© Tauno Leinonen 2010, Ansgarskyrkan Eskilstuna 2010

SAMMANHANG

Vad är det att vara angelägen kyrka?

"Speglingar" av Tauno Leinonen stiger fram ur ett sammanhang som formats i Ansgarskyrkan, en del av Eskilstuna Församling, Svenska kyrkan, genom utvecklingsarbetet SKAPA.

Vad erbjuder Ansgarskyrkan som inte redan erbjuds av andra aktörer i samhället?

En mötesplats, en plats för skapande i bild, ord, och rörelse. En plats för utmaningar, att tänka högt, söka formuleringar. Söka sig själv genom mötet med andra.

Upptäcka sin egen kreativitet, sig själv, att våga nytt, värna mötet genom en djup respekt för var människans erfarenhet, att inte sätta sig på någon.

Att i skapandet upptäcka människans andliga dimension, att få bekanta sig med denna dimension och att söka en djupare förståelse av densamma.

Ung som gammal, man som kvinna, långt bortifrån och nära, egen kultur annan kultur, svåra erfarenheter likväl som lätta – och det går! Mötas, människa till människa, och växa något.

Samtidigt, erbjuda och utmana med den djupa erfarenhet som kyrkan bär: Upptäck Skaparen i det som skapas, i vår, sommar, höst likväl som vinter, i dig i alla dina dimensioner, i alla de andra, i den stora komplexitet som vi tillsammans utgör!

Det behövs rum där mänskliga uttryck kan rymmas, där längtan, frågor och ofärdiga tankar kan prövas och brytas. Ett rum för de egna uttrycken i ord, men även i andra former. Där var och en kan möta sig själv, möta andra på likställda villkor och utforska sin andlighet.

Per Apelmo och Helena EkhemProjektledare, SKAPA1

————————————1 Läs mer om SKAPA i slutet av denna bok.

FÖRORD

”Ofullständig, Fullbordad”

Så skulle jag också vilja karaktärisera Tauno Leinonens skrift;Ofullständig och Fullbordad, som det är att leva.Orden är hans egna. De brottstycken av liv han åskådliggör,i den text du nu står i begrepp att läsa, är hans, är mina, är dina!Ord och bilder som formar en linjär cirkel av mänskligt levande.Påminner mig om mitt ansvar att ta mig an just det; mitt levande.Påminner mig om ”hur det känns att ha hela världen inom sig”.

Mitt möte med Tauno. Ansgarskyrkans ateljé. Bilder på golvet, ditflugna genom en plötslig armrörelse som låtit dem släppa greppet om varandrai buntens trygghet. Taunos armrörelse. Hans förmåga att raskt samla sin energi innanför sitt skinn och i samma hastighet låta den liksom rasa ut.I ord, kropp och rörelse. Ord, i farten snubblandes på de andra.– ”Jag tänker i bilder”. Jag vill att betraktaren ska kunna ”träda dit var jag har varit”. Så skulle bilderna leva med orden vid sin sida och vi skulle få vara med.

På de kommande sidorna vaggas vi, kastas vi, utmanas vi och utlämnas vi till hoppet – om livet. Vi får rasa genom den ständiga frågan om meningen med livet! Den trista vardagen, den ömtåliga kärleken och vi får förstå den, för mig, eviga sanningen ”man kan se sig själv endast i någon annan.” Genom mötet med den andra.

Jag hör Taunos sjungande finskklingande svenska ”jag taar lite fäärgpå tallriiken” ...... och tackar för att jag har fått vara med.

Eva Solhäll

SPEGLINGAR

tauno leinonen

Till ormens kraft och den murgröna kärleken

1

Jag vet att jag inte kommer att lyckas. Det finns något som står i vägen, något som inte stämmer. Det är alltid så. Alltid. I början. Och man är alltid i början av något nytt. Därför får man vara som en nybörjare: blunda och gå framåt. Med öppna ögon. Du vet inte hur det kommer att bli, men efter ett tag börjar det klarna upp. Det kan aldrig bli helt tydligt, men på ett ungefär. Det räcker så. När man anar, har fattat det väsentliga, då är det dags att gå vidare. Mot nya utmaningar. Man kan aldrig förstå fullt ut, aldrig ha full koll på något som fortfarande lever. Ofullständig, fullbordad.

Tjockt med svart färg i penseln. Tittar länge på det tomma pappret och drar sen plötsligt några hastiga och kraftfulla, bestämda penseldrag. Som jag skulle ha huggit ved med en vass yxa och fått två nästan exakta halvor. Beundrade resultatet ett tag. Det kändes som mitt nervsystem skulle ha varit kopplad till ett känsligt instrument, min högra hand. Och på pappret syns det grafiska avtrycket av EEG-kurvan, som visar min sinnesstämning just i denna stund.

Schysst! Det var mitt första försök och jag är ganska nöjd. Eller finns det något som jag skulle kunna förbättra. Ska jag fortsätta lite till? Och riskera att jag förstör det unika som kanske inte går att upprepa. Kanske bäst att ta ett nytt papper för säkerhets skull, börja om på nytt och fortsätta sen på samma ställe. Jag kan göra en hel kollektion i samma stil. Bara några slarviga linjer som inte föreställer någonting. Sen ska jag välja de bästa av dem. Men tror du att det blir samma sak? Det finns något som går förlorat: känslan – den låter sig inte kopieras. Det är omöjligt att imitera sig själv.

Svaga toner forntida musik ekar i mina öron. Ur ventilationsrören kommer österländska flöjter och afrikanska trummor, som någon slags improviserad tango. Någonting jag aldrig hört förut. Musik som inte finns, kan inte finnas. Blir avundsjuk på folk som kan spela något instrument, komponera något som inte finns. Jag försöker ventilera mina röriga tankar genom bilder.

2

Jag lägger ett lager vitt över den obestämda fläcken där på nedre delen av bilden, eftersom den drar ögat alldeles för mycket till sig. Det är ganska märkligt att när jag klottrade med den vita färgen – helt enkelt bara för att täcka över något som var fult – finns där en påfallande likhet i fart, rytm och lek mellan det svarta och det vita, som i en dans. Det känns så lätt och opretentiöst, att bara använda sin egen naturliga okonstlade handstil – man bara gör utan att tänka på hur. Som när man snackar med en kompis. Orden kommer av sig själva när man har något att säga.

Jag har inte tålamod att vänta på att det svarta ska hinna torka färdigt. Måste ha mer färg i bakgrunden. Kladdar med rött och blått där på övre delen, med rikligt vatten på penseln och låter färgerna rinna. Styr behärskat det slumpmässiga flödet, för att inte förstöra det vackra mittenpartiet. Färgerna blandar sig med det svarta, bildar grådaskiga nyanser, skapar nya fält och binder ihop alla bildens beståndsdelar. Ett snabbt streck till... där! Och när jag kommer tillbaka från fikarasten ska jag kolla om det rann som jag hade förutspått.

Allt detta som ögat inte tyckte om i början syns genom. Hela processen är transparent, synlig och naken. När jag rättar till några områden i bilden ska också det få synas, bli som en smaksättande ingrediens i en maträtt och en väsentlig del av hela verket. Tidens tecken blir förnimbara. Lite grann som man i en vanlig barnfamilj sopar skiten under mattan under väntan på besök, utan ansträngning för att försöka dölja det – det får ju synas att det finns liv i huset. Det finns något som gömmer sig under ytan.

Japansk kalligrafi är en gammal konstform med höga ideal, som miste sin vitalitet och förvandlades till manér under traditionens tryck för länge sedan. Ändå, någonstans från den traditionen hämtade jag influenser till den här bilden, där jag släppte loss det förkastade: undertryckta passioner, frustrationer och aggressioner. Okultiverad västerländsk kalligrafi. Lite som graffiti, men inte lika vackert.

