BoxningsskolanOM SLAGKRAFT, FÖRFLYTTNING OCH ANNAT DU INTE VISSTE ATT DU

INTE KUNDE

© Johnny Karlsson | 2019

Författarens tackDenna bok hade aldrig kommit till om det inte hade varit för det stöd och den uppmuntran jag fått av min underbara hustru, när jag under de två år den tog att färdigställa ofta tappade modet, lusten och energin. Som en skicklig sekond luftade hon handduken, plockade ut tandskyddet, sprutade in lite vätska och smorde mina ögonbryn med lite vaselin: sedan var det bara att köra ännu en rond. Nu är den klar, och hon förtjänar ett stort och innerligt tack. Du är nummer ett på min pound-for-pound-lista.

Denna bok hade heller aldrig kommit till - i alla fall inte i det här skicket, och med det här innehållet - om det inte varit för de både fysiska och verbala fighter jag i många år gått med Anders Henriksson. Inte nog med att vi vid 1980-talets mitt började träna på samma klubb; vi följdes sedan åt till Angered BC och kom flera år senare att tillsammans starta Sandvikens Boxningsklubb Hammaren. Genom att utmana varandras tankar om boxning, och genom att vara öppna för influenser som också utmanade vad vi ursprungligen fått lära oss, landade vi i en syn på sporten som i mångt och mycket bröt av mot våra tidigare heliga kor. Tack Anders, både för detta och för din mångåriga och trofasta vänskap. Jag ber om ursäkt för att jag slog av ditt revben, men vad skulle jag göra: du hade ju tidigare slagit av mitt näsben.

Vidare hade denna bok inte kommit till om det inte varit för läsarna av min blogg Betraktelser om boxning, som genom att över tid återkomma till avsnittet Boxningsskolan lät mig ana att det kunde finnas ett genuint och utbrett intresse för att få sätta tänderna i en mer systematiserad, illustrerad och utvecklad version av dessa tankar och tips om inte minst de tekniska aspekterna av boxning. Tack för detta, och tack för många, intresserade och initierade kommentarer och tankar i bloggen.

Tack också till alla de inspirerande, fantastiska, vänliga, elaka, tjuriga och griniga människor jag genom åren träffat i och genom boxningen. Och mer än någonting annat vill jag tacka boxningen själv. Den visar att viss kärlek visst kan vara för evigt.

SIDA 1

Innehållsförteckning1. Förord

2. Saxade kommentarer från Betraktelser om boxning

3. Första ronden: BakgrundInledningSyfteVarudeklarationGyllene grundsatser

4. Innan vi börjar

5. Utrustning och träningsredskap

6. Mekanismerna bakom slagkraft

7. Träning: uppvärmning, egenskaper och förebyggande insatser

8. Grundställning

9. Fotarbete och förflyttning

10. Raka slag

11. Krokar

12. Uppercuts

13. Mål och träffytor

14. Bodypunching

15. Defensiva verktyg

16. Behärska ringen

17. Tips och tricks

18. Stilguiden

19. Linda händerna

20. Boxare att betrakta

21. Sista ronden

 

SIDA 2

FörordInstead of running from the pain, which is the natural thing in life, in boxing you step to it, get me?

F.X. Toole

I de flesta livshistorier finns ögonblick som, i efterhand, kan karvas fram som mer avgörande än andra för att det, som man brukar säga, blev som det blev. I historien om hur boxningen förgiftade mitt blod med sin beroendeframkallande brygd sticker sålunda ett ögonblick ut som särskilt viktigt.

I 1970-talets mitt var tidningen Buster stapelvara hos snart sagt varje ung grabb, på samma sätt som tjejerna borrade ned näsorna i Starlet. Tidningarnas genomslag var enormt, och de tecknade serierna i båda dessa utgåvor följde ungefär samma mall. I Busters fall handlade historierna nästan uteslutande om utsatt/fattig pojke som ingenting annat ville än att spela fotboll, och som efter att ha kämpat sig igenom närmast oöverkomliga motgångar till slut fick provspela för klubben i sitt hjärta, gjorde succé och, i slutet, självklart avgjorde sin första match och - voilá! - blev hela traktens hjälte.

Varje nummer av Buster kom dock också med ett fördjupande reportage om en aktuell idrottsman. Vintern 74/75 handlade detta reportage om en viss Muhammad Ali, som hade besegrat en viss George Foreman i en enorm uppgörelse i hjärtat av Afrika. Jag minns idag inte ett ord av texten, men självklart torde den ha handlat om hur Ali hade kommit tillbaka efter en flerårig avstängning, hur han hade förlorat mot både Frazier och Norton, och hur ingen trodde att han skulle ha en chans - knappt överleva, ens - mot den till synes ostoppbare slagmaskinen Foreman, som ju hade bollat med Frazier som vore han en olydig valp.

Men bilden - bilden minns jag än idag: Ali i avslappnad majestät, ena benet på väg i ett halvt steg, och blicken utforskande riktad nedåt, mot den fallne jätten vars släggor till armar försöker uppamma tillräckligt med kraft för att trycka honom uppåt, från ringgolvet, bara för att upptäcka att hans hjärta har svikit honom och han stannar kvar, besegrad.

Triumf och nederlag. Vinst och förlust. Den hyllade och den hånade. Kampens brutala villkor destillerade till ett enda ögonblick, en enda bild: en står, en ligger. Det var boxningens väsen och villkor - dess sylvassa motsatspar, utan vaghet, utan frågetecken - fångad med ett

SIDA 3

enda kameraklick, och det talade rakt till mitt hjärta. Jag var sex år, jag var hänförd - och jag var förlorad för evigt.

Denna syn på vad boxning är - en strid, man mot man, där en vinner och en förlorar - har följt med mig genom åren. Med tiden har den dock fått sällskap av en annan insikt: i än större utsträckning är boxning en strid med dig själv, med ditt jag. En boxare måste, i varierande grad, hantera sina rädslor: rädsla förvisso för fysisk smärta, men än mer för den känslomässiga smädelse det innebär att bokstavligt talat få stryk och upptäcka att man inte räcker till, hur mycket man än försöker.

En boxare måste sålunda uppamma en imponerande kontinuerlig disciplin; för att dels uthärda den frekventa, intensiva och krävande träning som är en del av alla seriösa idrottares vardag, men också för att hantera det unika inslag av skarp och stundtals outhärdlig smärta som sporten är intimt förbunden med. Boxning handlar på så vis, med författarinnan Joyce Carol Oates träffande ord, om att byta "kroppsligt välbefinnande mot sinnesfrid."

På samma sätt som min syn på vad boxning är förändrades över tid, förändrades också min syn på hur boxning ska läras ut och läras in, tränas och utföras. Som en konsekvens av detta följde helt naturligt också ett varför - både i form av en fråga och ett svar.

Ibland är omvägen via liknelser den rakaste vägen till förståelse, så säg så här: en karateinstruktör som lär ut höga så kallade rundsparkar (specifikt: mawashi geri) måste del för del inskärpa vikten av olika detaljer i hur tekniken ska utföras, som att:

·  stödbenet måste vridas med hjälp av fotsulan för att inte stödbenets knäled ska gå sönder vid utförandet av sparkarna

·  knäets vinkel och höjd - innan sparken levereras i full sträckning - är helt avgörande för sparkens slututförande

·  höftknycken i samband med träff genererar exponentiell kraft, samtidigt som denna rotation förutsätter att stödbenets fot också roterar för att - som nämnts under första punkten - inte knäleden ska skadas

Sålunda: att bara kasta iväg höga sparkar är en sak, medan konsten att utföra en tekniskt korrekt mawashi geri är en helt annan sak. Samma princip gäller för boxning - oavsett om det handlar om enskilda tekniker, förflyttning, nyttjandet av ringens rum eller förhållandet till en motståndare - och på samma sätt måste en kunnig tränare kunna bryta ner exempelvis en teknik, del för del, och förstå

SIDA 4

hur varje del påverkar såväl helhet som slutresultat. En tränare måste alltså inte bara veta vad, utan minst lika avgörande - en gång till: m-i-n-s-t lika avgörande - är att veta hur och varför. Men även om tränarens roll är helt avgörande, och än mer så i det initiala skedet av utvecklingstrappan, är det i det långa loppet lika viktigt att du - boxaren - också vet vad, hur och varför. Just därför har jag skrivit den här boken, som i huvudsak utvecklats vidare från avsnittet Boxningsskolan från min blogg Betraktelser om boxning.

Boxning är världens vackraste sport, men - det är också världens svåraste och ojämförligt hårdaste sport, med konsekvenser som ibland är allvarliga och i sällsynta fall till och med livshotande. Dålig utbildning och låg kunskap straffar sig hårt och definitivt. Av dessa orsaker är det av yttersta vikt att det som lärs ut är rätt saker, och på rätt sätt, av tränare som vet hur och varför - och till boxare som förstår varför och lär sig hur.

När jag nu tar mig för att i reviderad, utökad, bildsatt och förhoppningsvis förbättrad form överföra avsnittet Boxningsskolan till bokform, består utmaningen i att i ord och bild överföra summan av tusen och åter tusen timmars tankar, tester, erfarenheter, iakttagelser, misslyckanden och framgångsrika försök till dessa sidor. Eller, kort och gott, mina kunskaper om boxning. Du, min läsare, avgör hur väl jag lyckats. Allt jag begär är att du gör ett ärligt försök - inte för min skull, utan för din. Ett ärligt försök. Precis som en boxare alltid gör.

SIDA 5

Saxade kommentarer från Betraktelser om boxning

Har själv följt boxningssporten i över 40 år och kommer fortsätta att göra det så länge jag lever. Många intressanta länkar finns idag på nätet om boxning och denna är en fullständigt lysande, kunnig och intresseväckande bloggsida om The Noble Art of Self Defence!

*

Härlig sida. Välskriven. Helgjuten. Initierad.

*

Är djupt imponerad över hur du kan beskriva dom taktiska dragen, jag har själv ägnat mig mycket åt boxning och förhoppningsvis så vet alla boxningsinblandade hur det funkar, men att kunna beskriva det så tydligt skriftligt som du har gjort fixar inte många, det vill jag lova.

*

Tack så mycket för en bra beskrivande text!! Ska hålla i en boxningslektion i skolan i morgon och kan nu boxas som en kung!

*

Jag förstår att den här bloggen tog tid, men så höll den också bra klass! Har kollat lite på (---) bloggen men den är ett skämt i jämförelse. (---) Tack för det som nu i alla fall finns!

*

(---) jag vill även tacka skribenten för en otroligt välskriven och intressant blogg, läser varje inlägg och det är lika träffsäkert och välskrivet varje gång. Keep up the good work!

*

Ovärderlig information! Tack så mycket!

*

Jag har helt missat att du har börjat skriva igen! Tyckte det var tråkigt när du la av (för typ ett år sen?). Kommer att följa varje rad du

SIDA 6

skriver! Älskar verkligen att läsa om boxning när någon kunnig skriver! Fortsätt! Du gjorde min dag!

SIDA 7

Första ronden: BakgrundBoxing is a contest of character and ingenuity. The boxer with more will, determination, desire and intelligence is always the one who come out the victor.

Cus D’Amato

Det är lika svårt för en nybörjare att boxas riktigt som för en novis att åka skridskor rätt eller att hoppa från svikt, dansa tango eller åka slalom korrekt. Till och med Babe Ruth och Joe Louis var klåpare när de började med golf, trots sina talanger på andra områden. Bägge måste lära sig att svinga golfklubban på det riktiga sättet för att vara säkra på exakthet och längd i slaget. Det är ett egendomligt faktum att vissa fundamentala rörelser verkar högst onaturliga för nybörjare inom nästan varje verksamhet, som kräver ett intimt samarbete mellan kropp och själ. (---)

I boxning liksom i så många andra discipliner är det naturligt för nybörjaren att göra saker felaktigt. Det faller sig lättare för honom att svepa på med swings än att slå raka stötar. Det är självklart för honom att slå med fel knoge av knytnäven eller att snärja in sina egna ben i varandra genom felaktigt fotarbete. (---)

Jag accentuerar detta om tafattheten av två orsaker. 1. För att du inte ska tro att du är en hopplös klåpare. 2. För att du skall nonchalera "goda råd" från vänner och "ringsideexperter" som bevittnar din besvärliga start. Kom ihåg: skrattar sist som slår hårdast!

”Boxning”, Jack Dempsey (Stockholm 1951)

Inledning

Jack Dempsey kunde sina saker. "The Manassa Mauler", "Tiger Jack", "Maneater", etc - ja, kärt barn har verkligen många namn - är inte bara en av de mest bombastiska legenderna i en sport fylld av bombastiska legender; han var också en teoretiker av rang, när han väl satte sig för att analysera både sig själv och den sport som han i högsta grad bidrog till att popularisera1. Dempsey var en förebild för

1 Dempsey slog allehanda rekord. Förutom att bli den första miljondollarboxaren, var han ena parten i de fem första matcherna som inhöstade över en miljon dollar i publikintäkter. Dempsey krossade också alla tidigare publikrekord. Titelmatchen mot Gene Tunney i Philadelphia 1926 lockade 120 000 åskådare. Returen i Chicago

SIDA 8

den unge Mike Tyson, som liksom Dempsey ägnade stort intresse åt alla aspekter av sporten. Och liksom Dempsey förfasades över nivån på sportens toppnamn under de decennier som följde på hans herravälde, såg Tyson ner på sina samtida konkurrenter. Med viss rätta.

Alla sporter har sina inslag av medelmåtta, som i sig är någonting relativt: ju mer fulländat eller spektakulärt jämförelseobjekt, ju mer medelmåttigt ter sig det alternativ som i absoluta termer annars kanske håller hög nivå. I glappet mellan Larry Holmes och Mike Tyson tävlade sålunda en armada av hoppfulla tungviktare om att kliva fram som det främsta toppnamnet. I den miljön framstod de, helt naturligt, som själva gräddan - tills en boxare av en helt annan kaliber trädde in på arenan. Allt är relativt, och ändå inte. För det Mike Tyson hade var skolning av yppersta kvalitet, och för den som har skolning av yppersta kvalitet är det uppenbart när andra saknar detsamma.

Det var detta Jack Dempsey talade om i sin bok Boxning. Det var det som en inte särskilt ödmjuk Mike Tyson retoriskt frågade en TV-reporter: "How dare they challenge me with their inferior skills?" Och det var detta Floyd Mayweathers tränare Roger Mayweather åsyftade när han yttrade sitt lika sanna som uppgivet luttrade: "Most people don't know shit about boxing."

Genom åren har jag likt en odisciplinerad men ständigt nyfiken student tränat under ett dussintal huvudsakligen svenska tränare. Jag har sparrat oräkneliga men tusentals ronder, tävlat både formellt och informellt, sett ett otal galor av varierande storlek och status, studerat tusentals matcher - framförallt professionella - och läst snart sagt varenda bok som finns utgiven om boxning, av boxare, för boxare. Jag har frossat i sportens historia, deltagit i träningsläger, varit på seminarier, gått tränarutbildning, lyssnat på aktade namn, jämfört stilar och tekniker och taktiker. Och min slutsats är: det är illa ställt.

Håller du inte med? Det är okej. Jag ber dig då bara att besöka valfri gala, och lovar att du inom loppet av några få matcher får se boxare som saknar elementär kunskap. Än värre är att upptäcka att dessa boxare tränat i åratal och har ett flertal matcher under sitt bälte. Inte nog med att ett otal boxare ägnar onödig energi åt ineffektiva rörelsemönster; deras tekniker brister, är svaga och menlösa och utan distinktion, och deras bedömningar och beslut bevisar deras taktiska kunskapsluckor.

Det här är inte boken att utreda orsakerna till detta tillstånd. Det här är däremot boken att påvisa vad boxning egentligen är, hur boxning ett år senare drog 104 000 personer.

SIDA 9

egentligen ska utföras, och inte minst viktigt: varför. För återigen: du ska inte bara veta vad du ska göra. Du måste också veta hur och varför. Och om du gör din läxa ordentligt kommer du att kunna stjäla från Roger Mayweather och utbrista: "Most people don't know shit about boxing." För du kommer att veta.

Syfte

Maximalt utfall med minimal insats är inte bara mitt personliga motto för såväl träning generellt som boxning specifikt, utan också det yttersta syftet med den här boken. En varning, dock: den kommer inte att som genom ett magiskt trollslag automatiskt göra dig till en bättre boxare. Skälen är flera.

1. Alla människor uppfattar kommunicerade budskap på sitt högst personliga sätt. Ett och samma budskap blir alltså olika budskap för varje mottagare.

2. De flesta människor har en diskrepans mellan vad de vet och vad de gör. Med andra ord; även om du förstår och accepterar innehållet i denna bok, är risken stor att du ändå inte - åtminstone inte konsekvent och kontinuerligt - praktiserar kunskapen.

3. Boxning är en komplex sysselsättning, med en mängd påverkande faktorer, där själva tillämpningen är helt avgörande för utfallet. Även om du alltså vet vad du ska göra, hur du ska göra och varför du ska göra det, är det inte säkert att du vare sig gör det eller ens förmår göra det trots att du försöker - inte minst som du ju har en motståndare som ägnar all sin energi och allt sitt kunnande åt att hindra dig från att göra det du vill göra. Eller, eftersom det är boxning: som slår dig medan du försöker. Innehållet i denna bok kan jämföras med de bärande väggarna i ett hus. I slutändan är det helheten - det färdiga huset, med tak, fönster, innerdörrar, ventilation, el, vatten och inredning - som avgör hur väl du lyckas som boxare. Men - och detta är viktigt - utan de bärande väggarna blir det aldrig ett bra hus. Utan bärande väggar rasar huset snart samman.

Syftet med denna bok är med andra ord att ge dig verktyg att resa dina bärande väggar. Med dessa på plats undviker du inte bara att ditt bygge rasar samman så snart du möter någon som kan sina saker. Du kommer att kunna bygga din boxning så att den blir trygg, stabil och effektiv. Med effektiv menar jag kopplingen mellan insats och resultat. Maximalt utfall med minimal insats måste alltid vara målet i

SIDA 10

en sport där en förkrossande majoritet av utövarna förbrukar oändliga mängder energi med ofta magert resultat. På kuppen kommer du att mångfaldiga din slagkraft, och därmed din förmåga att tillfoga dina opponenter skada.

Varudeklaration

1. Jag kommer inte att ägna någon möda åt att resonera kring hur du plockar poäng eller vinner matcher. Orsakerna är två. För det första: faktorerna varierar såväl inom amatörboxning som mellan amatörboxning och professionell boxning. Med faktorer menas kön och ålder - som bestämmer antal ronder och längd på ronder - likväl som bedömning och domarsystem. För det andra: jag fäster överhuvudtaget inte någon större vikt vid hur du plockar poäng eller vinner matcher. Jag fäster vikt vid att utveckla boxare till sin fulla potential, och det är min övertygelse att för stort fokus på poäng och segrar står i vägen för det2. Vi har då att göra med kortsiktigt gagn till priset av långsiktig underutveckling.

2. Boxning har bland mycket annat kallats "mörbultandets ljuva konst". Jag tar det ordspråket bokstavligt. Boxning handlar om att åsamka motståndaren mer skada än du själv höstar in, och det handlar om att göra det så snabbt och effektivt som möjligt. Denna grundsyn på boxning präglar innehållet i denna bok, och denna grundsyn förklarar sannolikt också varför jag - som beskrivs under punkt 1 - inte intresserar mig övermaga för poängräkning.

Gyllene grundsatser

Innan vi börjar vill jag spika fast några oomkullrunkeliga fakta, som utgör de gyllene grundsatserna. Det rör sig om principer som du till fullo måste förstå och acceptera, eftersom de är de principer på vilka allt jag lär ut bygger. Jag rekommenderar dig att grundligt tänka igenom dessa punkter. Dessa grundsatser är inkorporerade i de tekniker som illustreras och beskrivs i denna bok.

1. Markkontakt är en förutsättning för kraftutveckling. Du måste vara jordad.

2 Här sällar jag mig till ishockeytränaren Tommy Sandlins skola. Sandlin fokuserade på prestation i stället för resultat. Med goda prestationer följer naturligt, i det långa loppet, goda resultat. Med fokus på resultat hämmas omvänt ofta prestation, och följaktligen riskerar de önskade resultaten utebli.

SIDA 11

2. Som konsekvens av detta: markkontakt med båda fötterna är helt avgörande för att utveckla maximal slagkraft. Du förlorar slagkraft om du står på bara ett ben.

3. Rörelseenergin - hastighet och massa - är själva formeln bakom förmågan att utveckla maximal slagkraft. Skadan blir alltid större av en bil i rörelse än av en bil som står stilla.

4. Rörelse som främjar slagkraft kan ske i alla riktningar så länge det är i riktning mot målet och med slaget; framåt, sidledes, rotation. Principen gäller också om det i stället för du är motståndaren som är i rörelse mot dig.

5. Vid slag ska hälen på samma sida som slagarmen lätta.6. Vid slag ska foten på samma sida som slagarmen utgöra

avtryckare och generera kraft i slagets riktning.

7. Vid slag ska höften kopplas in för att förstärka slagkraften; denna rörelse möjliggörs genom att hälen är lättad.

8. Vid slag ska skuldrorna kopplas in för att förstärka slagkraften; denna kontrollerade rotation med överkroppen underlättas av att höften kopplats in.

9. Träffytan ska aldrig ligga på fel sida - andra sidan - om din vertikala centerlinje. Naveln utgör måttstock för din centerlinje. En träff som sker på fel sida om din centerlinje har exponentiellt reducerad kraft.

10. Om dina slag saknar distinktion och fokus är alla ovanstående grundsatser irrelevanta.

Slutligen

SIDA 12

Alla bilder och beskrivningar utgår från en boxare i ortodox ställning, d.v.s. med vänster hand och vänster fot främst.

SIDA 13

Innan vi börjarThere is no such thing as a natural puncher. There is a natural aptitude for punching, and that is different. Nobody is born the best. You have to train and practice to become the best.

Cus D’Amato

Djävulen bor i detaljerna, säger ordspråket. Sant. Låt oss därför se till några detaljer, som kommer att göra en värld av skillnad i din boxning - och alldeles definitivt om du ägnar träningen den tid och de insatser som krävs för att bli en bra boxare.

Den knutna handen

En hand knyts korrekt på följande sätt:

a) Öppna upp handen och sträck ut med helt raka fingrar och tummen uppåt.

SIDA 14

b) Knyt handen genom att via fingerleden böja in fingrarna, så att fingertopparna trycks in i handflatan.

c) Fäll ner och vik in tummen – och se till att den alltid hålls ur vägen.

Grundprincipen är att handen alltid ska vara knuten när du boxas. Den behöver inte vara hårt eller krampaktigt knuten, men ska spännas till innan träffögonblicket. En lätt knuten hand kan lätt öppnas för att plocka slag vid blockeringar. Moderna handskar är dock ofta så funtade, att det krävs viss ansträngning för att öppna upp dem. Det styrker bara argumentet att alltid ha knutna händer.

Knogarnas träffyta

Händer är känsliga saker, och inte byggda för att stå emot det tryck de utsätts för i samband med den våldsamma krock som uppstår när ett hårt slag träffar exempelvis ansiktsbenen. De är så känsliga att boxningshandskarna ursprungligen uppfanns för att skydda dem - inte ansiktet. Trots handskar går de alltså lätt sönder, och än lättare om du träffar fel.

De knogar som utgör träffyta är pek- och långfingerknoge. De två, inga andra. Här avviker jag från en hel del tränares uppfattning, då många förordar lång- och ringfingerknoge. Många tränare förordar för den delen ingenting alls, utan låter boxarna träffa som de behagar - vilket ofta betyder att lillfingerknogen kopplas in. Det är illa. Lillfingerknogen ska hållas långt borta från handlingen. Såväl knogen i sig som benet bakom den är skör och går mycket lätt sönder.

SIDA 15

Pek- och långfingerknoge har starkare benstruktur än ring- och lillfingerknoge3. De håller dessutom ungefär samma parallella höjd; de sticker alltså ut ungefär lika långt. Denna jämnhet skiljer sig från förhållandet mellan till exempel lång- och ringfingerknoge, där skillnaden tvingar fram en konstlad vinkling av handleden för att nå en jämn fördelning av träffytan mellan knogarna.

Den vinkling av handleden som krävs för att träffa rent med pek- och långfingerknoge, ställer knytnäven i en position där den får stöd av just handled och underarm. Näven får stadga i träffögonblicket, och förutom att minska skaderisken på såväl knogar som handled får du bättre kraftutveckling.

En ytterligare positiv aspekt är att den vinkel som krävs för att vid slag med krokar träffa med pek- och långfingerknoge minimerar risken för skador på tummen. Tumskador är mycket vanliga vid krokar, där krocken mellan den invikta tummen och målet trycket tillbaka tummen och leder till skador på bland annat båtbenet. Tumskador kan vara direkt handikappande och leda till långa, påtvingade träningsuppehåll.

Linda händerna

Här slarvas det friskt inom amatörboxningen, och kunskapen är högst varierande. Så här är det: linda stadgar händerna och ger dem välbehövlig skydd, men bara om lindningen är rätt. För förslag på hur du kan linda händerna, se kapitel 18.

Handledsvinkel

Sträck armen rakt ut och knyt din hand. Längs där framme ser du knogarna sticka upp. Vinkla långsamt ner handen tills att dess ovansida ligger bara aningen sluttande nedåt i förhållande till 3 I tamashiwara - konsten att inom karate krossa ex. brädor, cementblock, etc, med händerna - används överhuvudtaget inga handskar. Med endast knytnäven som vapen slås sålunda mycket hårda föremål i bitar. Orena träffar skulle ofelbart leda till ett otal brutna ben. Inom denna konstform, liksom i all karate, är det legio att slå med de två främsta knogarna: pek- och långfingerknoge.

SIDA 16

underarmen. Den vinkeln ska du ha när du slår. På så sätt träffar du med knogarna i stället för med fingrarna, samtidigt som du kommer att ha stabilitet i handleden.

Armbågsvinkel

Här handlar det om raka slag. De ska slås ut i näst intill full sträckning, men bara näst intill; fullständig sträckning med hög acceleration får samma effekt som en dörr som forceras till sina gångjärns yttersta lägen och orsakar initialt smärta och i förlängningen skada.

Axelsträckning

Raka slag ges både räckvidd och effekt genom att axeln, med stöd av överkroppens rotation, trycks fram. I idealläget ska axeln tryckas framåt så mycket att den skär inåt, mot din kropps centrum.

