Välkommen till Latorp. Du hittar enklast hit genom att köraGrävevägen (väg nr.204) 15 km västerut från Örebro centrum.Vid den korsning där det står skyltat mot Vintrosa ta av till vän-ster och kör ca. 550 m till parkeringen som är belägen under destora kraftledningarna. Härifrån är det möjligt att vandra ner tillalunskifferbrottet och gå vandringsleden som följer i spåren efterBeate Christine Alunverk. Skyltar informerar om geologin ochverksamheten här. Parkeringen ligger dessutom vid ingången tillnaturreservatet Latorps ängar som erbjuder rik växtlighet, blandannat Guckuskor under våren

Materialet i denna folder och på skyltar är finansierat av Stiftelsen framtidens kultur påuppdrag av Latorps byalag.Text och layout Jörgen Stenlund och Göran Oldén. Bildbehandling och redigering HansLundin. Foton och illustrationer om inte annat anges Jörgen Stenlund

Mer information om Latorps ängar och alunskifferbrottet finns på http://teacher.ru.ore-bro.se/jns/beatechristine/index.htm samtwww.t.lst.se/VISInformWebsite/Naturvard/Naturreservat/Latorpsangarna/index.htm

NaturreservatetLatorpsängar

Mot Garphyttan

Parkering ochstartpunkt

Fotbollsplan

Mot Örebro

Vandringsled

Mot Vintrosa

GrävevägenVintrosavägen

Dåtid – Nutid – Framtid

tysslinge2.qxd 2001-04-02 12:32 Sida 2

Många historier förlorar med tiden sinaberättare. Vissa dröjer sig kvar en tid somspridda rester och noteringar innan deförsvinner i tidens ström. Den här skrif-ten är ett försök att rädda berättelsen om

Beate Christine alunverk och människorna som arbetadehär. Byggnadsresterna efter anläggningen har länge ruvatpå sin historia i tysthet, men med hjälp av ögonvittnesskil-dringar, räkenskapsböcker och kartor har det varit möjligtatt rekonstruera den verksamhet som en gång bedrevs här.

VandringsledenKring området finns en vandringsled med skyltar sominformerar om alunverket och om den speciella geologisom skapade förutsättningar för industri, odling och biolo-gisk mångfald. Leden är dessutom knuten till naturreser-vatet Latorps ängar. Här är det möjligt att få en glimt avdet ålderdomliga, slåtter och betespräglade landskap somen gång dominerade trakten. Miljön hyser många rara,ljusälskande växter, men i halvskuggiga partier tronardrottningen i dunklet, guckuskon. Orkideén med denbesynnerliga pollinationsbiologin utrotades eftersom denplockades och försåldes med god förtjänst på Stortoget.Den kunde dock återplanteras med hjälp av inhemskaplantor som fanns kvar i trädgårdar.

EN LÄMPLIG UTGÅNGSPUNKT FÖR VANDRINGEN är parkeringmittemot ingången till Latorpsreservatet. Härifrån är detmöjligt att besöka naturreservatet eller att vandra ner tillgruvan där alunverket låg. Från parkeringsplatsen är utsik-ten vid över slätten som öppnar sig österut med bördigaodlingsmarker runt sjön Tysslingen.

Uppe på Latorpsplatån frodas ädellövskogar och foder-marker men längre västerut vidtar de stora barrskogsområ-dena i Kilsbergen. Förklaringen till varför det ser ut somdet gör får sökas långt tillbaka i tiden då Latorp befann sigpå en helt annan plats.

tysslinge2.qxd 2001-04-02 12:33 Sida 4

Det var en gång…för ungefär 540 miljoner år sedan någonstans söder om ekva-torn. På botten av ett grunt havsområde sedimenterade lera somlångsamt packades samman och bildade bergarten lerskiffer.Denna skiffer utgör nu botten i den packe bergarter som byggerupp Latorpsplatån.