3

OUROBORUS

Jag hade en drömatt jag började få en svans

som hos en stor ödlajag bet i toppen av svansen

och det gjorde ont

det kändes nästansom att jag finns

på riktigt

4

En orm har gått vilse i skogen och kan inte hitta hem. Han är ensam, trött, hungrig och arg. Får ett bärsärkaraseri. Försöker våldsamt tränga in i naturens sköte. Bita sig genom den omringade dimman med sina sylvassa giftiga tänder. Men det går inte, det är omöjligt. Krafterna tar slut och han ger upp. Han börjar inse hur liten han är. Det är ju bara en orm. Slug och giftig, men så liten och obetydlig att ingen bryr sig. Så liten att han inte kan vara helt säker på om han ens finns till. Ensamhet. Vem bryr sig? Ensamhet, som är så stor att den kan äta upp hela skogen. Tills det inte finns några träd, inga växter, ingenting. Bara en oändlig tomhet. Och längtan att hitta hem.

Ormen slingrar sig fram i det torra landskapet och lämnar ett ensamt spår bakom sig. Någonstans långt borta ser han ett ljus, som han närmar sig. Det är ett fönster. Han når ända upp till fönsterkarmen. Men han kan inte öppna det. Och hur skulle en orm öppna ett fönster? Den har ju inte ens händer. Han kysser fönstret vemodigt med sin kluvna tunga. Men känner bara sin egen smak, som smakar ingenting. Sedan faller han ner. Som en höna som har kastats ut från moderskeppet Apollo, in i den svarta tomma rymden. Men äntligen får han flyga, sprattlande som en kyckling. I all evighet. Och känna rymdens tyngdlöshet. Som att andas under vatten.

Han ser en liten prick av ljus, i slutet av den andra änden av universum. Det är det enda som finns, det enda som betyder något. Men den blir mindre och mindre, tills den försvinner helt. Det enda som blir kvar är ett svart, evigt mörker. Bottenlös sorg och hopplöshet. Till slut tappar han kontakten också med den. Med sig själv. Och får uppleva den största smärtan av alla: att inte finna tröst ens i sin egen smärta.

Efter otaliga ljusår steg solen till sist upp. Precis som den brukar, varje morgon. Och den lilla ormen vaknade på sin blöta madrass. Vilken hiskelig dröm! Så verklig som bara verkligheten kan vara. Mörkrets tyngd blev så mäktig att det förintade sig själv och dog. Den nattsvarta evigheten var som bortblåst efter den långa natten.

5

6

7

Livet är alldelesför stort

för att kunnasväljas

som heläven om man vill

försökapå alla möjliga sätt

men vi kan välåtminstone

smaka

8

Huvudet väger som ett ton bly. Ur magen kommer två ormar som börjar titta på varandra. Jag är en av dem men vet inte vilken. Men jag blev så glad! Det var som att helt plötsligt få träffa en gammal barndomsvän, som jag hade glömt bort efter alla dessa år. Vi kramades innerligt och skrattade. Hade massor av att berätta. Gamla kära minnen, våra busiga äventyr. Och allt som vi hade fått vara med om efter det att pappa fick jobb på en annan ort och vi i vår familj flyttade långt bort till en annan stad. Vi var som kusiner, nästan syskon. Vi trampade på den leriga jorden i regnet med bara fötter. Vi var indianer, skrek och dansade. Det fanns inget mer att drömma om.

De urgamla symbolerna, metaforer som man ofta kan se i böcker, museer och antika tempel, är inte personliga uttryck upplevda av en viss individ. De är myter som man ofta har använt i religiösa sammanhang för att förstärka kollektivet – känslan av insikt och samhörighet. Grovt bearbetade och förfinade överenskommelser, stiliserade av dåtidens illustratörer (sic!) för att passa in i tidsepokens estetiska regler och kulturkretsens andliga ideal.

Först under den andra halvan av 1800-talet började vår civilisation bli mogen för att uppskatta originalitet – ett jättekliv i mänsklighetens utveckling! Tack för de stora rebellerna som vågade bryta mot den etablerade konstuppfattningen. De gamla snälla närsynta farbröderna, med sina skakiga händer, som knappt kunde se vad de målade. Som försökte skildra sina dunkla sinnesintryck. Impressionister, rebeller? Bryta mot samhällets etiska normer som ett självändamål. Testa och utmana gränser för att få en kick och feta tidningsrubriker. Ha! Att vara rebell är att vara sann mot sig själv. Att vara fri och bejaka sin glädje. Rebelliskt nog. Att höra till, vara en människa.

Hur visioner uppenbarar sig i de ursprungliga, genuint personliga uttrycken är alltid lika fascinerande. Individuella manifestationer av drömmar som kan väcka genklang i det mest förbjudna, intima och översinnliga hos oss. Jag blir berörd. Varför skulle de här fräscha alstren inte vara lika heliga som de gamla vidskepliga kvarlevorna?

9

Jag kan inte stå för den här skapelsen. Den känns inte som min egen avbild. Det är inte bra att använda gamla arketypiska symboler som utgångspunkt och låna idéer direkt från dem. Detta är för fräckt. Man kan lätt hitta på nya variationer och egna kombinationer av gamla välkända verk, göra små ändringar lite här och där och välja ett modernare uttryckssätt. Man blir kanske inte beskylld för plagiat, men det känns ganska billigt. Klyschigt och påhittigt men inget mer.

10

11

Har du någonsin undrat hur skulle det vara om du inte fanns till? Eller vad som är meningen med allt? Det har nog de flesta. Någon gång i alla fall. Även om det här är sådana saker som man aldrig pratar om. Utom kanske med sina allra bästa vänner. Men eftersom det här är en litterär produkt, så tar jag mig friheten att skriva något också om det här tabubelagda ämnet. Men vi ska inte prata om det här, eller hur?

Föreställ dig att din fysiska gestalt skulle helt plötsligt försvinna. Det här är ett tankeexperiment, så ställ dig en bit utanför dig själv. Så, nu istället för dig finns där bara ett tomt vakuum. Att hur det är att vara utanför sin kropp? Känn bara efter, du är ju där just nu. Annars kan du väl fundera på det under kvällen när du lägger dig. Alltså, där finns ingenting, inga partiklar och inte ens solstrålarna tränger genom. Vad då kallt? Kom inte nu med relativitetsteorin eller termodynamikens andra lag och annat tjafs. Vad tror du skulle kunna vara kallt därinne? Där finns ju ingenting, sa jag ju. Och där är det inte varmt heller. Du kan inte ens tina dina köttbullar där, av den enkla orsaken att det finns ju ingen plats för ens mikrovågor (ett litet skämt bara).

Du kanske visste att maskhål är ett hett ämne och att de svarta hålen i rymden sänder ut röntgenstrålar, men i det här vakuumet härskar tomhet. Vi kan befara att det förestående är oundvikligt: Tomheten har så ofantligt kolossal styrka att den suger åt sig allting: denna härliga jord, den stora björnen och fallande stjärnor, Vintergatan och avlägsna galaxer, alla själar i hela universum och parallella världar, kaos och kosmos och allt det som finns bortom – allt bums borta! Vad då hastighet? Just det, inget kan ju färdas snabbare än ljuset, så det kommer att ta... Ha lite tålamod och njut av spektaklet i lugn och ro.

