbalkens mening, dvs. planering och ge-nomförande av skötselåtgärder i reservatet samt uppföljning.

Exempel på förvaltningsfrågor som kan dyka upp från båda dessa perspektiv är:

• Utveckling av besöksturism

• Reglering eller anpassning för friluftsliv och fritidsbåtar

• Fiskeförvaltning i förhållande till skydd som t.ex. arbete med lokal sam-förvaltning eller sportfiskeklubbar.

• Skötsel av mark som åtgärd för att gynna vattenmiljöer.

• Lokalisering av bryggor, bojar och naturhamnsanordningar.

Ersättningsfrågor Ersättningsfrågor behandlas i avsnitt 5 i Handboken för bildande av naturreservat. Det är 31 kap Miljöbalken och expropriationslagen som reglerar ersättning vid bl.a. bildande av naturreservat. Det som ofta särskiljer reservatsbildningar i marin miljö från landområden är, att det intrång som naturreservatet medför sällan är av sådan omfattning att det föranleder någon intrångsersättning. Enbart intrång som avsevärt försvårar pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten ersätts. Ersätt-ningen ska då motsvara fastighetens marknadsvärdeminskning, med beaktande av avräkningsregel i 31:6.

Ingen ersättning utgår för förväntad ändring av markanvändning. Detta är en viktig punkt särskilt i vissa kust- och skärgårdsmiljöer där en tillkommande byggnation eller avstyckning av fastighet kan förväntas medföra kraftigt höjt marknadsvärde. Naturreservatsföreskrifter som reglerar exploatering av fastighet, föranleder därför inte ersättningsskyldighet om det inte föreligger ett laga kraft vunnet beslut som medger ändrad markanvändning

Fiskelagstiftningen innehåller inga bestämmelser om skyldighet till ersättning vid regleringar som inskränker möjligheten till fiske. Vid naturreservatsbildningar för ett område där fisket regleras genom fiskelagen uppstår därför ingen ersättnings-rätt. Regleras fisket i naturreservatet med föreskrifterna enligt 7 kap miljöbalken, uppstår en ersättningsrätt om föreskrifterna innebär ett avsevärt försvårande av

- 6 8 -


pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet. Det kan t.ex. gälla där fisket är enskilt.

4.6 Föreskrifter och reglering av vissa verksamheter Föreskrifter Reservatsföreskrifter beslutas enligt 7 kap 5,6 och 30§§ Miljöbalken och behandlas ingående i avsnitt 7 i Handboken för bildande av naturreservat, där även allmänna råd för reservatsföreskrifter finns angivna.

Reservatsföreskrifterna är centrala i reservatsbeslutet och ger skyddet ett innehåll. Det är därför en viktig del av reservatsprocessen att värdera vilka regleringar som bedöms som lämpliga, för att säkra syftet med skyddet av området. Några punkter som är särskilt angelägna att tänka på i marin miljö vid utarbetande av reservatsfö-reskrifter är:

• Reservatsföreskrifter reglerar enbart verksamheter inom reservatets gränser. De verksamheter som behöver regleras för att uppfylla syftet bör därför ligga inom naturreservatet.

• Föreskrifterna ska inte vara mer ingripande än vad som behövs för att syftet med skyddet ska uppnås, samtidigt som skyddet ska utformas så att det effektivt skyddar reservatets bevarandevärden. Föreskrifterna bör därför baseras på en hotbildsanalys, som även analyserar potentiella hot och värderar behovet av att reglera dessa.

• Potentiella hot där det är osäkert om en reglering behövs eller inte, kan beskrivas i reservatsbeslutet utan att föreskrift införs. Det kan påpekas att revideringar i reservatsbeslut med införande av föreskrift för verk-samheten kan ske, om det visar sig att verksamheten får negativa konse-kvenser för bevarandevärdena. Ett exempel är beslutet för Fifångs natur-reservatet: ”Frågan om införande av förbud mot vattenskotertrafik längs farleder inom reservatet har övervägts. Lst bedömning är dock att vat-tenskotertrafik i området inte är något problem varför reglering inte be-hövs. Om det i en framtid skulle visa sig att vattenskotertrafik står i kon-flikt med reservatets syfte får frågan tas upp igen.”

• Det måste vara tydligt hur föreskrifterna hänger ihop med reservatets syften och bevarandevärden. T.ex. om syftet med en reglering är att för-hindra vattenskoter eller vattensport i förhållande till områdets värde för fågel eller friluftsliv, bör detta regleras genom reservatsföreskrift och inte genom införande och hänvisning till Sjöfartsverkets föreskrifter.

• Det bör tydligt framgå om föreskrifterna gäller land eller vattenområden, eller båda.

Exempel på lämpliga föreskrifter för marina naturreservat finns i bilaga 3.

- 6 9 -


Annan lagstiftning och upplysningsparagrafer Dubbelreglering ska alltid undvikas, vilket innebär att en föreskrift med precis samma innebörd som en föreskift enligt annan lagstiftning inte kan införas. Det är däremot möjligt att i reservatsföreskrifter komplettera, eller utvidga det som gäller enligt föreskrifter i andra författningar. Det är lämpligt att hänvisa till andra rele-vanta bestämmelser som rör regleringar och markanvändning inom naturreservatet i en s.k. upplysningsparagraf. Både för fastighetsägare, förvaltare, tillsyns-ansvariga och övriga användare av området, är det en fördel om reservatsbeslutet ger en så fullständig bild av de regleringar som gäller för området som möjligt.

Användande av upplysningsparagrafer är lämpligt både för befintliga föreskrifter i annat områdesskydd som redan gäller, t.ex. strandskydd, och för föreskrifter med stöd i annan lag i samband med reservatets bildande. Den vanligaste lagstiftningen att hänvisa till är fiskelagen. Hänvisningar kan även lämpligen ske till Sjöfartsver-kets och länsstyrelsernas föreskrifter, som förbjuder eller hastighetsbegränsar sjö-trafik, och till kulturminneslagen som reglerar bl.a. vrak och andra marina forn-lämningar.

Reglering av fiske Såväl länsstyrelsen, kommunerna som Fiskeriverket kan meddela föreskrifter för fisket. Länsstyrelsen och kommunerna genom föreskrifter för naturreservat (kap 7 4§ MB), och Fiskeriverket med stöd av 19 och 20 §§ fiskelagen samt 2 kap. 7 och 12 §§ förordningen om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen. Fiskeriverket får enligt 20§ fiskelagen föreskriva om vilken hänsyn som vid fiske ska tas till natur-vårdens intressen. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att fisket avsevärt försvåras. Fiskeriverket eller länsstyrelsen får också besluta att det ska göras en analys av vilken inverkan en fiskemetod eller utsättande av en fiskart har på miljön. Naturvårdsverket ska ges tillfälle att yttra sig över en sådan analys. Alla myndighe-ter måste vid beslut om fiskreglingar ta hänsyn till om regleringen kan omfattas av EU:s gemensamma fiskepolitik eller bi- och multilaterala fiskeavtal.

Gränserna för vad som behövs för att uppnå syftet med ett reservat och i vilka fall fiskerilagstiftningen kan utgöra ett tillräckligt instrument är svåra att dra upp några klara riktlinjer för. En utgångspunkt för val av lagstiftning är den senaste miljö-målspropositionen (2004/2005:150). Där fastslår riksdagen principen att när det behövs ett permanent skydd mot alla former av störningar, bör detta ske genom t.ex. bildande av naturreservat med stöd av miljöbalken. När det behövs ett partiellt skydd i tid, eller beträffande redskap, främst av fiskevårdsskäl, bör Fiskelagen användas. Fiskets resursförvaltning och fördelning av fiske mellan olika kategorier av fiskare regleras av fiskelagstiftningen.

Frågan om val av lagstiftning bör bedömas från fall till fall. Utgångspunkten vid reservatsbildande bör dock vara att inledningsvis överväga om inte samma resultat redan uppnås eller kan uppnås med fiskelagstiftningen. I detta sammanhang är samrådsskyldigheten i 25a § förordningen om områdesskydd (FOM) ett viktigt instrument för att på ett tidigt stadium diskutera denna fråga med Fiskeriverket. Fördelarna med att använda fiskelagen är att den är adaptiv och anpassat till fiskets

- 7 0 -


verksamhet samt att den är enkel att kommunicera med fiskare. Att använda fiske-lagen ger större möjligheter till en lokal förvaltning av fiske. I naturreservat där fisket kan behöva anpassas och ändras med t.ex. olika fredningsområden och/ eller redskapsbegränsningar, kan fiskelagen vara bättre lämpad än miljöbalken. Kungs-backafjorden är exempel på område där fiskelagen på ett effektivt sätt reglerar fisket inom ett naturreservat.

I naturreservat där det behövs mer ingripande begränsningar av fiske för att uppnå bevarandesyften, kan det däremot vara lämpligt att reglera fisket med miljöbalken. Exempel är t.ex. vid skydd av livsmiljöer som är känsliga för fiskets utövande, som t.ex. trålningskänsliga bottnar och/ eller där syftet är att bevara marina områden helt fria från störningar, som t.ex. Licknevarpefjärden i Östergötland.

Det kan komma att finnas fall där naturvårdens och fiskerinäringens intressen kom-mer att stå emot varandra, även efter samråd enligt 25a § FOM. I detta samman-hang måste beaktas att miljöbalken är parallellt tillämplig med fiskelagen. Om det behövs för att uppnå ett angeläget syfte i de fall där motsvarande föreskrif-ter inte har meddelats med stöd av fiskerilagstiftningen, kan miljöbalken tillämpas för att säkerställa syftet, även om detta i och för sig kan tillgodoses genom tillämp-ning av fiskelagen. Dessutom kan myndigheten meddela föreskrifter för ett natur-reservat som inskränker fisket och som går längre än de föreskrifter som har med-delats med fiskelagen, om det är motiverat för att syftet ska kunna uppnås.