SIDA 17

Utrustning och träningsredskapThe fight is won far away from witnesses, behind the lines, in the gym, and out there on the road, long before I dance under those lights.

Muhammad Ali

Boxning är verkligen den fattiges sport. Eller snarare; brist på pengar behöver aldrig hindra någon från att träna boxning, till skillnad från så många andra sporter. Tiotusentals boxare har genom åren använt vad som funnits till hands för att kunna utvecklas.

Idag anses det "old school" (ett begrepp som både signalerar gammaldags kvalitet och en slags hårdför gör-det-själv-attityd) att träna med slägga mot ett bil- eller traktordäck. I själva verket är det en övning som uppkom som ett inomhusalternativ till det verkliga old school-originalet: hugga ved eller fälla träd med yxa4. Och ja, det är en övning som stimulerar de muskler och delvis imiterar de rörelser som är involverade i slagtekniker. En slägga och ett däck. Se där, träningsredskap du förmodligen kan hitta i ett gammalt garage för en billig peng, om inte till och med gratis.

På samma sätt går det att tillverka egna sandsäckar. Jutesäckar, en blandning av sand, sågspån och eventuellt klädtrasor tills säcken har önskad tyngd och stoppning, en bjälke att slå repet kring: klart. Men ett tips: aldrig bara sand, namnet till trots5. Som nämnts är händerna sköra saker, och de kommer förr eller senare att gå sönder om du packar ner bara sand - precis som den där bjälken förmodligen riskerar att brytas itu.

Om du är seriös med din boxning kommer du förr eller senare dock att behöva lägga ut lite pengar. Ska du sparra behöver du tandskydd, ska du tävla behöver du suspensoar, och på sikt behöver du tänka på vad dina skor ger för fäste. Men du behöver aldrig bekymra dig om de senaste trenderna eller de dyraste kläderna. Det är boxning det handlar om, och boxning handlar om det mest elementära av allt: hur hårt är du beredd att jobba?

Utrustning

4 En så relativt nutida boxare som Tim Witherspoon tillerkände vedhuggandet en portion av sin slagkraft, i så måtto att han inlemmade det i sin träning just för att förstärka densamma. I tidigare epoker var det givetvis vardagsmat, eftersom själva vardagslivet såg annorlunda ut.5 På engelska heter det heavy bag - tung säck. Inte sandsäck.

SIDA 18

1. Skor

Det är paradoxalt. Skor är helt avgörande i boxning, eftersom skor ger dig det fäste du behöver för att generera kraft, samtidigt som de inte behöver vara märkvärdigare än att de ger dig rätt sorts fäste. Stumma skor med bra friktion och slät sula ger dig möjlighet att både röra dig rätt och generera kraft. Överdrivet mönstrade sulor kan fungera som broms vid rörelse på canvasklätt ringgolv, och alltför bra fjädring kommer både suga energi ur dina ben och minska den kraft du genererar.

Specifikt framtagna boxningsskor har ofta hög läst, för att ge stadga åt vristen. Det är en fråga om tycke, smak och behov. Med andra ord går det utmärkt att boxas i ett par vanliga träningsskor, så länge de ger rätt fäste och fungerar bra mot ringgolvet. Allmänt rekommenderar jag dock för ändamålet tillverkade boxningsskor - de är lätta, de är följsamma och de har tunna sulor som hjälper dig att både "känna" golvet och exempelvis vika upp hälen när du slår.

Notera att stumma skor inte rekommenderas vid rephoppning, och hoppar rep gör boxare i stora doser. Rephoppning belastar fötter, vrister, vader och benhinnor, och framförallt benhinneinflammation utgör en uppenbar risk om du har fel utrustning på fötterna. Benhinneinflammation är en smärtsam historia med lång läkningstid, och vid allvarlig sådan får den drabbade till slut svårt att ens gå utan stora problem6. Om du har stumma skor och inte har råd med ytterligare ett par, alternativt inte har tillfälle att byta mellan övningar, rekommenderas rephoppning på mjukare underlag, som exempelvis ringgolvet.

2. Suspensoar

Ett krav i samband med tävling, och därför bör du använda den även i träning för att bli van med känslan av att bära den - förutom den uppenbara fördelen att du då även i träning är skyddad. Suspensoarer finns utformade för både män och kvinnor.

3. Bröstskydd

För damer. För övrigt gäller samma som för suspensoar.

4. Tandskydd

6 Jag led av allvarlig benhinneinflammation under cirka två års tid. Vid ett tillfälle hade jag bråttom till en biofilm, och sprang de sista hundra meterna för att komma i tid. Först med en halvtimme kvar av filmen hade benhinnorna slutat bulta så pass att jag kunde fokusera på vad som utspelade sig på bioduken. Ungefär då insåg jag också att jag var tvungen att upphöra med allt vad rephoppning och löpning hette för lång tid framöver. Det säger sig självt att det inverkar menligt på din träning som boxare.

SIDA 19

Tandskydd skyddar inte främst tänderna, utan framförallt all den mjuka vävnad i munnen som annars skulle trasas sönder av just tänderna vid träffar. Bra tandskydd fortplantar även energin i träffarna så att den fördelas över en större yta. Tandskydd som kokas och därefter i uppmjukat tillstånd formas efter dina tänder rekommenderas framför hårdplastade universalvarianter.

De må vara missfärgade, men fyller fortfarande sin funktion efter mer än 30 år.

5. Säckhandskar

Sandsäcken - liksom även mitts, som ibland kallas slagplattor - fordrar särskilda handskar, av ett tunnare snitt än vanliga handskar. Förvisso går det att använda alldeles vanliga sparringhandskar, men det finns flera goda skäl att använda för ändamålet avsedda säckhandskar.

a) Med säckhandskar får du en helt annan kontakt med din teknik, i och med att orena tekniker exponeras mycket tydligare i träffen. I det långa loppet är det omöjligt att med riktiga säckhandskar använda sig av bristande teknik utan att dra på sig skador. Med andra ord är det lättare att fuska med vanliga boxningshandskar, då de dämpar upp i kontakten mellan slaget och målet.

b) Med säckhandskar tränar du på ett helt annat sätt stadgan i stödstrukturerna, som handled och muskulatur runt armbågen, eftersom säckhandskar exponerar dig för slagets kraft på ett annat sätt.

c) Av punkt b) följer också att säckhandskar ökar den slagkraftsförstärkande effekten av arbete med sandsäcken.

SIDA 20

Moderna säckhandskar saluförs ofta i samma storlek och tappning som vanliga sparringhandskar. Som ni förstår ser jag ingen poäng med dem. Säckhandskarna ska vara av tunna snitt, som i bilden ovan. Punkt.

6. Sparringhandskar

Sparringhandskar är detsamma som boxningshandskar, och kommer i olika storlek, tjocklek och design - där skillnaderna har att göra med fixerade eller ofixerade tummar, kardborrband eller snörning, färg och delvis form. På ytan mycket lika varandra, skiljer sig handskar åt mellan varandra. Olika boxare tycker om olika handskar, och just därför bör man införskaffa ett par som passar ens eget tycke. Dock: det är alltid en god idé att skaffa vana av de handskar som normalt brukar användas i tävlingssammanhang, för den som avser att just tävla. Att kliva in i en tävlingsring med en handsktyp som aldrig provats är inte att rekommendera.

Alla handskar är inte godkända för tävling. Vilka som är godkända varierar över tid och med tillståndsgivande organ. I amatörboxning - numer benämnt olympisk boxning - är det ytterst internationella förbundet AIBA som godkänner handskar, och inom professionell boxning är det de tillståndsgivande kommissionerna. Flera olika typer av handskar kan vara godkända, och det kan då bli förhandling mellan parterna innan kontrakt om en match undertecknas vilka handskar som ska användas.

För den oinvigde kan detta låta löjligt. För den invigde är skälet uppenbart. Handskar från exempelvis mexikanska Cleto Reyes är producerade för att maximera möjligheten till knockouter, med annan fördelning av stoppningen. Dessa favoriseras följaktligen av hårdslående boxare. För den defensivt lagde teknikern som ska möta en aggressiv puncher finns alltså goda skäl att så långt det är möjligt undvika att just handskar från Cleto Reyes används, liksom för den boxare vars händer ofta och lätt går sönder7.7 Av detta skäl, liksom frågan om ringens storlek, är förhandlingarna långt innan en match ibland lika viktiga som själva matchen - om inte mer - för dess slutliga utgång.

SIDA 21

På samma sätt utvecklade Top Ten en handske som på 90-talet kom att vara standard inom amatörboxning. Denna handske reducerade drastiskt förekomsten av knockouter. Boxningshandskar är med andra ord i högsta grad en fråga om både vetenskap och personliga preferenser, och inget man godtyckligt kan rycka på axlarna åt.

Handskens viktigaste mått är oz, som är en förkortning för det amerikanska viktmåttet ounce. Vilken vikt (egentligen grad av stoppning) som är aktuell beror på en mängd faktorer, som tävlings- eller träningssyfte, viktklass och ålder. I tävlingssammanhang i amatörboxning används 10 oz, och det är arrangören som ansvarar för att tillhandahålla handskarna som ska användas.

Normalt förekommer alltså handskar mellan 8 och 20 oz, där intervallet 12-16 oz är det vanligaste i träningssammanhang. Personligen föredrar jag 12 oz, där jag i många år funnit tycke i Top Ranks modell som suveränt stått emot tidens tand med bibehållen form (se bild ovan - de svarta handskarna i fråga är 18 år). Handskar i 16 oz lämpar sig väl för yngre utövare samt nybörjare.

Om du ska investera i ett par handskar, ska du investera i kvalitet - och först efter utprovning. I samband med större tävlingar och galor händer det att återförsäljare visar upp sig med ett produktbord. Passa på att prova. Uppstår tycke kan du direkt köpa över bord eller lägga en beställning. Var tveksam inför att handla från någon av de stora sportkedjorna - det som säljs där har ofta ingenting med verklig boxning att göra, och säljarna saknar normalt kunskap om vad du behöver och varför.

7. Huvudskydd

Huvudskydd är omdebatterade så till den grad att vetenskapliga undersökningar har kastats omkring för att stödja än den ena, än den andra tesen. I vilken mån huvudskydd faktiskt skyddar hjärnan är således fortsatt uppe för diskussion. Vi kan dock konstatera att

SIDA 22

huvudskydd definitivt skyddar exempelvis ögonbryn i samband med krock mellan boxarnas huvuden.

Huvudskydd är inom amatörboxning numer bara ett måste i tävlingssammanhang för damer samt herrjuniorer  och -ungdomar. Manliga seniorer tävlar utan huvudskydd. Sålunda kan det tävlingssammanhang du verkar i få vägleda dig i om i vilken mån du ska använda huvudskydd i träning, eftersom du bör träna med den utrustning med vilken du sedan ska tävla i. Notera att jag här inte kommenterar huvudskyddens eventuella skyddsaspekt, utan enbart den boxningsmässiga aspekten.

Dock: huvudskydd förändrar din boxning. Förutom den för vissa obekväma känslan av att bära dem, som sannerligen kan vara störande (och speciellt om de har bristande passform), har de direkt bäring på boxningen. Den boxare som gärna använder sig av huvud- och överkroppsarbete och jobbar med små marginaler, kan upptäcka att det slag som normalt passerar centimeter intill huvudet plötsligt nuddar vid skyddet - eftersom skyddet ju ökar ditt huvuds totala omfång. Vissa skydd begränsar också sikten åt sidan, och gör det svårare att i tid uppfatta ett inkommande krokslag.

Om du ska använda huvudskydd så gäller samma råd som för inköp av handskar: införskaffa ett eget exemplar som överensstämmer med det som gäller i de fall du avser att tävla, och annars helt enkelt den sort som du trivs bäst med. Att gå runt på de par som klubbarna brukar hålla fungerar, men var då klar över att passformen ska justeras och att du på köpet får dela intorkad svett – och förmodligen några stänk gammalt blod - med hundratals boxare som innan dig använt samma skydd.

Jag rekommenderar ingen att nyttja huvudskydd som ramar in även hakpartiet, trots att många framträdande proffs som borde veta bättre nyttjar dem i träning. De utgör en maffig och stor träffyta för krokar, och mot den rotationseffekt som uppstår av krokar - med effekt på både nacke och hjärna - hjälper inga huvudskydd i världen. Bättre då att minska den potentiella träffytan genom att inte bära sådana skydd alls.

Redskap

1. Hopprep

Rephoppning är nära nog synonymt med boxningsträning, och av goda skäl. I en och samma övning stärks leder och muskler med relevans för just boxning, ökar hjärt- och lungkapaciteten, förbränns fett och tränas motorik och rytm. Rephoppning är, precis som själva boxningen, både aerob och anaerob.

SIDA 23

Repen behöver inte vara märkvärdiga. Mina favoriter inhandlades för över 15 år sedan för cirka 20 kronor stycket, är tillverkade av plast och har enkla handtag i samma material. Men: de har perfekt längd och vikt, och det senare är avgörande. Alltför lätta rep, framförallt de av tyg, klarar inte av att skära genom luften när farten blir för hög, och förhindrar dig att hitta jämn rytm.

2. Sandsäck

Sandsäcken är en ypperlig träningskamrat; dels för att den tillåter dig att använda hela arsenalen av tekniker samtidigt som du jobbar med avstånd och rörelse, dels för att dess motstånd aktivt tränar de många muskler som är involverade i just slagteknikerna. På så sätt bidrar sandsäcken till att utveckla din slagkraft. Observera att överdriven sandsäcksträning gärna producerar så kallade "plattfötter"; det vill säga boxare med bristfällig rörlighet som kastar orena slag omkring sig8.

Säcken ska hellre vara för tung än för lätt, och så lång att du kan jobba även med kroppsslag, som ex. krokar mot sidorna. Materialet är mycket viktigt, och ska vara av ett slag som gör att dina träffar får fäste: bäst är antingen vävt tyg eller den typ av canvas som skapar friktion. Återigen: förhåll dig kritisk till utbudet hos de stora sportkedjorna. De håller normalt sandsäckar med alltför glatt yta, där minsta brist i tekniken kan orsaka att handsken glider vid träff och riskerar skada exempelvis handled.

Ytmaterialet är således viktigare än stoppningen, som dock ska erbjuda motstånd utan att vara för stum. En sandsäck som får dina slag att "studsa" tillbaka är inte bara kontraproduktiv; förutom att skada händer och handleder, kommer den att belasta dina armbågar och axlar. Med det sagt ska det kännas i kroppen när man jobbar med säcken.

8 Max Baer är prototypen för en sandsäcksboxare med "plattfötter": han bar extrem slagkraft, men tultade också fram i ringen på jakt efter sina motståndare.

SIDA 24

Om du har svårt att hitta en säck av rätt material, kan du använda dig av tejp som ger ökad friktion. Tejpen lindas hårt runt säckens kropp, tills den täcker hela den yta du kommer att jobba på.

3. Päronboll

Päronbollen är en päronformad boll fäst i exempelvis en väggmonterad skiva, som via en svirvel erbjuder träning i öga-hand-synkronisering och reflexer, samtidigt som den automatiserar dina fotrörelser i samband med slag. Lätt slag med höger hand = lätt lyft med höger häl. Bollens tillbakastuds möts med höger hands utsida, som i en blockering mot en rak vänster. Höger häl sätts ned, kroppsvikten flyttas över, och vänster hand träffar bollen samtidigt som vänster häl lyfts. Allteftersom du hittar rytmen ökar du intensiteten.

4. Golv-tak-boll

Golv-tak-bollen (på engelska ofta benämnd ”speedball”) är via gummiband fäst i just golv och tak, och utmanar - precis som päronbollen - öga-hand-synkroniseringen. Därtill är det ett förnämligt redskap för att träna timing, i och med att du hela tiden måste träffa den i exakt rätt ögonblick samtidigt som den rör sig snabbare och snabbare för varje träff som är det minsta okontrollerad.

5. Tennisboll

Utmärkta och alldeles för outnyttjade små vänner till boxaren. Förslag på användningsområden följer här:

Bollen hängs i ett snöre från exempelvis en krok i taket. Med mycket lätta slag (eller snarare lätta knuffar) sätter du bollen i gungning, och jobbar sedan med huvud- och överkroppsrörelser för att undvika att bli träffad. Då och då nyper du försiktigt till den när den är i rörelse.

SIDA 25

Bollen fästs i ett gummiband, som i sin andra ände sitter fast i ett pannband runt ditt huvud. Bollen slås framför dig, och överflödigt att säga kommer den att smälla in i ditt huvud om du missar den. Suverän precisionsträning.

Bollen studsas, samtidigt som du rör dig med korrekt fotarbete. Bra övning för koordination och motorik.

Bollen kastas, i grundställning och med samma rörelse som i raka slag, till partner, som tar emot den och sedan återgäldar kastet. Växla fotställning, kasta med andra armen, och så vidare.

6. Medicinboll

Som med hopprep är medicinboll synonym med boxningsträning, och kan användas till en mängd olika saker.

Explosiv slagträning, genom att bollen kastas mot en vägg eller partner i en rörelse som imiterar ett slag. I dessa fall ska bollen inte väga mer än mellan 1-4 kilo, beroende på storlek.

Fysisk träning, där övningarna varierar med mål och syfte. Framförallt träning av bukmuskulaturen lämpar sig väl med medicinboll.

Rörlighetsträning, där övningarna också varierar med mål och syfte.

7. Din kropp: skuggboxning

Skuggboxning är din dagliga rutin; lika viktig som uppvärmning som nedvarvning som verktyg för att sätta de komplexa rörelsemönster som du vill och måste automatisera, så att de sitter så djupt i ditt muskelminne att de kommer av sig själva när du som bäst behöver dem - det vill säga när din hjärna, långt innan ditt medvetna jag, uppfattat öppningar, luckor, tillfällen.

Skuggboxning kan ske som en synnerligen avslappnad aktivitet, där du lätt och ledigt rör dig, slår, flyttar, och helt enkelt bara hittar den känsla du är ute efter. Men precis som med sparring kan du också regissera din skuggboxning till en slags uppgiftsskuggboxning, där du mer medvetet jobbar med specifika tekniker, likväl som i högt tempo där du söker efterlikna matchliknande situationer.

SIDA 26

Som bäst är skuggboxning en sant meditativ aktivitet, som - om du gör den tillräckligt ofta - snabbt förflyttar dig till en annan värld, ett annat medvetande, där din kropp tar över, själv bestämmer när det är dags att växla tempo, variera tekniker, till den grad att du när klockan ringer förbryllad kan undra över vad det var som hände. Det är då du vet att boxningens blues sjunger i dina ådror. Du kommer aldrig mer att bli densamme.

SIDA 27

Mekanismerna bakom slagkraftPower is more than the punch. (---) the power passes through my legs, through my hips, up to my shoulders, through my arms, and into my fists.

Naseem Hamed

Mekanismerna bakom slagkraft - eller konsten att slå hårt - är i grund och botten basala, och handlar i en slags fallande skala om tre F:

Formeln (för rörelseenergi) Formen (för utförandet) Funktionalitet (i teknik och förberedande träning)

Men först: vi måste helt enkelt döda de där tankefigurerna som konceptet slagkraft tycks så behäftade med, och vi gör det med en löjlig och överdriven jämförelse. Tänk en skumgummiboll och en pistolkula, som båda väger lika mycket. Om vi inte kände till vare sig bollen eller kulan skulle vi utan vidare tro att bollen skulle åstadkomma mest skada vid en träff mot en oskyddad kropp, eftersom den är avgjort mycket större.

I själva verket skulle en slungad skumgummiboll på sin höjd kunna irritera ett torrt öga av vinddraget, eftersom bollen - hur stor den än är - helt enkelt inte har tillräckligt mycket massa för sin låga hastighet, eller för den delen tillräckligt hög hastighet för sin mängd massa. Kulan, så liten den är, skulle efter att ha avlossats slita ett hål genom samma kropp och orsaka definitiv skada. Varför? Därför att den, förutom sin torpedliknande form (med hög densitet) och roterande spinn, kommer med en ohygglig hastighet.

Formeln

Förenklat kan vi säga att det finns en kritisk nyckelpunkt, som utgör det ideala tillståndet mellan hastighet och massa: vi kan, eftersom det här handlar om boxning, kalla den K-punkten (K = knockout). Vid K-punkten utverkar ett slag sin maximala potentiella kraft.

Återigen en liknelse, där vi leker multiplikation. 5x5 = 25, där 25 utgör vår K-punkt. Det är alltså så hårt boxare X kan slå när sambandet är perfekt mellan dennes hastighet och massa. Om vi nu byter ut den första 5:an (hastighet) mot en 3:a, så måste vi - för att

SIDA 28

fortfarande nå vår K-punkt om 25 - öka massan genom att ersätta den andra 5:an med 8,33.

Alltså: för att en lätt boxare med lite massa bakom träffarna ska utverka sin maximala potentiella slagkraft är det nödvändigt att kompensera med snabbare rörelse. Vid en given punkt - där skillnaden mellan mängden inblandade massor blir för stor - blir det i realiteten till slut omöjligt att fullt ut kompensera med hastighet. En småväxt yngling på 32 kilo kan aldrig utverka samma kraft som en kompakt jätte på 138 kilo, eftersom det än så länge visat sig vara mänskligt omöjligt att utveckla den motsvarande grad av hastighet som skulle behövas.

Men: det går att kompensera i betydligt större utsträckning än vad som allmänt kan antas - och det betyder att i relativa termer kan en lätt boxare slå betydligt hårdare än en mycket tyngre boxare, och till förtret för den lätte boxarens rivaler i samma viktklass9. På så vis äger formeln om rörelseenergi absolut och fullständig relevans.

Det finns dock faktorer i spel som gör det hela lite mer komplicerat än så. I teorin skulle annars två lika stora boxare, med samma vikt och samma snabbhet, slå exakt lika hårt. Det gör de aldrig, och framförallt har deras träffar aldrig exakt samma åverkan. Det handlar nämligen inte bara om formeln, utan också om formen.

Formen

Nej, formen har här ingenting att göra med syreupptagningsförmåga eller liknande som brukar avses med "att vara i form". Förvisso spelar den sortens form roll; förmågan att hålla formen beror i mycket på den fysiska status med vilken en boxare kommer till kampen.

Formen har här dock innebörden av position, hållning, distinktion, tekniskt genomförande, fokus och vinkel, och den har avgörande betydelse. Ett rakt slag som slås vid K-punkten (se ovan) utvecklar just sin maximala potentiella verkan om det är rakt och fixerat när det träffar. I den mån slaget inte längre är rakt - säg att armbågen i träffögonblicket pekar snett utåt, att handleden är felvinklad, eller att avståndet mellan kämparna är så litet att axeln inte fullt ut får gå in med sin förstärkande sträckning - avleds en del av den potentiella energin, och kraft går förlorad. Träffen kan mycket väl fortfarande bli hård, kan mycket väl fortfarande få den effekt som var avsedd, men kommer ändå inte att ha varit så hård som den faktiskt skulle ha kunnat bli.9 Denna skillnad i fysiska förutsättningar är också orsaken till de inom sporten så populära jämförelserna kilo-för-kilo (pound for pound), gällande både skicklighet i största allmänhet och slagkraft i synnerhet. Sporten är översvämmad av listor som söker ranka historiens hårdaste punchers, kilo för kilo. Upplysningsvis brukar mellanviktaren Julian Jackson ofta toppa dessa. Det är svårt att argumentera mot Jackson – han bar fruktansvärd och förödande slagkraft.

SIDA 29

Ovan laborerade vi med två boxare med samma vikt och samma snabbhet. Inte ens om de vore exakt lika långa, eller till och med hade exakt samma räckvidd, skulle deras förutsättningar vara lika. Deras muskelsammansättning skulle ändå bestå av individuella variationer i typ av muskelfibrer. Och där den ene skulle komma med hög midja och kort, satt överkropp, skulle den andre ha lägre midja och mer satta, muskulösa ben. Någonstans finns alltid en skillnad, och den skillnaden ger utfall. Både boxarna kommer, för att var för sig utverka sin maximala potentiella slagkraft, att behöva förhålla sig till just sina individuella förutsättningar.

En individs förutsättningar sätter sina ramar för formen, och formen avgör i sin tur i vilken mån en boxare förmår nå sin K-punkt. En lång och gänglig boxare som regelbundet har höjdmässig fördel gentemot sina motståndare skulle röra sig ifrån sin K-punkt om han eller hon inte sökte leverera sina raka tekniker snett nedåt, med hela kroppen bakom. En kort och krum boxare, som per definition behöver komma in mycket närmare på sina motståndare, skulle omvänt röra sig närmare sin K-punkt om han eller hon på detta korta avstånd nyttjade rotationsenergin i samband med krokslag.

Form kan i det här sammanhanget sammanfattas som summan av flera delfaktorer - din grundställning/hållning, din position/avstånd/vinkel i förhållande till motståndaren, din vertikala och horisontella tyngdpunkt, din tillämpning av teknikerna - och avgör i vilken mån du förmår dra fördel av rörelseenergins enkla lagar. För att kunna göra detta måste du både träna och agera funktionellt.

Funktionalitet

"Den som är satt i skuld är icke fri", myntade en tidigare svensk statsminister10. På samma sätt är den som är drabbad av syreskuld icke längre snabb. Funktionell träning handlar sålunda om att i möjligaste mån minimera yttringar med menlig inverkan på funktionen, och maximera andra, önskade förmågor. Funktionellt utförande handlar på samma sätt om att nå så renodlad rörelseenergi som möjligt, genom att minimera den avledning av energin som följer av brister i teknik, position eller balans, och hänger därmed intimt samman med form (se ovan).

Detta är inte platsen att avhandla vad funktionell träning är och består av, utan mer konstatera dess betydelse och plats i näringskedjan inom området slagkraft (och boxning överhuvudtaget). Vi ger dock plats åt ett exempel.

En boxare som regelbundet tränar axlarna genom att med armarna utsträckta i sidled utföra små och stora cirklar, öppnar och knyter

10 Jag inser att en del läsare tillhör en generation som inte hört vare sig citatet eller känner till statsministern i fråga, så: han hette Göran Persson.

SIDA 30

handen, och över tid tränar sig i att klara denna lågintensivt smärtsamma övning i längre och längre perioder, förbereder sig på ett funktionellt sätt för att bära med sig förmågan att operera effektivt i ringen även i slutskedet av en match - eftersom övningens själva effekt är ökad motståndskraft mot syreskuld i axlarna.