Hela världen har nu försvunnit. Så här skulle det vara om du inte fanns. Om du inte fanns skulle världen inte ens kunna existera! Du förstår varför du finns till. Det är det som är meningen med allt. Och när det här lilla experimentet är slut kan du gå tillbaka till din fysiska skepnad. Jag har bara en liten fråga kvar till dig: hur känns det nu? Vad då känns? Ja, hur känns det att ha allt, hela världen, inom sig?

12

Tystnad mellan oss

här uppe

och de

där nere

slappa strängarsom inte går

att spela med

men ackså korta

och tydliga

13

Samklang mellan himmel och jord. Luftrummet är laddat med elektrisk kommunikation. På jobbet, kaffe och bullar. Som mellan oss. Hemma, fjärrkontroll och en bira. Samtal från miljoner mobiltelefoner passerar genom oss. Vad ska man säga? Jag hör inte.

14

15

En bild har inga ord, kan inte prata. Den går rakt in i magen. Eller känns någonstans vid brösttrakten, vibrerar. Såsom ett fält som rör sig, vidgar eller drar ihop sig. Ändrar färg och form, konstant. Jag är inte intresserad av vem som står bakom alstret eller vad det heter, prislappen – sånt glömmer jag snart ändå. Jag behöver inte veta; bara se. Korta stunder som stannar kvar länge.

Ord är som legobitar som man plockar upp från en låda. Bryr mig inte om färgerna, bara bitarna passar ihop. Jag försöker bygga ett litet hus. Men kan bara inte hitta de rätta bitarna, även om lådan är full av dem. Jag har inget tålamod att leta. Det får bli en stol istället. Behöver några gummisnoddar och kontaktlim. Och en såg. Nu börjar det likna... något. Den har i alla fall fyra ben. Jag vill måla den grön, röda ränder. Och nu kan en barbiedocka sitta säkert på pallen. Den ramlar inte isär, även om det knakar i fogarna. Snickarglädje.

Synonymordboken är en bra bok, min absoluta favorit. Den är poesi av högsta rang: varje gång jag öppnar den hittar jag något nytt mellan pärmarna – så kreativt! Den får mig att säga gamla saker på ett nytt sätt och citera andra på mitt eget sätt – så originellt! Varför skulle du vilja bli författare när man redan har skrivit böckernas bok? Även om det inte skulle vara en svår uppgift – det räcker att skriva endast en sida i veckan. På ett år blir det 50 sidor. Du kan få en tegelsten på 500 sidor per årtionde. Men Synonymboken finns ju redan, färdigskriven med ungefär lika många sidor. Som allmänbildning.

Att skriva är som att skulptera i blöt lera. Stora mängder av virke och armeringsjärn går åt för att hålla bygget ihop. Styckena ska se ut som de skulle vara huggna i granit. Otroligt mycket svett och slit, men jag gör mitt bästa för att dölja det så gott som det går. Det är av största vikt att resultatet ser spontant och expressivt ut. En naturbegåvning i rytmisk gymnastik. Till sist polerar jag ytan omsorgsfullt. Flera timmar för att slipa ett par enkla meningar. Är det inte fusk? Nästan som att ljuga, men inte lika roligt. Måleriet däremot avslöjar sig självt, visar sig naket. Det går inte att dölja gamla spår. Du ser!

16

Mellan den inneslutandesmärtan och den uteslutande

kärleken fanns

en stigsom ledde

mot grönskan

17

18

Ska man älska bara en eller kan man älska med alla? Kan man älska alla eller finns det någon som man inte kan älska. Kan någon älska mig? Om ingen kan älska dig kan du älska dig själv? Om du inte kan älska dig själv kan du älska med dig själv? Om du kan älska dig själv kan du älska allt och alla. Jag kan hata mig själv för jag älskar dig så mycket. Om du inte kan älska dig själv kan du inte älska något.

Vad innesluter din kultur, din religion och dina värderingar? Är allt annat uteslutet i din region? Vilka hör till din släkt? Vem blev utesluten? Vem i familjen bär skulden? Du är inte den skyldige. Vilka tillhör till din klass? Vilka tillhör inte? Vem blev utesluten. Vem bär skulden? Vem vill komma tillbaka? Vem körde iväg alla helvetets änglar? Vem fick ta emot dem? Allting går runt tills man stannar still. Vi försökte leka änglar. Långt senare hann helvetet ifatt, sanningen kom fram. Men det var redan för sent. Eftertankens kranka blekhet.

Modern var svart på jorden och fadern vit i himlen. Barnet blev grått och föräldrarna fick delad vårdnad. Mor var ofta sjuk, far arbetade dygnet runt. Smärtan var alltid närvarande, glädjen frånvarande och så växte barnet upp. Så småningom började han se solen i det svarta och svarta prickar i det vita. Men allting blev bara ännu gråare. Han fick aldrig se färgerna. Han blev vuxen och gick många år i ögonterapi. Till slut kunde han se att det svarta har alla färger i sig, liksom det vita. Efter det var ingenting längre grått, och äntligen kunde han lämna det förflutna bakom sig (precis som hans pappa hade gjort en gång i tiden). Han började acceptera sitt liv och hittade sin kallelse. Han blev en bra blomsterförsäljare, och en ganska bra pappa till sina två färgstarka döttrar (den yngre hade svart hår och den äldre vitt). Han älskade sitt öde och blev blind av lycka.

Hur skulle det kännas att vandra fritt mellan världarna? Utan gränser, bortom gott och ont? Ont och gott. Vem låter du avgöra eller kan du avgöra själv? Vilken del av världen tillhör du och fick du bestämma själv? Höra, inte till någon eller något och därför kunna höra till allt. Att vara ingenting. Det var allt.

19

Det händer väldigt sällan att jag skriver dikter. Om man bortser från de rara och sentimentala verserna, med erotiska undertoner, som jag någon gång febrilt har pusslat ihop i förälskelsens rykande hetta. Förtvivlad. Alltid lika blyg och osäker. Rädd att bli misstolkad. Dikterna som finns med i den här samlingen är av annat slag. De har kommit till under eller strax efter målandet, utifrån bilderna. Men de handlar inte om dem. De är självständiga i sig. Jag har skrivit dem till en kvinna som jag älskar. Och jag behöver inte bry mig ett dugg om att bli missförstådd, eftersom hon känner mig väl och förstår det mesta. Min gudinna, kära syster, som jag har sett men aldrig mött.

Om jag har något att säga då pratar jag hellre. Helst med en bra vän som kan lyssna och filosofera. Med inte ens vänner har alltid tid. De flesta av dem har sina barn att ta hand om. Stressade och trötta efter jobbet. Jag borde kanske söka professionell hjälp. Det finns ju kvalificerad yrkeslyssnare. De har alltid tid om man betalar. Kanske är de inte så tokiga som man ofta får höra. De kan inte vara så bra som goda vänner, men det är ju klart – vi känner ju inte ens varandra. Men som surrogat under vinterhalvåret. Och det skulle vara intressant att undersöka hur mycket de kan förstå av det som jag säger. En analys.

Man kan få möta starka känslor inom konsten. Känna med och uppleva. Titta på det svåra på lagom avstånd, men inte nödvändigtvis distanserad. Något att reflektera över. Och det är inget fel med det. Det är ju det som är själva meningen med konst.

Det är svårt att beskriva mörkret, men ljuset är ännu svårare. Kanske för att det är för lätt och enkelt för att låta sig beskrivas, bara upplevas. Utan kamp, utan motsättningar. Utan salt. Men mörkret är överskattat. Se bara på vilka som fått Nobelpris i litteratur: de stora hjältarna av mänskligt lidande – all ära till dem. När man föreläser om smärta ska man helst ha en mörk kavaj på sig. Det är seriöst. När man uttrycker glädje behöver man inga kläder. Det räcker med en t-shirt. Det är svårt att påtvinga fram en hög prestation i glädje. Den som lyckas med det är värd en medalj. Ett erkännande av hårt arbete.

