Triangeldrama i Egypten av Per Gahrton

Per Gahrton

Stockholm 2012

Leopardpolitik

EGYPTEN Militärstyre, islamism eller demokrati?

TRIANGELDRAMA I

123504_Triangeldrama.ORIG.indd 3 2012-09-10 14.53

Triangeldrama i Egypten. Militärstyre, islamism eller demokrati?

Leopard förlagS:t Paulsgatan 11118 46 Stockholmwww.leopardforlag.se

© Per Gahrton, 2012Omslag och typografi: Andrea KellermanOmslagsfoton: © Fadi Yeni TurkSättning: Team Media Sweden AB, FalkenbergTryck: Print-It, Litauen 2012ISBN 978-91-7343-412-6


Innehåll

Förord ....................................................................................... 7

Introduktion: Fyrtioåtta års Egyptenkärlek ............................... 9

1. Tre revolutionskvinnor ........................................................ 12

2. Arton dagars dröm ............................................................. 21

3. Varför blev det revolution just i januari 2011? .................... 33

4. Grundläggning utan demokrati: Nassers välfärdsstat, Sadats fredsavtal ............................................................... 38

5. Mubarak: Stabilitet hellre än demokrati ............................. 48

6. Nyliberalismen gräver sin egen grav .................................. 57

7. Efter tyrannens fall – mångdimensionell maktkamp .......... 67

8. Har digitalungdomen spelat ut sin roll? ............................. 85

9. Har revolutionen svikit kvinnorna? .................................... 93

10. Har militären kommit för att stanna? ................................. 103

11. Har islamisterna kidnappat revolutionen? ......................... 108

12. Kvar i USA:s knä eller tillbaka till anti-imperialismen? ....... 119

13. Trots allt – Egypten på väg mot demokrati ........................ 125

Efterskrift: Mursis oblodiga augustikupp ................................... 138

Källor ......................................................................................... 146

Noter ......................................................................................... 148


7Förord

Förord

Den egyptiska revolutionen är naturligtvis en del av den ”ara-biska våren”. Samtidigt har den en egen historisk bakgrund och styrs av egna unika sociala, ekonomiska och politiska faktorer. Därför känns det rimligt och försvarbart att här skildra Egyp-tens omvälvning utan omfattande kopplingar till revolterna och inbördeskrigen i Tunisien, Bahrain, Jemen, Libyen, Syrien och andra arabländer. En sådan utvidgning skulle sprängt de fastlagda ramarna för den här bokens format.

Detta är en journalistisk produkt, ingen vetenskaplig av-handling. Därför har notapparaten begränsats till direktcitat och liknande där exakt referens är av intresse för allmänläsare, medan till exempel många tidningsartiklar lämnats utan fotnot när behov av exakt datum saknas. Forskare som behöver exakt uppgift får gärna höra av sig.

Transkribering av arabiska namn och uttryck är ett pro-blem eftersom den vetenskapliga modellen inte passar i en text som riktar sig till en allmän publik. Jag har oftast följt svenska mediers modell, men ibland vederbörande persons eller orga-nisations egen version. Detta leder till vissa inkonsekvenser, till exempel El Baradei istället för al-Baradei. Jag har dock bedömt läsarnas igenkänningsmöjlighet som viktigare än vetenskaplig-het och konsekvens.

Manuset har lästs och kommenterats, helt eller delvis, av två svenskar med omfattande Egyptenkunskap, vilka gjort värde-fulla påpekanden: 1. Sameh Egyptson, svenskegyptier som guidade mig till presidentkandidater och Tahrirungdomar i


8 Förord

juni 2012. Sameh var mycket aktiv för att mobilisera egyptier i Sverige och andra utlandsegyptier till aktivt stöd för revolu-tionen, inte minst genom att påverka regeringarna i sina nuva-rande bosättningsländer till att sluta stödja Mubarakregimen. 2. Hanna Sistek, Kairosvenska som vid mitt besök i juni 2012 lotsade mig in i digitalungdomens labyrinter. Hanna har själv skrivit om Egypten, bland annat i LO:s Arbetet.

