1 Introduktion 1.1 Inledning och bakgrund

I dag växer nästa alla barn upp med datorer, surfplattor och smartphones i hemmen och barn förs därmed direkt in i den digitala världen. Det digitala blir mer och mer en del av vår vardag och det sträcker sig även ner i åldrarna. Enligt Svenskarna och Internet (Findahl & Davidsson 2015) visar det på att i familjer med barn i åldrarna 7­11 så finns det 2.1 surfplattor och i familjer med äldre barn (12­15 år) så finns det 1.9 stycken. De visar även att 96 procent av alla barnfamiljer äger minst en smartphone. Myndigheterna Statens Medieråd och Medietilsynet Norweigan Media Authority (2014) genomförde 2012/13 en undersökning över barns mobilanvändning i Sverige och Norge. Undersökningen visade att 6 av 10 svenska barn mellan 9 och 16 år har en egen smartphone. 89 procent av barn i åldrarna 13­16 år och 62 procent i åldrarna 9­12 år har en egen smartphone. De flesta barn använder sina mobiler för att ringa, skicka sms, spela spel, lyssna på musik och använda sociala medier. Sociala medier används varje dag av 6 av 10 barn i åldern 9­12 år, och det är endast ett fåtal 13­16 åringar som inte använder sociala medier.

För barn i alla åldrar blir internet allt viktigare i och med den ökade användningen. 77 procent av 11­16 åringar anser det viktigt eller mycket viktigt med internet, och i de högre åldrarna är andelen större. En ökning på 15 procent från 2014 till 2015 visar att allt fler barn och ungdomar tycker att internet är viktig i sin vardag. Det har skett en ökning kring känslan av delaktighet i informationssamhället bland barn och ungdomar, där cirka 70 procent känner sig helt eller till stor del delaktiga. En av förklaringarna är de smarta enheterna och tillgången till internet. Att internet i dag ses som en naturlig del av barn och ungdomars vardag, är kopplad till den ökade känslan av delaktighet och den positiva attityden till internet (Internetstiftelsen i Sverige 2015).

Instagram har blivit en av de mest snabbväxande sociala nätverkstjänsterna överallt i världen. Instagram kom till 2010 och redan 2015 var det 40 procent av det svenska folket, alltså 3 miljoner, som använde sig av Instagram och nästan en fjärdedel använder det dagligen. Även om Facebook fortfarande är det dominerande sociala nätverket, är det ingen tvekan om att just bildbaserade nätverk får en allt större spridning, speciellt bland unga. Bland barn och ungdomar där smartphonen och internetanvändningen blir allt självklarare i vardagen. Det är av 12­15 åringar som Instagram används mest flitigt där 69 procent använder det dagligen, bland tjejerna är det hela 83 procent använder det dagligen (Findahl & Davidsson 2015).

Att Instagram är en ”mobile­only service” är en stor fördel då statistik visar på att 12­15 åringar ligger i topp när det gäller att använda internet i mobilen och därmed blir en av de mest populära ingångarna till sociala nätverken via smartphones. När

barn och ungdomar i en så pass ung ålder använder sig av Instagram, i syfte att publicera bilder och videos, anser vi att det är viktigit att skapa sig en förståelse för hur de använder sig av tjänsten och hur de väljer att presentera sig själva. Instagrams funktioner möjliggör för sina användare att ta bilder och videoklipp och dela dem på andra plattformar. Innan publicering erbjuds användarna att redigera bilden eller videon i form av ett antal filter som ändrar färg och bildupplösning. I och med att innehållet redigeras av användarna är det intressant att undersöka hur detta påverkar självpresentationen av användaren i det syfte att innehållet som publiceras representerar användaren själv, eller också med vänner och familj i sin närhet (Sheldon & Bryant 2015).