20

En glimt av ljuset får man se först på det sjunde steget, sa den gamle och vise, som gjorde övningar på det sjätte. Lärjungar på den femte våningen sågade ner de ivriga på den fjärde. Treorna var försjunkna i sina studier och såg ingenting. Andraklassare trodde det var målet och det första årets nykomlingar hade inte längre fötterna på jorden. Under tiden växte liljorna i myllan. Lapade sol utan att göra någonting.

21

Varför ska man sträva

efteruppåt

längta?

När ljuset

rinner nerav sig självt

på jorden

22

Det är inte det mörklila och nattblåainom dessa snäva väggar, nej

det är det tunna morgonljuset

och älvorna på ängensom man blir blind av

möten som förvandlastill rädslan

av längtan

23

Räck mig din hand. Det är för mörkt. Var? Här. För mörkt. När? Nu. Vi måste vänta tills det blir lite ljusare. Varför? Det är för mörkt här. Därför. Om inte här, var? Jag vet inte. Men inte här. Det är för mörkt. Om inte nu, när? Sen när det har blivit lite ljusare. Varför? Du kan inte se mig när det är så här mörkt. Därför. Men jag kan. Nej, det får du inte. Men varför? Det är för mörkt. Vi måste vänta tills det blir lite ljusare. Sen får du se mig. Varför? Du får inte se mig när det är så här mörkt. Därför. Varför? Därför. Jag går. Nej, det får du inte. Det är för mörkt. Men vänta lite. Vad håller du på med? Här och nu? Här, nu.

24

Kära monitor, giv oss i dag vår dagliga dos, giv oss den eviga ungdomen, i alla dagar, nonstop dygnet runt. För folk i mogen åldern: hudvårdsprodukter och plattare mage. Det är det som livet kretsar runtikring. Populärmusik från USA, reklam för Vittula och familjens höjdpunkt schlagerfestivalen, mänsklighetens minsta gemensamma nämnare – man offrar gärna en lektion på kvällskursen, tar ledigt från jobbet eller sjukskriver sig om den krockar med sändningen. Sånger om kärlek, inte till dig utan till den stora massan. Ta inget personligt. Bara på skoj. Lär dig texten på den senaste svensktopplåten utantill – eller skriv ner din innersta önskan, och uttala den för din chef eller närmaste kollega. På djupaste allvar. Du kommer att bli en stjärna!

Efter varje vackert ord som jag uttalar måste jag lägga till ett svärord – för att behålla balansen. Och efter varje svordom måste jag be om förlåtelse. Ja, vad skulle livet vara utan motsatser, utan spänning och dramatik: utan vänner och fiender, utan krig och fred, utan varmt och kallt, utan himmel och jord, utan högt och lågt, utan sol och måne, utan fult och vackert, utan dig och mig.

Ett frö till det motsatta väntar på att bli upptäckt. Det har någonting med själva livsgnistan att göra. En man utan kvinna kan fortfarande vara en man, men utan det kvinnliga är han inte mycket till man. Alla behöver vi en musa, inte bara poeter. Hon finns i den allra innersta kammaren, växer i varje möte, formas av varje erfarenhet (värd att hyllas och hedras, trots alla misstag och besvikelser). Ett frö till en fågel, en fågel som sjunger en sång, en sång till ditt hjärta, ditt hjärta där musiken blir till, till en symfoni, en symfoni där alla motsatser förenas, renas och förenas.

Ingen kan se sig själv. Ingen annan kan se mig själv. Man kan se sig själv endast i någon annan. Är det bara min egen hypotes? Hur djupt jag än försöker dyka ner kan jag aldrig nå mig själv, se det i mig som ser. Jag kan aldrig se i någon annan det som ser. Det i mig som ser, det som jag aldrig kan se, det är hon som jag vill se, min älskade. Så jag ber dig, var stilla en stund, fly inte min blick.

25

När kommer inspirationen? Jag har väntat många år, men den kommer aldrig. Har brevbäraren dött? Vad är det som är fel med mig? Fick jag inte tillräckligt med beröm när jag var liten? Har jag talang? De rätta generna? Har jag inte tillräckligt mycket ångest? Eller för mycket? Är jag för glad, eller bara lat? En stor artist, av lilla jag? Har jag för stora ambitioner, höga ideal? Jag har väl inget speciellt att säga. Har jag någonting att visa? Det har hänt någon gång efter duschen att jag har dansat naken framför spegeln och spelat luftgitarr, men det är inte mycket att se. Vad i hela världen skulle jag måla, en blommig falukorv? Mamma, jag har ingenting att göra!

Det tar emot. Att börja, sätta igång. Ta fram färgerna. Göra allting i ordning innan man börjar. Det svåraste är att komma dit. Titta på den vita duken. Jag tittar på väggen. Jag är ingen Ferrari precis, som startar från noll till hundra på tio sekunder. Nej, jag tror att jag är som ett ånglok: svårt att få igång, men när det väl kommit i farten finns det inget som kan få stopp på det. Jag talar inte om styrkan, utan segheten. En vinglig skottkärra, fullastad med cement, skulle nog vara en bättre och mer träffande liknelse.

Inspirationen kommer först efter det att jag har fått de första penseldragen på duken – aldrig innan. Detsamma med skrivandet: först måste man få några ord på pappret, utifrån dem bildas några meningar och sedan föds det en liten historia. Som hade funnits där hela tiden, långt innan det första ordet blev till.

Det är så lätt att säga. Men jag kommer inte till skott. Ingen vilja, inre barriärer. Slösar bort min tid på nätet, laddar ner film och musik – jag har allt. Jag har läst alla de böckerna: "Modet att skapa", som det skulle ha något med modet att göra. "Använd din högra hjärnhalva", som gav stimulans till min vänstra. Det kan vara inspirerande att läsa om kreativitet, men där brukar det stanna – i läsandet, vetandet. Böckerna har inte varit till någon som helst nytta. Tvärtom, de har fått mig att känna mig trög, impotent och oduglig. Vad är det som tar emot, som fattas? Vad finns det mer som behövs?

26

Det är något magiskt, nästan farligt med färger. Alla de gamla målarna som blev... sinnessjuka, du vet. Kanske var det bara terpentinångorna, men en viss oro smyger sig alltid på mig när jag tar fram burkarna. Jag har aldrig hört talas om nervsvaga skulptörer, hur bisarr och makaber deras konst än må vara. Det skulle nog vara bättre att hålla sig till keramikleran, för att vara på den säkra sidan.

27

Först måste du kunna grunderna. Det är obligatoriskt. Först måste du behärska hantverket, instrumentet, grammatiken, harmoniläran... och sedan, först sedan kan du göra något eget. Sedan får du bli en poet och en konstnär. Sedan är du fri och kan göra vad du vill. Men först sedan... Det var det som man fick lära sig på skolan. Ett alltför vanligt och utbrett misskoncept. Dags för avprogrammering! Gör helt tvärtom istället, börja direkt från den andra ändan, från frihet, och gör vad du vill. Du är redan en konstnär. Om du har något att säga, säg det på en gång! Du lär dig och hittar medel, du kommer på den rätta tekniken, hittar på nya lösningar – allt vad du behöver – om du har något du vill säga, något att förmedla. Men om du inte har det, kan du förstås alltid repetera uppgifter i övningshäftet. När du behärskar tekniken till fullo kommer du att få ett svart bälte. I veteranklassen.