- 7 1 -


Reglering av fiske inom skyddade områden bör ske med stöd i den lagstiftning som bäst uppfyller syftet med skyddet. Samrådsskyldigheten enligt 25a § För-ordningen om områdesskyddet är mycket viktigt i detta avseende.

Det bör i första hand bedömas om syftet kan uppnås med stöd i fiskelagen. Skäl för detta är bl.a.:

• Sektorsansvaret för resursförvaltning av alla fiskarter (inklusive skaldjur och blötdjur) ligger på Fiskeriverket och genomförs med stöd i fiskelagen.

• Fiskeriverket har bäst kunskap om reglering av fiske och utvecklade samrådsformer med fisket och dess organisationer.

• Fiskelagen är anpassad till en adaptiv förvaltning där ändring i före-skrifterna kan ske mot bakgrund i resultat från uppföljning och änd-rade behov av skydd och förvaltning.

• Det underlättar för fiskets utövning och kontroll att regleringar som rör fisket återfinns i Fiskeriverkets föreskrifter.

Fisket bör lämpligen regleras med stöd i miljöbalken t.ex. när:

• Skyddet syftar till att bevara livsmiljöer eller arter och de regleringar av fisket som genomförs med stöd av fiskelagen inte räcker för att bevara värdena

• Skyddet syftar till att långsiktigt bevara marina områden fria från alla eller vissa verksamheter.

- 7 2 -


5. Förvaltning och skötsel av marint skyddade områden Avsnittet är ett komplement till avsnitt 8 i Handbok för bildande av naturreservat57 och till avsnitt 2 i Handbok för Natura 200058 och måste därför läsas parallellt med dessa. Avsnittet tar i någon grad upp samordning mellan skötselplaner och beva-randeplaner för områden som både är naturreservat och Natura 2000-områden.

De rekommendationer som ges på innehåll i skötselplan är avstämda mot de rekommendationer som finns för bevarandeplaner för MPA och BSPA områden59. Läs mer om bevarandeplaner för BSPA och MPA områden under avsnittet 3.6 ”Internationella åtaganden mm”..

Många av de områden där det bedöms som viktigt att förstärka det marina skyddet. är i dag helt eller delvis befintliga naturreservat. I några naturreservat där befintligt syfte och föreskrifter har marin inriktning, kan det vara tillräckligt att revidera skötselplanen med bättre beskrivningar av den marina miljön, införa bevarandemål och skötselområden samt eventuellt utöka uppföljningen. En revidering av skötsel-planen får inte medföra ytterligare inskränkningar för fastighetsägare än det gällan-de föreskrifter innebär. I många fall kan dock ett förstärkt skydd av den marina miljön medföra att ytterligare föreskrifter kan behövas, eller att gränserna för om-rådet behöver utökas. Ett nytt reservatsbeslut behöver då utarbetas, som föregås av samråd med berörda fastighetsägare. Även om inte reservatsbeslutet behöver änd-ras, är det viktigt att samråda med fastighetsägare, eller eventuell förvaltare även vid en revidering av skötselplanen.

5.1 Dokument för förvaltning och skötsel Det finns olika begrepp för det dokument som styr förvaltarens skötselåtgärder utifrån vilken form för skydd ett område har.

Bevarandeplan är det dokument som ska beskriver hur gynnsam bevarandestatus ska nås i varje enskilt Natura 2000-område och som anger vilka bevarandeåtgärder som behövs. För områden som både är naturreservat och Natura 2000-område, eller till delar överlappar varandra, kommer det att finnas två dokument som båda inne-håller syften och bevarandemål. Det bör observeras att bevarandeplanen varken är juridisk bindande eller direkt operativ när det gäller förvaltning och skötsel. Det som skrivs i en bevarandeplan behöver omsättas i handling genom olika bevaran-deåtgärder, t.ex. genom bildande av naturreservat.

Skötselplan är det dokument som styr förvaltarens skötselåtgärder inom det skyd-dade området. Skötselplanens syfte är att utgöra ett praktiskt program för förvalt- 57 Handbok- Bildande och förvaltning av naturreservat. Handbok 2003:3 . 58 Natura 2000 i Sverige. Handbok med allmänna råd. Handbok 2003:9. 59 Guidelines for Management of the Baltic Sea Protected Sea Areas (BSPAs), adopted by HELCOM HABITAT 7/2005.

- 7 3 -


ning, planering, upphandling och genomförande av skötselåtgärder samt för doku-mentation och uppföljning av bevarandemål och gynnsam bevarandestatus. För att kunna uppnå syftet med skyddet, är det angeläget att markägare och andra berörda sakägare är väl förtrogna med skötselplanen och dess innebörd.

Skötselplanen omfattar både förvaltning och skötsel. Förvaltningen innefattar planering, upphandling, efterkontroll m.m. Förvaltning är alltså en verksamhet som avser ledning och administration av skötselarbetet. Med skötsel menas det fältarbete, som utförs antingen i förvaltarens egen regi eller av uppdragstagare på beställning av naturvårdsförvaltaren/ huvudmannen. En fungerande målstyrning kräver uppföljning av hur olika skyddsvärden utvecklas i reservaten, av skötsel-åtgärder och skötselresultat, sammanställningar/ rapportering och utvärderingar för att ge underlag för den framtida skötseln60.

5.2 Adaptiv förvaltning tillåter variation och förändring Adaptiv förvaltning är en flexibel förvaltning där kunskapsinhämtning, resurs-utnyttjande och kontinuerlig utvärdering av genomförda åtgärder kopplas samman. Detta synsätt innebär ökade förutsättningar för att insatserna successivt ska kunna förbättras. Adaptiv förvaltning ligger i linje med ekosystemansatsens princip, där avsikten är att man successivt ska agera på sådan påverkan som är kritisk för eko-systemets struktur och funktion, inklusive biologisk mångfald, så att ett hållbart och rättvist nyttjande av ekosystemets produkter och tjänster uppnås och eko-systemets integritet upprätthålls.

En av fördelarna med tillämpning av adaptiv förvaltning i marin miljö är, att kun-skapskravet inte behöver vara lika högt vid t.ex. tidpunkten för ett reservatsbeslut, eftersom skötselåtgärder kan ändras successivt som ny kunskap och nya resultat från uppföljning tillkommer.

Vid fastställelse av skötselplanen för ett marint skyddat område, är det viktigt att ha relevanta bevarandemål och en uppfattning om hur de planerade insatserna kom-mer att påverka målen. En strategisk planering kring uppföljning av bevarande-målen är viktig så att skötselåtgärder och tillstånd kan utvärderas61.

Att ändra i föreskrifter innebär att ett nytt reservatsbeslut behöver tas. Det är också viktigt att fastighetsägare känner till vilka regleringar som gäller. Det medför att föreskrifter enligt 7 kap 5-6§§ MB, så långt som möjligt bör utformas på ett sätt så att de inte behöver ändras med täta intervall. Föreskrifter enligt 7 kap 30§ MB, som anger inskränkningar för allmänheten, t.ex. båtlivet och turism, kan vara enklare att ändra över tid och kan därför lämpa sig bättre i ett adaptivt arbetssätt.

60 Effektiv skötsel av skyddade områden, Rapport 5505 61Guidelines for Management of the Baltic Sea Protected Sea Areas (BSPAs), adopted by HELCOM HABITAT 7/2005.

- 7 4 -


Vid bildande av marina naturreservat är det lämpligt att länsstyrelsen/ kommunen noga överväger vilka ändringar i t.ex. skötsel, regleringar för allmänheten (7 kap 30§ MB), information och uppföljning som kan behöva ändras med ny kunskap eller ett ändrat nyttjande.

5.3 Överensstämmelse mellan skötselplan och reservatsbeslut En skötselplan för ett reservat får inte medföra mer långtgående bestämmelser än vad föreskrifterna medger, vare sig det rör sig om inskränkningar i rätten att an-vända mark- eller vattenområden, eller åtgärder som sakägare eller allmänhet ska tåla. Om arbetet med en skötselplan i ett befintligt reservat pekar på behov av mer långtgående inskränkningar än vad föreskrifterna medger, måste reservatsbeslutet med föreskrifter ändras.

De föreskrifter som beslutas ska följa ställda krav på relevans och tydlighet. Där-emot kan det vara lämpligt att beskriva eventuella potentiella hot eller verksam-heter som i dagsläget inte utgör ett hot – men kan bli det om verksamheterna ut-ökas. På så sätt visar länsstyrelserna att verksamheterna finns under bevakning och kan lättare utföra kompletteringar av reservatsbeslutet i efterhand, om det finns behov av inskränkningar. Se exempel angående vattenskotrar i Naturreservatet Fifång avsnitt 4.6.

5.4 Skötselplanens innehåll Vilka sakuppgifter som ska ingå i en skötselplan följer i grunden de allmänna råd och den vägledning som ges i avsnitten 8.5–8.7 i ”Handboken för bildande av naturreservat”. Nedan diskuteras enbart de punkter som särskilt rör marina natur-reservat. En skötselplan ska innehålla en beskrivningsdel och en plandel. Exempel på mall för skötselplan finns på Naturvårdsverkets hemsida.

Beskrivningsdel Ett viktigt syfte med marina naturreservat är att sammanställa och öka kunskapen om marina miljöer, samt att höja nivån på informationen om marina värden till allmänheten, fastighetsägare samt andra intressenter och utövare. Detta är indirekt ett sätt att genom kunskap öka förståelsen för marina system och därigenom stärka skyddet. Det är därför angeläget att i arbetet med marina skötselplaner lägga kraft på att sammanställa och tillgängliggöra den kunskap som finns om området. För att hålla nere volymen på skötselplanen bör dock beskrivningen fokusera på de beva-randevärden som utgör grunden för reservatsskyddet. Mer omfattande beskrivning-ar kan med fördel läggas som bilagor.

