SOC&

Studentorganisationen vid Soc&kom

maj 2015

KOMPOSTEN

2

DATUM: 15 maj 2015 ANSVARIG UTGIVARE: Oskari Bäck CHEFREDAKTÖR: Lilian Tikkanen REDAKTIONSSEKRETERARE: Lukas Rusk SKRIBENTER: Anna Björkqvist, Lina Raunio, Stefanie Lindroos, Sara Östman, Jenny Blomqvist, Christina Lassheikki, Hanna Rautoma, Anna Ala-Ketola LAYOUT: Sara Ekstrand PÄRMBILD: Mikaela Henriksson UTGIVARE: Studentorganisationen vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet r.f.

INNEHÅLL

SOC&KOMPOSTEN är StudOrgs egna obundna icke-kommersiella studerandedrivna tidning.

Få din röst hörd och din synvinkel spridd, kom med i nästa redaktion!

CHEFREDAKTÖRENS HÄLSNING 3

BARN PÅ UNI 4 –5

KOLUMNEN Blöjbyte i klassrummet 6

INKAST Att flytta över vägen 7

JOURNALISTIK I EN STAD MED MUNKAVLE 8 –10

ÅSIKT Värda en trygg studietid 11

J-SEMI 2015 Representation 12 –13

THE KIWI TALE Tankar från Nya Zeeland 14 –15

REDAKTIONSSEKRETERARENS KOMMENTAR 16

MUSIKRECENSION Satellite Stories 17

KÅSERI Det blir värre varje gång 18

ÖPPET BREV TILL HST 19

VAPPEN MED STUDORG 20 –23

SITSVÄRDINNANS HÄLSNING 22

PÅ GÅNG I STUDORG 24

3

Den ljuva känslan svävar så nära att man nästan kan nå den. Bara lite till ... efter några dagar är de stora ansträngningarna över och sommaren här.

Feedback – fiende eller nyckeln till framgång?

LILIAN TIKKANEN Chefredaktör

CHEFREDAKTÖRENS HÄLSNING

Då man äntligen pressat ur sig en essä, ett tentsvar eller en föreläsningsdagbok vill man bara glömma allt som heter studier och koppla av i minst tre da-gar. Eller tio. Eller trehundrasextiofem. Jag har ändå funderat på om det kanske skulle gynna min aning-en kaotiska studieteknik att senast när jag fått vits-ordet för en kurs granska min insats. Gjorde jag bra ifrån mig enligt mig själv? Läste jag tillräckligt, an-vände jag tillräckligt med tid på att skriva? Är jag nöjd med min prestation? Det låter som världens tråkigaste råd att ge sig själv feedback, men jag tror att det kan vara hälsosamt ibland. Jag menar inte att man ska piska sig själv om man blivit underkänd el-ler är missnöjd med sin prestation, oberoende om man läst i två månader eller börjat läsa två dagar före tenten, eller om man under terminen varit bätt-re vän med Netflix än med Word.

Att ge sig själv en klapp på axeln nästa gång man klarar av ett arbete eller en kurs kan kännas trevligt. Jag gjorde det. Nu är det över. Fastän man inte skul-le vara nöjd med resultatet är det ett steg närmare 180 studiepoäng. Om man blir underkänd går det alltid att skriva om.

Genom att vara konstruktiv mot sig själv och gran-ska sin arbetsprocess upptäcker man kanske var det gått fel. När man är ärlig med sig själv och med-ger att man i medeltal använt tre kvart av en tim-

me till att underhålla sig på sociala medier eller att man inte ens öppnat tentboken under veckoslutet kan det hända att något klickar i hjärnan. Kanske det inte fungerar. Men om man ständigt är miss-nöjd eller stressar med studierna kan det vara värt ett försök.

Kurskamraterna uppskattar säkert också det att man efter ett grupparbete tackar för samarbetet. Diskutera arbetsprocessen både i gott och ont ifall det känns bekvämt. Om det är befogat att ge kritik åt någon, är det bäst att vara konstruktiv och inte för petnoga. Glöm inte heller att tala om vilka sa-ker som fungerade. Vad som helst för “de briefing” efter ett större projekt, fast att ta en öl tillsammans skapar ett tillfälle för diskussion. Kanske lär man sig något värdefullt eller har lättare att ta itu med nya utmaningar. Eller så har man sig ett gott skratt och en rolig kväll.

När vårens sista studiepoäng ramlar in på Weboodi får vi studerande enligt mig med gott samvete strun-ta i all feedback och fira att sommaren är här. Obe-roende om du ska jobba eller studera i sommar kom ihåg att njuta av solen och Soc&komposten!

Vi ses på hösten!

4

En solig torsdag i april irrar jag om-kring i Brobergsterassens mörka gång-ar på jakt efter småbarn. Att upptäcka skylten till HUS barnparkering bådar gott, men jag är tvungen att ringa Kata-riina Haikala‐Tikander, barnträdgårds-lärare samt kandidat i pedagogik, inn-an jag hittar fram.

Haikala‐Tikander och Marika Do-livo, pedagogie magister och andra halvan av personalen, gläder sig åt ut-rymmet. Det finns ett kök, en soffa, en stor säng och granna leksakshus och barnvagnar.

Helsingfors universitet har special-designat utrymmet enligt barnparke-ringens behov och står för alla kost-nader gällande det. Helsingfors stad stöder även verksamheten, men i hu-vudsak är det HUS som håller verk-samheten i gång.

På barnparkeringen kan studerande alltså lämna av sina småttingar några timmar då studieplikterna kallar.

De flesta barn är ”stammisar”, det vill säga besöker regelbundet parke-ringen, vilket Dolivo och Haikala‐Ti-kander anser vara bra eftersom man lär känna dem. Enligt personalen känner sig barnen tryggare då bemanningen är lika från dag till dag.

De avfärdar ändå inte tanken på att studerande skulle avlägga sin praktik på barnparkeringen, utan tycker det kunde vara en rolig idé. Två gånger om året, i januari och augusti, delas ”stam-misplatserna” ut.