Bessinge, Hörby 25 augusti 2012

Per Gahrton

[email protected]


9Introduktion: Fyrtioåtta års Egyptenkärlek

Introduktion: Fyrtioåtta års Egyptenkärlek

Jag mötte Egypten första gången 1964 och det blev kärlek vid första ögonkastet. Jag var 21-årig student och frilansrappor-terade till Kvällsposten från en OAU-konferens, där de histo-riska afrikanska frihetshjältarna framträdde, Nasser, Nkruma, Kenyatta, Ben Bella.1 Sedan följde jag genom regelbundna be-sök Nassers sista år och Sadats maktövertagande och stegvisa nedmontering av Nassers arabsocialism. Under oktoberkriget 1973 var jag murasil harb (krigskorrespondent) och under ett par dagar ”inbäddad” hos den egyptiska armén.2 Mubaraks första år uppfattade jag likt många andra observatörer som delvis hoppfulla, med inslag av demokratisering. Jag rapporte-rade i artiklar och radioprogram och skrev Egypten, en arabisk demokrati (Ordfront 1987), där jag bland mycket annat ägna-de ett avsnitt åt Naguib Mahfouz, som jag träffade flera gånger. Jag bedrev en kampanj för att han skulle bli arabvärldens förste nobelpristagare i litteratur. När Mahfouz fick priset 1988 blev jag inbjuden av egyptiska staten till en ceremoni i Kairo, vilket tillsammans med boken blev en – tillfällig – slutpunkt för min kvartssekellånga bevakning av Egypten. Uppdraget var utfört! Mahfouz hade fått nobelpriset och Egypten var, trodde jag, på väg till demokrati. Dessutom fick jag annat att göra, som riks-dagsledamot och EU-parlamentariker för Miljöpartiet.

Men jag följde utvecklingen i Egypten genom tidningar och kortvågsradio, efterhand också via Internet och satellit-tv, och blev alltmer förbryllad. Därför blev jag glad när jag i mitten av


10 Introduktion: Fyrtioåtta års Egyptenkärlek

2001 fick en inbjudan av en av mina äldsta egyptiska vänner, författarinnan Nawal El-Saadawi, att medverka i en konferens i regi av Arab Women’s Solidarity Association (AWSA).

Jag återkom flera gånger under de följande åren. År 2004 noterade jag: ”Få gallabiyor på män, men huvudduk på nästan alla kvinnor.” Jag konstaterade också att ölschappet på en bak-gata vid sidan av 26-juligatan fanns kvar, liksom en nattklubb jag hade besökt på 60-talet. Och längs Nilen satt unga män i jeans och höll unga beslöjade kvinnor i handen, tätt som starar på en telefontråd. Det islamistiska inflytandet hade gränser.

År 2005 antecknade jag: ”När jag går min vanliga ny anlän-dar pro menad, förbi våningen jag bodde i 1973, känner jag igen nästan allt! Gatorna är lika slitna, trottoarerna lika tra-siga. Splitterskyddsmurarna från krigsåren är förstås borta. Men portvakterna är oföränderligt klädda som de nubier de är. Mängder med butiker är hål i väggen, hantverkare arbetar synligt, levande kaniner och duvor och andra matdjur trängs i trånga burar. Och detta är ändå det rikaste och västligaste av alla kvarter! Allt är annorlunda – och ändå detsamma.”

Oppositionsmedierna, livliga också under Mubarakregimen, påstod att islam var utsatt för attack av Väst/USA. Och det rik-tades öppen kritik mot att presidentsonen Gamal matchades som sin fars efterträdare. Egyptens och arabvärldens mest kän-de filmregissör, 80-årige Yussuf Shahin, förkunnade att ”min kärlekshistoria med USA är slut”3. Men han älskade inte heller Mubarakregimen, det fanns ett problem med ”tjockt blod, som börjar hos makthavarna och sedan sipprar ner till oss alla”. Vilka makthavare, undrade intervjuaren. ”De som vi har”, sva-rade Shahin.4 Men du fick ju nyligen ett stort nationellt kultur-pris, invände intervjuaren. ”Det är en medalj som jag sätter på bröstet, men det är ingen som stänger käften på mig eller köper


11Introduktion: Fyrtioåtta års Egyptenkärlek

mig för en medalj.” Den nasseristiska veckotidningen al-Arabi ägnade en helsidesartikel åt att förutspå en inqilab siasi mufagi’ (en överraskande politisk omstörtning), vilket i efterhand fram-står som förutseende.