En boxare som tränar axlarna genom att på gym trycka tung militärpress med stång riskerar snarare att uppnå det motsatta. En alltför kraftig muskulatur äter i sig själv mycket syre, och förkortar den tid under vilken boxaren förmår att med sin maximala hastighet förflytta sin massa. På så sätt blir denna träning i längden kontraproduktiv. Därmed givetvis inte sagt att gymträning i sig måste vara felaktig eller kontraproduktiv. Tvärtom har den definitivt sin plats, men dock bara så länge den är funktionell i förhållande till önskad effekt.

Formeln. Formen. Funktionaliteten. Faktorerna F är helt avgörande för förmågan att slå hårt, men en genomgång som denna skulle sakna något om den inte involverade ytterligare ett f: fötterna. Fotarbetet är nyckeln med vars hjälp boxaren bland mycket annat explosivt kan förflytta sig (hastighet) med sin kropp (massa) i riktning mot målet samtidigt som slaget avlossas.

Och eftersom massan måste vara jordad - som avhandlades i Gyllene grundsatser - måste du sätta11 den fot du förflyttar i samma ögonblick som du träffar. Inte före, eftersom du då bromsar upp delar av rörelsevinsten. Inte efter, eftersom du då inte har fäste med båda fötterna och därmed inte heller utvinner maximal energi. Exakt samtidigt. Då, och bara då, utvecklar du mesta möjliga effekt. Då, och bara då, når du K-punkten.

"Born puncher," säger vissa. "Natural puncher," säger andra. Nej, säger jag, men däremot finns det - precis som Cus D´Amato hävdade - hos en del en naturlig fallenhet för det. Och det är en annan sak. Det betyder också att även om vissa faktiskt föds med bättre förutsättningar än andra, i form av fysiska företräden eller teknisk talang, så är konsten att slå hårt något man både behöver och kan lära sig. I grund och botten är det en fråga om teknik: slå-hårt-teknik, och för att behärska den behöver man förstå mekanismerna bakom slagkraft, agera i enlighet med rörelseenergins lagar och träna och slå funktionellt.

Ignorans inför dessa lagar, avsteg från tekniska fundamenta, i enlighet med vad som lärs ut i denna bok, och dysfunktionell träning straffar sig direkt. Du kommer då nämligen inte att slå ett dugg hårdare än du gör idag, och ärligt talat - vilken boxare vill inte slå hårdare?

11 Att ”sätta” foten har här betydelsen att plantera den mot underlaget.

SIDA 31

SIDA 32

Träning: uppvärmning, viktiga egenskaper och förebyggande insatser

Every fighter has to be dedicated, learn how to sacrifice, know what the devotion is all about. Make sure you're paying attention, and study your art.

Marvin Hagler

Om uppvärmning

All träning som i någon mening belastar kroppen ska föregås av en uppvärmning så genomarbetad att den gradvis ökar din kroppstemperatur och fyller musklerna med blod och syre. Du uppnår då två saker:

1. Kroppen får förutsättningar att prestera (snabbare, starkare, smidigare, etc.).

2. Minskad skaderisk.

Det finns givetvis uppvärmning och uppvärmning. En slags uppvärmning påminner mer om till intet förpliktigande slängande med armarna i några minuter (som inte behöver vara fel i sig, märk väl). En annan slags uppvärmning - riktig uppvärmning - tar sin ansats utifrån vilken typ av träning som ska bedrivas, likväl som passets upplägg, och är därmed också genomtänkt.

Här begås många fel från tränarhåll. Inför ett pass med hård sparring drivs boxarna till tidig trötthet, utifrån tanken att passet som väntar ju är hårt och därmed förutsätter krävande uppvärmning. På samma sätt kan ett pass med fokus på koncentrerad teknikinlärning - exempelvis klassisk skolboxning - föregås av betydligt mildare förövningar, eftersom passet ju inte är så fysiskt krävande.

Omvänt förhållande ska råda. Inför ett hårt sparringpass ska uppvärmningen vara funktionell, ta fokus på lättare rörelse som mjukar upp vrister, handleder och axlar, och gärna övergå i inledande semisparring för att gradvis öka intensiteten.

Inför ett koncentrerat teknikpass kan uppvärmningen tvärtom vara mer krävande och med mer fokus på fysisk ansträngning: aldrig till utmattning, eftersom det minskar mottagligheten för inlärning av framförallt motorisk-tekniska färdigheter, men för att stilla den nervösa oro som präglar många utövare i inledningen av ett pass. Systemen behöver helt enkelt blåsas ut, och därefter kan alla med mer avslappnade sinnen och kroppar ta till sig av lektionen.

SIDA 33

Viktiga egenskaper

Boxning ställer oerhört stora och mångsidiga krav på utövarens fysik, samtidigt som sporten i sig både orsakar obalans och slitage. För att ge dig själv bästa möjliga förutsättningar måste du därför tillgodose de krav som sporten ställer på din kropp. Den goda nyheter är att det näppeligen handlar om raketforskning.

Boxningsträningen - som sparring, arbete med säck och bollar, skuggboxning, hopprep, m.m. - är i sig fysiskt förberedande och ger dig stora delar av den allroundträning du behöver (och inledningsvis är det också allt du behöver, tillsammans möjligen med några rundor i löparspåren). Framförallt innebär boxningens hårda moment - teknik och rörelse - och mjuka moment - värdering, bedömningar och justeringar i stundens hetta - att detta också är den del av träningen du utan jämförelse ska och måste prioritera högst.

För att i längden orka med träningen, och framförallt om du siktar på att ta några steg uppför utvecklingstrappan, måste du dock hjälpa kroppen på vägen. Vi skulle då kunna räkna upp muskelgrupper och diverse övningar, likväl som aeroba och anaeroba diton - men det gör vi inte, eftersom det här inte är en bok om fysisk träning, utan om tekniska och taktiska aspekter. I stället tittar vi på olika egenskaper, som kan vara vägledande gällande övningar och dosering.

Styrka

Primärt behöver en boxare fokusera extra mycket på bål, ben och nacke. Bålen utgör kroppens korsett, och benen utgör - förutom att de bär kroppen - drivande kraft bakom rörelse. Såväl bål som ben behöver olika typer av träning för att rustas för såväl långvarig anspänning som mer kraftfull utväxling. En vältränad nacke utgör ett skydd mot såväl pisksnärtsliknande effekter som hjärnrelaterade skador (som ju uppstår bland annat av pisksnärtseffekten), samtidigt som den är en faktor - av flera - bakom slagkraft, i och med att den så kallade kappamuskulaturen kopplas in vid just slag.

Explosivitet

Explosivitet handlar om att explodera; att så snabbt som möjligt skapa maximal utväxling av insatsen. Explosivitetsträning handlar om att träna de berörda muskelfibrerna i att aktiveras så snabbt som möjligt när en handling initieras. Träningen ska bedrivas i korta intervaller, med relativt få repetitioner och med nödvändig tid vila emellan. Kvalitet är ett nyckelord i denna typ av träning, och just därför är det viktigt att hålla på form och teknik. I det läge du börjar slarva eller snubbla på grund av trötthet är det dags att avbryta.

Spänst

SIDA 34

Många förväxlar spänst med explosivitet, men trots att de är syskon är de inte samma sak. Spänst kan bäst förklaras som hoppstyrka, där vilda katter utgör ett förnämligt exempel. En puma sägs kunna hoppa 12 meter. Förutsättningen för det är givetvis explosiv styrka, men explosiv styrka i sig förklarar inte ensamt god spänst. Ett bra mått på spänst är att jämfota hoppa rakt upp och försöka vidröra en högre placerad ribba eller annat föremål. Därefter dras din egen längd av från föremålets höjd. Summan är ditt spänstmått.

Elitutövare i stående hopp och atleter inom exempelvis basket kan i vissa fall nå spänstmått på 1,2-1,4 meter. Bra övningar är så kallade spänsthopp i trapp eller med låda (kända som boxhopp), eller burpees med starka upphopp efter armhävningsmomentet. Till skillnad från explosivitetsträning kan du här jobba med längre intervaller och repetitioner, företrädesvis med endast din kroppsvikt som belastning.

Smidighet

Smidighet är en synonym för rörlighet, och rörlighet tränas bland annat genom stretching, men också genom att i kontrollerade former ta ut de rörelser som ingår i din boxningsrelaterade träningsregim - exempel är skuggboxning i slowmotion, där teknikerna sträcks ut. I och med denna sträckning skapas också en direkt känsla för var dina brister i rörligheten sitter, och kan därefter åtgärdas med riktad stretching. Smidighet är både bra vaccination mot skador och en faktor för frisläppande av din explosiva kraft.

Uthållighet

Oavsett om du som boxare tävlar eller inte tävlar, går 3 ronder eller 12 ronder, kommer din uthållighet att utmanas. Dina vader kommer att krampa, dina axlar att drabbas av syreskuld, din koncentration att avta. Sportens många krav på din fysiska och psykiska kapacitet är sådan att även om du ledigt kan springa ett maratonlopp, kommer du ändå att uppleva olika grader av trötthet - till och med utmattning - efter bara några ronders boxning. Inte minst graden av anspänning har direkt bäring på ditt uttag av energi.

Uthållighet är den grundläggande förmågan att över tid kunna upprätthålla en minimumnivå av reserver som gör att du förmår leverera i enlighet med vad som krävs. För att öka denna förmåga behöver du helt enkelt träna på uthållighet, och därmed dels vänja kroppen vid långvarigt arbete - varvid kroppen kommer att programmera sig för att i framtiden vara bättre rustad vid nästa tillfälle den utsätts för samma påfrestningar - och dels lära dig när och hur ofta du i din boxning behöver lägga in återhämtning.

Nej, jag menar inte ta ledigt från träningen. Jag menar bokstavligen: lägga in återhämtning i din boxning, mitt under brinnande match eller

SIDA 35

sparring. Om du gjort din hemläxa och skött din grundträning, kommer även kortare återhämtning - 8-10 sekunder av avvaktande positionerande - räcka för att ladda upp delar av ditt förbrukade batteri, och framförallt kommer du veta när du behöver göra det.

Kondition/arbetskapacitet

Nära besläktad med frågan om uthållighet, är frågan om kondition och arbetskapacitet - själva förutsättningarna för uthållighet. Konditionsträningen ska dels bedrivas i aerobt syfte, för att ge det som allmänt brukas kallas för grundkondition - och i sak handlar om att förbättra lungornas och hjärtats kapacitet - dels skapa förutsättningar för träning av de anaeroba inslagen, som består av kortare och oregelbundna förändringar i frekvens och intensitet.

Boxning är till sin natur synnerligen anaerob, vilket innebär - om du å ena sidan inte har god grundläggande lung- och hjärtkapacitet, å andra sidan om du inte tränar "boxningslikt" vilket i sig ökar din anaeroba förmåga - att utövaren lätt drar på sig så kallad syreskuld och drabbas av det som brukar benämnas mjölksyra. Om vi tänker oss att kondition och arbetskapacitet är en pyramid, utgör aerob förmåga den nedre linjen och anaerob förmåga de sidolinjer som möts i spetsen. Och du måste i din träning ta höjd för att bygga hela pyramiden.

I förebyggande syfte

Som nämnts orsakar boxning slitage och obalans. Obalansen beror framförallt på två faktorer.

1. En boxare jobbar med snedställd position, det vill säga en fot framför den andra och med kroppen vinklad, och med armar som har delvis olika uppgifter och arbetsbelastning. En ortodox boxare kan inom loppet av bara några år slå sin vänster tusentals fler gånger än sin höger, vilket - förutom slitaget på exempelvis vänster axel - givetvis leder till muskulär obalans mellan olika delar, som skuldror, trapezius, bröstmuskler, bröstrygg, m.m.

2. Träningen av kroppens kritiska delar - som buk och nacke - kan få bäring på närliggande eller kontrasterande områden. Överdriven och ensidig bukträning kan skapa problem med exempelvis ryggslutet, och oförsiktig nackträning kan orsaka nervinklämning.

Denna obalans kan inte helt undvikas, men mildras och förebyggas genom rörelseträning och balanserande träning (kontrasterande muskelgrupper).

SIDA 36

Slitage drabbar lätt axlarna, genom framförallt så kallad impingement (inklämningssyndrom) till följd av skador på vävnaden. Orsaken är såväl de repetitiva momenten - slag på slag på slag - som inslagen av snabb acceleration följd av lika snabb inbromsning. Även den krock som uppstår vid träff sliter på axeln. Axelskador kan vara komplicerade och krävande att behandla, och leder nästan alltid till långvarig påtvingad vila. Tränare och klubbar som i förebyggande syfte har tagit hjälp av sjukgymnast har noterat påtaglig minskning av axelrelaterade problem. Övningarna har då ofta bestått av inslag med gummiband/exertube i samband med avslutning av ordinarie träningspass.

Belastningen blir även - som nämnts - hård på benhinnorna, såväl till följd av sportens irreguljära och explosiva rörelseschema, som till följd av hopprepsträning. Botemedlet stavas ändamålsenliga skor, val av mjukare - men fortfarande stumt - underlag, och att dosera träningen utifrån nivå. Överdrivet rephoppande kommer garanterat att ge en nybörjare problem med benhinnorna oavsett skor och underlag, om det inte regleras och ger kroppen förutsättningarna att stärkas i rätt takt. Benhinneinflammation är svårt handikappande och kommer effektivt sätta stopp för träningen tills det är läkt, vilket tyvärr tenderar ta lång tid.

SIDA 37

GrundställningThe first thing to be considered in boxing is position and carriage. On them depends nearly everything, and they should be given the most careful attention.

Mike Donovan

Allt börjar och slutar med grundställningen. Den är för din boxning vad skelettet är för din kropp. I förhållande till vad som förespråkas i denna bok är den till och med viktigare än annars - utan rätt grundställning låter sig teknikerna helt enkelt inte utföras på rätt sätt.

Observera att denna grundställning inledningsvis är svårare att ta till sig än andra - och i Sverige vanligare – varianter12. Än mer så blir fallet när vi lägger in rörelse och förflyttningar. Sålunda krävs målmedveten träning, vilket i sin tur förutsätter att du bedömer att insatsen är mödan värd. Följ med på resan och låt mig övertyga dig. Vi börjar nu.

1.Ställ dig med fötterna ihop och kroppen i en atletisk hållning. En atletisk hållning är inte detsamma som en uppblåst bröstkorg och krampaktigt tillbakadragna axlar. En atletisk hållning är en attityd, som om en hand hade lyft på locket till ditt huvud, tagit tag i din kotpelare och försiktigt dragit i den rakt uppåt.

12 Vanligast är tyngdpunkten på främre ben/fot, med fjädrad bakre fot. Förutom att denna position reducerar din potentiella slagkraft, är den utmärkt att kontra mot - helt enkelt eftersom boxaren med denna grundställning helt krasst tenderar att befinna sig närmare motståndaren med sitt ansikte.

SIDA 38

Fötterna ihop

2. Stega rakt ut åt sidan med ena foten, så att du står axelbrett.

Stå axelbrett

3. Stega rakt fram med vänster fot så att du har uppskattningsvis 2-2,5 decimeters avstånd mellan vänster häl och höger stortå. Det kommer nu att kännas naturligt att korrigera denna position. Det ska vi göra, genom att vrida båda fötterna ca 45 grader medsols. Böj sedan lätt på höger knä samtidigt som du för över ca 70% av tyngdpunkten till höger ben. Du kan nu uppleva det som att du lutar dig tillbaka. Det ska du inte göra. Du ska känna det som om du "sitter" på höger ben, med överkroppen fortfarande i en atletisk hållning.

SIDA 39

Vrid fötterna, ”sitt ner” på bakre ben

4. Lyft på vänster häl. Trampdynan på vänster fot ska ha fortsatt markkontakt.

Lyft på hälen

Du ska nu ha den ställning som möjliggör ett naturligt nyttjande av rörelselagarna för att utvinna maximal effekt i såväl blockeringar som slag. Observera att denna grundställning är känslig för avvikelser, som:

alltför raka ben, vilket gör att överkroppen - med tyngdpunkten lagd över höger ben - hamnar i en märklig lutning snett bakåt

alltför böjd höger knäled - också här hamnar överkroppen i en märklig lutning bakåt

överdrivning vridning av vänster häl - vänster knä kommer då att peka inåt och förbi den egna centerlinjen

SIDA 40

Kroppen ska vara placerad över en linje som löper ner i höger ben genom höften, och ger en stark och välbalanserad position där du är synnerligen svår att rucka.

5. Höger hand lyfts och hålls mot kinden, i höjd med munnen. Höger axel ska vara avslappnad och armbågen löpa rakt ner, intill kroppen, där den också verkar som skydd.

Gardera med högern, armen rakt ned

6. Vänster hand lyfts och hålls framför din vänstra ansiktshalva, med ett avstånd från din nästipp om ungefär två knytnävar. Vänster axel ska vara avslappnad och armbågen löpa så gott som rakt ner, framför kroppen.

SIDA 41

Gardera med vänstern, armen rakt ned,håll axeln avslappnad

7. Fäll ner hakan - och se till att den när du boxar fortsättningsvis alltid är nedfälld.

Ner med hakan

8. Vi har nu en boxare, med rätt fotställning och skyddad med dels en vänster redo att användas men ändå som skydd för ansiktet, och med

SIDA 42

en underarm och överarm som bildar en skyddande triangel för vänstra, främre delen av kroppen. Höger hand är klar att avlossas, liksom användas som skydd, och med höger arm och underarm som en skyddande triangel för högre, aningen bortvinklade delen av kroppen. Överkroppens vinkel minskar den träffbara ytan mot buken, och den nedfällda hakan minskar den träffbara ytan mot ansiktet.

Gör det till en god vana att titt som tätt toucha din näsa med din höger, genom att slå dig själv lite lätt. Det blir en vana som garanterar att din höger är där den ska vara - intill din kind. Många är de boxare som "tappar" sin skyddande höger i samband med vänsterslag. Förr eller senare straffas sådana ovanor med en vänsterkrok från en skicklig motståndare.

SIDA 43

Fotarbete och förflyttningIt's a hard balance to achieve, constantly moving your feet and yet connecting to the ground to transfer weight to deliver a hard and effective punch.

Eric C. Stevens

"Dansa som en fjäril och sticka som ett bi," sa (eller snarare skrek) den oefterhärmlige Muhammad Ali och hans side-kick Bundini Brown - och en majoritet av världens alla boxare tycktes lyssna. Tyvärr. För du ska inte dansa - vare sig i bokstavlig form eller i ett försök att efterlikna Muhammad Ali.

Mannen som kallade sig själv för Den Störste var en så exceptionell begåvning att han kom undan med att bryta mot många av boxningens fundamentala regler, och varje tränare som aktivt skulle uppmuntra sina adepter att ta till sig Alis olater - händerna vid höften, dra huvudet rakt bakåt för att undkomma slag, "shuffles" (extremt snabba fotväxlingar) med samtidiga slagserier - skulle samtidigt döma dem till en framtid som slagpåsar.

Boxning handlar om minimalism, om att få maximal effekt med minsta möjliga uttag av energi. Samtidigt som du undviker att ödsla energi utvinner du mer kraft, för kraft är inte liktydigt med stora, yviga rörelser - utan med teknisk stringens och grundläggande principer om energi och rörelselagarna. Så lämna dansandet, hoppandet, studsandet. Låt oss träna riktigt fotarbete.

När du lärt dig det, och därmed förflyttandets konst, kommer du att med små medel både kunna placera dig där du vill och i varje situation vara positionerad för att slå och träffa med kraft. Och tar du inte med dig något annat från denna bok, så ta i alla fall med dig detta: i-n-g-e-n-t-i-n-g är viktigare än fotarbetet.

Precis som med grundställningen måste du vara inställd på idog och daglig träning för att fotarbetet ska bli en så integrerad del av din boxning att du inte behöver tänka på det. I följande genomgång tittar vi både på rörelse i olika riktningar och rotationer. Jag rekommenderar dig att sätta ihop en liten serie som innefattar dessa moment, och som du gör till vana att regelbundet öva. På så sätt automatiserar du rörelserna och försäkrar dig om att ditt muskelminne inte sviker dig när du behöver det som mest.

SIDA 44

Rörelse framåt

Från grundställningen trycker du ifrån med bakre fot samtidigt som du flyttar främre fot framåt. Behåll böjen i knälederna. Så fort vänster fots trampdyna har markkontakt följer du efter med höger fot och återgår till grundställningen. Tänk små steg. Tänk tassande katt. Tänk Joe Louis.

Främre fot framåt med kort steg

Bakre fot framåt, åter i grundställning

SIDA 45

Rörelse bakåt

Från grundställningen trycker du ifrån med vänster fots trampdyna och flyttar höger fot bakåt. Behåll böjen i knälederna. Så fort höger fot har markkontakt följer du efter med vänster fot och återgår till grundställningen. Tänk små steg. Tänk tassande katt. Tänk Joe Louis.

Bakre fot bakåt, främre häl fortsattlätt lyft

Främre fot bakåt, åter i grundställning

Rörelse åt sidan - höger

SIDA 46

Med en vridning med vänster fots trampdyna - som för ut hälen en aning - trycker du iväg kroppen åt höger och flyttar höger fot åt samma håll. Så fort höger fot har markkontakt följer du efter med vänster fot och återgår till grundställningen.

Vridning med vänster fot, tryck ivägsteg åt höger med höger fot

Följer efter med vänster fot, åter i grundställning

Rörelse åt sidan - vänster

I en sammanhängande rörelse lyfter du höger fots häl och vrider på trampdynan, samtidigt som du börjar flytta kroppsvikten åt vänster.

SIDA 47

Med höger fots trampdyna trycker du iväg kroppen åt vänster och flyttar vänster fot åt samma håll. Så fort vänster fot har markkontakt följer du efter med höger fot och återgår till grundställningen. Här fordras en större ompositionering för att återgå till grundställningen än när du rör dig sidledes åt höger.

Vridning med höger fot, tryck ivägsteg åt vänster med vänster fot

Följ efter med höger fot, åter i grundställning

Vi har nu steg för steg gått igenom det så kallade korset: rörelse framåt-bakåt-sidorna bildar tillsammans ett kors, som är den grundläggande basen för all rörelse i boxning. Med dessa verktyg kan du flytta dig åt alla håll, som exempelvis i ett steg framåt, höger,

SIDA 48

höger, framåt, bakåt, vänster, och så vidare. Utan andra verktyg blir dock rörelsemönstret robotlikt. Nästa steg är därför rotationer, som gör att du på en femöring kan ompositionera dig - och som dessutom är grunden när du i samband med parering vill styra motståndarens rörelseenergi åt ett annat håll.

Medsols rotation - bakre ben med främre fot som axel

Från grundställningen flyttar du över ett minimum av kroppsvikt till vänster ben, och lättar på höger häl samtidigt som du flyttar fram ett minimum av höger höft. Du är nu positionerad för att kunna låta höger fot trycka ifrån så att bakre, högre ben roterar ett kvarts varv samtidigt som vänster fots trampdyna roterar på sitt valv. Inta grundställningen så fort du genomfört rotationen.

Utgå från grundställningen

SIDA 49

Förberedande positionering med lättadhöger häl och höger höft fram

Rotera runt främre fot som axel ochåtergå till grundställningen

Du har nu genom en minimal omfördelning av vikt och med trampdynorna som verktyg bytt vinkel med - i det illustrerade exemplet - långt mer än 45 grader. Observera att du ska sträva efter att flytta över så lite vikt som möjligt till främre ben under momentet. Ett bra varningstecken är liknelsen med att "släcka en cigarett" med vänster trampdyna: när du under rotationen ser ut som att du trampar till på en cigarett och smular sönder den med vänster trampdyna, så har du alldeles för mycket tyngdpunkt på just vänster ben.

SIDA 50

Rotationen ska vara snabb, smidig och utgå från den energi du utvinner genom att pressa ifrån med höger fot. Vänster fot ska endast vara rodret du använder för att hålla dig på kurs under förflyttningen. Energin som utvinns i rotationen kan användas vid slag som sätts i samma ögonblick som fötterna är ordentligt planterade igen - men till det återkommer vi senare.

Motsols rotation - främre ben med bakre fot som axel

Från grundställningen flyttar du över ett minimum av vikt till höger ben, för att få hävstångseffekt för att med vänster fot initiera rotationsrörelsen åt vänster, samtidigt som du vrider med höger fot. Höger fot kommer under denna rörelse att tvingas lyfta en aning för att inte agera broms - och därmed dessutom skada din knäled - men ska i så stor utsträckning som möjligt vara i kontakt med underlaget. Orsaken är att du ska kunna upprätthålla ett maximum av grundställning även genom rörelsen, utan att behöva luta dig framåt eller hamna i andra skeva vinklar. Så fort du genomfört rotationen ett kvarts varv åt vänster återgår du till grundställningen.

Utgå från grundställningen

SIDA 51

Förberedande positionering med lättadvänster häl och vänster höft fram

Rotera runt bakre fot som axel ochåtergå till grundställningen

Rotation motsols ger inte samma utslag av energi, eftersom den drivande kraften bakom rörelsen inte är ett avstamp/fråntryck med bakre foten på samma sätt som vid rotation medsols. För att utvinna kraftgenererande energi behöver i så fall rotationens avslutande fas, där du går in i grundställningen, fortsätta med att du använder den teknik vi kommer att avhandla i samband med slag med rak höger.

Gemensamt för all rotation - och oavsett om du tar ut en 45-gradig förflyttning, mindre eller till och med mer - är att den upplevs avig när den utförs från helt stillastående grundställning. I själva verket är du

SIDA 52

så gott som aldrig helt stillastående när du boxas. Syftet med att träna rotationer är att så småningom lägga in dem som en del i ditt övergripande rörelseschema, och det är där de har sin naturliga plats och kan genomföras på ett naturligt sätt.

När du i din boxning exempelvis tar ett steg snett framåt till vänster kommer du att som den naturligaste sak i världen kunna rotera medsols och trycka ifrån med höger fot så att du får en snabb, smidig och kraftfull ompositionering. Samma medsols rotation förstärker också effektivt en parering av en rak höger från motståndaren, där du samtidigt som du med vänster hand eller underarm skickar iväg motståndarens slag åt din högre sida genomför en rotation och omedelbart har försatt dig i ett gyllene läge för att kontra motståndaren - som för sin del plötsligt har hamnat i ett bekymmersamt läge.

Stegväxling

I praktisk boxning hör stegväxling till nästa nivå på svårighetstrappan, vilket tyvärr leder till att många aldrig närmar sig det i sin träning. Stegväxling är dock något som du kan och bör använda dig av i din boxning, och är tillika ypperlig som motorisk övning. Genom att öva på det blir du snart också bekväm med och bättre på det.

