Underlag för behovsanalys 2006–rebro läns...våren 2005 rapporten, ”Behovsanalys i sikte – un-derlag för behovsanalys”. Detta dokument är en uppdatering av den rapporten

Underlag för behovsanalys 2006

ÖREBRO LÄNS LANDSTING

Hälsokansliet och Samhällsmedicinska enheten


2


Behovsanalys


�

Förord _____________________________________________________________________ 5

Inledning ___________________________________________________________________ 7

Metod ____________________________________________________________________ 13

Liv & hälsa i Örebro län _____________________________________________________ 15

– den goda men ojämlika hälsan

Behovsbeskrivningar _______________________________________________________ 23

Rökvanor __________________________________________________________________ 25

Alkoholvanor ______________________________________________________________ 27

Fysisk aktivitet _____________________________________________________________ 29

Övervikt och fetma _________________________________________________________ 31

Rörelseorganens symtom och besvär _________________________________________ 35

Stressrelaterad ohälsa ______________________________________________________ 37

Akut hjärtinfarkt __________________________________________________________ 39

- kranskärlssjukdom

Stroke _____________________________________________________________________ 41

Bröstcancer ________________________________________________________________ 45

Prostatacancer _____________________________________________________________ 47

Kolorektal cancer __________________________________________________________ 49

Lungcancer ________________________________________________________________ 51

Diabetes mellitus ___________________________________________________________ 53

Astma bronkiale ___________________________________________________________ 55

Kroniskt obstruktiv lungsjukdom ____________________________________________ 57

Artros – ledsvikt ___________________________________________________________ 59

Höftfrakturer ______________________________________________________________ 61

Depression ________________________________________________________________ 6 3

Demenssjukdomar _________________________________________________________ 65

Dubbeldiagnoser ___________________________________________________________ 67

Multisjuka _________________________________________________________________ 69

Influensa __________________________________________________________________ 71

Antibiotikaresistenta bakterier ______________________________________________ 73

Sexuellt överförbara sjukdomar______________________________________________ 75

Munhälsa _________________________________________________________________ 77

Skador och förgiftningar ____________________________________________________ 81

Innehållsförteckning


�



�

I mars 2005 presenterades rapporten ”Behovsanalys i sikte – underlag för behovsanalys”. Detta arbete är en

uppdatering av den rapporten.

Målsättningen med rapporten är att ge ett aktuellt kortfattat kunskapsunderlag om folkhälsan i länet och om

ett antal viktiga behovs- och sjukdomsgrupper som påverkar hälsan i befolkningen. Beskrivningarna kan utgöra

basen för olika former av behovsanalyser. Behovsanalyser som i sin tur är en del i planering och prioritering av

framtida insatser inom hälso- och sjukvården.

Nytt för i år är ett försök att översiktligt beskriva de samhällsekonomiska konsekvenserna för respektive

behovs- och sjukdomsgrupp. Årets rapport innehåller också fem nya områden; antibiotikaresistenta bakterier,

influensa, kolorektal cancer, stressrelaterad ohälsa och sexuellt överförbara infektioner.

Behovsbeskrivningarna har förankrats bland dem som är verksamma inom respektive områden i hälso- och

sjukvården. En del av texterna är skrivna av verksamhetsföreträdare och andra är granskade av verksamhetsfö-

reträdare. Det framgår i varje avsnitt vem eller vilka som Hälsokansliet samarbetat med, oavsett omfattningen

av insatsen. En målsättning i arbetet har varit att texterna ska vara kortfattade och utan facktermer så långt som

möjligt. Det är Hälsokansliet som ansvarar för texterna och eventuella felaktigheter eller otydligheter i texterna

är följaktligen Hälsokansliets ansvar.

Denna rapport har tagits fram i ett samarbete mellan Hälsokansliet och Samhällsmedicinska enheten, Öre-

bro läns landsting. Ansvarig för arbetet är Örjan Garpenholt. Arbetsgruppen har också bestått av Inger Nicolas,

Hälsokansliet och Carina Persson, Samhällsmedicinska enheten. Övriga medarbetare som bidragit med texter

inom respektive kunskapsområde är Gunnar Ekbäck och Ingmar Näslund, Hälsokansliet och Lars Hagberg,

Margareta Lindén-Boström, Marie Nybäck och Berit Ydreborg, Samhällsmedicinska enheten.

De verksamhetsföreträdare som deltagit i arbetet är:

Swen-Olof Andersson, Urologiska kliniken USÖ, Peter Appelros, Neurokliniken USÖ, Gunnar Bergentz,

Kirurgiska kliniken Lindesbergs lasarett, Bengt Ehrnström, Allmänonkologiska kliniken USÖ, Peter Engfeldt,

Allmänmedicinskt forskningscentrum, ÖLL, My Falk, Hudklinken USÖ, Martin Helsing, Allmänonkologiska

kliniken USÖ, Gunnel Ihrstedt, Beroendecentrum, ÖLL, Stefan Jansson, Laxå vårdcentral, Jan-Erik Johansson,

Urologiska kliniken USÖ, Göran Liljegren, Kirurgiska kliniken USÖ, Margret Lindberg, Hudkliniken USÖ,

Karin Lindblom, Yrkes- och miljömedicinska kliniken, USÖ, Göran Löfstedt, Beroendecentrum, ÖLL, Lennart

Nilholm, Lungkliniken USÖ, Torbjörn Norén, Infektionskliniken USÖ, Bengt Pettersson, Olaus Petri Vård-

central, Mikael Rizell, Medicinska kliniken USÖ, Jörgen Rutegård, Kirurgiska kliniken USÖ, Britta Ryttberg,

Kardiologiska kliniken USÖ, Erik Schvarcz, Medicinska kliniken USÖ, Fides Schückher, Beroendecentrum,

ÖLL, Lennart Svärd, Kumla Vårdcentral, Bo Söderquist, Kliniskt mikrobiologiska kliniken USÖ, Lars Thaning,

Lungkliniken USÖ, Kenneth Villman, Allmänonkologiska kliniken USÖ.

Vi tackar alla som deltagit i arbetet med detta dokument.

Håkan Bergman, ordförande Olle Bingerud, direktör,

Hälso- och sjukvårdsnämnden Hälsokansliet

Förord


6



�

Inledning

Våren 2003 presenterades för Hälso- och sjukvårds-

nämnden (HSN) och dess beredningar en övergri-

pande beskrivning av hälsoläget i Örebro län, fram-

förallt baserad på data ur folkhälsoundersökningar

som genomförts i Örebro län, offentliga register och

rapporter. Den presentationen var omfattande och

innehöll uppgifter bland annat om levnadsvanor och

livsvillkor hos befolkningen, och om konsumtion

och produktion av sjukvård. För att komma vidare

mot mer konkreta planeringsunderlag redovisades

våren 2005 rapporten, ”Behovsanalys i sikte – un-

derlag för behovsanalys”. Detta dokument är en

uppdatering av den rapporten. Syftet är att beskriva

ett antal viktiga sjukdomsgrupper, levnadsvanor och

livsvillkor hos befolkningen.

Nya effektiva metoder för diagnos och behandling

innebär att hälso- och sjukvården kan förebygga,

bota och lindra en större mängd av sjuklighet i be-

folkningen. Aldrig tidigare har så mycket gjorts för

så många. En utveckling som med största sannolik-

het kommer att fortsätta. Denna utveckling av nya

behandlingsmetoder, inklusive läkemedel, är den

största kostnadsdrivande faktorn inom hälso- och

sjukvården och har ökat prioriteringsfrågans aktua-

litet.

Dessutom kommer en ökad andel och ökat antal

äldre personer, nya typer av sjukdomar samt ökade

anspråk från befolkningen att medföra att efterfrå-

gan av hälso- och sjukvård kommer att förändras,

överstiga tillgängliga resurser och innebära stora

utmaningar.

Oavsett hur hälso- och sjukvården kommer att

utvecklas kommer de ekonomiska resurserna för

att möta framtidens utveckling att vara begränsade.

Därför kommer ekonomisk styrning även fortsätt-

ningsvis att vara en stor och viktig del i planering av

hälso- och sjukvården.

Ökad andel och ökat antal äldre

Sverige har en av världens äldsta befolkningar. Cirka

20 procent av befolkningen är 65 år eller äldre, var

tionde av dem som är 65 år eller äldre är utländsk

medborgare eller född utomlands. År 2020 beräknas

att en miljon svenskar kommer att vara 75 år eller

äldre, vilket innebär en fördubbling av denna ålders-

grupp under de senaste 50 åren. Det är andelen

äldre över 85 år som ökar mest. Många människors

fysiska och psykiska funktioner är idag oförändrade

fram till 70–75-års ålder. Flera undersökningar visar

att äldre ofta beskriver sin hälsa som god och mätt i

objektiva mått också har en hälsa som kan betraktas

som god. Troligen beror detta på att förebyggande

insatser, effektiva behandlingsmetoder i hälso- och

sjukvården och människors egna initiativ haft en

god effekt på hälsoutvecklingen för äldre.

Sjukvårdskonsumtionen är högst för en individ

under det sista levnadsåret och då framförallt bland

äldre.

Ny sjuklighet

Efterfrågan av hälso- och sjukvård har förändrats

över tid. Skillnaden mellan vad som objektivt kan

konstateras vid kliniska undersökningar och vad pa-

tienten upplever kan ibland vara stor. Även om inga

undersökningar kan påvisa sjukdom så upplever en

stor del av sjukvårdens patienter ”ohälsa”. I början

av 1990-talet benämndes dessa symtom och tillstånd

som tillitsbristsjukdomar. På 2000-talet brukar man

istället tala om stressrelaterad ohälsa, stressrelaterade

sjukdomar eller tillstånd. Eftersom befolkningen av

tradition hyser en stor tilltro till sjukvården att han-

tera olika slags symtom och tillstånd får hälso- och

sjukvården också ta emot dessa grupper av männis-

kor. Detta är en uppgift som kräver goda kunskaper

inom bland annat beteendevetenskap. I och med

att de symtom som människorna uppvisar kan vara

samma som vid medicinska tillstånd måste de tas

omhand och undersökas för att utesluta eventuella

medicinskt åtgärdbara tillstånd innan annan be-

handling kan sättas in. Människors oro måste mötas

med respekt oavsett orsak, och människor bör ges

möjligheter att leva ett värdigt liv trots sjukdom eller

funktionsnedsättning.

Bakterier och virus förmåga att utveckla resistens

mot läkemedel är ett globalt hot som redan har


�


påverkat hälso- och sjukvården, dock ännu inte i så

stor utsträckning i Sverige. Det gäller bland annat

utvecklingen med resistenta tuberkulosbakterier och

stafylokockbakterier. På senare tid har det även visat

sig att vissa HIV-virusstammar har utvecklat resis-

tens mot de läkemedel som lindrat AIDS-epidemins

konsekvenser, framförallt i västvärlden. Även andra

”nya” eller förändrade infektionssjukdomar kan

komma att få stora konsekvenser för hälsan i framti-

den.

Ökade anspråk från en välinformerad

befolkning

Tillgången på kunskap och information ökar hela

tiden. Det kommer sannolikt i ännu större utsträck-

ning att innebära att hälso- och sjukvårdpersonalens

kunskaper och förslag på åtgärder kommer att ifråga-

sättas mer och mer i framtiden. Å andra sidan så

kan en välinformerad patient eller anhörig innebära

en högre grad av delaktighet i vården, vilket måste

anses vara en positiv utveckling. Trots informations-

teknologins utveckling och utbredning kommer

ändå en stor del av befolkningen inom överskådlig

framtid inte att ha tillgång till information och möj-

lighet att ta till sig information via nya tekniker.

Genusperspektiv

För att hälso- och sjukvården ska svara mot medbor-

garnas behov är det alltid viktig att identifiera och

analysera kunskaper om könsskillnader. I ett sjuk-

vårdsperspektiv så kan t.ex. konstateras att kvinnor

söker sjukvård mer än män. Kostnaderna för läke-

medel är högre för kvinnor än för män, men män-

nen får oftare nyare och dyrare läkemedel. Kvinnor

rapporterar också mer problem med kvalitetsbrister

i vården än män. Att kvinnor i genomsnitt lever

längre än män gör att andelen äldre är högre bland

kvinnor. I ett folkhälsoperspektiv så pekar Social-

styrelsens folkhälsorapport 2005 på att det finns fler

orostecknen för hälsoutvecklingen hos kvinnor än

hos män, bland annat inom följande områden:

• ökad psykisk ohälsa och ökad alkohol-

konsumtion – framförallt bland unga

kvinnor

• tobaksrökning som minskar i alla åldrar

bland män minskar inte bland medelålders

och äldre kvinnor

• upplevda besvär med värk har ökat såväl

bland kvinnor som bland män under 1990-

talet men ökningen är störst bland kvinnor

• andelen kvinnor som utsätts för våld eller

hot har fördubblats de senaste 25

åren framförallt bland unga kvinnor.

Etnicitet

Sverige har utvecklats till ett mångkulturellt samhäl-

le med drygt en miljon invånare födda utomlands.

Forskning har visat att det finns en ojämlikhet i

hälsa kopplat till etnisk tillhörighet. Gruppen utrikes

födda har bland annat haft en mindre gynnsam

välfärdsutveckling under 1990-talet än andra grup-

per. Detta har bland annat inneburit en högre andel

arbetslösa, mer ekonomiska problem och en sämre

hälsoutveckling i denna grupp än bland andra grup-

per.

Gruppen utrikes födda är dock en mycket hete-

rogen grupp och det finns stora skillnader avseende

hälsa mellan olika etniska grupper. Invandrares gene-

rellt sämre hälsa kan inte förklaras av biologiska eller

andra individuella faktorer. De två kanske viktigaste

orsakerna för den sämre hälsan i gruppen är:

• de levnadsförhållande som rådde i det land

man kommer ifrån

• den låga position som många invandrare

har i såväl yrkesliv som samhällsliv

oavsett vilken yrkes- eller utbildnings-

bakgrund man har med sig.

Kunskaper om invandrares situation är en viktig

kunskap i planeringen av den framtida hälso- och

sjukvården.

Hälso- och sjukvårdsnämndens mål

Örebro läns landstings Hälso- och sjukvårds-

nämnd har formulerat fyra övergripande mål för en

positiv hälsoutveckling i Örebro län. Dessa är:

• länsinvånarna ska kunna leva ett friskt liv

utan att drabbas av sjukdomar eller funk-


�

tionshinder som går att förebygga eller

åtgärda

• länsinvånarna ska kunna leva ett liv med

autonomi, värdighet och trygghet vid

bestående funktionshinder eller långvarig

sjukdom

• ojämlikheten i hälsa och andelen länsin-

vånare som upplever sitt hälsotillstånd

som dåligt eller mycket dåligt ska minskas

• hälso- och sjukvården ska stödja den en-

skilde länsinvånaren att kunna ta ansvar för

sin egen hälsa genom individens delaktig

het och ett hälsofrämjande

synsätt/arbetssätt.

Med utgångspunkt från dessa mål ska länsinvå-

narna erbjudas en trygg och respektfull hälso- och

sjukvård på rätt nivå med hög kvalitet, god tillgäng-

lighet och på likvärdiga villkor. Länsinvånarna ska

också ges möjlighet till en förtroendefull och res-

pektfull dialog med landstingets förtroendevalda.

Övriga styrande dokument

I WHO:s rapport ”World Health Report 2000”

anges att hälso- och sjukvårdssystemets mål först och

främst är att förbättra och bibehålla hälsan i befolk-

ningen, sedan att svara mot befolkningens förvänt-

ningar och att skydda människor från ekonomisk

belastning vid sjukdom eller behov av vård. Det är

en självklarhet att en bättre hälsa är huvudmålet för

hälso- och sjukvården.

Andra samhällssystem har också en viktig roll att

förbättra hälsan hos befolkningen men detta är inte

dess primära mål, till exempel så har utbildnings-

systemet en stor inverkan på hälsan i befolkningen

men huvudmålet är att ge utbildning. Historiskt kan

konstateras att de viktigaste insatserna för att främja

hälsan i ett befolkningsperspektiv har varit förbätt-

ringen av bostadsstandard, tillgången till rent vatten

och avloppssystemens utbyggnad under den första

hälften av 1900-talet.

Hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf anger

mål och inriktning för den svenska sjukvården:

”Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa

och vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården

skall ges med respekt för alla människors lika värde och

för den enskilda människans värdighet. Den som har

största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde

till vården.”

År 1997 beslutade riksdagen om en värdegrund

för planering, styrning och genomförande av hälso-

och sjukvården, som utrycks i tre inbördes rangord-

nade principer, den s.k. etiska plattformen:

• Människovärdesprincipen

Alla människor har lika värde och samma

rätt oberoende av personliga egenskaper och

funktioner i samhället.

• Behovs- och solidaritetsprincipen

Resurserna bör satsas på områden (verksam

heter, individer) där behoven är störst.

• Kostnadseffektivitetsprincipen

En rimlig relation mellan kostnad och

effekt, mätt i hälsa och livskvalitet,

bör eftersträvas vid val mellan olika

verksamheter och åtgärder.

År 2003 antog riksdagen folkhälsomålet, att

”skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa

på lika villkor för hela befolkningen”, med 11 mål-

områden som antogs av riksdagen 2003.

Folkhälsomålet och dess målområden utgår från

hälsans bestämningsfaktorer, d.v.s. de faktorer i sam-

hället och de levnadsvanor som ökar eller minskar

hälsan. Ett av målområdena har en direkt hänvisning

till hälso- och sjukvården, målområde 6: ”En mer

hälsofrämjande hälso- och sjukvård.” Hälso- och

sjukvården har genom sin specifika kompetens, sin

auktoritet, breda kunskap och stora kontaktyta gen-

temot befolkningen stor betydelse för den långsik-

tiga hälsoutvecklingen. Målområdet innebär att ett

mer hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande syn-

sätt ska genomsyra hela hälso- och sjukvården och

vara en självklar del i all vård och behandling. Det

är i de vardagliga mötena som hälso- och sjukvården

har sin största hälsopotential. En hälsoorientering

av hälso- och sjukvården innebär en förskjutning i

synen på vilka kunskaper och vilka arbetssätt som

är mest effektiva för att främja hälsa och förebygga

sjukdom. Detta innebär i sin tur en utmaning till


10


vården att utforma strategier som utvecklar det häl-

sofrämjande och sjukdomsförebyggande arbetet.

I slutet av 1990-talet beslutade Örebro läns lands-

ting och länets kommuner om en folkhälsoplan för

Örebro län. Under 2006 har en process påbörjats

för att ta fram en ny folkhälsoplan. Målet med den

nya folkhälsoplanen är dels att ta fram en plan som

utgår från det nationella folkhälsomålet och dess del-

mål, dels att utgöra grunden för de avtal som finns

mellan Örebro läns landsting och länets kommuner

för att stödja folkhälsoarbetet i Örebro län.

Örebro läns landstings styrmodell sedan 2003 är

Medborgarmodellen. Medborgarmodellen innebär

en ändrad inriktning på planerings- och styrproces-

ser inom ÖLL som kan sammanfattas i fyra olika

perspektiv:

• behovs- och befolkningsinriktning

• hälsoinriktning

• kunskapsbasering

• en ökad dialog mellan politiker, vårdens

professioner och medborgare.

Behovs- och befolkningsinriktning

Behov är ett svårfångat begrepp. I det här samman-

hanget, att fastställa behov av hälso- och sjukvård,

så innebär behov att fastställa vilka behov, d.v.s.

önskemål, värderingar, normativa behov och ej utta-

lade eller uttryckta behov som ska tillfredställas. Det

innebär att i behovsanalysen ingår en sammanväg-

ning av normativa behov, önskemål, värderingar, och

ej uttryckta behov. Befolkningsinriktning innebär att

istället för att utgå från organisationens möjligheter

fokusera på befolkningens behov, och att formulera

mål utifrån dessa behov och inte från verksamheter-

nas utbud och begränsningar.

Hälsoinriktning

Det primära målet för hälso- och sjukvårdens insat-

ser är att producera hälsa och inte sjukvård. Detta

sker genom traditionella sjukvårdsinsatser men också

genom att stödja och tillhandahålla verktyg för den

enskilde länsinvånaren att själv bevara och erhålla så

god hälsa som möjligt. Som nämnts ovan betonar

ett av målområdena i det nationella folkhälsomålet

att vården är en viktig del i det förebyggande arbetet.

Så har historiskt skett inom flera områden som t.ex.

barnavårdscentraler, mödravårdscentraler, tandhäl-

sovården för barn- och ungdomar, tobakspreventiva

enheter och i enskilda möten med patienter. Men

hälso- och sjukvårdens mål måste utformas mer

hälsoinriktat och hälso- och sjukvårdens delaktighet

i samhällets förebyggande arbete måste öka för att

uppnå det övergripande målet - en bättre hälsa för

länsinvånarna.

Kunskapsbasering

Att landstingets insatser ska vara kunskapsbaserade

kan ses från minst två utgångspunkter. Den första

är att den politiska processen grundar beslut om

prioriteringar och styrning utifrån så goda kunskaps-

underlag som möjligt. Den andra är att alla åtgärder

inom hälso- och sjukvården enligt hälso- och sjuk-

vårdslagstiftningen ska vila på vetenskap och beprö-

vad erfarenhet. På senare år har detta utvecklats och

förtydligats i det som benämns evidensbaserad vård.

Evidensbaserad vård innebär en medveten och syste-

matisk strävan att bygga vården på bästa tillgängliga

vetenskapliga grund. Idag utnyttjas inte alla tillgäng-

liga forskningsresultat i full utsträckning. Somliga

nya åtgärder börjar tillämpas i vården utan att

någonsin ha prövats vetenskapligt. Andra metoder

som är föråldrade men som har blivit rutin fortsätter

att användas. Därför behövs en ständig omprövning

av om åtgärderna verkligen gör den nytta som vi tror

och hoppas. Att tillämpa evidensbaserad vård inne-

bär att bygga behandlingsbeslut på bästa tillgängliga

vetenskapliga kunskap, som ett komplement till

annan kunskap, och i samråd mellan patient och

vårdpersonal.

Ökad dialog mellan politiker, vårdens

professioner och medborgare

En förutsättning för att de tre ovanstående

perspektivförskjutningarna ska kunna ske är att

mötesplatser för dialog etableras.

De olika aktörerna - politiker, vårdens profes-

sioner, administratörer och medborgare - har olika

roller och deras perspektiv bör klarläggas. En central


11

del i styrningen av hälso- och sjukvården är att finna

arenor där olika röster blir hörda och med dialoger

som präglas av öppenhet, etik och kunskapsbasering.

I dessa dialoger bidrar aktörerna med olika kunskap

om

• sjukdomars och ohälsans förekomst och

utbredning samt konsekvenser för dem som

drabbas

• vilka metoder som finns för diagnos, be-

handling och prevention

• samhällsekonomiska konsekvenser

• medborgarnas inklusive patienternas åsikter

och önskemål om vårdens innehåll samt

innebörden av att leva med ett funktions-

hinder eller sjukdom

• politiska värderingar.

I och med landstingets organisation ”Medborgar-

modellen” har nya arenor för dialog utvecklats inom

ÖLL. HSN:s beredningar bedriver en omfattande

dialog med medborgare och vårdens aktörer. Pro-

gramarbeten är också en viktig arena för sådana

dialoger.

Behovsanalys

Hälso- och sjukvårdsnämnden låter kartlägga och

beskriva medborgarnas behov vad gäller hälso- och

sjukvård. Arbeten pågår inom en rad olika områ-

den med att ta fram kunskapsunderlag. De olika

kunskapsunderlagen tillsammans med övergripande

hälsomål, prioriteringar och tillgängliga resurser

vägs samman och mynnar ut i överenskommelser

och avtal med hälso- och sjukvårdsproducenter. De

centrala styrinstrumenten i Medborgarmodellen

är de överenskommelser och avtal som fattas mel-

lan Hälso- och sjukvårdsnämnden och landstingets

hälso- och sjukvårdsförvaltningar respektive olika

privata vårdgivare. Det är i utvecklingen och preci-

seringen av överenskommelser samt genom uppfölj-

ning av desamma som medborgarmodellens syften

kan tillgodoses. Utvecklingen av överenskommelser-

na är ett ständigt pågående arbete som kräver goda

kunskapsunderlag och andra övergripande processer

för att lyckas. Förhoppningen är att de framtagna

behovsbeskrivningarna ska vara en del av kunskaps-

underlagen i behovsanalysen.

Behovsbeskrivningar

Förekomst: Beskrivning av hur många som får eller

har sjukdomen eller riskfaktorn. Data har där det

varit möjligt presenterats på länsnivå. När detta inte

har varit möjligt har nationella och internationella

källor använts. Observeras bör att det i stor utsträck-

ning saknas registerdata från primärvården.

Bedömningar av framtida vårdbehov: Baseras på en

uppskattning av antalet personer som kommer att få

sjukdomen eller riskfaktorn i framtiden. Uppskatt-

ningarna baseras i stor utsträckning på vårddata från

sjukhusen eftersom det ofta saknas använd bara data

från primärvården.

Samhällsekonomiska konsekvenser: Upp skattningar av

de samhällsekonomiska konsekvenserna av sjukdo-

men eller riskfaktorn. Beräkningarna är genomförda

med olika metoder och kan ej direkt adderas med

varandra. Uppgifterna ger dock en bild av områdets

storlek.


12


Riskfaktorer

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

Samband mellan fyra riskfaktorer och några av de beskrivna sjukdoms-

grupperna

Kan vi påverka framtiden?

Hälsofrämjande och förebyggande arbete

kan minska sjukdomsbördan liksom effektiva

behandlingsmetoder och läkemedel. Nedan

redovisas sambanden mellan de fyra vanligaste

riskfaktorerna - rökvanor, övervikt och fetma,

riskkonsumtion av alkohol samt fysisk inaktivi-

tet - och de sjukdomsgrupper som presenteras i

detta dokument. Det bör påpekas att alla före-

byggande insatser inte är hälso- och sjukvårdens

ansvar, men det förebyggande arbetet bör ske i

samverkan mellan olika aktörer. Tabellen visar att

förebyggande insatser inom de fyra riskområdena

kan påverka förekomst och utveckling av en stor

del av de beskrivna sjukdomsgrupperna.


1�

I denna rapport har ett antal dokument samman-

ställts för att belysa sjukdomar som berör stora

grupper av befolkningen (folksjukdomar) men även

andra vanligt förekommande sjukdomar. Vidare

beskrivs några levnadsvanor som påverkar hälsan.

Befolkningsundersökningar

Till vissa av prognoserna där inga registerdata är till-

lämpliga har självrapporterade data från den senaste

befolkningsundersökningen hösten 2004 använts.

Till avsnittet "Liv & hälsa i Örebro län – den goda

men ojämlika hälsan” används information från de

befolkningsundersökningar som genomförts i Örebro

län om livsvillkor, levnadsvanor och hälsa åren 1993,

2000 och 2004 till den vuxna befolkningen samt år

2005 till ungdomar i skolår 7, 9 och gymnasiets år 2.