I december 2010 kunde jag notera att poliser, portvakter, taxiförare inte som vanligt slöläste någon regeringstidning, utan ivrigt lusläste den oberoende al-Masry al-Youm. En egyp-tisk vän förklarade: ”Al-Masry al-Youm är populär för att den inte är så regeringsstyrd.” Wafd-partiet sökte stöd av rätts lärda för ogiltigförklaring av det nyvalda parlamentet. Muslimska Brödraskapet uppmanade folket till uppror mot valfusket.

Den 18 december 2010 noterade jag i min dagbok: ”Finns det chans för färgrevolution i Egypten? Troligen inte. Trots att oppositionspressen tydligen kan skriva ganska fritt.” Den be-dömningen visade sig vara lika felaktig som titeln på min bok 1987. Egypten blev ingen demokrati under Mubarak. Den gången överskattade jag demokratirörelsen. I slutet av 2010 underskattade jag den. Sällan har jag blivit så uppmuntrad av att ha fel.


12 1. Tre revolutionskvinnor

1. Tre revolutionskvinnor

Trots att jag inte kunde åka till Egypten när upproret bröt ut några veckor efter mitt besök i december 2010 hade jag hela ti-den närkontakt med dramatiken på Tahrirtorget genom nättid-ningar, revolutionära Facebooksidor och, inte minst, rapporter från tre egyptiskor, den marxistiska författarinnan Nawal El Saadawi, den liberala PEN-klubbsordföranden Ekbal Baraka och studentskan Sally al-Haqq. Nawal och Ekbal är mina vän-ner sedan årtionden, medan Sally är en färskare bekantskap. Alla tre deltog personligen i dramatiken på Tahrirtorget.

Nawal

När jag åt lunch med Nawal El Saadawi i hennes hem i Kairo-förstaden Shubra några dagar innan den egyptiska revolutio-nen fyllde ett år, fastnade hon i ett telefongräl med en reporter på al-Ahram om manuset till en intervju. Hon krävde att han skulle ändra en formulering som hon förnekade att hon använt och dessutom kunde vara ”livsfarlig” för henne.1 Hon vet vad hon talar om. Två gånger har hon tvingats till landsflykt efter islamistiska beskyllningar mot henne för hädelse. Att godta en religionskritisk formulering som hon inte använt, bara för att ”krydda” texten, vore inte modigt utan dumdristigt. Och Nawal är inte dumdristig, men också allt annat än feg. Jag träf-fade Nawal första gången på 1970-talet efter att ha läst hennes banbrytande bok al-Mar’a w-al-Gins (Kvinnan och könslivet) och har sedan hållit kontakt genom åren. De flesta av hennes



romaner, pjäser, självbiografier och debattböcker är översatta, också till svenska.

Vid konferensen med Arab Women’s Solidarity Association i december 2010 höll jag ett litet avskedstal till henne, och no-terade att det ”känns lite sorgligt”. Hon var mycket trött och jag fick onda aningar. Lyckligtvis, som hela världen vet, var min oro obefogad. Bara några veckor senare dök hon, drygt åttio år gammal, upp i full vigör bland ungdomarna på Tahrirplatsen. Och i maj 2012 hade jag ett estrad samtal med henne när hon mottog Stig Dagermanpriset i Älvkarleby. Hon uppträdde, som så ofta, som om hon inte hade levt ett långt liv utan hade ett helt liv kvar att leva, i det nya Egypten hon drömt om.

Några dagar efter vår lunch i januari 2012 framträdde hon i tv-kanalen al-Arabiya med ett rakt budskap: ”Demokrati är inte val, utan fullständig jämlikhet mellan alla folkgrupper … det finns ingen demokrati i ett kapitalistiskt, patriarkalt klass-samhälle.”2 Hon berättade att hon föreslagit att Tahrirfolket skulle välja ett revolutionsråd som skulle utse en regering. Ty-värr följdes inte hennes råd. Men Nawal El Saadawi ger aldrig upp. Genom hennes veckokrönikor i al-Masry al-Youm har de ursprungliga revolutionärerna, inte minst de kvinnliga, haft en regelbunden röst i en av Egyptens mest inflytelserika dagstid-ningar.

I ett av sina många ironiska påhopp på medlöpare, i maj 2011, berättade Nawal om ett samtal under Mubaraks första regeringstid med författaren Yousuf Idris.3 Hon undrade hur det kunde komma sig att han och andra skribenter som fick skriva i de stora regimtrogna tidningarna kunde skryta med att de fick telefonsamtal från ministrar, ja till och med från premiär ministern och presidenten, som berömde deras artiklar och lovade genomföra deras krav. Sådant hände aldrig Nawal!