Som just övning har stegväxling tre dygder. För det första hjälper den dig att kalibrera fram det perfekta tillstånd där du utvinner maximal effekt av det växelarbete dina fötter utför, och som påminner om när du med en fot släpper upp bilens koppling samtidigt som du med en annan fot trycker ner gaspedalen.

För det andra är stegväxling, som nämnts, ett överlägset verktyg för att träna motorik-koordination. Växlingarna av fotposition - mellan ortodoxt och oortodoxt - synkroniseras med samtidiga tekniker med armarna och/eller arbete med överkropp. I detta utmanas nervbanorna och ökar din förmåga till komplexa moment med höga krav på motorik och koordination.

För det tredje är övningarna i sig förberedande för användande i skarpa situationer; ju mer stegväxling du lägger in i din dagliga träningsregim, ju mer sannolikt är det att ditt muskelminne inkorporerar det i ditt rörelsemönster och, utan att du ens behöver reflektera över det, låter dig utföra dem i faktisk boxning. De tillför då en dimension till din boxning som höjer din förmåga flera nivåer. Plötsligt kommer du inte att bara bit för bit kunna förflytta dig framåt eller bakåt - plötsligt kommer du att faktiskt kunna gå bakåt med samtidiga slag, eller blockeringar, eller defensivt överkroppsarbete - eller allt detta i en samordnad och mycket kvalificerad serie rörelser.

SIDA 53

Gå framåt med stegväxling

Från grundställningen vrider du upp höger fotsula och häl samtidigt som du växlar ned vänster fotsula så att den ligger platt mot underlaget. Höger häl vrids ut, för att skapa utrymme och tryck för att också trycka fram höger höft. Per automatik kommer din överkropp att ompositioneras en aning, eftersom den rörelse du utfört är liktydig med rörelsen bakom en rak höger.

Härifrån flyttar du din högra fot framåt, förbi den vänstra, och sätter ned den vid samma avstånd som du utgick ifrån. Tryck i rörelsen skapar du genom att vrida upp vänster fotsula och häl och, precis som tidigare, vrida ut hälen för att skapa utrymme och tryck för att också trycka fram vänster höft.

På samma sätt kan du nu fortsätta gå framåt, med ömsom höger och ömsom vänster fot, med övertydliga vridningar av den drivande fotens häl och likaledes övertydliga rörelser av höft. Kombinationen häl-höft skapar dels driv i förflyttningarna, och utgör dels kraftnyckeln bakom de tekniker du eventuellt använder dig av (slag, blockeringar, m.m.).

Vänster fot fram, höger häl upp

Höger fot fram, vänster häl upp – kom ihåg höften!

SIDA 54

Vänster fot fram, höger häl upp – kom ihåg höften!

Gå bakåt med stegväxling

Stegväxling bakåt är en spegelbild av stegväxling framåt, med en skillnad: du får inte samma driv i förflyttningen eftersom inte samma muskulära mekanismer är i spel.

Även vid träning av stegväxling bakåt rekommenderar jag dig att inledningsvis positionera dig som vid slag med rak höger, det vill säga trampa ned vänster fotsula och vrid upp höger fotsula/häl. Härifrån flyttar du din vänstra fot bakåt, förbi den högra, och sätter ned den vid samma avstånd som du utgick ifrån. I det ögonblick du passerar höger fot med vänster fot, börjar du plantera höger fotsula mot underlaget samtidigt som du sätter din vänstra fot på trampdynan med vriden häl.

Du har nu skapat tryck för att trycka fram vänster höft, och som tidigare - vid stegväxling framåt - har du nu positionerat din kropp för att på ett naturligt sätt slå en rak vänster.

Vänster fot fram, höger häl upp

SIDA 55

Höger fot fram, vänster häl upp – kom ihåg höften!

Vänster fot fram, höger häl upp – kom ihåg höften!

Stegväxling de luxe

Ovan beskrivs de grundläggande principerna för stegväxling - härifrån är det bara fantasin som sätter gränser för vilka kombinationer av steg och övriga rörelser du sätter ihop och tränar på. Några förslag kommer här, och samtliga övningar bör bedrivas med stegväxling både framåt och bakåt.

Stegväxling med överkroppsarbete

Stegväxla som ovan, där du vid varje steg viker din överkropp (se även kapitlet Defensiva verktyg). Steg framåt med höger fot - vik överkroppen åt höger. Steg framåt med vänster fot - vik överkroppen åt vänster. Notera: du viker här överkroppen om utsidan om motståndarens tänkta raka slag. (Givetvis kan motståndaren i det att du stegväxlar framåt slå ett slag med motsatt hand. Det är inget problem i sig. Han eller hon kan helt enkelt inte slå med den andra handen exakt samtidigt.)

Notera också: som nämnts handlar boxning om minimalism. När jag säger att du ska vika kroppen menar jag inte att du ska luta som om du vore på väg att falla - vikningen ska inte vara större än att ett tänkt

SIDA 56

slag från motståndaren ska passera klykan mellan ditt huvud och din axel. Din vertikala centerlinje ska fortfarande löpa rakt ned förbi din navel och vidare ner mot punkten mellan dina fötter via skrevet.

Höger häl upp, höger höft fram

Höger fot fram, vänster häl upp, vänster höft fram – vikning undan ex. rak vänster

SIDA 57

Vänster fot fram, höger häl upp, höger höftfram – viktning undan ex. rak höger

Stegväxling med låg tyngdpunkt

Stegväxla som ovan, men jobba lågt genom att böja benen. Detta ställer större krav i och med ökad muskulär anspänning på framförallt lårens framsida. Viktigt är att upprätthålla samma horisontalläge, det vill säga höjd, och inte guppa upp och ned mellan stegen (så länge det inte är din intention). Växla i denna position med höfterna som motor, genom att frikoppla dem vid varje förflyttning och fixera dem vid varje stegsättning. Poängen är att du ska kunna stegväxla dig framåt eller bakåt i låg position för att undkomma motståndarens slag mot ditt huvud, alternativt för att själv kunna angripa dennes kropp med dina slag.

SIDA 58

Höger häl upp, höger höft fram

Höger fot fram, vänster häl upp –låg höjd under slag

SIDA 59

Vänster fot fram, höger häl upp –låg höjd under slag

Stegväxling med rullningar

Stegväxla som ovan, men rulla för varje steg från sida-till-sida genom att dra fördel av det tryck du skapar med höfterna vid varje steg. Du blir här synnerligen svårträffad, eftersom rullningen innebär att du flyttar dig dels från sida-till-sida, dels varierar höjd genom att röra dig nedåt-uppåt. Samtidigt med detta skapar rörelsen från sida-till-sida med tryck från höfterna ypperlig energi och bana för att exempelvis slå krokar mot motståndarens kropp vid in-rörelsen eller när du avslutat ut-rörelsen.

Höger häl upp, höger höft fram

SIDA 60

Rulla åt sidan, höger fot fram, vänster häl upp – låg höjd och vinklad position undan slag

Rulla åt sidan, vänster fot fram, höger häl upp – låg höjd och vinklad position undan slag,

sätt ex. krok mot kroppen

Stegväxlingar med rotationer

Slutligen väver du samman stegväxlingarna med rotationer, där också endast fantasin sätter gränser. Du kan exempelvis växla två steg framåt med låg tyngdpunkt och överkroppsarbete, rotera medsols samtidigt som du tränar att sätta en vänsterkrok mot kroppen, och omedelbart från mer upprest position stegväxla bakåt två steg med samtidiga raka slag.

SIDA 61

Höger häl upp, höger höft fram

Rulla åt sidan, höger fot fram, vänster häl upp –låg höjd och vinklad position undan slag

SIDA 62

Rulla åt sidan, vänster fot fram, höger häl upp –låg och vinklad position undan slag

Rotera medsols med höger fot runt vänster fotsom axel, vänster häl upp – låg höjd undan slag,

sätt ex. en krok mot kroppen

SIDA 63

Stegväxla bakåt med vänster fot, vänster hälupp, vänster höft fram

Stegväxla bakåt med höger fot, höger hälupp, höger höft fram, slå rak höger

SIDA 64

Raka slagTraining fighters is like trying to catch a fish. It’s technique, not strength.

Angelo Dundee

Rak vänster

Av många skäl är detta det viktigaste slaget du har att lära dig, och utgör ryggraden i din arsenal på samma sätt som en bredsida för en fotbollsspelare. Och precis som med en bredsida kan en rak vänster vara ett formidabelt vapen. Just därför är det särskilt allvarligt att det inte behandlas med den omsorg och vördnad det förtjänar. Låt oss låna Jack Dempseys ord:

De flesta av våra nuvarande boxare, professionella såväl som amatörer, kan inte slå av dig hatten med sina vänsterjabbar. De petar, daskar, nafsar, tassar och 'målar' med sina vänster. Sina jabbar använder de mer för att irritera än för att bedöva med. (---) Med mycket få undantag använder de inte vänster jabb som ett i sig självt explosivt vapen, som kan slå ned eller slå knockout på en man.

Citatet härrör från Dempseys bok Boxning, som skrevs i brytningstiden mellan 1940- och 1950-tal. Förvisso härrörde Dempsey från en era där boxningens villkor - liksom utrustning - såg helt annorlunda ut än i vår tid, men i mångt och mycket stämmer utsagan om den förhärskande synen på syftet med vänstern. Den används för att störa, plocka poäng och lägga upp lägen för andra slag, och framförallt då rak höger. Det är i sig inte fel. Men: alla boxare bör kunna använda vänstern i enlighet med Dempseys syn.

För en ortodox boxare är vänster hand nästan undantagslöst närmare målet än höger hand. Ett rimligt antagande säger att en hand som är närmare målet lättare och oftare träffar än den som är längre ifrån målet. Ytterligare ett rimligt antagande säger att vägen till målet är kortare om den är rak, det vill säga som i en rak vänster. Dessa fördelar är för uppenbara för att bara användas till att störa, plocka poäng och lägga upp lägen för andra slag.

Dempsey använder ordet "bedöva". Det är fullt möjligt att med vänstern bedöva sin motståndare, om två kriterier uppfylls. Det ena kriteriet är att kroppen måste med bakom slaget. Det andra kriteriet handlar, som tidigare behandlats, om rörelseenergi. Ju starkare rörelse framåt, ju mer kraftutveckling. Här kommer vi behandla rak vänster från stillastående position. Det är en vänster som involverar

SIDA 65

fotposition, höftvridning, skuldvridning och axelns position, och som genom alla dessa delmoment skapar en kedja som sätter din kropp bakom slaget. Rörelsen skapar du genom att nyttja fötterna i enlighet med vad som tidigare visats.

1.Inledande fas av en rak vänster utgörs av att överkroppen vrids medsols och därmed "kastar ut" armen. Vridningen ska vara subtil och kontrollerad och endast i sådan omfattning att den uppnår syftet: att kasta ut armen. I realiteten ska denna vridning knappt vara synlig. Under inga omständigheter ska slaget startas genom att vänster hand dras tillbaka, eller - än värre - genom att överkroppen vrids motsols för att "ladda upp" inför avfyrandet. Varenda någorlunda skicklig boxare kommer omedelbart att förutse manövern och därefter straffa dig för ditt misstag.

Från grundställningen…

SIDA 66

…skjuts slaget iväg.

2.Armen slås rakt fram till nära nog full sträckning (minns avsnittet om armbågsvinkel). Under denna rörelse ska strävan vara att hålla armbågen i en så rak linje som möjligt. Ju mer armbågen pekar utåt under slagets utförande, ju mer energi kommer att ledas åt fel håll och ju kraftlösare kommer slaget att bli. Vänster häl ska vara fortsatt lyft under slaget, och i slagets slutskede vrids trampdynan till så att hälen sticker ut åt sidan, vilket frigör utrymme för en knyck framåt med vänster höft. Detta frigör i sin tur utrymme för att förstärka den ursprungliga vridningen medsols med överkroppen, där också axeln trycks fram - i idealfallet så långt att den tycks vilja hoppa ut ur sitt läge - så att den är intill din vänstra kind.

Pang! Delmomenten häl, höft, överkroppsvridningoch axel sätts synkront i träffögonblicket för

SIDA 67

maximal effekt

Den uppmärksamme studenten har nu förstått poängen med att vänster häl ska vara lättad. En tungt planterad vänsterfot - som fallet är med en majoritet av svenska boxare - ger kroppsvikt som vilar på vänster ben, och omöjliggör korrekt höftrörelse13. Utan korrekt höftrörelse kan vridmomentet som frigörs från höften inte nyttjas för att generera kraft.

Nog kan inte sägas om vikten av att jobba in armbågarna så att de i minsta möjliga mån spretar utåt. Inledningsvis upplevs det ofta svårt att slå tekniskt korrekt utan att fuska ut, bara en aning, med armbågarna. Svaret är träning, och gärna med mitts/slaghandske. Detta fordrar en partner/tränare. Med en slaghandske för själva vänsterslaget och en slaghandske intill armens sida - längs slagets bana - tvingas slaget in i en rakare linje, och gör på sikt underverk för utvecklingen av din raka vänster.

När du så småningom börjar behärska vänsterns fundamenta, lägger du in rörelse. Givetvis genererar rörelse framåt mer kraft än rörelse bakåt eller sidledes. Ett kraftfullt och snabbt steg framåt som avslutas med att du sätter en vänster - samtidigt som du sätter foten! - i enlighet med vad du nu lärt dig genererar betydande kraft, och plötsligt är det inte längre bara en fantasi att kunna "bedöva" med din vänster. Likaledes kan en framrusande motståndare mötas med en vänster som förstärks av att du låter vänster fot "falla" framåt så lite som 5-10 centimeter. Effekt utlovas, om tekniken i övrigt är stringent och distinkt.

Rak höger

Med undantag för ett fåtal vänsterkroksspecialister - och de är färre än man kan tro - så är, oavsett vad du är för typ av boxare eller vilken stil du har, rak höger ditt mest kraftfulla vapen.

Skälen är att du kan lägga in mer kropp bakom slaget än vad fallet är med rak vänster, att vridningen av kroppen - som i sig genererar kraft - är större, att fråntrampet med höger fot ger en avtryckareffekt, och av att den längre sträckan till målet möjliggör en acceleration som genererar kraft. Mer massa och mer rörelse, helt enkelt.

En knorr i den raka högerns utförande är vikten av synkronisering mellan de olika delmoment som är inkopplade. Slaget ska inte utföras snabbare än höft- och överkroppsvridningen, lika lite som höften ska vridas till sitt slutläge innan slaget nått sitt mål. Kruxet är

13 Som nämnts: boxare med "fastvuxna" vänsterfötter är, när de slår sin vänster, ypperliga objekt att kontra med överhandshöger som skär in över den utsträckta vänsterarmen och kraschar en käke på väg framåt.

SIDA 68

samordning, att skapa en verkan där den totala rörelsen synkroniseras så att alla delar når sitt önskade slutläge samtidigt.

När detta sker, och med en tajming där målet träffas på rätt avstånd, är den raka högerns kraftutveckling ojämförlig. Som princip gäller dock regeln om synkronisering alla slag; effekten blir alltid mångfalt förstärkt.

1.Inledande fas av en rak höger utgår från grundställningen med att överkroppen vrids motsols samtidigt som sträckningen av armen påbörjas. Här handlar det inte om någon subtil vridning; den ska utföras bestämt och med kraft. Samtidigt som överkroppsvridningen inleds lyfter du din högra häl. Genom att pressa trampdynan mot golvet skapar du en framåtriktad energi, även om du inte förflyttar fötterna en enda centimeter. Samtidigt som du lyfter din högra häl, växlar du ned din vänstra häl så att hela fotsulan ligger mot golvet.

Slagrörelse initierad med fotväxling ochpåbörjat vridmoment

SIDA 69

Fråntryck höger fot, höger höft inkopplad,överkropp i vridning

2.I slagets slutskede vrids trampdynan till så att hälen sticker ut åt sidan. Notera att utväxlingen av nästa moment står i direkt relation till hur mycket du vinklar hälen; mer vridning utåt sidan med hälen leder i slutändan till en förstärkning av den kraft ditt slag genererar, i och med att det frigör utrymme för att trycka framåt med höger höft, som i sin tur frigör utrymme för att förstärka den ursprungliga vridningen motsols med överkroppen. Som med vänstern ska axeln tryckas fram - ordentligt.

Pang! Delmomenten häl, höft, överkroppsvridningoch axel sätts synkront i träffögonblicket

för maximal effekt

SIDA 70

Som alltid är det viktigt att fokusera på detaljerna. Vid alla slag ska båda fötterna alltid ha kontakt med underlaget. Särskilt viktigt är detta vid rak höger, eftersom dess potentiella kraft annars går förlorad. Det kanske vanligaste nybörjarfelet - som för övrigt kan ses på nivåer där det inte borde förekomma - är att bakre foten lättar helt från underlaget i samband med slag med bakre handen. Det blir då ett slag med bara armen.

Förutom att den sortens slag helt saknar kraftleverans bortom sin egen rörelse, så försätter de dig i en märklig och riskabel situation efter slaget. Oavsett vad du slår och vad du gör, så ska du - omedelbart efter att du har gjort det - befinna dig i en position där du kan slå igen, eller blockera, eller förflytta dig; i balans och med kontroll. Det kan du inte om du börjar slänga iväg brännbollar med fötterna flaxande i luften.

Viktigt att påminna om är också korrekt fotposition. Vanliga fel är för smala eller breda fotställningar. En alltför smal ställning, där fötterna nästan står som på linje framför och bakom varandra, låser in din höft i ett fängelse. Förutom bäringen på din balans, reducerar det slaget till armens rörelse. I grunden uppstår samma problem med en alltför bred ställning, i och med att du inte får samma utväxling av vridningen.

Precis som med vänstern ska du lägga in rörelse när du väl börjar behärska högerns fundamenta. Vid steg framåt är det viktigt att sätta den bakre foten - med markkontakt - i samma ögonblick som slaget når kontakt, enligt principen om att båda fötterna ska vara jordade när du slår. Ett kraftförstärkande element kan annars vara att "falla" framåt med främre, vänster fot så lite som 5-10 centimeter. När du behärskar detta kan du träna på att även vika fram överkroppen

SIDA 71

några grader. Sammantaget ger detta dig verktygen för att utveckla en rak höger med potential att på allvar orsaka skada.

SIDA 72

KrokarThe left hook is the most dangerous punch in boxing.

Freddie Roach

Så är vi framme vid det elakaste av alla slag: vänsterkroken. Inget annat slag är lika svårt att slipa till teknisk fulländning, så räkna med åratal av målmedveten träning, men: inget slag ger - perfekt utfört - samma belöning för din möda.

Som vapen träffar kroken ansiktet från sidan, till skillnad från de raka slagen som bearbetar ansiktets tjockare och mer skyddade delar. En krok levereras optimalt mot hakan, och det är också då den skapar sin verkliga effekt. Förmågan att med nackmuskulaturen stå emot en träff som kommer in från sidan är betydligt sämre än med en träff rakt framifrån, då mottagaren förutom ansiktets tjockare delar - som kindben och panna - och nacken då även har en hel kropp bakom som i praktiken absorberar en del av slaget.

En perfekt krok kastar med kraft ansiktet åt sidan, vilket också sätter hjärnan i rotation, samtidigt som slaget i sig kan utveckla en oerhörd energi. Detta är vad som gör slaget så effektivt. Utvecklandet av energi - din ompositionering, din växling av tyngdpunkt, rotationen - samtidigt som du underlåter dig att öppna dig för motståndaren är vad som sammantaget gör slaget så svårt, för att inte tala om det faktum att du per definition måste befinna dig närmare din motståndare än vad fallet är med raka slag.

1.Från grundställningen skapas rörelseutrymme genom en ompositionering där tyngdpunkten växlas mellan främre och bakre fot: höger häl lyfts och vänster fotsula pressas mot underlaget genom en snabb rörelse som får den att i praktiken smälla ner mot golvet. Med det trycks också höger höft och höger torso/axel fram. Som alltid kan mer rekyl skapas i den kommande rörelsen ju mer höger häl vrids utåt, men notera att minimalism är en dygd.

SIDA 73

Växla tyngdpunkt…

2.Synkroniserat växlas nu tyngdpunkten mellan fötterna tillbaka samtidigt som vänster häl vrids utåt och torso/axel vrids tillbaka. I och med initial ompositionering behöver slagarmen inte skapa något rörelseutrymme; den viks in för att slås med en vinkel som är nära nog horisontell, och förutom den rörelse som skapats av fotväxlingen ges den acceleration med axeln. Vridningen med vänster häl frigör utrymme för en överkroppsvridning som förstärks av höften. Slaget slås förbi den centerlinje som målet (oftast huvudet) utgör, och axeln ska vara spänd i träffögonblicket för att skapa stabilitet och distinktion.

…och växla tillbaka, med vridning häl,höft och överkropp

SIDA 74

Denna vänsterkrok i grundutförande är fullt möjlig att slå som beskrivits ovan, i situationer där du exempelvis vikt ut om motståndarens raka höger och då samtidigt lättar din högra häl, för att sedan växla tillbaka mellan fötterna och slå en vänsterkrok. Så som denna vänsterkrok beskrivits ska du också utföra den, inledningsvis långsamt och allt eftersom med accelererande tempo, tills du lär dig känna igen den exponentiella kraft som uppstår ur de olika delmomenten växla tyngdpunkt/rotation. Först därefter återstår att träna på att slipa bort övertydligheten.

I nästa steg tränar du alltså på att göra den inledande ompositioneringen så minimal som möjligt, där en variant är att överhuvudtaget inte lätta på höger häl och därmed heller inte växla över tyngdpunkten. Däremot för du fram höger höft och höger axel/torso, för att trycka ifrån med vänster trampdyna och vrida vänster häl utåt för att möjliggöra så stor utväxling som möjligt av vridningen med överkropp och höft. Denna vänsterkrok är mer oannonserad och därmed lättare att träffa med, men genererar inte samma kraft som själva grundutförandet.

Högerkrok - med supination

Generellt rekommenderas inte högerkrokar, i betydelsen krok; dels är målet oftast för långt bort med tanke på att din högra hand är längre ifrån än din vänstra, och dels kan du inte vrida igenom/rotera slaget i samma utsträckning eftersom din vinkel är vriden och din vänstra fot är främst. Men: det finns tillfällen när en högerkrok kommer till nytta, och det är då som en egen variant av krok.

Om vi delar in avstånden som två boxare har till varandra så kan vi, som brukligt, kalla dem distans - halvdistans - infighting. Begreppet jag ofta nyttjar - slagzonen, där man antingen är i eller utanför den - är inte lika mångtydigt. Avståndet infighting måste inte betyda att boxarna ägnar sig åt just infighting; det kan lika gärna betyda att de kort och gott håller sig på det avståndet, men är passiva, vilar axlarna mot varandra, med mera. I vilket fall är det på detta avstånd - infighting och nära halvdistans - som en högerkrok är som mest funktionell. Och i motsats till vad många tror, går det att också här generera avsevärd kraft.

1.Oavsett om du står i grundställning med vänster trampdyna i golvet eller mer planterat med både höger och vänster fotsula plana mot underlaget, så skapar du utrymme för högerkroken genom att flytta höger fot bakåt cirka 2-4 decimeter. Steget bakåt kan också, beroende på situation och vinkel till motståndaren, ske snett utåt.

SIDA 75

Kort steg bakåt/utåt med bakre fot

2.Vid sättningen av höger fot vrids hälen utåt, och utrymme har nu frigjorts för en knyck framåt med höger höft. Slagets utförs genom att höger hand förs framåt och därefter med en kort knyck viks in för att slås med en vinkel som är nära nog horisontell. För att kompensera den mindre mängden involverad tyngpunktsväxling/vridning slås högerkroken med supination, dvs. tummen är riktad uppåt.

Häl, höft och överkroppsvridning bakomkroken som slås med vertikal hand

Genom vridningen av handleden - så att du skapar supination med handflatan vinklad mot din biceps - genereras kraft till ett slag där utrymmet inte tillåter dig att skapa samma rörelseenergi som på

SIDA 76

andra distanser. Sålunda är det här ett slag där du i större utsträckning än annars faktiskt slår mer med armen - huvudsakligen fixerad axel och involverad biceps och underarmens övre del - än med kroppen bakom.

Denna variant av högerkrok ger dig inte bara ytterligare ett vapen i arsenalen; trots det korta avståndet utvecklar den betydande kraft i och med dels det korta steget bakåt som frigör höften, dels nämnda supination.

SIDA 77

UppercutsI was six foot one inch when I started fighting, but with all the uppercuts I’m up to six foot five inches.

Chuck Wepner

Vänster uppercut

Uppercuts skiljer sig från övriga slag genom att dess energi i än högre grad genereras nedifrån. Däri ligger både dess styrkor och begränsningar. I sig är det ett kort och snävt slag, som bäst lämpar sig på korta avstånd upp till halvdistans.

Som alltid ska höften engageras, och även vid uppercuts - trots att banan är nedifrån och uppåt - ska den knyckas framåt. Höftvridningen öppnar vägen för den energi som utvinns från ett kraftigt fråntryck med det vi kan kalla för slagfoten, det vill säga foten tillhörande samma sida som den arm med vilken du slår slaget.

En uppercut når sitt kraftmomentum ungefär i höjd med din egen käke, vilket gör att det lämpar sig särskilt väl mot kortare eller jämnlånga motståndare, alternativt motståndare som gärna jobbar lågt och/eller försöker ta sig in mot kroppen. En vältajmad uppercut mot en avancerande motståndare som duckar på sin väg in är både ett effektivt och svårläst verktyg - rätt utfört vid rätt tidpunkt är slaget svårt att värja sig mot, vilket också gör att det kan användas för att dyrka upp en tät gard.

1.Från grundställningen skapas rörelseutrymme genom en ompositionering där tyngdpunkten växlas mellan främre och bakre fot: höger häl lyfts och vänster fotsula pressas mot underlaget genom en snabb rörelse som får den att i praktiken smälla ner mot golvet. Med detta trycks också höger höft och höger torso/axel fram. Överkroppen vinklas åt din egen vänstra sida, i teorin lika mycket som krävs för att undkomma ett rakt slag från motståndaren. Vinklingen förutsätter nyss nämnda rörelse med höger höft, och omfattar även rörelse med midjan.