Förekomst

De datakällor som använts är i möjligaste mån

framtagna för invånarna i Örebro län och som jäm-

förelse registerdata för riket. Dessa har hämtats från

Socialstyrelsen via den internetbaserade databanken

”Socialstyrelsens statistikdatabaser”.

Prognoser

Vid framtagande av underlag för de prognoser som

redovisas har endast uppgifter om förekomst för

det senast tillgängliga året använts från Örebro läns

landstings eget sjukhusvårdsregister, från det natio-

nella dödsorsaksregistret samt från befolkningsenkä-

ten ”Liv & hälsa 2004”.

Tyvärr saknas heltäckande tillgång till diagnos-

satta besök i primärvården. Detta är en stor brist vid

sammanställning av underlaget. Speciellt tydligt blir

dessa brister för de diagnoser där patienten nästan

enbart är i kontakt med primärvården.

En beräkning av den framtida befolkningens

sjuklighet har utförts med hjälp av en befolknings-

prognos som beställts från Statistiska Centralbyrån.

Befolkningsprognosen grundar sig på den befolk-

ning som var folkbokförd i länet 2003. Den bygger

på antaganden om in- och utflyttning samt födelse-

tal och dödstal. Inga andra antaganden har lagts in i

befolkningsframskrivningen.

De redovisade prognoserna innehåller inga

antaganden om förväntningar på den framtida

sjukdomsutvecklingen grundat på kunskap om

förändringar i förekomst och förväntade medicinska

förändringar. Prognoserna bygger på antaganden om

den ökande andelen äldre personer i länet och bör

därför endast ses som ett diskussionsunderlag inför

planering av den framtida hälso- och sjukvården.

Samhällsekonomiska konsekvenser

De uppskattningar av samhällsekonomiska konsekven-

ser som finns i flertalet av behovs- och sjukdomsgrup-

per är ett försök att beskriva respektive område i eko-

nomiska termer. Beräkningarna grundar sig på olika

undersökningar med stora skillnader i metodik och

är genomförda under olika tidsperioder. Detta gör att

de presenterade uppgifterna om samhällsekonomiska

konsekvenser inte kan jämföras rakt av mellan grup-

perna. Däremot är beräkningarna ett viktigt underlag

för diskussion om områdets omfattning.

Datakällor

De datakällor som i huvudsak har använts till be-

skrivning av förekomst och prognoser är:

•Befolkningsprognos för Örebro län, genom

förd av Statistiska Centralbyrån, tillgänglig på

Samhällsmedicinska enheten, ÖLL.

•Befolkningsundersökningar 1993, 2000 samt

2004, ”Liv & hälsa, en undersökning om

hälsa, levnadsvanor och livsvillkor”, Samhälls-

medicinska enheten, ÖLL.

• ”Liv & hälsa ung 2005”, Samhällsmedicinska

enheten, ÖLL.

•Socialstyrelsens statistikdatabaser, internet-

baserad databank, Epidemiologiskt centrum,

Socialstyrelsen.

•Slutenvårds- och öppenvårdsregister över

sjukhusvård, Hälsokansliet, ÖLL.

För ytterligare information om prognoser och datakällor

kontakta:

Carina Persson, statistiker, Samhällsmedicinska enheten.

Metod


1�



1�

Liv & hälsa i Örebro län– den goda men ojämlika hälsan

En jämlik fördelning av villkoren för en god

hälsa är ett viktigt mål i svensk hälsopolitik. För

att kunna fatta hälsopolitiska beslut och för att

kunna arbeta med hälsofrågor är det viktigt med

kunskap om befolkningens liv och hälsa.

Bra underlag behövs för att anpassa utvecklingen

av till exempel hälso- och sjukvård. Ett sätt att få

denna kunskap är att göra enkätundersökningar,

som bidrar med uppgifter som inte går att finna i

epidemiologiska register, till exempel om levnads-

vanor och livsvillkor. Genom enkätundersökningar

kan dessutom kunskap om dold eller okänd ohälsa

erhållas. I följande avsnitt redovisas livsvillkor, lev-

nadsvanor och hälsa från några befolknings-

undersökningar genomförda av Samhällsmedicinska

enheten i Örebro läns landsting.

Enkätundersökningen ”Liv & hälsa 2004”

genomfördes hösten 2004 till ett urval av länsbor i

åldern 18-84 år. Cirka 11 000 personer svarade på

enkäten. Resultaten från undersökningen 2004 kan

till vissa delar jämföras med föregående undersök-

ningar, som genomfördes våren 2000 samt vintern

1993.

Enkätundersökningen ”Liv & hälsa Ung 2005”

genomfördes våren 2005 till alla elever i skolår 7

och 9 samt gymnasiets år 2. Resultaten kan till vissa

delar med avseende på alkohol-, narkotika- och

tobaksfrågor (ANT-frågor) jämföras med föregående

undersökningar, som genomfördes i skolår 9 åren

1996, 1999 samt 2002.

I följande avsnitt presenteras några av de frå-

gor som enkäterna belyser uppdelat på livsvillkor,

levnadsvanor och hälsa. För varje avsnitt redovisas

dessutom en tabell som beskriver andelar från un-

dersökningen ”Liv & hälsa 2004” för länets kvinnor

och män . Tabellerna innehåller även markeringar

för länets kommuner och områden i Örebro kom-

mun där andelar för kvinnor respektive män har

jämförts med länsgenomsnittet för respektive kön.

Ett + indikerar ett värde ”bättre än länet” det vill

säga en högre andel av en positivt laddad fråga

såsom ”god hälsa” eller en lägre andel av en negativt

laddad fråga såsom ”dagligrökare”. På samma sätt

indikerar ett – ett värde ”sämre än länet” samt 0 ett

värde ”liknande länet”.

Livsvillkor

Människans vardag präglas av livsvillkor som

kön, ålder och etnisk bakgrund. Livsvillkoren

omfattar även familjesituation, utbildning, yrke,

ekonomisk situation och socialt liv. Dessa faktorer

är avgörande för såväl levnadsvanor som hälsa.

I detta avsnitt redovisas några av de frågor om

livsvillkor som visat sig ha störst samband med det

självskattade allmänna hälsotillståndet.

Bland män och kvinnor i åldern 18–84 år uppger

sex procent att de under de senaste tolv månaderna

minst tre månader haft svårt att klara löpande

utgifter som till exempel hyra, avbetalningar och

liknande. Mest svårigheter har män och kvinnor i

åldersgrupperna 35–49 år, där var tionde person

uppger att de haft problem.

Män och kvinnor från Örebro kommuns hyres-

husområden har den högsta andelen personer som

inte klarar av de löpande utgifterna.

9 104 2

8 104 2

0

10

20

30

40

50

18-34 35-49 50-64 65-84 18-34 35-49 50-64 65-84

Kvinnor Män

Örebro län 2004Procent

Andel personer som haft svårt att klara löpande utgifter 3 månader eller fler

de senaste 12 månaderna.

Källa: Liv & hälsa 2004, Samhällsmedicinska enheten ÖLL


16


3 5 4 4 510 8 6

0

10

20

30

40

50

18-34 35-49 50-64 65-84 18-34 35-49 50-64 65-84

Kvinnor Män


Andel personer som troligen inte har tillgång till personligt stöd i händelse av

personliga problem eller kriser i sitt liv


De personer som bor i hyreshusområden i Öre-

bro kommun har också svårigheter att skaffa fram

ungefär ett halvt basbelopp* inom en vecka. Andelen

personer som inte kan skaffa fram ungefär ett halvt

basbelopp har för hela länet minskat något mellan

åren 2000 och 2004. I Kumla, Nora samt småhus-

områden i Örebro kommun har dock andelen som

inte kan skaffa fram ett halvt basbelopp ökat för

både män och kvinnor.

Andelen länsbor som ibland avstått från att gå ut

på grund av rädsla för att blir överfallna, rånade eller

på annat sätt ofredade är betydligt högre bland kvin-

nor än bland män och högre bland äldre än bland

yngre. Andelarna som är rädda har ökat mellan åren

2000 och 2004 för både kvinnor och män.

Bland de personer som har ett arbete är det

vanligare bland yngre att vara orolig att förlora

arbetet. Det finns även stora variationer i oro att

förlora arbetet mellan befolkningen i länets kom-

muner. Generellt så har andelen som oroar sig över

att förlora arbetet ökat något i de flesta kommuner

medan olikheterna mellan länets kommuner består

sedan år 2000.

En något högre andel bland kvinnorna än bland

männen har svarat att de har tillgång till personligt

stöd i händelse av personliga problem eller kriser i

sitt liv. Andelarna varierar något mellan olika ålders-

grupper men är relativt höga. Bland män 35–49

år tror dock var tionde man att han inte skulle ha

tillgång till personligt stöd.

Bland män och kvinnor i åldern 18–84 år märks

inga större skillnader i andelen som ser optimistiskt

på framtiden. Yngre ser mer optimistiskt på fram-

tiden för egen del än äldre. Bland skolungdomar är

det ett omvänt förhållande. En högre andel ser ljust

på framtiden för egen del bland elever i skolår 7 än

bland elever i år 2 på gymnasiet. I skolår 7 och 9 ser

en högre andel bland pojkarna än bland flickorna

ljust på framtiden, skillnaderna mellan könen har

dock försvunnit bland gymnasieeleverna.

8276 78

88 83 79

0

20

40

60

80

100

Skolår7

Skolår9

År 2 Skolår7

Skolår9

År 2

Flickor Pojkar


7568 61

47

7466 62

50

0

20

40

60

80

100

18-34 35-49 50-64 65-84 18-34 35-49 50-64 65-84

Kvinnor Män


Andel personer som ser optimistiskt/ljust på framtiden för sin egen del.

Källa: Liv & hälsa 2004 och Liv & hälsa Ung 2005, Samhällsmedicinska

enheten ÖLL

* 18 000:- år 2000 och 20 000:- år 2004.


1�

Det område i länet som skiljer sig mest från länsge-

nomsnittet är hyreshusområden i Örebro kommun.

De har för både män och kvinnor värden ”sämre än

länet” för samtliga redovisade frågor om livsvillkor.

Småhusområden i Örebro kommun har däremot

flest värden ”bättre än länet”. Av kommunerna i

länet har Askersund flest värden ”bättre än länet”

och Ljusnarsbergs kommun har flest värden ”sämre

än länet” (se figur).

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

�

��

��

��

��

��

��

��

�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

Fördelning i olika geografiska områden för några livsvillkor.*


*Ett + betyder att området har ett värde ”bättre än länet”, ett - betyder ”sämre än länet” och en 0 ”lika med länsgenomsnittet” för kvinnor

respektive män 18-84 (18-64 år för frågan om oro att förlora arbetet) i Örebro län år 2004


1�


Levnadsvanor

Levnadsvanor kan i olika hög grad ha betydelse

för folkhälsan. Ett känt faktum är att fysisk

aktivitet har positiva effekter på hälsan medan

många sjukdomar orsakas eller förvärras av to-

baksrökning. Levnadsvanorna är det som vanligt-

vis får störst uppmärksamhet i det folk-

hälsoinriktade arbetet, kanske just för att det

oftare är lättare för individen att påverka sina

levnadsvanor än sina livsvillkor.

Rökning är fortfarande en av de största hälso-

riskerna som den enskilde själv kan påverka. Många

sjukdomar orsakas eller förvärras av tobaksrökning.

Mellan år 1993 och år 2000 sjönk andelen rökare

i åldern 20-64 år markant. Mellan åren 2000 och

2004 har andelen dagligrökare i åldern 18-79 år

fortsatt att minska något i flera av länets kommuner.

Andelen dagligrökare har dock ökat bland båda kö-

nen i Hallsbergs, Kumla och Lekebergs kommuner,

samt i innerstadsområdet i Örebro kommun.

Bland elever i skolår 9 kan andelen som aldrig

rökt jämföras över tid. Andelen elever som aldrig

rökt har ökat med 25 procentenheter för flickorna

och 34 procentenheter för pojkarna från 1996 till

2005.

Andel dagligrökare 18-79 år i Örebro län år 2000 respektive år 2004

fördelat på kön och områden. Åldersjusterade värden.

Källa: Liv & hälsa 2000 och 2004, Samhällsmedicinska enheten ÖLL

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

Andel elever i skolår 9 1996, 1999, 2002 och 2005 som aldrig rökt.

Källa: Drogvaneundersökningar 1996, 1999 och 2002 samt Liv & hälsa

Ung 2005, Samhällsmedicinska enheten ÖLL

39 39 43

64

37 39 44

71

0

20

40

60

80

100

1996 1999 2002 2005 1996 1999 2002 2005

Flickor Pojkar

Skolår 9, Örebro länProcent


1�

Brist på fysisk aktivitet och övervikt ökar risken

för många sjukdomar såsom diabetes och hjärt-kärl-

sjukdomar. Fysisk aktivitet har positiva effekter på

en rad sjukdomar, t.ex. ledbesvär, högt blodtryck,

höga blodfettsvärden, tjocktarmscancer, depression

och ångest. Bland äldre är det viktigt att röra på

sig för att förebygga benskörhet (osteoporos) och

frakturer.

Andelen fysiskt inaktiva på fritiden mätt i ande-

len personer som uppger att de rör sig mindre än

två timmar i veckan på fritiden har minskat mellan

åren 2000 och 2004 i samtliga kommuner utom för

kvinnor i Lindesbergs och Ljusnarsbergs kommun

samt för män i småhusområden i Örebro kommun.

Den åldersjusterade andelen fysiskt inaktiva män

18–79 år är högre än andelen fysiskt inaktiva kvin-

nor och den åldersjusterade andelen fysiskt inaktiva

män är i särklass högst bland män i hyreshusområ-

den i Örebro kommun (28 procent).

Även andelen länsbor i yrkesverksam ålder som

har ett stillasittande arbete i kombination med fysisk

inaktivitet på fritiden har sjunkit något sedan år

2000 från elva procent för både män och kvinnor

till nio respektive åtta procent.

Övervikt är ett växande folkhälsoproblem, såväl

i Sverige som i andra länder i västvärlden. I Örebro

län är 56 procent av männen i åldern 18–84 år

överviktiga (BMI>=25) medan motsvarande andel

för kvinnorna är 45 procent. Andelen med fetma

(BMI>=30) är i samma åldersgrupp tolv procent

bland männen och 15 procent bland kvinnorna.

Sedan år 1993 har andelen personer med både över-

vikt och fetma ökat konstant. Mellan åren 2000 och

2004 har dock ökningen i vissa kommuner stannat

av. I Laxå kommun har andelen med fetma till och

med minskat för både män och kvinnor. Minsk-

ningen är dock marginell och kan bero på slump-

mässiga faktorer.

Det område i länet som har flest värden ”sämre

än länet” är hyreshusområden i Örebro kommun.

Småhusområden i Örebro kommun har däremot

flest värden ”bättre än länet”. Av kommunerna i

länet har Örebro och Karlskoga flest värden ”bättre

än länet” och samtidigt lägst antal ”sämre än länet”.

Degerfors, Hällefors och Ljusnarsberg har flest vär-

den ”sämre än länet”(se figur).

Fördelning i olika geografiska områden för några frågor om lenadsvanor.*


*Ett + betyder att området har ett värde ”bättre än länet”, ett - betyder ”sämre än länet” och en 0 ”lika med länsgenomsnittet” för kvinnor

respektive män 18-84 år i Örebro län år 2004

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

�

��

��

��

��

��

��

��

�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

Andel dagligrökare 18-79 år i Örebro län år 2000 respektive år 2004

fördelat på kön och områden. Åldersjusterade värden.

Källa: Liv & hälsa 2000 och 2004, Samhällsmedicinska enheten ÖLL

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��


20


Hälsa

Ett sätt att mäta det allmänna hälsotillståndet är

att ställa frågan ”Hur bedömer Du ditt allmänna

hälsotillstånd?”. Den svarande får då välja ett av

fem svarsalternativ som går från ”Mycket bra”

till Mycket dåligt”. Denna fråga används i Liv &

hälsa undersökningarna åren 2000 och 2004. I

skolenkäten Liv & hälsa Ung 2005 ställdes istället

frågan ”Hur mår du rent allmänt?”.

Män bedömer generellt sin hälsa som något bättre

än kvinnorna. Andelen män i åldern 18–84 år som

bedömer sin hälsa som mycket bra eller bra är 72

procent år 2004 motsvarande andel bland kvinnorna

är 70 procent.

Det finns en klar åldersskillnad med avseende på

den självskattade hälsan. En högre andel yngre än

äldre bedömer sin hälsa som mycket bra eller bra.

Anmärkningsvärt är att även i den äldsta ålders-

gruppen 80–84 år bedömer ungefär hälften sin hälsa

som mycket bra eller bra. Andelen som bedömer sin

hälsa som dålig eller mycket dålig ökar något med

stigande ålder. Andelen män i åldern 18–34 år som

bedömer sin hälsa som dålig eller mycket dålig är två

procent medan fyra procent av kvinnorna i motsva-

rande åldersgrupp bedömer sin hälsa som dålig eller

mycket dålig. Bland pensionärer 65–84 år bedömer

ungefär var tionde man och kvinna sin hälsa som

dålig eller mycket dålig (tio procent av männen och

nio procent av kvinnorna).

I skolenkäten Liv & hälsa Ung 2005 är det

Andel personer bedömer sin hälsa som bra eller mycket bra.

Källa: Liv & hälsa 2004 och Liv & hälsa Ung 2005, Samhällsmedicinska enheten ÖLL

7565

55

7566 59

8684

0

20

40

60

80

100

18-34 35-49 50-64 65-84 18-34 35-49 50-64 65-84

Kvinnor Män


74 7680 848793

0

20

40

60

80

100

Skolår 7 Skolår 9 År 2 Skolår 7 Skolår 9 År 2

Flickor Pojkar


genomgående en högre andel pojkar än flickor som

anger att de mår bra eller mycket bra. Andelen som

mår bra är högst i skolår 7 och lägst i år 2 på gymna-

siet för både pojkar och flickor.

Mellan åren 2000 och 2004 är den åldersjusterade

andelen för länsbor 18–79 år som bedömer sin hälsa

som god eller mycket god oförändrad för männen

(73 procent) och högre för kvinnorna (från 68 till

72 procent). Andelen kvinnor som bedömer sin

hälsa som god eller mycket god har ökat i samtliga

länets kommuner förutom i Degerfors kommun,

Ljusnarsbergs kommun och småhusområden i

Örebro där andelen sjunkit samt i Hällefors kom-

mun där andelen är oförändrad. I fem av länets

kommuner (Degerfors, Hällefors, Karlskoga, Laxå,

Lekeberg) samt i hyreshusområden i Örebro kom-

mun har andelen män som bedömer sin hälsa som

god eller mycket god sjunkit något.

Hyreshusområden i Örebro kommun har andelar

”sämre än länet” för samtliga redovisade hälsofrågor.

Småhusområden i Örebro kommun är det område

som har flest värden ”bättre än länet”. Av kommu-

nerna i länet har Kumla och Askersund flest värden

”bättre än länet”. Lindesberg har flest värden ”sämre

än länet”, (se figur).


21

��

��

��

��

�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

Fördelning i olika geografiska områden för några frågor om den självskattade hälsan.*


*Ett + betyder att området har ett värde ”bättre än länet”, ett - betyder ”sämre än länet” och en 0 ”lika med länsgenomsnittet” för kvinnor respektive

män 18-84 år i Örebro län år 2004

Andel med god eller mycket god hälsa för grupper med olika livsvillkor och levnadsvanor


��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

� ��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

Samband mellan livsvillkor, levnadsvanor

och hälsa

Sambanden mellan livsvillkor, levnadsvanor och

hälsa är komplexa. En grundläggande förståelse för

dessa samband är viktig för att påverka människors

hälsa och livskvalitet i positiv riktning.

Figuren nedan illustrerar hur livsvillkor och

levnadsvanor samvarierar med hälsan. Andelen med

god eller mycket god hälsa bland personer som inte

är oroliga att förlora arbetet ska jämföras med ande-

len för personer som är mycket eller ganska oroliga,

andelen bland personer som aldrig vanerökt ska

jämföras med andelen dagligrökare etc.

De svarande har delats in i grupper med olika

livsvillkor respektive levnadsvanor. Andelen personer

som svarat ”Mycket bra” eller ”Bra” på frågan hur

de bedömer sitt allmänna hälsotillstånd har därefter

beräknats. Justeringar har gjorts för att eliminera

risken för att skillnaderna mellan grupperna beror på

olika åldersstruktur. Endast försumbara skillnader i

mönster mellan könen har framträtt varför figuren

beskriver förhållandet för både män och kvinnor.


22


Den ojämlika hälsan

Det övergripande nationella folkhälsomålet lyder

”Att skapa samhälleliga förutsättningar för en

god och jämlik hälsa på lika villkor”. Hälsan

är idag inte jämlikt fördelad utan klyftan mel-

lan olika grupper i samhället har snarare ökat

än minskat de senaste åren. Det finns betydande

skillnader i hälsa beroende på utbildningsnivå,

socioekonomi, etnicitet, ålder och kön.

Andelen invånare 18–84 år i Örebro län som år

2004 angav sitt hälsotillstånd som bra eller mycket

bra var 72 procent för männen och 70 procent för

kvinnorna. Variationer i hälsoläget mellan ålders-

grupper, geografiska områden samt grupper med

olika livsvillkor och levnadsvanor är stor. Exempelvis

varierar den åldersjusterade andelen män och kvin-

nor med bra eller mycket bra hälsa mellan 62 pro-

cent (hyreshusområden i Örebro kommun) och 77

procent (småhusområden i Örebro kommun). Detta

förhållande, att färre personer i hyreshusområden än

i småhusområden, anger god hälsa kunde konsta-

teras redan år 1993 då en första befolkningsunder-

sökning om hälsoläget genomfördes i vårt län. Även

mellan de olika kommunerna i länet finns skillnader

i livsvillkor, levnadsvanor, hälsa och vårdutnyttjande.

En längre beskrivning av resultatet från ”Liv &

hälsa år 2004” samt jämförelser med tidigare under-

sökningar som genomförts i Örebro län kommer att

presenteras hösten 2006.

Från undersökningen ”Liv & hälsa ung 2005”

kan framförallt utläsas en stor skillnad mellan flic-

kors och pojkars självskattade hälsa. Andelen flickor

med god allmän hälsa är betydligt lägre än bland

pojkar i samma ålder. Andelen flickor som rappor-

terar olika former av psykiska symtom och besvär

är betydligt högre än bland pojkarna. En särskild

analys av framförallt flickors psykiska hälsa kommer

att presenteras under 2006.

Texten är framtagen i samarbete med:

Epidemiolog Margareta Lindén-Boström, och utredare

Berit Ydreborg, Samhällsmedicinska enheten, ÖLL


2�

På följande sidor finns ett antal ”blad” som kan läsas tillsammans eller var för sig. Bladen utgör beskrivningar

av några för vår hälsa mest betydelsefulla levnadsvanor, de vanligaste folksjukdomarna, de för såväl hälso- och

sjukvården som för patienterna mest betungande sjukdomarna samt ny sjuklighet.

Behovsbeskrivningar


2�



2�

Örebro län 2004

1419 20

916 16

1012

0

10

20

30

40

50

18-34 35-49 50-64 65-84 18-34 35-49 50-64 65-84

Kvinnor Män

Procent

Andel personer 18-84 år i Örebro län som år 2004 var dagligrökare


Andel personer i skolår 7 och 9 samt gymnasiets år 2 i Örebro

län som år 2005 var dagligrökare

Källa: Liv & hälsa ung 2005, Samhällsmedicinska enheten ÖLL

Örebro län 2005

7 1015

266

0

10

20

30

40

50

Skolår7

Skolår9

År 2 Skolår7

Skolår9

År 2

Flickor Pojkar

Procent

Rökvanor

Allmänt

Cirka 7 000 dödsfall orsakas varje år av rökning.

Varannan rökare dör i förtid och de som dör i förtid

av rökning förlorar i genomsnitt 13 levnadsår. An-

delen dagligrökare har minskat under de senaste 20

åren. År 1999 rökte 18 procent av männen och 19

procent av kvinnorna i Sverige, vilket ska jämföras

med 37 respektive 28 procent år 1980. Det är dub-

belt så vanligt att kvinnliga och manliga arbetare är

dagligrökare jämfört med tjänstemän på mellannivå

eller högre. Lågutbildade är dagligrökare tre gånger

så ofta som högutbildade.

Svenska pojkar i 15-årsåldern har lägst andel dag-

ligrökare jämfört med övriga EU-länder och bland

flickor är det endast i Grekland och i Portugal som

andelen dagligrökare är lägre.

Hälsofrämjande och

sjukdomsförebyggande

Rökning ökar kraftigt risken att insjukna i ett stort

antal sjukdomar. Många sjukdomar orsakas el-

ler förvärras av rökning. Det gäller bland annat

cancer i lungorna, magen, levern, näsan, munnen,

luftstrupen, matstrupen, svalget, bukspottkörteln,

njurarna, urinblåsan och blodcancer. Det gäller

även hjärtinfarkt, kärlkramp, slaganfall, benskörhet,

kronisk obstruktiv lungsjukdom, långvarig luft-

rörsinflammation, lungtuberkulos, utbuktning på

stora kroppspulsådern, andra sjukdomar i kroppens

blodkärl, blödning i hjärtats hinnor, inflammation

i tandköttet, sår i magen och tolvfingertarmen samt

Chrons sjukdom.

Det sjukdomsförebyggande arbetet bör inriktas

på att erbjuda rökslutarstöd till rökare och förbätt-

rad arbetsmiljö för att förhindra passiv rökning.

Tobaksförebyggande arbete bör ske på alla nivåer

med stöd av lagar, förordningar och policydoku-

ment, massmedial information och folkbildning. Ett

viktigt hälsofrämjande arbete sker bland barn och

ungdomar där man genom utbildning siktar mot

attitydförändringar mot rökning.

Örebro län

Flickor i skolår 9 och år 2 på gymnasiet röker

dagligen i ungefär dubbelt så stor utsträckning

som pojkar. I Örebro län var år 2005 andelen

dagligrökare bland flickor 10 procent i skolår 9 och

15 procent i år 2 på gymnasiet. Motsvarande andelar

var sex procent bland pojkarna för båda årskullarna.

Sett till andelen som aldrig har rökt har den ökat

markant mellan 2002 och 2005.


26


Bland länets invånare 18–84 år uppgav hösten

2004 drygt var sjunde man och var sjätte kvinna att

de var dagligrökare. Andelen dagligrökare skiljer sig

åt mellan olika åldersgrupper. Den högsta andelen

dagligrökande återfinns i åldersgruppen 35–64 år

där 16 procent av männen och cirka 20 procent av

kvinnorna är dagligrökare.

Andelen dagligrökande kvinnor 18–79 år har

minskat med en procentenhet mellan tidsperioden

våren 2000 till hösten 2004 (från 18 till 17 procent).

Andelen dagligrökande män 18–79 år är oförändrad

(14 procent).


I en studie har forskare vid Lunds universitet beräk-

nat de totala samhällskostnaderna för tobaksrökning

till 26 miljarder kronor per år. Av dessa kostnader är

ca 2 miljarder kronor direkta sjukvårdskostnader och

24 miljarder kronor indirekta kostnader för produk-

tionsbortfall och sjukskrivning.