Man kan inte komma in ett kreativt flöde i en unken potatiskällare. Det inre behöver ett yttre utrymme så att skaparkraften kan vecklas ut. Ett kreativt rum. Men man ska inte vara för kräsen. Det kan gå bra på balkongen eller vid köksbordet, ryggen mot kylskåpet. En liten ljus vrå där man kan jobba ostört och fokuserat under en bestämd tid.

Det är inget fel med att vara en ensamvarg, men i längden kan det bli trist att yla bara för sig själv. Det kommer att leda till skaparångest (jag kan inte ens prata om det). Nej, det är nog bäst att samla ihop några likasinnade vänner, komma överens om tid och plats och bestämma att göra något kreativt tillsammans. Någon av dem har kanske ledigt källarutrymme eller ett garage som går att bygga om till en liten ateljé. Eller ska vi hyra en lokal? Det behöver inte blir dyrt om vi är några som delar kostnaderna. Kommunen borde ha gamla fabrikslokaler. Kan man söka EU-bidrag för ädla kulturella ändamål?

Varför inte det vanliga, en kvällscirkel på studieförbundet? Där har de lokalerna. Erfarna ledare, nya ansikten. Man kommer in i ett socialt sammanhang. Träffas regelbundet och byta åsikter när man har tröttnat på de egna. En tusenlapp för tio träffar. Inget för fattiga.

28

Det svarta oljiga elixiret, som skulle ge kraften tillbaka, brände hela matstrupen innan den landade i matsäcken. Kvar blev livlös gråsvart aska som vinden tog med sig, spred över trädgården och gav näring till blommor och växter. Jag plockade örter för att tillverka medicin för halsont. Luktade pyton, smakade apa och gick på apoteket.

När man mår bra och är på gott humör är det lätt att hitta på något roligt. Man träffar sina vänner och ringer till kompisar, kanske chattar en stund på Facebook. Jag diskar och visslar, tar fram dammsugaren. Lagar punkteringen på framdäcket och tar en liten cykeltur. Allting flyter som i förbifarten. När man mår väl kan man ta tillfället i akt och bearbeta allt det som fortfarande är obearbetad. Då har man all den tid och energi som behövs för att orka angripa de svåraste sakerna. Jag ska måla något med ett dystert motiv... gamla minnen. Det börjar se ut som en uppochnervänd lampa. Mossgrönt mot en murrig violett bakgrund. Ett självporträtt. Jag kan inte komma ihåg de rätta färgerna... doften. Jag blir nedstämd. Måste komma ut, träffa folk.

När jag mår dåligt händer det inte så mycket. Utom att diskhögen växer. Motorn går på tomgång, tiden stannar. Om inte någon kommer och drar mig i svansen blir det ingenting gjort. Överlevnadsinstinkten kommer, tar över. Den är så stark, mycket starkare än jag. Den tar tag i mina fötter, knyter skorna och bär mig till matbutiken. Jag skulle inte vara i livet utan den. Gamla spöken kommer upp från sina hålor. Äntligen något att bearbeta! Det samma gamla vanliga ältandet igen, som aldrig leder någonstans. Det går bara i cirklar. Jag klarar inte av att hantera allt detta. Varför tog jag inte hand om mig då när jag mådde bättre? Hade ingen lust. Nu orkar jag inte. Vill inte ens sova.

När allt är i sin ordning har jag inga större behov. Ligger på soffan och tittar på dokusåpor. Jag är glad över att jag inte är någon av dem. Bläddrar genom en halv roman och kollar om det finns något på bio. Tar fram ritblocken och tecknar en skiss. En glödlampa. Jag beställer en pizza. Njuter ensam och äter med fingrarna. Lyssnar på klassiskt och tänder ett ljus för att upphöja stämningen. Sonata Pathetique.

29

30

31

Ibland behöver man något som ger en möjlighet att få utlopp för starka känslor. En riktig utrensning. Det behöver inte ha något med konstnärliga uttrycksmedel att göra. Om du vill skrika högt kan du göra det i bilen på motorvägen. Om du vill ropa högt bland folk kan du delta i ett demonstrationståg eller gå på en fotbollsmatch. Mitt i bland alla huliganer. Lite farligt ska det vara, annars är det inget kul. Bara det drabbar inte en själv.

Det finns en märklig fascination i att få se något läskigt och ovanligt. Om du har fått bevittna när någon har fått en hjärtinfarkt eller ett epileptiskt anfall vet du att ingen kan låta bli att titta på. Man vet inte riktigt vad man borde göra, men man måste se. En psykos eller ett andligt genombrott. Omtumlande. Något häftigt att prata om och skryta med efteråt. Men vet inte riktigt hur man skulle hålla sig när någon börjar gråta. Det vet de inte alltid ens inom sjukvården. Får man gråta på depressionsavdelningen? Får man skratta?

Bara utifrån rekvisitan kan man lätt utläsa vad som gäller i ett specifikt rum: Om det finns ett litet rum med ett bord, två stolar och näsdukar på bordet, börjar man lätt prata om sina hemligheter. Om det istället för näsdukar finns en askkopp, då skvallrar man om andras. Man anpassar sig snabbt till rummets atmosfär och öppnar sig för dess möjligheter. En jättehög med smutskläder i badrummet kan gå an, men i köket! Då har man fel någonstans.

Ett rum med mjuka kuddar och madrasserade väggar och golv känns utmanande men tryggt. Om det finns en 1,5 meters pappersbatong, gjort av hoprullade tidningar och förstärkt med silvertejp, kommer det väldigt lätt upp något som får dig att vilja banka på golvet. När det finns tillgång till spypåsar och blöjor förstår man ramarna för det tillåtna. Hon anmälde sig till workshopen för att få reda ut något gammalt trassel. Plötsligt såg hon sig själv rytmiskt svävande i luften. Det kändes som hon skulle ha smält ihop med världsalltet. Det blev inte alls som hon hade tänkt sig. Hon visste inte om det var bättre eller sämre. Men något annorlunda var det.

32

Det var en sen kvälljag tog en mugg te

som smakade beskt

fick en sömnlös nattutan vingar

med två änglar

och en sällsynt fiskfor genom kroppen

som en ström

Fisken blev slutänglarna finns kvar

som en efterbildett minne

så att jag inte glömmer

33

Blunda och se. Du får vad du behöver. Kanske inte det som du vill, utan det du behöver. Det som du inte fick då när du behövde det som allra mest. Men nu, äntligen, får du det. Även om det kommer sent. Men inte för sent, hoppas jag. Så att du fortfarande kan gråta över det. Det som du gick miste om. Och unna dig att för den första gången få njuta av det. Trots skammen och rädslan.

34

35

Se inte ner på dig själv! Lyft upp hakan och se vad du redan har åstadkommit. Din alldeles unika personlighet, din begåvning och utbildning, talang och livserfarenheter. Vakna upp och våga se ditt ljus, var stolt och våga visa din bringa!

En man står ensam med bar överkropp i purpurregnet. Det ser ut som att han skulle meditera och vilja visa något. En lysande idé som betyder mycket för honom. Kanske något som skulle kunna hjälpa hans vänner, människor i hans omgivning, eller till och med bidra till samhället med något bra. Fantastiska inre resor, exotiska upplevelser och otroliga insikter, som han fick under de långa och farofyllda vistelser i mörkrets förbjudna hav, där bara få har vågat dyka. Och där vissa drabbade bara råkat hamna i.