Idris svarade undervisande: ”I vår samhällstyp måste man byg-ga broar till makthavarna.” Men att bygga broar till diktato-rer har aldrig varit Nawals stil. En gång blev hon inbjuden till den högtidliga öppningen av en bokmässa i Kairo. Där fanns två stoltyper, längst fram mjuka sammetsstolar, längre bak enk-la korgstolar av samma modell som portvakter brukar använ-da. Nawal väntade på att få en plats i första raden. Organi-satörerna försökte mota henne bakåt, till korgstolarna. Lutfy al-Kholy, Egyptens främste marxist under 1900-talet, utbrast: ”Nawal, stolar är inte viktiga!” ”Jaså”, svarade Nawal, ”varför flyttar du då inte från din sammetsstol till en korgstol?” Till slut bars en sammetsstol in till Nawal. Men därigenom blev hon den enda kvinnan på första raden. Det var oacceptabelt för re-gimen, öppningen fördröjdes och ordföranden i den officiella kvinnoorganisationen blixthämtades från sitt hem och placera-des på första raden. Sedan kunde presidenten komma, timmar försenad.

Nawals krönikor är genomgående sådana, de förlöjligar ”det patriarkala, kapitalistiska klassamhället”. Den 25 januari 2011 publicerades hennes krönika om den tunisiska revolutio-nen, skriven när hon inte visste att den egyptiska skulle bryta ut samma dag. Hon var hoppfull men tvivlande: ”Hur många gånger har kvinnor deltagit i folkliga revolutioner, men fått uppleva att när en ny regim stabiliserats har kvinnors rättig-heter nonchalerats”. Den 8 februari hade den egyptiska revolu-tionen börjat och Nawal befann sig på Tahrirtorget. Hon kän-de sig övertygad om att ”den egyptiska revolutionen har inlett en ny era”. Men den 22 mars var hon orolig och undrade: ”Är det möjligt att krossa folkliga revolutioner?” Den 15 novem-ber hävdade hon att ingenting grundläggande hade ändrats i det ”patriarkala, kapitalistiska systemet”. Den 28 december,



när parlamentsvalet pågick, ställde hon en central fråga: ”Är det möjligt att välja ett nytt parlament med en gammal författ-ning?”

I en krönika i januari 2012 skildrar hon med frätande ironi ett möte mellan en grupp egyptiska kvinnor och Jimmy Carter. En av kvinnorna var Samira Ibrahim som utsatts för ”oskulds-kontroll” av militären. Enligt Nawal begrep Carter inte att det inte bara handlade om kränkning av kvinnors kroppar, utan om våldtäkt på deras medborgerliga värdighet. När Carter frå-gade om kvinnors situation i Egypten svarade Nawal: ”Det finns ingen befrielse för kvinnor i ett land som är utsatt för imperialism.” Carter: ”Vad menar du med imperialism?” Na-wal: ”Den amerikanska imperialismen! Inte minst dess stöd åt Israel.” När Carter ilat vidare frågade en av de övriga kvinnor-na, irriterad över Nawals ”oartighet” mot Carter: ”Kan vi inte dra nytta av Carters stöd för kvinnors rättigheter, mot islamis-terna?” Nawal: ”Nej, USA kommer att samarbeta med bröder-na och salafisterna för att gynna sina egna intressen.”

Den 13 mars 2012 konstaterade Nawal bittert: ”De nuva-rande makthavarna, militären, de civila politikerna, de religiösa grupperna, är ansvariga för att ha omintetgjort revolutionen.” Den 1 maj fruktade hon att en ny författning kommer att inne-hålla mer av islamisk shari’a, mindre av grundläggande rättig-heter för kvinnor. Den 15 maj berättade hon en historia om ett barn som utsatts för s k omskärelse, men denna gång inte en flicka, utan en liten gosse på ett och ett halvt år. Tyvärr rå-kade doktorn skära bort för mycket, inte bara förhuden utan ”hela saken”. Nawal vet hur den patriarkala symboliken skall an gripas.

Den 12 juni påpekade hon att de sexuella trakasserierna mot unga kvinnor inte handlar om mäns sexuella lustar, som en del



påstår, utan ”sexuella trakasserier har ett politiskt syfte – att skrämma bort unga kvinnor från Tahrirtorget och att få deras familjer att förbjuda sina döttrar att delta i revolutionen, i syfte att omintetgöra den”.