Epidemiolog Margareta Lindén-Boström, Samhälls-

medicinska enheten, ÖLL

Prognos

Antal personer 18–84 år i Örebro län som är dag-

ligrökare, avrundat till hela tiotal. Prognosen för år

2015 antyder att antalet dagligrökare i åldern 18–84

år kommer att öka med ungefär 170 kvinnor och

300 män.

Dagligrökare

20041)2007 2010 2015

Antal Män 14122 14210 14320 1442018-84 år Kvinnor 16489 16610 16700 16660

Totalt 30612 30820 31020 310701) Källa: Liv & hälsa 2004, Samhällsmedicinska enheten, ÖLL


2�

Alkoholvanor

Allmänt

Den svenska alkoholkonsumtionen har ökat kraftigt

sedan mitten av 1990-talet. År 1996 beräknades den

totala alkoholkonsumtionen i Sverige vara 8,0 liter

100-procentig alkohol per invånare 15 år och äldre.

Alkoholkonsumtionen har ökat till 10,5 liter år 2004.

Den största ökningen har skett mellan åren 2001 och

2003 vilket förklaras med en ökande resandeinförsel

samt en ökad vin och starkölsförsäljning på system-

bolaget. Vin- och starkölskonsumtionen har ökat med

cirka 80 procent sedan år 1995. Männen dricker mer

än dubbelt så mycket alkohol som kvinnor, 14 liter

respektive 6 liter 100-procentig alkohol/år. Noteras

bör att den oregistrerade försäljningen sedan år 1996

ökat med 95 procent.

I Folkhälsoinstitutets nationella folkhälsounder-

sökning år 2004 befanns andelen riskkonsumenter*

av alkohol i åldern 18–84 år vara 17 procent bland

männen och nio procent bland kvinnorna. De flesta

riskkonsumenterna av alkohol konstaterades bland

unga män och kvinnor 18–29 år. I den gruppen

befanns 38 procent av männen och 25 procent av

kvinnorna vara riskkonsumenter. Riskkonsumtion

var också vanligare bland ekonomiskt utsatta grup-

per som låginkomsttagare och de som varit i eko-

nomisk kris (haft svårigheter att klara de löpande

utgifterna).

Det fanns också en större andel riskkonsumenter

bland män som är födda i övriga Norden jämfört

med dem som är svenskfödda.

Hälsorisker: Alkoholpsykos, alkoholberoende,

missbruk av alkohol, sjukdom i hjärtmuskulaturen,

magkatarr, skrumplever och alkoholförgiftning. Vidare

kan hög alkoholkonsumtion leda till olycksfall, skador,

självmord, våld och familjetragedier.



Det sjukdomsförebyggande arbetet bör inriktas på

livsstilsförändringar, attitydförändringar och miss-

bruksbehandling.

I det hälsofrämjande arbetet ingår förbättrad

hälsopedagogisk utbildning för läkare, sjuksköter-

skor, lärare, fritidsledare med flera yrkeskategorier.

Åtgärder som syftar till förbättrad självkänsla bland

barn och ungdomar. Minskad tillgång till alkohol i

samhället och en restriktiv alkoholpolitik är även de

viktiga komponenter i det hälsofrämjande arbetet.

Örebro län

Örebro län 2004

16

3 2 0,3

139

3

29

0

10

20

30

40

50

18-34 35-49 50-64 65-84 18-34 35-49 50-64 65-84

Kvinnor Män

Procent

Andel personer 18-84 år i Örebro län som år 2004 har varit berusade

minst 2 gånger i månaden de senaste 12 månaderna.


Örebro län 2005

12

2215

29

0

10

20

30

40

50

Skolår 9 År 2 Skolår 9 År 2

Flickor Pojkar

Procent

Andel personer i skolår 9 samt år 2 i Örebro län som år 2005 har varit

berusade minst 2 gånger i månaden de senaste 12 månaderna. Källa: Liv &

hälsa ung 2005, Samhällsmedicinska enheten ÖLL* Inklusive de personer som under de 12 senaste månaderna druckit alkohol så att de känt sig berusade två gånger i månaden eller oftare.


2�


Riskkonsumenter av alkohol2004 1)

2007 2010 2015Antal Män 6609 6780 6900 686018-84 år Kvinnor 6462 6690 6840 6730



Epidemiolog Margareta Lindén-Boström, Samhälls-

medicinska enheten, ÖLL

Andelen alkoholkonsumenter i länet i skolår 9 var år

2002 två procentenheter lägre både bland flickor och

pojkar jämfört med 1996. Denna sjunkande trend har

fortsatt. År 2005 var andelen alkoholkonsumenter 52

procent bland flickorna i skolår 9 och 48 procent bland

pojkarna. Andelen som dricker sig berusade minst två

gånger per månad fördubblas i det närmaste mellan

nian och år 2 på gymnasiet, från 12 till 22 procent för

flickorna och från 15 till 29 procent för pojkarna.

I undersökningen Liv & hälsa år 2004 användes

ett antal frågor om alkoholvanor för att uppskatta

andelen riskkonsumenter av alkohol (AUDIT-

formulär). Skattat på detta sätt är andelen riskkon-

sumeter av alkohol i Örebro län sex procent för både

män och kvinnor i åldersgruppen 18–84 år. Andelen

riskkonsumenter skiljer sig inte åt speciellt mycket

beroende på kön. Däremot är det stora skillnader

beroende på ålder. För åldersgruppen 18–34 år är

andelen riskkonsumenter 13 procent bland män-

nen och 14 procent bland kvinnorna. Andelarna

riskkonsumenter avtar sedan markant med stigande

ålder.

Även berusningsdrickandet är högst i de yngre

åldrarna (18–34 år) för att sedan avta med stigande

ålder. Det finns dock tydliga könsskillnader med

avseende på berusningsdrickandet. Andelen män

18–84 år som druckit så att de blivit berusade minst

två gånger i månaden är 15 procent, motsvarande

andel för kvinnor är sex procent.


År 1991 beräknades kostnaderna för alkohol

skadorna i Sverige till 100 miljarder kronor, vilket

motsvarar sju till åtta procent av BNP. Omräknat till

dagens penningvärde torde detta innebära cirka 122

miljarder kronor, såväl direkta som indirekta kostna-

der inräknade.

Prognos

Antal personer 18–84 år som är riskkonsumenter

av alkohol enligt AUDIT-frågor, avrundat till hela

tiotal. Prognosen för år 2015 antyder att antalet risk-

konsumenter i åldern 18–84 år kommer att öka med

ungefär 250 män och 270 kvinnor.


2�

Andelen bland flickor och pojkar i länet i skolår 7 och

9 samt år två på gymnasiet som motionerade mindre

än två gånger i veckan ökar med ökande ålder. Flickor

är dessutom genomgående mindre fysiskt aktiva än

pojkar.

Av länets invånare 18–84 år är var femte man och

nästan var sjätte kvinna fysiskt inaktiva på sin fritid.

Med fysisk inaktivitet avses här att promenera, cykla

eller röra sig på annat sätt mindre än två timmar per

vecka. Alla individer bör, helst varje dag, vara fysiskt

aktiva i sammanlagt minst 30 minuter. Barn upp till

puberteten bör vara fysiskt aktiva minst 60 minuter

per dag. Aktiviteterna kan delas upp på flera korta

perioder.

Åldersmässigt finns skillnader mellan olika

Allmänt

Regelbunden fysisk aktivitet bidrar till god hälsa

och livskvalitet samt bevarar funktionsförmågan.

Omvänt hänger bristande fysisk aktivitet samman

med ökad förekomst av olika långvariga sjukdomar

och tillstånd. Det har visats att i stort sett all fysisk

aktivitet har positiva medicinska effekter.

Sedan början av 1980-talet har motionsvanorna

förbättrats i Sverige. Trots det minskar den fysiska

aktiviteten på grund av mer stillasittande och mind-

re rörelse i vardagen. Tjänstemän har en högre andel

som motionerar regelbundet på fritiden jämfört med

arbetare.

Enligt Folkhälsoinstitutet minskade andelen ung-

domar i skolår 9 som motionerar en gång i veckan el-

ler mer mellan åren 1993/94 och 1997/98. Andelen

flickor som motionerade en gång i veckan eller mer

minskade med nio procentandelar och pojkar med

fem procentandelar. Andelen stortittare på TV (mer

än fyra timmar per dag) ökade under 1990-talet från

18 till 22 procent bland ungdomar i skolår 9.

I de av riksdagen fastställda folkhälsomålen är

”ökad fysisk aktivitet” ett av de 11 nationella målen.

Hälsorisker: Hjärt-kärlsjukdomar, typ 2-diabe-

tes, cancer, mental hälsa, benskörhet, övervikt och

fetma, metabola syndrom och nedsatt funktionsför-

måga.



Genom att skapa naturliga förutsättningar för ökad

fysisk aktivitet vid transporter till och från aktiviteter,

i barnomsorg och skola, på arbetsplatser samt i bo-

stadsområden. Förbättrad hälsopedagogisk utbildning

för läkare, sjuksköterskor, lärare, fritidsledare med

flera. Åtgärder för förbättrad självkänsla bland barn

och ungdomar.

Förbättrade motionsvanor genom livsstils- och

attitydförändringar hos riskgrupper. Uppmärksam-

het på barns och ungdomars fysiska aktiviteter och

kondition.

Örebro länFysisk aktivitet

Andel personer 18-84 år i Örebro län som år 2004 var fysiskt inaktiva, dvs

rörde sig mindre än 2 timmar i veckan på fritiden.


Örebro län 2004

13 15 16

2521 22

1620

0

10

20

30

40

50

18-34 35-49 50-64 65-84 18-34 35-49 50-64 65-84

Kvinnor Män

Procent

Örebro län 2005

27

3640

17

3326

0

10

20

30

40

50

Skolår7

Skolår9

År 2 Skolår7

Skolår9

År 2

Flickor Pojkar

Procent

Andel personer i skolår 7 och 9 samt gymnasiets år 2 i Örebro län som år

2005 tränade så att de blev svettiga/andfådda minst 30 minuter på fritiden

mindre än 2 gånger i veckan.



�0



Några heltäckande beräkningar över samhällskostna-

der för fysisk inaktivitet finns inte. En uppskattning

av minimikostnaden visar att den är 20 miljarder

kronor per år, men troligen är den verkliga kostna-

den väsentligt högre.

Prognos

Antal personer 18-84 år som rör sig mindre än

två timmar i veckan på fritiden, avrundat till hela

tiotal. Prognosen för antalet personer 18-84 år som

år 2015 rör sig mindre än två timmar i veckan är

oförändrad för kvinnor medan antalet män förväntas

öka med ca 200 personer.


Hälsoekonom Lars Hagberg, Samhällsmedicinska

enheten, ÖLL

Bristande fysisk aktivitet2004 1)

2007 2010 2015Antal Män 19539 19530 19600 1974018-84 år Kvinnor 17242 17030 17080 17240


åldersgrupper beträffande graden av fysisk inaktivi-

tet. Kvinnor i åldern 65–84 år motionerar i minst

omfattning, i denna åldersgrupp är var fjärde kvinna

fysiskt inaktiv. Mest fysiskt aktiva på fritiden är den

yngsta åldersgruppen 18–24 år. Anmärkningsvärt är

att även i den yngsta åldersgruppen är ungefär var ti-

onde person fysiskt inaktiv på sin fritid (elva procent

av männen respektive nio procent av kvinnorna).

I befolkningsundersökningen hösten 2004

uppgav ungefär sex av tio länsbor 18–84 år oavsett

ålder att de är fysiskt aktiva på fritiden tre timmar

i veckan eller mer (62 procent av männen och 60

procent av kvinnorna).

Andelen män och kvinnor som är fysiskt inaktiva

har minskat något bland länets invånare 18–79 år

mellan tidsperioden våren 2000 till hösten 2004. År

2000 var det 22 procent av männen och 21 procent

av kvinnorna som var fysiskt inaktiva på fritiden,

motsvarande siffror för 2004 var 19 respektive 16

procent (åldersjusterade procenttal).

De samhälleliga insatserna ska stimulera till att

vardagsmotionen ökar. Det innebär t.ex. att skapa

förutsättningar till fysisk aktivitet på arbetet, till

promenad och cyklande till och från skola och

arbetsplatser.

Hälso- och sjukvårdens ansvar är också av stor

betydelse för att öka den fysiska aktiviteten och

därför bör all kliniskt verksam sjukvårdspersonal ge

patienter råd angående fysisk aktivitet anpassad till

hälsotillstånd och personlig livsstil. Ett medel i ett

sådant arbete är ”fysisk aktivitet på recept” (FaR).


�1

Allmänt

Under de senaste åren har andelen överviktiga ökat

kraftigt på många håll i världen. WHO betraktar

idag övervikt och fetma som en global epidemi. Fler

dör idag i följderna av övernäring än av svält. Många

olika faktorer ligger bakom den utvecklingen – ärft-

lighet, sociala, beteendemässiga och kulturella förhål-

landen – som i olika samspel påverkar varandra.

Fett, lagrad reservenergi, ingår som en viktig be-

ståndsdel i kroppen och dess ämnesomsättning. Vid

ökande grad av övervikt och fetma ökar risken för

hjärt-kärlsjukdom och diabetes med konsekvenser

som stroke, hjärtinfarkt och för tidig död. Även risken

för vissa cancerformer, belastningsskador på rygg och

leder, bristande andningskapacitet, ofrivillig barnlöshet

m.m. ökar. Fetma har också ett mycket starkt samband

med försämrad livskvalitet och olika psykosociala

problem. Många personer med fetma utsätts också för

diskriminering i arbets- och samhällsliv.

I Sverige beräknas omkring 500 000 människor

ha fetma, en fördubbling har skett under de senaste

tjugo åren. Detta gäller både män och kvinnor.

Under våren 2005 pågick i Örebro läns lands-

ting ett programarbete om fetma och övervikt som

rapporterats till Hälso- och sjukvårdsnämnden (se

nedan).

Kända riskfaktorer

Den ökade förekomsten av fetma i den svenska

befolkningen kan inte förklaras av ändrad ärftlighet

utan beror på förändringar i livsstil i form av ändra-

de kostvanor och minskad fysisk aktivitet. Risken för

utveckling av fetma ökar i samhällen där det finns

god tillgång på fet och energirik mat och dryck och

där kraven på fysisk aktivitet är låga. Barn och vuxna

från socioekonomiskt sämre förhållanden utvecklar

övervikt och fetma oftare än andra.

Hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande

SBU konstaterar i en rapport år 2004 att vetenskap-

liga studier visar att det går att förebygga fetma med

insatser som syftar till att förbättra kosten och öka

den fysiska aktiviteten.

Hälsofrämjande: Skapande av naturliga förutsätt-

ningar för ökad fysisk aktivitet t ex när det gäller

kommunikationer, bostadsområden, gång och cykel-

vägar, i barnomsorg och skola och på arbetsplatser.

Bättre kunskap och medvetenhet hos konsumen-

ten. Satsningar från samhällets sida för att minska

tillgängligheten och efterfrågan på sötade drycker,

godis etc samt öka tillgängligheten och efterfrågan

på hälsosamma livsmedel. Hälsopedagogisk utbild-

ning för läkare, sjuksköterskor, lärare, fritidsledare

med flera. Åtgärder för att förbättra självkänslan hos

barn och ungdomar.

Sjukdomsförebyggande: Förhindrande av fetmaut-

veckling och behandling med viktnedgång. Förbätt-

rade kost- och motionsvanor, livsstils- och attitydför-

ändringar, uppmärksamhet på barns och ungdomars

viktutveckling och överviktsbehandling. Hälso- och

sjukvården når via mödrahälsovården, barnhälsovår-

den och tandvården en stor del av befolkningen, ofta

i en situation när personer är motiverade att leva

mer hälsosamt. Här finns förutsättningar för mo-

tiverande samtal och förebyggande program vilket

kan vara särskilt betydelsefullt för socioekonomiskt

utsatta grupper.

Diagnos och behandling

Det vanligaste sättet att klassificera och mäta övervikt

och fetma är beräkning av Body Mass Index (BMI)*.

För att konstatera övervikt hos barn och ungdomar

används andra mått och gränsvärden som till exem-

pel isoBMI som är ett åldersjusterat BMI-mått.

Bukfetma är farligare än fett lokaliserad till lår och

skinkor. Därför bör BMI kombineras med ett mått

på fettets fördelning på kroppen. Ett sådant mått är

bukomfång. Gränsvärdet för ökad risk är 94 cm för

män respektive 80 cm för kvinnor. Bukomfång 102

cm respektive 88 cm betraktas som hög risk.

Målet för behandling av både barn och vuxna

med övervikt eller fetma är viktminskning. Flera

studier, bland annat svenska sådana, har visat att

bestående viktnedgång leder till betydande förbätt-

ringar avseende sjuklighet, livskvalitet och framtida

Övervikt och fetma

* BMI beräknas genom att dividera individens vikt (kg) med individens längd i kvadrat (m2). Om mängden fettvävnad blir för stor talar man om övervikt (BMI >=25 kg/m2) och fetma (BMI >=30 kg/m2).


�2


hälsorisker. Studierna har dessutom visat att efter

något eller några år har de flesta återgått till ur-

sprungsvikten efter flertalet behandlingsformer. Vid

svår fetma är behandling med magsäckskirurgi ett

alternativ som kan övervägas, eftersom denna metod

visats kunna åstadkomma både en betydande och en

bestående viktnedgång.

Omvårdnad och rehabilitering

För att behandling av fetma ska kunna bli fram-

gångsrik måste den vara långvarig och patientens vil-

ja och engagemang vara starkt. Fetma är ett kroniskt

tillstånd som hotar hälsan. Tidigare behandlings-

strategier har utgått från att kortvariga insatser skulle

kunna få bestående effekter. Det verkliga problemet

är emellertid att behålla viktminskningen som kan

åstadkommas under kortare perioder. En behandling

som omfattar olika komponenter – förändrad kost

med en begränsad energimängd, ökad fysisk aktivitet

och beteendeterapi – har en bättre viktminskande

effekt än om bara en eller två komponenter används.

Bedömning av framtida vårdbehov

Eftersom hittillsvarande behandlingsstrategier och

metoder, utom vad gäller kirurgi, haft begränsad

framgång har samhällets insatser för att behandla

fetma varit ganska begränsade. Problemets växande

omfattning, men också att alltfler framgångsrika be-

handlingsrapporter avges gör det motiverat att mer

resurser läggs på denna folksjukdom.

Det pågår även inom läkemedelsindustrin en

utveckling mot bättre läkemedel på området.

I programarbetet om Fetma och övervikt har ett

antal strategiska vägval och grundläggande värde-

ringar samt förslag på åtgärder presenterats. Pro-

gramgruppen att konstaterar till exempel att sam-

ordningen inom landstinget och mellan landstinget

och kommunerna måste förbättras för att både

förebygga fetma och övervikt och att bättre hjälpa

de personer som är överviktiga eller har fetma.

Örebro län

Mellan våren 2000 och hösten 2004 ökade andelen

överviktiga män och kvinnor 18-79 år med en pro-

centenhet från 49 till 50 procent.

Andelen barn och ungdomar med övervikt och

fetma ökar också. Data från barnhälsovården i Öre-

bro län år 2005 visar att var sjunde fyraåring född

2001 är överviktig eller har fetma.

Den undersökning som genomfördes våren 2005

där elever i skolår 7 och 9 samt år 2 på gymnasiet

själva rapporterat längd och vikt visar att 11 procent

av flickorna och 19 procent av pojkarna var över-

viktiga i skolår 9. Andelen med fetma är två respek-

tive fyra procent i skolår nio.

Goda matvanor och en ökad fysisk aktivitet är

förutsättningar för en god hälsoutveckling i befolk-

ningen och två områden som pekas ut som särskilt

viktiga både nationellt i de av riksdagen antagna

folkhälsomålen och i länets folkhälsoplan. Exempel

på förebyggande insatser i länet är ”Hälsofrämjande

skolutveckling”, ett stöd i skolornas arbete med

Andel personer 18-84 år, i skolår 7 och 9 samt år 2 på gymnasiet som har

övervikt (BMI>=25/motsv isoBMI). Andel med fetma (BMI>=30/motsv)

redovisas i botten av staplarna. Observera att diagrammen gäller olika

undersökningsår och har olika skalor.

Källa: Liv & hälsa 2004 samt Liv & hälsa Ung 2005, Samhällsmedicinska

enheten ÖLL

10 11 12 141919

34221 20

10

20

30

40

50

Skolår7

Skolår9

År 2 Skolår7

Skolår9

År 2

Flickor Pojkar

Procent Örebro län 2005

28 42

52 57 61 67

61

36

7 13 16 14 17 18 14 10 0

20

40

60

80

100

18-34 35-49 50-64 65-84 18-34 35-49 50-64 65-84

Kvinnor Män



��

livsstilsfrågor och ”Handslaget” ett samarbetsprojekt

mellan skola och lokala idrottsföreningar.


Hälsoekonomiska studier har kommit fram till att

tre procent av hälso- och sjukvårdens direkta kost-

nader beror på fetma vilket blir cirka 3 miljarder

kronor. Därtill kommer de indirekta kostnaderna för

bl.a. sjukskrivningar som bedöms vara ca tre gånger

så stora som de direkta kostnaderna.

Övervikt och fetma

Antal 18-84 år 2004 1)2007 2010 2015

Män överviktiga 56537 56800 57540 58530 varav feta 12472 12550 12740 12970

Kvinnor överviktiga 44837 44680 45120 45800 varav feta 14686 14690 14850 15080

Totalt överviktiga 101374 101470 102670 104330 varav feta 27158 27240 27580 28050

1) Källa: Liv & hälsa 2004, Samhällsmedicinska enheten, ÖLL


Utredare Marie Nybäck, Samhällsmedicinska enheten,

ÖLL

Överläkare, docent Ingmar Näslund, Kirurgiska klini-

ken USÖ, Hälsokansliet

Observera att prognosen endast tar hänsyn till befolkningstillväxten och inte

till andra faktorer som kan påverka förekomsten.

Prognos


��



��

Allmänt

Rörelseorganens sjukdomar är den vanligaste orsa-

ken till smärta/värk, nedsättning av arbetsförmågan,

långvarig sjukskrivning och förtidspensionering.

Under 1990-talet ökade antalet sjukskrivningar

bland kvinnorna från 28 000 till 53 000 och bland

männen från 22 000 till 32 000 till följd av sjuk-

domar i rörelseorganen. Var sjätte man och var fem-

te kvinna i åldern 16–84 år uppgav i ULF-under-

sökningen 1997/98 att de hade svår värk i antingen

nacke, rygg, axlar, armbågar, ben eller knän. Kvinn-

liga arbetare har svår värk i rörelseorganen i större

utsträckning än lägre kvinnliga tjänstemän. Manliga

tjänstemän med hög befattning är minst belastade av

värk från rörelseorganen.

Socialstyrelsen har visat att i flera invandrar-

grupper förekommer värk och smärtor i större om-

fattning än bland svenskar i motsvarande ålder och

med motsvarande socioekonomisk bakgrund.

Riskfaktorer: Ensidiga arbetsrörelser, upprepade

arbetsmoment, vridna arbetsställningar, statisk

belastning, tunga lyft och stress. Psykosociala

arbetsfaktorer som bristande arbetstillfredsställelse.

Socioekonomiska förhållanden som arbetslöshet och

en osäker ekonomi.



Hälsofrämjande insatser för förbättrade kost- och

motionsvanor. Tobaksförebyggande arbete på alla

nivåer med stöd av lagar, förordningar och policy.

Stödjande insatser för att förebygga skadlig stress.

Utbyggd företagshälsovård, förbättrad ergonomi och

råd om egen träning.

Örebro län

I undersökningen Liv & hälsa 2004 angav

58 procent av kvinnorna samt 44 procent av män-

nen i åldern 18–84 år att de under de tre senaste

månaderna vid ett flertal tillfällen eller i stort sett

hela tiden besvärats av värk i minst ett av rörelseor-

ganen. Förutom de skillnader som kan ses mellan kö-

nen finns även skillnader mellan olika åldersgrupper.

För kvinnornas del dominerar besvär från skuldror,

nacke eller axlar i åldrarna 18–64 år (39-46 procent).

Besvär från rygg eller höfter dominerar efter 65 år, 41

procent, medan besvär från händer, armar, ben eller

fötter dominerar redan från 50 års ålder, 44 procent.

Var tredje man i åldern 50–64 år upplever värk i

skuldror, nacke eller axlar medan en något lägre an-

del upplever värk i från rygg eller höfter, 31 procent,

samt händer, armar, ben eller fötter, 31 procent.

Bland skolelever ökar besvären med ökande ålder.

Flickor upplevde värk ifrån axlar, skuldror eller nacke

i dubbelt så hög andel som pojkar.

Andel invånare i Örebro län som hösten 2004 upplevde värk någonstans

i rörelseorganen (skuldror, nacke, axlar, rygg, höfter, händer, armar, ben

eller fötter) vid ett flertal tillfällen eller i stort sett hela tiden de senaste tre

månaderna. Andel med värk i stort sett hela tiden redovisas i botten av

staplarna.


Rörelseorganens symtom och besvär

5057

64 6048 50

4433

1125302414 1823180

20

40

60

80

100

18-34 35-49 50-64 65-84 18-34 35-49 50-64 65-84

Kvinnor Män


15

2427

9 1211

0

10

20

30

40

50

Skolår7

Skolår9

År 2 Skolår7

Skolår9

År 2

Flickor Pojkar


Andel elever i skolår 7 och 9 samt år 2 på gymnasiet som våren 2005

upplevde värk axlar, skuldror eller nacke ofta eller alltid de senaste tre

månaderna.

Källa: Liv & hälsa Ung 2005, Samhällsmedicinska enheten ÖLL


�6



De i särklass vanligaste orsakerna till sjukskrivning är

besvär från rörelseorganen (nacke, skuldra och rygg).

Det finns undersökningar som uppskattar samhällets

kostnader för rörelseorganens sjukdomar till cirka 30

miljarder kronor per år (1999) i vilka de indirekta

kostnaderna är en betydande del.

Prognos

Antal personer i Örebro län i åldern 18-84 år med

besvär från rörelseorganen vid flera tillfällen eller

hela tiden under de senaste tre månaderna. När an-

delen äldre ökar kommer också andelen med besvär

från rörelseorganen att öka. Förutom besvär från

skuldror, nacke eller axlar som är vanligast i ålders-

gruppen 18-64 år. Prognosen för år 2015 antyder att

antalet personer 18-84 år som har värk i rörelseorga-

nen kommer att öka med ungefär 1030 kvinnor och

1340 män.