Enligt Dolivo och Haikala‐Tikander är tjänsten populär. Ungefär elva familjer uppskattar att de besöker barnparke-ringen dagligen. Det är därmed viktigt

att i god tid reservera tid per telefon el-ler e‐ post.

Ett typiskt par av besökare beskriver personalen som en finskspråkig kvinna med ett 6‐24 månader gammalt barn. Dolivo och Haikala‐Tikander talar även svenska och engelska vid behov, samt erbjuder skriftlig info på dessa språk. Varje läsår har de även kunder med invandrarbakgrund.

Medan vi talar har en av knattarna tri-umferande lyft upp en skatt i form av ett klämskydd i grå ton! Dolivo lägger dock vänligt med beslutsamt tillbaka klämskyddet på sin plats vid dörren.

På barnparkeringen råder ingen stram tidtabell. Blöjor byts enligt be-hov och barnen får sova om de är tröt-ta. Mellanmål (på egen bekostnad) äter de ungefär vid elva och två.

”Det ska finnas en ledig famn för varje barn”En del studerande med spädbarn vill fortsätta med kurserna redan före dagisvård blir aktuellt. Ett alternativ för dem som saknar barnvakt är unis barnparkering som erbjuder småbarnsföräldrar några timmars studiero.

UNIVERSITETET

Marika Dolivo & Katariina Haikala‐Tikander.

5

Utan att någon av föräldrarna stannat hemma skulle vardagen med de tre och knappt ettåriga barnen varit utmanan-de att lösa.

Camilla Berghäll säger sig ha det lyxigt då hennes man ”sköter om famil-jecirkusen”, det vill säga tvättar byket, lagar mat och hämtar barnen på dagis.

I fjol, då mannen jobbade, krävde ord-nandet av barnvakt energi. Berghäll försökte då vara några gånger i veckan hela dagar i skolan för att de resterande dagarna kunna vara hemma med bar-nen. Det yngsta barnet, ännu inte sex månader fyllda, var för ungt för att var-ken kunna sättas på dagis eller på Hel-singfors Universitets barnparkering.

De dagar hon studerade fungerade ofta farmor eller mormor som barn-vakt. Till Soc&kom skulle hon inte ta barnen.

– Det är ingen miljö för barn. Ett-åringen skulle krypa omkring på smut-

siga golv och jag skulle få springa efter, skrattar hon.

På frågan huruvida treåringen kun-de sitta med på föreläsning svarar hon ändå mindre absolut och funderar om en muminvideo kanske skulle hålla barnet sysselsatt. I matsalen finns ock-så en barnstol, vilket hon tycker är bra.

Berghäll är inne på sin andra utbild-ning och saknar inte ett stereotypt fest-fyllt studieliv. Då så mycket av tiden går åt till studier och jobb, vill hon um-gås med barnen då hon är ledig. Un-der tentperioder kan det hända att hon efter att barnen gått och lagt sig ännu pluggar. Utmaningen brukar dock vara påtaglig i det skedet.

Samhället stöder inte studerande med barn tillräckligt. Det blir kärvt ekono-mist, menar Berghäll. Hon upplever att det förväntas att man först satsar på karriären och sedan på barnen.

När man väl har barn, särskilt äldre än bebisar, och rör sig ute på stan blir man enligt henne ofta negativt bemött. Barnvagnar är enbart i vägen och måste med bistra miner och så fort som möj-ligt passeras. Knattar som talar eller skriker på tåg och buss är olidlig stö-rande och borde tystas ner. Är det så dåligt med barn? Berghäll efterlyser en attitydförändring.

– Barn är bra och inte en belastning.

Att pussla ihop studier med deltidsarbete kräver mycket planering och en gnutta talang. Hur gör man om även barn ska platsa in i ekvationen? För journalistikstuderande Camilla Berghäll, 33, är detta verklighet.

Soc&kom: en miljö för barn?

Vad? Tillfälligt barnvaktande av studeran-des minst 6 mån. gamla knattar, verksam-het sedan 2002När? må‐to 8‐16, fre 8‐14Var? Brobergsterassen 3 CFör vem? HUS‐studerande med 6 mån. gamla barn eller äldrePris? 4 €/h, syskonrabattHur ofta? Högst 2 ggr/vecka, 3 h åt gångenKontakt? lapsiparkki@hyy.fiTel. 050 303 8333 (Du kan meddela dig på svenska, finska eller engelska)

En del studerande med spädbarn vill fortsätta med kurserna redan före dagisvård blir aktuellt. Ett alternativ för dem som saknar barnvakt är unis barnparkering som erbjuder småbarnsföräldrar några timmars studiero.

Barnen måste klara av att vara ifrån föräldrarna utan att få alltför stor ång-est, då gråten sprids som en löpeld bland barnen. För att vänja barnet vid parkeringen går det att bekanta sig med den på förhand.

– Vi har högst sex barn åt gången så att det ska finnas en ledig famn för var-je barn, berättar Dolivo.

Hon påminner också att ett sjukt barn bör stanna hemma, och att halk-sockor och handduk gärna får tas med. På frågan hurdana samhälleliga attityder det finns gällande studerande föräldrar tvekar Dolivo och Haikala‐Tikander.

– Jag skulle säga att de är mer tillå-tande än negativa. Barnparkeringen är en fin medlemsförmån för studerande inom HUS, menar Dolivo.

Tjänsten har enligt Dolivo fått posi-tiv feedback av föräldrarna. Hon lyfter fram tjänsten som nödvändig särskilt om föräldern inte har hjälpsamma släk-tingar på nära håll. Sex månader gamla barn får inte heller föras på dagis.

Barnparkeringen gör det alltså möj-ligt för föräldrar med så pass unga barn att framskrida i studierna. Haikala‐Ti-kander har ibland sett föräldrar med småbarn på föreläsningar

– Men kanske det ser annorlunda ut utanför den pedagogiska fakulteten, funderar hon.

Barnparkeringen vid HU

TEXT&BILD: HANNA RAUTOMA Socialpsykologistuderande

Camilla Berghäll

6

Detta får jag bevittna som utbytesstuderande på Alice Salomon Hochschule (ASH) i Berlin. Bland socialarbetar‐, fysioterapi‐ och pedagogikstuderan-de finns många småbarnsföräldrar som hämtat med sitt barn till föreläsningen.