Det har gjorts mycket forskning om självpresentation online på sociala medier och speciellt på Facebook men inte lika mycket forskning har gjorts på Instagram som på senare år har blivit allt mer populär. I flera studier som har gjorts på Facebook om självpresenation har resultat pekat mot att publicering av bilder är det främsta sätt som människor väljer att visa sin identitet på (Zhao, Grasmuck & Martin 2008; Mehdizadeh 2010; Mendelson & Papacharissi 2010). Resultat visar på att användare på Facebook hellre presenterar sig själv via bilder istället för att skriva om sig själva, “show rather than tell “ (Zhao, Grasmuck & Martin 2008, s.1816, 1826). Vi ser att området kring barn och ungdomars användning av Instagram är aktuellt för att de lever i ett samhälle där de styrs av förväntningar och normer om hur de ska leva och bete sig. För ungdomar är det viktigt att känna tillhörighet och att känna sig accepterad av sin sociala omgivning, och i dag när sociala medier blir en allt mer naturlig del av vår vardag är de självklara medel att presentera sig via. På Instagram har ungdomar möjlighet att presentera sig själv via bilder och videos i syfte att dela med andra. Många har ett behov av bekräftelse och som ung påverkas mer påtagligt av vad folk i sin omgivning tycker och tänker om en. Kanske är det så att ungdomar ser Instagram som en möjlighet att presentera sig på ett annorlunda sätt. Syftet med studien är därför att undersöka hur ungdomar i åldrarna 12­16 använder Instagram och hur de presenterar sig själva. I projektet kommer vi testa Ajzens (1991 s. 182) Theory of planned behavior i samband med vår fallstudie, där vi kommer att genomföra fokusgrupper och analys av innehållet på deltagarnas Instagrambibliotek. Utifrån denna teori kommer vi att analyser tre faktorer som kan påverkar ungdomars beteende på Instagram; attityd till beteendet, subjektiva normen och den upplevda kontrollen av beteendet.

1.2 Syfte och forskningsfråga Det finns mycket statistik som visar på hur mycket smartphones används i barns och ungdomars vardag och att den blir allt mer viktig. Det forskningsområde som uppsatsen avser undersöka är 12­16 åringars användning av Instagram. För ungdomar är smartphonen den primära artefakten för att gå in på sociala medier, och Instagram möjliggör att barn och ungdomar snabbt och smidigt kan publicera innehåll av sig

själva och andra när som helst. Fallstudie syftar till att undersöka hur ungdomar i åldrarna 12­16 använder Instagram och hur de presenterar sig själva. Vi kommer även studera olika faktorer som kan ligga till grund för hur de väljer att presentera sig på Instagram och undersöka betydelsen av smartphonen i deras vardag.

För att uppnå vårt syfte med studien har vi valt att gå djupare in på områdena embodiment in Human Computer Interaction (HCI) impression management online och offline. Genom att fördjupa sig i embodiment inom HCI tror vi kunna få en förståelse för ungdomars användning av smartphones i deras vardag. Även att ta reda på deras attityd kring hur smartphones har blivit en artefakt som används som en förlängd arm, och om detta är en bidragande faktor till att ungdomars användning av Instagram ständigt ökar har en koppling till dess “mobile­only service”. Inom impression management försöker man förklara hur människor ändrar sitt beteende i vardagliga situationer, och eftersom att samhället i dag är så pass digitaliserat ser vi en stark koppling mellan detta område och embodiment inom HCI. Med stöd från Goffmans (1959) teori om hur människor agerar i vardagliga situationer hoppas vi kunna förstå ungdomars självpresentation (self­presentation) både offline och online. Att undersöka dessa områden tror vi kan ge svar på vad för identitet som ungdomar vill visa på Instagram och vad som ligger till grund för den valda identiteteten. Utifrån detta är vår forskningsfråga:

Vilka faktorer är avgörande för ungdomars självpresentation på Instagram?

Genom att fokusera på faktorer som ligger till grund för ens självpresentation hjälper vår forskningsfråga till att smalna forskningsområdet. De bidragande faktorerna kan ge oss en förklaring till ungdomars beteendet och varför ett visst beteende visas på Instagram. Barn och ungdomar introduceras tidigt in i den digitala världen, och när smartphones, internet och sociala medier används i så pass låga åldrar behövs dessa faktorer lyftas fram för att få upp ögonen för vad som påverkar ungdomar positivt respektive negativt i deras identitetsskapande.