Rörelseorganens symtom och besvär*

20041) 2007 2010 2015Antal Män 44 704 44 890 45 400 46 04018-84 år 60 132 60 140 60 670 61 160

Totalt 104 835 105 040 106 070 107 200

1) Källa: Liv & hälsa 2004, Samhällsmedicinska enheten, ÖLL

* Besvären avser värk vid ett flertal tillfällen eller i stort sett hela tiden under de tre senaste månaderna i: skuldror, nacke, axlar, rygg, höfter, händer, armar, ben eller fötter


Utredare Berit Ydreborg, Samhällsmedicinska

enheten, ÖLL


��

Allmänt

Stressrelaterad ohälsa är ett begrepp som inte är all-

deles lätt att definiera. Stress har diskuterats mycket

under det senaste decenniet med en kulmen runt

sekelskiftet. I dagligt tal talar vi ofta om tidsstress

– att inte hinna med. Att långvarigt ha en tidsstress

kan på sikt leda till uttröttning eller t.o.m. utmatt-

ning. En annan form av stress är det vi kan kalla för

mental stress. Det innebär ofta en oro eller ängslan

som påverkar tankar och välbefinnande. Denna

form av stress leder också till en form av utmattning

med olika kroppsliga symtom som magkatarr, diffus

smärta, sömnproblem m.m.

Stress under lång tid kan vara en viktig bakom-

liggande och bidragande orsak till olika kroppsliga

diagnoser som hjärt-kärlproblematik, typ 2-diabetes,

upprepade infektioner, långvarig smärta och lät-

tare psykiatriska diagnoser som ångest och depres-

sion. Någon specifik klassifikation för en långvarig

stressreaktion som leder till ohälsa finns inte i de

internationella diagnossystemen, därför återfinns

stress i statistiken inom gruppen psykisk ohälsa. I

Sverige har en av Socialstyrelsen utsedd expertgrupp

skrivit ett underlag för diagnostik av stressrelaterad

psykisk ohälsa och föreslagit diagnosen utmattnings-

syndrom. För diagnosen krävs att stressfaktorer har

funnits under en längre tid före utmattningen, att

individen har många olika typer av symtom samt att

detta innebär att individen inte längre kan klara av

alla funktioner i livet.

I undersökningen Liv & hälsa år 2004 tillfrå-

gades befolkningen i Örebro län, om de upplevt

trötthet och kraftlöshet. I befolkningen mellan

18–64 år uppgav ca en femtedel av männen att de

varit trötta och kraftlösa vid ett flertal tillfällen eller

i stort sett hela tiden. Bland kvinnorna var det ca

en tredjedel som upplevt trötthet och kraftlöshet.

Upplevd trötthet kan vara tecken på sömnbrist men

är också ett tecken på en stressnivå som inte tillåter

tillräcklig återhämtning. På hösten år 2004 gjorde

dåvarande Riksförsäkringsverket en undersökning av

sjukskrivningar som januari 2003 pågått mer än 60

dagar. För första gången var psykisk ohälsa (depres-

sion, ångesttillstånd och stressreaktioner) den största

enskilda sjukskrivningsorsaken hos kvinnor (33

procent). Detta var en ökning från 28 procent året

innan. I en undersökning från Riksförsäkringsverket

år 2003 visades att av de personer som var sjuk-

skrivna mer än 15 dagar i januari 2002 uppfattade

ungefär hälften, både män och kvinnor, att deras

sjukskrivning var arbetsrelaterad. Det är vanligare

bland kvinnor än bland män med stressrelaterad

ohälsa som sjukskrivningsorsak och många upplever

sjukskrivningen som arbetsrelaterad.

Trots många och omfattande undersökningar

finns inte någon entydig orsak till hur en individ

utvecklar en stressrelaterad ohälsa. Flera olika fak-

torer, både hos individen själv och i omgivningen,

påverkar utvecklingen av ohälsosam stress. En viktig

faktor är upplevelsen av att kunna kontrollera och

hantera en stressande situation. Människor som har

en stark känsla av att kunna påverka situationer till

det bästa är ofta mer robusta i olika stressande situa-

tioner. Individer kan vara mer eller mindre sårbara

för det som händer i omgivningen, både i privatliv

och arbete.

Riskfaktorer: En psykosocial arbetsmiljö med för

höga krav, låg grad av kontroll, dåligt socialt stöd

från chef och kolleger, upprepade omorganisationer

som leder till en slimmad organisation. En förhöjd

ångestnivå, en upplevelse av att inte kunna hantera

olika situationer som orsakar stress. Många livshän-

delser, t.ex. arbetslöshet, skilsmässa eller allvarliga

konflikter med närstående kan vara en faktor för

stressrelaterad ohälsa.

Hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande

Program med fysisk träning har en god preventiv

förmåga. Fysisk aktivitet gör att kroppen tar hand

om stresshormoner på ett naturligt sätt. Studier har

visat att personer som tränar två till tre gånger per

vecka har en signifikant lägre nivå av depression,

ilska och stress än de som tränar mindre eller inte

alls. Olika avspänningsmetoder, särskilt meditativa,

verkar också ha en positiv effekt på stressymtom och

Stressrelaterad ohälsa


��


kan då även användas förebyggande. Hälsofrämjan-

de för individen är också att lära sig balansera arbete

och privatliv för möjlighet till återhämtning. En god

sömn är en viktig faktor för att förebygga stressre-

laterad ohälsa. Kroppen använder sömnen till att

reparera, återhämta och bygga upp. Många gånger

kan en stressproblematik starta och sedan förvärras

av en försämrad sömn.

Organisationer kan arbeta förebyggande genom

att utreda stressorer och att åtgärda dessa, att anpassa

arbetsplatsen efter individen så långt som det är

möjligt och att ge service i form av kompetens-

utveckling, handledning eller olika friskvårdspro-

gram.

Behandling

Det finns idag inte forskning som kan peka på effek-

tiva behandlingsprogram för personer med stress-

relaterad ohälsa. De flesta behandlingar som under

de senaste åren prövats i Sverige innehåller någon

form av gruppbehandling, möjlighet att också få

individanpassad psykologhjälp, en fysisk del där

även avspänningsträning ingår samt hjälp med

utslussning i arbetslivet igen. Behandlingen byggs

upp genom olika faser som patienten går igenom;

kunskap, förståelse, åtgärdsprogram där individen

lär sig nya strategier och färdigheter och att vidmakt-

hålla och följa upp. I de få metodiska utvärderingar

som gjorts är resultaten lovande. Mellan 60 till 90

procent kommer tillbaka ut i arbetslivet och många

påbörjar studier eller en arbetsträning.

Andel invånare i Örebro län som hösten 2004 känt trötthet och kraftlöshet

vid ett flertwal tillfällen/i stort sett hela tiden de tre senaste månaderna.


Andel personer i skolår 7 och 9 samt år 2 i Örebro län som år 2005 ofta/

alltid känt sig stressade under de tre senaste månaderna


23

4861

9

2723

0

20

40

60

80

100

Skolår7

Skolår9

År 2 Skolår7

Skolår9

År 2

Flickor Pojkar



Psykolog Karin Lindblom, Yrkes- och miljömedicinska

enheten USÖ

31 32 3227

21 20 2118

0

10

20

30

40

50

18-34 35-49 50-64 80-84 18-34 35-49 50-64 80-84

Kvinnor Män



��

Allmänt

Hjärtinfarkt är den vanligaste dödsorsaken i Sverige

även om både dödlighet och sjuklighet minskar. Det

bedöms bl.a. bero på positiva livsstilsförändringar

och förbättrat omhändertagande av patienter med

högt blodtryck och höga blodfetter. Akut hjärt-

infarkt är vanligare hos män än hos kvinnor, skill-

naden är störst i yngre åldrar och avtar med åldern.

Antalet personer som insjuknar i hjärtinfarkt har

minskat i alla åldersgrupper utom bland de äldsta

(80 år och äldre).

I Stockholm inträffar ca 5 000 infarkter per år, 40

procent av dem sker hos kvinnor. Kvinnorna är dock

i snitt tio år äldre, de har också mer komplikationer

och behöver längre vårdtider. Minskningen av nya

fall är ca två procent per år för män och en procent

per år för kvinnor. Sannolikt är andelarna lika i Öre-

bro län med ca 1 200 infarkter per år.

År 2004 vårdades vid landets hjärtintensivavdel-

ningar 62 020 patienter. Av dessa fick 32 procent

diagnosen akut hjärtinfarkt. Sju procent vårdades

för instabil kranskärlssjukdom (ungefär ”hotande

hjärtinfarkt”) och 16 procent stabil angina pectoris

(enligt RIKS-HIA). Gruppen med instabil krans-

kärlssjukdom är troligen ökande. Trots att dödlig-

heten i samband med sjukhusvård har minskat så är

risken att dö första året efter hjärtinfarkt fortfarande

hög.

Kända riskfaktorer: Rökning, förhöjda blodfetter,

högt blodtryck, bristande fysisk aktivitet, olämpliga

matvanor, övervikt (framför allt ökat midjeomfång),

diabetes mellitus, psykosociala faktorer (bl.a. stress)

samt ärftlighet.



Hälsofrämjande: Insatser för förbättrade motions-

och kostvanor hos såväl barn och ungdom som

vuxna. Tobaksförebyggande arbete på alla nivåer

med stöd av lagar, förordningar och policy. Stöd-

jande insatser för att motverka skadlig stress. Mass-

medial information och folkbildning.

Sjukdomsförebyggande: Hälsopedagogiska me-

toder innehållande livsstilsfrågor om bl.a. kost,

motion, rökning och stress. Diabetesbehandling,

förebyggande behandling med blodtryckssänkande,

blodförtunnande och blodfettssänkanden mediciner.


Forskning har tydligt visat att aktiva insatser i

samband med den akuta kranskärlsvården med PCI

(”ballongvidgning”) och kranskärlsoperation ökar

ettårsöverlevnaden. Framgångsrik akut hjärtsjukvård

kommer emellertid på sikt att öka antalet patienter

med olika allvarliga yttringar av kranskärlssjukdom

som kräver aktiva vårdinsatser, då t.ex. fler överlever

längre samt att ökat behov av upprepade ingrepp

kan förväntas.

EKG är fortfarande förstahandsundersökning för

akutbedömning vid misstänkt akut hjärtinfarkt, men

de nya biokemiska infarktskademarkörerna bidrar

starkt till möjligheten att ställa tidig diagnos.

EKG i ambulans medger möjlighet till tidigt be-

slut om behandling, antingen propplösande medicin

i ambulansen eller direkt transport till centrum med

möjlighet till akut kranskärlsröntgen och PCI, när

så är lämpligt. Det senare rekommenderas när det

är åtkomligt inom 120 min från sjukvårdskontakt.

Detta medför i Örebro län att huvuddelen av patien-

ter med ST-höjningsinfarkt kommer att vårdas första

dygnet på USÖ, medan eftervården kan ske på

respektive hemsjukhus. Nya utredningsmetoder som

MRT (magnetisk resonanstomografi) av hjärtat kan

bl.a. öka möjligheten att bedöma förväntad nytta av

ett kranskärlsingrepp vid tvekan om hjärtmuskeln

är död, eller bara vilande på grund av syrebrist (och

därför kan återfå sin funktion efter ett kranskärlsin-

grepp).

Akut hjärtinfarkt - kranskärlssjukdom


�0


Förekomst

�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

Antal slutenvårdade patienter samt antal döda med diagnosen akut

hjärtinfarkt (I21) per 100 000

Källa: Socialstyrelsens databaser, Socialstyrelsen, EpC


Den moderna vården av patienter med akut krans-

kärlssjukdom ger möjligheter till korta vårdtider på

sjukhus (ca 5 dagar, nu minskande till 2-3 dagar i

okomplicerade fall). Detta ställer stora krav på en

strukturerad omvårdnad under vårdtiden med tyd-

liga rutiner för omhändertagande och information

samt tidig uppföljning efter hemkomsten via speci-

ella öppenvårdsteam. I ett sådant program bör ingå

kontroll av kända riskfaktorer, fysiskt träningspro-

gram, utbildningsprogram för patient och anhöriga

(livsstilsfaktorer, sjukdomskännedom), stresshante-

ring, tobaksavvänjning m.m. Dagens patienter är

ofta äldre än tidigare men även fler på grund av den

ökade överlevnaden. Dessutom genomgår även fler

äldre kranskärlsingrepp. Strukturerade öppenvårds-

insatser måste därför ske såväl via primärvården som

sjukhusens specialistmottagningar. Primärvården

svarar ofta för långtidsuppföljning av sekundärpre-

vention, inslussning till och anpassning av arbets-

platser.


Trots att antalet personer som insjuknar eller dör

i hjärtinfarkt minskar kan det inte förväntas att

behovet av vårdinsatser inom kranskärlssjukvården

kommer att minska i framtiden. Även om organisa-

tion av omhändertagande av patienter kan komma

att organiseras annorlunda än i dag så kommer fler

patienter tas om hand i ett tidigare skede av sin

kranskärlssjukdom. Detta innebär i sin tur att fler

kommer att vara föremål för livslång behandling

och medicinsk uppföljning. En ökande andel äldre i

befolkningen medför också att det totala behovet av

kranskärlssjukvård inte kommer att minska.

Ett framgångsrikt hälsofrämjande och sjukdoms-

förebyggande arbete kan mildra denna utveckling.


I Socialstyrelsens nationella riktlinjer för hjärt-

sjukvård (2004) beräknades samhällets kostnader

för hjärtsjukvård till 21,8 miljarder kronor (2002-

års prisnivå). Kostnaderna fördelar sig på 12,7

miljarder kronor i direkta kostnader för vård och

behandling och 9,1 miljarder i indirekta kostnader

på grund av produktionsbortfall (sjukskrivning och

förtidspensionering). Vården av hjärtinfarkt och

kranskärlssjukdom står för en betydande del av den

totala hjärtsjukvården.


Överläkare Britta Ryttberg, Kardiologkliniken USÖ

Akut hjärtinfarkt

2003 1)2007 2010 2015

Antal Män 520 530 540 570patienter Kvinnor 359 360 360 370sluten vård Totalt 879 890 900 940

Antal Män 56 60 60 60patienter Kvinnor 40 40 40 40öppenvård Totalt 96 100 100 100

2002 2)2007 2010 2015

Antal Män 253 260 270 280döda Kvinnor 184 190 190 190

Totalt 437 450 460 470

2)Källa Dödsorsaksregister, Socialstyrelsens statistikdatabaser

1)Källa: Register över sjukhusvård, Örebro läns landsting

Prognos


�1

Stroke

Allmänt

Stroke (slaganfall) innebär att en del av hjärnan

plötsligt drabbas av utebliven cirkulation, vilket kan

bero på infarkt (”propp”) eller blödning. Stroke är

den vanligaste orsaken till handikapp i vuxen ålder,

och den tredje vanligaste dödsorsaken. Sjukdomen

orsakas – liksom hjärtinfarkt – i de flesta fall av åder-

förkalkning. Stroke drabbar något äldre personer

än de som får hjärtinfarkt. Medelåldern vid första-

gångsinsjuknande är 76 år, men även yngre och

medelålders kan drabbas. Totalt sett är det något fler

kvinnor som drabbas, eftersom kvinnor har längre

medellivslängd. Om man en gång har drabbats av

stroke så har man en ökad risk för att återinsjukna,

liksom att drabbas av hjärtinfarkt och andra kärl-

sjukdomar.

År 1999 insjuknade ca 1 000 patienter i Örebro

län i stroke, därav ca 800 för första gången. Ungefär

90 procent av dem vårdades på sjukhus. Till detta

antal ska läggas patienter med s.k. TIA (övergående

cirkulationsstörning). De uppgår till ca 250 per år

och utreds och behandlas på samma sätt som stroke.

Omkring 20 procent av strokepatienterna avlider

under första månaden och 33 procent inom ett år.

En studie avseende förekomsten av nya stroke

(incidens) gjordes i Örebro kommun under åren

1999–2000. Denna visade att insjuknandefrek-

vensen i Örebro ligger högre än riksgenomsnittet.

Svenska data om prevalensen (förekomst av stroke-

drabbade personer i samhället) saknas. I vårt län kan

prevalensen uppskattas till drygt 3 000 personer. Av

dessa behöver ca 600 mycket stora hjälpinsatser och

tillsyn dygnet runt.

Kända riskfaktorer: Ålder, högt blodtryck, diabetes,

rökning, kolesterolrubbning, hjärtsjukdom

(bl.a. förmaksflimmer) och demenssjukdom. Möj-

ligen spelar kostvanor och övervikt in.



Hälsofrämjande: Tobaksförebyggande arbete och

att förebygga det ”metabola syndromet” - kombina-

tionen högt blodtryck, diabetes, kolesterolrubbning

- genom förbättrade kost- och motionsvanor.

Sjukdomsförebyggande: Behandla högt blodtryck,

god metabol kontroll vid diabetes och blodförtun-

nande medel till en del patienter som har förmaks-

flimmer.


Primärvården svarar ofta för den första kontakten

med patienten via telefon eller besök och ska nästan

alltid remittera patienten till slutenvården. Primär-

vården har vidare en huvudroll både att förebygga

insjuknande och återinsjuknande i stroke. En patient

med misstänkt stroke måste handläggas akut för att

kunna möjliggöra tidig behandling och förhindra

komplikationer. En neurologisk undersökning kan

bekräfta diagnosen. Datortomografi av hjärnan

avslöjar om det rör sig om infarkt eller blödning, lik-

som skadans utbredning. I akutskedet är det viktigt

att följa vätsketillförsel, feber, syrgasmättnad i blodet

och blodsocker. Dessa åtgärder – och tidig mobili-

sering – utgör grunderna i ”strokeenhetsvård”, som

i vetenskapliga studier har visat sig ha stor betydelse

för överlevnad och framtida funktionsförmåga. Om

patienten kommer tidigt till sjukhuset (inom tre

timmar efter symtomdebut), kan man i vissa fall ge

propplösande behandling, s.k. trombolys. Neuroki-

rurgisk behandling är aktuell för en del patienter.

I strokebehandlingen ingår åtgärder för att

minska risken för nya stroke. Man använder sig av

blodförtunnande mediciner samt medel som på-

verkar blodtryck och blodfetter. Patienter som har

förträngningar på halspulsådern kan opereras. Med-

elvårdtiden på sjukhus har minskat från 24 dagar år

1996 till 15 dagar år 2004, vilket framför allt har

åstadkommits genom kortare rehabiliteringstider på

sjukhus.


�2



Efter avslutad behandling och rehabilitering på

sjukhus har primärvård och kommuner ansvar för

den fortsatta rehabiliteringen. Rehabiliteringen är

resurskrävande och bygger på ett teamarbete där

olika personalkategorier inom vården bidrar med

sina respektive specialkunskaper. Eftersom till-

frisknandeprocessen i hjärnan inte kan påskyndas

blir det ofta fråga om långa rehabiliteringstider.

Många av strokepatienterna behöver kontakt med

primärvårdens alla yrkeskategorier under lång tid

för medicinska kontroller, träning och uppföljning.

En rehabiliteringsbedömning av en specialist när

patientens tillstånd avseende motoriska, psykiska

och kognitiva funktioner kan bedömas med säkerhet

- vilket är mycket senare än vårdtiden på sjukhus -

skulle förhöja kvaliteten och underlätta den fortsatta

rehabiliteringen.

En undersökning från Socialstyrelsen visar att det

finns stora brister i den fortsatta rehabilitering. Det

finns goda skäl till att tro att situationen i Örebro

län liknar den i övriga landet.


Insjuknandefrekvensen i olika åldrar ligger ganska

stabil. Kommande demografiska förändringar, med

ökat antal äldre, medför dock att antalet patien-

ter som insjuknar i stroke kommer att öka. Fler

patienter kommer även att komma ifråga för mer

aktiv behandling i form av trombolys och andra nya

metoder som prövas just nu. Inom primärvården

kommer behovet av efterkontroller att öka eftersom

nya mediciner för att förebygga återfallsstroke håller

på att introduceras. Rehabiliteringsbehovet kommer

att fortsätta öka, på sjukhusen, inom primärvården

och i kommunerna.

Socialstyrelsen konstaterade i sin Folkhälsorap-

port år 2001 att både nyinsjuknandefrekvensen och

dödligheten i hjärtinfarkt låg högre i Örebro län

än i riket som helhet. Incidensstudien från år 1999

bekräftar att detta förhållande gäller även för stroke.

En åldrande befolkning medför att antalet personer

som insjuknar i stroke kommer att öka med ca 35

procent fram till år 2025. Nästan hela denna ökning

kommer att ske i åldersgruppen över 75 år. Det är i

den gruppen de svåraste strokefallen finns, eftersom

förekomsten av hjärtsjukdomar och demens (som

är förknippade med svårare stroke) är vanligare hos

dem. Vårdbehovet kommer därför att öka mer än

som motsvaras av de 35 procentens ökning av anta-

let stroke. När det gäller prevalensen, kommer även

den att öka kraftigt under de kommande decen-

nierna. Detta beror dels på det ökande antalet äldre,

dels på ökad överlevnad till följd av bland annat

bättre behandlingsmetoder. Medan incidensen i för-

sta hand påverkar behovet av sjukhusvård påverkar

prevalensen behovet av primärvård och kommunal

vård.

Den framtida ökningen av stroke ger ytterligare

skäl att förstärka folkhälsoarbetet (kost, motion och

rökning) och det förebyggande arbetet med stora

sjukdomsgrupper som diabetes och hypertoni.


Man räknar med att samhällsekonomiska kostnader

för en genomsnittlig strokepatient under dennes

återstående livstid uppgår till ca 640 000 kronor.

Med en incidens av 800 nya strokefall årligen

motsvarar det en kostnad på 512 miljoner kronor

per år i Örebro län. Denna kostnad beräknas öka till

691 miljoner kronor fram till år 2025, förutsatt att

kostnaden per patient är oförändrad (alla belopp i

2000 års priser).


��


Avdelningsläkare Peter Appelros, Neurologkliniken,

USÖ

Distriktsläkare Bengt Pettersson, Olaus Petri

vårdcentral, Örebro

Förekomst

�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

Antal/100 000 slutenvårdade samt antal döda med diagnosen stroke (I60-

I69, G45), åldersstandardiserade 5 årsmedelvärden


Stroke

2003 1)2007 2010 2015



2002 2)2007 2010 2015


Totalt 382 395 395 400



Prognos


��



��

Allmänt

Bröstcancer är den vanligaste cancerformen bland

kvinnor. Trots att bara tre procent av kvinnors död-

lighet orsakas av bröstcancer är det den vanligaste

dödsorsaken bland medelålders kvinnor. Detta beror

på att sjukdomen är ovanlig hos unga kvinnor (<40 år)

men vanlig hos äldre kvinnor och att det är ovanligt

med annan dödlighet, t.ex. i hjärt-kärlsjukdom bland

medelålders kvinnor. Med ökande ålder ökar också

sjukligheten i andra sjukdomar, t.ex. hjärt-kärlsjuk-

dom, för vilken dödligheten är hög. Detta gör att

många kvinnor som drabbats av bröstcancer i hög ålder

dör i andra sjukdomar än sin bröstcancersjukdom.

År 2003 insjuknade 6 869 svenska kvinnor i bröst-

cancer. Eftersom nästan 75 procent av alla kvinnor som

behandlats för bröstcancer lever 10 år efter sin behand-

ling lever idag många kvinnor som tidigare behandlats

för bröstcancer. År 2003 beräknades ca 28 000 kvinnor

leva efter tidigare behandlad bröstcancer.

Kända riskfaktorer: Nära kvinnlig släkting (mor,

syster, moster) som drabbats av bröstcancer, särskilt

om de insjuknade före 50 års ålder, långvarig (>3år)

östrogenbehandling och övervikt.


sjukdomsförebyggande åtgärder

Hälsofrämjande: Någon enkel åtgärd för att för-

hindra uppkomst av bröstcancer finns inte. Allmänt

hälsosamt leverne med balanserad kost, undvikande

av övervikt, regelbunden motion och rökstopp kan

möjligen ha viss effekt.

Sjukdomsförebyggande: Även om hälsokontroller

med mammografi inte förebygger bröstcancer ger

det en möjlighet att upptäcka bröstcancer i ett tidigt

skede av sin utveckling. Ett regelbundet deltagande

i hälsokontroller mellan 40–74-års ålder reducerar

dödligheten i bröstcancer i relativa tal med 30 pro-

cent. I Örebro län erbjuds från och med år 2006 alla

kvinnor mellan 40–74 år att deltaga i hälso-

kontroller med mammografi. För kvinnor i åldrar

som inte kallas till hälsokontrollerna rekommende-

ras att själv regelbundet känna igenom sina bröst (en

gång/mån).

Långvarig östrogenbehandling i och efter klimak-

teriet bör undvikas om inte starka skäl för sådan

behandling föreligger. Däremot finns ingen anled-

ning att avråda från östrogenbehandling under en

begränsad tid (ett-tre år) i klimakteriet hos kvinnor

med svåra övergångsbesvär.


Diagnosen av bröstcancer vilar på tre ben. För det

första klinisk undersökning av brösten, för det andra

mammografi och för det tredje cellprovstagning från

misstänkta förändringar. Det är viktigt att känna

till att mammografi inte är lika tillförlitlig hos unga

kvinnor som hos äldre. Detta beror på att tätheten

i brösten är större hos yngre än hos äldre kvinnor.

Därför görs i regel inte mammografi på kvinnor

yngre än 30 år. Ultraljud kan i vissa fall vara ett

komplement till mammografi och används också i

samband med cellprovstagning av små förändringar

som är svåra att känna. Ungefär hälften av kvin-

nor med nydiagnostiserad bröstcancer upptäcks vid

mammografihälsokontrollerna. Övriga upptäcks

då kvinnor söker för symtom från brösten, i regel

genom att en knöl känns.

Den viktigaste behandlingen vid nyupptäckt

bröstcancer är operation. Operationen kan utföras

på två olika sätt. Antingen tas den del av bröstet bort

där tumören är belägen, s.k. bröstbevarande behand-

ling, eller så avlägsnas hela bröstet. Orsaken till val

av behandling avgörs av patientens egna önskemål,

tumörens storlek i förhållande till bröstets storlek

och tumörens läge i bröstet. I samband med bröst-

operation för cancer tas också lymfkörtlar från sam-

ma sidas armhåla ut för att man ska få en tillförlitlig

uppfattning om det föreligger spridning utanför

bröstet eller ej. Numera kan detta i många fall göras

genom ett begränsat ingrepp, s.k. portvaktsbiopsi.

Efter operationen genomgår många patienter till-

läggsbehandling med strålbehandling, hormon-

behandling och cellgiftsbehandling. Utformningen

av denna efterbehandling anpassas till tumörens bio-

logiska egenskaper och patientens förutsättningar.

Bröstcancer


�6


Med denna tilläggsbehandling ökar möjligheterna

till bot med 20–30 procent.


I den moderna bröstcancerbehandlingen läggs

stor vikt vid omvårdnaden. Detta sker genom att

alla patienter omhändertas i ett team bestående av

läkare (kirurg-, onkolog- och mammografiläkare),

bröstsjuksköterska, sjukgymnast, kurator, onkologi-

sjuksköterska och i förekommande fall lymfterapeut.

Teamets olika medlemmar bidrar var och en med

sin speciella kompetens anpassat efter varje patients

individuella behov och önskemål.