Alla föräldrar med barn jag stöter på är mödrar. Bebisar sover mest i bärselen på sin mor som dis-kret vankar fram och tillbaka längst bak i klassen. De små sitter också i famnen och vrider med o‐for-mad mun huvudet mot den som talar. Ibland blir de ammade. Ibland byts blöjan på bordet i klassrum-met. Gråter barnet så att studenterna börjar skruva på sig avlägsnar sig paret för en stund. Annars ver-kar babyn snarare ha en uppiggande inverkan på atmosfären i klassen, lite som att ha en hund med på kontoret.

Äldre barn blir ofta rastlösa på föreläsningarna. En gång under ett seminarium om barn‐ och ung-domsrätt sprang en unge upprepade gånger mot ett skrivbräde med stift framme i klassen, för att gri-pa tag i en penna hen högljutt förde till modern som satt längre bak. Deltagarna i seminariet verka-de först roade, men då det blev allt svårare att höra vad som sades i rummet, sneglades det på förelä-sarparet. Skulle de ingripa i situationen, eller var det på moderns ansvar att inse att det var dags att gå ut? Jag var inställd på att de med milt beklagande mi-ner skulle hålla upp dörren och vinka utåt. Istället log de förstående, tog tag i skrivbrädet och flyttade det längst bak i klassen. Inget spring mer. Bara ett barn som förnöjt undersökte sitt byte.

ASH ställer sig välvilligt till personer som vill kom-binera sina studier med ett familjeliv. På skolan ses barn inte som ett hinder eller problem, utan inte-greras på ett självklart vis i vardagen. I matsalen finns till exempel en lekhörna och matningsstolar. Skolan erbjuder också en gratis barnvakning med studerande som personal. Maximalt fem gånger i veckan och fyra timmar om dagen får man använ-

da sig av tjänsten. Kriterierna för en regelbundet få ta del av tjänsten är att barnet ska vara minst sex månader gammalt och att man deltar i en utbild-ning två veckor före första barnvakningen. Snacka om en familjevänlig arbetsplats!

Blöjbyte i klassrummetDet är inte bara professorn som tar plats framme i klassrummet. En baby utlöser häftiga inandningar i studerandeskaran då hen stödjer sig på värmeelementet eller lutar mot glasfönstret som vetter mot innergården.

HANNA RAUTOMA Socialpsykologistuderande

KOLUMN

7

CHRISTINA LASSHEIKKI Magisterstuderande

Plötsligt. Plötsligt skulle jag gå vidare till en helt annan byggnad. Jag skulle få börja i de stora bar-nens skola, dit det faktiskt är svårt att komma in. I korridorerna talas det smarta saker. Farväl till de gamla lärarna och gamla kurskamraterna. In kom nya skrämmande professorer och föreläsare och på bänkarna satt totalt främmande människor. I dag är professorerna och föreläsarna inte alls skrämmande och kurskamraterna är bekanta ansikten. (Vänner utanför ankdammen jess!) Allt känns fräscht igen.

Jag har trivts sjukt bra. Det är inte bara byggnaden som bytts, utan även mitt huvudämne, från jour-nalistik till kommunikation. Under de sista åren på Soc&kom kände jag mig lite borttappad och var osäker på vad jag egentligen ville. Ett var säkert: re-gelrätt journalist ville jag inte längre bli. Soc&kom och sommarjobb hade sett till det. Men vad var det jag egentligen ville bli då?

Efter fyra år trodde jag att jag var skoltrött. På mitt femte år insåg jag att jag hade studerat fel saker. Kanske alla inte är trötta på sitt huvudämne, men nya vindar är antagligen alltid välkomna.

För er som funderar på vad ni skall göra efter er pol.kand kan jag säga: vidga era vyer. Var inte rädda för Valtsikan. Och dessutom är ju Soc&kom på andra sidan vägen.Nu, för första gången på länge, känns det som jag är på rätt väg (även om jag fortfarande sitter i Studorg rummet helt för mycket).

För ett år sedan blev jag politices kandidat. I fyra år hade jag vandrat i solsken, spöregn och snöstorm till den vita byggnaden på Yrjö Koskinens gata (som jag inte efter fyra år ännu heller vet hur en ska stava det).

Att flytta över vägen

INKAST

8

Journalistik i en stad med munkavle

TEXT&BILD: SARA ÖSTMAN Journalistikstuderande

Aten, Grekland. Trevliga människor, god mat, blommande fruktträd och uråldri-ga marmorpelare. Allt detta kommer i samma paket med ekonomisk kris, enorm invandring och det andra minst pressfria landet i Europa.

FEJS

9

Mitt första personliga möte med Grek-lands huvudstad skedde via den årliga omkringresande journalistkonferensen FEJS AC som ordnas av Forum for Eu-ropean Journalist Students.

FEJS är en icke vinstdrivande orga-nisation som uppstod i slutet av åttio-talet för att gynna utbytet av informa-tion och arbetserfarenhet mellan unga, europeiska journalister.

I år samlades ungefär hundra deltaga-re till konferensen för att delta i före-läsningar, workshops och debatt kring temat “stereotypier, exklusion och hö-gerpopulistisk retorik i Europeiska me-dier”.

Med en viss ödmjukhet inför min okunskap om Grekland (utöver det his-torieböckerna säger om demokrati, fi-losofi och olivträd) kan jag ändå påstå att Aten var en passande plats att sam-las kring ett sådant tema.

Från 2009 till 2014 sjönk Grekland

nästan sextio platser på Reportrar utan gränsers ranking över pressfrihe-tens status i världen. Till i år har situ-ationen förbättrats, men Grekland be-finner sig ännu på 91:sta plats som är den lägsta placeringen i Europa efter Bulgarien.

Den en veckas långa konferensen in-leddes med en introduktion till de gre-kiska medierna i nuläget av Aris Hat-zistefanous.

Den ekonomiska krisen har för-sämrat de grekiska mediernas möjlig-het till mångfald, men även inflytan-de av högerpopulistiska partier som Gyllene gryning har haft stor inverkan på mediernas retorik. Också polisvåld mot journalister och demonstranter har ökat, utan konsekvenser från re-geringen.