Ekbal

Jag träffade den liberala, feministiska journalisten Ekbal Bara-ka för åtskilliga årtionden sedan (jag ägnar henne ett avsnitt i Egypten, en arabisk demokrati). Under många år var hon med-arbetare, kolumnist eller chefredaktör för olika veckotidningar, senast kvinnotidningen Hawaa (Eva).

När vi möttes 2002 var hon starkt engagerad i en debatt om månggifte, sedan den egyptiska statstelevisionen sänt en såpa om en man som hade fyra hustrur. Ekbal agiterade häftigt mot polygami och hävdade att även om det finns koranverser som kan tolkas som tillstånd för män att ha upp till fyra hustrur, gäller det bara extrema undantagsfall. I det normala livet, me-nade hon, kan månggifte förbjudas eftersom koranens villkor att absolut rättvisa skall råda mellan hustrurna i ett polygamt äktenskap är omöjligt att uppfylla. Därför ”har den muslimska kvinnan rätt att själv sköta sitt giftermål och det är absolut kor-rekt att hon klargör vem hon önskar som livskamrat”.4

Ekbal Baraka, som alltid låter sitt rödskimrande hår fladd-ra fritt, har länge bedrivit en envis kampanj mot hijab (slöja), inte minst i en med korancitat späckad bok.5 Grundfrågan är, under stryker hon: Vem är jag som kvinna? ”En människa med förstånd och själ och hjärna? Eller bara ett kvinnokön vars yt-tersta mål är att tillfredsställa mannen och ta hand om hans barn?” Religiösa kretsar har försökt få hijab-boken indragen, men fick avslag av en domstol.



År 2005 tog hon med mig på en begravning av en känd kop-tisk journalist i koptiska domkyrkan. Påve Shenuda var offi-ciant. Plötsligt avbröts den högtidliga ceremonin av unga män. De protesterade mot att en koptisk prästhustru hade bli-vit ”kidnappad” av muslimer. I själva verket, berättade Ekbal, hade hon bytt religion frivilligt. Religiös fanatism i Egypten finns inte enbart bland muslimer.

Under revolutionen mejlade hon regelbundet sina krönikor från Hawaa och uttalanden hon gjorde som PEN-ordförande. Jag minns särskilt ett öppet brev hon skrev till Suzanne Muba-rak under pågående revolution där hon undrade varför presi-denthustrun, som annars var så aktiv för att främja kvinnors och barns rättigheter, var så tyst inför blodbadet på ungdomar.

Samma dag som kamelbråket ägde rum gick hon till Tahrir-platsen med sin systerdotter och blev välkomnad och uppma-nad att hålla tal, vilket hon gjorde, vid Amerikanska universi-tetet i ena änden av torget, medan slagsmålet med kamelfolket pågick vid andra änden, vid Egyptiska Museet. Hennes man visste inte att hon var där, vänner såg henne på tv och ringde på mobilen och sa att det var livsfarligt. Men livsfarligt var det ju för alla! Ekbal beskrev sin upplevelse på Tahrirtorget som nå-got helt unikt och omstörtande i hennes liv.

När Mubarak hade avgått fick jag ett mejl med överskrif-ten HURRAH! Var hon stod och hade stått hela tiden var det ingen tvekan om, men till skillnad från Nawal hade hon valt att kompromissa med regimen för att få kanaler för sitt budskap. Under Suzanne Mubaraks beskydd kunde ju en sorts kvinno-kamp bedrivas, vilket Ekbal utnyttjade.

När vi möttes i januari 2012 hade Ekbal slutat på Hawaa efter 14 år, men hon var fortfarande ordförande i Egyp tiska PEN-klubben. Hon ansåg, liksom Nawal, att parlaments valet



med sin jordskredsseger för islamisterna, var en bluff. Hon medverkade fortfarande i soffprogram i tv och blev uppmunt-rad när vi gick på kafé och hon blev igenkänd av några ung-domar.

När vi träffades i maj 2012 var hon i full färd med att pla-nera inlägg och aktioner mot militärregimen, livligt understödd av sin man, en pensionerad officer som har den gammaldags uppfattningen att soldater bör hålla sig till sina kaserner. Den 4 juni fick jag ett mejlat manus där hon uttryckte tvivel på Mur-sis löften om att uppfylla revolutionens mål och anförde en rad exempel på hur Muslimska Brödraskapet hade definierat varje kritik mot sig självt som en kritik mot islam och fastslagit att kvinnors uppgift är att vara mödrar. Hur kan sådana stånd-punkter förenas med demokrati och jämställhet? Jag vet att Ek-bal kommer att upprepa den frågan så länge den inte fått ett tillfredsställande svar.