Den demografiska utvecklingen av Sveriges befolk-

ning med allt fler kvinnor som lever till hög ålder

innebär i sig den viktigaste anledningen till att

antalet fall av bröstcancer förutses öka med 10–20

procent fram till 2015. En stor andel av dessa

tumörer kommer, om de upptäcks tidigt, att kunna

behandlas utan nyttjande av strålbehandlingsresurser

då risken för lokalt återfall är lägre för äldre än för

yngre kvinnor.

När det gäller nya medicinska behandlings-

metoder är utvecklingen svårare att förutse. Flera

nya och dyrare läkemedel som har en något bättre

effekt än nuvarande behandling kommer troligen

snart att börja användas i rutinsjukvården. Detta

gäller såväl patienter som får tilläggsbehandling

efter bröstoperation som patienter som drabbats av

cancerspridning till andra organ i kroppen.


I en undersökning som genomfördes på uppdrag

av Cancerfonden år 2002 uppskattades de direkta

kostnaderna för bröstcancervård till 1,3 miljarder

kronor per år i Sverige. Observera att i denna beräk-

ning är inte indirekta kostnader inkluderade.

Förekomst

�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

Antal kvinnor med nyupptäckt bröstcancer per 100 000

Källa: Cancerregister, Socialstyrelsens databaser, Socialstyrelsen, EpC


Överläkare, docent Göran Liljegren,

Kirurgkliniken, USÖ

Överläkare Kenneth Villman, Allmän onkologiska

kliniken, USÖ

Bröstcancer

2003 1)2007 2010 2015

Antalpatienter Kvinnor 239 240 240 240sluten vårdAntalpatienter Kvinnor 986 1000 1010 1030öppenvård

2002 2)2007 2010 2015

Antal Kvinnor 37 40 40 40döda



Prognos


��

Allmänt

Prostatacancer är den vanligaste cancerformen i

Sverige och svarar för drygt 30 procent av samtliga

cancerfall hos män. Antalet män som diagnostiseras

med prostatacancer har mer än fördubblats sedan

1970. År 2004 var antalet fall i Sverige nära 10 000.

Ökningen av prostatacancer kan förklaras av ökad

diagnostisk aktivitet, ökad medelålder hos män-

nen i västvärlden samt eventuellt också på grund av

en ökning av okända riskfaktorer för uppkomst av

prostatacancer.

Sjukdomen är ovanlig före 50 års ålder för att

sedan öka med stigande ålder. Medelåldern vid

diagnos är cirka 70 år. Dödligheten i prostatacancer

har inte ökat på motsvarande sätt som insjuknande-

frekvensen. Prognosen för en patient med en tumör

begränsad inom prostatakörteln är god. Inom en

tioårsperiod avlider cirka tio procent av sin sjukdom.

Om tumören däremot redan vid diagnostiseringen

har spritt sig är prognosen betydligt allvarligare.

Kända riskfaktorer: Ärftliga faktorer anses ligga

bakom tio procent av antalet fall. I vilken utsträck-

ning livsstilsfaktorer spelar roll för risken att få

prostatacancer är oklart men sannolikt är kost- och

levnadsvanor av betydelse.



Hälsofrämjande: Någon enkel åtgärd för att förhin-

dra uppkomst av prostatacancer finns inte. Omfat-

tande forskning pågår men vägen till realistiska

strategier för hälsofrämjande åtgärder för att förhin-

dra uppkomst av prostatacancer synes lång.

Sjukdomsförebyggande: Det saknas vetenskapligt

belägg för att hälsokontroller (screening) av sym-

tomfria män med rektalpalpation (undersökning via

ändtarmen) och analys i blod av prostataspecifikt

antigen (PSA) för tidig upptäckt och behandling av

prostatacancer minskar dödligheten i sjukdomen.

Allmän screening rekommenderas därför inte. För

män med ärftlig belastning kan det vara av värde att

genomgå hälsokontroller.


I dag upptäcks sannolikt de flesta fall av prostata-

cancer på grund av att man gjort en PSA-undersök-

ning, men även symtom framförallt av vattenkast-

ningsbesvär är en vanlig orsak till att prostatacancer

upptäcks. Symtomen är likartade som vid godartad

prostataförstoring. Cirka tio procent söker med

symtom orsakade av spridning av tumören (ryggvärk

och allmänpåverkan). Metoderna för att diagnostise-

ra prostatacancer är blodprovstagning med PSA och

rektalpalpation. Transrektalt ultraljud (ultraljuds-

undersökning via ändtarmen) används för att ta

riktade vävnadsprov från prostatakörteln och därige-

nom verifiera om prostatacancer föreligger.

Val av behandling beror framförallt på lokal tu-

mörutbredning och eventuell spridning. Patientens

allmänna hälsotillstånd och förväntade överlevnad

är också av betydelse. Vid tidig lokaliserad prostata-

cancer är behandlingsalternativen operation (av-

lägsnande av prostatakörteln) eller strålbehandling

(yttre eller inre bestrålning av prostatakörteln, eller

en kombination av båda). I Örebro län har antalet

patienter som opereras eller får yttre strålbehandling

ökat stadigt sedan mitten av 1990-talet. Om patien-

ten är äldre kan ett alternativ vara att lämna tumö-

ren utan behandling och följa förloppet. Är tumören

lokalt avancerad eller spridd ges i första hand någon

form av hormonbehandling (kirurgisk eller medi-

cinsk kastrering eller s.k. antihormoner).


En viktig del är att följa upp resultatet av de olika

behandlingsinsatserna vid prostatacancer, dels för att

utvärdera effekter och biverkningar av behandling-

arna, dels för att följa eventuell utveckling av dotter-

tumörer. En eventuell spridning av sjukdomen kan

ofta framgångsrikt behandlas med hormoner, lokal

strålbehandling samt olika smärtlindrande insatser.

Vanligen sköts kontrollerna via läkarbesök men

nya tillvägagångssätt för uppföljning och kontroll,

t.ex. sjuksköterskedispensär tycks ge god patient-

Prostatacancer


��


tillfredsställelse utan medicinska risker. Såväl när

tumören upptäcks som under det fortsatta förloppet

är det psykosociala omhändertagandet av stor bety-

delse. Att få diagnosen prostatacancer innebär för

många en livskris med rädsla och oro för framtiden.

Därför är det viktigt med teamarbete där läkare,

sjuksköterskor, övrig vårdpersonal och kurator ingår.


För en del män som får prostatacancer kommer

sjukdomen trots olika behandlingsinsatser att

försämras och behovet av lindrande insatser att öka.

Olika smärtlindrande åtgärder är viktiga och ibland

kan även cellgiftsbehandling komma i fråga, t.ex. i

palliativt syfte till patienter som har spridd sjukdom

och som sviktat på hormonbehandling. Det är vik-

tigt att vården i livets slutskede blir bra och att den

sker utifrån medicinska bedömningar och personliga

önskemål. En del mår bäst av att vårdas i hemmet

medan andra behöver vårdas på t.ex. hospice. Även

i vården i livet slutskede krävs goda kunskaper i

psykosocialt omhändertagande.


Genom ökat antal upptäckta fall och förändrad be-

handlingsstrategi har kostnaderna för prostatacancer-

vården i Sverige ökat påtagligt under de senaste 20 åren

från beräknade 610 miljoner kronor 1985 till över 1,5

miljarder kronor 2005.


Professor Jan-Erik Johanssson och överläkare Swen-Olof

Andersson, Urologiska kliniken, USÖ

Överläkare Bengt Ehrnström, Allmänonkologiska klini-

ken, USÖ

�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

Antal män med nyupptäckt prostatacancer per 100 000


Förekomst

Prostatacancer

2003 1)2007 2010 2015

Antalpatienter Män 230 240 250 260sluten vårdAntalpatienter Män 1229 1250 1290 1410

öppenvård

2002 2)2007 2010 2015

Antal Män 96 100 100 105döda1)Källa: Register över sjukhusvård, Örebro läns landsting2)Källa Dödsorsaksregister, Socialstyrelsens statistikdatabaser

Prognos


��

Allmänt

Med drygt 5 000 nya fall per år i Sverige är kolorek-

tal cancer nästan lika vanlig som bröst- och prostata-

cancer. I Uppsala/Örebro regionen insjuknar årligen

ungefär 1 200 personer i kolorektal cancer. Antalet

insjuknade i kolorektal cancer uppvisar en långsam

ökning. Förekomsten är likartad i övriga industria-

liserade länder. Det är ungefär lika många kvinnor

som män som drabbas av kolorektal cancer.

Utan behandling är kolorektal cancer en dödlig

sjukdom. Kolorektal cancer sprider sig framförallt

till lymfkörtlar och lever, men även till lungor,

hjärna och skelett. Trots förbättrad behandling och

prognos under senare år avlider 40–45 procent av

patienter med kolorektal cancer inom fem år efter

diagnos.

Kända riskfaktorer: Orsaken till kolorektal cancer

är inte helt känd. Mellan 1–15 procent av alla kolo-

rektal cancerfall beräknas bero på ärftliga faktorer.

Mycket talar för att kosten har betydelse för upp-

komst av kolorektal cancer. Personer med inflamma-

torisk tarmsjukdom har en ökad risk för kolorektal

cancer.



Hälsofrämjande: Någon enkel åtgärd för att för-

hindra uppkomst av kolorektal cancer finns inte.

Studier har visat att ett ökat intag av kalcium, frukt

och grönsaker är skyddande. Det finns vetenskap-

liga belägg för att fysisk aktivitet minskar risken för

insjuknande i koloncancer.

Sjukdomsförebyggande: Screening i befolkningen

av vissa åldersgrupper har påbörjats i flera europeiska

länder. Den sker med enkla tester för blod i avfö-

ringen (F-Hb) och endoskopi vid onormala fynd.

Det är visat att dödligheten i kolorektal cancer mins-

kar och kostnadseffektiviteten tycks ligga i nivå med

mammografiscreening. Endoskopisk övervakning av

riskgrupper som personer med ärftlig kolorektal can-

cer eller inflammatorisk tarmsjukdom är etablerad

och fångar upp förstadier till cancer så att operation

kan erbjudas i god tid.


Cirka 20–25 procent av alla patienter med nyupp-

täckt kolorektal cancer söker akut för dramatiska

symtom som tarmvred eller blödningar. Majori-

teten av patienter med kolorektal cancer har dock

en mycket mer diffus symtombild. Den vanligaste

anledningen att man söker sjukvård är diskreta

förändringar i tarmvanor eller blodbrist. Samtliga

patienter med symtom från kolon eller rektum bör

utredas med frågeställningen cancer tills motsatsen

är bevisad. Utredningen vilar på flera ben: buk- och

rektalpalpation, rektoskopi, F-Hb och koloskopi

eller kolonröntgenundersökning. Vid rektalcancer

tillkommer magnetundersökning av lilla bäckenet

och i vissa fall endorektalt ultraljud.

Den enda möjligheten till varaktig bot vid

kolorektal cancer är kirurgi. Endast bland patien-

ter där en tumör avlägsnats finns förutsättningar

för långtidsöverlevnad. När en kolorektal cancer

upptäckts bör patienten opereras inom fyra veckor.

Strålbehandling preoperativt minskar återfalls risken

i rektalcancer och ingår därför i behandlingsstrategin

i många fall.

Den operativa tekniken, särskilt vid rektalcancer,

har förbättrats avsevärt på senare år, vilket tillsam-

mans med preoperativ strålbehandling har bidragit

till bättre prognos. Medicinsk behandling med cell-

gifter eller nyare biologiska medel ges ibland i tidiga

skeden vid avancerad eller spridd cancersjukdom, i

vissa fall som tilläggsbehandling efter operation, och

ofta som palliativ behandling vid spridd sjukdom.

Avsevärda framsteg har gjorts på senare år. Med

tilläggsbehandling minskar dödligheten med ca tio

procentenheter. Vid palliativ behandling kan över-

levnad med god livskvalitet uppnås i ett till två eller

fler år jämfört med tidigare ca sex månader. Utveck-

lingen på området är snabb. Nytillkomna mediciner

är relativt effektiva, har måttliga biverkningar men

är hittills mycket dyra.

Bedömning och behandling av patienter med

kolorektal cancer sker nu allt oftare inom ramen för

Kolorektal cancer (Kolon – grovtarm, rektum – ändtarm)


�0


s.k. multidisciplinära team vilka kan förekomma

inom ett större sjukhus eller i nätverk med mo-

dern informationsteknologi. Detta motiveras av att

behandlingen blir alltmer differentierad och spe-

cialiserad. Särskilt vid rektalcancer kan ibland flera

operativa alternativ vara tänkbara. I teamen ingår

kirurger, onkolog, radiolog, patolog, specialiserade

sjuksköterskor och stomiterapeut.

Framtiden

Svensk Förening för Kolorektal Kirurgi har i ett nytt

dokument tecknat en målbild för år 2015:

Screening är införd i Sverige. Nya biologiska mar-

körer i avföringsprov har förbättrat pålitligheten.

Behandling av kolorektal cancer är alltmer dif-

ferentierad och sker därför vid enheter med ett

befolkningsunderlag på minst 250 000 invånare i

en utvecklad teamverksamhet med personal med

olika specialiteter och professioner som samverkar.

Kirurgin, särskilt vid koloncancer, har förbättrats

ytterligare, liksom kirurgin för dottertumörer. Den

medicinska tilläggsbehandlingen har med nya biolo-

giska tillväxthämmare och målsökande cellgifter eller

isotoper bidragit till att femårsöverlevnaden ligger på

70 procent, d.v.s. samma siffra som för bröstcancer

idag.

Uppföljning, omvårdnad och rehabilitering

Det är visat att strukturerad uppföljning gör att

behandlingsbara återfall upptäcks tidigare. Detta har

blivit allt viktigare i takt med att behandlingsmöj-

ligheterna vid avancerad sjukdom har förbättrats.

Psykosocialt omhändertagande av patienten som har

kolorektal cancer är en viktig del i sjukvårdens totala

omvårdnad av patienten. För cancerpatienten och

närstående är kompetens, tillgänglighet och konti-

nuitet viktiga i hela vårdkedjan. Att veta vart och till

vem patienten ska vända sig gör att oron minskar

och därmed kan behovet av övriga sjukvårdskontak-

ter minska.


Nyinsjuknandena i kolorektal cancer kommer att

öka kraftigt under den närmaste 20-årsperioden

framför allt på grund av den demografiska utveck-

lingen, eftersom förekomsten av sjukdomen är starkt

ålderskorrelerad. Detta kommer att ställa ökande

krav på vården i alla dess delar.


I en undersökning som genomfördes på uppdrag

av Cancerfonden år 2002 uppskattades de direkta

kostnaderna för vård av kolorektal cancer till drygt

en miljard kronor per år i Sverige. Observera att i

denna beräkning är inte indirekta kostnader inklu-

derade.


Överläkare Jörgen Rutegård, Kirurgiska kliniken, USÖ


�1

Allmänt

Lungcancer är en av de vanligaste cancerformerna i

Sverige bland både män och kvinnor. Det är också

en av de cancersjukdomar som har sämst prognos

med en hög dödlighet för den drabbade. I Sverige

ökar insjuknandet för kvinnor och minskar för män.

I Örebro län insjuknar cirka 115 personer årligen

(1995-2004) i lungcancer. Andelen kvinnor som

insjuknar visar en klar tendens att öka. Än så länge

är det fler män totalt sett än kvinnor som insjuknar

i lungcancer (fördelning 60/40). Av de som insjuk-

nar i lungcancer och är yngre än 60 år är kvinnor

idag i majoritet.

Kända riskfaktorer: Åtta till nio lungcancerfall av

tio orsakas av tobaksrökning. Andra miljöfaktorer

som kopplas till lungcancer är joniserande strålning

(radon), asbest, krom, arsenik, stenkolstjära, sot och

polycykliska kolväten.



Hälsofrämjande: Tobaksförebyggande arbete på alla

nivåer. Attitydförändring genom massmedial informa-

tion och folkbildning.

Sjukdomsförebyggande: Rökavvänjning och för-

bättrad arbetsmiljö.


För att ställa en säker lungcancerdiagnos behövs ett

mikroskopiprov. Närmare 90 procent av alla pa-

tienter med lungcancer genomgår en bronkoskopi.

Man går ner med ett instrument i luftvägarna och

kan där ta olika prover för mikroskopisk diagnos-

tik. Lungröntgen och datortomografi av bröstkorg

och buk görs för att bedöma eventuell spridning. I

vissa fall får man diagnos genom att ta prov via en

nålbiopsi direkt genom bröstkorgen. Beroende på

tumörutbredning, patientens allmäntillstånd och

övriga sjukdomar väljs behandling. Behandling kan

vara operation, strålbehandling eller cytostatika

(cellgifter). I vissa fall bedöms det att någon aktiv

behandling inte är meningsfull. Man inriktar sig då

på att behandla och få patienten att bara må så bra

det går och behandlar de symtom som eventuellt

uppkommer.


Patienter med lungcancer har en allvarlig och oftast

dödlig sjukdom. Diagnos, behandling och uppföljning

bör därför ske via en lungklinik eller av specialist med

god kännedom och erfarenhet av denna sjukdom.

Nära kontakt med läkare, sjuksköterska och kurator

är viktig för patienten. Inriktningen ska vara att ge

patienten en så god livskvalitet som möjligt.


Det är en klar trend senaste åren att allt fler lung-

cancerpatienter behandlas med cytostatika. Cirka

50 procent erbjuds cytostatika. Man har visat en

förbättrad livskvalitet och en förlängd överlevnad

i denna grupp. Av alla lungcancerpatienter opere-

ras 13 procent. Cirka 30 procent får ingen aktiv

behandling. Detta beror oftast på att de är i så dåligt

allmäntillstånd vid diagnostillfället. Resterande får

strålbehandling enbart eller tillsammans med annan

behandling.

Antalet yngre kvinnor som insjuknar i lungcancer

ökar. De flesta patienterna remitteras till lungklini-

ken, utreds och får sin diagnos polikliniskt. Behand-

lingen startas och följs upp på lungmottagningen.

Vid försämringar vårdas patienterna på lungkli-

nikens avdelning och många dör inneliggande på

sjukhuset. I snitt dör hälften av alla lungcancerpa-

tienter inom nio månader från det de fått diagno-

sen.

Behandlingsmässigt kommer man sannolikt att se

en ökning av kombinationsbehandling av cytosta-

tika, strålbehandling och eventuell operation. En ny

typ av cytostatika med angreppspunkt på tillväxt-

faktorer och kärlnybildning är på gång. Vaccination

och ”skräddarsydd” cytostatika ligger långt i framti-

den. Inom strålbehandling har man prövat mer pre-

cisionsstrålning, mer likt en ”strålkniv” men detta är

endast för en mycket begränsad patientgrupp. Trots

all behandling som kan erbjudas har patienter som

Lungcancer


�2


insjuknar i lungcancer en mycket allvarlig och oftast

en dödlig sjukdom. En sjukdom där många patien-

ter har en kort beräknad överlevnad.


Traditionell behandling med cytostatika har inte

nämnvärt förbättrat överlevnaden för patienter

med lungcancer. Nya behandlingar med angrepps-

punkt på tillväxtfaktorer och kärlnybildning är nu

i praktisk användning. Dessa behandlingar medför

en kraftig kostnadsökning, men kommer sannolikt

att förbättra prognosen. Detta tillsammans med att

antalet patienter med nyupptäckt lungcancer, och då

speciellt kvinnor, fortsätter att öka kommer att de en

ökad samhällsekonomisk kostnad.

�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

Antal patienter med nyupptäckt lungcancer (162) per 100 000



Överläkare Lars Thaning, Lungkliniken, USÖ

Överläkare Martin Helsing, Allmänonkologiska klini-

ken, USÖ

Lungcancer

2003 1)2007 2010 2015



2002 2)2007 2010 2015


Totalt 120 125 125 140



Prognos

Förekomst


��

Allmänt

Sjukdomen diabetes mellitus innebär oförmåga av

kroppen att hålla en normal sockerhalt i blodet.

I Sverige har tre-fyra procent av befolkningen

diabetes mellitus. Risken att insjukna i diabetes mel-

litus under livstiden uppskattas till cirka 15 procent.

Sjukdomen har två huvudformer;

• Typ 1-diabetes, där kroppens egen insulin-

produktion helt har upphört. Den drabbar

vanligen personer under 40-årsålder och

utgör 10-15 procent av samtliga fall

med diabetes.

• Typ 2-diabetes, som karakteriseras av en

nedsatt känslighet för insulin och som leder

till att mängden insulin inte räcker

för kroppens behov. Den uppträder

oftast efter 40-årsålder och utgör

85-90 procent av samtliga fall med

diabetes.

Sjukdomen är vanligare med stigande ålder men

det är ingen skillnad mellan könen. Diabetes ökar

risken för insjuknande i hjärt-kärlsjukdomar 2-3

gånger, blindhet 10 gånger och kallbrand och ampu-

tationer 20 gånger.

I Örebro län finns mellan 9 000 till 11 000 perso-

ner med diabetes.

Kända riskfaktorer: För typ 2-diabetes övervikt,

och då framför allt bukfetma, ärftlighet, ålder, rök-

ning, låg fysisk aktivitet och påvisad nedsatt glu-

kostolerans, högt blodtryck eller annan hjärt-kärl-

sjukdom, blodfettförhöjning och vissa läkemedel.



Hälsofrämjande: Huvudsakligen för typ 2-diabetes.

Insatser för förbättrade motions- och kostvanor hos

såväl barn och ungdomar som vuxna. Massmedial

information och folkbildning.

Sjukdomsförebyggande: Påverkan av kost- och

motionsvanor, överviktsbehandling och tidig upp-

täckt genom regelbunden kontroll av blodsocker hos

riskgrupper över 40-årsålder, t.ex. patienter med högt

blodtryck, hjärt-kärlsjukdomar och blodfettsrubb-

ningar.


För typ 1-diabetes är insjuknandet ofta akut med

två-tre veckors symtom, som stora urinmängder,

törst, trötthet, viktnedgång och synstörningar. Typ

2-diabetes utvecklas under en betydligt längre tids-

period.

Det övergripande målet för behandlingen är att

förhindra akuta och långsiktiga komplikationer, och

bibehållen hög livskvalitet för patienten. Personer

med diabetes ska kunna leva ett normalt liv och

uppnå en normal livslängd. En väl utformad kost är

grunden för all diabetesbehandling. För typ 1-dia-

betes fokuseras på kostens inverkan på blodsocker-

nivån och dess samspel med insulinbehandlingen.

Kostinformationen till patienter med typ 2-diabetes

handlar mer om beteendeförändringar och motiva-

tion att förändra kosten. För ca en tredjedel av dessa

patienter består hela behandlingen av att lägga om

matvanor för att gå ned i vikt samt vardagsmotion.

För övriga kombineras behandlingen med tablet-

ter, tabletter och insulin eller insulin. Regelbundna

undersökningar av bl.a. ögonbottnar, fötter och

spårmängder äggvita i urinen utförs för att tidigt

upptäcka och undvika eventuella komplikationer.

De flesta patienter med typ 1-diabetes behandlas

idag vid specialistmottagningar, medan patienter

med typ 2-diabetes behandlas inom primärvården.

Vid speciella frågeställningar kan sjukhusens resurser

krävas även för patienter med typ 2-diabetes.


För att fullt ut kunna vara delaktig i behandlingen

behöver patienten få individuellt anpassad information

om sitt hälsotillstånd och om tillgängliga metoder för

förebyggande insatser, undersökning och behandling.

Utbildning i egenvård är ett centralt tema. Målet för

denna utbildning är att ge patienten de kunskaper som

krävs för att han eller hon ska kunna ha kontrollen över

sin diabetes i de allra flesta livssituationer. Patienten ska

kunna känna att han eller hon behärskar sitt liv och sin

Diabetes mellitus


��


diabetes och därigenom ta ett eget ansvar för skötseln

av diabetessjukdomen. Förutom de medicinska aspek-

terna är det viktigt att lyfta fram även den psykosociala

aspekten av att leva med en kronisk sjukdom.

För att nå helhetssyn och kvalitet i diabetesvården

behöver patienten tillgång till ett vårdteam där de

medicinska, psykologiska, sociala och pedagogiska

perspektiven samordnas. I teamarbetet har diabetes-

sköterskan en betydelsefull roll.


Typ 1-diabetes ökar i förekomst medan öknings-

takten för typ 2-diabetes i Sverige tycks ha avtagit

något. Förekomsten av typ 2-diabetes är fortfarande

hög och det finns skäl att fortsätta ett preventivt

arbete, framförallt för att minska övervikt och fetma

hos barn och yngre vuxna.

På grund av den långa symtomfria perioden

räknar man med att sjukdomen är oupptäckt hos

varannan till var tredje person som har den och är i

åldern 25–65 år. Bland äldre personer är den siffran

sannolikt högre. En uppskattning byggd på trender

i befolkningen tyder på att antalet personer med

diabetes som har sjukvårdskontakt kommer att öka

med närmare tio procent fram till år 2010. Hälften

av den ökningen beror på en förändrad ålderssam-

mansättning och hälften på befolkningsökningen.


De direkta sjukvårdskostnaderna (vård och behand-

ling) för typ 2-diabetes beräknades år 1998 till 7

miljarder kronor. År 1994 gjordes en beräkning

av de indirekta kostnaderna (produktions- och

inkomstbortfall) till 1,8 miljarder kronor, vilket

troligen är en kraftig underskattning. Om dessa

beräkningar räknas upp till 2005-års prisnivå utan

hänsyn till andra förändringar var de totala samhälls-

kostnaderna för typ 2-diabetes 9,6 miljarder kronor

år 2005.

Förekomst

�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

Antal slutenvårdade patienter samt antal döda med diagnosen Diabetes per

100 000, åldersstandardiserade 5 årsmedelvärden.



Överläkare Erik Schvarcz, Medicinkliniken, USÖ

Distriktsläkare Stefan Jansson, Laxå vårdcentral

Diabetes Mellitus

2003 1)2007 2010 2015



2002 2)2007 2010 2015


Totalt 62 65 65 65



Prognos


��

Allmänt

Astma är en inflammatorisk sjukdom i luftvägarna,

vilken hos känsliga individer leder till återkom-

mande episoder av andnöd, pipande andning och

hosta. Symtomen är vanligen associerade med en

begränsning av luftflödet (obstruktion). Denna ob-

struktion är reversibel antingen spontant eller efter

behandling.

Astma kan indelas i allergisk (atopisk) och icke-

allergisk astma. Allergisk astma beror på antikroppar

mot olika allergen (allergiframkallande ämnen) som

exempelvis pollen, pälsdjur, och kvalster. Den icke-

allergiska astman utlöses av ospecifika faktorer som

kall luft, ansträngning, luftvägsinfektioner, tobaks-

rök, parfym eller andra starka dofter. Fördelningen

mellan allergisk och icke-allergisk astma beräknas till

att 70 procent av de vuxna astmatikerna har en icke-

allergisk astma. När det gäller barn uppskattas denna

siffra till 20–50 procent.

Antalet patienter med astma ökar i Sverige liksom

i de flesta industriländer. Under de senaste 20 åren

har antalet patienter med astma fördubblats. Idag

har sex till åtta procent av den vuxna befolkningen

astma och hos barn åtta till tio procent.

Nyinsjuknandet är högst i småbarnsåren, ca 1

procent per år i sjuårsåldern och minskar med sti-

gande ålder till ca 0,2 procent per år i medelåldern.