– I fem års tid har anarkister dödats och blivit slagna på gatan. Först när en kändis blev nerslagen var det någon som ens reagerade lite, trots att det här

hör till arbetarklassens dagliga pro-blem, säger Hatzistefanous.

Hazistefanous tycker att det är en un-derdrift att kalla Gyllene Gryning en-bart för högerextremister när en del av medlemmarna har setts bära svasti-kor. Med en växande högerextremism i hela Europa borde journalisterna våga utmana den med en modigare retorik.

I Grekland råder det å andra sidan en viss självcensur eftersom medierna känner att de inte kan hävda sig mot populistiska finansiärer.

Det viktigaste är enligt Hatzistefano-us att få till stånd bättre utbildning för journalister och att det skulle ordnas tillfällen som uppmärksammar pro-blemen och tillåter att diskutera dem öppet.

– Att undvika orden “nazism” eller “fascism” och istället skriva om parti-erna som enbart nationalistiska är att sopa vägen för dem. Ingen har längre möjligheten att ha andra åsikter.

Konferensdeltagarna från hela Europa fick ta del av den antika grekiska kulturen. Här lyssnar en liten del av gruppen på en guide vid Akropolis.

10

Det är inte lätt när mediefolk är räd-da för att förlora sina jobb. Även jour-nalister måste få mat på bordet, säger Hatzistefanous.

Konferensen hade många olika teman och samma dag som en gästföreläsa-re pratar om de stora flyktingström-mar som drar in över Europa, kom-mer nyheten om att 700 personer har dött i en ny flyktingkatastrof utanför Italiens kust. Aten har precis som Tur-kiet, Spanien och Italien stor tillflytt-ning och mängden papperslösa på ga-torna ökar.

Dagen då det ordnas en videoworkshop bestämmer sig min grupp för att försö-ka träffa en immigrant och få höra om hens vardag i Aten. Trots att vi bara har fyra timmar på oss har vi inga svårig-heter att hitta någon som ställer upp. “Johnny” säljer armband på ett välbe-sökt torg.

– Att bo i Aten är ett helvete. I mitt hemland var jag husmålare. Man vill jobba så att man kan göra rätt för sig och flytta härifrån, säger han.

“Johnny” har bott Grekland i två år och suttit i fängelse en stor del av tiden. Han får varken jobb, uppehållstillstånd eller de papper som behövs för att han ska kunna lämna Aten.

Hans situation klassas inte som akut eftersom det inte pågår ett krig i hans hemland, men det är ändå omöjligt för honom att återvända. Situationen är ett status quo som gör att han inte kan förändra något i sitt liv, och den liknar många andras.

Hatzistefanous är orolig för vad den högerextrema politikens frammarsch kommer att ha för konsekvenser för den eurpeiska flyktingpolitiken.

– Vad är en äkta nation? Var dras gränserna och hur kan man ens bibe-hålla det? Man måste se samhället som ett ekosystem, inget går framåt utan utbytet av kunskap. Stunden EU och Grekland stänger gränserna kommer vi att skapa en öken för vår civilisation, säger Hatzistefanous.

Det mest påtagliga samhällsproblemet i Grekland är ändå den ökande fattig-domen. Den ekonomiska krisen kom,

men inga lösningar har ännu på allvar tagit fotfäste.

Enligt Hatzistefanous är journalis-ternas och deras rapportering också medskyldiga till att situationen enbart förvärrades efter krisen.

– De grekiska medierna spelade en stor roll i den ekonomiska konjunktu-ren. Det annonserades mycket från de grekiska bankerna och man uppma-nade folk att ta lån, vilket bara gjorde skulden större. Medierna presenterade ensidiga lösningar, med understöd från EU och IMF, säger Hatzistefanous.

I Grekland är det rätt vanligt att tv och papperstidningar är människors enda nyhetskällor. När inte alla har ständig tillgång till webbnyheter blir det ock-så lättare att styra människor i likarta-de tankebanor.

Hatzistefanous säger att folk fort-farande tror på medierna, men att det håller på att ske en förändring.

– Journalisten har det mest hatade yrket i hela Grekland. Men jag är stolt över det grekiska folket. De förstår hur korrupta medierna kan vara.

FEJS

Utsikt över Aten från Akropolis.

11

Gränsen för fattigdom ligger i Finland på inkom-ster på kring 1100 euro i månaden. Det maxima-la studiestödet med bostadstillägg inräknat för en högskolestuderande är 500 euro i månaden. Ock-så med studielån håller sig summan några hundra euro under låginkomstgränsen. Och då talar vi om skulder på till och med 18 000 euro efter examina-tion. En ynklig summa att investera på och din egen och samtidigt landets framtid.

Det hettar till i den samhälleliga debatten var-je gång begränsningar i studiestöd eller studietakt diskuteras i politiken. Senast var det förslaget om att rätten till studiestöd bara skulle gälla den för-sta påbörjade utbildningen som väckte starka käns-lor, speciellt bland studerande. Det är studerandena som förväntas klara sig, de ska fixa det fast resur-serna minskar och livet på studieorterna jämt blir dyrare. Samtidigt ökar staten sina krav på att stu-denterna ska utexamineras allt fortare från högsko-lorna. För att klara av studietakten går det inte att jobba vid sidan om studierna. Den bästa tiden i li-vet förvandlas till en kamp om att överleva.

Hur skiljer sig en fattig studerande från en fattig finländare? Varför förväntas en studerande klara sig i en ekonomisk situation där det maximala stödet ofta inte ens täcker hela hyran? Det allmänna bo-stadsbidraget i Finland kan vid behov täcka hela hyran för låginkomsttagare medan studerande för-väntas klara sig på ett bostadstillägg på maximalt 210 euro i månaden. Det är bara en tredjedel av en medelhög hyra för en etta i Helsingfors.

Att studera i Finland är drömmen. Man ska vara tacksam över den kostnadsfria utbildningen, över socialtjänsterna, över studieförmånerna. På fem år får man en högskoleexamen som värderas högt överallt i världen. Alla dörrar står öppna och möjligheterna är oändliga. Men bagaget från studielivet hänger med.