SIDA 78

Växla tyngdpunkt…

2. Synkroniserat växlas nu tyngdpunkten mellan fötterna tillbaka samtidigt som vänster häl vrids utåt, trampdynan med press nedåt trycker ifrån uppåt och torso/axel vrids tillbaka. I och med initial ompositionering behöver slagarmen inte skapa något rörelseutrymme; den skjuts ut och uppåt för att slås med en vinkel mellan cirka 70 och 110 grader beroende på din och motståndarens avstånd och position. Sträva efter att som mest använda rät vinkel - bortom det förlorar slaget i kraft, eftersom slagriktningen delvis blir en annan än den energi som skapats genom fotens fråntryck. Armbågen ska i träffögonblicket befinna sig i linje ovanför din vänstra höft/knä.

Vridningen med vänster häl frigör utrymme för en överkroppsvridning som förstärks av höften. Hela detta vridmoment genererar kraft, som förstärker den energi som utvinns från fråntrycket med vänster fot. Axeln ska vara spänd i träffögonblicket för att skap stabilitet och distinktion.

SIDA 79

…och växla tillbaka, med häl, höftoch vridning bakom slaget

Som med vänsterkroken är denna vänster uppercut i grundutförande inte bara fullt möjlig att slå som beskrivits ovan; den kan avsluta matcher i förtid och har en otäck tendens att slå sönder näsben i de fall den går förbi hakan/munnen och/eller motståndaren för sig med lågt huvud. Precis som med kroken ska du träna på att utföra detta slag så som beskrivits, tills du lär dig känna igen den exponentiella kraft som uppstår ur de olika delmomenten växla tyngdpunkt/generera energi uppåt. Först därefter återstår att träna på att slipa bort övertydligheten.

I nästa steg tränar du alltså på att göra den inledande ompositioneringen så minimal som möjligt, där en variant är att överhuvudtaget inte lätta på höger häl och därmed heller inte växla över tyngdpunkten. Däremot för du fram höger höft och höger axel/torso, för att trycka ifrån utåt-nedåt med vänster trampdyna och vrida vänster häl utåt för att möjliggöra så stor utväxling som möjligt av vridningen med höft. Denna vänster uppercut är mer oannonserad och därmed lättare att träffa med, men genererar inte samma kraft som själva grundutförandet.

Höger uppercut

Höger uppercut fordrar inte samma förberedande ompositionering som dess vänstra variant; tvärtom utgör grundställningen i sig en utmärkt utgångspunkt för att avlossa slaget. Förvisso kan en lätt nigning i knä- och höftled generera en både mjukare bana och hårdare kraftutveckling, men i sak är den fullt möjlig att slå direkt från grundställningen. Precis som med rak höger tenderar den, och av samma skäl, att utveckla mer kraft.

SIDA 80

1.Inledande fas av en höger uppercut utgår från grundställningen med att höger häl lyfts och trampdynan trycker ifrån framåt/uppåt. Höger häl vrids utåt. Samtidigt som du lyfter din högre häl, växlar du ned din vänstra häl så att hela fotsulan ligger mot golvet. Utrymme har nu frigjorts för en knyck framåt med höger höft.

Häl, höft, axel och vridning förstärker slaget som går nedifrån-uppåt

2.Med höften som avtryckare skjuts armen ut och uppåt för att slås med en vinkel mellan cirka 70 och 110 grader beroende på din och din motståndares avstånd och position. Sträva efter att som mest använda rät vinkel - bortom det förlorar slaget i kraft, eftersom slagriktningen delvis blir en annan än den energi som skapats genom fotens fråntryck. Armbågen ska i träffögonblicket befinna sig i linje ovanför din högra höft/knä.

Vridningen med höger häl frigör utrymme för en överkroppsvridning som förstärks av höften. Hela detta vridmoment genererar kraft, som förstärker den energi som utvinns från fråntrycket med höger fot. Axeln ska vara spänd i träffögonblicket för att skapa stabilitet och distinktion.

SIDA 81

Häl, höft, axel och vridning förstärker slaget som går nedifrån-uppåt

Höger uppercut kan i detta utförande användas som ett offensivt vapen, och då primärt mot en motståndare som krupit ihop och håller låg position med tät gardering. Det är i själva verket en suverän teknik för att skapa öppningar hos just en trängd motståndare, som likt en sköldpadda med tät dubbelgard skyddar sig mot krokar och raka slag.

Främst är det dock ett vapen som passar mot en motståndare på väg in, där kombinationen av motståndarens offensiva rörelseenergi med slagets egen anatomi leder till betydande kraftutveckling i träffögonblicket.

Notera att uppercuts - precis som krokar - är ypperliga slag för att bearbeta motståndarens kropp. Där en krok mot kroppen per definition kräver att du antingen befinner dig på ett mycket nära avstånd alternativt har positionerat dig snett vid sidan om motståndaren, kan uppercuts mot kropp nyttjas i en rakare position framför motståndaren.

En särskild variant av slaget, som i sitt utförande ser ut som ett mellanting mellan krok och uppercut, används med fördel av många specialister på kroppsslag - så kallade bodypunchers - eftersom de når lever, mjälte och midjans mjuka sidodelar utan att tarva det nära avstånd som en mer regelrätt krok gör. Se mer om dessa ämnen i kapitlen Mål och träffytor samt Bodypunching.

SIDA 82

Mål och träffytorEverybody has a plan until they get punched in the face.

Mike Tyson

En träff med ett slag gör, som regel, ont nästan var det än träffar. Än mer så, givetvis, om den som slår är tränad i just denna konst. Dock består den mänskliga kroppen av mer eller mindre känsliga områden. För en boxare är det viktigt att veta var dessa områden är belägna, och inte minst för den som föresatt sig att bli en bodypuncher. 

I Mexiko - ett land där boxningens betydelse är enorm - är denna konst närmast en institution, vilket begreppet "mexican hook to the liver" fångar. Men för att kunna slå en krok mot levern är det nödvändigt att, till att börja med, veta var levern är benägen.

Kroppen

Att med en eller ett fåtal träffar mot kroppen stoppa sin motståndare är fullt möjligt, så länge du träffar på rätt ställe med tillräcklig kraft. Eller, i vissa fall, i det ögonblick motståndaren fyller på sitt förråd med luft. Som regel är dock den största vinsten med slag mot kroppen den kumulativa effekten; slagen suger must och energi ur motståndaren, försämrar hans/hennes andhämtning och generella förmåga att själv upprätthålla sin boxning. Inte sällan sker stopp på grund av slag mot kroppen efter konsekvent och systematiskt bearbetande av kroppen, snarare än enskilda träffar.

Revbenen

Revbenen, som är en del av skelettet, har som syfte att skydda de inre organen i dels bröstkorgen, dels direkt därunder. Dessa vitala organ, som kommer att beröras nedan, är hjärta, lever, mjälte och njurar. Revbenen utgörs hos de flesta människor av 12 par, varav de kraftigaste återfinns över bröstet. De nedersta paren är betydligt mjukare. Direktträffar med vänsterkrokar och högerkrokar mot denna region kan resultera i revbensfrakturer, som för motståndaren är mycket smärtsamt och kan leda till svårigheter att andas - dock utan att på något sätt vara livshotande.

SIDA 83

Nedre revbenen

Levern

Levern är ett stort och vitalt organ som hos vuxna ofta väger cirka 1,5 kilo. Den återfinns på höger sida - från ditt perspektiv med andra ord på motståndarens vänstra sida - precis bakom revbenen, och till liten del även nedanför revbenen. En träff mot nedre revbenen kan alltså ha bäring på levern, och framförallt om revbenen drabbas av fraktur.

Primärt mål är dock att försöka gräva in en krok eller uppercut i området alldeles under revbenen, för att på så sätt träffa direkt. Träffbar yta är också det "öppna" området mellan revbenen och diafragman. Våld mot levern kan ha allvarliga konsekvenser som fordrar mer eller mindre akut vård. I de fall den spricker orsakas inre blödningar, och hela cirkulationssystemet rubbas.

Levern

Mjälten

Mjälten är både mindre och lättare än levern, och återfinns på motsatt sida; djupt under vänster revbensbåge. Såväl storleken som belägenheten gör den mer skyddad, och därmed svårare att träffa. Som ovan kan en träff mot nedre revbenen som orsakar fraktur i sin tur skada mjälten. Skador på mjälten kan ge blödningar direkt i bukhålan. Hos den träffade upplevs en cirkulatorisk störning, med ökad puls, yrsel och även uppkastningar.

SIDA 84

Mjälten

Mellangärdet

Mellangärdet - diafragman - är den viktigaste muskeln i andningsprocessen, och består egentligen av flera delar. För en boxare är det mest intressant att veta att den nås via en träff vid mjukdelen omedelbart nedanför bröstbenet, i det så kallade "solar plexus". Effekten av en träff kan vara omedelbart men bara tillfälligt handikappande och förhindra fortsatt boxning på grund av andnöd och svåra krampkänslor, men har inte samma potentiellt allvarliga konsekvenser som träffar mot lever och mjälte.

Här bör nämnas att dubbelslag mot området kan löna sig. I samband med träff spänner ofta den träffade boxaren buken för att skydda sig. Denna anspänning är förenad med utandning. Vid avslappning - efter träffen - följer inandning. Att i det ögonblicket träffa mellangärdet har definitiv effekt14.

Mellangärdet

Njurarna

Njurarna hittas i par, på var sida om ryggraden, och kan för en boxare nås via träffar mot sidans mjuka parti nedanför revbenskorgen. 14 Engelsmannen Ricky Hatton använde mycket medvetet och framgångsrikt denna strategi.

SIDA 85

Krokslag är sålunda ett rekommendabelt verktyg. Direkt träff på njurarna är mycket smärtsamt och kan avsluta en match i förtid. Njurarna har bäring för vätskebalansen; därav anledningen till de talrika rapporterna om boxare som efter en match fått blod i urinen. Våld mot njurarna har normalt inte lika allvarliga konsekvenser som mot lever och mjälte.

Njurarna

Hjärtat

Hjärtats funktion behöver förhoppningsvis inte klargöras. Dess helt igenom avgörande roll i vårt varande gör också att även lindrig påverkan får konsekvenser för till exempel puls, temperatur, förmåga till syresättning, med mera. Hjärtat skyddas av bröstkorgens starka revben, men en hård direktträff kan ha tillfällig bäring på slagrytmen - med ovan nämnda konsekvenser. Till det kommer det psykiska obehaget av att träffas på hjärtat.

Mike Tyson är exempel på en boxare som ofta följde upp en rak vänster mot huvudet med en kort rak höger mot hjärttrakten för att på så sätt öppna upp motståndaren för en vänsterkrok mot kropp eller huvud.

Huvudet

Kroppen - i den boxningsmässiga betydelsen: området från nedre buken till nedanför halsen - må vara full av organ som är särskilt ömtåliga för våld, men ingenting har samma psykologiska effekt som våld mot huvudet. Vi är programmerade att skydda huvudet, och självklart har det att göra med hjärnans helt centrala roll för vårt uppehälle och vår förmåga att fungera.

Hjärnan är skör, och skador på den kan få mycket allvarliga konsekvenser. Dessa kan vara livshotande, men även om så inte är

SIDA 86

fallet ha bäring på vår funktionsförmåga för resten av livet15. Därtill är det en mänsklig reflex att skydda ögonen, vilket kan förklara varför många nybörjare gärna viker bort ansiktet/huvudet och/eller blundar hårt när de utsätts för slag.

Huvudets yttre skal består av skallben, som varierar i tjocklek mellan individer. Vissa har extremt tunna skallben, och dessa är som regel inte lämpade för en sport som boxning då hjärnan därigenom är mer utsatt. Normal tjocklek varierar mellan tre och tio millimeter.

Precis som vissa har extremt tunna skallben, har vissa extremt tjocka skallben. Den som har tolv millimeter i stället för en millimeters tjocklek har självklart en del av naturen givna fördelar16. Tjockast är skallbenet i pannan och i bakhuvudet, ovanför själva skallbasen (som i sig är tunt skyddad och mycket känslig, därav förbudet mot så kallade "rabbit punches" mot bakhuvudet). Vid sidan - tinningarna -  är området tunt, och täcker flera stora blodkärl.

Ansiktet består i sin tur av tunt ben, som vid direkta träffar eller kumulerat våld kan spricka17. Detta är som regel skador som kräver mer eller mindre komplicerad vård.

Till huvudet hör också öronen. Direktträff kan sända chockvågor som skadar balansorganen (båggångar och hinnsäckar) och kraftigt påverkar balans, yrsel, med mera.

Ögonbrynen

Slag mot ögonen är, som nämnts, obehagliga. Motståndarens reflex kommer att vara att blinka eller till och med paniskt blunda. Sannolikheten att slaget skadar ögonen är dock liten, i och med själva handskens storlek. Mer sannolikt är åverkan på de utskjutande ögonbrynen, som skyddar ögonen.

Förutom sannolikheten att skada ögonbrynen och därigenom framkalla blödning, leder kumulativa träffar till stark smärta och tillförsel av vätska från tårkanalen som, i sin tur, tillfälligt försämrar motståndarens syn. Här bör nämnas att handskarna är helt avgörande: ju mindre handskar och ju hårdare stoppning, desto större effekt.

15 Jag tillhör inte skaran som vill relativisera risken för potentiella hjärnskador inom sporten. Tvärtom motiverar den reella risken behovet av kunskap och kompetens hos tränare, ledare och övriga inom sporten inblandade.16 Obekräftade rykten cirkulerade länge om den förmodade tjockleken på Marvin Haglers skallben. Och förvisso var han en av historiens mest stryktåliga boxare. Ett av flera bevis utgjordes av att knockoutmaskinen Thomas Hearns bröt sin hand mot hans panna. Hagler fortsatte bara storma framåt som om ingenting hänt, men med blodet forsande från ett djupt jack.17 Inom proffsboxning är det inte ovanligt att ögonsockelns ben spricker, med risk för permanenta ögonskador.

SIDA 87

Öronen

Öronen är måltavla för krokar, och framförallt vänsterkroken. Såväl slagets kraft som det lufttryck som uppstår kan skada trumhinnan, eller ovan beskrivna balansorgan. Som sämst renderar en direktträff i ett starkt pipande ljud som tillfälligt gör den träffade desorienterad och förvirrad.

Näsan

Näsan är givetvis en ypperlig måltavla. Förutom att den sticker ut ur ansiktets i övrigt mer platta benstruktur, gör det helt enkelt ont att bli träffad på näsan. Dess konstruktion av brosk och ben går lätt sönder, och de söndertrasade blodkärlen kan då fylla svalget med blod som påverkar andningen. En träff framifrån/snett underifrån sätter också tryck på näsroten, med effekt på tårkanalen. Näsan bearbetas utifrån med raka slag, men är måltavla för alla varianter av slag. En näsa som träffas från sidan av en krok har liten motståndskraft och går lätt av.

Hakan

I anglosaxiska länder refereras ofta till hakan som "the temple", "the button", med mera. Kärt barn har många namn. Med hakan menas i detta sammanhang området alldeles vid sidan om det som är själva hakan och upp mot käken, på var sida om ansiktet. En ren, hård och vältajmad träff mot detta område renderar ofta i medvetslöshet. Skälet är att kraftens riktning trycker huvudet snett bakåt; förutom den pisksnärt som kastar huvudet bakåt och därigenom får hjärnan att krocka med skallens hårda insida, skapar vinkeln - träff vid sidan om hakan - en mer eller mindre betydande rotation på hjärnan som förstärker den negativa effekten för den träffade. Graden av rotation är beroende av graden av vinkel, och blir givetvis större av en krok än ett rakt slag.

Hakan

Tinningarna

SIDA 88

Tinningarna nås via framförallt höga krokar. Sådana krokar tenderar att vara lätt uppåtriktade, vilket innebär att kraft går förlorad och effekten delvis uteblir. En variant kan då vara omvända krokar, som slås som krokar men tar en uppåtriktad bana för att sedan vikas nedåt. Denna form av krok är inget för nybörjare och orsakar lätt axel- och armbågsskador18.

Armar och axlar

Träffar mot armar och axlar renderar inga poäng, men det är - för att vara lustig - heller inte poängen. Däremot kan de åsamka skada och/eller försämra motståndarens förutsättningar att boxas.

Underarmarna

Underarmarna skyldras ibland upp för att nästan bilda en skyddande vägg i form av en tät, hög dubbelgard. Med hårda, raka slag mot dess mjukdelar kan du minska lusten att fortsättningsvis hålla dem i samma position. Dock kan denna strategi också vara liktydig med att du själv förbrukar avsevärd energi utan att erhålla tillräcklig nytta för insatsen. Strategin rekommenderas endast med tunnare handskar och med hård stoppning, och givetvis: ju hårdare du slår, desto bättre utdelning.

Underarmarna

Armbågarna

Som med fallet ovan - om underarmar - men här attackerar du istället armbågarna. Förutom att de utgör gångjärn för armens böjningsfunktion innehåller armbågarna den så kallade ulnarisnerven, som vid åverkan kan ge upphov till vad som i folkmun kallas "kärringstöt" och kan vara mycket smärtsamt.

18 Se Gennady Golovkin för en studie av en mästare på denna slags krokar.

SIDA 89

Om motståndaren möter upp dig med mer traditionell gard, finns möjlighet att med kort krok attackera framförallt den vänstra armbågen från insidan. Förutom den smärta eller skada slaget kan åsamka, öppnar det potentiellt upp motståndaren för en teknik i och med att hela armen kan komma att slås åt sidan.

Om motståndaren slår raka slag, finns möjlighet att på samma sätt med kort krok attackera slagarmens armbåge. Denna manöver fordrar skicklighet, tajming och snabbhet och lämpar sig inte för nybörjare att ge sig på.

Axlarna

Axlarna kan angripas från utsidan, med krokar mot axelns mittendel, eller raka slag mot axelns främre del. Slag mot mittendelen syftar till att i första hand trötta ut muskeln och försvaga den som resurs för motståndaren. Slag mot främre delen syftar också till detta, men kan också orsaka mer påtaglig smärta samt skada.

BodypunchingKill the body and the head will die.

Joe Frazier

Ingen boxare är komplett om han eller hon inte behärskar konsten att slå kroppsslag. Ergo: inom svensk boxning, i årtionden präglad av förbud mot proffsboxning, är det en närmast icke-existerande konstform. I anglosaxisk boxningsterminologi är denna konst dock ett eget verb: bodypunching, vilket också berättar något om både dess status och dess potentiella effekt. Boxningshistorien myllrar av legendariska bodypunchers, varav en av dem även har lyckats kläcka ett legendariskt citat.

Kill the body and the head will die.

Orden myntades av Joe Frazier. Intressant nog ställdes just Frazier i sina matcher mot Muhammad Ali inför en situation där kroppsslagen var en avgörande del av såväl receptet som arsenalen. En undflyende, lättfotad, rörlig och svårfångad motståndare fångas bäst med slag mot kroppen, vilket också tenderar att göra de där lätta fötterna betydligt tyngre.

Skälen att bruka kroppsslag är flera, men kan sammanfattas som följande. Kroppsslag:

SIDA 90

bryter ner din motståndare: en konsekvent, konsistent attack mot kroppen kommer förr eller senare att påverka din motståndare i för honom/henne negativ mening.

utgör medicin mot en rörlig motståndare: en kropp är alltid en större och mer svårmanövrerad kroppsdel än huvudet. Rörliga, flyfotade boxare kan vara mycket svåra att få fäste på och ibland överhuvudtaget träffa i huvudet. Gå mot kroppen, och plötsligt kommer du inte bara att träffa - det blir plötsligt lättare att träffa huvudet också.

ger en kraftigt utökad arsenal: med kroppsslagen flerfaldigar du dina alternativ som boxare och blir svårare att förutse.

Nyckelord på vägen

Avstånd

Med undantag för raka slag mot kroppen, kräver kroppsslag ett närmare avstånd. Detta är nästan alltid så kallad halvdistans. Om du inte är en så kallad svärmare (se kapitlet Stilguiden), som per definition strävar efter att mer eller mindre hela tiden befinna dig på denna distans, är kroppsslagen ett verktyg som fordrar att du förflyttar dig in för att leverera dem.

Teknik

I sak gäller samma grundprinciper som för alla andra slag. Fotarbete, tyngdpunkt, rotation och rörelse är avgörande faktorer för att generera kraft.

Ackumulation

Hellre tio träffar på samma ställe med mindre kraft, än en eller två träffar med mer kraft. Varje enskilt kroppsslag kommer dels att tvinga din motståndare att under snabb anspänning hålla andan, och dels att tvinga muskulaturen att jobba.

Slagen

Alla slag i din arsenal är tillämpliga för kroppsslag; raka slag, krokar och uppercuts. När och på vilket avstånd de ska användas varierar dock.

Ingång

Givet att du inte befinner dig på rätt avstånd, som beskrevs ovan, behöver du ”sätta upp” kroppsslagen med andra tekniker/rörelse. Per definition ska du ta dig en bra bit in på den minerade mark som slagzonen utgör, vilket alltid utgör en risk. Nedan följer förslag,

SIDA 91

sorterade under det huvudsakliga kroppsslag som de olika kombinationerna syftar till att utmynna i.

Vänsterkrok mot kroppen I

Kan sättas upp med: rak vänster - rak höger: vänsterkrok kropp

Slå rak vänster som om du egentligen avser att följa upp med en rak höger.

Slå rak höger som om det är ditt egentliga avslut i en 1-2-kombination; slå den kort och hårt, men utan att ta ut full längd. Samtidigt med slaget, förflyttar du din främre vänstra fot snett framåt/utåt och vikar överkroppen lätt framåt/utåt.

SIDA 92

Slå vänsterkrok mot levern eller nedre revbenskorgen. Notera: vrid vänster trampdyna, lätta på hälen och få med höften i slaget.

Vänsterkrok mot kroppen II

Kan sättas upp med: rak höger - vänsterkrok huvud: vänsterkrok kropp

Slå en direkthöger som när du avser att följa upp med en vänsterkrok mot huvudet; det innebär att snabbhet är viktigare än kraft, och att slaget inte ska tas ut till full längd.

SIDA 93

Slå vänsterkrok mot huvudet med full kraft.

Din muskulära anspänning kommer här att hjälpa dig rekylera för nästa steg, när motståndaren som regel höjt sina underarmar för att skydda huvudet.

SIDA 94

Slå vänsterkrok mot levern eller nedre revbenskorgen. Notera: vid dubbla vänsterkrokar, som i det här fallet, är det viktigt att arbeta med små, snabba men fortfarande tekniskt korrekta och starka växlingar av tyngdpunkt via fötterna. I annat fall kommer den andra vänsterkroken att sakna reell kraft.

Högerkrok mot kroppen I

Kan sättas upp med: rak vänster - ducka: högerkrok kropp

Slå rak vänster i syfte att locka motståndaren att själv slå rak vänster. När du vet att den kommer kan du i princip redan vara i färd med att påbörja rörelsen nedan.

SIDA 95

Rulla in under motståndarens vänster genom att vricka överkroppen åt höger och sedan med höfterna som motor få fart in mot kroppen och under slaget. Samtidigt med denna rörelse flyttar du din främre vänstra fot något närmare motståndaren.

Slå högerkrok mot nedre revbenenskorgen och/eller sidan/bakre sidan, där du kan träffa njuren. Samtidigt som du avlossar slaget flyttar du vid behov med höger fot, som dock måste vara jordad - och rätt vinklad - när du träffar. Fotpositionen avgör i vilken mån höften kan generera kraft från rörelsen in.

SIDA 96

Högerkrok mot kroppen II

Kan sättas upp med: parera rak höger: högerkrok kropp

Parera motståndarens höger med vänster handske. Pareringen - som vi återkommer till i nästa kapitel - leder motståndarens energi bort från dig, åt din högre sida, och blottar motståndarens egen sida. Samtidigt med pareringen tar du med vänster främre fot ett steg snett utåt framåt.

Slå en högerkrok mot mellangärdet. Positionen efter pareringen ger dig draghjälp när du nu vrider runt din egen kropp genom att först

SIDA 97

vrida vänster trampdyna, sedan sätta ner vänster fot, vrida upp höger fot och sätta in höger höft i slaget.

Rak höger mot kroppen

Kan sättas upp med: rak vänster - rak vänster: rak höger kropp

Slå rak vänster.

Slå ännu en rak vänster, där du helt kort låter handsken dröja kvar framför eller i närheten av motståndarens ansikte för att distrahera och skymma sikten.

SIDA 98

Slå rak höger mot mellangärdet. Använd en fallande teknik, där du tillfälligt skyddad bakom din egen vänster låter främre fot "falla" framåt, samma längd som i ett steg, böjer knäna och med intakt form avlossar en rak höger med samma tekniska utförande som en upprätt rak höger. Dina böjda knän tar dig dels under slagzonen mot ditt eget huvud, och möjliggör dels för dig att slå en höger med kraft.

Under Nyckelord på vägen skrev jag: "Varje enskilt kroppsslag kommer dels att tvinga din motståndare att under snabb anspänning hålla andan, och dels att tvinga muskulaturen att jobba." Det tål att upprepas. Vid slag mot mellangärdet är innebörden så viktig, att om du klarar av att slå två slag i tät följd mot detta område, så kan nästan garanti utfärdas på att kampen är över.

SIDA 99

Orsaken är att slag mot mellangärdet per automatik leder till att motståndaren kraftigt anspänner sin bukmuskulatur samtidigt som han eller hon med ett kraftigt utblås tömmer sig på luft. I det ögonblick träffen är förbi, kommer motståndaren - och ju snabbare och våldsammare desto tröttare han eller hon är - att direkt försöka fylla lungorna med luft igen. I DET ögonblicket ska nästa träff komma. Och kommer den - då är det över. Nedan följer kombination som visar hur det kan se ut, via rak höger - fotförflyttning - högerkrok.

Dubbelslag mot mellangärdet

Först rak höger, som i serien ovan.

Sedan blixtsnabb förflyttning genom något som kan beskrivas som en medsols rotation i form av ett hopp, så att du positionerar dig snett vid sidan om din motståndare.

SIDA 100

Och så högerkrok mot mellangärdet, med hela kroppen med bakom slaget.

Vi upprepar de avslutande två momenten från annan vinkel. Först förflyttningen efter rak höger:

SIDA 101

Och så kroken, med vriden högerfot och höger höft bakom slaget.

SIDA 102

Defensiva verktygAttack is only one half of the art of boxing.

Georges Carpentier

Att slå är den enkla delen i boxning. En helt annan sak är förmågan att undvika att bli slagen. Den förmågan hänger ihop med dina defensiva verktyg. Oavsett nivå, och oavsett hur länge du tränat, kommer du dock att bli träffad - i ansiktet, ögonen, över näsan, på munnen, i magen - och dessutom betydligt mer ofta än du både trodde och fruktade. Så är det.