Sally

I januari 2012 åkte jag tillsammans med min sambo Drude Dahlerup, professor i genusvetenskap vid Stockholms univer-sitet, till Mahalla-l-Kubra för att träffa Sally al-Haqq, en ung egyptiska som vi lärt känna på en AWSA-konferens. Vi skulle också följa med när hon skulle rösta. Sally hade skickat regel-bundna rapporter om revolutionens utveckling via Facebook och förmedlat text-, bild- och ljudklipp om den allt häftigare kulturkampen kring kvinnors ställning i det nya Egypten.

Vi följde Sally till en ingång endast för kvinnor. Utanför satt beslöjade kvinnor vid ett litet bord med dator. Där kunde väl-jare kolla om de var registrerade och få praktisk information, till exempel om att de hade tre röster. En röst gällde för list-



valet, där endast listnamnet och en symbol fanns på valsedeln. Och det betonades att symbolerna var helt slumpvisa, annars hade det varit svårt att förstå att en islamistkvinna symboli-serades av ett Nefertitihuvud och en oberoende kvinna av en stridsvagn! Två röster gällde personvalet, eftersom två perso-ner, dels en arbetare eller bonde, dels en ”övrig” skulle väljas i varje valkrets. Om väljarna också fick politiska anvisningar om hur de borde rösta av kvinnorna vid datorn, vet jag inte. Kan-ske fick de det av en långskäggig man, tydlig salafist, som mötte dem utanför vallokalen, hälsade på dem och ledde dem fram till datorbordet.

Sally berättade att hon hade åkt till Tahrirplatsen under två dagar i början av revolutionen, trots sin mors motstånd. De dagarna hade varit hennes livs upplevelse, alla folkgrupper var enade, kvinnor i niqab respekterade obeslöjade, som Sally, och vice versa. Sally är ensam obeslöjad kvinna på sin kurs på universitetet i Tanta. Hon blir ofta trakasserad, särskilt sedan hennes häcklare förstått att hon inte är kristen. På hela univer-sitetet har hon lagt märke till bara en handfull obeslöjade stu-dentskor. Hon har det inte lätt. Modern och systern är beslö-jade och faderns släkt röstade på salafister. Själv har hon jobbat för El Bara dei, men blivit tveksam. Hon tycker inte han är till-räckligt aktiv och drivande. Det är Sally däremot, hon kom-mer att nå långt i det nya Egypten, antingen som demokratisk makthavare eller som dissident under ett nytt förtryck.

Tre kvinnor, tre strategier

Nawal El Saadawi är feminist, men hennes feminism är alltid kopplad till en marxistiskt påverkad helhetssyn där kvinnors frigörelse aldrig kan frikopplas från alla människors frigörel-



se. Ekbal Baraka är också feminist, men mer liberal, hon tror att kvinnofrigörelse är möjlig utan att imperialismen först har krossats. Som balanskonstnär är Ekbal mer representativ för Egyptens intellektuella än Nawal. Och för framtiden lär det be-hövas kompromissförmåga, samtidigt som Nawals kompro-misslöshet är viktig för att inte målet med revolutionen skall glömmas bort.

Vilken strategi Sally och hennes unga medrevolutionärer kommer att välja är oklart. Jag tror att tre minnen från revolu-tionen sitter fastetsade i bakhuvudet på dem: 1. På Tahrir upp-levde de under några dagar och veckor ett idealsamhälle där skilda grupperingar levde i fredlig solidaritet med varandra. 2. För att få ta del av den upplevelsen hade de varit tvungna att frigöra sig från föräldrars och släktingars förbud. 3. Men under vistelsen på Tahrir var de också tvingade att kompromissa med människor med annorlunda tro och övertygelse och grupptill-hörighet, annars skulle idealsamhället brutits sönder i sekteris-tiskt inbördeskrig.

Med en sådan upplevelse i bagaget kommer Sally och hennes generationskamrater inte att ge sig så lätt. Men de kommer inte att vara omöjliga att göra överenskommelser med.