För att kunna trygga en framtid där utbildade yr-kesutövare är mer regel än undantag måste vi ta ställning till frågan: Vad är en studerande värd? Is-tället för att tuta ut tomma ord om vikten av bra utbildning borde vi satsa på att göra studierna lön-samma för alla. Att studera ska vara ett jobb värt lika mycket som vilket som helst arbete för vårt samhälle, så varför inte jämna ut stödsystemet så det är lika för alla låginkomsttagare?

Att studera ska alltid öppna dörrar, inte stänga dem.

STEFANIE LINDROOS Journalistikstuderande

Värda en trygg studietid

ÅSIKT

12

Bristande representationI år fokuserade J‐seminariet på hur invandrare och personer med funktionsnedsättning visas i medierna.

Sakta men säkert dyker allt fler upp i den lilla föreläsningssalen, där J‐komm ordnar sitt årliga seminarie ordnas. Den här gången är det journalisten Lina Laurent och SOS Aktuellts chef-redaktör Daniela Andersson som ska föreläsa.

Lina Laurent inleder med en inblick i hur invandrare representeras i me-dierna. Hon fäster märke vid att bild-sättningen för artiklar om invandrare i Finland ofta är slentrianmässig.

– Det är så gott som alltid en ano-nym mörkhyad person eller en mus-lim som får agera bildsättning till ar-tiklar om invandrarfrågor, säger Lina Laurent.

Det här trots att majoriteten av in-vandrarna i Finland kommer från våra grannländer Ryssland och Sverige. Det största problemet är ändå anonymiteten.

Lina Laurent visar i vilka fällor ny-hetsjournalisterna oftast faller. Om och om igen dyker det upp bilder i hennes presentation på anonyma invandrare som får bildsätta artiklar. De har varken fått kommentera nyheten eller ens bli-vit tillfrågade om sina namn. Ändå syns deras ryggar eller ansikten på bilderna.

J‐seminariets publik blir allt mer frustrerad och irritationen hänger tung i luften. Hur kan de här ske, är en fråga som tycks stanna kvar.

Ett annat problem som Lina Laurent lyfter upp är i vilka sammanhang in-vandrare syns.

– Invandrare omnämns allra of-

tast i situationer där det beräknas hur mycket pengar de kostar samhället, sä-ger hon.

En närbild på ett barn med ut-ländskt ursprung dyker upp på duken. Även barnet saknar namn och sam-manhang. Bilden är från en festival, men används i det här fallet som bild-sättning för en artikel om invandring.

– Tröskeln är helt enkelt lägre för att lägga ut bilder på barn med utländskt utseende utan föräldrarnas tillstånd. Jag skulle nog bli arg om någon lade ut bilder på mitt barn utan tillstånd, säger Lina Laurent.

Även i utlandsrapporteringen begår journalisterna stora misstag. Närbilder på gråtande människor används fritt som illustration och läsarna får sällan höra personernas historier. I Finland är det självklart att personer i bild all-tid nämns vid namn och oftast har man också med en kommentar. Ifall det inte är möjligt så förklarar man i varje fall att bilden är bildsättning.

– Vi måste börja kämpa för att se till att sådant här inte sker. Om vi tar en bild på en person till vår artikel, då ska vi också se till att personen får säga sin åsikt, säger Lina Laurent.

J‐seminariets andra föreläsare är Da-niela Andersson. Hon berättar först om sig själv och sitt liv ‐ att hon har bott i Dubai och definierar sig själv som häst-tokig. Något de flesta av oss antagligen inte tänkt vid första anblick.

– Det finns så mycket mer bakom en

J-SEMI 2015

TEXT&BILD:ANNA BJÖRKQVISTJournalistikstuderande

13

person än det vi ser utanpå, säger Da-niela Andersson.

Budskapet går fram. Det hon vill visa är hur snabbt människor dömer personer utgående från dess utseende. En rullstolsburen ska inte definieras av sin rullstol.

Efter det går vi in på representation och personer med funktionsnedsätt-ningars osynlighet i medierna. Danie-la Andersson berättar att Sverige lig-ger före i den här utvecklingen, bland annat gör de tv‐program där perso-ner med funktionsnedsättning funge-rar som programledare. Också perso-ner med utvecklingsstörning har ett eget radioprogram som kan höras över hela Sverige.

I Finland finns Radio Valo som en-dast hörs i Helsingforsregionen. Hon skulle därför vilja se att även funktions-hindrade i Finland skulle få en större synlighet.

Daniela Andersson lyfter också upp problemet med att personer med funk-tionsnedsättning ofta sätts i en situa-tion där de presenteras som mer an-norlunda än ”andra”.

– Egentligen har ju säkert alla någon typ av funktionsnedsättning, vissa be-höver använda glasögon och andra har dåligt lokalsinne, säger hon.

Andersson lyfter också under sin presentation upp ett projekt SOS Ak-tuellt har gjort för att slå hål i fördomar. De skapade ett modereportage där per-sonerna som deltog fick berätta sin his-toria och om sina fritidssysslor. Foku-set förflyttades med andra ord bort från funktionsnedsättningen.

– De som medverkade var alla så glada över att få bli uppfixade och få berätta om sitt liv, säger Daniela An-dersson följt av ett leende.

En person är mer än sin funktions-nedsättning. De som deltog i modere-portaget var inte där för att de har en funktionsnedsättning. Det samma gäller Finlands representanter i Eu-rovision Song Contest, Pertti Kurikan nimipäivät. De är med för att de helt enkelt är vanliga människor med sina egna talanger.

SOS Aktuellts modereportage i jubleumsbilagan finns i lärocentret.

”Tröskeln är helt enkelt lägre för att lägga ut bilder på barn med utländskt utseende utan föräldrarnas tillstånd. ”LINA LAURENT

“Det finns så mycket mer bakom en person än det vi ser utanpå.” DA NIELA ANDERSSON

14

Tre månader senare tänker jag annorlunda. Att vara kiwi medför en stolthet, en genuin positiv at-tityd som sällan övergår i nationalistisk arrogans. Vi finländare saknar generellt sett den här stolthe-ten, men det är kanske inte helt rättvist att jämfö-ra Finland med landet under det långa vita molnet, som Nya Zeeland heter på maori. Det var den vin-glösa fågeln, landets nationalsymbol, som var först ut med att kallas kiwi.