Med en genomsnittsiffra på 0,6 procent betyder

detta att en distriktsläkare med ansvar för ca 2 500

personer har ungefär 15 nyinsjuknade astmapatien-

ter per år.

Kända riskfaktorer: Rökning.



Hälsofrämjande: Förbättrad fysisk miljö och tobaks-

förebyggande arbete på alla nivåer.

Sjukdomsförebyggande: Sanering och avlägsnande

av allergen, patient- och föräldrautbildning och in-

fluensavaccination.


Astma ska misstänkas vid: Klassisk bild med pip i

bröstet, attackvis påkommande andnöd och slem-

bildning, långvarig hosta (> 6 veckor) framför allt

nattetid och vid ansträngning, benägenhet för lång-

variga luftvägssymtom i samband med vanlig övre

luftvägsinfektion.

Diagnosen ska sedan bekräftas med olika tester

som PEF kurvor (enkelt lungfunktionstest), spi-

rometri med mätning av reversibilitet och ibland

ansträngningstest.

Allergiutredning görs vid positiv allergianamnes

(patientberättelse). Ju äldre patienten är desto

mindre sannolikt är det att finna ett utlösande aller-

gen d.v.s. att det föreligger en allergisk komponent i

astmasjukdomen.

Vid astma liksom vid flera andra kroniska sjuk-

domar är kontinuitet och tillgänglighet i vården

viktigt. Patientutbildning, sjukgymnastikbehand-

ling, sanering och avlägsnande av utlösande faktorer

i arbete och boendemiljö är av stor vikt.

Läkemedelsbehandling, och då framför allt

underhållsbehandling med inhalationssteroider, har

dramatiskt förbättrat livskvalitén för astmapatienten

de senaste 20 åren. Målsättningen med behandling-

en, som är symtomfrihet dagtid och nattetid och en

normaliserad lungfunktion, kan idag uppnås hos de

flesta astmatiker.


Astmaskolor och sjuksköterskemottagningar i såväl

primärvård som slutenvård har under senare år

etablerats som ett bra sätt att ge astmatiker det stöd

och den undervisning som behövs. Detta är ett

teamarbete där det förutom läkare och sjuksköterska

även ingår sjukgymnast (andnings- och avslapp-

ningsövningar, hostteknik), dietist, arbetsterapeut

(ADL-bedömning, utprovning tekniska hjälpmedel,

bostadsanpassning) samt ibland även kurator och

psykolog.


Förekomsten av astma ökar successivt och under-

sökningar i yngre åldrar visar att ungefär vart 12:e

Astma bronkiale


�6


barn drabbas av astma. Bland de som fötts under de

senaste decennierna är förekomsten av sjukdomen

högre än hos äldre personer. Underdiagnostisering

och underbehandling är idag fortfarande betydande.

I Sverige dör varje år två till sex personer yngre än

35 år av astma. Men trots att antalet astmatiker har

ökat har såväl dödligheten som sjukligheten mätt

i antalet sjukhusinläggningar minskat. Orsaken är

införande av modern behandling med bättre

patientomhändertagande och förbättrad läkemedels-

behandling.


Samhällets kostnader för astmasjukdomarna är om-

kring sex miljarder kronor per år. Den genomsnitt-

liga kostnaden för en astmatiker är cirka

15 000 kronor per år. Sjukvården och mediciner står

för en tredjedel av kostnaden och sjukskrivning och

förtidspensionering för resten.

Förekomst

Antal slutenvårdade patienter samt antal döda med diagnosen

astma (J45) per 100 000


�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��


Överläkare Lennart Nilholm, Lungkliniken, USÖ

Distriktsläkare, professor Peter Engfeldt,

Allmänmedicinskt forskningscentrum, ÖLL

Astma bronkiale

2003 1)2007 2010 2015



2002 2)2007 2010 2015


Totalt 7 10 10 10



Prognos


��

Allmänt

Kroniskt Obstruktiv Lungsjukdom (KOL) drabbar

ungefär 20 procent av rökarna. Det är ett allvarligt

fortskridande tillstånd som kan leda till kronisk

andningssvikt. KOL kräver stora insatser från sjuk-

vården och svarar för majoriteten av de slutenvård-

tillfällen som orsakas av kronisk lungsjukdom, detta

till skillnad från till exempel astma som med nutida

effektiva behandling ofta kan hållas under kontroll.

Idag beräknas mellan 400 000 till 700 000 personer

i Sverige att lida av KOL.

KOL är ett samlingsbegrepp för kroniska lung-

sjukdomar som ger ständig luftvägsobstruktion till

skillnad från obstruktionen vid astma som är episo-

disk. KOL angriper lungans minsta luftrör och de

små lungblåsorna (alveolerna). Dessa förstörs och

ersätts av ett mindre antal stora blåsor så kallade

emfysemblåsor. Emfysem är således en del i KOL-

sjukdomen.

Kända riskfaktorer: Rökning är orsak till cirka 90

procent av all KOL i Sverige.



Hälsofrämjande: Tobaksförebyggande arbete på alla

nivåer.

Sjukdomsförebyggande: Tobaksförebyggande

arbete och rökavvänjning, influensa- och pneumo-

kockvaccinering.


KOL bör misstänkas hos rökare som har hosta och

slem i luftrören eller andfåddhet vid ansträngning.

För att påvisa sjukdomen krävs att ett andningsprov

(spirometri) utförs. Spirometrin är inte bara viktig

för att påvisa sjukdomen utan även för gradering av

svårighetsgrad och för att skilja KOL från astma.

Rökavvänjning är den i särklass viktigaste be-

handlingen för alla KOL-patienter som fortfarande

röker. Alla läkare bör diskutera rökvanor med sina

rökande patienter, ge upplysning och enkla råd om

hur man slutar röka. Läkemedelsbehandling har

mycket begränsad effekt vid alla former av KOL.

Inget läkemedel utom syrgas kan påverka progno-

sen. Långtidsbehandling med syrgas ges ibland till

patienter med manifest kronisk andningssvikt och

har hos denna grupp positiva effekter på livskvalité

och överlevnad.


En del patienter med KOL har förutom läkarhjälp

även behov av insatser från sköterska (information

och samordning), sjukgymnast (konditionsträning),

arbetsterapeut ( ADL-träning och utprovning hjälp-

medel), dietist (kostbehandling) och kurator (socialt

stöd). Ett sådant lagarbete runt en KOL-patient

brukar kallas KOL-rehablitering. Syftet är att pa-

tienten ska må så bra som möjligt trots sitt allvarliga

handikapp.


KOL är en mycket allvarlig sjukdom som kan leda

till svår invaliditet och förtida död, mer än 2 000

personer per år avlider av sjukdomen. Dödsfallen

har ökat stadigt ända sedan 70-talet och mycket talar

för fortsatt ökning särskilt bland kvinnor beroende

på rökvanor.

Då sjukdomen är rökrelaterad är det av stor vikt

att resurser satsas på olika typer av rökslutarstöd.

Det är mycket viktigt att på olika sätt verka för att

ungdomar idag inte börjar röka.


De totala samhällskostnaderna för KOL har beräk-

nats till cirka 9 miljarder kronor per år (2002-års

prisnivå). De indirekta kostnaderna för sjukskriv-

ning och produktionsbortfall är cirka 60 procent

av de totala samhällskostnaderna för KOL. De 13

procent av patienterna som har svår eller medelsvår

KOL står för drygt 70 procent av kostnaderna.

Kroniskt obstruktiv lungsjukdom


��



Överläkare Lennart Nilholm, Lungkliniken, USÖ

Distriktsläkare, professor Peter Engfeldt,

Allmänmedicinskt forskningscentrum, ÖLL

�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

Antal slutenvårdade patienter samt antal döda med diagnosen

KOL (J44) per 100 000


Förekomst

Kroniskt obstruktiv lungsjukdom, KOL

2003 1)2007 2010 2015



2002 2)2007 2010 2015


Totalt 92 90 90 95



Prognos


��

Allmänt

Artros är ett samlingsbegrepp för ledsjukdom som

karaktäriseras av sviktande ledfunktion med varie-

rande nedbrytning av ledbrosk och ombyggnad av

lednära ben. Nedbrytningen av brosket är större än

nybildningen. Artros drabbar framförallt knä, höft,

hand och stortåns grundled. Artros brukar också

benämnas ledsvikt.

Artros är den vanligaste ledsjukdomen och drab-

bar en stor del av befolkningen från 50-årsålder

och uppåt. Förekomsten av höftartros beräknas

vara tre–fyra procent hos personer över 55-årsålder.

Grovt räknat anses att omkring tio procent av be-

folkningen över 65 år har symtomgivande knäartros.

Enligt WHO är artros en av de tio sjukdomar som

orsakar den största globala sjukdomsbördan. Förlop-

pet av sjukdomen är individuell och alla med artros

har inte subjektiva besvär. Dock påverkar smärtan

och rörelseinskränkningen livskvalitén hos de flesta.

Kända riskfaktorer: Hög ålder, övervikt och allvar-

liga ledskador. Långvarig yrkesmässig överbelastning

samverkar med ärftliga faktorer vid artrosutveckling.



Bättre kost- och motionsvanor, insatser för att mins-

ka övervikt och fetma och undvikande av långvarig

yrkesmässig överbelastning.


För att fastställa att en patient har artros görs en

sammanvägning av röntgenfynd och en klinisk un-

dersökning. Ofta är det skillnad mellan röntgenolo-

giska förändringar och patientens subjektiva besvär.

Behandling av artros har som huvudmål att lindra

smärta och förbättra fysisk och social funktion hos

patienten. Behandlingen kan delas in i tre steg:

1. Basen för all artrosbehandling är informa-

tion om sjukdomen, viktkontroll och råd

om fysisk träning. En fysisk aktiv livsstil

kan minska smärtan och öka den fysiska

funktionen hos patienter med artros.

2. Läkemedelsbehandling med i första hand

paracetamol och i andra hand acetylsali-

cylsyra eller andra smärtstillande läkemedel.

Även ortopedtekniska hjälpmedel t.ex. skor

eller andra hjälpmedel som gånghjälp-

medel, sängjustering och anpassade sitt-

hjälpmedel kan för många vara en effektiv

hjälp för att klara det dagliga livet.

Ledinjektioner av olika slag (t.ex. cortison,

glukosamin och hyaluronsyra ) vilar på en

relativt bräcklig vetenskaplig grund och

verkningsmekanismerna är inte helt kända.

3. Operation är oftast protesoperation (artro-

plastik). Tio år efter operation har över

90 procent en fungerande höft- eller

knäled medan man efter 20 år har en väl

fungerande led i över 70 procent. År 2003

utfördes i Örebro län 491 primära höft-

plastiker och 293 knäplastiker.

En stor del av den icke-kirurgiska behandlingen

kan ske i primärvården. Kunskap om de möjlighe-

ter och begränsningar som specialistbehandling av

artros innebär är till stöd vid beslutet om patienten

ska remitteras från primärvården eller ej.


Det är viktigt med en fungerande vårdkedja för

patienter med artros. Primärvården är den instans

som oftast möter artrospatienter initialt, och de

flesta patienter behöver i detta skede inte remiss till

ortopedspecialist. Primärvårdsläkarnas uppgift är att

så långt möjligt remittera rätt patient i rätt skede av

sjukdomen. Sjukgymnasterna i primärvården har

ett stort ansvar för behandling av patienterna under

väntetiden till operation och för rehabilitering efter

operation.


På grund av att antalet äldre kommer att fortsätta

öka - och för att det inte finns några klarlagda

specifika förebyggande åtgärder att sätta in för att

förhindra uppkomst av artros - så kommer antalet

patienter att öka. Även om effektiva icke-kirurgiska

Artros – ledsvikt


60


behandlingsmetoder som läkemedel, hjälpmedel

och fysisk träning kan förbättra situation för många

artrospatienter så kommer behovet av kirurgiska

ingrepp att öka. Det är en utmaning för vården

att inte bara förkorta väntetider till operation utan

också att ge adekvat behandling i tidigare skeden av

sjukdomen och under väntan på operation.

Medicinskt programarbete

Ett medicinskt programarbete om artros i stora leder

(höft och knä) avslutades år 2002. Arbetet genom-

fördes av två olika arbetsgrupper. En förtroende-

mannagrupp träffade patienter med artros för att

få deras syn på hur det är att leva med sjukdomen

och om deras erfarenheter av vården. Patienterna

beskrev svårigheter att leva med smärtor och funk-

tionsinskränkning och hur kraftigt detta påverkar det

dagliga livet och livskvalitén. Man beskrev också den

ökade livskvalitén som en ny höft- eller knäled hade

inneburit. De problemområden som förtroendeman-

nagruppen identifierade ur ett patientperspektiv var:

• tillgänglighetsproblematik samt en ovisshet

om hur lång väntan kan bli

• bristande stöd och hjälp under väntetiden

• brister i samverkan mellan olika förvalt

ningar och huvudmän.

En grupp med verksamhetsföreträdare konstatera-

de att forskning visat att resultatet av den kirurgiska

behandlingen är mycket god och kostnadseffektiv.

Däremot brister det i omhändertagandet av patien-

ter under väntetiden och att rehabiliteringsinsatserna

efter operation ser olika ut i olika delar av länet.

Programarbetet resulterade i att primärvården och

länets ortopedkliniker fick ett uppdrag av HSN att ta

fram gemensamma rutiner för omhändertagandet av

patienter med artros framförallt i väntan på operation.


Man ser en svag ökning av antalet primära höftplas-

tiker samt en något större ökning av antalet primära

knäplastiker, dock med stora demografiska frekvens-

skillnader. År 2004 utfördes 13 366 primära höft-

och 9 170 primära knäproteser i Sverige. Kostnaden

för en höftplastik beräknades till ca 80 000 kronor.

Antal slutenvårdade med diagnosen höfledsartros respektive knäartros

(M16, M17) per 100 000


�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��


Överläkare Gunnar Bergentz, Kirurgkliniken,

Lindesbergs lasarett

Om man utgår från samma kostnad för en knäplastik

skulle samhällskostnaden bli ca 1,8 miljarder kro-

nor per år. Siffran är dock mycket beroende på vilka

kostnader som vägs in. Klart är emellertid att man

hamnar på en livskvalitetsjusterad kostnad per vunnet

levnadsår som i kirurgiska sammanhang är utomor-

dentligt låg för höfter och sannolikt också för knän.

Förekomst

Rörelseorganens sjukdomar*

2003 1)2007 2010 2015



2002 2)2007 2010 2015


Totalt 19 25 25 25



*Sjukdomar i muskuloskeletala systemet och bindväven (M00-M99)

Prognos


61

Allmänt

Höftfraktur är ett akut tillstånd som omfattar brott

på lårbenshalsen (cervikala frakturer) och brott ge-

nom muskelfästen strax nedom densamma (trochan-

tära frakturer). Sammanlagt drabbas i Sverige 18 000

patienter per år av höftfraktur där de två typerna är

ungefär lika vanliga. Höftfrakturer drabbar vanligt-

vis äldre personer. Risken att få höftfraktur ökar från

50-års ålder. Medelåldern ligger nära 80 år och cirka

75 procent av de drabbade är kvinnor varav hälften

är ensamboende.

Med ökande ålder ökar också fallbenägenheten

och skelettskörheten. Antalet patienter med höft-

fraktur fortsätter att öka på grund av ökat antal äldre

samt också en riskökning inom de äldre åldersgrup-

perna.

Kända riskfaktorer: Hög ålder, benskörhet som

bland annat kan orsakas av för lite motion, för lite

kalk och D-vitamin i kosten, rökning, tidig meno-

paus samt risker i den fysiska miljön (trösklar, mat-

tor, etc.).



Hälsofrämjande: Bättre kostvanor och motions-

vanor samt tobaksförebyggande arbete.

Sjukdomsförebyggande: Viktigt är att förebygga

benskörhet (osteoporos) genom tillräckligt kalkintag

via dieten (framför allt mjölk och ost), solexpone-

ring av huden (vitamin D) samt motion där man

i unga år kan bygga upp en bra benmassa och via

motion minska förlusten av benmassa vid högre

ålder. Eliminering av riskfaktorer i fysiska miljön

(trösklar, mattor, etc.) höftskydd, träning av balans

och muskelfunktion i nedre extremiteter har san-

nolikt också värde även i högre åldrar. Medicinering

mot benskörhet.


Ofta finner man en äldre person liggande på golvet

oförmögen att resa sig. Benet är ofta utåtroterat och

förkortat och smärtar vid rörelse. Diagnosen ställs

med röntgen och i tveksamma fall med DT (dator-

tomografi) eller MR (magnetkameraundersökning).

Patienterna behöver operation och man strävar efter

så snabb operation som möjligt då frakturen åtgär-

das och stabiliseras för att möjliggöra omedelbar

viktbelastning och gångträning postoperativt.

Cervikala frakture: I Sverige opereras frakturer med

ingen eller liten felställning (odislocerade) vanligen

med parallella pinnar eller skruvar. Vid dessa frak-

turer är risken för läkningskomplikationer mycket

liten. Frakturer med felställningar (dislocerade)

opereras i allt större omfattning primärt med en

helprotes eller halvprotes då man här har risk för

läkningskomplikationer på grund av cirkulations-

störning till ledhuvudet.

Trochantära frakturer:Vid dessa frakturer är cirkula-

tionen vanligtvis god och läkningskomplikationer

ovanliga. Man använder olika operationsmetoder

beroende på om det är tvåfragmentsfrakturer eller

flerfragmentsfrakturer. Vid tvåfragmentsfrakturer

kan patienten oftast belasta fullt direkt efter ope-

ration. Flerfragmenatfrakturer kan kräva längre tid

för läkning och patienten kan under läkningstiden

behöva avlastning med gånghjälpmedel.


Snar operation är önskvärd för att minska risken för

att patienten utvecklar komplicerande tillstånd som

blodpropp i ben eller lunga, lunginflammation eller

trycksår. Adekvat smärtbehandling är synnerligen

viktig.

Målet är att vid operation ge patienten en höft

som tillåter direkt postoperativ viktbelastning som

kan starta dagen efter operation. Gångträning och

återanpassning till tidigare livsmönster är viktigt för

äldre patienter och målet är att rehabilitera patienten

till samma funktionsnivå som förelåg före frakturen.

Med osteosyntesbehandling (t.ex. pinnar, skruvar

och plattor) är detta möjligt vid praktiskt taget alla

lårbenshalsbrott och även för majoriteten av tro-

chanterfrakturerna.

Oftast tillämpar man tidig mobilisering på sjuk-

huset och fortsatt gångrehabilitering i patientens

Höftfrakturer


62


eget hem, tidigare boendeform eller i någon form av

korttidsboende. Detta underlättar snabbt funktionell

återanpassning.

Statistik från nationella höftfrakturregistret Riks-

höft visar att när omkring sex veckor har gått efter

frakturen har majoriteten av patienterna återvänt till

sin tidigare boendemiljö. Efter fyra månader kan 86

procent av patienterna gå inomhus jämfört med 91

procent före frakturen.

Rehabiliteringsprocessen är ett teamarbete mellan

sjukvård, primärvård och kommunal omvårdnad.


De ökande antalet äldre under de närmaste decen-

nierna kommer att innebära en ökad mängd pa-

tienter med höftfraktur. För att kunna ta hand om

dessa patienter med tillgängliga sjukvårdsresurser är

det nödvändigt att optimera behandlingen ytterli-

gare. Trots patienternas höga ålder och förekomst

av andra sjukdomar är det dock ändå sannolikt att

vården på akutsjukhus kan förkortas med ytterligare

några dygn (för närvarande ligger medelvårdtiden på

ortopedkliniker i Sverige på cirka tio dygn).

Ett viktigt område för fortsatt forskning gäller

förebyggande av fall och motverkan av benskörhet.

Speciella resurser bör forskningsmässigt ägna sig

åt att få fram metoder för att preoperativt utskilja

patienter med risk för läkningskomplikationer.

Detta är viktigt dels för att förskona patienterna från

dessa komplikationer, dels för att undvika över-

behandling med ledplastik i fall som ändå skulle ha

läkt komplikationsfritt. En preoperativ prognostise-

ring av läkningsmöjligheterna skulle spara resurser

för sjukvården och onödigt lidande för patienten.


De direkta kostnaderna för landstingens och kom-

munernas vård av personer med höftfrakturer har

beräknats att vara 155 000 kronor per inträffat fall.

Med 18 000 höftfrakturer år ger det en samhälls-

kostnad på cirka 2,8 miljarder kronor per år. Till

detta kommer indirekta kostnader.

Förekomst

�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

Antal slutenvårdade med diagnosen höftfraktur per 100 000,

åldersstandardiserade 5 årsmedelvärden



Överläkare Gunnar Bergentz, Kirurgkliniken, Lindes-

bergs lasarett

Distriktsläkare Lennart Svärd, Kumla vårdcentral

Frakturer på lårben

2003 1)2007 2010 2015


Antal Män 172 180 180 180patienter Kvinnor 365 360 360 360öppenvård Totalt 537 540 540 5401)Källa: Register över sjukhusvård, Örebro läns landsting

Prognos


6�

Allmänt

Depression är en av de vanligaste orsakerna till

ohälsa, produktivitetsbortfall och arbetsoförmåga

världen över. I en internationell kartläggning som

Världsbanken och WHO publicerade år 1997 var

det bara luftvägsinfektioner, diarrésjukdomar och

spädbarnssjukdomar som orsakade större ohälso-

effekter. Senare analyser antyder att depression kan

vara den ledande orsaken till ohälsa, åtminstone i

västländerna.

Vid en viss tidpunkt uppfyller mellan 4-10

procent av den vuxna befolkningen kriterierna för

egentlig depression. Livstidsrisken varierar med

5–25 procent för kvinnor och 3-10 procent för män.

Det finns således en könsskillnad med en överrepre-

sentation hos kvinnor.

Studier talar för att depressioner har blivit vanli-

gare under senaste 50 åren och debuten sker i lägre

åldrar. Det är huvudsakligen de lindriga och mått-

liga depressionerna som ökat. Någon vetenskapligt

accepterad förklaring till dessa förändringar har inte

kunnat presenteras.

Patienter med depression löper större risk att

drabbas av olika kroppsliga sjukdomar. Det förelig-

ger också en ökad risk att insjukna i depression vid

många kroppsliga tillstånd. Sjukdomar som visat

samband med depression är bland annat diabetes,

hjärt-kärlsjukdom, stroke, samt vissa neurologiska

tillstånd som Parkinsons sjukdom. Depression är här

en riskfaktor för försämring i sjukdomsförlopp och

för ökad dödlighet.

Kända riskfaktorer: Det föreligger en ärftlighet,

men omgivningsbetingade stressorer har en stor

betydelse vid unipolär depression. Låg födelsevikt,

tidig separation samt övergrepp och vanvård i barn-

domen kan öka sårbarheten för depression i vuxen

ålder. Stress och negativa livshändelser, missbruk och

läkemedel kan vara utlösande faktorer.



Hälsofrämjande: Stödjande insatser för att mot-

verka skadlig stress. Åtgärder att få individen att

uppleva en känsla av sammanhang och utveckla ett

ökat självförtroende. Drogförebyggande insatser.

Sjukdomsförebyggande: Utbildning av personal

inom barnavård, barnomsorg och skola för att tidigt

upptäcka personer i riskzon för psykisk sjukdom.

Ökat socialt stöd som buffert vid traumatiska hän-

delser.


Vid depressionsdiagnostik används två olika klas-

sifikationssystem (DSMIV och ICD10) som är

symtombeskrivande och jämförbara med varandra,

med en indelning av lätt, måttlig och svår depres-

sion. Terapin kan effektiviseras om depressionens

svårighetsgrad registreras under behandlingens gång.

Detta kan göras med olika skattningsskalor. Det

finns ett stort antal läkemedel med väldokumenterad

antidepressiv effekt och det finns inga säkerställda

skillnader i effekt mellan preparaten. Vid akutbe-

handling av lindriga och måttliga depressioner hos

vuxna är flera slags psykoterapier lika effektiva som

antidepressiva läkemedel. Bästa stödet har beteende-

terapi, kognitiv terapi samt interpersonell terapi.

Väntetider för psykoterapi är ett problem och det

finns en brist på psykoterapeuter, särskilt terapeuter

med kognitiv inriktning. I primärvården består be-

handlingen av patienter med depression ofta enbart

av läkemedelsbehandling.

Vid mera djupa, psykotiska alternativt terapiresi-

stenta depressioner är ECT (elektokonvulsiv be-

handling) ett alternativ. Ljusbehandling har i studier

ej gett en säkerställd större effekt än vad man har av

placebo.


Vid depression är information och psykologiskt stöd

viktigt och närstående bör om möjligt engageras.

Vid läkemedelsbehandling är det viktigt med

underhållsbehandling under ett halvt till ett år efter

uppnådd symtomfrihet, då det annars föreligger

Depression


6�


ökad risk för återinsjuknande. Patienter med åter-

kommande och särskilt svåra depressiva episoder

rekommenderas långtidsprofylax.

Majoriteten av personer med depression upptäcks

och behandlas inom primärvården. Flertalet patien-

ter med depression som behandlas inom psykiatrin

följs upp och behandlas i psykiatrisk öppenvård.

Det måste emellertid finnas tillgång till slutenvårds-

platser för personer med hög självmordsrisk, djupa

depressioner samt vissa utredningar.


Sjukdomen har blivit vanligare de senaste

decennierna och debutåldern har sjunkit vilket

medför att vårdbehovet sannolikt kommer attöka.

Ett mål bör vara att kunna erbjuda patienten

möjlighet att välja behandling enligt slutsatser i

SBU rapporten år 2004. Utifrån dessa slutsatser

framgår också att en integrerad behandling inom

primärvården med bland annat psykoedukativa

inslag (undervisning om den psykiska sjukdomen

till patienter och anhöriga), specialutbildad

sjuksköterska, datorbaserade påminnelser kring

behandlingen och psykiatriska konsultinsatser

har gett förbättrat behandlingsresultat i studier

utomlands. Detta har ej prövats i Sverige.


Ett försök att beräkna summan av direkta och indi-

rekta kostnader i Sverige under år 1997 gav siffran

12 miljarder kronor på ett år. År 2005 var kostna-

derna för antidepressiva läkemedel i öppenvård i

Örebro län 29,1 miljoner kronor. Uppskattningsvis

gällde minst två tredjedelar av dessa kostnader de-

pressionsbehandling.

Depression

2003 1)2007 2010 2015



2002 2)2007 2010 2015


Totalt 1 1 1 1



Prognos


Överläkare Fides Schückher, Beroendecentrum,

Psykiatrin, ÖLL

Distriktsläkare Stefan Jansson, Laxå vårdcentral


6�

Demenssjukdomar

Allmänt

Demens är den konsekvens av sjukliga förändringar

i hjärnan som innebär att en persons förmåga att

tänka, sköta praktiska saker, språk etc. tydligt för-

sämrats jämfört med utgångsnivån för den personen.

Demens orsakas av sjukdom och är inte en normal

åldersförändring. I Örebro län har ca 4 500 personer

demenssjukdom, minst 700 insjuknar per år. Det

finns ca 100 sjukdomar som leder fram till demens.