Femton miljon år senare hade miljön förändrats, ytvattnet sjödav liv men botten saknade syre. Lera och ofullständigt nedbrut-na organismer ansamlades på botten. Med tiden omvandladessedimenten till alunskiffer. Eftersom denna skiffer innehållerbrännbara ämnen är det möjligt att elda den på samma sätt somkol. Lerpartiklarna band dessutom metaller till sig, bland annaturan, zink och järn. Av den anledningar har alunskiffern blivitföremål för exploatering av bland annat olja, uran och tidigarealun.

FÖR UNGEFÄR 490 MILJONER år sedan hade miljön förändratsytterligare. Då täcktes Närke av grunt och syrerikt havsvatten.Bottensedimentet bestod av kalkslam och skalrester som lång-samt omvandlades till kalksten. I vissa fall kan kalkutfällningenske mycket snabbt. till exempel i form av kalktuff vilket ocksåär möjligt att se i Latorp. Kalkstenen är rik på fossil.

Kalkstenen ger goda förutsättningar för odling och rik biologiskmångfald med många ovanliga arter. Linnarsson skriver i beskrif-ning till geologiska kartbladet Latorp 1875:

”Der krossgruset till väsentlig delbestår af kalk och alunskiffer, är detvida bördigare än eljest, och derförhar det också i trakten af Latorp,/.../blifvit i ej ringa omfång uppodladt.Äfven den ouppodlade marken är härutmärkt för sin rika växtlighet.”

Kalken har också bränts med alun-skiffer som bränsle. Den brända kal-ken såldes bland annat för jordbruk-sändamål och cementtillverkning.

1. Insprängda i alunskiffern finns linserav kalksten, Orstenar, med mycket högoljehalt. De blickar ut ur skiffern somreptilögon.

2. Alunskiffern bildades mycket lång-samt. Enligt en beräkning motsvarar enmillimeter alunskiffer en tidsrymd på1000 år. På grund av sitt oljeinnehåll harskiffern använts som bränsle vid alun-framställning och kalkbränning. Dennaegenskap hos alunskiffern var en förut-sättning för att få bedriva alunfram-ställning i Latorp och Garphyttan efter-som ved var en bristvara under järnhante-ringens tider

3. Askan efter skiffer, rödfyren, utgjor-de ett problem eftersom den var såutrymmeskrävande. Kvarntorpshögenär också ett resultat av alunskifferex-ploatering men i syfte att produceraolja (inte alun som i Latorp)

4. Linné döpte denna trilobit tillParadoximus, ett lämpligt namn på vadsom i hans ögon var en ”låppa” cirka 3

dm lång och 2 dm bred. Fossil efterdenna art finns i lerskiffern

tysslinge2.qxd 2001-04-02 12:33 Sida 6

VÄLDIGA LANDISAR BREDDE UT SIG för ungefär 1 miljon år sedan.Landskapet var flackt men spänningar i jordskorpan hade långttidigare gett upphov till höjdförskjutningar, bl.a. Kilsbergen.Isen framfart förändrade miljön fullständigt; den tryckte nerjordskorpan, eroderade bort lättvittrade bergarter och bildadenya lösa avlagringar. Nästan all lerskiffer,alunskiffer och kalkstenhade försvunnit då isen lämnade Närke för ca. 10 000 år sedan.Mindre rester fanns dock kvar i skyddade lägen, t.ex. intillKilsbergen.

Detta är anledningen till att parkeringen vid naturreservatet ärbelägen cirka 60 meter över slätten, uppe på den rest av lättvitt-rade bergarter som undgick isens erosion. Det är också förkla-ringen till att platån är så biologiskt rik eftersom den överstbestår av kalksten.