Kivifågeln höjs verkligen i skyarna här, trots sin oförmåga att flyga. Det finns hutlöst dyra nattliga exkursioner som går ut på att bonga vilda kivifåg-lar. Om man har otur och inte lyckas se en, finns det otaliga gosiga versioner att köpa i turistsbutiker-na. Kivifågelns popularitet verkar ha smittat av sig på folket och frukten. Kanske är det gemensamma namnet i själva verket ett klyftigt drag, ett snärtigt namn för att marknadsföra den unika grönskande naturen och de gästvänliga människorna.

Men vad har en skygg fågel, en ful liten frukt och ett trevligt folk gemensamt? En av de första saker jag lade märke till i Nya Zeeland var hur vilt och fro-digt skäggen på många killars hakor växer. Det här avslappnade barfotafolket älskar att vara utomhus, vilket syns, i synnerhet eftersom de lever under ett ozon hål. Därmed har många Kiwier ett hårigt och brunt yttre, precis som fågeln och frukten.

Tillfredsställesen när man skopar ut det granna, fräscha och sötsura fruktköttet kan jämföras med

När jag anlände till Nya Zeeland i februari slogs jag av hur opraktiskt det var att allt här kallas kiwi: människorna, nationalfågeln och den populära frukten. Brist på kreativitet, tänkte jag.

The Kiwi Taleatt lära känna de lokala. En Kiwis personligheter är ofta inbjudande och beroendeframkallande, en hu-vudorsak till att jag har förlängt mitt utbyte till ett helt år. Jag bor nu med fyra amerikaner, men nästa termin står ett rum ledigt i ett hus med två Kiwier. Mina två bästa lokala studiekompisar åker nämli-gen på utbyte till Soc&kom i höst. Behandla dem lika väl som Kiwierna värnar om sina kivifåglar.

Kramar från en wannabee Kiwi!

JENNY BLOMQVIST Journalistikstuderande

UTBYTESSTUDIER

15

KIWI: Smeknamn för invånare av Nya Zeeland

KIWI: Kiwifrukt (kinesiskt krusbär)

KIVI: Nyzeeländsk utrotningshotad fågel

Susanna Rapp har läst journalistik vid Soc&kom och blev just politices kandidat. Rapp och Blomqvist åkte samtidigt på utbyte till Christchurch i Nya Zeeland.

Kivifåglar på ett galleri i den franska kuststaden Akaroa.

JENNY BLOMQVIST

JENNY BLOMQVIST

16

Snälla berätta till mig att ni också håller på att dö som bäst. Det är så jäkla mycket som tränger in sig på de här sista veckorna av terminen. Snön har smält, vinterskorna står i garderoben, hjärtat pum-par vårkänslor in i blodomloppet och man kan smaka sommarns sirlighet på tungan. Men före man är där ska man överleva den sista striden. Som min klasskamrat Jonas uttryckte det: ”Det är som den sista ketchupen i flaskan”, och så mimade han hur han slog till bottnen på flaskan.

Men hörni. Vilket fint nummer av Soc&komposten ni håller i handen. Jag vill ännu tacka ytterst myck-et alla som bidragit till det här numret. Och efter-som det här nu är läsårets sista nummer, så också alla som medverkat hittills. Tack!

Mycket roligt väntar oss också under nästa redak-tionsår, alltså efter sommaren. Vi har bland annat funderat på att trycka upp redaktionshalarmärken.

Tänk vad roligt det skulle vara. Och jag tycker att ni alla ska hänga med i redaktionen! Dikter och annat smått och gott har vi efterlyst redan i år.

Och hepp alla som är med i olika småföreningar, till exempel ämnesföreningar! Vi vill gärna veta vad som händer i era organisationer! Så skriv gär-na lite notiser om evenemang som varit och som är på kommande. Olika bilder tar vi också gärna in. Fast de skulle vara från Instagram.

Men nu hörni börjar jag få slut på saker att säga. Jag ska återgå till att skriva essä, föreläsningsdag-bok, projektarbete, recensionsuppgift, tutorrapport, skattedeklaration, forumsignatur, matlista, bilder-bok och allt annat.

GLAD SOMMAR!

Ångest och slutspurtHur mycket arbete får man inträngt på två veckor i maj?

REDAKTIONSSEKRETERARENS KOMMENTAR

LUKAS RUSK Redaktionssekreterare

17

MUSIK

De har växt ur indierockenFörbandet Oceans lyckades inte helt få igång publiken. Att Satellite Stories flyttat sin spelning två veckor sedan, på grund av familjeangelägenheter, gjor-de kanske också att publiken inte var så peppad till att börja med. Men det låg ändå tydligt förväntan i luften när ban-det äntrade scenen.

Vagabonds heter Satellite Stories tred-je skiva, som kom ut i mars. Bandets ti-digare album, Phrases to Break the Ice och Pine Trails har hållit hög standard, men bandet har också kallats för “Fin-lands Two Door Cinema Club” för de-ras ganska typiska indierockstuk.

Den nya skivan sprängde ändå alla förväntningar, med ett betydligt mer elektroniskt sound, och en stark första singel med ”The Trap”, med skagitarrer och blåssektion. Bandet lyckades dra nytta av denna energi, och körde igång spelningen med den ovannämnda låten och skivans öppningsspår ”Vagabonds”.

Efter det kom diskopumpande ”Heartbeat”, som kanske är min favo-ritlåt från den nya skivan, och senast ef-

ter ”Lights Go Low” från förra skivan var publiken varm i kroppen.

Uleåborgsbandet har en viss fankrets i Finland, men ännu mer popularitet har de fått i centrala Europa där de varit på turné en hel del.

Bandet har också vuxit till sig sedan jag såg dem senast: de känns som ett seriöst band, och inte endast som den småmysiga inhemska indierocken de ti-digare varit.