Alzheimers sjukdom (AD) är den vanligaste av de-

menssjukdomarna. Vid AD skrumpnar nervcellerna

i framförallt tinning- och hjässlober. Sjukdomsor-

saken är okänd. Två möjliga förklaringar till denna

sjukliga process är dels att ett skadligt protein, betaa-

myloid, lagras i hjärnan, dels att nervcellens struktur

förändras, vilket bidrar till att nervcellen går under.

Exakt hur dessa mekanismer samverkar har forskare

ännu inte klarlagt.

Vaskulär demens (VaD), ibland kallad ”blodkärlsde-

mens”, är den näst vanligaste demenssjukdomen.

Ungefär en fjärdedel av demenssjukdomarna i

Sverige är vaskulär demens. VaD orsakas huvudsak-

ligen av slaganfall eller uppkommer som en effekt av

sämre genomblödning av hjärnas djupare delar.

Kända riskfaktorer: Högt blodtryck, hjärtinfarkt

och förmaksflimmer är kända riksfaktor för utveck-

lande av både Alzheimer sjukdom och vaskulär de-

mens. I flera studier faller kort utbildning ut som en

riskfaktor för demens. Kvinnligt kön ökar risken att

insjukna i AD och ärftlighet verkar spela en roll vid

flera demenssjukdomar. Överkonsumtion av alkohol

är ytterligare en riskfaktor.



Hälsofrämjande: Riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom

är riskfaktorer även för de stora demenssjukdomarna.

Således är de förebyggande åtgärderna desamma, bland

annat motion, minskat fettintag, välbehandlad diabetes

och välbehandlat blodtryck.

Sjukdomsförebyggande: Välbehandlad diabetes och

behandling av högt blodtryck, för att nämna några.

Specifikt demensförebyggande åtgärder är ej kända.


Vid demens påverkas flera av hjärnans funktioner

och enbart minnesförlust räcker inte för att ställa

diagnosen. Andra funktioner som brukar drabbas är:

förmåga att tänka, att planera och skapa överblick,

att hitta i miljön, att tala och förstå språket, att ta

egna initiativ, att uppleva känslor och att kontrollera

känslor. Vid Alzheimers sjukdom upplevs oftast in-

sjuknandet smygande i motsats till vaskulär demens

där insjuknandet upplevs mer plötsligt.

Diagnos och utredning av demenssjukdom syftar

till att: utesluta behandlingsbara sjukdomar som kan

ge demensliknande symtom, ställa en sannolik diag-

nos, behandla sjukdomen optimalt, ge och förmedla

stöd till den sjuke och dennes familj och att ge infor-

mation och underlag för behandlingsplan. Frågan

om demens uppstår ofta hos patienten eller hos an-

höriga i patientens närhet. En stor del av de ca 700

nya demensfall som årligen inträffar i Örebro län

kommer ej till utredning första åren. Det finns flera

orsaker till det, några torde vara att vare sig patien-

terna själva eller sjukvården identifierar symtomen

som demenssymtom. Man söker således vård och

utredning först sedan sjukdomarna givit upphov till

mer tydliga symtom. Det är då viktigt att man vet

att man ska söka primärvården som första instans.

Cirka 60 procent av alla nya fall får sin diagnos

inom primärvården. Resterande nya fall diagnos-

tiseras huvudsakligen vid de geriatriska klinikerna,

oftast efter remiss från primärvården eller annan

klinik på sjukhuset. Demenssjukvården vid de

geriatriska klinikerna är huvudsakligen inriktad

på specialistutredning av t.ex. yngre personer med

misstänkt demens, personer med kortvariga symtom

(även i högre ålder) och personer med atypiska sym-

tom. Denna utredning sker i öppen vård. I sluten

vård, och i öppen vård via demensteamet, utreds och

behandlas patienter med akuta förvirringstillstånd

och beteendestörningar i sent skede av demenssjuk-

domen. Primärvården ansvarar också för det medi-

cinska stödet och samarbetet med den primärkom-


66


munala vården.

Farmakologisk behandling för Alzheimers sjuk-

dom finns men är inte botande. Behandlingseffekten

är begränsad. Tyvärr svarar endast en del patienter på

behandlingen och vissa får besvärande biverkningar.

I dag får cirka 25 procent av de patienter som har

Alzheimers sjukdom farmakologisk behandling. Det

finns två typer av specifika demensläkemedel. Dels

så kan de s.k. acetylkolinesterashämmarna förstärka

signalsystemet i hjärnan som skadats, dels så finns

sedan år 2002 ett läkemedel som åtminstone delvis

tros hindra nervcellernas undergång. Preparatet har

positiva effekter på hjärnans intellektuella förmåga

och på funktionsnivån hos svårt dementa.

För vaskulär demens finns för närvarande ingen

specifik farmakologisk behandling. Dock är behand-

ling av blodtryck, blodfetter etc. viktiga i ett tidigt

skede av sjukdomen.Vid alla former av demens kan

det bli aktuellt med symtomatisk läkemedelsbehand-

ling för de psykiatriska symtom som ofta förekom-

mer i sjukdomarnas sena skeden, den tid då patien-

ten ofta vistas i ett kommunalt särskilt boende.

För alla typer av demens är en kunnig personal

som anpassar vården efter patientens aktuella funk-

tion av större vikt än given medicin. Detta måste

fortgå under hela vårdförloppet.


Den största delen av omvårdnaden av patienter

med demenssjukdom sker i primärkommunal regi.

Landstingets demenssjukvård begränsas till diagnos-

tik, specifik farmakologisk behandling respektive

behandling av depression, oro, ångest och andra psy-

kiatriska symtom, omhändertagande av demenssjuka

med akut sviktsituation, medicinskt eller socialt,

samt expertstöd till primärkommunal vård.

I demensvården är det av stor vikt att arbetet sker

med ett rehabiliterande förhållningssätt. Vid demens-

vård är inte målet med rehabiliteringen att återfå funk-

tioner och förmågor, utan att ta tillvara och förstärka

det friska, så att det sjuka blir mindre framträdande.

Rehabilitering och omvårdnad bygger på teamar-

bete och helhetssyn. I teamet kring patienten och

dess anhöriga ingår många olika professioner såsom

arbetsterapeut, sjukgymnast, sjuksköterskor m.fl.

Omvårdnadsforskare har visat att en viktig förut-

sättning för ”bra resultat” inom demensvården är att

vården bedrivs utifrån goda möten som präglas av en

balans mellan krav och kompetens både hos patien-

ten med demenssjukdom och hos vårdgivaren.


Demenssjukdomarna är typiska ålderssjukdomar. Vi

vet att andelen och antalet äldre-äldre kommer att

öka avsevärt de kommande 20 åren. År 2020 är de

första fyrtiotalisterna 80 år. Detta medför att både

incidens (nyinsjuknade) och prevalens (förekomst av

personer med demens) kommer att öka avsevärt.


Inom 2,5–3 år efter att demenssjukdomen har

diagnostiserats har ca 50 procent av de sjuka flyttat

till kommunernas särskilda boenden. Av de demens-

sjuka bor ungefär hälften i särskilda boenden. Total

kostnad för demensvården beräknas till nästan 40

miljarder kronor, inkluderande anhörigas insatser.

Av kostnaderna ligger mer än 80 procent på kom-

munerna och den kommer att öka på grund av en

ökande andel 80 år och äldre och därmed fler med

demenssjukdom.


Distriktsläkare Bengt Pettersson, Olaus Petri vård-

central, Örebro

Demens

2003 1)2007 2010 2015



2002 2)2007 2010 2015


Totalt 184 190 190 185




6�

Allmänt

Personer med dubbeldiagnoser d.v.s. missbruk och,

eller beroende av droger med en samtidig psykisk

ohälsa är en relativt stor grupp med en mycket

komplicerad problematik. Dessa personer dyker upp

inom alla specialiteter inom sjukvården och konsu-

merar mycket hälso- och sjukvård. Patientgruppen

är välkänd inom såväl socialtjänstens som kriminal-

vårdens verksamheter.

Missbruk är den allra vanligaste komplikationen

till psykisk störning. Studier har visat att personer

med psykisk störning löper två gånger större risk att

missbruka alkohol eller andra droger jämfört med

normalbefolkningen. De vanligaste psykiatriska

symtomen hos missbrukspatienter är nedstämdhet,

ångest och sömnstörningar, vilket ofta leder till läke-

medelsförskrivningar och sjukskrivningar.

Psykisk ohälsa är ett folkhälsoproblem som drab-

bar 10–20 procent av befolkningen oavsett ålder.

Över hälften av dessa har dessutom ett pågående

missbruk och beroendeproblematik eller enbart

beroendeproblematik.

Kända riskfaktorer: Ungefär 75 procent av de brott

som begås och där utfallet av domen blir sluten

psykiatrisk vård begås av psykiskt störda som varit

drogpåverkade vid brottillfället.

Många patienter med dubbeldiagnos har i sin

anamnes våldsinslag i samband med drogpåverkan.

Patienter med dubbeldiagnos är överrepresenterade i

statistiken vad gäller självmord.

Riskfaktorer på individnivå: Ärftliga eller omkring

födseln förvärvade neuropsykiatriska funktionsstör-

ningar. Personlighetsdrag, eller temperament med

aggressivitet och bristande impulskontroll. Oför-

måga att leka eller på annat sätt uttrycka sig. Tidiga

tecken på asocialt beteende i hemmet, i skolan och

på fritiden. Dåligt självförtroende.

Riskfaktorer på familj och social nivå: Svårigheter

i den tidiga anknytningen till viktig person. Miss-

bruk, psykisk sjukdom, kriminalitet, ogynnsamma

sociala förhållanden och arbetslöshet i familjen.

Relationsproblem i familjen som orsakar gräl, bråk

och, eller misshandel mot både vuxen och barn.



Hälsofrämjande: Information till skolelever om

alkohol och narkotika kan vara ett viktigt inslag i det

förebyggande arbetet. Det betyder mycket för folk-

hälsan att ge barnen i tidig skolålder information om

faran med tobaksrökning och därigenom motverka

att ungdomar börjar röka i tidig ålder. Rökning

kan ibland vara en inkörsport till andra och mer

farliga droger. Fysisk aktivitet och kunskap om hur

kroppen och hjärnan reagerar på alkohol och andra

droger har en förebyggande effekt.

Sjukdomsförebyggande: Varje patient som söker

inom öppen hälso- och sjukvård och uppger psy-

kiska besvär bör systematiskt bedömas vad gäller

eventuella missbruksproblem.


Att ställa rätt diagnos för patienter inom missbru-

karvård och psykiatrisk vård är avgörande för en

framgångsrik behandling. Grundläggande är att det

görs en ordentlig missbruksanamnes och psykiatrisk

anamnes.

Missbruk kan orsaka psykiatriska symtom och

därmed förväxlas med psykiatriska sjukdomar. Akut

och kroniskt missbruk kan orsaka symtom som kan

hänföras till vilket psykiatriskt tillstånd som helst.

Akut och kroniskt missbruk kan skada den fysiska

och psykiska utvecklingen, provocera fram återfall

eller försämra den psykiatriska sjukdomen.

Missbruk och beroende, eller enbart beroende,

kan ses som en kronisk eller långvarig störning med

hög återfallsrisk. I viss utsträckning är missbruket

oberoende av den psykiska sjukdomen. Det är ett

tillstånd som är möjligt att framgångsrikt behandla

i ett program med tydliga inslag av rehabilitering.

Missbruksbehandling sker i olika stadier där engage-

mang, motivering, aktiv behandling och återfallspre-

vention är de viktigaste momenten.

Dubbeldiagnoser


6�



Strukturerade omvårdnadsinsatser kan ge gott

resultat och innebär mer eller mindre intensiv

övervakning. Övervakningen är ett mycket viktigt

inslag i omvårdnad och rehabilitering av dubbel-

diagnospatienter vars liv präglas av instabilitet,

bristande insikt, dåligt omdöme, självdestruktivitet

och demoralisering.


Det finns inget som tyder på att det framtida

vårdbehovet inom beroendesektorn skulle minska.

Alkoholkonsumtionen i riket är nu den högsta på

mer än 100 år och verkar fortsätta öka. Internationa-

liseringen i samhället tenderar att göra både alkohol

och narkotika mer tillgängliga än tidigare.

Alkohol är storleksmässigt fortfarande vårt största

beroendeproblem och alkohol ingår dessutom ofta i

olika blandberoenden. Alkohol är ett beroendefram-

kallande medel som ger mycket svåra skador såväl

somatiskt som psykiatriskt.

På narkotikasidan är det heroinet som oroar mest

och som ökat snabbt under senare år. Heroinet är

mycket beroendeframkallande och farligt p.g.a.

risken för dödsfall vid överdos. Väldokumenterade

behandlingsalternativ finns i form av läkemedel

som Subutex och Metadon. Dessa behandlingar

är personalintensiva med täta sköterskekontakter

och drogkontroller. Båda dessa behandlingsformer

fordrar också intimt samarbete med främst social-

tjänsten. Beroendecentrum har (februari 2006) ca

32 patienter i aktiv behandling och ca 20 patienter

på väntelista.

Vad gäller diagnostiken av psykiska störningar står

vi inför ett systemskifte med ökad tonvikt lagd på

den neuropsykiatriska diagnostiken. Många ”gamla”

patienter ifrågasätter sin diagnos och kräver en neu-

ropsykiatrisk för att i viss mening få upprättelse och

hjälp utifrån nya mer effektiva behandlingsmetoder.

Personer med diagnostiserad ADHD kan idag

få behandling med Concerta (amfetaminliknande

preparat i lågdos och långsamt verkande). ADHD är

överrepresenterat hos missbrukare. Tidigare ansågs

dock missbruk vara en kontraindikation för en sådan

behandling, men nu har vi ett 15-tal personer som

får denna behandling med gott resultat. Detta kräver

ytterligare resurser för diagnostik och ofta långvarig

behandlingskontroll och rehabilitering.


En aktiv heroinist måste köpa heroin för ca 1 000–

1 500 kronor per dag. Dessa personer har nästan

aldrig något arbete. För att få ihop dessa pengar

måste han/hon stjäla för ca 5 000 kr, eftersom

hälarna bara betalar ca 20 procent för stöldgodset.

Om man därtill lägger kostnader för utredningar

hos polis och försäkringsbolag kommer man nog lätt

upp i 10 000 kronor per dag i kostnader för samhäl-

let. Beroendecentrums opiatprogram enligt ovan

borde då alltså redan idag spara 320 000 kronor per

dag åt samhället eller ca 116 miljoner kronor per

år. Detta är då oräknat patienternas och anhörigas

lidanden.

Kostnaderna för alkoholskadorna i Sverige beräk-

nas idag till cirka 122 miljarder kr. Lägger man där-

till kostnaderna för ökad alkoholkonsumtion samt

narkotika och tablettberoende är det inte osannolikt

att kostnaderna idag närmar sig 200 miljarder kr.


Chefsöverläkare Göran Löfstedt och

stf verksamhetschef Gunnel Ihrstedt, Beroendecentrum,

Psykiatrin, ÖLL


6�

Allmänt

Den vanligaste definitionen på multisjuka är: en

person som har tre diagnoser eller fler (från olika

diagnosgrupper) och tre eller fler inläggningar på

sjukhus under ett år. Genomsnittsåldern är 80 år.

Studier från Stockholm visar att med denna defini-

tion hör ca fyra procent av personer 75 år och äldre

(75+) till den gruppen. I Örebro län är omkring tio

procent av befolkningen 75+, ca 27 000 personer

och av dem är ca 1 080 multisjuka (med samma

beräkning som i Stockholmsstudien).

Multisjuka är i stort behov av sjukvård, de har

många kontakter med primärvården och sjukhusens

öppenvård, har upprepade inläggningar på sjukhus,

och är högkonsumenter av läkemedel. En 18-må-

naders studie där man granskade multisjukas alla

kontakter med sjukvården och kostnader för dessa

visade att de vårdades på sjukhus i genomsnitt sju

gånger och stod på 12 läkemedel. Landstinget stod

för de flesta insatserna och den största delen av kost-

naderna för dessa patienter.

Multisviktande är en annan större grupp där

tyngdpunkten ligger på omsorg och omvårdnad.

Definition på multisviktande är: personer 75+, som

har någon eller flera sjukdomsdiagnoser, problem

med nedsatt rörlighet och ork samt behov av rehabi-

literings- och, eller funktionsuppehållande insatser

under lång tid. Detta innebär sammantaget en skör

livssituation, snabbt föränderlig och med behov av

återkommande omprövning av vård-, omsorgs- och

rehabiliteringsinsatser. För denna grupp ansvarar

kommunerna för de flesta insatserna och bär den

största kostnaden för omsorgen och omvårdnaden.

Det är inte ovanligt att äldre patienter står på

drygt tiotalet läkemedel som kanske skrivits ut av

flera olika läkare i både primär- och övrig specialist-

vård. Studier har samtidigt visat att kostnader för

olika former av läkemedelsrelaterade problem är om-

fattande och framför allt medför merkostnader för

inläggningar och besök på sjukhusens mottagningar.

Det handlar om att patienter tar läkemedel på fel

sätt eller inte alls, men även att läkemedel kombine-

ras på ett olämpligt sätt.

Många äldre har i slutet av sina liv ett antal år

med ökande vård- och omsorgsinsatser från kom-

mun och landsting där det sista levnadsåret är mest

resurskrävande.



Hälsofrämjande: Aktivitet i olika former kan ge po-

sitiva effekter på hälsa och välbefinnande högt upp i

åren. Det gäller såväl fysisk aktivitet som delaktighet

i kulturella och sociala sammanhang. Förändringar

av levnadsvanor, förebyggande hembesök, före-

byggande av olycksfall hos äldre och att motverka

ensamhet och isolering är exempel på åtgärder som

kan verka hälsofrämjande.

Sjukdomsförebyggande: Påverkan av levnadsva-

nor och livsstilsfaktorer. Förekomsten av nästan

alla sjukdomar ökar emellertid med åldern, t.ex.

hjärtsvikt, demens och cancersjukdomar. En större

del av sjukvården kommer i framtiden sannolikt att

få ägna sig åt att hjälpa patienter att leva med sin

sjukdom, d.v.s. att ha bästa möjliga fysiska, psykiska

och sociala välbefinnande trots sjukdom och funk-

tionshinder.


En rapport från SBU visar att det vetenskapliga un-

derlaget för behandlingsrekommendationer är svagt

för gruppen 65+ . För gruppen 75+ finns nästan

inga behandlingsstudier publicerade. Det innebär att

för de patientgrupper som får mest sluten vård och

mest ”multibehandling” är det vetenskapliga under-

laget som sämst.

Utvecklingen inom sjukvården har möjliggjort att

vi idag kan utreda och behandla äldre patienter som

vi för tio år sedan inte ens hade funderat över t.ex.

alla slags hjärtoperationer och cancerbehandlingar.

Behandlingarna utförs på patienter som ofta har

flera diagnoser och många mediciner.

Idag har vi inte kunskapen om var gränsen går

för att en multisjuk äldre ska ha nytta av utredning

och behandling. I genomsnitt tar den här gruppen

Multisjuka


�0


12 läkemedel per dag. Antalet läkemedel har stigit

med ungefär ett läkemedel vartannat år. Gruppen

75+ toppar statistiken över inläggningar på grund av

medicinbiverkningar.


25 procent av de äldre läggs in i onödan på sjukhus,

sannolikt på grund av bristande samarbete mellan

kommun och primärvård. I studien ”Vaxholm 1:an”

skapades ett äldreteam från vårdcentralen till vilket

multisjuka hade tillgång att ringa och få akut bedöm-

ning. Utvärderingen visade en 50 procents minskning

av sjukhusvård i denna grupp.

När det finns ett fungerande skyddsnät för den

multisjuka (t.ex. äldreteam för dem som bor hemma

och fast distriktsläkare för kommunernas boendefor-

mer) kan patienten oftast fortsätta att vårdas i hem-

met och slipper traumatiska inläggningar på sjukhus.


Ökningen av personer i gruppen 80+ är störst av alla

åldersgrupper. Den har fyrfaldigats sedan 1950 och

antalet 100-åringar har tjugofaldigats. Enligt WHO

kommer andelen kroniskt sjuka av andelen sjuka i

befolkningen (resterande andelar är akut sjuka eller

har andra sjukdomar) att öka från 45 procent år

2000 till 64 procent år 2020. Ökningen beror till

stor del på sjukvårdens utveckling som möjliggör fler

överlevande i kroniska sjukdomar. Detta kommer att

ställa ännu högre krav på landsting och kommuner,

dels i form av ökad kunskap genom forskning och

utbildning, dels ett bättre samarbete mellan organi-

sationerna för att kunna utnyttja resurserna på rätt

sätt.

Befolkningsutvecklingen med fler äldre kommer

att öka det totala sjukvårdsbehovet under det sista

levnadsåret. Eftersom det är under det sista levnads-

året och då främst i högre åldrar som sjukvårdskon-

sumtionen för en individ är som högst.

Dagens sjukvård är strukturerad i organspecia-

liteter vilket försvårar en helhetsbedömning av de

multisjuka, därför krävs en utbildningsinsats gente-

mot de flesta specialiteter och till alla personalkate-

gorier. Klinisk forskning rörande äldre patienter är

av största vikt och måste stimuleras.

På läkemedelsområdet finns tecken på en stor för-

bättringspotential om insatserna från olika förskri-

vande läkare och andra aktörer kan samordnas till en

fungerande helhet och att kommunikationen med

patienterna förbättras.


Att beräkna de samhällsekonomiska konsekven-

serna för multisjuka är svårt. Vid Äldrecentrum i

Stockholm studerade man vårdkostnaderna för ett

begränsat antal multisjuka personer under år 2001.

Man kom fram till att den genomsnittliga kostnaden

för landsting och kommun för vård av en multisjuk

person var 170 000 kronor för sex månader.


Överläkare Mikael Rizell, Medicinkliniken, USÖ


�1

Allmänt

Influensa drabbar oss regelbundet varje vintersäsong

och ger en överdödlighet bland gamla människor.

Insjuknande hos oss föregås av insjuknande på

sydöstra halvklotet, vilket gör att vi ofta är förvar-

nade och har möjlighet att vidta vissa förebyggande

åtgärder, främst vaccinframställning och vaccinering.

Influensa är en virussjukdom som orsakas av tre

virustyper, influensa A, B och C. Det är främst A

och B som ger upphov till den typiska influensasjuk-

domen. Influensavirus är mycket föränderligt, därför

kan samma person insjukna i influensa flera gånger.

Genomgången influensa skyddar mot nyinsjuk-

nande helt eller delvis under några års tid. Andra

gånger då influensavirus helt ändrat skepnad blir

alla mottagliga. Dessa mer uttalade influensautbrott

har fått benämningar från de länder där de upp-

stått, som spanska sjukan, ryska snuvan, asiaten och

Hongkong-influensan.

Kända riskfaktorer: Andra sjukdomar som t.ex.

hjärtsjukdom eller lungsjukdom och hög ålder ökar

risken för komplikationer av influensa.



Hälsofrämjande: Det finns inte några allmänna

åtgärder för att hindra utbrott eller minska spridning

av influensa.

Sjukdomsförebyggande: Den enda effektiva före-

byggande åtgärden mot influensa är vaccination.

Vaccinet ska tas i god tid före kommande influensa-

säsong. Vaccinets sammansättning är anpassad till

de virusstammar som förväntas dyka upp under den

kommande influensasäsongen. Vaccinet rekommen-

deras i första hand till personer som av medicinska

orsaker kan drabbas extra svårt av sjukdomen (t.ex.

personer med känd hjärtsjukdom eller lungsjukdom)

och bör också ges till alla över 65 år. Skyddet mot

influensa av vaccination beräknas till 50–80 pro-

cent. Hos dem som trots vaccination insjuknar blir

symtomen lindrigare och komplikationerna färre.

Skyddet mot dödlighet är 80–90 procent. Sedan år

2005 erbjuder Örebro läns landsting alla riskgrupper

och personer över 65 år gratis influensavaccination.

Det finns också läkemedel som i vissa fall kan ges

förebyggande mot influensa A.


Smittämnet finns i svalget hos den sjuke och sprids

till andra främst som fin, luftburen droppsmitta men

kan även spridas genom direktkontakt. Smittsam-

heten är mycket stor och inkubationstiden är kort,

ett till tre dygn.

Influensa börjar ofta akut med frossa, snabbt

stigande feber (ofta över 40°C), allmän muskelvärk,

huvudvärk och därefter tilltagande symtom från

luftvägarna, främst hosta. Efter några dagar brukar

tillståndet ge med sig och de flesta tillfrisknar efter

ca en vecka. Sjukdomsbilden är ofta lindrigare och

kan mer likna en vanlig förkylning.

Hos vuxna och äldre personer är det ganska van-

ligt med en komplicerande lunginflammation som

orsakas av bakterier som normalt finns i luftvägarna,

t.ex. pneumokocker. Det är dessa sekundära lung-

inflammationer som ger överdödligheten hos äldre

personer i anslutning till influensa.

Behandlingen vid influensa är främst ”symto-

matisk”, d.v.s. den riktas mot patientens symtom.

Antivirala medel finns som kan ges i vissa situationer

(bör ges mycket tidigt i sjukdomsförloppet). Bakte-

riella komplikationer behandlas med antibiotika.

Diagnosen ställs vanligen utifrån patientens

symtom. Influensavirus kan laboratoriemässigt lätt

påvisas via ett prov från näsan (nasopharynxaspirat).


Sedvanlig omvårdnad enligt de behov en febersjuk

och smärtpåverkad patient kan ha, särskilt viktigt för

personer i riskgrupper och äldre. ADL-stöd, rehabi-

literande andningsvård och sjukgymnastik är vanliga

åtgärder under en ofta lång konvalescens och i regel

med allmän trötthet hos patienten.

Influensa


�2



Influensa är en sjukdom som sprids mellan männis-

kor. Den årliga varianten bygger på lättare genetiska

förändringar hos viruset mellan åren. Fågelinfluensa

förkommer hos fåglar men kan smitta människa

oftast via större genetiska förändringar i en mel-

lanvärd, vanligtvis grisen. I sällsynta fall kan denna

anpassning av influensa i annan djurart även ske

direkt i människan. En särskilt farlig variant kan

orsaka sjukdom när människans immunsystem inte

alls känner igen detta nya virus. Det är vad som

skett med fågelinfluensan H5N1 hos enstaka män-

niskor som utsatts för höga smittdoser. När en sådan

överföring sker mellan djur och människa kallas

sjukdomen för en zoonos. Det finns en oro finns för

att omvandlingen i sjuka människor blir så lyckosam

för det nya influensaviruset att en variant uppstår

som kan smitta mellan människor. Detta kan sedan

leda till en ny pandemi med effekter som påminner

om det som skedde vid Spanska sjukan 1918.


Influensasjukdomen orsakar en betydande sjukfrån-

varo från arbetsplatser och skolor med avsevärda

samhällsekonomiska kostnader och för Sverige en

genomsnittlig överdödlighet på ca 100–4 000 per-

soner per år. Vid en eventuell pandemi blir förstås

konsekvenserna av en helt annan omfattning.