NÄR ISENS SMÄLT UNDAN låg latorp under vatten, men långsamtbuktade jordytan tillbaka och området dränerades. För ungefär9000 år sedan steg så Latorpsplatån över vattenytan. Österut

sträckte sig då en jätteliksötvattenssjö,Ancylussjön, en bit in i Estland. Strax

bakom Latorps herrgård gjordes 1909ett fynd av sötvattensnäckan Ancylusfluviatilis som förändrade synen påutbredning av den väldig forntida sjönoch väckte av den anledningen inter-nationell uppmärksamhet

Beate Christine AlunverkDe mörkröda fyrhögarna i Latorp är för de flesta ett gåtfullt inslag ilandskapet. Få vet att de vittnar om gångna tiders slit då alun produ-cerades här genom att alunskiffer bröts och brändes i stora högar. Urden bildade askan lakades sedan en lösning som kokades i blypannoroch slutligen fördes till kar där den fick svalna så att produktenkristalliserade. De viktigaste användningsområdena var betning avtextilier och garvning av läder men dessutom nyttjades alun fören mängd andra ändamål.

Sven Rinman skriver i sitt Bergwerkslexikon 1788.”Aluns nytta är ganska vidsträckt, så väl uti Medicin, som ock isynnerhet uti Konster och Handtverk, samt uti hvarjehanda hus-håldsbehof. Vid Färgerier är den högst oumgängelig både tillYlle- och Linne-varors Betning, eller beredning at antaga hvarje-handa färgor /.../ Bokbindare och Pappersmakare doppa pappe-ret uti Alunvatten och torka samt planera det sedan, at Papperetej må stöpa, utan tåla bläck /.../ Tjenar til Skins betning”Alun var en av de viktigaste exportprodukterna till textilindustriernai Europa under 1700-talet. Eftersom det krävdes 1 ton skiffer för attframställa 15 kg alun betingade det ett högt pris och lämnade storamängder bränd skiffer, rödfyr, som fortfarande ligger kvar.

Latorpsplatån byggs upp av en serie bergarter som givit namn åt en geologisk tidspe-riod den s k Latorpsetagen. Serien utgörs av underifrån räknat sandsten (beage), ler-skiffer (blå), alunskiffer (gul) och kalksten (röd). Jordlagret består huvudsakligen avmorän (grå). Alltsammans vilar på urberget (mörkgrå)

Ancylussnäckan som till formen liknar en tomtemössavar den karaktärsart som fickge namn åt Ancylussjön.

1 2 3 4 km

Meter över havet

150

100

50Tysslingen

Latorp

Kilsbergen

Som en viskning från den tid då alunverket i Latorp var en av landets störstaexportindustrier vittnar de mossbelupna byggnadesresterna.

tysslinge2.qxd 2001-04-02 12:33 Sida 8

EN JULIDAG ÅR 1835 passerar en ung student Latorp. Han heterHyltén-Cavallius och i sin dagbok noterar han”Latorp liknade på afstånd en antänd torf-mosse. Ofantliga, svar-ta moln-Colonner vältrade sig alltjemt fram öfver den med storaChiffer-högar betäckta ”Fyrbacken” och hade åt ställets byggna-der gifvit en ogemen likhet med de sotiga husen vid Dylta.TillverkningsProcessen af Alun och viktriol tycktes äfven äga ennära förvandskap, ehuru den förra tilläfventyrs är mer invecklad.Grufvan anses outtömlig och uptager en stor land-höjd som ianseende till ett ofvanför liggande Lager af kalk-sten prålar aven yppig vegetation. I anseende till Chifferns löshet brytes denmed lod-rätt sluttande sidor; men eger på få ställen större djupän 20 till 30 alnar. En af Brukets vigtigaste fördelar är denomständigheten: att Chiffern, som först bränd i flera omgångaroch därpå utkokad - lemnar Alun-Christaller, äfven lemnar ettförträffligt bränsle för pannor och ugnar och dymedelst gör ver-ket fullkomligt oberoende af nejdens obetydliga skogs-tillgångar.Luften i grannskapet var nästan qwäfvande i följd af de rökparti-klar, hwaraf den var fylld; vi skyndade också att bese de huvud-sakligaste, för att sedan åter få inandas en ren Atmosphaer”. K

anske såg pannmästare Eric Ånstedt sällskapetförsvinna vidare mot Garphyttan där hans stodutanför pannhuseet och torkade svetten ur pann-nan med baksidan av handen. Nog hade han läm-pat sig väl som guide för gästerna med sin känne-

dom om alunverket efter mer än 20 år som pannmästare.Dessutom bodde han praktiskt taget på platsen eftersom hanhade en egen täppa strax ovan Kallkällhagen.