Allt har ändå sina sidor. Myslåten ”Campus” med sina visslingssegmen vi-sade på en svaghet med det nya soun-det: mycket kommer från band och spelas inte live i det nya elektroniska soundet, vilket fick musiken att kännas mindre nära.

Men bandet lämnade också det nya soundet ganska snabbt efter att publi-ken värmt upp, och gick över till äldre låtar. Från Pine Trails spelades hitlåtar som ”Pinewood Parkways” och ”Austra-lia”, och slutet av spelningen och encore bestod av halva första skivan. Det finns

inget annat som får igång publiken som guds gåva till indierocken, ”Kids Aren’t Safe in the Metro”, men samtidigt känns det konstigt att bandet hade mera gam-malt än nytt på spelningen som är en del av Vagabonds turnén.

Det blev lite samma känsla som med gamla pensionerade rockare. De vet att deras nya skiva är dålig och främst me-nad för att håva in pengar, och de kän-ner sin publik så väl att de vet att det är de gamla hitlåtarna sjunker in.

Jag menar inte att Satellite Stories bara vill håva in pengar med sin nya skiva. Den är fantastiskt bra, och deras nya sound är härligt. Och just därför skulle jag hoppas att de skulle våga spela de nya låtarna. Setlistet kändes lite väl säkert.

Men avslutningsvis – det var ju ing-en dålig spelning. Stämningen var på topp och bandet var bra.

Inför den gamla godingen ”Sirens” frågade solist Esa Mankinen publiken om bandet kunde få hela Tavastia att dansa. Och det fick de.

Satellite Stories har vuxit till sig. På Tavastia i april visade de upp storbandsmanerer. Men samtidigt blir man orolig för förtidspension.

LUKAS RUSK

LUKAS RUSK

18

KÅSERI

AINO JAUHIAINEN Utbytesstuderande i Göteborg

DUBBELMORALTANTEN

Vad får mera klick på webben än katter och bröst? Det är otroligt intressant att se vad statistiken sä-ger om din död. Fastän nyhetssajterna exploderar av nyheter om alla sjukdomar, så glömmer alla sta-tistiknördar den värsta sjukdomen av dem alla. För-hoppningsvis är det lidande inte dagligt. Det är redan ganska katastrofalt att lida av tillståndet i två dagar.

Symptomen är en dålig nattsömn, en dag som man är olidligt trött och hängig. Kanske också lite fros-sa, illamående eller huvudvärk. I somliga fall lider man också av morkkis. Det som är så frustrerande att tillståndet kommer så oförväntat. Förra kväll-en var allt ännu bra. Inte ett enda problem. Man var i skick för att springa ett maratonlopp! Bara en natt, och solsken och harmoni förvandlas plötsligt till något som känns som ett evigt lidande.

Det värsta är ändå törsten som inte går att släcka. Smaken av förra veckan fastnar i munnen trots att man skulle borsta tänderna tolv gånger, eller halsa litervis vatten blandat med eukalyptuspastiller. Pre-cis som om du skulle ha en spade sand, eller i vär-sta fall sprängsten, i halsen. Hur är det möjligt att överleva det?

Det enda som fattades var smaken av sjöbotten och vitt vin. Och den där jäkla vårförkylningen. Varför ska vi alltid envisas med att ta på den där ljuvliga ytterrocken som inte väger allt för mycket, fastän det är kallt och blåsigt ute? Jag bara hatar att ligga i sängen och skylla mig själv för att ha plockat fram seglarskorna och den tunna rocken på grund av att vårkänslorna börjat pumpa i bröstet. Nästa år ska jag minnas årets förkylning. Ja, eller det har ja nu sagt de senaste femton åren ...

Ta en titt i spegeln. Lider du av en folksjukdom? Lite högt blodtryck kanske? Blodsockret över det normala? Eller kanske lite astma bakom den tunga tobakshostan? I så fall passar du in i statistiken.

Det blir värre varje gång

19

ÅSIKT

LINA RAUNIO Journalistikstuderande

Inget i världen kan få mig att förstå varför det ska vara så tungt att ta sig ut till vår flygplats. Jag vill inte stiga upp klockan fem om jag skall ta ett flyg klockan åtta, bara för att det tar så länge att komma fram till flygplatsen. Jag vill att det skall gå snabbt, jag vill att det skall vara bekvämt ‐ jag vill att det ska vara som i Stockholm.

"Välkommen till Arlanda Express, det snabbas-te och mest klimatsmarta resesättet mellan Stock-holm City och Arlanda flygplats." Var femtonde minut går det rena, luftkonditionerade, tysta tåget. Alla ryms med, allas väskor får plats och fåtöljer-na är sköna.

Men inte här, inte. 05.45 rullar jag istället iväg med min kappsäck mot Helsingfors kullerstens-gator och huvudvärken är redan ett faktum. Vid järnvägsstationen står den och väntar på mig. 615. En kort, smutsig och ful liten buss. Kön är redan lång och jag är sur. Det är kallt ute, men chauffören öppnar inte dörrarna innan det är dags. Sadist.

Jag betalar min dumma, dyra biljett. Krånglar in väskan genom gången, stöter till en tant på smal-benet och ber om ursäkt genom tänderna. I en liten box på två våningar har folk försökt stapla sina väs-kor. Där ryms sex väskor och vi är femtio i bussen. Jag hittar en plats, lyfter min tunga väska upp i fam-nen och blundar av ilska. Skall jag vara så här ut-mattad redan innan resan ens börjat? Bussen star-tar. Barn skriker. Någon har satt på musik från en dålig telefon utan hörlurar och tvingar alla andra att lyssna på metall.

Stämningen är tryckt. Ingen säger något. Ingen hälsar oss välkomna. Ingen säger hur länge det ska räcka. Många har säkert tagit det för givet att bus-sen går direkt till flygplatsen. Men där har de fel! Då man är på bristningsgränsen över hur detta är ordnat, då stannar vi till. Flera gånger. Hållplats ef-ter hållplats, mer folk tränger sig in. Där skumpar vi runt, var femtonde minut, sextio personer i en svettig buss, i 45 minuter! Hur har någon någonsin tyckt att det här är ett fungerande system?!