212. Arton dagars dröm


Enligt den egyptiske journalisten Mahmoud Fathy inleddes nedräkningen till den egyptiska revolutionen på tvåårsdagen av arbetarprotesterna i Mahalla-l-Kubra den 6 april 2008. Vid minnesdemonstrationerna den 6 april 2010 agerade inrikes-departementet ”som om det styrde landet” och mötte demon-stran terna med våld.1

Nästa spik i Mubarakregimens kista blev polismordet i Alex-andria den 6 juni 2010 på Khaled Said, en vanlig ung man som polisen blivit irriterad på och därför misshandlade och dödade. När Googles Mellanösternchef Wael Ghonim fick se bilder via nätet på Khaled Saids massakrerade kropp skapade han Face-booksidan Kullina Khaled Said (Vi är alla Khaled Said) som efter hand fick hundratusentals vänner.

Den 17 december brände sig den tunisiske gatuförsäljaren Mohammed Bouazizi till döds i protest mot myndighets över-sitteri. Natten mellan den 31 december 2010 och den 1 januari 2011 inträffade en kyrkobränning i Alexandria som döda-de 21 kopter och sårade 79, vilket regimen försökte utnyttja för att avvända uppmärksamheten från fuskvalet i december 2010. Den 14 januari flydde Tunisiens president Ben Ali till Saudi arabien. Den dåvarande nyhetschefen i Egyptens statliga radio-tv, Abdel Latif al-Menawy, påstår att han planerade en studiodebatt med företrädare för ungdomarna som kallat till demonstration den 25 januari. Men Gamal Mubarak stoppade projektet. Då, skriver Menawy, insåg han att ”något stort var på gång”.2


22 2. Arton dagars dröm

Tisdag 25 januari

Revolutionsungdomens främsta kommunikationsredskap under protestdagen var förstås mobiltelefoner, inte minst Twitter. Några exempel från den 25 januari 2011, från BBC: ”Universitetsprotester planerade till kl 14, inte förrän då kan vi se hur den här dagen kommer att utvecklas.” …”Till alla: Det blir demonstration i 6 Oktoberstaden kl 14 på Midan al-Hasry.”

Demonstranterna ropade ett slagord som var inlånat från Tunisien: ”Al-shaab yurid isqat al-nizam” (folket kräver syste-mets fall, det vill säga att både Mubarakregimen och den poli-tiska ordning den representerade skulle försvinna), formulerat på arabvärldens gemensamma klassiska språk. Annars använ-des egyptisk dialekt för att markera folklig närhet.

Dagen efter löd huvudrubriken i al-Masry al-Youm: ”Var-ning – tusentals demonstrerar mot fattigdom, arbetslöshet, prisökningar och korruption och kräver regeringens avgång.”

Onsdag 26 januari

Alla demonstrationer förbjuds. På börsen sjunker värdet på egyptiska aktier med 21 miljarder egyptiska pund. Det egyp-tiska pundet sjunker i värde mot dollarn. Massiv polis närvaro på gatorna. Regimen skyller på Muslimska Brödraskapet. Tre demonstranter har dödats i Suez, en polis i Kairo. Daily News publicerar bilder på polisens våldsamma försök att slå ner demonst ran terna. Samtidigt varnar inrikesministern för noll-tolerans mot demonstranter.

Den förre chefen för FN:s atomövervakningsmyndighet IAEA, Mohamed El Baradei, som återvände till landet i februari 2010 och av många egyptier hälsades välkommen som poten-



tiell oppositionsledare, säger att han är beredd att bli över-gångspresident.

Enligt Menawy började regimen redan nu begå taktiska misstag. Ett var att den skyllde allt på Muslimska Brödra skapet, som i verkligheten höll sig i bakgrunden under inlednings-skedet. Brödraskapet blev klämt och drog slutsatsen att det måste medverka till framgång för revolutionen, annars skulle det få betala priset genom repressalier.

Det regerande Nationaldemokratiska partiets (NDP) gene-ralsekretare Safwat al-Sherif och chefen för partiets politiska avdelning, Ahmed Ezz, kallas hem från utlandet. Medierna an-griper Muslimska Brödraskapet, medan Tahrirfolket inte alls släpps fram. Illasinnade rykten sprids av statsmedierna, till exem pel att Kentucky Fried Chicken levererar gratis grillad kyckling till demonstranterna.