1.3 Avgränsningar Vi har valt att avgränsa vårt forskningsområde med hjälp av forskningsfrågan som riktar in sig på endast Instagram som det sociala medie för självpresentation. Instagram som endast är bild­ och videobaserat gör att innehållet som kommer analysers är relativt smalt från början, något som vi ser till vår fördel för att kunna uppfylla syftet med studien. Valet av metoder som kommer att genomföras i fallstudien är 3 stycken fokusgrupper med 4­5 deltagare vid varje session. Deltagarna kommer att bestå ut av ungdomar som är i åldrarna 12­16 och som känner varandra sedan tidigare. Under session kommer frågor ställas kring deras syfte till användningen av Instagram, och vad för typ av innehåll som de publicerar. Vad gäller embodiment kommer inga direkta

frågor ställas kring det utan variabler från analysbearbetningen kommer att granskas tillsammans med informationen som har framkommit av litteratursökningen om embodiment för att hitta korrelationer. Vi vill få insikt hur ungdomar själva upplever att de framställer sig på Instagram men även hur de faktiskt gör, därför har vi val att genomföra en analys av det innehåll som finns publicerat på deltagarnas Instragrambibliotek.

2 Bakgrund och/eller Teori Under detta kapitel kommer vi presentera den teori som hör till de två forskningsområden vi valt att undersöka för den här studien, vilket är impression management och embodiment inom HCI. Impression management kommer att beskrivas utifrån ungdomars motivationer och intentioner att både offline och online presentera sig själva. För embodiment inom HCI kommer vi utifrån begreppen medialisering och intercorporeality förklara ungdomars medvetna och omedvetna användning av smartphones.

2.1 Impression management/Self­presentation Erving Goffman var den som först beskrev självpresentation (eller impression management) som ett sätt för individer att presentera sig för andra. Individer i vår vardag stöter ständigt på olika sociala interaktioner och därmed strävar efter att skapa intryck av sig själva som passar dessa interaktioner (Gosnell, Britt & Mckibben 2009). Genom att använda metaforer lånade från dramaturgin introducerade Goffman en ny tankegång i läran om mänsklig interaktion. I boken The presentation of self in everyday life (1959) analyserar Goffman mellanmänsklig interaktion och han pratar om hur vi människor tillhör en teaterscen där vi antingen är på scenen (front stage) eller bakom scenen (back stage) (Bullingham & Vasconcelos 2013). Han menar att man är en skådespelare på en scen utfört för publiken, alltså världen (Gosnell, Britt & Mckibben 2009). När vi befinner oss på scenen, när vi interagerar med andra, kallar Goffman deltagarna för skådespelare varvid de här är medvetna om sitt beteende, sitt framförande, och alternerar det i förhållande till olika sociala regler (Bullingham & Vasconcelos 2013). Så väl som självpresentation anses som en av de viktigaste metoderna som kan fastställa vår identitet till andra, följer det att skillnader uppstår på hur individer väljer att presenterar sig själv för andra människor (Gosnell, Britt & Mckibben 2009). På scenen väljer man att “hålla masken” (Bullingham & Vasconcelos 2013), vilket innebär att individer måste spela en viss roll för en okänd publik och inte visa på sina brister (Gosnell, Britt & Mckibben 2009). Det finns forskning som visar på att det finns skillnader i hur och i vilken grad en individ bedriver sin självpresentation, beroende på olika grupper som individen är i. Där bekantskap, kön och status kan vara en avgörande faktor för graden av självpresentation. Det har visat sig att individer med en nära relation drar fördel av back stage­området som Goffman predikar om, då individer inte lika aktivt anstränger sig för att presentera en viss bild av sig själv (Gosnell, Britt & Mckibben 2009), ett skådespeleri är alltså inte nödvändigt (Bullingham & Vasconcelos 2013). Något, man däremot gör med personer som man inte står lika nära, man väljer istället att vänta på att det uppstår en bekväm och nära relation (Gosnell, Britt & Mckibben 2009).