- 7 5 -


Rekommenderade kompletteringar till reservatshandbokens disposition för skötselplanens beskrivningsdel:

• Beskrivning av påverkansområde • Beskrivning av kunskapsluckor

Övriga uppgifter som bör ingå beskrivningsdelen:

• Maringeografisk region • Förekomst av Natura 2000 habitat • Typindelning av kustvatten • Vattenförekomst (HID) • Hydrologi och vattenkemi (om det finns data)

Påverkansområde Bevarandevärden för skyddade marina ekosystem, biotoper eller arter är ofta bero-ende av faktorer som ligger utanför det skyddade områdets gränser, eller som inte kan regleras i reservatsföreskrifter. Det kan betyda att för att uppnå bevarandemå-len måste en samordnad förvaltning med andra myndigheter eller aktörer som t.ex. kommunen, vattenmyndigheten, markägare, industrier etc. tas fram, lämpligen med länsstyrelsen som huvudman. Även om ett sådant arbete ligger utanför det faktiska arbetet med reservatsbildningen, underlättar det om man i arbetet med naturreser-vatet i text beskriver omfattningen av påverkansområdet och i huvudsak vilka de viktigaste faktorerna för bevarandevärden är.

Kunskapsluckor För de flesta områden som är aktuella för marin reservatsbildning eller övrigt om-rådesskydd, finns det brister i kunskapen om undervattensmiljöerna. Har området i fråga dock påvisade värden eller har med stor sannolikhet värdefulla marina miljö-er, bör reservatsbildning ändå påbörjas. Ett sätt att aktivt hantera bristen på kun-skap i reservatsprocessen är att så långt som möjligt försöka beskriva, vilka kun-skapsluckor som finns eller förväntas finnas. Det bör även ingå en plan för hur kunskapsluckorna successivt bör minska (återkommer i plandelen). Ett sådant arbetssätt ligger i linje med en adaptiv förvaltning, som tillåter en flexibel förvalt-ning utifrån tillkommande kunskap och övriga ändrade förhållanden.

Eftersom skötselplanen inte får vara mer långtgående än reservatets föreskrifter, är det viktigt att utforma både syfte, föreskrifter och bevarandemål så att en adaptiv förvaltning möjliggörs vid ökad kunskap.

Plandel Mängden fysiska skötselåtgärder i marina miljöer är begränsade. Det medför att fokus i skötselplanens plandel för marina miljöer i större utsträckning handlar om åtgärder som t.ex. kunskapsinsamling, uppföljning och informationsspridning.

- 7 6 -


Generellt efterlyses det fler rekommendationer på fysiska åtgärder som kan använ-das i marina miljöer. Kunskapen både om behovet av fysiska åtgärder och vilka effekter de har är begränsade i dagsläget, men resultatet från MARBIPP är ett första steg på vägen att sammanställa och föreslå skötselåtgärder för några livs-miljöer.

Indelning i skötselområden En av grunderna för att ett skyddat område ska anses ge ett marint skydd, är att även de marina delarna har genomtänkta bevarandemål och uppföljning. Det bör därför avgränsas marina skötselområden. Det kan i några fall vara tillräckligt att avgränsa ett marint sammanhängande skötselområde, men i de flesta områden är det lämpligt med flera. Exempel på områden där endast ett skötselområde behövs, är där den marina miljön är relativt homogen (eller ”homogent komplex” t.ex. vissa små skärgårdsområden), eller där insatser i skötsel och uppföljning är mycket lik-artade. I praktiken betyder det få eller inga fysiska skötselåtgärder och en över-gripande uppföljning för statusen på hela området.

Separata skötselområden bör upprättas där fysiska åtgärder krävs, eller kan komma att krävas samt för områden där särskild uppföljning av bevarandemålen i olika livsmiljöer krävs. Här bör samordning med Natura 2000-uppföljningen och karte-ring av habitat ske så långt som möjligt. Exempel på några områden som i vissa fall bör vara separata skötselområden är:

• Grunda/ skyddade havsvikar (vassrensning, fiskevårdsåtgärder, lokala punktinsatser för näringsreduktion etc.)

• Kustmynnande vattendrag (vegetationsröjning) • Ålgräsängar • Områden med stort tryck från fritidsbåtar (t.ex. utläggning av bojar för

att skydda bottnarna).

En metod för att förbättra förvaltning och skötsel är att ta fram samordnade sköt-selplaner för flera intill eller närliggande skyddade områden. I skötselplaner som gäller för stora eller komplexa geografiska områden, eller som innehåller fler re-servat, kan det vara lämpligt att indela området i olika skötselområden beroende på föreskrifter (om zonering tillämpas), eller naturtyper alternativt behov av uppfölj-ning.

Bevarandemål Utgångspunkten för val av parametrar för formulering av bevarandemål, och senare för uppföljning, finns i beskrivning av gynnsam bevarandestatus i 16§ FOM (För-ordningen om områdesskydd). Detta motsvarar gynnsam bevarandestatus enligt Natura 2000, men ska så långt som möjligt även användas i reservatsbildning.

- 7 7 -


Metoder för att definiera bevarandemål behandlas ingående i Handboken för natur-reservat Kap 8.7.3 och Kap 14. Bevarandemål är synonymt med kvalitetsmål. Vattendirektivet använder kvalitetskrav.

Det är viktigt att bevarandemålen är konkreta och uppföljningsbara. Eventuella övergripande målsättningar för objektet ska framgå av syftet med skyddet. Beva-randemål för naturreservat bör utformas så att de kan förstås av fastighetsägare och andra intressenter och vara ett underlag i dialogen med dessa. En viktig faktor för dialogen med sakägare är att det finns en tydlig linje mellan: Syfte – Bevarande-mål – Åtgärd.

Bevarandemålen för naturreservatet ska utgå från syftet med skyddet. Målen ska följa upp de biologiska/ ekologiska värden som skyddet avser. Det bör så långt som möjligt sättas mål för arter, struktur och funktion. Areal som bevarandemål kan vara effektivt i områden där exploateringshot, eller andra fysiska skador kan upp-stå. Alla de bevarandemål som sätts för Natura 2000 bör tas med i reservatets sköt-selplan. Syftet för reservatet bör inte stå i strid med bevarandemålen för Natura 2000. Bevarandemålen bör vara långsiktiga, mätbara, kostnadseffektiva och följa metoder enligt angivna handböcker och mallar.

Marina miljöer är dynamiska och föränderliga vilket gör att det kan vara svårt att sätta statiska bevarandemål. Ett exempel är ålgräsängar som har visat sig ha en dynamik både över tid och rum. Här är det avgörande att sätta mål som tar in dynamiken som t.ex. föryngring och inte t.ex. arealmål för utbredning över ett litet, begränsat områden. Ett annat exempel är landshöjningskuster med avsnörnings-problematik. Det är i utformningen av syftet viktigt att avgöra vad som ska beva-ras; den befintliga miljön eller processen? Om syftet är att skydda en gloflad för vissa fiskarters reproduktion, kanske t.ex. muddring är en förutsättning. Är däremot syftet att bevara en naturlig succession är muddring det främsta hotet.

Ett naturreservat har ofta ett utvidgat syfte jämfört med ett Natura 2000-område. Reservatet behöver därför kompletteras med bevarandemål för övriga ingående bevarandevärden, som övriga naturtyper (t.ex. djupa mjukbottnar) och verksamhe-ter (friluftsliv, information). Bevarandemålen kan i vissa avseenden få karaktär av kvalitetsmål, t.ex. vad gäller anläggningar för informationsspridning eller tillgäng-lighet för besökare. Målen kan då utformas som t.ex. antal besökare som tagit till sig viss marin information. Några exempel på bevarandemål finns på Naturvårds-verkets webb.

- 7 8 -


Några underlag som stöd för att sätta bevarandemål: • MARBIPPs hemsida ger information och indikatorer för livsmiljöerna;

sjögräsängar, grunda mjukbottnar, musselbottnar, tångbältet, korallrev, som kan vara stöd för att definiera biologiska bevarandemål och mål för skötsel av habitaten. www.marbipp.se.

• Manualer och handböcker för basinventering och uppföljning av NATURA 2000 och skyddad natur.

• Vattenförvaltningens bedömningsgrunder för god ekologisk status. • Se avsnitt 4.4 för ytterligare underlag som kan ge stöd till bedömningar.

Skötselåtgärder Skötselåtgärder för marin miljö finns inte behandlade i tidigare handböcker för naturreservat. Det beror på att kunskapen om marin skötsel är liten och att behovet av fysiska skötselåtgärder generellt har bedömts som lågt.

Det är viktigt att poängtera, att skötselåtgärder endast ska ske när det är befogat, utifrån det skyddade områdets syften och bevarandevärden. Reservatsbeslutets syfte är styrande för att värdera, om och vilka skötselåtgärder som bör utföras. Är syftet t.ex. fri utveckling, bör inte fysiska skötselåtgärder utföras. Tänkbara sköt-selåtgärder måste även bedömas utifrån en kostnadseffektivitet i förhållande till biologiskt resultat.

Ett av syftena i många marina naturreservat är att öka kunskapen och förståelsen för den marina miljön bland allmänheten. En aktiv informationsspridning är därför en viktig del av de marina skötselåtgärderna. Nationellt syns ett växande besöks-tryck i kust- och skärgårdsområdena, där Bohuslän och Stockholms skärgård är tydliga exempel. Länsstyrelserna bör överväga hur en turistutveckling kan påverka kusternas bevarandevärden och vilka skötselåtgärder det kan medföra, t.ex. i informationssatsningar och anpassning/ kanalisering av turism (guidade turer, fågelskådning, fisketurism, aktivitetssporter, etc.).