Torsdag 27 januari

Regimens ”sex stora”, politiska kommittén i NDP, bland an-nat Gamal Mubarak och Ahmed Ezz, håller krismöte. Menawy tror att Mubarak kunde ha klarat sig kvar vid makten om han redan nu hade avskedat regeringen och hållit tv-tal. Istället slår regimen tillbaka genom att stänga ner telesystemet så att Inter-net och mobiltelefoner tystnar.

Fredag 28 januari

Guma’a al-Ghadab. Vredens fredag. Våldsamma samman-drabbningar äger rum i Suez och andra provinsstäder. De-monstrationerna växer, inte minst efter fredagsbönen. Plötsligt försvinner polisen. Ahmed Ezz flyttar ut känsliga datorer från


24 2. Arton dagars dröm

NDP-högkvarteret, vilket visar sig vara förutseende, för senare sätter demonstranter eld på det. Al-Masry al-Youms reporter Ali Abdel Mohsen rapporterar från slagfältet: ”Fem lastbilar stod parkerade utanför McDonalds, alla fulla med arrestera-de demonstranter. När polisofficeren som tagit mig inte kunde hitta någon plats för mig log jag och sa att Gud kanske ville meddela honom något. Han sparkade mig.”

Vid 17-tiden dyker republikanska gardet upp i centrala Kairo, utegångsförbud träder ikraft klockan 18. Militären möts med glada tillrop av demonstranterna som skanderar ”armén och folket, hand i hand”. Samma paroll syntes senare på affi-scher med bild på en soldat med ett spädbarn i famnen. Men redan den 21 februari manade den ”revolutionära socialis-tiska” nättidningen Jadaliyya till ”gemensam kamp mot Muba-raks generaler – folket och soldaterna hand i hand”. I maj 2012 fanns dock affischer med uppmaningen till armén och folket att gå hand i hand kvar på en del husväggar.

Varför försvann polisen? En del menar att polisen kollap-sade, sedan polisstationer bränts ner, polisbilar förstörts, va-pen stulits. Den egyptisk-brittiska journalisten Ahdaf al-Soueif har en annan version. Hon berättar att general Mohammed al-Batran, säkerhetschef för inrikesdepartementets fängelser, som känner hennes syster, i telefon sagt till systern att inrikes-minister Habib al-Adly har stängt sjutton polisstationer och håller på att sätta hela landet i brand. Dagen efter blev Batran ihjälskjuten av chefen för Qattafängelset, när han var där för att övertala fångarna att återgå till sina celler.3

Redan från första dagen var den förhatlige Adly föremål för demonstranternas raseri. Ett populärt slagord löd: Idrab idrab ya Habib, mahma tidrab mish hansib (Slå, slå Habib, hur mycket du än slår viker vi inte undan). När han ett år senare



stod inför sina domare erkände Adly att han kopplat ner tele-förbindelserna, men förnekade att han beordrat polisen att dra sig tillbaka. Om någon polis skjutit var det i självförsvar. Han hävdade att ”på fredagen brändes 4 000 polisbilar, 23 000 fång-ar befriades ur fängelserna, 160 polisstationer utsattes för sam-ordnade angrepp, jag försäkrar att det fanns en utländsk kon-spiration mot Egypten”.4

Tolv minuter över midnatt höll Husni Mubarak ett tv-tal, där han aviserade regeringens avgång. Men inte sin egen.

Lördag 29 januari

Omar Suleiman, 76 år, som varit chef för underrättelse tjänsten i arton år och i den rollen räddade Mubaraks liv vid ett at-tentat i Etiopien 1995, utnämns till vicepresident.5 På Tahrir mottas nyheten med protester: ”Inga fler USA-agenter!” Enligt Menawy erbjöd Mubarak först Egyptens försvarsminister, fält-marskalk Mohamed Tantawi, att bli vicepresident eller premi-ärminister, men denne avböjde. Då inser Mubarak att han har förlorat kontrollen över armén och ber Tantawi ”dra åt sko-gen”. På många håll i landet råder kaos, dödstalet stiger till 68. Fångar har släppts ut, bulldozers har körts in i fängelsemurar. Många islamister blir fria på det sättet – bland annat den sena-re presidenten Muhammed Mursi. Men också tusentals vanliga brottslingar slinker med till friheten.

Överallt organiseras medborgargarden för att upprätthålla lag och ordning. I avsaknad av Internet och mobiler använder demonstranterna motorcyklar och mopeder som budbärare. Regeringen avgår. Den allmänt avskydde Ahmed Ezz sparkas.


Documents

Triangeldrama i Egypten av Per Gahrton