Erving Goffmans samhällsyn menar att det sociala livet är stukturerat på ett sådant sätt att individer följer strikta regler enligt protokoll i olika sociala sammanhang. Individer anpassar sig utifrån hur andra kan komma att uppfatta dem. Till exempel, offentligt, hävdar folk att tycka om presenter som ges, uppskatta andras kläder eller frisyrer eller komma med ursäkter till varför man inte kan delta på vissa sociala tillställningar. Människor strävar därmed att skapa ett gott intryck, vinna fördelar och sociala belöningar för att undvika konflikter, minska spänningar eller inte riskera att inte bli omtyckt av andra. I det flesta fall försöker människor skapa intryck i ett försök att bygga en särskild identitet för sig själv, med motivation att imponera på andra (Alassiri, Muda & Ghazali 2014), där personen övertygar att de är en bättre version av sig själv genom att forma nya identiteter (Bullingham & Vasconcelos 2013). Självpresentation har förklarats förena de frågor som motiverar människor att ta vissa roller eller varför man agerar olika med olika människor (Alassiri, Muda & Ghazali 2014). En annan del som Goffman tar upp är skillnaden mellan uttryck som man ger, den bilden man avser att framföra, och som man avger, den bilden som åskådarna uppfattar (Bullingham & Vasconcelos 2013). Enligt Goffman är målet med självpresentation att få andra att uppfatta en som man själv vill bli uppfattad. Därför påverkar de sociala rollerna hur de presenterar sig för att uppnå detta och beroende på vilken publik man har varierar “jaget” som presenteras. Det finns två typer av självpresentationer när man strävar efter acceptans hos sin publik, en som är skyddande mot inacceptans och en som är girig efter acceptans. Genom att visa de egenskaper som man själv anser vara mest attraktiva hos sig själv spelar man på den giriga självpresentationen. Väljer man istället att visa en skyddande bild av sig själv blir bilden man målar upp en mer neutral och nedtonad version för att undvika inaccepterad. Det är vanligast att man väljer den giriga vägen i sin presentation men vissa faktorer kan få personen i fråga att välja att skydda sig mer. Dessa är till exempel om publiken är oberäknelig eller om personen har sämre självförtroende (Rui & Stefanone 2013a). Forskning har visat att människor engagera sig i en mängd olika strategier som är utformade för att påverka den bild som andra bildar av dem. Jones och Pittman (1982) har med sin taxonomi1 förklarat olika stilar av strategisk självpresentation som används mest bland individer. Taxonomin består av self­promotion, ingratiation, exemplification, supplication, and intimidation.

Self­promotion, självbefrämjande på svenska, är när en individ övertygar eller uppmärksammar andra människor om sina förmågor. Ingratiation, handlar om att sträva efter att bli omtyckt av andra människor genom smicker och erbjuda tjänster. Exemplification uppstår när individer går utöver vad som är nödvändigt eller förväntas av de, i strävan efter att göra intryck av att de är moraliskt överlägsna. De två sista, supplication (bön) och intimdation (hotelser), är när människor vill presenter sig själva som att de är svaga och hjälplösa för att få medlidande och hjälp av andra respektive hotelser sker när att människor projicerar sin makt eller förmåga att straffa för att ses som tuffa och hänsynslösa (Jones & Pittman 1982).

2.1.1 Självpresentation online Redan när de stationära telefonerna kom menade Goffman att denna typ av interaktion mellan människor var ett marginellt sätt att kommunicera på och att det inte gick att jämföra med den riktiga interaktionen (Bullingham & Vasconcelos 2013). Internet ger en annan möjlighet för individer att uttrycka vem man är, på samma sätt som offline strävar individer efter att forma och bibehålla relationer och den centrala drivkraften för detta är varje individs behov av tillhörighet (Seidman 2012). Online har man ett större avstånd mellan skådespelaren och publiken vilket gör det enklare att dölja vissa aspekter från sitt offline­själv när man presenterar sitt online­själv, något som Goffman kallar för en splittrad karaktär (Bullingham & Vasconcelos 2013). Ny media, såsom The World Wide Web, möjliggör för människor att på distans presentera olika sidor av sig själva. Sociala medier är den senaste plattformen som ger människor chansen till självpresentation till en varierad publik. På senare har det skett en ökning av användandet av olika sociala medier och bland ungdomar används sociala medier för att upprätthålla kontakt med sina vänner och sin familj oberoende av vart de bor (Mendelson & Papacharissi 2011). Sociala medier tillåter användarna att uppfylla behovet av tillhörighet, genom kommunikation med och lärandet av andra. Individers motivation till att använda ett socialt medie är tillhörigheten som ges, men även att tjänsten möjliggör självpresentation. På olika sociala medier kan användaren, genom att lägga upp bilder och information på sin profil, på olika sätt presentera sig själv (Seidman 2012).