Boxning är svårt, tempot är högt, slagen kommer fort, och framförallt den oskolade boxarens naturliga reaktioner - att blunda när slagen kommer, att huka och försöka gömma sig bakom höjda underarmar, att i panik rygga tillbaka med hakan i vädret - bidrar till en högre frekvens av träffar. Att vänja sig vid träffar är, paradoxalt nog, således en förutsättning för att över tid kunna skola in rätt beteende. Jag upprepar: att vänja sig vid träffar är en förutsättning för att kunna skola in rätt beteende.

Att vänja sig vid träffar är inte svårt. Det är bland annat det man har så kallad uppgiftssparring till. Uppgiftssparring är när sparringträningen inte är godtycklig, utan båda boxarna har instruktioner om vad de ska göra. I det här fallet är den ena boxarens uppgift att utan att slå tillbaka medelst rörelse, gardering, blockering och parering hantera en boxare vars uppgift är att med hög frekvens försöka träffa med kvarts- till semihårda slag.

Kalla det chock-terapi. På mycket kort tid kommer boxaren med en defensiv roll att dels vänja sig vid att bli träffad, dels markant förbättra sina verktyg. De två hänger nämligen ihop. Ju mer avslappnad du är inför de slag som kommer, ju bättre kommer du att kunna hantera dem.

En annan positiv sak med denna typ av uppgiftssparring är möjligheten att tidigt identifiera de individer som av naturen givits en sämre förmåga att hantera våld mot huvudet. Det finns de som på redan denna basala träningsnivå drabbas av yrsel vid träffar. De bör vänligt men bestämt avrådas från att fortsätta försöka sig på en karriär som boxare.

Precis som med slagteknikerna så är boxningens defensiva verktyg till antalet ganska få, vilket inte är att förväxla med att det på något sätt skulle vara lätt att lära sig bemästra dem.

SIDA 103

Ett råd på vägen: blanda och ge. Bli aldrig förutsägbar. Träna på att behärska alla defensiva verktyg, och använd dem sedan med balans och måtta. Parera aldrig för många slag åt gången, blockera inte varenda slag. Och glöm inte bort att ibland parera och blockera om du i övrigt älskar att gunga fram i en halvlåg bob-and-weave. Det bästa av alla defensiva verktyg är att vara svårläst och oförutsägbar.

Sist som slutligen: de defensiva verktygen är i högsta grad också offensiva, på samma sätt som offensiva verktyg - slag - samtidigt är defensiva. Att ducka är ett sätt att positionera sig för en attack mot en motståndare som genom manövern ställs blottad, i lika hög grad som det bara är ett sätt att undvika att bli träffad.

Rörelse och positionering

Att vara utom räckhåll för slaget är självklart den främsta och, rätt utförd, minst energikrävande av alla defensiva aktioner. Detta fordrar att du befinner dig på rätt avstånd och i rätt position/vinkel, där du med ett halvt steg bakåt, en vinkling eller en kvarts rotation såväl kan undkomma slaget som positionera dig för att själv slå din nu blottade motståndare.

Med rörelse menas inte ett meningslöst dansande utan syfte. Undvik alla former av hoppande, studsande och nervöst, ryckigt fotarbete. Med rätt avstånd, positionering och korrekt fotarbete - så som avhandlats i tidigare kapitel - blir sådant överflödigt, energin sparas och boxningen kan prioriteras.

Däremot förordar jag en konstant rörelse på mikronivå, där rörelsen är ständig positionering och ompositionering, intagande av vinklar, upprätthållande av rätt avstånd, rörlighet i överkropp, ständiga ansatser genom att med axlarna antyda att slag är på väg, etc.

Slipping

En ordagrann svensk översättning skulle lyda "glida" eller "halka", men den korrekta ordalydelsen är i det här sammanhanget närmast att "vicka". För det är vad det handlar om - att vicka åt sidan om slaget, via insidan eller utsidan, samtidigt som du förflyttar dig framåt eller bakåt, intill eller ifrån motståndaren.

Jag rekommenderar dig att huvudsakligen använda denna teknik för att gå mot slagens utsida, och särskilt så om du som ortodox boxare möter en southpaw - i annat fall presenterar du ditt huvud på ett silverfat.

Slipping används på följande sätt mot en jabb/rak vänster.

1. Vicka åt höger - om slagets utsida - med midjan som gångjärn.

SIDA 104

2. Främre vänstra fotens häl är fortsatt lyft.3. Vickningen ska vara så rörelsesnål att slaget passerar precis

förbi ansiktet, i klykan mellan ansikte och axel.

Slipping används på följande sätt mot en rak höger, eller - som från en southpaw - högerjabb.

1. Vicka åt vänster - om slagets utsida - med midjan som gångjärn.2. Samtidigt växlar du fotposition, så att främre vänstra fotens sula

ligger platt mot underlaget och höger bakre fots häl lyfts och vrids ut en aning.

3. Vickningen ska vara så rörelsesnål att slaget passerar precis förbi ansiktet, i klykan mellan ansikte och axel.

SIDA 105

Slipping - precis som bobbing-and-weaving - innebär att du undviker motståndarens slag utan att behöva möta dem med din egen kraft och/eller dirigera om deras energi, som med blockeringar och pareringar. Det har tre uppenbara fördelar:

Missade slag förbrukar energi - i det här fallet motståndarens energi.

Missade slag öppnar för kontringar - i det här fallet dina kontringar.

Du har båda händerna fria för att, med stöd av rätt fot- och kroppspositionering, slå på väg in/framåt, samtidigt som din motståndare är på väg mot dig. Vid det här laget vet du vad det har för konsekvenser för kraftutvecklingen.

Bob-and-weave

Precis som slipping är bob-and-weave en engelsk - och internationaliserad - term, som bäst kan översättas med "ducka-och-gunga". Och precis som med slipping spelar midjan en roll, men än mer så dina knän. Tekniken är tämligen lätt att lära sig, ett lyckats utförande handlar till stor del om tajming, och kombineras förtjänstfullt med en offensiv attityd där du kan använda tekniken för att komma i position för exempelvis kroppsslag.

Bob-and-weave används på följande sätt mot raka tekniker och krokar, oavsett om det är med motståndarens främre eller bakre hand.

1. I slagögonblicket böjer du dina knän för att komma under slaget. Observera: använd knäna. Böjningen ska inte ske med raka ben och/eller krökt ländrygg.

2. I det ögonblick slaget passerar rätar du upp dig.3. Rörelsen sker utifrån-in eller inifrån-ut, det vill säga på insidan

eller utsidan om slaget.4. Under manövern kommer - om du gungat och inte bara duckat -

ditt huvud att anta en rörelsebana som påminner om ett "V". I denna gungning har din midja involverats.

5. Avgörande betydelse har fotväxlingarna. Om du rör dig från vänster (ned) till höger (upp) ska först främre fot pressas mot underlaget och höger häl lätta, och sedan ännu en växling genomföras så att vänster häl lättar. Om du rör dig från höger (ned) till vänster (upp) behöver du bara göra en växling, där höger häl lättar.

6. Fotväxlingarna följer den bärande princip för den boxning som här lärs ut, och frigör möjlighet att lägga in höften i eventuella slagtekniker (ofta krokar) mot kroppen i manöverns mellanläge (i fasen mellan ned- och upprörelse).

SIDA 106

Observera risken för att bli träffad av uppercuts när du frekvent använder dig av bob-and-weaving. Det är en effektiv och ofta använd teknik för att hantera denna typ av boxning. För att minska risken att bli träffad av uppercuts bör du träna på ett oregelbundet rörelsemönster likväl som en oregelbunden rytm, för att bli så svårläst som möjligt - och givetvis gardera tätt och hålla hakan tryckt nedåt för att minska träffytan.

Tips! Inledningsvis bör du verkligen böja på dina knän. Allt eftersom du börjar lära dig hela rörelsebanan och behärskar manövern, bör du i mindre utsträckning "böja" - som i en aktiv rörelse - och i större utsträckning "släppa" dina knän; fall nedåt för att därefter direkt studsa upp. Nu får du en bob-and-weave som de facto matcher

SIDA 107

slagens tempo, och du får en rekyl i uppåtrörelsen som du kan nyttja i kontring.

Rulla under slagen

Att rulla under slagen är inte det som på engelska kallas "roll with the punches". "Roll with the punches" innebär att man använder sig av vridningar, som axelvridningar (se längre fram i detta kapitel) - och ofta från en ställning som bland annat går under namnet the philly shell - för att genom att följa med slagen undkomma dem eller ta udden av dem19.

Att rulla under slagen innebär här en avrundad variant av bob-and-weave, där du i stället för att likt en guppande kork framkalla en V-liknande rörelse snarare utför en U-liknande rörelse. Rörelsen är helt enkelt längre och mer sidledes i sin djupa fas, och passar bättre för att i samband med ingången av rörelsen leverera en krok mot kroppen.

19 En representant för denna stil var Floyd Mayweather Jr, som tog både stilen och tekniken till sällan skådade höjder.

SIDA 108

Axelvridning

Axelvridning är en lätt liten manöver som med minimal ansträngning gör det svårare för motståndarens raka slag att nå sitt mål, då vridningen flyttar ditt huvud någon centimeter bakåt. Manövern lämpar sig vanligtvis bäst att utföra med främre fot som roder, och med en vridning som då sker i medsols riktning.

SIDA 109

Tips! Axelvridningarna handlar som så mycket annat om tajming, att läsa in när slag är på väg och redan då påbörja rörelsen. En lyckad axelvridning har dessutom den fördelen att den öppnar upp för ett starkt rekylerande vridmoment, som du kan utnyttja för att kontraslå, alternativt låta vridningen övergå i en rullning nedåt/inåt för att gå mot kropp eller komma undan en uppföljande krok.

Blockera

I de flesta boxningsklubbar är det här förmodligen den första - och, i vissa fall, enda - defensiva tekniken du får träna, och det av en anledning: det är den enklaste att lära sig. Som alltid kan den enklaste teknik förfinas till mästerskap, och så även en blockering.

SIDA 110

Så kan du exempelvis använda blockering offensivt, för att stoppa en vänsterjabb redan halvvägs genom att kliva fram med en stark blockering och därmed störa motståndaren redan i startblocket. Starka blockeringar kan också suga musten ur motståndaren, då det tar kraft att få sina slag stoppade med just kraft.

Blockeringar utförs mot alla typer av slag: raka slag, uppercuts och krokar. För ögat kan det se ut som om endast handen - i vissa fall underarmen - är involverad i en blockering. I själva verket är det, som alltid i boxning, ett intrikat samspel mellan flera knappt synliga delar, där fot, höft och axlar med minimala åthävor samverkar för att ge både stadga och rörelseförutsättning.

Blockera rakt slag med bakre handen

1. Från grundställningen väntar du in det raka slaget tills det är nästan ända framme vid målet (ditt ansikte).

2. För att blockera imiterar du ett slag; lätta bakre hälen, påbörja en motsols vridning med axlar/torso.

3. Möt slaget genom att med handskens insida - helst öppen handske, om det är en handsktyp som går att öppna - göra en stark men mycket kort rörelse framåt. Observera: din blockerande hand ska inte längre ut från ditt ansikte än några centimeter, såvida du inte någon enstaka gång överraskar med en offensiv blockering.

Blockera rakt slag med främre handen

1. Från grundställningen väntar du in det raka slaget tills det är nästan ända framme vid målet (ditt ansikte).

SIDA 111

2. För att blockera imiterar du ett slag; vrid till den redan lättade främre hälen, påbörja - men i mindre utsträckning än vad fallet är vid blockering med bakre hand - en medsols vridning med axlar/torso.

3. Möt slaget genom att med handskens insida - helst öppen handske, om det är en handsktyp som går att öppna - göra en stark men mycket kort rörelse framåt. Observera: din blockerande hand ska inte längre ut från sin ursprungsposition än några centimeter, och med blockering med främre handen avråder jag bestämt från att frångå denna regel, samt från offensiva blockeringar. Risken för att kontras med överhandshöger är då överhängande.

Tips! Som regel lämpar sig bakre hand bäst för att blockera raka slag från motståndarens främre hand, liksom främre hand i princip enbart ska användas för att blockera raka slag från motståndarens bakre hand.

Blockera uppercut med bakre handen

1. Utgå från grundställningen. Uppercuts kan vara svåra att upptäcka i tid, men kommer vanligen från nära håll och från en motståndare som har böjt antingen sina knän eller sin överkropp för att hämta kraft åt slagen.

2. För att blockera imiterar du ett slag; lätta bakre hälen, påbörja en minimal motsols vridning med axlar/torso.

3. Möt slaget genom att med handskens insida - helst öppen handske, om det är en handsktyp som går att öppna - göra en stark men mycket kort rörelse nedåt.

SIDA 112

Blockera uppercut med främre handen

1. Utgå från grundställningen. Uppercuts kan vara svåra att upptäcka i tid, men kommer vanligen från nära håll och från en motståndare som har böjt antingen sina knän eller sin överkropp för att hämta kraft åt dem.

2. För att blockera imiterar du ett slag; lätta bakre hälen, påbörja en minimal medsols vridning med axlar/torso.

3. Möt slaget genom att med handskens insida - helst öppen handske, om det är en handsktyp som går att öppna - göra en stark men mycket kort rörelse nedåt.

Tips! Uppercuts är inte att leka med; träna dessa blockeringar med en partner, där farten och hårdheten gradvis ökas. Principen är: tätt och nära ditt eget ansikte.

Blockera uppercut med bakre underarm

1. Utgå från grundställningen. Uppercuts kan vara svåra att upptäcka i tid, men kommer vanligen från nära håll och från en motståndare som har böjt antingen sina knän eller sin överkropp för att hämta kraft åt dem.

SIDA 113

2. För att blockera roterar du din högra höft i motsols riktning och låter axlar/torso följa med.

3. Slaget kommer nu att krocka med underarmen och mer eller mindre studsa uppåt/tillbaka.

Blockera uppercut med främre underarm

1. Utgå från grundställningen. Uppercuts kan vara svåra att upptäcka i tid, men kommer vanligen från nära håll och från en motståndare som har böjt antingen sina knän eller sin överkropp för att hämta kraft åt dem.

2. För att blockera roterar du din vänstra höft i medsols riktning och låter axlar/torso följa med.

3. Slaget kommer nu att krocka med underarmen och mer eller mindre studsa uppåt/tillbaka.

Blockera vänsterkrok med bakre underarm

1. Från grundställningen höjer du din handske - och därmed din underarm - till tinningens höjd när slaget kommer.

SIDA 114

2. Växla tyngdpunkt mellan vänster och höger fot genom att plantera främre fot plant mot underlaget och lätta bakre fots häl.

3. Samtidigt roterar du din högra höft i motsols riktning. Därmed rör du dig i slagets riktning och desarmerar en del av dess energi.

4. En hög krok blockeras nu av handsken, och en krok i normal höjd blockeras av underarmen.

Blockera högerkrok med främre underarm

1. Från grundställningen höjer du din handske - och därmed din underarm - till tinningens höjd när slaget kommer.

2. Rotera på främre fots trampdyna så att hälen skjuts ut.3. Samtidigt roterar du din vänstra höft i medsols riktning.

Därmed rör du dig i slagets riktning och desarmerar en del av dess energi.

4. En hög krok blockeras nu av handsken, och en krok i normal höjd blockeras av underarmen.

Parera

SIDA 115

Parering kan synas och tyckas vara synnerligen likt blockering, men har en tydlig skillnad likväl som fördel: den använder sig av slagets energi för att styra det - och idealt även motståndaren - i en annan riktning. På så sätt ger pareringar ett annat andrum, och på så sätt öppnar de också upp för kontringar. Och ju hårdare din motståndare slår, desto mer effektfulla blir dina pareringar.

Parering utförs mot raka slag, och alltid med den hand som befinner sig på samma sida som motståndarens slaghand: rak vänster pareras med höger, rak höger pareras med vänster20. Viktigt är att utföra tekniken kort och distinkt, och att med stöd av lättad häl involvera höften för att verkligen skapa den rotationsrörelse som skjuter iväg motståndarens slag i en annan riktning.

I det ögonblick pareringen utförs, ska handen/underarmen befinna sig en bit ut från ditt ansikte, och handen/underarmen ska med en snabb och stark knyck roteras ett kvarts varv inåt, det vill säga i samma riktning som den du skickar motståndarens slag i.

Parera rakt slag med bakre handen/underarmen

1. Från grundställningen väntar du in det raka slaget tills det är nästan ända framme vid målet (ditt ansikte).

2. För att parera imiterar du ett slag; lätta bakre hälen, påbörja en motsols vridning med axlar/torso.

3. Utför parering genom att med stöd av handens/underarmens knyck och rotation av höger höft motsols slå motståndarens handske mot och förbi din främre fot, alternativt nedåt för att låta motståndarens energi fortsätta nedåt/framåt, och samtidigt öppna upp för exempelvis egen rak vänster. Stöten behöver inte vara hård, men väl distinkt.

20 Jodå, det går att parera med samma hand, och en del är riktigt duktiga på det – det tillhör dock den högre skolan, och någonstans måste man dra linjen mellan vad som får plats och inte får plats i en sådan här bok.

SIDA 116

Parera rakt slag med främre handen/underarmen

1. Från grundställningen väntar du in det raka slaget tills det är nästan ända framme vid målet (ditt ansikte).

2. För att parera imiterar du ett slag; vrid ut främre häl, påbörja en medsols vridning med axlar/torso.

3. Utför parering genom att med stöd av handens/underarmens knyck och rotation av vänster höft medsols slå motståndarens handske mot och förbi din högra sida. Stöten behöver inte vara hård, men väl distinkt.

SIDA 117

Tips! Parering är som skräddarsytt för att användas mot rak höger. Slagets kraft gör att motståndaren hamnar än mer ur riktning och balans, och öppnar upp möjligheterna för dig att själv gå in med en rak höger (eller kroppsslag).

Gör så här: Samtidigt som du parerar - enligt ovan - så kliver du snett ut/framåt med främre fot. Pareringen och ditt steg snett framåt har placerar dig på perfekt avstånd och i perfekt position för att sätta en rak höger. Samtidigt som du slår följer du med ett snabbt, kort steg efter med bakre fot och planterar den mot underlaget senast i träffögonblicket, för att enligt skolboken kunna vrida in höft och därmed kroppen i slaget.

Jabba jabben

Ibland ställer verkligen motståndarens jabb till det. Den är snabb, den är hård, den stänker in mot näsroten och den kommer i vinklar som är svåra att blockera och parera. Inte kul.

Prova att jabba jabben, i stället för att försöka blockera den. När slaget kommer, möter du det med ett slag. Manövern kommer att rubba motståndarens rytm, samtidigt som du inte själv blir träffad.

SIDA 118

Men var vaken: gör det för ofta eller för lättläst, och motståndaren kommer snart att bara finta sina jabbar för att lura ut din handske - och sen planterar han eller hon en rak cross på din käke.

SIDA 119

Behärska ringenThe important thing in strategy is to suppress the enemy’s useful actions but allow his useless actions.

Miyamoto Musashi

Att behärska ringen är konsten att på metanivå styra skeendet genom att med ditt eget agerande, positionerande eller rörelsemönster få motståndaren att röra sig i den riktning du vill eller, omvänt, förhindra honom eller henne att röra sig i. Denna konst sorteras in under kategorierna taktik och strategi, där den förra är tillämpningen av den senare.

I boxningsvärlden talas ofta om vikten av att "äga centrum", det vill säga dominera ringens centrala område i ungefärlig form av en cirkel. Sant är att den boxare som förefaller "äga centrum" ofta ter sig "äga" matchen, och i den mån en boxare nyttjar denna centrala cirkel för att tvinga motståndaren att röra sig runt, i en större cirkel, finns det fog att påstå att denne boxare också styr händelserna.

Inte sällan är detta dock en illusion; det vet alla som stått i centrum och känt sig omringad av en lättfotad motståndare som i oregelbundna mönster rört sig runt, in, ut och runt igen. Att "äga centrum" är, i en sådan situation, en innehållslös fras; snarare är du gisslan i centrum. I stället ska du äga motståndaren, genom att tvinga honom eller henne till ytor eller rörelsebanor som i mindre utsträckning gynnar dennes boxning.

När en boxare (A) endast illusoriskt äger centrum utgör denne sålunda måltavla för en rörlig motståndare (B). När A lämnar centrum på jakt efter B, sker det på boxare B:s villkor i så måtto att boxare A följer denna runt ringen, där denne målar nya mindre cirklar runt A under det att de som par fortsätter röra sig i en större cirkel. I ett sådant scenario utgör boxare B en rysk docka, där boxare A ständigt blir lurad av att hela tiden upptäcka en ny docka inuti den förra.

Här finns två huvudsakliga strategier för att nullifiera och negera såväl B:s framgångar som rörelsemönster. Båda utgår från behovet av att äga yta, genom att antingen styra B mot en rörelsebana i ringens ytterkanter som i förlängningen både stör rytmen och kräver mer energi, eller genom att aggressivt stänga in B på en yta - läs: ett hörn - där denne helt enkelt inte släpps ut gratis.

SIDA 120

I det ena fallet låter du alltså B:s beredvillighet att röra sig arbeta till din fördel, genom att själv via sidledes rörelse skära av de tillgängliga ytorna. Tänk här på ringens centrum som en fyrkant i stället för en cirkel. Denna fyrkant ställer du på högkant, så att den bildar en fyruddig diamant med sina uddar mot mitten av ringrepen på varje sida.

Genom att röra dig längs med linjerna i denna diamant i en sidledes "Följa John" kommer motståndaren på ett helt annat sätt uppleva sitt tidiga så ohotade utrymme trängt och förminskat, och på ett eller annat sätt reagera genom att ändra sitt mönster. Denna manöver är i all sin enkelhet så vinnande att effekt ofta kan utvinnas utan att i övrigt behöva förändra sin boxning, och den är också en del i den stil - eller snarare förhållningssätt - som kallas "drowning" (se längre fram i detta kapitel). Den amerikanske tränaren Naazim Richardson21 gav agerandet ett eget, fyndigt namn: "Swim without getting wet".

Väl implementerad kan A, som tillägg till rörelsen längs med diamantens linjer, börja antyda anfall genom utspel via finter, ryck, korta steg framåt, etc., som återigen får motståndaren att reagera och/eller stoppa sina egna tankar på anfall redan i startblocket. Dessa antydningar till rörelser är en definitiv del i behärskandet av ringen genom att styra motståndarens aktioner och reaktioner.

Om B, vid en sådan antydan till offensiv rörelse, backar, kan A välja att förhålla sig neutral eller själv backa. I det senare fallet har ett rejält utrymme skapats. Om B i stället svarar på A:s antydan till offensiv rörelse med egen offensiv rörelse, kan A genom att fullfölja antydan i stället helt negera rörelseutrymmet genom att komma så tätt intill att B måste backa eller rotera för att skapa slagutrymme. I det skedet kan A, återigen, välja att för egen del också backa och har då, återigen, skapat rejält utrymme och, därmed, ett tillfälligt tryggt rum. I det här fallet uppstår då en slags dans, där den ena för och den andra följer. För A är det avgörande att vara den som för, för det är den som för som bestämmer hur dansen ska gå likväl som sluta.

Den andra strategin - som också lämpar sig väl som en förlängning av den första strategin - har mer offensiva drag, och handlar om att skära av ringen för att mer eller mindre låsa in din motståndare, företrädesvis i ett hörn. Även här fordras sidledes förflyttning, men i kombination med förflyttningar framåt/snett bakåt. Via ett sick-sackliknande rörelseschema tvingar du in motståndaren i hörnet, ungefär som när en råtta via en sinnrik labyrint luras att gå i fällan. Märk väl att detta bara är halva jobbet; det andra är att så länge som möjligt behålla honom/henne där.

21 Främst känd för att ha tränat Bernard Hopkins, som förutom att inneha rekordet i antal försvar av sin mellanviktstitel – 20 stycken – också blev den äldste att erövra en titel när han vid 46 års ålder erövrade WBC:s och The Rings linjära titel i lätt tungvikt genom att besegra kanadensaren Jean Pascal i Montreal 2011.

SIDA 121

Två generalfel återkommer ofta när en boxare väl fått sin motståndare in i en hörna. Det ena är att genast gå alltför nära. Det kan ge motståndaren en möjlighet att kliva fram för att gå in i clinch, bryta rytmen och kanske få domaren att beordra ett "break", men också att med en enkel rotation (se avsnitt under Fotarbete och förflyttning) ta sig ut ur fällan. Det andra generalfelet är att genast avlossa stora artilleriet. Ju mer du laddar upp, ju större sannolikhet att motståndaren kan gå under slaget och, precis som ovan beskrivet, rotera ut.

I stället ska du sträva efter att behålla motståndaren i denna position så länge som möjligt. Det gör du genom att vara vaksam på avståndet. Så fort du slagit, ta ett halvt steg tillbaka. Kliver motståndaren fram, kliver du tillbaka och återupprepar det rörelsemönster som förde honom/henne till hörnet i föregående moment. Jobba med lätta och lediga slag, där du använder din arsenal för att tvinga motståndaren att gömma sig bakom sin gard, distrahera och störa och invänta de öppningar som kommer för de tyngre slagen. Kom ihåg att de flesta som trängts in i ett hörn upplever stress; deras primära reaktioner kommer att vara att antingen skydda sig eller komma därifrån. Utnyttja det.

Positionen med motståndaren i ett hörn är särskilt väl lämpad för att efter en serie med cirka 3-4 lättare, raka slag gå in med exempelvis en lång, tung högerkrok mot kroppen, eller efter exempelvis vänster-vänster-höger borra in en vänster uppercut genom garden. En motståndare som gåt in i ett tätt försvar bjuder in till just nyttjande av uppercut. Kom då ihåg vad vi sagt om avstånd: kliv efteråt tillbaka och återupprätta ett avstånd där motståndaren inte enkelt kan rotera ut. I den här situationen gäller det också att utnyttja subtil sidledes rörelse för att komma åt träffytorna. Slå rak vänster samtidigt som du stegar utåt med höger fot för att gräva in en krok mot kroppens sida. Slå rak höger samtidigt som du stegar utåt med vänster fot för att gräva in en krok mot levern. Flytta dig med lätta små steg samtidigt som du jobbar med lätta små slag.