Han böjer huvudet ner. Gör han det i ödmjukhet, eller av stolthet? Stolthet har enligt någon gammal visdomsbok beskrivits som en av de sju dödssynderna. Men i vår egocentriska kultur har det blivit nästan synonymt för självaktning och självförtroende, som motpol till jantelagen. I själva verket är stolthet samma sak som arrogans. Högfärdigt och uppnosigt. Kan det finnas undantag, under vissa situationer? Nej, det finns inte. Stolthet är alltid fåfängt, skapar bara avstånd. Överdriven ödmjukhet likaså – fördolt, men likväl. Man kan undra varför det väcker beundran hus så många. Det är svårt att se vad som döljer sig bakom fasaden. Och vem som skulle våga avslöja?

Han känner sig som utvald av gudarna för att ha fått ta del av de väl förborgade hemligheterna. Något oerhört viktigt, men så svårt och obegripligt att ingen annan kan förstå. Han har blivit en fadersgestalt för en liten skara trogna anhängare, vill gärna tro att folk antingen måste högakta honom eller så är de avundsjuka. Det ger mycket glädje för honom, nästan pervers njutning, även om han har lärt sig att dölja det på ett diskret sätt bakom sin roll. Men vi människor är komplexa varelser. Vi försöker gärna kompensera skammen över känslan av att känna oss otillräckliga. Är det synd att vara rädd för att visa vad man egentligen känner, att vara neurotisk?

36

Narcissos solförmörkelse

Såret villealdrig läkas helt

och han fick leva

resten av sitt liv medett hål i pannloben

37

Radion är på när jag målar. Jag har den på i princip alltid: När jag sover eller försöker sova. När jag pratar med vänner, tittar på film, lyssnar på musik eller tar en promenad och försöker njuta av naturen – alltid. En gammal analog radio med trasiga högtalare och mycket brus. Alltid samma kanal och samma nyheter, de eviga repriserna. Det monotona mässandet, som jag får höra om och om igen. Så trött man kan bli. Typ en inre radio som inte går att stänga av. Irriterande, men det är en del av mitt väsen.

Från bakgrundssuset träder suddiga bilder fram. Sedan framkallas de sakta, i de ordlösa tankarna, och blir alltmer tydliga gestalter. Jag får upp dem som bilder – kanske därför att jag har bestämt mig för att måla. De skulle säkert också kunna forma sig som ord eller musik, eller till och med filmidéer. Det är en övningssak, en vana, skulle jag tro. Det är brusets nivå som bestämmer kvalitén på bilderna (och förmodligen i alla mina handlingar). För det mesta är det ganska grovt vardagsbrus, ungefär som nyhetssändningar. Ibland, mer sällan, något finare med högre frekvens. Det piper i öronen som tinnitus, men man vänjer sig.

De som kan, regissörer, författare och musiker, de gör vad de vill. De som vill men inte kan blir ofta pedagoger, lärare eller terapeuter. De vill lära ut det som de inte kan. De som inte ens kan detta blir rektorer, politiker och kritiker. Det är de som bestämmer vad som är lämpligt eller olämpligt, värdefullt, värdelöst, gott och ont. Ju mindre kunskap desto mer makt. Men artisterna bryr sig inte. För dem är allting rätt. Rätt och fel existerar inte.

Jag tar båten och ger mig långt bort mot havet. Låter vågorna skölja bort lasten av all kunskap och livserfarenheter, präglingar och minnen. Seglar genom stormar till främmande stränder, ända tills jag når stillheten någonstans vid havets mitt där vinden har mojnat. Sedan ska jag ro tillbaka i hamnen. Kanske kommer jag att drunkna några gånger under färden, men det kan vara värt priset. Att få höra den väldiga tystnaden av det stilla havet inom sig.

38

Min egen definition av konst är att det är något som rör mig på djupet. Indiska, ryska... djupet. Å andra sidan har jag använt mer tid till att läsa serietidningar. Allting behöver inte vara konst – vem skulle orka? Jag måste se de senaste Oscarsbelönade filmerna. De rör mig på ytan. Den mänskliga naturen... behöver en yta att projicera på.

Den egna njutningen är renare än andras, men ingen vågar dela med sig. Smärtan från det förflutnas mödor finns som en hinna framför oss, men ingen vågar penetrera. Det som vi inte vågar möta i oss själva måste vi se i de andra: kärlekens njutning och dödens smärta. Filmer, böcker, dans och musik – vi får aldrig nog. Vi skapar konst och brukar, försöker och missbrukar. Men har inte kommit längre än halvvägs från oss själva. Fast är det inte ganska långt ändå?

Jag försöker fånga mina upplevelser i bilder. Ibland kan upplevelsen bestå av själva skapandet (det är ju alltid en upplevelse i sig) men oftast är den något som jag har upplevt tidigare. Under skapandets gång händer det alltid något nytt, något kreativt. Då låter jag bilden ta över och den får bestämma vart den vill ta vägen. Men inte helt och hållet. Vi kommunicerar ständigt och ibland får vi kompromissa, för bådas bästa. I början är det jag som håller i styret och när vi närmar oss slutfasen får bilden ha kommandot och makten. Jag hjälper bara till, står till tjänst. Ibland måste man byta ledarroller, för att få ett gott resultat.

Jag utgår ofta ifrån dagdrömmar, insjunken i sömniga inre monologer. Senare kan det bli som ett inre tvång att ge ett konkret uttryck för de drömlika insikterna – för att avdramatisera och förtydliga. De får gärna mogna ett tag. Ibland kan det störa meditationen när jag under tiden funderar på hur jag ska förverkliga mina drömmar. Förresten, varför förverkliga dem när det är så skönt att drömma? (Gud kanske vet – vi är ju hans oförverkligade drömmar.) Men jag försöker, söker i andra och försöker möta i världen, som vi ser genom ett filter av våra fem sinnen, fördomar, ideal och kunskaper. En verklighet av drömmar. Förverkligade möten, verkliga relationer. Illusioner, hallucinationer.

39

Täck över! Det här är ingen akvarell. Ett nytt skikt ovanpå det gamla. Det vill sig inte riktigt. Skrapa bort, börja om. Ett nytt lager. Skrapar ihop formerna. Den här rostiga målarkniven har börjat gilla mig. Jag skulpterar spetsiga istappar som hänger i luften. En zigenarkvinna läser bok. Eller en sibirisk schaman som tittar bedrövad på sin tumme genom ett hål i handsken. Eller gnuggar han händerna i den bitande kylan? En förfrusen åker eller ett snötäcke på havet? Vad har det för betydelse? En bild kan uppfattas i ett ögonblick – det är ju det som är själva grejen. Den blir inte bättre av förklaringar.

40

41

Ett svagt minne av en tavla som jag såg för många år sen. Kommer inte riktigt ihåg hur den såg ut, men den gjorde ett starkt intryck på mig. Undrar... varför dök just den bilden upp idag? Jag började leka med idén om en gyllene dörr. Visste ännu inte vilken färg jag skulle ha i bakgrunden. Kanske något ljust gulaktigt, som en föraning om en stor gigantisk sal finns bakom dörren. Men hur ska jag få den att skilja sig från dörren – ljust på ljust blir diffust. Dörrkarmar av mahogny, kanske granit? Äh, sluta grubbla, sätt igång! Det ordnar sig.

Efter att ha skissat konturerna tog jag guldfärg från tallriken, och precis innan jag hann sätta penseln på pappret var det som någon skulle ha ryckt mig i armen och jag hörde en röst som sa "blått!" Nå, jag ska testa med ultramarinblått istället. Kletade lite på dörren och... genialt! Att jag inte kom på det själv! Blev väldigt förvånad av det plötsliga infallet, och en våg av hänförd tacksamhet svepte över mig.