Några exempel på skötselåtgärder i marint skyddade områden kan vara: • Vattenförvaltningens åtgärder bör tas in i skötselplanen om de är

relevanta åtgärder för det skyddade området. • Informationsinsatser om marina värden och deras känslighet,

informationstavlor, informationskampanjer riktade mot båtklubbar, fritidsfiskare etc.

• Utvidga Naturum med marin information t.ex. monitorer som visar undervattensmiljöer i realtid, filmer etc.

• Anläggande av dykleder, kajakleder etc. • Kanalisering av fritidsbåtar via anpassning t.ex. utläggning av bojar för att

skydda känsliga bottnar, bryggor och bergbultar, mm. i områden som inte är störningskänsliga.

- 7 9 -

http://www.marbipp.se


• Skötsel för att förbättra förutsättningarna för fiskrekrytering och uppväxt. Arbetet bör ske i samarbete med Fiskeriverket.

• Restaurering av tångbälten eller sjögräsängar.

En plan för att successivt fylla de kunskapsluckor som tas upp i beskrivnings-delen, bör ingå i skötselplanen som skötselåtgärd, med om möjligt fastställd tids-plan och uppskattat kostnad. Det är dock viktigt att inte sätta kunskapskraven orim-ligt höga, så att kostnaderna för inventering/ kunskapsuppbyggande inte står i proportion till bevarandevärden i reservatet och i förhållande till de behov som finns i andra områden.

Skötselplanens åtgärder bör utformas så att ändringar i skötselåtgärder kan ske utifrån en adaptiv förvaltning, utan att skötselplanen behöver ses över med för täta intervall. Uppföljning Uppföljningens syfte är att utvärdera om bevarandemålen uppfylls och utgör grund för vidare förvaltning av området. Skötselplanen bör därför beskriva hur uppfölj-ningen relaterar till bevarandemålen och de skötselåtgärder som planeras för områ-det. Planen bör ha ett program för var, när och hur uppföljningen ska ske och även en skattning av kostnaderna för detta. Det är viktigt att ange metoder för uppfölj-ning och hur resultat ska rapporteras. Se avsnitt 5.6.

5.5 Revidering av skötselplaner Det kan förväntas att behovet av att uppdatera skötselplanerna för marina natur-reservat kan vara större än för många andra naturtyper, beroende på att kunskapen om områdenas naturvärden sällan är tillräckliga vid beslutstillfället. Ett bättre underlag och större förståelse för ekologiska processer och verksamheters ekolo-giska påverkan kommer att medföra att de beskrivningar, bevarandemål och åtgär-der som föreslås i planen med stor sannolikhet kommer att behöva uppdateras.

5.6 Uppföljning Uppföljning och utvärdering ingår som del i skötselplanen, men tas enbart upp i begränsad omfattning i vägledningen. Orsaken är att projektet ”Uppföljning av skyddade områden och Natura 2000” (senare kallat uppföljningsprojektet) som avslutas 2008, kommer att ange standard för all uppföljning av biologiska bevaran-demål i skyddade områden för alla naturmiljöer, inklusive de marina. Manualer för uppföljning av marina bevarandevärden ligger av praktiska orsaker sist i projektet. Uppföljning av marina bevarandevärden ska så långt som möjligt samordnas med uppföljning av vattendirektivet. Även på detta område är uppföljningen inte fast-slagen. De rekommendationer som ändå finns i avsnittet, är ett komplement till avsnitt 15 i ”Handbok för bildande av naturreservat” och till rapporten ”Metoder för uppföljning och övervakning av Natura 2000” och måste därför läsas parallellt

- 8 0 -


med dessa. Rekommendationerna kan komma att revideras efter att uppföljnings-projektet är klart.

En fungerande målstyrning kräver uppföljning av hur olika skyddsvärden utvecklas i reservaten, av skötselåtgärder och skötselresultat samt sammanställning/ rapporte-ring och utvärderingar för att ge underlag för den framtida förvaltningen. En upp-följning är även nödvändig för att kunna bedöma behovet av att sätta in skötselåt-gärder och för att kunna tillämpa en adaptiv förvaltning.

Uppföljningens syfte och omfattning

Syftet med uppföljningen i de skyddade områdena är i första hand att följa upp tillståndet mot i förväg uppställda biologiska bevarandemål. Framför allt bör mål formuleras för faktorer som kan regleras eller påverkas via föreskrifter i reservatsbeslut och skötselåtgärder. Uppföljningsresultatet kommer också att användas till rapportering av bevarandestatus på biogeografisk nivå enligt art 17 i Art- och Habitatdirektivet.

Den uppföljning som tas fram genom uppföljningsprojektet och som kommer att ange nivå på uppföljning inom skyddade områden, syftar till att visa om gynnsam bevarandestatus råder (tillstånd) på områdesnivå. Uppföljningens målsättning är att resultatet från mätningarna också ska kunna användas för att utvärdera om gynn-samt tillstånd råder för habitat eller art på biogeografisk nivå enligt art 17 i Art- och Habitatdirektivet. Viss uppföljning kommer att ske på regional nivå men inte i den omfattningen att varje län för underlag för gynnsam bevarandestatus på regi-onal nivå för samtliga habitat/ arter.

För varje skyddat område ska länsstyrelserna ange ett relevant mål för areal, struk-tur eller funktion samt en typisk artgrupp (eller minst två typiska arter) för varje naturtyp inom objektet, som ska ingå i uppföljningen. Länsstyrelserna kommer få ansvaret för att ta fram en plan för hur objekten i länet ska provtas. Uppföljningen kommer att utformas som stickprov av skyddade områden som ska provtas en gång inom varje omdrev om 6 år. Detta innebär att bevarandemålen i det enskilda områ-det följs upp alltifrån 6 till 24 års intervall. Som regel följs bevarandemål kopplade till areal glesare än bevarandemål för typiska arter.

Visar det sig att gynnsamt tillstånd inte nås för habitat eller art inom ett objekt, kommer utökad uppföljning att ta över. Hur denna utformas är inte klart. Tätare uppföljning kan ske i vissa objekt för att följa upp mellanårsvariationer. Länsstyrel-serna kommer att få en stor roll i att peka ut vilka objekt som bör ingå i en sådan uppföljning. Uppföljning av mellanårsvariationer kommer att, i så stor utsträckning som möjligt, samordnas med miljöövervakningen och uppföljningen av ramdirek-tivet för vatten (RDV). Metoder för uppföljning av marina objekt kommer, där det är relevant, att bygga på de bedömningsgrunder och metoder som tas fram inom RDV.

- 8 1 -


Uppföljningsmanualer kommer även att omfatta marina naturtyper som inte ingår som Natura 2000 habitat. Planen är att en gemensam manual för marina naturtyper ska vara klar i slutet av 2008.

Uppföljningen av skyddade områden syftar inte till trendövervakning av det all-männa miljötillståndet i havet, typområden eller vattenförekomster. För den upp-följningen svarar Vattenmyndigheterna och den nationella och regionala miljö-övervakningen. Den har heller inte ansvar för att följa upp fiskbestånds status med hänsyn till beståndsförvaltning eller fiskregleringar. Det är Fiskeriverkets ansvars-område.

Uppföljningen svarar inte upp mot de behov som finns för att bättre förstå marina processer eller hur olika påverkansfaktorer påverkar gynnsamt tillstånd. Där det finns behov av utökad kunskap, måste detta tas fram i särskilda projekt eller genom forskning. Finansiering sker då inte via anslaget för skötsel och uppföljning.

Utformning av uppföljning

Alla marina naturreservat bör ha ett fastställt uppföljningsprogram utifrån de manualer som tas fram inom uppföljningsprojektet. Undantag är om det sätts in omfattande skötselinsatser i ett objekt. Då bör uppföljningsplanen särskilt följa upp insatserna.

Arbetet i skötselplanen bör i första hand koncentreras på att ta fram relevanta bevarandemål och en värdering av vilka parametrar för areal, struktur eller funktion samt typisk art som länsstyrelsen anser bör ingå i uppföljningen.

I naturreservat där ett viktigt syfte är att öka kunskapen om marin miljö, eller att öka antalet besökande, bör det tas fram uppföljningsprogram för dessa mål. Mål för friluftslivet beskrivs i en manual för uppföljning av friluftsliv. Enligt riktlinjer i denna ska enkätundersökningar i första hand genomföras i s.k. särskilda besöksom-råden, där man fokuserar på friluftslivet.

Uppföljning av marina områden är resurskrävande, varför det är mycket viktigt att vid upprättande av uppföljningsprogram för marina områden kritisk värdera, vilken uppföljning som faktiskt är nödvändig för att:

• med rimlig säkerhet följa upp bevarandemålen för området. • följa upp effekten av eventuella skötselåtgärder, eller faktorer som man

kan ändra med restaureringsåtgärder. • följa upp effekten på bevarandevärden av eventuella föreskrifter för

reservatet, som t.ex. tillträdesförbud (dvs. förbud mot båttrafik). Länsstyrelserna bör välja bland de bevarandemål som kommer att finnas med i Manual för uppföljning av marina miljöer. De bevarandemål som väljs ut måste därefter förses med ett för området relevant målvärde. Nivån för målvärdet räknas fram genom data som erhållits från basinventeringen, eller relevant mätdata från

- 8 2 -


närliggande liknande områden. Om data som ligger till grund för målvärde saknas, bör första uppföljningsomgången inriktas på att fastställa ett sådant. Efter att beva-randemålen förts in i skötselplanen, registreras bevarandemål, målvärde, uppfölj-ningsfrekvens samt tidpunkt för uppföljning i förvaltningsverktyget Skötsel-dos. Först därefter kan en operativ uppföljning genomföras.

De områdesrelaterade bevarandemålen i uppföljningsmanualerna är kopplade till de biogeografiska målen för gynnsam bevarandestatus, som finns för Natura 2000. Dessa kommer att harmoniseras så att de mer samstämmer med övervakning inom ramdirektivet för vatten (RDV).