När du har rätt avstånd kan du enkelt spärra motståndarens försök att med sidledes förflyttning ta sig ut, genom att snett sidledes kliva fram. När motståndaren då rör sig tillbaka in i hörnet, backar du tillbaka. På så sätt jobbar du aktivt med att hela tiden styra motståndaren till den plats och position där du vill ha honom/henne.

Slutligen, som utlovat, några ord om "drowning". Att "dränka" motståndaren är en passivt aggressiv taktik. I likhet med så kallad "pressure fighting" (se svärmare i kapitlet Stilguiden) ska du, när du dränker din motståndare, ständigt ligga på gränsen till slagzonen; alltid så nära att du med minimal förflyttning kan träffa.

SIDA 122

Denna metod är avgjort stressande för motståndaren, som tvingas upprätthålla hög koncentration och frekvens i sitt agerande. Av samma skäl kommer öppningar att presentera sig för både attacker och kontringar, genom att framförallt jobba med såväl "slipping" som "bob-and-weave". Ett bra arbete med ben och överkropp belönas när du använder dig av denna typ av passiv press.

Vad är det då som är passivt? Jo, till skillnad från "pressure fighting" jobbar du inte så frekvent med att själv aktivt slå. Pressen du sätter har till största delen med ditt avstånd och din närvaro att göra, och är sålunda till sin natur mental. Med denna metod skapar du effekt samtidigt som du för det första inte öppnar dig för kontringar, och för det andra jobbar energisnålt.

Sålunda: du behärskar inte ringen genom att helt sonika behärska centrum. Du behärskar ringen genom att mer än någonting annat behärska motståndarens hjärna, genom att hålla honom eller henne sysselsatt med hur han/hon ska lösa den gåta som är ditt eget rörelseschema.

Strategierna som beskrivits förutsätter att du - som alltid i boxning - behärskar avstånd, och det är ingen teoretisk övning. Avstånd kan du endast lära dig genom praktik i ring, men också denna kunskap och förmåga kräver en medvetenhet och fokus om vad som sker på så kallad metanivå, där en del av dig utövar själva boxningen, här och nu, och en del av dig - en annan del av ditt medvetande, helt enkelt - iakttar det som händer som från ovan, och instruerar dig hur du ska styra skeendet för att få det dit du vill. Boxning är på så vis sant schizofrent, och det är just därför som det är av yttersta vikt att du håller ditt sinne under kontroll.

SIDA 123

Tips och tricks

(...) boxaren föredrar fysisk smärta i ringen framför den frånvaro av smärta som är det ideala tillståndet i allt normalt liv. Kan man inte träffa, kan man ändå bli träffad, och veta att man fortfarande lever.

Joyce Carol Oates

Boxning är i all sin enkelhet - där det "enkla" handlar om grundprincipen: du ska träffa någon utan att denne träffar dig - en komplicerad och svår konst, där det faktum att någon - din motståndare - aktivt försöker slå på dig medan du försöker utöva den drastiskt ökar svårighetsgraden.

Ambitionen med denna bok har varit att lära ut det rätta sättet att utföra olika tekniska moment på - slag, försvar, förflyttning - likväl som förklara principerna bakom slagkraft. Att känna igen och till och med behärska pusselbitarna är dock en sak; den verkliga konsten är att få ihop alla bitar till den helhet som det färdiga pusslet utgör.

Den biten har inte explicit berörts i denna bok, och precis som film gör sig bäst på bio gör sig boxning - i betydelsen att boxas - bäst i en boxningsring. Det är genom praktiken i ring du slutligen sätter ihop pusslet. Med det sagt blir det mycket lättare att göra det om du som utövare har med dig en del verktyg som du kan använda dig av - som tipsen nedan. De äger viss allmän giltighet, så länge du kommer ihåg: inga tips är tillämpliga vid alla tillfällen, men alla tips är tillämpliga någon gång. Så nu kör vi.

Om riktning och rörelse

Vi har allmänt redan berört rörelse, bland annat i kapitlet Behärska ringen, men viss upprepning är nödvändig. Alltså: rörelse utövas alltid på två plan. Å ena sidan: rörelse i förhållande till motståndaren och dennes agerande. Å andra sidan: den större rörelsen i förhållande till ringen, vart ni som par befinner er och vart du som boxare vill styra motståndaren. Det senare har bäring på det förra.

Om du vill styra motståndaren till hörnen för att där stänga in honom eller henne, behöver du skära av ringen. Om du vill att motståndaren ska tvingas förflytta sig i ringens yttre zoner för att förbruka mer energi än dig, behöver du jobba med vertikal rörelse i en mindre kvadrat. I vilket fall behöver du alltid anpassa din taktik (rörelse i

SIDA 124

förhållande till motståndaren) till din strategi (rörelse i förhållande till ringen).

I förhållande till motståndaren finns dock några grundregler att hålla i åtanke. Mot en ortodox motståndare rör man sig i huvudsak i en cirkel motsols/höger, och mot en southpaw rör man sig i en cirkel medsols/vänsterut. Det finns goda argument för detta.  I normalfallet är det raka slaget med bakre handen en boxares starkaste vapen, och sunda förnuftet säger att det inte är bra att röra sig mot detta vapen. Som alltid: ingen regel utan undantag. Variation och oförutsägbarhet anbefalles.

Om att slå lätt för att kunna slå hårt

Det är varken effektivt eller särskilt förnuftigt att söka sätta maximal kraft bakom varje slag; du blir lättläst och du blir trött, och du kommer snart att ladda upp än mer anspänning eftersom du aldrig trycks träffa. För att positionera motståndaren där du vill ha denne, för att hålla motståndaren upptagen och delvis förblindad och för att själv kunna manövrera fram var du vill sätta in dina hårdare träffar, bör du i stället göra tvärtom: låt händerna gå lätta, med snabba, lediga slag.

Det bidrar till din egen avslappning, det bryter rytmen, det förbryllar motståndaren och plötsligt uppdagar sig läget där det är dags att gå in med full kraft. Variera också de slag där du sätter in full kraft, för att ytterligare bidra till motståndarens osäkerhet om nästa steg.

Om att döda garden

Tät dubbelgard framför kropp som intar en form av sköldpaddsförsvar kan vara svår och tröttsam att försöka forcera. Använd då ena handsken för att helt sonika slå ner den ena av motståndarens handskar, varefter du omedelbart går in med exempelvis en krok. Med exempelvis din vänster slår du ned motståndarens vänster, innan du snabbt sätter en krok med högern.

Om centerlinjen - ortodox boxare vs southpaw

Mot southpaws är det en god strävan att söka placera sin egen främre fot på utsidan om motståndarens främre fot. På så vis har du placerat dig utanför motståndarens centerlinje - och tvingar denne att försöka korrigera med ständiga positionsskiften - samtidigt som motståndaren står mitt i frontlinjen för din raka höger, och du har en fin bana in med vänsterhandstekniker.

Notera att en southpaw på samma sätt kommer att försöka placera sin främre fot utanför din. Ett möte mellan en ortodox boxare och en

SIDA 125

southpaw kan alltså mycket väl bli en kamp i kampen om vem som bäst implementerar denna taktik.

Undantag finns dock. Genom att snabbt förflytta dig framåt med tryck från din bakre fot, kan du kliva in framför - det vill säga på insidan - opponentens främre fot, samtidigt som du avlossar en vänsterkrok mot huvudet. Ditt intrång på opponentens intimaste territorium förblindar honom eller henne för den krok som nu kommer att landa in från sidan/baksidan, i en bana som rent visuellt mer eller mindre är en blind fläck. Förflyttningen är central i denna manöver, och behöver per definition gå fort och i perfekt samklang med slaget - inte minst som rörelsen sker i riktning rakt mot motståndarens raka slag med bakre handen.

Om rörelse efter slag

Slå. Vicka åt sidan. Slå-slå. Förflytta dig. Slå. Gå ner-upp i en bob-and-weave. Slå-slå. Vicka åt sidan och förflytta dig. Så kan det korrekta agerandet beskrivas. Det betyder: efter varje avslutad slagserie - oavsett om det är en monoserie, som i ett enda slag, eller flera - ska du antingen förflytta dig/byta position, genom arbete med fötterna, eller vicka/gunga/rulla, genom arbete med överkroppen. Eller båda.

Poängen är att när du levererat dina slag ska du inte längre vara på samma plats som du nyss var när du slog dem. Motståndarens kontringar ska helst bara träffa luft.

SIDA 126

Alla slag har sin naturliga fortsättning i en förlängd rörelse. En rak höger kan naturligt övergå i en vikning till vänster, rullning tillbaka med böjda knän och upp igen. Motsvarande gäller för rak vänster och vänsterkrok. Det slag som avslutar din serie avgör hur denna fortsättning ser ut.

Som alltid behöver du träna på att göra rörelse-efter-slag till en andra natur i din boxning, genom att medvetet inlemma det i bland annat din skuggboxning och så kallad uppgiftssparring.

En varning är dock på sin plats. Verkliga veteraner vet vilken naturlig rörelse som följer av ett slag; så kunde exempelvis nicaraguanske

SIDA 127

legenden Alexis Arguello ofta förutsäga både vilka slag som skulle komma härnäst och, framförallt, själv läsa vart den rörliga motståndaren härnäst var på väg - och träffa honom. Sålunda kan det, återigen, löna sig att träna på att bryta just invanda och naturliga mönster.

Om rörelse efter slag - aggressiv variant

Direkthöger - eller rak vänster/rak höger (så kallad 1-2) - som följs av att du använder bakfotens frånskjut till att omedelbart efter slaget springa in i motståndaren är ett exempel på denna aggressiva variant av rörelse efter slag. Förutom att du skyddar dig själv i det ömtåliga läget direkt efter slag stör du högst definitivt motståndaren.

Det finns boxare som om och om igen med framgång använder denna metod. I dessa fall är krocken de åsamkar med motståndaren nästan viktigare än slaget - sålunda nästan sparkar de sig själva framåt med bakre foten samtidigt som de slår, och "faller in" i motståndaren med hakan hårt tryck mot bröstet så att eventuell krock med skallen sker högt upp på deras egen panna och, slutligen, med framskjuten högeraxel som också, givetvis, siktas in högt mot motståndarens ansiktsparti.

SIDA 128

När denna massa av kropp smäller in i motståndaren trycks denne bakåt och får kämpa för att upprätthålla balansen. Att leverera någon form av kontring är oftast inte möjligt. Detta är givetvis poängen, liksom: när motståndaren kämpar med att upprätthålla eller återfå balansen, har den attackerande boxaren möjligheter att utnyttja tillfället för att följa upp sin inledande attack. I vilket fall är detta en manöver som definitivt stör en motståndares mentala balans.

Observera: här kan ni räkna med att domaren kan komma att ha synpunkter på agerandet, om ni inte hittar den perfekta balansen mellan återhållsamhet och effekt.

En alternativ variant är att efter en vänsterkrok som inte ger önskad utdelning, inte träffar eller rent av missar - och som därmed riskerar blotta dig - skyldra vänster axel framför ansiktet och med främre armen i triangel framför din vänstra sida krascha framåt in i motståndaren, där du trycker ut armbågen för att både störa och blockera motståndarens möjligheter att själv slå.

Om att snappa sedeln

Behandla slagrörelsen på samma sätt som om du skulle sträcka ut handen för att rycka åt dig en sedel från någon annan. Du skulle vara minst lika snabb och distinkt i returrörelsen som när du sträckte ut armen, om inte än mer. Precis så ska slaget betraktas; som en rörelse som inte är avslutad förrän du är tillbaka vid startpunkten för rörelsen. Denna princip har positiv bäring på slagets acceleration, och därmed effekt. Undantaget från denna regel är när du antingen vill lägga an - se längre fram i detta kapitel - eller vill styra motståndarens kropp och rörelse genom att styra dennes huvud.

SIDA 129

I enlighet med devisen "where the head goes, the body follows" lät subtiliteternas mästare Willie Pep ofta handen dröja kvar vid motståndarens ansikte efter ett slag, för att med exempelvis handskens utsida likt en matador drilla motståndaren att röra sig åt sidan i en riktning förbi honom själv. Sådana manövrar är dock en överkurs som ligger långt senare än den viktiga lärdomen: dra snabbt tillbaka handen till utgångsläget.

Om växling av steg

Stegväxling avhandlades under avdelningen med samma namn i kapitlet om fotarbete och förflyttning. Området förtjänar dock några upprepningens ord även här, just som det tillför en extra dimension till din boxning och, faktiskt, öppnar för möjligheten att i mycket snabb rörelse framåt eller bakåt samtidigt leverera flera slag i rad. Generellt är det bland majoriteten boxare dåligt ställt med denna förmåga, varför många - när de ändå ger sig på det - inte bara ser ut att tappa balans och form, utan faktiskt också gör det.

SIDA 130

Genom att ibland växla steg får du också ett verktyg för att positionera dig i ibland brydsamma lägen. Stegväxlingar kan kombineras med slag i en myriad varianter, men träningen handlar om att helt enkelt automatisera kroppen att utföra dem i situationer då de är ändamålsenliga.

Exempel: Du slår en rak vänster. Motståndaren drar sig bakåt. Du följer efter med ytterligare en rak vänster, och genomför den nödvändiga förflyttningen genom att flytta fram höger fot. Motståndaren drar sig ånyo bakåt för att undkomma den plötsliga pressen du satt. Du följer efter med rak höger, och genomför nu förflyttningen genom att flytta fram vänster fot. Kanske följer du av

SIDA 131

bara farten upp det hela genom att steg snett framåt/utåt med din högra fot och leverera en vänsterkrok.

Viktigt är att genomföra en sådan här operation med tempo, där synkroniseringen mellan fotförflyttningar och slag måste sitta med tajming för att nå önskad effekt.

SIDA 132

Genom att träna stegväxling bakåt - vilket ytterligare utmanar din kognition, koordination och motorik - skapar du kraftfulla stopptekniker trots att du rör dig bakåt medan du slår. Och tro mig på mitt ord: konsten att slå i samband med defensiva rörelser behärskar endast gräddan av boxare. Hög utdelning på investerad träningsmängd utlovas.

Om automatisering av motståndarens reaktioner

Att automatisera motståndarens reaktioner är att gillra fällor. Goda och lättillgängliga exempel finns i överflöd; bland annat från Ingemar Johanssons första match mot Floyd Patterson, där Ingemar konsekvent och tålmodigt matade rak vänster-vänsterkrok. Till slut blev Floyds reaktion så automatiserad att han efter varje vänster förväntade sig en vänsterkrok, och agerade i enlighet med detta: han skyddade sig med sin högra hand, i en rörelse som tenderade att öppna upp honom allt mer - ungefär som om han skulle vifta bort en irriterande fluga som envisades med att återkomma. Med detta öppnade sig också möjligheten för Ingemar att i tredje ronden släppa lös sin höger, med känt och önskat resultat.

Ett annat exempel finns från flera av Thomas Hearns matcher. Inte minst mot Roberto Duran praktiserade han följande variant med framgång: Hearns matade på med sin pistongliknande vänster mot Durans huvud, och följde flera gånger i rad upp med en rak höger mot magen. Duran var nu ingen duvunge, men även rutinerade rävars kroppar kan lura deras eget medvetande; snart nog var hans reaktion så automatiserad att han förväntade sig en rak höger mot magen efter rak vänster mot huvudet, och inte minst som slagen hade verkan. När Hearns väl lät sin fruktansvärda höger brisera föregicks den av samma vänster mot huvud, och till och med av samma förberedande

SIDA 133

rörelse nedåt med överkroppen - som om han ånyo skulle slå mot magen - innan han lät högern ta vägen mot käken.

Ett tredje exempel finns från flera av Floyd Mayweather Jr:s matcher, där han gärna använde sig av en "slap hook" i samma syfte som Ingemar mot Floyd Patterson. En "slap hook" är en lång krok som landar med insidan/tummen uppåt, och i översättning därför kan kallas "örfilskrok". Efter ett antal "slap hooks" tvingas motståndaren dels förhålla sig till dem - läs: skydda sig med högern mot insidan av huvudet - och ställer dels in sig på att de ska komma utan uppföljning. Givetvis var det då Floyd levererade en uppföljning i form av en rak höger.

Automatisering av motståndarens reaktioner kräver dels medvetet kalkylerande från din sida, dels uthållighet och disciplin. Du kan till och med behöva stå ut med att straffas för ditt repetitiva beteende, i betydelsen att själv äta en del träffar, för att när tidpunkten är den rätta utnyttja just den öppning du lockat fram genom att vagga in motståndaren i en automatiserad reaktion. Detta går inte på tvärs emot min tidigare förmaning om behov av oförutsägbarhet, eftersom detta är just ett medveten och kalkylerat beteende i syfte att dupera motståndaren.

Självklart ger amatörboxningens kortare matcher i motsvarande utsträckning kortare tid att implementera automatiserade reaktioner, men är likväl en både genomförbar och potentiellt framgångsrik taktik även där. I ringens värld är några ronder, typ tre, ibland en evighet av tid.

Om att lägga an

Använd din raka vänster på samma sätt som en gevärsskytt fixerar kolven mot axeln: sträck ut den, stark och styv, och plantera handsken i eller alldeles intill motståndarens ansikte. Förutom att sikten skyms är det för motståndaren frustrerande och irriterande och en småsvår nöt att knäcka.

Själv har du överblick, kan välja nästa drag, och är åtminstone för en kort stund fredad från motståndarens attacker. Givetvis lönar sig detta tillvägagångssätt bäst om din räckvidd är längre än motståndarens. Risken är annars betydande att motståndaren helt enkelt slår förbi/över din utsträckta arm och in i ditt oskyddade ansikte. Denna risk för att träffas kan dock minskas genom att trycka ut och upp axelleden, och därefter gräva ned haka och kind ordentligt.

SIDA 134

Att lägga an kan både störa och skymma sikten

Om närkamp: vinklar, armbågar, axlar och låsta armar

I clinch och/eller i arbete mycket nära motståndaren finns det ett antal knep och tekniker att ta till för att minimera dennes utrymme att agera.

Om du placerar din främre fot mellan motståndarens fötter har du genast minskat dennes utrymme för rörelse. Här kan du nu pressa fram med höften så att ditt främre lår trycker mot motståndarens lår. Med ens är rörelseutrymmet än mer begränsat. På detta intima avstånd har du ett antal alternativ för att dämpa också motståndarens utrymme att slå.

SIDA 135

Ett alternativ är att låta kroppen följa den naturliga vinkel som din fotposition stöder. Vänster arm - för en ortodox boxare - vinklas till en trekant, där axel och hand bildar en rak linje med den utskjutande armbågen som spets. Handen hålls i höjd med buken, och med armbågen och överarm pressar du mot motståndarens armar/handskar. Axeln skjuts upp för att dels skydda ditt ansikte, dels för att komma i höjd med motståndarens ansikte och därmed störa honom/henne.

Ett annat enkelt och mycket effektivt alternativ är att placera handskarnas insidor på motståndens överarmar, som om du med tumme och öppna insidor försökte nypa tag om dem. Med lätt press framåt är motståndaren därmed förhindrad att slå, med mindre än att han eller hon behöver göra en kraftig och överdriven rörelse bakåt. Denna eventuella rörelse kan utnyttjas för att antingen själv slå, eller ta dig ut från slagzonen.

Om blickpunkten

Fall inte för den poänglösa myten om att låsa din blick i motståndarens ögon. Denna typ av fixerade stirrande stjäl onödig energi, samtidigt som det utsätter dig för risken att motståndaren fintar bort dig genom att just med ögonen indikera att han eller hon har något helt annat än de egentliga intentionerna i sinnet. Blåstirrande i ögonen tenderar att skapa tunnelseende, som minskar din förmåga att agera och reagera. Sträva i stället efter att inte stirra på något specifikt genom att låta blicken med motståndarens

SIDA 136

hals-/bröstparti som utgångspunkt röra sig upp och ner, fram och tillbaka.

Om andning

Det är helt avgörande att lära sig andas - inte bara andas rätt, utan andas överhuvudtaget. Alla som rört sig i ring vet vad jag menar; fångad i ett hörn, motståndaren skär av alla flyktvägar, slagen haglar mot kroppen - och snart börjar syrebristen flimra för ögonen. Sammaledes med uppdämd andning i samband med slag; en serie kan snabbt få den självkvävande boxaren att knocka sig själv av trötthet.

Tricket är att träna sig i att andas nedifrån buken, inte uppe i bröstkorgen, och att sträva efter att hålla andningen så regelbunden och rytmisk som möjligt. Det innebär att andningen utövas med en hastighet som inte står i samklang med din övriga rörelse och dina slag. I samband med slag och serier är det vanligt att boxare jobbar med utandning, av samma skäl som utandning används av exempelvis styrkelyftare i samband med att de ska pressa upp en vikt. Just därför blir boxare ofta mycket snabbt mycket trötta. En snabb, kraftfull utandning vid varje slag gör dig utmattad på nolltid - liksom, för den delen, tendensen att under anspänning hålla andan i samband med slag.

Träna på att slå långa sekvenser av serier - mjuka, lediga slag i grupper om 10-20 - samtidigt som du medvetet fokuserar på att andas ut, andas in, andas ut, andas in, och göra det nedifrån buken. Ganska snart kommer du att börja få kläm på det. Sätt då in lite tempo och framförallt tempomässiga variationer i sekvenserna, men fortsätt i övrigt med samma sätt att andas. Snart nog börjar du behärska det. Snart nog kommer det dessutom att hjälpa dig i hela din boxning; med rätt andning kommer du att både konservera betydligt mer energi än din snabbandade motståndare, och agera med en betydligt lägre grad av energikrävande anspänning.

Om rytmen

Boxning handlar om rytm. Din rytm. Med rytm menas inte att du och motståndaren tillsammans ska hitta samma takt till vilken ni utför en pardans. Tvärtom ska du hitta din rytm, och tvinga din motståndare att följa den. I det ögonblick rytmen upplevs så koreograferad att ni taktfast byter tekniker med varandra enligt ett förutsägbart mönster och i ett förutsägbart tempo, behöver du bryta och byta rytm. Frågan om rytm är nära besläktad med avsnittet om att behärska ringen.

Om att trampa ned motståndaren

Boxning, liksom all kamp, är en mental kamp, där den som tar initiativet nästan undantagslöst får fördelar på hand. Initiativet tas på

SIDA 137

två plan. Det ena planet handlar om vem som överhuvudtaget agerar först, direkt och utan tvekan. I det att motståndaren i flertalet fall hamnar i en defensiv position - och med position menas här attityd likväl som fysisk hållning - ska du utnyttja denna tillfälliga förvirring så långt det bara går genom att med varje till buds stående medel förstärka och förlänga tillståndet. Under inga omständigheter ska du beredvilligt låta motståndaren slippa ut ur detta tillstånd utan att det kostar honom eller henne något.

Det andra planet handlar om att ta initiativet över motståndarens tekniker och rörelser, genom att stoppa dem redan i sin ansats. Ansats till slag neutraliseras genom eget slag - ibland på handsken på väg att slå - eller genom rörelse ut ur eller in i slagzonen. Ansats till rörelse möts med egen rörelse som dödar den tänkta vinsten med motståndarens rörelse. På så vis är denna fråga intimt besläktad med såväl avsnittet om rytm som med avsnittet om att behärska ringen.

Att trampa ned motståndaren är ett mentalt förhållningssätt som genom sin fysiska yttring dödar alla ansatser innan de blivit till något mer än just impulser.

Om bantning

Boxning är en sport med viktklasser, och som alla sporter med viktklasser förekommer en strävan att tävla i en så låg viktklass som möjligt. Därmed har vi också hittat motivet till den ofta förekommande bantning som plågat generation efter generation av boxare.

Ibland tar sig hysterin bisarra uttryck: ingen mat tre dagar innan match, inget vatten två dagar innan match, en isbit som guppar runt som klen tröst i gommen när törstyrseln sätter in, sova under tjocka täcken iklädd overall för att svettas, löpa iklädd soppåse med tejpade öppningar för handleder och vrister, cykla i bastu iklädd overall, mössa och handskar morgon för invägning, med mera synnerligen kreativa tilltag. Det ger sig självt att det inte är ett ändamålsenligt sätt att förbereda sig för den krävande tillställning som en boxningsmatch utgör.

Kort och gott: fixar man inte sin viktklass med mindre än att man tvingas till dylika ingrepp, går man antingen i fel viktklass eller äter och tränar fel/för dåligt. I samtliga fall är denna typ av bantning inte bara en dålig idé: det är rätt och slätt farligt, och utan vidare kan en majoritet av sportens allvarligare incidenter tillskrivas detta otyg. En hårt bantad boxare bär en uttorkad hjärna, och en uttorkad hjärna är betydligt mer utsatt för de slag som faktiskt kommer att skaka om den.

SIDA 138

Tyvärr ligger vissa viktmässigt precis fel. I mycket god form är de aningen för tunga för klassen under, men lite för lätta för klassen över. Nåväl, du kanske är lite lätt för din klass, men du kommer att komma in och känna dig stark och i form, inte urlakad och svag, och det är en god början när gonggongen slår. Chansen är dessutom stor att du möter en motståndare som späkt sig själv för att komma ner i din viktklass, och på kuppen också späkt bort sina förutsättningar att göra sig själv rättvisa.

SIDA 139

StilguidenI can show you how to box. I can teach you every technique and trick I know, but I can never make you a fighter. That comes from the inside, and it's something no one else can ever give you.

Joe Louis

Boxningssporten formligen dryper av ordspråk, och ett av de mest långlivade och frekvent använda är "styles makes fights". Det är också ett av de mest missförstådda. I förstone kan det tyckas handla om i vilken mån två boxare förmodas leverera en underhållande fight. I själva verket handlar det dock om hur de passar som par, om sannolikheten att en boxare besegrar en annan utifrån de stilar - summan av styrkor, svagheter, förutsättningar, tekniska färdigheter, egenskaper, karaktärsdrag och temperament - de båda boxarna har. Observera: störst relevans har jämförelsen mellan stilar när allt annat är lika. Löjligt stora klyftor mellan två kämpars nivåer av skicklighet minskar i motsvarande grad jämförelsens relevans, oavsett vilka stilar de har.

Stilarna delas in i fyra huvudtyper, och dessa är att betrakta som renodlade stereotyper. Inom ramen för varje stil finns mängder av variationer, på samma sätt som vissa - eller kanske de flesta - boxare inte enkelt kan kategoriseras som tillhörande endast en av stilarna. Boxare med en bredare repertoar och högre grad av tekniska färdigheter kan också i viss mån välja att växla mellan stilarna utifrån det motstånd de ställs emot.