Överläkare Torbjörn Norén, Infektionskliniken, USÖ


��

Bakgrund

Förekomst av bakterier med allt högre grad av

motståndskraft, resistens, mot tillgängliga antibio-

tika ökar stadigt samtidigt som läkemedelsindustrins

satsning på utveckling av nya antibiotika för närva-

rande är begränsad. Det är därför tvunget att både

förhindra spridning av resistenta bakterier i sjukhus-

miljö såväl som i samhället och att minimera över-

användning och felaktig användning av antibiotika.

Situationen i Sverige och i våra nordiska grannländer

är fortfarande relativt gynnsam men i många de-

lar av världen är resistenta bakterier så vanliga att

situationen är allvarlig. Användning av antibiotika

med ett brett spektrum och preparat med en ekolo-

giskt ogynnsam profil är viktiga riskfaktorer. Resi-

stenta bakterier förekommer både i samhället och på

sjukhus. Risken för spridning av resistenta stammar

genom direkt och indirekt kontaktsmitta är högre på

sjukhus än i samhället. Från att ha varit sporadiskt

förekommande i Sverige och orsakat mindre lokala

utbrott påvisas idag resistenta bakterier inklusive

bakterier resistenta mot många olika antibiotika,

s.k. multiresistenta bakterier, allt oftare. Till dessa

räknas i regel meticillinresistenta Staphylococcus

aureus (MRSA), särskilt de som är multiresistenta,

pneumococcer med nedsatt känslighet för penicillin,

inte sällan även de multiresistenta samt vankomy-

cinresistenta enterokocker (VRE). Dessa omfattas av

Smittskyddslagen och är således anmälningspliktiga.

Ytterligare bakteriearter, som uppvisar multiresistens

utgörs av s.k. Gram-negativa bakterier där tarmbak-

terier med förekomst av ESBL (extended spectrum

beta-lactamases) ingår liksom t.ex. Pseudomonas och

Acinetobacter med resistens mot minst tre viktiga

antibiotikagrupper såsom beta-laktamer, amino-

glykosider och kinoloner.

Meticillinresistenta Staphylococcus aureus

(MRSA)

MRSA är stafylokocker som förvärvat resistens mot

alla beta-laktamantibiotika (penicilliner, cefalospori-

ner och karbapenemer) och som dessutom ofta är

multiresistenta. Våra vanliga stafylokockantibiotika

är därför verkningslösa. MRSA rapporterades första

gången från England år 1961 och snart därefter be-

skrevs de första sjukhusutbrotten. Under 1970- och

1980-talen skedde en snabb spridning av MRSA på

sjukhus på flera kontinenter och prevalensen av in-

vasiv MRSA-infektion uppgår nu till ca 80 procent

i Japan, ca 50 procent i USA och 30–50 procent i

västra och södra Europa. Hittills har Norden varit

förskonat i stor utsträckning men de senaste åren

har en snabb ökning noterats i både Danmark och

Finland. I Sverige har en fördubbling skett av antalet

fall per år på tre år, om än fortfarande låga absoluta

tal. Att situationen snabbt kan förändras illustreras

av situationen i England och Wales på 1990-talet då

prevalensen länge låg på knappt tre procent för att

under mitten av 1990-talet snabbt stiga till 40–50

procent. Denna snabba förändring noterades först

på enskilda vårdavdelningar och sjukhus men kom

snart att omfatta hela landet. Prevalensen på sjukhus

i Stockholmsområdet närmar sig nu tre procent,

vilket är oroväckande. De MRSA stammar som

noterats runt om i världen har undersökts mycket

noggrant med olika mikrobiologiska (framför allt

molekylärgenetiska) metoder och man har funnit

att det är ett begränsat antal MRSA-kloner som har

spritt sig inom och mellan sjukhus i alla olika världs-

delar. Detta indikerar att det antagligen finns MRSA

som är utrustade med egenskaper som gör dem mer

spridningsbenägna men också att det finns brister

i de vårdhygieniska rutinerna. Under det senaste

decenniet har dock nya typer av MRSA-stammar

påvisats i allt större omfattning hos patienter utan

tidigare sjukvårdsanknytning, s.k. samhällsförvärvad

MRSA. Mycket talar för att dessa stammar uppstått

spontant ute i samhället och vi står här inför en

helt ny patientkategori utan kända riskfaktorer för

resistenta bakterier.

Övriga multiresistenta bakterier

Huvuddelen av dessa utgörs av ”importerade” stam-

mar, förvärvade framförallt i samband med sjuk-

vårdskontakter utomlands. Det förekommer även

Antibiotikaresistenta bakterier


��


att vi kommer i kontakt med och blir koloniserade

av resistenta bakterier i samband med resor och

utlandsvistelser. Exempel på detta är pneumococcer

med nedsatt känslighet för penicillin som sporadiskt

isoleras från barn i vårt land och tarmbakterier med

förekomst av ESBL som förvärvas i samband med

födointag och som sekundärt kan ge upphov till

urinvägsinfektioner. Den senare bakterietypen med

resistens förefaller vara i ökande i vårt land med

pågående spridning i såväl sjukhusmiljö som primär-

vård.

Diagnostik och övervakning

Övervakning av resistensläget förutsätter en nog-

grann provtagning av sjukdomsorsakande infek-

tioner och omsorgsfull diagnostik och analys av

dessa prover. För detta krävs en ökad medvetenhet

om problemet och nödvändiga laboratorieresurser,

inkluderande förutsättningar för epidemiologisk

typning av isolerade resistenta bakteriestammar.

Konsekvenser

Vid behandling av infektioner ges initialt antibiotika

som förväntas ha effekt på sjukdomstillståndet, s.k.

empirisk behandling, i avvaktan på odlingsbesked

från mikrobiologiskt laboratorium. Vid ökad före-

komst av resistenta bakterier kan denna empiriska

behandling vara verkningslös och större användning

av bredspektrumantibiotika kan bli nödvändig med

risk för ytterligare resistensutveckling.

Förebyggande åtgärder

Resistenta bakterier smittar som andra bakterier,

d.v.s. huvudsakligen genom kontaktsmitta. Det

som helt dominerar är indirekt kontaktsmitta där

bakterierna sprids från en patient till en annan via

vårdpersonalens händer. Konsekvent tillämpning av

basala hygienrutiner är ett grundläggande koncept

för att hindra smittspridning mellan patienter och

att förhindra att vårdpersonal koloniseras. Ytterst

handlar det om patientsäkerhet.

I länder med låg förekomst av resistenta bakterier,

som Sverige, är noggrann övervakning med aktiva

åtgärder av misstänkta eller verifierade fall motive-

rad, s.k. ”search and destroy policy”. Denna policy

innefattar bland annat omfattande screeningverk-

samhet, smittspårning, isolering och noggrann upp-

följning av samtliga smittade individer. Att denna

resurskrävande policy fungerar illustreras inte bara

av förhållandena i Norden utan även av Holland

där man trots stora problem i grannländerna lyckats

behålla en gynnsam situation.


En aktiv övervakning och bekämpning av anti-

biotikaresistenta bakterier är resurskrävande. Men

alternativet är än mer kostsamt. Utbrott av MRSA

i vårt land (t.ex. i Göteborg och Östergötland) har

tydligt belyst detta.

En aktiv övervakning kräver en välfungerande

organisation inklusive laboratorieresurser för scree-

ning, smittspårning och uppföljning. System för

adekvat infektionsregistrering är också nödvändigt.

Dessutom fordras tillräckligt med vårdplatser för

isolering.

Ett stort antal internationella studier har entydigt

visat att kostnaderna för vård av patienter med anti-

biotikaresistenta bakterier är högre än för motsva-

rande patienter med känsliga bakterier. Det gäller

kostnader för behandling och utredning, förlängd

vårdtid och ökad dödlighet.


Överläkare Bo Söderquist, Infektionskliniken/Mikro-

biologen, USÖ


��

Allmänt

Sexuellt överförbara sjukdomar ökar för varje år.

Klamydia är numera den i särklass vanligast rap-

porterade sexuellt överförbara sjukdomen i Sverige.

Klamydia har funnits med i smittskyddslagen sedan

1988 och antalet anmälda fall i Sverige år 1989 var

strax under 30 000. Därefter sjönk antalet rapporte-

rade fall och år 1997 rapporterades 13 905 fall. Efter

det har det skett en ständig ökning. År 2004 var an-

talet fall 32 280. Den största ökningen sågs då bland

ungdomar 15–19 år. Året därefter var ökningen

störst i åldersgruppen 20–24 år. Totala antalet fall år

2005 var 33 164. Av dem som smittats utomlands år

2005 hade många smittats i Thailand, Spanien och

Storbritannien men de allra flesta, 88 procent, hade

smittats i Sverige.

Även om klamydia är den sexuellt överförbara

sjukdom som i särklass ökat mest så har även antalet

fall av gonorré ökat. Från år 2004 till år 2005 var

ökningen 21 procent. Totalt rapporterades 691 fall,

den högsta årssiffran sedan år 1990 och mer än tre

gånger så många fall som år 1996, då det lägsta anta-

let fall någonsin i Sverige rapporterades. De senaste

årens ökning beror framför allt på en ökad inhemsk

smittspridning, som varit särskilt markant bland

unga heterosexuella och bland män som har sex med

män. Gonorrén har under 2000-talet åter etablerat

sig i Sverige och framför allt i storstadsområdena.

Ökningen sammanfaller med likartade trender i

flertalet andra Västeuropeiska länder.

Det finns flera faktorer som kan ha bidragit till att

antalet klamydiafall sjönk påfallande första hälften

av 1990-talet för att sedan markant öka. En orsak

kan vara att det i slutet av 1980-talet och i början

1990-talet genomfördes intensiva och frekventa

informationskampanjer för kondomanvändning

för att förhindra en växande HIV-epidemi. Följ-

den blev att preventionen inte enbart förhindrade

HIV utan även samtidigt motverkade en ökning av

andra könssjukdomar. Med åren visade det sig att

HIV inte fick den utbredning i Sverige som befarats

och informationskampanjerna avtog för att nästan

försvinna helt.



Hälsofrämjande: De som är unga idag får inte

samma sorts information som var aktuell i början av

1990-talet. Attityder hos unga har förändrats. Kla-

mydia uppfattas ofta som en oskyldig och harmlös

sjukdom och man ser inte vilka följderna kan bli

av obehandlad klamydia. Riktade informationssats-

ningar till ungdomar och yngre vuxna bland annat

om risker vars omfattning de många gånger inte

själva förstår.

Sjukdomsförebyggande: Kondomanvändning,

preventiva samtal, god tillgänglighet och frikostighet

med provtagning. Professionell och effektiv smitt-

spårning som till stor del bygger på en god samtals-

metodik. En behandling är aldrig fullständig utan en

väl genomförd smittspårning.


Klamydia orsakas av en bakterie, chlamydia tracho-

matis. Klamydia kan finnas i urinröret, ändtarmen

och svalget hos både män och kvinnor och i liv-

moderhalsen hos kvinnor. Klamydia ger inte alltid

symtom vilket försvårar diagnos och smittspårning.

Diagnosen ställs genom identifiering av klamydia

DNA i urinen hos både män och kvinnor och od-

ling alternativt identifiering av klamydia DNA från

livmoderhalsen på kvinnor. I utvalda fall tas prov

även från ändtarm och svalg. Klamydiainfektionen

behandlas med antibiotika. Behandlingen är säl-

lan något problem då resistensutveckling knappast

förekommer.


Trenden över tid har varit uppgång och nedgång i

antal rapporterade positiva klamydiafall och fram-

tiden kommer med stor sannolikhet att vara på

samma sätt. Antalet positiva klamydiafall ökade

markant i slutet på 80-talet, för att sedan efter flera

års höga siffror minska. Därefter skedde åter en

ökning till över 33 000 positiva klamydiafall rappor-

Sexuellt överförbara sjukdomar


�6


terade i Sverige år 2005.

Med satsningar på sjukdomsförebyggande insatser

kan det finnas en möjlighet att på nytt minska anta-

let klamydiafall och hitta fler obehandlade personer.

I förlängningen kan detta minska det lidande som

komplikationer av obehandlad klamydia kan få som

följd, t.ex. sterilitet.


Det finns inga beräkningar av det totala samhälls-

ekonomiska konsekvenserna för sexuellt överförbara

sjukdomar i Sverige. Om man endast räknar prov-

tagningskostnaden för alla klamydiaprov (cirka

450 000 prov år 2005) och läkarbesök för konstate-

rade klamydiafall blir den årliga kostnaden cirka 150

miljoner kronor.


Kurator Margret Lindberg och bitr. överläkare

My Falk, Hudkliniken, USÖ


��

Allmänt

Munhålan drabbas av ett antal sjukdomar varav

karies är den mest frekventa. I WHO: s program för

munhälsa finns endast mål för hur karies hos barn

ska reduceras. Karies är liksom parodontit (inflam-

matorisk sjukdom i tändernas stödjevävnad) en

infektionssjukdom som samvarierar med biologiska,

psykologiska, sociala och kulturella orsaker. Omfat-

tande karies och parodontala skador kan leda till ett

stort lidande för den enskilda och äventyra livskvali-

teten både funktionellt och estetiskt.

Karies är fortfarande ett stort folkhälsoproblem.

Cirka hälften av alla barn och ungdomar har idag

synliga tecken på karies d.v.s. fyllningar eller ”hål”

i sina tänder. En stor del av resterande hälft kan ha

påbörjade angrepp. Ur ett riskperspektiv är det vik-

tigt att uppmärksamma att de barn och ungdomar

som fortfarande har en ibland handikappande kari-

esproblematik, ofta är samma grupper som återfinns

i andra medicinska och sociala riskgrupper och där

ett brett samarbete mellan olika aktörer är nödvän-

digt för att kunna hjälpa. Även vuxna kan fortfa-

rande ha ett stort vårdbehov p.g.a. karies, speciellt

de som inte omfattades av förebyggande vård som

unga. Åren 1996 och 1997 var cirka en fjärdedel av

befolkningen i åldrarna 65–84 år helt tandlösa.

Parodontit drabbar ca 40 procent av den vuxna

befolkningen i Sverige. Stödjevävnaden bryts ned

och successivt förlorar tänderna sitt fäste. Under

senare år har studier visat på en samvariation mellan

parodontit och allmänmedicinska sjukdomar som

t.ex. hjärt- och kärlsjukdomar och respiratoriska

sjukdomar som kronisk obstruktiv lungsjukdom.

Därför bör parodontit ses i riskperspektivet dels som

ett infektionsfokus med påverkan av allmänhälsan,

dels som en orsak till förlust av tänder. Det veten-

skapliga underlaget är dock motsägelsefullt.

Förutom karies och parodontit finns det pato-

logiska förändringar i käkbenet, bettfysiologiskt

relaterade problem, orala funktionshinder samt ett

antal oralmedicinska diagnoser som skapar större

eller mindre problematik för den drabbade. Av dessa

är oral cancer den slemhinneförändring som ensamt

svarar för en ökad mortalitetsrisk.



Hälsofrämjande: Arbete med att minska sociala

skillnaders negativa effekter genom riktade insatser i

socioekonomiskt svaga områden. Förbättrad skolmiljö

med avseende på kostutbud. Utbildning av omsorgs-

personal i tandvård. Sprida kunskap om fluorens effekt

samt livsstilsfrågor som munhygien, rökning och kost.

Tobaksförebyggande arbete på alla nivåer med stöd av

lagar, förordningar och policy.

Sjukdomsförebyggande: Karies: Hälsopedagogisk

rådgivning innehållande livsstilsfrågor som mun-

hygien, fluoranvändning och kost.

Parodontit: Hälsopedagogisk rådgivning innehållande

livsstilsfrågor som munhygien och rökning.

Diagnos och sjukdomsbehandling

Karies är en sjukdom som är svårdiagnostiserad i en

tidig sjukdomsfas. Utvecklingen av sjukdomen kan

dock avstanna genom en livsstilsförändring hos den

drabbade. Ibland kan en fluortillförsel bidra till att

patienten slipper en reparativ vårdinsats.

Parodontit: Diagnosen ställs vanligtvis vid en klinisk

undersökning. Vid kronisk parodontit försöker man

bromsa förlust av stödjevävnad runt tänderna genom

att bakteriebeläggningar och inflammerad vävnad i

tandköttsfickorna och på rotytorna tas bort. Detta

sker vanligtvis genom att avlägsna tandsten och

beläggningar. När detta inte räcker används kirur-

giska metoder. Kompletterande behandlingar med

antibiotika har hitintills inte gett någon påtagligt

bevisad effekt. Viss effekt kan ses vid användande

av vissa kompletterande kirurgiska rekonstruktions-

metoder.

Rehabilitering

Karies behandlas genom att den skadade delen av

tanden ersätts med annat material, idag företrädesvis

compositplast eller porslin. Även rotfyllningar, kron-

och broprotetik samt implantat kan bli aktuella.

Munhälsa


��


Parodontit som i sitt slutstadium innebär att tänder

förloras, ger patienten valet att leva med en tand-

lucka eller ersätta den protetiskt. Implantat kan

vara ett alternativ men är kostsamt för både patient

och samhälle. Dessutom finns en ökad risk för

fästeförlust även på implantatet om patienten inte

orkar med att förändra de faktorer som bidragit till

parodontiten.


Generellt kan man förutse en minskning av före-

komsten och svårighetsgraden av karies och pa-

rodontit bland personer yngre än 50 år medan en

ökning kan förväntas ske bland äldre åldersgrupper.

Orsaken till detta är att kommande årtiondens äldre

patienter i allt högre grad kommer att vara tand-

försedda under den del av livet då möjligheten att

upprätthålla en sjukdomsförebyggande livsstil mins-

kar. Då antalet äldre personer samtidigt ökar skapar

detta sammantaget ett inte obetydligt vårdbehov för

dessa grupper.

Samvariation mellan oral hälsa och allmänhälsa

talar dessutom för att dentala epidemiologiska index

kan ligga till grund för viss hälso- och sjukvårds-

planering.


Samhällets totala kostnader för tandvård kan delas

upp i tre huvudgrupper: patientavgifter, lands-

tingens kostnader och det statliga tandvårdsstödet.

Den totala kostnaden uppgick för år 2003 till 18,7

miljarder kronor varav patienterna stod för cirka 61

procent. (SOU 2006:27)

Förekomst

��

��

��

��

��

��

��

��

��

Medelvärde för antal kariesangripna och fyllda tänder (DFT) för 12

åringar samt Madelvärde för antal kariesangripna och fylllda kontaktytor i

tandbågen (DFS-a)


Medelvärdet för antal kariesangripna och fyllda

tänder (DFT) för 12-åringar respektive 19-åringar

i Örebro län och Riket har gått ned konstant sedan

mitten på 1980-talet. Sverige uppnår i stort sett

WHO:s mål för karies på barn redan idag. WHO:s

mål år 2020 för andel kariesfria bland undersökta 6

åringar är 80 procent (resultat för Sverige är 70 pro-

cent år 2001) samt ett DFT-tal för 12-åringar under

1,5 (resultat för Sverige år 2001 0,9).

Nationell och länsspecifik epidemiologi för

parodontit och karies hos vuxna saknas. Dock finns

ett antal större regionala studier utförda som kan

användas som indikatorer på vad en nationell epi-

demiologi skulle visa. Nationella enkätstudier kring

upplevd hälsa finns i den så kallade ULF-studien

som genomförs årligen av Statistiska centralbyrån. I

ULF-studien angav 23 procent av män och kvinnor

i åldern 25–44 år att de haft besvär från tänderna

eller proteser de senaste 12 månaderna. Motsvarande

andelar var för åldersgruppen 45–64 år 22 procent,

65–74 år 18 procent samt 75–84 år 15 procent.


��

Prognos

Dålig/mycket dålig tandhälsa

2004 1)2007 2010 2015

Antal Män 9253 9280 9350 949018-84 år Kvinnor 8859 8870 8940 8990


Antal personer 18–84 år som angivit mycket dålig

eller dålig munhälsa i befolkningsundersökningen

år 2004. Prognosen för år 2015 antyder att antalet

personer 18–84 år som har dålig tandhälsa kommer

att öka med ungefär 130 kvinnor och 240 män.

Observera att prognosen endast tar hänsyn till den

självskattade tandhälsan år 2004 och den förväntade

befolkningsökningen fram till år 2015.

Texten är framtagen av:

Samhällsodontolog Gunnar Ekbäck, Hälsokansliet


�0



�1

Allmänt

Av samtliga yttre orsaker till sjukdom och död år

2003 var fallolycka den vanligaste orsaken med ca

hälften av samtliga yttre orsaker. Den vanligaste

formen av fallolycka är fall i samma plan genom

halkning, snavning eller snubbling.

Andra vanligt förekommande yttre orsaker under

år 2003 var transportolycka med fordon och kom-

plikation till medicinsk vård och kirurgiska åtgärder.

En ökning jämfört med föregående år märks för

avsiktlig självdestruktiv handling, komplikationer

vid medicinsk vård och kirurgiska åtgärder och

transportolycksfall. Antalet fallolyckor som krävt

sluten vård har legat ungefär på samma nivå mellan

åren 1998 och 2003. År 2003 vårdades i Sverige i

ca 115 000 personer på sjukhus med huvuddiagnos

skador, förgiftningar och vissa andra följder av yttre

orsaker. Med bidiagnoser inräknade var antalet ca

134 000 personer.

Frakturer (benbrott) är de mest förekommande

diagnoserna, vanligaste formen är frakturer på nedre

extremitet (ben). En annan stor diagnosgrupp är

skador i hjärnan (intrakraniella skador). Vanligt före-

kommande diagnoser är också lårbensfrakturer och

hjärnskakning.

Socialstyrelsen driver sedan år 1995, i samarbete

med nio sjukhus i Sverige, ett projekt som är inrik-

tat på registrering av hem- och fritidsolycksfall. En

bakgrund till projektet är att olycksfallsskador är ett

stort folkhälsoproblem såväl i Sverige som i Europa.

En beräkning för perioden 1998–2002 ger genom-

snittligt ca 524 000 skadefall per år på nationell

nivå, ca 5 900 skadade per 100 000 invånare och år.

Det skattade antalet vårddagar under ett år ligger

på drygt 480 000 varav personer som är 80 år eller

äldre svarar för närmare hälften av vårddagarna.

Antalet skadade var störst bland yngre åldersgrup-

per, ca 50 procent av männen och ca 40 procent

av kvinnorna var yngre än 25 år. Andelen män var

störst i åldrarna 0–64 år och andelen kvinnor störst i

åldersgrupperna 65 år och äldre. De flesta skadorna

inträffade under veckosluten och mellan maj och

september. Boendemiljön är den vanligaste skade-

platsen oavsett ålder. De äldsta och de yngsta ålders-

grupperna skadade sig i boendemiljön och övriga

åldersgrupper ofta vid en idrotts- eller sportanlägg-

ning. Fallolyckor är vanligast och för alla åldersgrup-

per, utom för de yngsta barnen, är fall i samma plan

(halkning, snubbling etc.) den vanligaste fallolyckan.

De yngsta barnen faller bland annat från lekredskap

och möbler. Nio av tio skador drabbade huvud,

armar och ben. Av samtliga rapporterade hem- och

fritidsolycksfall ledde 11 procent av männens och 16

procent av kvinnornas skador till sjukhusvård.

Riskfaktorer: Riskfaktorerna är olika för olika typer

av skador och förgiftningar. Exempel är alkoholkon-

sumtion, idrottsutövande, boendemiljö, arbetsmiljö

och trafikmiljö.



Hälsofrämjande åtgärder är övergripande samhälls-

insatser inom skade- och våldsförebyggande arbete,

konsumentinformation och folkbildning. Viktiga

sjukdomsförebyggande insatser är hjälpmedel,

skydd, upplysning, information och föräldrautbild-

ning.

Förekomst

Under år 2003 vårdades 1 629 män och 1 905

kvinnor från Örebro län i sluten vård på grund av

skador, förgiftningar och vissa andra följder av yttre

orsaker. Vad gäller de vanligast förekommande di-

agnoserna vårdades 844 män och 1 302 kvinnor för

fallolyckor, 284 män och 197 kvinnor för transpor-

tolycksfall med fordon, 180 män och 163 kvinnor

för komplikationer vid kirurgiska och medicinska

åtgärder och 59 män och 125 kvinnor för självde-

struktiv handling.

Skador och förgiftningar


�2


Örebro län

Örebro län ligger något under riksgenomsnittet om

man tittar på antal vårdade i slutenvård med diagnos

skador och förgiftningar (S00-T98 enligt ICD10).

Observera att vårdutnyttjandet endast gäller inlagda

patienter på sjukhus och alltså inte omfattar patient-

besök på sjukhusmottagningar och vårdcentraler.

I en urvalsundersökning hösten 2004 ställdes frå-

gan om man under de senaste 12 månaderna råkat

ut för olycksfall (ej avsiktligt våld eller misshandel)

som lett till att man sökt vård eller tandvård. Bland

männen respektive kvinnorna, 18–84 år, svarade tio

respektive åtta procent ja på den frågan. Variationen,

speciellt för männen, var stor för olika åldersgrupper.

För män i åldersgruppen 18–34 år var det 15 pro-

cent som råkat ut för olycksfall, medan motsvarande

andel i åldersgruppen 65–84 år var sex procent.


Samhällets kostnader för olycksfall är ca 40 miljarder

kronor årligen varav 4,7 miljarder för fallskador hos

äldre. Det förväntas en stor ökning av kostnaderna för

fallskador med ett ökande antal äldre i befolkningen.

�

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

Antal slutenvårdade samt antal döda, skador och förgiftningar per 100 000,

åldersstandardiserade 5 årsmedelvärden


Prognos

Enligt prognosen kommer antalet patienter i sjuk-

husvård år 2015 att öka för slutenvårdade (inlagda)

patienter och minska för antalet öppenvårdade (ej

inlagda) patienter. Tyvärr saknas i dagsläget tillför-

litliga registerdata från primärvården som årligen

behandlar många patienter i denna diagnosgrupp.

Skador och förgiftningar

20031) 2007 2010 2015Antal Män 1530 1550 1560 1580patienter Kvinnor 1833 1840 1840 1850sluten vård Totalt 3363 3390 3400 3430


20022) 2007 2010 2015Antal 3) Män 120 125 125 125döda Kvinnor 65 65 65 65 Totalt 185 190 190 1901)Källa: Register över sjukhusvård, Örebro läns landsting2)Källa Dödsorsaksregister, Folkhälsan i siffror, Socialstyrelsen, EpC3 Kapitel XX (ICD 10). Yttre orsaker till sjukdom och död


��

Behovsanalys

www.orebroll.se

Postadress: Ledningskansliet, Örebro läns landsting, Box 1613, 701 16 Örebro.

Besöksadress: Eklundavägen 2, Örebro. E-post: [email protected]

Telefon 019–602 70 00, telefax 019–602 70 08

Documents

Underlag för behovsanalys 2006–rebro läns...våren 2005 rapporten, ”Behovsanalys i sikte – un-derlag för behovsanalys”. Detta dokument är en uppdatering av den rapporten