Prioritering av uppföljningsinsatser både inom och mellan olika objekt bör utgå från faktorerna:

• Naturtyper med regelbunden eller temporära skötselinsatser (t.ex. åter-ställning). Detta är av stor vikt för att säkerställa kostnadseffektiva skötselåtgärder samt säkerställa bäst möjliga skötselmetoder.

• Sällsynta/ Unika naturtyper (t.ex korallrev, bubbelrev etc.). • Särskilt viktiga naturtyper för biologisk mångfald dvs. marina nyckel-

habitat som t.ex. grundområden, korallrev, ålgräsängar, tångbälte etc. Har naturtypen en stor areell utbredning inom objektet/ närliggande objekt eller ett stort antal förekomster bör uppföljningen prioriteras till de områden, där det är störst sannolikhet att först upptäcka negativa trender.

• Prioriterade naturtyper enligt habitatdirektivet. Dessa naturtyper är prio-riterade även om de ligger i ett objekt som inte är utpekat Natura 2000-område.

• Områden som är föremål för kontroversiella föreskrifter/ regleringar för att skydda bevarandevärden (t.ex. trålbegränsningar, fartygsbe-gränsningar eller tillträdesförbud med fritidsbåtar). Detta är av vikt för att på sikt kunna försvara regleringar, eller eventuellt minimera konflik-ter inom skyddade områden genom att ta bort regleringar, som inte har visat sig verksamma.

• I områden med akuta hot eller högt tryck t.ex. genom friluftsliv eller båttrafik och där det samtidigt föreligger risk för att de biologiska beva-randemålen på sikt inte uppfyller gynnsam bevarandestatus, bör upp-följning ske av både biologiskt tillstånd och kartering av den påverkan-de faktorn (t.ex. uppskattning av fartygsrörelser i en lagun). Syftet är att möjliggöra för regleringar, om risken för att målen inte ska uppnås ökar.

- 8 3 -


Samordnad uppföljning Skyddade områden All marin övervakning och uppföljning bör samordnas i så stor utsträckning som möjligt. Att ett nationellt uppföljningsprogram för skyddade områden baseras på omdrevsprovtagningar, betyder att länsstyrelserna bör ta fram ett samordnat upp-följningsprogram för alla närliggande skyddade marina områden. Vattenförvalt-ningens typområden kan t.ex. vara en praktisk indelning för de kustnära områdena.

Länsstyrelser och kommuner bör kartlägga vilken relevant uppföljning som sker inom närliggande objekt. Det gäller även uppföljning utförd av andra myndigheter eller verksamhetsutövare, som kan ersätta eller stödja uppföljningen inom det aktu-ella naturreservatet. Lika viktigt för samordningen är möjligheten att få jämförbara data för så stora områden som möjligt, så att kunskapen kring marina funktioner och processer kan stärkas. För att uppnå det senare är det avgörande att metoderna som används är standardiserade, eller åtminstone ger jämförbara resultat samt att all data så långt som möjligt rapporteras in till nationella datavärdar.

Internationella områden För områden som ingår i OSPAR:s eller HELCOM:s nätverk för skyddade marina områden kan det i mindre omfattning även behövas samordnad internationell upp-följning i vissa delar.

Vattenförvaltningen Uppföljning av skyddade områden bör samordnas så långt som möjligt med upp-följning och övervakning inom ramdirektivet för vatten (RDV). Det finns juridiska krav på samordning mellan RDV och habitatdirektivet. I Vattendirektivets (2000/66/EG) artiklar 4, 6 och 8 föreskrivs hur skyddade områden ska hanteras i relation till de övergripande miljömålen i RDV.

Vattenmyndigheterna är enda myndighet med befogenhet att fastställa kvalitetskrav på vatten. Länsstyrelserna bör därför ha ett nära och formaliserat samarbete med Vattenmyndigheten för att kunna komma överens om lämpliga kvalitetskrav inom skyddade områden. Vattenmyndigheten ansvarar även för uppföljning av kvalitets-kravet. Krav på uppföljning och rekommendationer för upprättande av övervakning enligt vattendirektivet finns i ”Handbok för övervakning av ytvatten enligt förord-ning (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljö”62.

Skyddade områden enligt RDV är de områden som tas upp inom gemenskapslag-stiftningen, dvs. t.ex. Natura 2000-områden men inte naturreservat63. Övervakning inom habitatdirektivet anger att det är ”gynnsam bevarandestatus” som ska över-vakas i de utpekade områdena. Inom RDV ska ”god ekologisk status” uppnås och

62 Remissversion 061108 63 Skyddade områden enligt vattenförvaltningsförordningen. Faktablad. Remissversion 070613.

- 8 4 -


övervakas. Detta betyder att skyddade områden ska ingå i operativ övervakning, om det indikeras i den preliminära karakteriseringen, att vattenförekomsten riskerar att inte uppfylla målen om god ekologisk status. Det medför ingen särskild hanter-ing för dessa vattenförekomster, utan efter det att all relevant påverkan bedömts, ska övervakningen i de skyddade områdena fortsätta, enligt kraven i den lagstift-ning med vilket skyddet upprättats. Om målen inte uppnås, ska den operativa över-vakningen utformas så att kraven i den specifika lagstiftningen nås, samtidigt som kvalitetskraven nås enligt RDV.

De normativa definitionerna för ”hög och god ekologisk status” samt ”gynnsam bevarandestatus” behandlar båda den ekologiska strukturen och funktionen och med det stabiliteten för ekosystemet. God ekologisk status definieras i RDV:s bilaga V för de olika biologiska kvalitetsfaktorerna och begreppet förtydligas i de reviderade bedömningsgrunderna.

Exempel på samordning mellan direktiven: Många av de marina Natura 2000 områdena är mindre vikar och vattenområden. I dessa kommer en gles övervakning med största sannolikhet att ske. Det är då bra om de kustnära trendövervakningsstationerna inom RDV ligger i samma större vattenbassäng, så att en storskalig övervakning sker i området. Detta gör att det kommer att bli lättare att utvärdera resultaten från de skyddade områdena.

Inget av ovan nämnda krav på övervakning gäller för naturreservat. Det bör dock vara rimligt att Vattenmyndigheten på begäran från länsstyrelsen särskilt värderar behovet av operativ övervakning, även för områden där marina naturreservat inrät-tats. Det finns inga rapporteringskrav till EG från den övervakningen.

Krav på register över skyddade områden gäller enligt RDV enbart för Natura 2000-områden (och övrig gemensamhetslagstiftning). För att få en överblick över samt-liga marina skyddade områden bör i stället VIC natur användas och eventuellt Vattenmyndigheternas egen databas VISS64, för datainsamling.

Miljöövervakning Syftet med det nationella marina programområdet är att ge en övergripande be-skrivning av miljösituationen i havet samt indikera storskaliga förändringar av ekosystemets struktur och funktion. En översyn av den nationella miljöövervak-ningen har genomförts65, bl.a. för att bättre anpassa övervakningen till de krav som ställs inom RDV. En viss utveckling mot mer biologisk uppföljning sker, bl.a. har programmet för beståndsövervakning av kustfisk i Bottniska viken utökats och samordnats nationellt/ regionalt. Motsvarande görs också i södra Sverige. Ett lik-nande arbete har också gjorts inom mjukbottenfaunaprogrammet. Antalet stationer

64 www.viss.lst.se 65 Kust och hav – revision av nationell miljöövervakning 2006. SNV rapport 5718

- 8 5 -

http://www.viss.lst.se


för makrovegetation samt växtplankton har ökats, och övervakning av djurplankton har införts. Dessutom planeras återkommande inventeringar som är tänkta att kun-na förtäta den biologiska övervakningen. Det är viktigt att länsstyrelserna är med och påverkar lokaliseringen av stationerna, så att de så långt som möjligt även kan bidra till uppföljning inom skyddade marina områden.

Länsstyrelserna har en samordnande roll för den regionala miljöövervakningen som drivs och finansieras av olika huvudmän, såsom kommuner och vattenvårds-förbund. Det är viktigt att samordningen mellan de regionala övervakningspro-grammen blir tydligare samt att en koppling till uppföljning i skyddade områden sker där det är möjligt. En nyckel till detta är att länsstyrelsen använder och rappor-terar till de nationella datavärdarna. På så sätt kan den regionala och lokala över-vakningens resultat återrapporteras samlat till länsstyrelsen.

Riktlinjer för samordnad uppföljning: • Vid upprättande av uppföljningsprogram ska metoder enligt handboken för mil-

jöövervakningen, manualer för basinventering och manualer från uppföljnings-projektet användas, där sådana finns.

• Metoder för datainsamling, hantering och rapportering ska så långt möjligt ske enligt Naturvårdsverkets handböcker och manualer enligt punkten ovan.

• Länsstyrelserna och kommunerna bör så långt som möjligt rapportera in regio-nal och lokal övervakningsdata till nationella datavärdar, så att samordnad ut-värdering och uppföljning kan ske.

• Provtagning för uppföljning av skyddade områden och uppföljning av ram-direktivet för vatten och miljöövervakning bör ske under samma tid på året och om möjligt med samma frekvens.

När nya stationer ska väljas inom kontrollerande övervakning är det en fördel om sta-tionerna hamnar inom områden som är skyddade enligt Natura 2000-nätverket. När det gäller marin miljö kan det vara en mindre vik som är skyddad. För den kontrollerande övervakningen kanske inte viken är av största intresse att övervaka, men en övervak-ningsstation inom samma bassäng kan vara ett bra sätt att samköra övervakningen. Underlag som stöd för att upprätta uppföljningsprogram finns framförallt på Natur-vårdsverkets hemsida och på www.vattenportalen.se.