På så vis kan kunskap om dessa olika stilar vara ett taktiskt stöd, som hjälper dig - eller en tränare - att maximera dina egna förutsättningar att lyckas med dina föresatser samtidigt som du minimerar motståndarens möjligheter att få utväxling av sina starka sidor. För med kunskap om de olika stilarna, följer också kunskap om vilka stilar som har över- respektive underhand gentemot de andra stilarna. De olika stilarna ges här delvis försvenskade namn: boxare, svärmare, slugger och boxer-puncher.

Boxare

Boxaren - som representant för en stil - är boxaren per se, den klassiske boxaren, oftast med hög grad av skicklighet, gott taktiskt öga och snabba, lätta fötter. Boxaren är som regel defensivt duktig och svårträffad, och föredrar att jobba från utsidan, vilket direkt leder

SIDA 140

till en förkärlek för långa tekniker i form av raka slag. Avståndet i sig gör det också svårt för motståndaren att komma åt boxaren. Med framförallt jabben plockar boxaren poäng och stör motståndarens rytm, och över tid bryts dennes energi och motståndskraft ner.

Klassiskt exempel på en (förvisso okonventionell) urtypisk boxare: Muhammad Ali.

Modernt exempel på en urtypisk boxare: Floyd Mayweather Jr.

Svärmare

Svärmaren har, på sitt modersmål engelska, flera namn; förutom swarmer bland andra crowder och pressure fighter. Alla benämningar fångar väl vad det handlar om; med hög intensitet, hög slagfrekvens och aggressiv boxning söks nära avstånd. Svärmare - ofta kortare till växten än renodlade boxare - lämnar litet utrymme såväl mentalt som fysiskt åt sina motståndare och tenderar oftare att bryta ned dem via ackumulerad volym än via rå kraft. Svärmarens stil ställer oerhört stora krav på fysisk status och är liktydigt med korta men färgsprakande karriärer.

Klassiskt exempel på en urtypisk svärmare: Henry Armstrong.

Modernt exempel på en urtypisk svärmare: Mike Tyson.

Slugger

Sluggern saknar som regel boxarens tekniska fördelar, men kommer i stället med mer tungfotad och sövande slagkraft. Sluggern har ofta ett annat mentalt förhållningssätt till kampen, där strävan handlar om att åsamka skada och att stoppa motståndaren. Precis som svärmare behöver en slugger kunna hantera periodvis stora mängder av träffar från tekniskt svårfångade och ibland skickligare motståndare. Den stereotypiske sluggern ses ofta som dålig på att försvara sig, vilket dock är långt ifrån hela sanningen. Många framgångsrika sluggers har en förmåga att skärma av och via vinklar minska slagens skadeverkan, men ofta också osedvanlig stryktålighet.

Klassiskt exempel på en urtypisk slugger: Rocky Marciano.

Modernt exempel på en (förvisso förfinad) urtypisk slugger: Gennady Golovkin.

Boxer-puncher

Den fjärde kategorin är att betrakta som en aggressiv hybrid mellan framförallt boxaren och sluggern, där vissa lutar mer åt det ena eller andra hållet. Boxer-punchern har ofta goda boxningsmässiga

SIDA 141

kvaliteter med hög teknisk förmåga, utmärkt jabb, bra förmåga att sätta ihop kombinationer, bra kontringsförmåga, bättre defensiv förmåga och bättre träffsäkerhet än sluggern, samtidigt som de bär sluggerliknande slagkraft. Generellt har boxer-punchern något lägre grad av rörlighet och ibland sämre försvar - bland annat till följd av sin inställning till kampen - än de sant renodlade boxarna. Den här typen av boxare representeras av några av de bästa och mest dynamiska namnen i boxningens historia.

Klassiskt exempel på en urtypisk boxer-puncher: Joe Louis.

Modernt exempel på en urtypisk boxer-puncher: Thomas Hearns.

Sax, sten och påse: vem besegrar vem?

Boxare mot slugger

Boxare besegrar som regel sluggers. En normalt trögrörligare slugger har svårt att komma åt och få fäste på boxaren, som från avstånd jobbar med såväl snabbare händer och fötter som högre grad av träffsäkerhet med sina tekniker. Sluggerns något yvigare och mer kraftladdade tekniker öppnar för boxarens kontringar. I denna speciella match-up mellan boxare och slugger hittar vi ofta matcher som kan liknas med tillställningar där en matador drillar en tjur.

Klassiska exempel på boxare som besegrar en slugger är Gene Tunneys vinster mot Jack Dempsey, liksom Muhammad Alis episka seger över George Foreman - för att inte tala om ett otal av mästerboxaren Willie Peps uppvisningar, där han överhuvudtaget knappt blev träffad.

Slugger mot svärmare

Sluggern har ofta överhanden mot svärmaren, eftersom svärmarens stil per definition ser honom eller henne befinna sig nära och rakt framför sluggern - som ofta besitter den större slagkraften. Det här tenderar att bli brutala historier med definitiva slut.

Klassiska exempel på sluggers som besegrar svärmare är nämnde George Foremans kölhalning av Joe Frazier två gånger om, liksom Sonny Listons harpunering av Floyd Patterson två gånger om.

Svärmare mot boxare

Svärmare utgör ett huvudbry för renodlade boxare, eftersom de konsekvent minskar och minimerar det avstånd boxare vill ha och behöver för att utöva sin konst. I denna matchbild tvingas boxarna agera utanför sin egen komfortzon, samt luta sig mot tekniker - krokar och uppercuts - som är de normalt kortare svärmarnas

SIDA 142

hemmaplan, och på ett avstånd - insidan - som också är de normalt kortare svärmarnas hemmaplan. Mot svärmare tvingas boxare ägna mycket energi åt att ständigt återetablera det önskade avståndet, och får sedan kämpa hårt för att bevara det. Svärmare kan - trots ibland stor skillnad i klass - ge boxare stora problem.

Klassiska exempel på svärmare som besegrar boxare är mellanviktaren Harry Grebs vinst mot blivande tungviktsvärldsmästaren Gene Tunney, Joe Fraziers vinst mot Muhammad Ali och Jake La Mottas vinst mot den i alla avseenden överlägsne Sugar Ray Robinson (som är synnerligen svår att stilbestämma, och därför också återkommer nedan som boxer-puncher).

Och så boxer-punchern...

Boxer-puncherns utfall mot respektive övrig stil är avhängig vilken del av denna hybridstil den aktuella kämpen lutar åt. Som nämnts är många boxer-punchers kapabla att mellan matcher - till och med under en match - växla mellan stilar, även om den grundläggande stilbeskrivningen är en aggressiv boxare med hästskor i händerna. Vi håller oss för sakens skull till denna stilbeskrivning i jämförelsen med övriga stilar.

Boxer-puncher mot boxare

Boxer-punchern står sig ofta väl i kamp med en renodlad boxare, eftersom boxer-punchern ofta kan matcha boxare relativt väl inom den tekniska avdelningen, och är tillräckligt skickliga för att förr eller senare träffa med tryck.

Klassiska exempel på när boxer-punchers besegrar renodlade boxare är såväl Sugar Ray Leonards som Thomas Hearns vinster mot den sagolikt begåvade Wilfredo Benitez22.

Boxer-puncher mot svärmare

Intressant matchbild ofta sprängfylld med action, då boxer-punchern - till skillnad från boxaren, och precis som sluggern - ofta möter upp svärmarens offensiv med sin större slagkraft, och delvis för att svärmaren tvingar boxer-punchern att göra det (av samma skäl som svärmaren skär av och minskar ytorna för boxaren). Boxer-puncherns slagkraft kan här ha samma vinstgivande effekt som sluggerns visavi svärmaren, då ju denne per definition rör sig mot kraftfältet.

22 Benitez var ett fenomen. Puertoricanen blev vid 17 boxningshistoriens yngsta mästare, och besatt sådana defensiva kvaliteter att han omväxlande kallades "Radar" och "Bible of Boxing".

SIDA 143

Klassiska exempel på boxer-punchers som tämjt svärmare är Evander Holyfields vinster mot Mike Tyson, Oscar De La Hoyas vinst mot (en dock åldrad) Julio Cesar Chavez och en uppsjö av den magnifike Sugar Ray Robinsons segrar mot legendariska svärmare.

Boxer-puncher mot slugger

Här uppstår ofta - i motsats till fallet för den renodlade boxaren - boxer-puncherns största problem. Tendensen - eller snarare frestelsen - att med stöd av sin egen slagkraft byta bomber med motståndaren gynnar sällan en boxer-puncher i envig med en renodlad slugger, som kan dra fördel av att motståndaren återkommande håller sig inom slagzonen.

Klassiska exempel på när en - ofta i övrigt överlägsen - boxer-puncher fallit mot en slugger är Thomas Hearns oväntade knockoutförlust mot Iran Barkley, liksom (en dock åldrad) Joe Louis knockoutförlust mot Rocky Marciano.

SIDA 144

Linda händernaYou’re fists are your weapons in boxing, and if you have a broken weapon, you’re not going to be too succesful in a fight.

Chad Howse

Lindning av händerna sker för att skydda händerna. Dessa är fulla av sköra, små ben som lätt går sönder i samband med slag, och än mer så ju hårdare du slår. Med en bra lindning kan du som boxare känna dig mer trygg, och denna trygghet gör också att du kan slå utan hindrande baktankar på att du riskerar att skada dig.

Lindningen ska stabilisera benen ifråga - inte pressa ihop dem så att de orsakar smärta. Särskilt viktigt är det att lindningen stöttar båtbenet. Tumskador är sannolikt den vanligaste handskadan av dem alla, och uppkommer gärna i samband med krokar som inte träffar helt rent eller tekniskt rätt.

Tumskador kan vara svårläkta, och just eftersom de så lätt slås upp igen kan de tvinga den drabbade boxaren till ofrivillig och ibland lång vila. Tummarnas, fingrarnas och de små benens skörhet gör att du, i de fall lindans längd tvingar dig att prioritera, alltid ska prioritera dessa områden framför att stabilisera handleden.

Det finns många sätt att linda rätt, och bland annat är ditt val beroende på lindans längd och typ av material. Inom exempelvis AIBA Open Boxing är elastiska bomullslindor med kardborrfäste på mellan 2,5-4,5 meters längd och 5,7 centimeters bredd godkända. Beroende på i vilka sammanhang du boxas (amatör- eller proffsboxning, tillståndsgivande organisation, m.m.) rekommenderas du att alltid hålla dig uppdaterad på aktuellt regelverk.

Med en linda för amatörboxning visas i bildserien nedan hur jag själv lindar handen. Som tidigare notoriskt tumskadad har jag inte en enda gång drabbats av tumskador sedan jag började linda handen på detta sätt (och, ska jag tillägga, lade mer fokus vid rätt tekniskt utförande).

Företrädesvis tränar du lindningen hemmavid, snarare än i träningslokalen. När det är dags att träna vill du inte sitta och behöva fundera på hur det skulle vara; då ska det gå av sig själv (och givetvis ska lindorna sitta på plats redan när träningen börjar - tränare och kompisar ska aldrig behöva vänta på att du behagar bli färdig med dessa sysslor mitt uppe i ett pass). Du kan heller inte lita på att alltid ha någon med dig som vare sig kan linda eller vet hur just du vill ha

SIDA 145

händerna lindade. Experimentera, variera tryck, känn dig fram och hitta den lindning som är bäst för dig och, framförallt, dina händer.

Sträckta fingrar ihop, tummen upp, ögla runt tummen

Upp insidan bakom tummen via handleden, kroka runt tummenmed lindan (första varvet)

Linda runt rummen (första varvet)

SIDA 146

Upp insidan bakom tummen via handleden, kroka runt tummenmed lindan (andra varvet)

Linda runt tummen (andra varvet)

Upp insidan bakom tummen via handleden, kroka runt tummenmed lindan (tredje varvet)

SIDA 147

Linda runt tummen (tredje varvet)

Linda diagonalt ner mot nedre handkants utsida

Linda över handflata vid fingrarnas fäste och diagonaltner mot övre handkants utsida

SIDA 148

Kroka lindan runt tumfästet, vik nedåt med sträckningfrån tumfästet, linda mellan pek- och långfinger

Linda upp mot tumfästet

Linda mellan lång- och ringfinger

SIDA 149

Linda mellan ring- och lillfinger

Vik inåt och linda över handflata nästan vid fingrarnasfäste

Linda över knogarna, runt handkant och över handflatanästan vid fingrarnas fäste

SIDA 150

Linda ännu en gång över knogarna, runt handkant och över handflata nästan vid fingrarnas fäste

Vik uppåt, linda diagonalt mot övre handkant och sträck lindan ordentligt

Linda runt handled tills slut på linda, och fäst

SIDA 151

Färdigpaketerad och klar, redo att leverera!

SIDA 152

Boxare att betraktaIf you do what you have always done, you will get what you have always got.

Mark Twain

Exempel på hur massa och hastighet genererar slagkraft

Studera det filippinska fenomenet Manny Pacquiao under hans verkliga storhetstid cirka 2008-2010. Pacquiao, som rörde sig genom allt högre viktklasser23, mötte oftast i grunden större och tyngre motståndare. Världen häpnade över att hans slagkraft ändå tycktes förlama motståndarna. Hemligheten låg givetvis i kombinationen av hans rörelseschema (träff i rörelse), snabbhet och förmåga att få med sig höften bakom slagen. Med explosiva steg rörde sig Pacquiao in och med hela kroppen bakom slog han med oerhörd fart (och, förvisso, en mängd slag = kumulativ effekt).

Exempel på hur avtryck/vridning med slagarmsfoten genererar slagkraft

Studera före detta sovjetiske, och sedermera australiensiske, Kostya Tzsyu24. Tszyu arbetade lugnt och metodiskt, i trygg förvissning om den slagkraft framförallt hans raka höger höll. När Tszyu slog med högern utvecklade han en närmast extrem överslagsvridning med höger fot, så att hälen stundtals stod nästan rakt ut åt sidan. På så vis kunde han koppla in maximal mängd höft och överkroppsvridning.

Exempel på stegväxlingar och rotationer

Vasyl Lomachenko har när detta skrivs endast hunnit med 14 professionella matcher, men är likväl omtalad som en av de främsta, kilo för kilo. Lomachenko, grundligt utbildad i det ukrainska amatörsystemet25, har inte minst gjort sig bemärkt för sitt fantastiska fotarbete, vilket hjälper honom att lätt och ledigt ta sig in i och ut ur önskade avstånd och positioner. Lomachenko byter riktning med stegväxlingar och byter position med rotationer, och han gör det i princip oupphörligen, blixtsnabbt och mitt i slagserier.

23 1998 erövrade Pacquiao WBC:s titel i flugvikt. 2010 erövrade han samma organisations titel i lätt mellanvikt. Sammanlagt erövrade han titlar i 8 olika viktklasser, även om vissa av dessa titlar bar mindre tyngd och prestige än andra.24 Ursprungligen Konstantin Tszyu.25 I den unge Lomachenkos schema ingick, bland annat, även balett. Hans far satte honom medvetet på en idrottslig allemanskost för att maximera hans framtida utveckling.

SIDA 153

Exempel på krokar med supination

Minns avsnittet om korta högerkrokar som slogs med supination. Studera sedan den kazakhiske mellanviktaren Gennady Golovkin, som radade upp en sensationell rad knockouter mot kvalificerat motstånd. En hel del av dessa slogs med extremt korta krokar - vänster som höger - där den gemensamma nämnaren var supination. Trots att han ibland träffade högt på kraniet och mitt på pannan var effekten allt som oftast förödande.

Exempel på slipping och bob-and-weave

Mike Tyson må av många vara överskattad, men å andra sidan är han på andra håll också gravt underskattad, ty: hans överkroppsarbete - och specifikt i underbar samklang med ett förträffligt fotarbete - höll från mitten till slutet av 1980-talet absolut mästarklass. Studera särskilt matchen mot Reggie Cross, och sekvensen där Tyson hanterar en mängd slag i tät följd, utan att en enda gång bli träffad, för att därefter kontra och avsluta tillställningen. Superbt.

Exempel på att behärska ringen

Studera Bernard Hopkins i matchen mot den favorittippade och fruktade Felix Trinidad, och särskilt hur han där använder avstånd, rytm och tajming för att behärska både ringen och motståndarens tankar. En mästerlig föreställning av en sann mästare i förvirrandets och förvillandets konst.

Exempel på aggressiv rörelse efter slag

I samma match som ovan visar Bernard Hopkins prov på sin ofta använda metod att efter direkthöger störta in med hela kroppen bakom för att neutralisera, störa och dominera. Notera hur han viker in bakom sin egen höger för att skydda sig själv på väg in, liksom hur han vid ett tillfälle tvingar Trinidad till golvet som följd av denna manöver.

Exempel på defensiva verktyg

Namn som Willie Pep (1940- till 1960-tal) och Pernell Whitaker (1980- till 1990-tal) må ha befunnit sig på overkligt höga nivåer inom denna konstform, men just därför: studera dem, deras rörelseschema, deras sätt att använda fötter, rotationer, vridningar, vinklar och avstånd för att undvika träffar. Ett än mer exceptionellt exempel är argentinske Nicolino Locche (aktiv 1958 till 1976), men hans mönster var så publikfriande utanför ramarna att gängse boxare kan ha svårt att faktiskt dra någon som helst nytta av vad de ser. Men underhållande och imponerande är det onekligen.

SIDA 154

SIDA 155

Sista rondenBoxing is the ultimate challenge. There is nothing that can compare to testing yourself the way you do every time you step into the ring.

Sugar Ray Leonard

"Bli besatt - och förbli besatt." Så lyder råden från en coach till huvudfiguren i John Irvings filmatiserade roman Hotel New Hampshire26. Huvudfigurens syster har blivit våldtagen, och full av vrede han inte kan kanalisera börjar han styrketräna. Och som han styrketränar.

Bli besatt - och förbli besatt. Så skulle också ett råd till varenda aspirerande boxare kunna lyda, och det skulle vara helt rätt. Du måste inte bara göra det du vet att du måste göra. Du måste vara besatt av att göra det.

Det kan låta som en överdrift, och visst; om ditt mål med att ta dig hit genom den här boken, om ditt mål med att lära dig stå, gå och slå inom den både vackraste och hårdaste av alla sporter endast är att hålla dig i form, bli lite vassare i din skuggboxning eller då och då motionssparra, ja - då krävs givetvis inte alls någon besatthet.

Det är inget problem i sig - tvärtom. Boxning är ett utmärkt sällskap för den som vill hålla sig i relativ form genom livet, och kräver i grund och botten aldrig mer än tillräcklig yta för att jobba igenom dess rörelser; några steg, några slag. Meditation för kroppen, helt enkelt, och sådan får alldeles för många alldeles för lite av idag.

Men. Om ditt mål faktiskt är att inte bara bli en habil boxare, utan elit - då krävs just besatthet, och det till en sådan grad att du - med Marvin Haglers ord - "går, står, talar och tänker i fighter".

Det krävs nämligen inte bara den berömda treenigheten blod, svett och tårar för att bli en riktigt bra boxare. Det krävs tid. Linjär tid - som i många år - och investerad tid, som i de timmar du lägger ned på att repetera det som inledningsvis känns bak och fram, ovant och orätt.

Vi vet hur det brukar vara med barns tidiga läsning. De kan ha lärt sig att rabbla alfabetet i en följd, men den tidiga läsningen låter ändå

26 För övrigt en fenomenal roman, som jag rekommenderar alla att läsa: tragisk humor och humoristisk tragik i en historia som är så typisk John Irving att den endast överträffas av samme författares Garp och hans värld.

SIDA 156

synnerligen styltig och knackig när dessa enskilda bokstäver - och dessutom i en helt annan ordning - ska utläsas som först ord, sedan meningar, och slutligen hela berättelser i en bok.

Till och med när de lyckas ta sig igenom flera sidor, kräver detta en sådan ansträngning och koncentration att de tappar bort sammanhanget och glömmer bort vad det var de läste bara någon minut tidigare. Helheten går förlorad - tillfälligt.

Så, en dag, passerar de utan hinder ord de tidigare fastnade vid. Uttalen av check, tjeck och käck sitter, trots att de olika stavningarna förut förvirrade. Sporrade av dessa framgångar, läser de vidare, läser mer - och snart är det något så självklart och enkelt att de inte ens behöver fundera på vad de gör eller hur de gör. De bara kan det.

Precis så fungerar all inlärning, och precis så är det att lära sig boxas - rätt. Det svåra är inte att försiktigt bana in de nya rörelserna. Det svåra är att ha tålamodet att fortsätta nöta när orden fastnar i halsen, när den tekniska utvecklingen stannar av och det som äntligen gick på gårdagens träning åter fallerar på dagens träning.

Det svåra är att upprätthålla motivationen att träna dag efter dag, kväll efter kväll. Det svåra är att ha disciplinen att återigen snöra på sig handskarna, trots att näsan fortfarande värker efter föregående träning.

Och det kanske svåraste är att däremellan - för att ha tillräcklig energi att träna så mycket som du behöver träna, och för att minska risken att bli skadad - ägna sig åt rätt vanor, rätt mat, rätt mängd vila och till och med rätt sällskap. För boxare blir man inte av att bara träna boxning. Boxare blir man - bara - genom att leva boxning.

Sålunda tränar elitboxare extremt hårt. Stryk under ordet extremt. Amatörer på högsta nivå snittar utan vidare 12-14 pass per vecka (där periodiseringen innebär att belastning och intensitet varierar), och periodvis än mer. Inom exempelvis Storbritanniens framgångsrika program inför det OS i London som 2012 såg dem skörda stora framgångar, arbetade boxarna i fyradagarscykler med 3 pass/dag: med andra ord 12 pass på 4 dagar.

Innan du ger dig på att skissa fram din egen fyradagarscykel bör du tänka på att ovan nämnda doser inledningsvis är direkt olämpliga, för att inte tala om att det vore omöjligt för en relativ nybörjare att upprätthålla samma intensitet, tempo och fokus som är fallet. Det har att göra med att man måste träna för att kunna träna. För att tala längdskidåkning: en åkare tillbringar flera år med att träna sin hjärt- och lungkapacitet till en nivå där det ens är möjligt att träna i ett sådant tempo och i en sådan mängd som krävs för att bli bäst.

SIDA 157

Olika studier ger olika resultat, men i sak kan träningsdoser endast ökas med en given procent från år till år. Alltför våldsamma ökningar av belastningen får en effekt som är motsatt den önskade: överträning, skador, en motivation som går rakt in i väggen och en utvecklingskurva som dyker brant nedåt. Så om du har kynnet som krävs för att både bli och förbli besatt av boxning, handlar din personliga utmaning snarare om att dosera din träning så att du inte bränner ditt ljus i båda ändar.

Av denna anledning ska den träning som inledningsvis bedrivs fokuseras på just boxning; på att sätta den fundamentala grunden, på att utveckla tekniken, på att få ihop de enskilda delar som ska bli till komplexa motoriska samspel i högt tempo mellan händer-fötter i synkron rörelse samtidigt som du studerar och analyserar din motståndare. Så lägg den dyrbara tiden i boxningslokalen, på boxningen, inte i styrketräningshallen. Det var fighter du ville bli, inte byggare i neontanga.

Om du är helt grön: sparra så tidigt som möjligt. Få saker kan bli till sådana mentala spöken som detta att kliva in mellan repen och ensam med en annan boxare slå och bli slagen, och ju längre du väntar, desto större växer sig det där spöket. Sparra mycket och ofta, och snart nog upptäcker du att du förhåller dig till det ungefär som du förhåller dig till din favoritserie på TV: det är något som ständigt återkommer, och mer är det inte med det.

Sparra mycket och ofta, och du kommer dessutom att - precis som med barnets språkinlärning, precis som med din teknikinlärning - komma till den dagen när du helt plötsligt känner att det sitter, på ett helt annat sätt än när du och din partner bökade, krockade, hamnade fel, missade och mest bara kände er misslyckade. Det är i sparringen du sätter tajmingen, avståndet, rytmen, andningen, balansen mellan anspänning och avspänning - det är där du lär dig behärska ringen genom att behärska motståndaren.

I det här skedet kommer du att upptäcka att du inte längre behöver tänka så frenetiskt på hur du gör. Återigen är det som med den där läsningen: det börjar sitta. Då är det dags att höja plattformen, att anta nya utmaningar: må det sedan vara ökad träningsdos, intensifierat tempo, fler ronder eller bättre och svårare sparring. Kanske, till och med, kompletterande träning i form av vissa styrkeinslag. Men vill du vidare, så måste du ständigt utmana dig själv.

Självklart blir de flesta aldrig vare sig mästare eller elitboxare, hur hårt de än jobbar. Många blir aldrig ens bäst i sin klubb. Nå, boxning vore nu inte världens vackraste och hårdaste sport om det vore så att kreti och pleti kunde bli det. Poängen, den verkligt viktiga poängen, är att ge sig själv en chans att bli så bra som var och en själv kan bli.

SIDA 158

Där och då växer också var och en som människa, och där och då blir också boxningen mer än bara en sport och ett miljondollarspektakel att betrakta - den blir en ledsagare genom livet.

Alla är inte Harry Greb, alla kan inte bli Harry Greb - men alla kan träna sig i att tänka som han. Harry Greb räknas som en av de allra bästa mellanviktare som någonsin stått i en ring, och en del håller honom till och med som en av de bästa genom tiderna oavsett viktklass.

Greb ägnade sig åt ett vanvettigt matchande, med ibland över 30 professionella matcher per år. Han tvekade inte att ta sig an vem som än ville möta honom, och blev så den ende som någonsin besegrade den blivande tungviktskungen Gene Tunney. På en fråga om hur han såg på att möta gossarna i den tyngsta klassen, svarade Greb på ett för honom typiskt sätt: Big guys don't bother me. They get in their own way.

När Harry Greb vid 32 års ålder dog 1926 efter vad som var menat som en rutinoperation, hade han enligt vissa uppgifter gått långt över 300 matcher - varav många inofficiella. Av sina officiella matcher vann han 107 och förlorade endast 8 gånger. Men det var i sig inte det mest imponerande, utan: när han dog framkom att han hela karriären boxats blind på ena ögat, och med halverad syn på det andra.

Så linda de där händerna, snöra på dig de där handskarna, bit ihop om tandskyddet och kliv in mellan repen. När vedermödorna känns oöverkomliga: skänk en tanke till Harry Greb, och låt stoltheten över att vara en boxare - denna sport för de som vågar se sina egna själar och sina egna rädslor i vitögat - fylla ditt bröst. Lycka till.

/Johnny Karlsson

SIDA 159