Han lät blicken svepa över pannhusgruvan där många var syssel-satta att med hackor, spett, och kilar bryta skiffern. En ochannan smäll hördes också, då orsten och kalksten frigjordes medhjälp av krut.

Längre upp, vid kanten av brottet arbetade folk med att förabort jord och kalk som överlagrade skiffern. De transporteradematerialet i skottkärror över höga broar som byggts upp frångruvbotten av trindvirke och mindre timmer. Kalken och jordenfördes antingen till varphögen på den andra sidan eller ocksåhälldes alltsammans ner direkt från bron till gruvbotten. Någravar sysselsatta med att transportera skiffern direkt till fyrhö-garna, andra hämtade skiffer för att utnyttjas direkt som bränsleunder pannorna.

En illustration från en karta över Garphyttans alunverk från 1769 av J.Brelin. Fleradetaljer i processen är möjliga att studera, till exempel verktyg, transportmedel,karlag och att arbetskraften delvis var kvinnlig. (Kungliga Biblioteket Stockholm)

Fyrarna byggdes upp som avlånga pyramider som låg i anslutning till karlagen.Bilden är hämtad från Uppfinningarnas bok del VII.

tysslinge2.qxd 2001-04-02 12:33 Sida 10

På denna enskiftes-kartan från 1816illustreras alunverketväl. Vägen längst tillvänster är Vintrosa-vägen. Parkeringenvid naturreservatetär nu belägen i bil-dens nedre vänstrahörn.Det är möjligt attfölja processen frånbrottet, (26) tillfyrarna (markeradesom röda ovaler) ochlutkaren (3, 5, 6 ,7)vidare via pipstockartill samlingsbrunnen(9) in till pannhuset(10). Härifrån vidaretill svalkaret (11) därbottenslammetavskildes till slam-brunnen (24) för röd-färgsproduktion. Denöverstående lösning-en i svalkaret leddessedan in till karhuset(14) där det fick sval-na så att alunkristalliserade. I vaskoch raffinerhuset(20) renades produk-ten innan det slutli-gen packades i tunn-nor.(Lantmäteriet Örebro)

Från fyrhögarna på övre och östra fyrbacken stegröken tjock och mörk mot himlen Fyren närmast var under uppbyggnad. Där var Albrect Nilssonoch Caijsa Nilsdotter sysselsatt med att i lager omväxlande läggaskiffer från brottet, bränd skiffer från pannhuset och lutad skiff-fer skiffer från karlagen. Fyren strax intill hade redan brunnit ettpar veckor. På den ena sidan av fyren arbetade Engbergs änkamed att lägga ut mer lutad rödfyr på ytan för att tillföra vätskaoch hålla fyren måttligt varm. På den andra sidan arbetadenågon med en hacka för att underlättas lufttillförseln. Fyren fickvarken bli för kall eller för varm eftersom bägge ytterligheternaförsämrade möjligheterna att utvinna alun. Torra och varmasomrar som denna var det mest frågan om att undvika ojämnoch för hög temperatur. Det hände också att fyrar slocknade omhäftiga regn lyckades kyla dem för mycket. En bit längre upp påfyrbacken var Anders Blom sysselsatt med att riva en fyr sombrunnit färdigt efter en månads eldning. Ånstedt såg hur hanfyllde en kärra med rödfyr och begav sig ner mot lutkaren.