- 8 6 -



Ordlista BALANCE = ”Baltic Sea Management – Nature Conservation and Sustainable Development of the Ecosystem through Spatial Planning” är ett EU-finansierat samarbetsprojekt med syftet att ta fram verktyg för ett långsiktigt hållbart nytt-jande och förvaltning av Östersjön, Kattegatt och Skagerrak. www.balance-eu.org

Biotop = En naturtyp med förekommande organismer samt naturtypens fysiska och kemiska egenskaper. Exempel på biotoper är mjukbottnar, korallrev och tång-bälten. Se även habitat.

Biotopkomplex = Typiska kombinationer av olika biotoper. Exempel på biotop-komplex är estuarier, rullstensåsar med undervattensvegetation samt skärgårdar.

BSPA = Baltic Sea Protection Area, term för marint skyddat område inom HELCOM

Ekosystem = Summan av de arter som lever i ett system samt den abiotiska (fysis-ka, icke levande) miljön som de lever i och de utbyten de levande varelserna har med varandra och den abiotiska miljön.

Ekosystemansatsen = Ekosystemansatsen har sitt urspung i FN:s konvention om biologisk mångfald (UN Convention on Biological Diversity, CBD). Med eko-systemansatsen menas att den biologiska mångfalden ses i ett landskapsperspektiv, som även inbegriper ekonomiska och sociala faktorer. Ekosystemansatsen innebär sammantaget en integrerad, tvärvetenskaplig förvaltning som å ena sidan erkänner människans rätt att använda det som ekosystemen producerar, och å andra sidan säkrar att alla komponenter i ekosystemen (arter, bestånd, livsmiljöer och genetisk variation) finns i sådan omfattning att de kommer att fortleva i överskådlig framtid. Vid tillämpningen av ekosystemansatsen beaktar man konflikter mellan olika nytt-jandeintressen, såväl som de totala effekterna på den regionala eller globala miljön. Generellt gäller att ekosystemansatsen ska tillämpas med utgångspunkt från försik-tighetsprincipen. När osäkerhet råder ska bevarandet av miljön sättas i främsta rummet. Avsikten är att man fortlöpande ska agera på sådan påverkan som är kri-tisk för ekosystemets struktur och funktion, inklusive biologisk mångfald, så att ett hållbart och rättvist nyttjande av ekosystemets produkter och tjänster uppnås och att ekosystemets integritet upprätthålls.

Ekosystemtjänster = funktioner och processer genom vilka ekosystem, och dess inneboende mångfald, upprätthåller mänskligt liv. Tillhandahållandet av dessa varor och tjänster tar vi vanligtvis för givet, vilket resulterar i bristfällig skötsel av ekosystem och dess biologiska mångfald.

FIFS = Fiskeriverkets författningssamling. I Skagerrak, Kattegatt och Östersjön reglerar FIFS allt fiske inom Sveriges sjöterritorium och Sveriges ekonomiska zon samt fiske från svenska fartyg utanför den ekonomiska zonen. Föreskrifterna gäller även för utländska medborgare och utländska fartyg som har rätt att fiska i Sveriges sjöterritorium eller i Sveriges ekonomiska zon.

- 8 7 -



FOM = Förordning om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. I förordningen finns också bestämmelser om vilthägn enligt 12 kap 11 § miljöbalken och om före-läggande om stängselgenombrott enligt 26 kap 11 § miljöbalken.

Funktion = De tjänster som en art/biotop utför och den roll den spelar i förhållande till sin omgivning. Exempel på funktioner är produktion och kontroll av biomassa, omsättning av näringsämnen och partiklar, konstruktion och erosion av habitat samt stabilitet.

Habitat = Den miljö eller de miljöer som en organism lever i. Ordet är delvis synonymt med biotop, men habitat kan sägas vara områdets lämplighet som livs-miljö sedd ur artens perspektiv, medan biotopen är områdets naturtyp mer allmänt. Till exempel är söt- och saltvatten olika biotoper, trots att båda rymmer lämpliga habitat för lax. Det kan även vara så, att till exempel störningskänsliga fågelarter inte häckar på en ö där många människor rör sig, men en likadan ö (samma biotop) med färre människor utgör ett lämpligt habitat.

HELCOM = Helsingforskommissionen (Baltic Marine Environment Protection Commission, kallad Helsinki Commission) är verkställande organ för att genom-föra Helsingforskonventionen (Convention on the Protection of the Marine Envi-ronment of the Baltic Sea Area, kallad Helsinki Convention).

IMO = International Maritime Organization. FN:s internationella sjöfartsorganisa-tion (IMO) är med sina drygt 150 medlemsländer den viktigaste organisationen för internationellt samarbete för sjösäkerhet och för att förhindra förorening av den marina miljön på grund av utsläpp från fartyg.

Konnektivitet = Bindning och fungerande processer mellan områden spridda i landskapet. Det finns ett fungerande utbyte, t.ex. så att individer av olika arter kan förflytta sig mellan områdena.

Livsmiljö = Habitat

MARBIPP = Marin biodiversitet, mönster och processer. Ett avslutat marint tvär-vetenskapligt forskningsprogram som bl.a. har resulterat i en vägledande webbplats www.marbipp.se.

Maringeografiska regioner = Naturvetenskaplig regionindelning av Nordens kust- och havsområden. Nordiska ministerrådet.

MPA = Marint skyddat område (Marine Protected Area). MPA är den allmänna internationella termen för marint skyddat område och används för en stor variation av förvaltningsformer och marina skyddsinstrument.

Målvärde = Värde som anger när gynnsam bevarandestatus råder för ett bevaran-demål i ett specifikt område.

NFS = Naturvårdsverkets författningssamling. Författningssamlingen innehåller verkets samtliga föreskrifter och de allmänna råd som är direkt kopplade till en föreskrift.

- 8 8 -



OECD = Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (Organisation for Economic Co-operation and Development).

OSPAR = Konventionen för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten (Con-vention for the Protection of the Marine Environment of the North-East Atlantic). Förkortningen OSPAR kommer från att konventionen har ersatt Oslokonventionen och Pariskonventionen, de tidigare två avtalen för miljön i Nordostatlanten.

Ramsarkonventionen = Den internationella våtmarkskonventionen (Convention of Wetlands), har fått sitt namn efter den iranska staden Ramsar där konventionen kom till.

Resiliense = Motstånd mot störning, fluktuationer och invasioner samt förmåga till återhämtning.

RDV = Ramdirektivet för vatten är ett samlande EG-direktiv för vatten. Det omfat-tar allt vatten (vattendrag, sjöar, kustvatten och grundvatten) och fastställer klara mål, att ”god status” måste uppnås för allt vatten i Europa och att hållbar vattenan-vändning säkerställs över hela Europa.

SAKU = ”Sammanställning och Analys av Kustnära Undervattenmiljö” är ett forskningsprojekt med syftet att sammanställa enhetliga GIS-skikt, som direkt eller indirekt ger information om strukturerande faktorer i undervattensmiljön, ger ex-empel på analyser av de sammanställda skikten som skattar förekomsten av några habitat, redovisar de faktorer som bör tas hänsyn till regionalt samt diskuterar hur detta kan användas för att beskriva ett kustavsnitts specialitet.

Stabilitet = Resiliense

Strukturer = Det som karaktäriserar och bygger upp en naturtyp, det vill säga förekomst av olika nyckelelement eller arter i en biotop. Exempel på strukturer är klippbottnar, blåmusslor eller ålgräs.

Typindelning = Indelning av Sveriges vatten enligt RDV (kustvatten 25 st). De viktigaste faktorerna för indelningen av kustvatten (allt vatten i området mellan land och en nautisk mil utanför baslinjen) och övergångsvatten (zonen mellan rent färskvatten och kustvattnen) är salthalt, vattenutbyte, skiktning och vågpåverkan.

- 8 9 -


Referenser Andersson, Å., Liman, A-S. Development of a methodology for selection and assessment of a representative MPA network in the Baltic Sea. BALANCE Interim Report no. 2.

BALANCE webbsida: www.balance-eu.orgBasinventeringens webbsida: http://swenviro.naturvardsverket.se/dokument/epi/basinventering/basinvent.htmBergström, U., m.fl., Effekter av fredningsområden på fisk och kräftdjur i svenska vatten. Fiskeriverket, Finfo 2007:2.

Boverket (2006), Vad händer med kusten? Erfarenheter från kommunal och regio-nal planering samt EU-projekt i Sveriges kustområden.

Carlberg, A,. m.fl., Kustmiljöns framtid. Erfarenheter från forskningsprogrammet SUCOZOMA.

CBD:s arbetsprogram för skyddade områden, 2004. www.cbd.int.

Council of the European Union, Marine Strategy Directive. 2006.

EUNIS webbsida: www.eunis.eea.euEuropaparlamentets och Rådets recommendation av den 30 maj 2002 om genom-förandet av en integrerad förvaltning av kustområden i Europa (2002/413/EG)

Fiskeriverket (2002). De kustnära fiskbeståndens utveckling och nuvarande status vid svenska västkusten. Svedäng, H., Öresland, V., Cardinale, M., Hallbäck, H., Jakobsson, P. Finfo 2002:6.

Fiskeriverket (2007). Regional och lokal samförvaltning av fiske, Fiskeriverket 2007

Hagberg, J. Utökad analys av historiska data för att säkerställa referensvärden för fisk. N- research rapport för Fiskeriverket. 2005.

HELCOM Recommendation 15/5, 1994. System of Coastal and Marine Baltic Sea Protected Areas (BSPA).www.helcom.fi.

HELCOM (1998), Red list of marine and coastal biotopes and biotope complexes of the Baltic Sea, Belt Sea and Kattegat. HELCOM, No 75, 1998

HELCOM (2003). Guidelines for Designating Marine and Coastal Baltic Sea Pro-tected Areas (BSPA) and Proposed Protection Categories, updated and approved by HELCOM HOD 11/2003.