Jag har lite guld kvar, synd att skölja i vasken. Jag ska sprida det på trappan istället. Glänsande, men det ser ganska tomt ut. Så jag fyller på med lite ultramarin. Ja... de matchar bra ihop. Och bakgrunden, den får bli svart, bara för kontrastens skull. Och vad tror du att jag vill säga med den här bilden? Egentligen ingenting. En blå dörr, inget annat. Men det är alltid svårt att stanna med det som är, att endast betrakta. Att inte försöka tyda och associera eller börja tycka en massa saker, som sker nästan automatiskt. Fantasin flyger lätt iväg.

Jag stängde dörren bakom mig och sprang ner. Den illaluktande blåa vätskan rann längs mina trasiga kläder. Svettades och det brändes som om jag skulle ha haft eksem på hela kroppen. Var rädd för att halka. Tittade hastigt över axeln och vände mig om för att se om det fanns någon som följer efter. Det var lugnt, dörren var stängt, men jag fick gåshud av bara synen. Jag fortsatte rusa neråt och tänkte i mitt förvirrade, berusade tillstånd att aldrig, aldrig mer ska jag låta mig lockas av den gyllene trappan igen. Det kändes som stegen aldrig skulle ta slut.

42

Jag rider genom den drömlösa natten

genom de blodiga svarta granarnatills jag inte behöver bäras

av den gråvita dalahästen

rider utan hingsttills jag inte behöver

bära himlens mörker

ensam tills jag bärsav det som väntar

under natten

Jag rider genom

43

44

Så här kan det se ut när man springer längs elljusspåret en sen sommarkväll. Ett par hundra meter kvar av sista varvet och en slutspurt för att pressa tjäran ur lungorna. Svetten luktar och syrsorna sjunger. Några situps och stretcha efter passet som vanligt. En ekorre klättrar bakom tallen. Det återstår bara att cykla hem och ta en varm dusch. Koka en kanna te och sätta på en film. Slappa på soffan med gott samvete och klia på myggbett.

45

Det finns amatörer och det finns det amatörer. Amatörfotografer tänker inte på bakgrunden, eftersom de är alldeles för upptagna av själva motivet. De psykosociala amatörerna ser endast bakgrunden, som förstås är deras egen lilla skapelse. De vill inte se något annat – vi behöver inte gissa motivet. Experterna har dragit sig undan för att samla in fakta för kommande föreläsningar. Sedan får vi reda på allt det som är värt att veta, av dem själva.

Det kan vara lärorikt att betrakta sig själv i ljuset av sin bakgrund. Man befinner sig alltid i en viss speciell livssituation, under vissa speciella förhållanden. Man har vissa speciella relationer med vissa speciella individer som har vissa speciella värderingar. Man är en del av ett sammanhang och anpassar sig till omgivningens sociala och etiska normer. På detta sätt skapar man sin egen identitet. Och blir som alla andra. Att ha en identitet kan vara en farlig konstruktion. Ideal kanske ännu farligare. Men det farligaste är att identifiera sig med sina ideal. Det som är högt rasar lätt ihop och det som är starkt kan bli tungt att bära. Det är lockande att identifiera sig med något större än sig själv. Något lika stort som sin egen bakgrund. Eller något som är ännu större. Att bli något speciellt. Javisst.

Det är kanske bra för ungdomar att ha idoler, förebilder eller andra husgudar. Ideal att hänga sig på eller något att luta sig mot. Som ett skydd mot den fria och oberoende kärleken och allt annat lurt som väntar runt hörnet. När man har vuxit till sig får man lämna alla nappar och nallar bakom sig – rättesnören för snorungar. Eller skulle det vara möjligt att bli vuxen utan fjärrkontroll? Vi vuxna har också våra förebilder och husgudar. Gamla mönster... svårt att släppa taget.

Samhället har sina ideal. Föräldrarna likaså. Ett till häften genomfört liv ges som en stafettpinne till barnen som ska föra det till målet – som om de skulle vara en förlängning av dem själva. (En tävlingsgren i släktträdet.) Vi alla är barn av vår tid – föräldrarna av den gamla, och barnen av den nya tiden. När barnen blir äldre får de ta hand om samhället. När föräldrarna blir som barn tar samhället hand om dem.

46

Hon var uppe på fjällen, beundrade det vida landskapet från det höga berget, alla höstens sagolika färger. Hon vandrade ner. En gammal farbror bjöd en kopp kaffe i det lilla torpet. Han hade bott där hela sitt liv. Kvinnan pratade med viftande händer om den överväldigande synen. Gamlingen svarade lågmäld: "Äh, där uppe... aldrig varit."

Naturen är långt ifrån perfekt, även om den kan se vacker ut på kort. Om man tittar lite närmare på skogen så är den illa skött, vedervärdig. Stenarna som jag försöker sitta på är antingen fuktiga eller vassa. Duvornas läten och kråkornas kraxande går mig på nerverna. Granar är fula träd (fast man får inte säga så) och det finns kvistar överallt. Molnen har former som ser ut som förvridna ansikten. Vädret är för jävligt och det finns inga kantareller. Ogästvänligt, minst sagt. Sitta där och försöka måla av eländet – inte en chans! Men jag kan beundra naturen genom fönstret, från ett tryggt avstånd, mitt i stan. I städer finns kulturen, människorna. Grannar sätter upp ilskna lappar i korridoren och du förstår innebörden av "dra åt skogen".

Jag förstår inte vad det är som skulle vara så avkopplande med att fiska. Köpa en dyr plastbåt bara för att få titta på flötet som guppar upp och ner, upp och ner... Fiskarna kommer först när det har börjat regna och då vill man bara hem och fort. Motvind förstås. Jag kan lika gärna sitta på parkbänken och hålla ett metspö i handen. Väntade en stund på att någon skulle stanna för en uppfriskande pratstund. En man gick förbi och frågade "Har du fått upp någon abborre?" Skakade på huvudet, sänkte blicken och väntade på att han skulle sticka iväg. Det blev ingen napp den dagen.

Jag älskar att promenera på somrarna. Det är avkopplande. Gå längs gatorna i andra städer och titta på folk, unga och gamla, turister som shoppar loss runt torget. Beställa en cappuccino och sätta sig i skuggan, tugga på en baguette. Ljudet av skedar som klingar mot koppar. Jag blandar mig samman med sorlet av dialekter, behöver inte vara rädd för att någon kommer och börjar prata. Köper en biljett på kvällen och tar tåget tillbaka hem.

47

Polisen misstänker att det har begåtts ett brott. På sistone har det blivit väldigt populärt med deckare, men innehållet är av sådan art som man inte vill pryda sina väggar med. Sådant lämpar sig bättre i bokhyllan, osynligt och diskret mellan pärmarna. Ett landskap däremot är aldrig fel. Något positivt och harmoniskt som passar ihop med de beiga tapeterna. Med lite tur kan man göra fynd på loppis och skaffa en representativ tavla för några tior eller hundralappar, med guldram och allt.

48

Hur målar man en gitarr? Ingen aning, har aldrig gjort det förut. Men jag provar. Man kan ju bara misslyckas. Om jag inte klarar av det kan jag ju alltid skrapa bort den och göra någon skugga där under armen på den vinröda ylletröjan istället. Jag tog gult ockra, blandade med en droppe blått och drog djärvt med palettkniven. Sen lite vitt för att markera kanterna och reflektioner, som det står i manualen. Efter knappt en minut blev det en gammal italiensk trägitarr. Något ostämd och lacken har krackelerat på ovansidan, men det syns ju inte.

49

Vi har sett martyren och världsförbättraren som alltid har domedagen framför sig. Den intellektuelle, tungsinte konstnären som försöker identifiera sig med sina föregångare. Som röker och dricker rött vin för att leva upp till myten och ständigt plågas av obesvarad kärlek. Den gudarna älskar dör ung, om det nu skulle vara en tröst. Ett helgon.