Nu, efter 20 år av bussångest, bygger man äntligen ett tåg till oss. Tack för det. Men att vi i Finland, ett praktiskt folk, har levt med detta busshelvete är nå-got jag aldrig kommer att förlåta.

Öppet brev till HST

20

Flera StudOrgare tog sig till bakgården för att inleda vappfirandet med ett glas skumpa tillsammans med andra likasinnade.

AYY och 100 andra vid Havis Amanda. Havis Amanda (och AYY) blev tvättade, och Manta fick sin mössa!

Den avgående kuratorn Elin Andersson höll ett kort tal om hur trevligt vi har det i StudOrg.

STUDORG

21

Vappen kom med buller och bång, och så var den över lika snabbt som den kom. StudOrg bjöd på en del program för att se till att medlemmarna inte blev allt för törstiga. Torsdagen började med coc-care på Soc&koms bakgård, där det till en början ar kyligt och lite folk, men när solen tittade fram lock-ades en stor mängd studerande och personal på ett glas skumppa i det fina vädret.

När StudOrgs skumppa tagit slut tog största de-len av festfolket sig över till andra sidan staketet för att ta del av Kannstöparnas bjudning. Kannstö-parna tvättade också Snellmans staty, och gav ho-nom en hatt, så han inte skulle bli avundsjuk på Havis Amanda, som fick sin hatt mitt i ett stort folk-hav. Efter att hon i sin tur fått sin hatt spred sig Stu-dOrgarna över staden, några fortsatte en stund i StudOrg rummet, medan andra drog sig till diver-se hemmafester.

Efter vappaftonens fartfyllda äventyr tog den tapp-ra styrelsen sig till StudOrg rummet klockan 8 på morgonen på första maj för att förbereda sillfrukos-ten. Sillisen i Kajsaniemi var också lyckad, med en passlig kost för krapulanta studerande. När maten var uppäten och stämningen på topp var det dags för May Day Race! Där deltog vår klubbis, årsfest-marskalk och årsfestmarskalk emerita. Med heja-rop från hela föreningen klarade de sig riktigt bra, vi blev ju inte sist! I korthet var vappen och första maj alltså en solig, fuktig och rolig fest!

Vappen med StudOrg

TEXT&BILD: ELLEN AVELLAN Socialpsykologistuderandeoch studieansvarig i StudOrgs styrelse

Gulispapi (Axel Nurmi) och före detta Gulismami (Ellen Avellan)vappenfirande och njöt av stämningen vid Havis Amanda.

SOFIA STRÖMGÅRD

22

STUDORG

ANNA ALA‐KETOLAStudOrgs sitsvärdinna

Värdinnans hälsningar!

Jag har lärt mig en hel del saker, som jag vill dela med mig: ifall någon ber en att ”sväpa den” skall man helst inte göra det, annars kan det hända att man står i baksidan av Nylles kök med en kastrull i famnen och fingrarna uppe i halsen när man egent-ligen borde stå vid bardisken, heh. Å andra sidan kan det nog hjälpa en med att klara av att städa nå-got som ser ut som ett krigsfält klockan 7 på mor-gonen.

Jag har även andra goda tips åt er! Man skall inte leva i tron att 200 g torr pasta motsvarar 200 g kokt pasta, då kan det gå så att man har närmare 12 kg pasta åt 40 mänskor. Man skall inte heller försöka koka den mängden pasta i en kastrull 20 minuter före huvudrätten skall vara på bordet ifall man vill undvika mentala problem. Men allt har vi väl kla-rat hittills ... typ.

Det har varit otroligt roligt att ordna fester, speciellt åt Soc&kommare som helt tydligt vet vad det inne-bär att festa. Från varendaste en sits har jag säkert 5 videon på StudOrgare som sjunger snapsvisor, nå-got som ännu var helt främmande för mig när jag började på Soc&kom. Enda dåliga sidan där är att de där jävla snapsvisorna spelar i mitt huvud var-endaste en dag. Men jag vill tacka er alla fina fes-tare i varje fall!

Det sista jag har att säga är hälsningar åt en speci-fik person som kanske läser detta: jag är förevigt bitter över att du stal den fina uppblåsbara penisen från erotiska vårsitsen (även om jag kanske skulle ha gjort det samma i din situation, den var ju fin).

Det har varit en händelserik vår, och så här mycket kroppsvätskor och tomma ölburkar har jag inte sett någonsin under en så här kort tidsperiod.

Sillismaten smakade för folket, och #kossuonhyvääviinaa passade in i klubbisens kost.

ELLEN AVELLAN

23

StudOrgare njöt av solen i Kajsaniemi på första maj.

Sitsvärdinnan själv ledde gitarren i graven.

Ordförande Osku med flaggan i topp hejar på klubbisen som kämpar igenom May Day Race. ELLEN AVELLAN

Det kan komma flera evenemang i efterhand, följ med StudOrg gruppen på Facebook och läs infomejlen för att hålla dig uppdaterad.

Styrelsens vårhälsningStyrelsen för StudOrg tackar för den gångna våren, och öns-kar alla en sjudundrande sommar! Vi önskar att få se så många av er som möjligt på sommarträffen den 1 augusti på Sveaborg. Kom o visa din brända nos för oss!

STORT TACK för aktivt medverkande i verksamheten under våren. Efter en kort sommarpaus fortsätter verksamheten som normalt igen på hösten! Vi ska visa de nya gulisarna vad vår organisation står för!

Ha en skönskön sommar! STYRELSEN AV STUDORG

SÖ 17.5 SNÄFS VÅRBRUNCH, kl 12 på Nypolen

TI 19.5 STUDORG IDROTTAR, kl 18, Unisport Gumtäkt

TI 26.5 STUDORG IDROTTAR, kl 18, Unisport Gumtäkt

TO 28.5 STORSITS, kl 17 på Senatstorget

FRE 5.6 GRILLFEST, kl 18 på Soc&koms innergård

TO 11.6 PUBLIK i Festsalen

FRE 12.6 SOMMARTENT

LÖ 1.8 SOMMARTRÄFF, kl 14 på Sveaborg

CAMILLA ALPERI