BLOM TÖMDE KÄRRANS INNEHÅLL i ett tomt kar som sen fylldesmed vatten från den numera övergivna och vattenfyllda södragruvan. Därifrån hördes trampet och gnisslet från oxarna somdrev pumpverket . De fyrkantiga karen var ordnade i grupperom 4 med ett djupare s.k. öskar i mitten till vilket vätskan,luten, kunde släppas in från de omgivandekaren. I ungefär ett dygn skulle vattnet stå idet första karet för att laka ut alun ur rödfy-ren och därefter släppas in i öskaret.Därifrånskulle det sen ösas till nästa kar somockså var fyllt med rödfyr. Efter attha passerat det 3:e karet via öskarethamnade lösningen, slutligen i det4:e karet som alltid innehöllnybränd skiffer. Via underjordiskapipstockar leddes sedan det alunbe-rikade vattnet, råluten, till samlings-brunnen strax intill den plats därEric Ånstedt stod. Lutösare. Efter fotografi ur boken

”Kalk ark och krut”

tysslinge2.qxd 2001-04-02 12:33 Sida 12

Vid samlingsbrunnen fick råluten stå och klarna ett tag för innanden släppas in i pannhuset. Ju rikare alunhalten var desto tyngreblev råluten. Med hjälp av en vikt kunde Ånstedt konstatera attalunhalten var tillräckligt hög och gick in i pannhuset för att seom någon av pannorna behövde fyllas.

I pannhuset var hettan och den stickande rökenfrån ugnarna under blypannorna nästan olidligEtt av villkoren för att få driva alunverket här var ju att det inteskulle tära på den begränsade vedtillgången. Därför utnyttjadesalunskiffer som bränsle i ugnarna under pannorna.

Verksamheten i pannhuset var arbetskrävande. Kontinuerligt fördesny skiffer in från gruvan och bränd skiffer, rödfyr, ut till fyrarna. Ipannorna hölls lösningen sjudande hela tiden. De fylldes efterbehov på med rålut och moderlut allteftersom vattnet förångadesoch lösningen blev mer koncentrerad. Moderlut var den vätskasom återvunnits ur processen och som än en gång skulle kokas föratt utvinna kvarvarande aluninnehåll. När vätskan i pannan nåtttillräcklig alunkoncentration avtappades den genom rännor tillsvalkaret som låg i direkt anslutning till pannhuset.I svalkaret ficksedan lösningen svalna ett par timmar så att ett gult slam hannavsättas. Slammet leddes sedan till det så kallade slamkaret. Av detkunde sedan en vackert röd färg produceras efter brännning.

Den huvudsakliga framställningsprocessen av alun följder de röda pilarna. Först bröts skiffern (1) och transporterades till fyrhögarna (2). Askan från de brända fyrarna fördes sen till lutkaren (3) där lösningen,den så kallade råluten fick rinna i underjordiska pipstockar till pannorna i pannhuset (4). Råluten kokades och den koncentrerade lösningen tappades sedan till svalkaret (5). Bottenslammet i svalkaret avskildestill slamkaret och brändes sedan för rödfärgsproduktion. Den överstående lösningen i svalkaret leddes in till karhusets många saffianskar (6). Då råalun, saffian, hade kristalliserats skrapades det av från karen,tvättades i vaskhuset (7), löstes upp i en mindre mängd vatten som sedan kokades i raffinerpannan (8). Slutligen leddes den högkoncentrerarde och rena alunmassan in i packhuset (9) där den fick hårdna i fatsom sedan befriades från kvarvarande vätska och paketerades slutligen i tunnor. Den lösning som ”blev över” i saffianskar, vaskhus och raffinerpanna bildade det som kallades moderlut som leddes tillbaka tillpannorna för att kokas på nytt tillsammans med råluten för att på så sätt utvinna maximal mängd alun. Den färdiga produkten levererades till Skebäcks hamn för vidare transport till Stockholm och ut i världen.

Skiffersom råvara

Fyrhögar-na därobrändskiffervarvadesmed röd-fyr ochlutad röd-fyr.Högarnaantändessedanmed ris.