HELCOM (2005). Guidelines for Management of the Baltic Sea Protected Sea Areas (BSPAs), adopted by HELCOM HABITAT 7/2005.

HELCOM HABITAT 8/2006, Document 5.2/5

HELCOM. Baltic Sea Protected Areas Database. http://bspa.helcom.fi

- 9 0 -




http://swenviro.naturvardsverket.se/dokument/epi/basinventering/basinvent.htm

http://www.cbd.int/

http://www.eunis.eea.eu/

http://www.helcom.fi

http://bspa.helcom.fi


Joint HELCOM/OSPAR Work Programme on Marine Protected Areas. First Joint Ministerial Meeting of the Helsinki and OSPAR Commissions (JMM),Bremen: 25 - 26 June 2003

Keller, G., Kenchington, R. Guidelines for Establishing Marine Protected Areas. IUCN 1991.

MARBIPP webbsida: www.marbipp.se METRIA, Smedberg,E. Brygginventering i flygbilder längs Sveriges kust. Rapport för Naturvårdsverket september 2006.

Miljödepartementet (2005), En nationell strategi för havsmiljön. Ds2004/05:173

Miljömålskommittén (2000), Betänkande från miljömålskommittén. SOU 2000:52.

Naturvårdsverket (1997), Kriterier för val av marina skyddade områden, Rapport 4750.

Naturvårdsverket (2001), Kust och skärgårdsområden i Sverige, Huvudrapport, Skärgårdsutredningen 2000.

Naturvårdsverket (2001), Inventering av marin natur. Inventeringsmetoder för svenska havsområden. Rapport 5162.

Naturvårdsverket (2002), Biotopskydd för vattenanknutna biotoper: Redovisning av ett regeringsuppdrag, Rapport 5262

Naturvårdsverket (2003), Bevarande av värdefulla naturmiljöer i och i anslutning till sjöar och vattendrag. Rapport 5330.

Naturvårdsverket (2003), Bildande och förvaltning av naturreservat. Handbok 2003:3.

Naturvårdsverket (2003), Natura 2000 i Sverige. Handbok med allmänna råd. Handbok 2003:9.

Naturvårdsverket (2003), Hav i balans samt levande kust och skärgård. Underlags-rapport till fördjupad utvärdering av miljömålsarbetet, Rapport 5321

Naturvårdsverket (2005); Avtal för bevarande och skötsel av mark- och vatten-områden. Redovisning av ett regeringsuppdrag. Skrivelse 2005-12-08.

Naturvårdsverket (2005), Landmiljöer i kust och skärgård, Rapport 5482

Naturvårdsverket (2006), Aktionsplan för havsmiljö, Rapport 5563

Naturvårdsverket (2006), Effektiv skötsel av skyddade områden. Rapport 5505.

Naturvårdsverket (2006), Guide för upprättande och översyn av limniska och marina kontrollprogram. Rapport 5551.

Naturvårdsverket (2006), Handbok för övervakning av ytvatten enligt förordning (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljö. Remissversion 061108.

Naturvårdsverket (2006), Sammanställning och analys av kustnära undervattens-miljöer. Rapport 5591.

- 9 1 -



Naturvårdsverket (2007), Hav i balans samt levande kust och skärgård. Fördjupad utvärdering, Underlagsrapport. Remissversion 2007.

Naturvårdsverket (2007). Kust och hav – revision av nationell miljöövervakning 2006. Rapport 5718.

Naturvårdsverket (2007), Skyddade områden enligt vattenförvaltningsförordning-en. Faktablad. Remissversion 070613.

Naturvårdsverket (2007), Vägledning för länsstyrelsernas arbetet med naturvårds-avtal. Remissversion.

Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet, Statens Maritima Museer (2007), Värde-fulla kulturmiljöer under havsytan i svensk kust och skärgård – en förstudie. SNV Rapport 5566.

Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket och Riksantikvarieämbetet (2007). Nationell strategi för Myllrande våtmarker.

Nordiska ministerrådet (2001), Kustbiotoper i Norden. Hotade och representativa biotoper. NORD 2001:536.

OECD (2004), OECD Environmental Performance Reviews Sweden, recommen-dation 13.

OSPAR. 2004 Initial OSPAR List of Threatened and/or Declining Species and Habitats. www.ospar.org. OSPAR Recommendation 2003/2 on Network of Marina Protected Areas. www.ospar.orgRegeringens proposition 2004/05:150 Svenska miljömål – Ett gemensamt uppdrag Regeringsbeslut 25. Regleringsbrev för budgetåret 2007 avseende Länsstyrelserna. Uppdrag nr 50 SMHI (2004), Indelning av Svenska övergångs- och kustvatten i typer enligt ram-direktivet för vatten. Hansson, M., Håkansson, B. www.vattenportalen.se. Svenska MAB- Kommittén (2005), Vägledning för utveckling av biosfärsområden och MAB- programmet i Sverige. Vattenmyndigheterna. Handledning om vattenråd. Södra Östersjöns- och Väster-havets vattendisktrikt. Vattenportalens webbsida: www.vattenportalen.seWalter M. 2006. Ekosystemansatsen på nationell och regional nivå. C-uppsats, Södertörns högskola. www.viss.lst.se

- 9 2 -

http://www.ospar.org/



http://www.viss.lst.se/



Bilaga 1: Maringeografiska regioner. Indelningen följer HELCOMS:s indelning i maringeografiska regioner.

- 9 3 -


Bilaga 2: HELCOM:s rekommen-dationer för innehåll i förvaltnings-planer

SECTION 1: PRACTICAL GUIDANCE FOR ESTABLISHING MANAGEMENT PLANS FOR HELCOM BSPAS

1. Management plans are valuable tools to help achieve the objectives of the HELCOM network of marine protected areas. The following provides guidance on the outline structure of a management plan for a BSPA, based on the IUCN model. The outline was adapted to the needs of HELCOM and OSPAR maritime areas in collaboration with the OSPAR Commission and consequently, harmonized with the outline structure presented in the "Guidelines for the Management of Marine Protected Areas in the OSPAR Maritime Area".

2. The outline is meant to be used as a checklist for all possible information that could or should be included in management plans for HELCOM BSPAs.

3. Proper management is required for all sites. Where management plans are used, these should be customized for the site. The final structure and con-tent of the plan depends on the country, site, responsible agency and avail-able information, and therefore not all information below may be necessary for each plan. Guidance on information that could or should be included under each heading or subheading is provided ("Annotated description of HELCOM BSPA management plan components".)

4. The NATURA 2000 and EMERALD networks are of great value to the es-tablishment of the Joint OSPAR and HELCOM network of marine pro-tected areas. EU Member States are obliged to implement these regulations in Habitats and Birds Directives by nominating and managing, inter alia, marine protected areas within the NATURA 2000 network. Where NATURA 2000 sites are also reported as HELCOM BSPAs, Contracting Parties should be under no obligations to take any further action. Where management plans for NATURA 2000 sites exist, they will be sufficient.

5. Chapter headings written in regular font are recommended for all plans, while information under the headings written in italics is only needed if it exists and/or is of relevance to the site in question.

- 9 4 -


Outline for HELCOM and OSPAR MPA management plans Title Table of contents 1. Executive Summary 2. Introduction

2.1. Purpose and scope of the plan 2.2. Legislative authority for the plan (national and international)

3. Description of the site and it's features 3.1. Regional setting: location, access 3.2. Conservation values of the site 3.3. Features

3.3.1. Physical 3.3.2. Biological 3.3.3. Cultural

3.4. Existing uses 3.4.1. Recreational 3.4.2. Commercial 3.4.3. Research and education 3.4.4. Traditional uses

3.5. Existing legal and management framework 3.6. Threat and conflict analysis 3.7. Existing gaps of knowledge

4. Management 4.1. Goals and objectives (general and specific)

4.1.1. General goals and objectives 4.1.2. Specific goals and objectives

4.2. Management tactics 4.2.1. Advisory committees 4.2.2. Interagency agreements or arrangements with private organiza-

tions, institutions or individuals 4.2.3. Boundaries 4.2.4. Zoning plan 4.2.5. Regulations 4.2.6. Natural resources 4.2.7. Social, cultural and resource studies plan 4.2.8. Education and public awareness

4.3. Administration 4.3.1. Staffing 4.3.2. Training 4.3.3. Facilities and equipment 4.3.4. Budget and business plan

4.4. Surveillance and enforcement 4.5. Monitoring and evaluation of plan effectiveness 4.6. Time table for implementation

5. Appendix 6. References and information sources

- 9 5 -


Bilaga 3: Exempel på föreskrifter för marina naturreservat

Allmänt Exemplen är sammanställda från befintliga och pågående marina naturreservat samt Naturvårdsverkets handbok för bildande och förvaltning av naturreservat (2003:3). Exemplen ska inte ses som ett förslag på kompletta föreskrifter för ett marint naturreservat.

Sammanställningen gäller främst föreskrifter som direkt berör den marina miljön. Beroende på vad som ingår i reservatet och vilka hoten är kan naturligtvis även föreskrifter för landmiljön ge skydd för marina habitat eller arter (t.ex. betesdrift– habitat på grunda bottnar, okopplad hund – sälar och fågelliv).

Vissa exempel på föreskrifter överlappar med eller strider mot varandra. Överlap-pande eller motstridiga föreskrifter får dock inte förekomma i ett beslut. Kontrol-lera både inom och mellan de tre föreskriftskategorierna (7 kap 5, 6, 30 §§ miljö-balken).

Begränsningar och tillståndskrav Begränsningar i föreskrifter eller tillståndskrav skrivs som en del i den aktuella föreskriften. För att göra framställningen tydligare ges dock exempel på begräns-ningar och tillståndskrav separat efter varje föreskriftskategori. I exemplen görs samtliga geografiska begränsningar till ”område x”. Geografiska hänvisningar görs lämpligen till markering i beslutskartan eller med en enkel beskrivning i text (t.ex. namnet på en väl avgränsad geografisk plats, avstånd från land eller med longitud och latitud). Hänvisning ska inte göras till skötselplan.