Ni minns clownen som blev upphöjd över samhällets moral och fick privilegiet att säga saker som ingen annan vågade. När ingen kunde få tyst på skämtaren, med hänsyn till de mänskliga rättigheterna, tilldelades han statlig inkomstgaranti för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet. Efter utmärkelsen lade han penslarna på hyllan och blev en psykonaut och livsnjutare, reste världen runt och fick sju barn med fem kvinnor från tre olika kontinenter. En legend.

De kringvandrande heliga dårarna, som det fanns så gott om förr i tiden, vart har de tagit vägen? De verkar bara ha försvunnit – om det nu beror på biverkningar av Cipramil eller kognitiv korttidsterapi kan jag inte svara på. Men jag saknar dem. Vi har bara en liten rest kvar av dem i bydåren som är som han är, och får vara precis som han är. Den tystlåtne enslingen som blev mobbad i skolan, men som alla till sist accepterade. En glad prick i tillvaron, något att snacka om. En särling.

Jag undrar vilken konstnärsstil som skulle passa mig? Det gäller att skapa sig en egen nisch – man kan inte vara allting på en gång. Svårt att välja. Det är inte lätt att bli en konstnär. Varför inte försöka vara som människa istället? Även om det är lättare att göra konst än att leva. Och varför skulle man uppoffra sitt liv för konsten? Det är få som lyckas och ännu färre som kan leva på den. Hög arbetslöshet och för mycket jobb. Prestationsångest och magsår. Nej för fan, det får räcka som en hobby. Jag ska ägna mig åt något mer hederligt än kultur för att överleva. Något simpelt som inte sliter på kroppen. Men gud, är det här min väg? Vad är målet? Om vägen är målet, som man ofta får höra, då borde jag väl vara framme snart (den kan inte vara så långt ifrån diket). Vägen öppnar sig när man följer sitt hjärta. Drömmen besannas, du får dopamintillskott. Livet är som en lek. En fjäril.

50

Om man försöker återge verkligheten som den är kommer ingen att förstå. Den är alldeles för abstrakt och komplicerad. Det är bra att börja med något litet och visa det stora genom det lilla. Eller börja med det stora som får kristalliseras i något litet. Så att det blir något konkret och begripligt, mindre hotande. Det lilla kommer förstås att växa, men det går sällan över betraktarens uppfattningsförmåga. Vi har ett inbyggt försvar som skyddar oss mot hotet från det okända: en logisk och sammanhängde världsbild, som vi har byggt själva.

Det som man inte kan förstå blir man rädd för, och det som man är rädd för är det lätt att börja hata (en alltid lika aktuell sanning). Det kan vara provocerande att ha något framför sina ögon som man inte kan förstå. Konst är alltid ett tacksamt hatobjekt. Även dålig konst, men det kan ju alla förstå. Om man går så lång att man likställer sig själv med sitt livsverk kan man bli lätt paranoid. Av någon anledning är det författare som blir särskilt drabbade – känsliga själar.

Det som förmedlas i verket är allt från den ursprungliga visionen till den långa mognadsprocessen till förberedelser av det själva praktiska skapandet. Man presenterar hela förfaringssättet, från det första trevande strecket till de sista små detaljerna. Det färdiga verket är inte bara en ögonblicksbild; det är ett levande dokument av hela den långa processen. Konstnärens närvarokänsla och mentala tillstånd under förloppets gång blir synliga. Konstverket fullbordas när det når betraktarens ögon, när det blir resonans mellan konstnärens vision och åskådarens upplevelse – meningen med det hela. Av någonting gemensamt som existerar långt utanför och innanför dem själva.

Det är en lång väg ifrån konstnärens vision till betraktarens ögon. Något värdefullt kan försvinna under varje moment. Allting måste ske varsamt med näst intill matematisk precision. Om idéer och planer inte bär ända fram till slutet ser resultatet ofta ut som ett tillgjort leende, utan inlevelse. Ett vilt experiment eller en uppvisning av virtuos teknik. Underdrifter eller överdrifter med stora underskrifter. Och så flöt den obetraktade tiden iväg, som speglingar på vattenytan.

51

52

SKAPA

Skapa är ett utvecklingsarbete som sedan fyra år drivs av Svenska Kyrkan, Eskilstuna Församling.Sedan snart ett år bidrar Svenska Kyrkan i Sverige med särskilda utvecklingsmedel. Det centrala i SKAPA är den medvetna satsning som görs på kommunikation genom kreativa uttrycksformer med en grundläggande inspiration från Uttryckande Konst – Expressive Arts (EXA).

Utvecklingsarbetet har två större (A och B) samt två mindre (C och D) delar där vi vill forma:A: tilltal och mötesplatser där tidigare- samt nya verksamhetsformer utvecklas.B: ett socialt/diakonalt arbete riktad till barn, unga samt unga vuxna i behov av särskilt stöd ochC: medverkan i olika former av utbildningssatser.D: delprojekt utifrån initiativ bland deltagare – "projekt i projektet".

Tauno Leinonens bok är ett "projekt i projektet".

SKAPARKVÄLL

I Ansgarskyrkan har torsdagarnas "Skaparkväll" blivit nav för en verksamhet som ständigt utvecklas. Det är ett forum med högt i tak och stor öppenhet som blivit en ingång till kyrkan för många människor. Här möts kreativitet, skratt och tårar, livets glädje och rädsla. Här möts människor i olika åldrar, med olika kulturell och religiös bakgrund. Här står de egna uttrycken i centrum och på så sätt livets djupaste angelägenheter.

Skaparkväll inleds 18.30 i kyrkorummet, där deltagarna sitter i halvcirkel, med musiklyssnande och följs av ett kort samtal kring vad musiken väcker för tankar och känslor. Därefter går deltagarna ner i ateljén. Efter en kort namnrunda och presentation, följt av kroppsuppvärmning, inleds skapandet. Deltagarna tar var sitt staffli och målar med kol, krita eller blöta färger, med pensel, svamp eller målarkniv.Kaffe och smörgås serveras i caféet en trappa upp – där ges möjlighet till samtal.Klockan 20.30 samlas deltagarna i små grupper om 4–5 personer. Gruppen stannar till ett par tre minuter vid var bild utifrån frågeställningen "Vad berättar bilden?". Utgångspunkten är att den som målat bilden inleder, är expert på sin egen bild och på sitt eget liv. Bidragen från deltagarna i gruppen är avsedda att skapa infallsvinklar och öppna för nya insikter vad gäller livserfarenhet. Samtidigt speglar deltagarna sina respektive liv i de olika bilderna.Klockan 21.00 ligger alla bilder på golvet framme i kyrkorummet. Deltagarna inbjuds att hålla upp sina bilder, med eller utan kommentarer. Här finns också utrymme för texter som skrivits, för improvisation på instrument eller med röst, i kropp och rörelse. Kvällen avslutas 21.30.

Deltagarna har varit mellan 15–65 år, med betoning på "unga vuxna" i åldern 17–25 år, och med en jämn fördelning mellan män och kvinnor. Det personliga uttrycket i skapandet är alltid rätt. Därför talar vi aldrig i termer rätt och fel, bra eller dåligt. Istället frågar vi oss: Vad berättar bilden/ditt uttryck? I samtalet om vårt eget och andras skapande speglas våra liv.

Skaparkvällarnas bilder, texter och musikaliska uttryck har funnits med i Ansgarsmässan vilket har skapat intresse för ökad delaktighet i gudstjänsten.

Per Apelmo och Helena EkhemProjektledare, SKAPA