Lutkaren därrödfyren blan-dades medvatten ochfick ”dra” såatt alun löstesut

Skiffer som bränslei ugnarna underpannorna

Bränd skiffer,Rödfyr, frånugnarna

Pannor ipannhuset

Lutad rödfyr

Rålut

Brottet

Rödfyr

11

22

33

44

Moderlut, det vill säga uppsamlade lösningar som skulle kokas på nytt

Svalkar Saffianskar ivilka råalun, saffian,kristall-iserade

Vask-hus där saffianrenades

Slambrunn

Raffiner-pannan därsaffian-lösningenkokades pånytt

Packhus

Alun,klarför leve-rerans

55 66 77 88

99

JJ

tysslinge2.qxd 2001-04-02 12:33 Sida 14

EN LUGNARE PLATS i anläggningen var karhuset. Hit leddes lösningenfrån svalkaret sen sedimentet i svalkaret avskilts. Vätskan fördeladespå de många saffianskaren som var placerade intill varandra ned-sänkta i golvet. Karen var försedda med tvärbräder för att under-lätta kristalliseringen av råalun, s.k. saffian. Efter 2 veckor hade till-räckligt mycket saffian kristalliserat på karens sidor, botten ochtvärbräder. Lösningen avtappades då via rännor till den så kallademodervattenbrunnen för att kokas på nytt så att mer alun kundeutvinnas ur den. Den saffian som kristalliserat, skrapades av medspade, uppöstes med en skåvel i en balja och transporteras till vask-huset där den vaskades ren från sot och andra föroreningar. Sedanraffinerades saffian genom att det löstes upp med vatten igen ochkokades på nytt i raffinerpannan. Sot och andra föroreningarskummas under tiden av. Lösningen fördes sedan via rännor tllalunfaten där de färdiga alunkristallerna fick växa till sig. Efterungefär 3 veckor hade en stor klump av färdig alun bildats. Ånstedtmuttrade för sig själv där han vandrade mot vask- och raffinerhusettill den speciella kammare som han förfogade över i egenskap avpannmästare. Nog hade han varit en lämplig ciceron för besökarna.

RödfötternaEric Ånstedt har verkligen existerat och fungerade som pann-mästare då studenten Cavallius passerade alunverket 1835. ÄvenAlbrect Nilsson, Caijsa Nilsdotter, Engbergs änka och Anders Blomarbetade vid verket då. Detta och mycket annat går att utläsa avräkenskapsböcker från bruket. I dessa är det möjligt att möta männ-niskorna som arbetade i alunverket från 1835 och fram till 1857.Med en närmast bedövande närhet träder de fram, rödfötterna, somde också kallades. Det är också uppenbart att barnarbete förekom.Bland annat är det möjligt att läsa om gossen Ihrstedt. Hans röst ärden enda som också nått oss på ett mer direkt sätt via barnbarnenEgon och Lilly som har berättat om sin farfar, alunarbetaren AugustIhrstedt.Eric Ånstedt hann inte uppleva hur den process som hansjälv var en central del av konkurrerades ut av modernare teknik.1879 lades verket ner och rödfötternas epok i Latorp var över.Sedan dess har förändringens vind sopat igen nästan alla spår. Kvarfinns bara några gamla byggnadsrester, ögonvittnesskildringar, kartoroch noteringar i räkenskapsböcker.

I brukets avräknings- och dagsverkböcker är det möjligt att möta alunarbetarna. Här finnsnamn, titlar, löner och verkets räkenskaper omsorgsfullt dokumenterat med sirlig handstil.Även sotet (kimrök) från pannorna gör sig påmint i det tusch som använts.Dokumenten är också ett stycke talande kvinnohistoria. Många av kvinnorna förblir namn-lösa, de tituleras ofta bara enkan, hustru, flickan och dotter.

Instutitioner och myndigheter som bidragit med information till broschyren är TekniskaMuseet i Stockholm, Nordiska museet, Kungliga biblioteket, Riksarkivet, Landsarkivet iUppsala, Länsarvet, Stadsarkivet, Arkivcentrum, Lantmäteriet i Örebro, Stadsbiblioteket iÖrebro. Tack till geolog Jan Johansson och arkeolog Ewa Svensson, för viktiga bidrag tillinnehållet i broschyren.Fotografiet på omslagets insida är taget av Sam Lindskog omkring 1900.

August Ihrstedt ärden ende alunarbe-tare vars röst fortfa-rande varit möjligatt höra indirekt viasondottern Lilly

tysslinge2.qxd 2001-04-02 12:33 Sida 16