Föreskrifter för NN naturreservat Exempel på föreskrifter enligt 7 kap. 5 § miljöbalken om inskränkningar i rätten att använda mark- och vattenområden 1 § Det är förbjudet att inom reservatet

• uppföra ny eller ändra befintlig byggnad eller anläggning på såväl mark som i vatten såsom vall, brygga, bro, pir, kaj, båthamn, flytdocka, pålning, stensättning, vågbrytare, erosionsskydd/hövd, väg, uppläggningsplats för farkoster, vindkraftverk, plattform, artificiellt rev, mast, flaggstång, tavla eller skylt, stängsel, hägnad...

• anlägga mark- eller luftledning samt rör eller ledning i vattnet eller på bottnen.

• på land eller i vatten bedriva täkt i någon form, muddra, dika, dikesrensa, dämma, borra, gräva, spränga, schakta, utfylla, tippa, deponera eller lik-nande ingrepp som kan ändra områdets topografi, yt- eller dräneringsför-hållanden, bottnar eller vattenomsättning.

• placera större föremål eller andra anordningar på botten. • anordna eller upplåta vattenområde för bojförtöjning. • ankra eller förtöja fartyg eller husbåtar.

- 9 6 -


• lägga upp fartyg eller husbåtar. • underhålla båtar. • anordna upplag, avfallstipp eller liknande. • jaga. • fiska. • bedriva fiske eller annan verksamhet med redskap som omlagrar eller på

annat sätt skadar havsbotten eller växt- och djursamhällen inom vattenom-rådet.

• anlägga eller bedriva akvakultur av djur eller växter. • inplantera för området främmande växt- eller djurart. • släppa ut avloppsvatten, kylvatten, varmvatten eller tankspolvatten. • bunkra, lossa eller lagra flytande bränslen. • bedriva läktring, lastning eller lossning av fartyg. • använda eller sprida kemiska eller biologiska bekämpningsmedel, kalk,

andra mineralämnen, gödselmedel eller näringsämnen. • använda eller sprida kemiska oljebekämpningsmedel/dispergeringsmedel. • använda eller släppa ut vådliga ämnen. • använda området för militära övningar. • utföra någon form av prospektering av alger, sand, grus, olja, gas eller

andra mineralfyndigheter. Exempel på begränsningar med stöd avi 5 §

• Förbud mot att ändra på byggnader gäller ej för jordbrukets, skogsbrukets eller yrkesfiskets behov.

• Förbud mot täkt gäller vissa resurser, t.ex. grus, sand, vatten eller fast-sittande alger.

• Förbud mot placering av föremål eller anordning på botten gäller för placering under längre tid eller permanent.

• Förbud mot anordning av bojförtöjning gäller boj med släpkätting eller lik-nande sätt som medför att bottenfaunan påverkas.

• Förbud mot ankring eller förtöjning av fartyg eller husbåtar gäller under längre tid än x dygn utom när vädret inte medger fortsatt färd. Förbudet gäller ej i hamn eller vid brygga.

• Förbud mot upplägg av fartyg och husbåtar gäller ej i hamn och vid brygga.

• Förbud mot fiske gäller viss kategori av fiske (t.ex. yrkesfiske), med vissa typer av redskap (t.ex. trål eller rörliga redskap dock ej nät), inom vatten-område x eller under vissa tider.

• Förbud mot militär verksamhet gäller t.ex. lågflygning, skjutning, övnings-verksamhet, sprängning, militära farleder.

Exempel på tillståndskrav till förbud med stöd av 5 §

• Tillståndskrav för underhåll eller anpassning av befintliga anläggningar. • Tillståndskrav för underhållsmuddring av befintliga hamnar, kajer eller

bryggor samt deponering av massorna. • Tillståndskrav för fiske med fasta redskap. • Tillståndskrav för jakt på mink.

- 9 7 -


Exempel på föreskrifter enligt 7 kap. 6 § miljöbalken om förpliktelser för ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter att tåla visst intrång 2 § Ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet ska tåla att följande anord-ningar markerade på karta, utförs och att följande åtgärder vidtas.

• Utmärkning av reservatet samt uppsättning av informationsskyltar. • Anläggande av parkeringsplatser, stängselgenomgångar, vandringsleder,

raststugor, rastplatser, eldplatser/eldstäder, tältplatser, badplatser, sanitära anläggningar, sopställ/uppsamlingskärl för papper och avfall…

• Genomförande av undersökningar av djur- och växtarter samt av mark- och vattenförhållanden.

• restaurering av mark- och vattenområden i syfte att återskapa/förbättra områdets produktionsförmåga och biodiversitet.

Exempel på ordningsföreskrifter enligt 7 kap. 30 § miljöbalken om rätten att färdas och vistas inom reservatet samt om ordningen i övrigt inom reservatet 3 § Det är förbjudet att inom reservatet

• framföra motordrivet fordon på land eller vatten. • framföra svävare, hydrokopter, vattenskoter eller liknade farkoster eller

åka vattenskidor. • utöva brädsegling eller framföra farkoster i luft eller vatten. • framföra lågflygande luftfarkost eller landa med luftfarkost. • utöva fritidsaktiviteter såsom motorbåtskörning, vattenskidåkning, vatten-

skoteråkning, brädsegling eller liknande. • utöva sportdykning. • förtöja eller ankra. • dra upp båtar på stränderna. • beträda område x. • störa eller fånga däggdjur, fåglar, grod- och kräldjur. • fånga eller samla in ryggradslösa djur på land eller i vatten. • skada musselsamhällen eller andra bottenfaunasamhällen genom plock-

ning, uppgrävning eller liknande. • fånga eller samla in bottenlevande djur och växter. • skada, plocka, gräva upp eller samla in land- eller undervattensväxter eller

delar därav. • skada eller bortföra vrak eller delar därav samt till sådana hörande fasta

eller lösa föremål som legat i området i mer än x år. • anordna lägerverksamhet. • anordna tävling eller träning därför. • i yrkesmässig sjötrafik landstiga med fler än x passagerare.

Exempel på begränsningar till förbud i 30 § • Förbud mot framförande av farkoster på vatten gäller inom vattenområde x

eller under viss tid. Inom övriga vattenområden är högsta tillåtna hastighet x knop.

• Förbud mot förtöjning eller ankring gäller vattenområde x/med husbåt/mer än x dygn vid en och samma plats under längre tid än x dygn utom när vädret inte medger fortsatt färd. Förbudet gäller ej i hamn eller vid brygga.

• Förbud mot uppdragning gäller i vissa naturtyper (t.ex. på sandstrand). • Förbud att beträda område gäller under hela året/tiden x – x.

- 9 8 -


• Förbud mot fiske gäller ej vissa redskap, t.ex. handredskap. • Förbud mot infångande och insamlande av ryggradslösa djur gäller ej

om det sker på sådant sätt att deras biotoper eller reproduktionsmiljöer inte skadas eller förstörs.

• Förbud mot att plocka och samla in bär, matsvamp, blommor och ej fastsittande alger gäller ej för eget behov.

• Förbud mot att anordna lägerverksamhet eller tävling begränsat till vissa typer, t.ex. båtläger eller motordrivna vattenfarkoster.

Exempel på tillståndskrav till förbud i 30 §

• Tillståndskrav för att fånga eller samla in… • Tillståndskrav för att anordna lägerverksamhet eller tävling.

4 § Föreskrifterna 1 – 3 §§ ska inte utgöra hinder för åtgärder som erfordras för…

• …förvaltaren att utföra de åtgärder som behövs för reservatets vård och skötsel.

• … insatser som berör räddningstjänsten. • … underhåll och anpassning av sjösäkerhetsanordningar samt befintliga

farleder, bryggor, kajer och ledningar med tillhörande anordningar. • … underhåll och utnyttjande av försvarsmaktens anläggningar.

- 9 9 -

Skydd av marina miljöer med höga naturvärdenVägledning

Ett viktigt led i arbetet med att långsiktigt bevara marina

livsmiljöer och arter är att stärka det marina områdes-

skyddet. Miljökvalitetsmålet Hav i balans samt Levande

kust och skärgård anger mål och inriktning för detta.

Naturvårdsverket arbetar aktivt för att främja det marina

skyddsarbetet och en del i detta är den vägledning för

skydd av marina områden med höga naturvärden som nu

tagits fram.

Rapporten ger kompletterande vägledning för skydd

av marina naturvärden, framförallt som naturreservat.

Det anges även kriterier för urval av skyddsvärda marina

områden, hur långsiktigt skydd av marina områden enligt

miljömålet ”Hav i balans samt levande kust och skär-

gård” definieras, samt ger en översikt vilka verktyg som

är viktiga för planering och skydd i kustområden och

marina vatten. Vägledningen är avsedd för länsstyrelser,

kommuner och andra myndigheter samt intresseorgani-

sationer.

Naturvårdsverket Se-106 48 Stockholm. besöksadress: Valhallavägen 195. tel: +46 8-698 10 00, fax: +46 8-20 29 25, e-post: [email protected] Internet: www.naturvardsverket.se Beställningar ordertel: +46 8-505 933 40, orderfax: +46 8-505 933 99, e-post: [email protected] Postadress: Cm-Gruppen Ab, box 110 93, 161 11 bromma. Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln

rapport 5739

nAtUrVÅrDSVerket

ISbn 91-620-5739-1

ISSn 0282-7298




http://www.naturvardsverket.se/bokhandeln

Documents

Skydd av marina miljöer med höga naturvärden - Vägledning ISBN 91-620-5739-1 · 2012-11-29 · Skydd av marina miljöer med höga naturvärden Vägledning rapport 5739 • oktober