I och med utvecklingen av internet och dess verktyg kan man idag strategiskt skapa skräddarsydda profilsidor i samband med sin självpresentation. Här kan användaren välja vilken form av information som ska läggas fram och i vilken form, text eller bild till exempel (Rui & Stefanone 2013a). Att konstruera en självpresentation i sociala nätverk kräver att sin personlighet och sina mål återspeglas i det innehåll, layout och den design som finns tillhanda. Sociala nätverk syftar till att främja interaktionen i en virtuell miljö genom den publicerade informationen på användarens profil. En användares profil innehåller för det mesta en profilbild, personlig information som beskriver använder, intressen samt information som talar om dennes identitet (Alassiri, Muda & Ghazali 2014). Även om många tidigare ansåg att Goffmans arbete var utdaterat och borde uppdateras mot den nya teknologi som uppkommit anses Goffmans arbete möjligt att applicera i vårt online agerande med varandra. Web 2.0 tillåter mer avancerad delning av information, bland annat bilder och videor, fylls de digitala interaktionerna mellan människor med en mer rikare form av information. Goffmans beskrivning av att ge och avge hos en individ sträcker sig till web 2.0 och dess delning av media (Bullingham & Vasconcelos 2013). I och med sociala nätverken finns inte samma möjlighet att kontrollera sitt egna innehåll för att strategiskt presentera sig. De sociala nätvärkarna erbjuder att användare och dess vänner kan kommunicera och dela innehåll med varandra (Rui & Stefanone 2013b), vilket möjliggör att de bidrar till hur man blir presenterad inför andra då de har fri tillgång till att kommentera innehållet och tagga varandra utan att behöva fråga om lov. Genom att tagga en person i en bild eller på en post blir denna synlig för personen i fråga och dennes vänner och har man målat upp en viss självpresentation så kanske inte dessa kommentarer eller inlägg stämmer överens med detta. Dock anser omvärlden att den information som andra tillhandahåller om personen i fråga är mer trovärdig och ger ett större intryck av vem personen verkligen är (Rui & Stefanone 2013a). I virtuella sammanhang blir den mask som Goffman hänvisar till och begreppet att “hålla masken” ännu tydligare för att visa på vem personen verkligen är. Internet möjliggör för människor att skapa en illusion av sig själva genom att framhäva önskade egenskaper och dölja de mindre önskade egenskaperna (Bullingham & Vasconcelos 2013). Eftersom att sociala nätverkssidor är disembodied, alltså interaktionen online är avskild från den fysiska koppen och sociala möten, kan användare interagera med okroppslig text som inte avslöjar något om ens fysiska egenskaper. Som sagt möjliggör sociala nätverkssidor användaren att gömma oönskad karaktär och fysiska egenskaper, för att istället presentera sig själva på ett sådant sätt som uppfyller deras önskade självpresentation. Med detta, kan information och bilder som publicerats på användarnas sida enkelt manipulerats baserat på användarens självpresentation eller andras feedback. Disembodied online interaktion avslöjar inget om ens fysiska

egenskaper eller personlighet hos användare. Detta gör det möjligt att skapa falska identiteter, en man kan låtsas vara en kvinna, en extremt introvert person kan istället visa sig var extrovert på grund av möjligheten att kringgå hinder som uppstår i face­to­face interaktion (Alassiri, Muda & Ghazali 2014). Studier som genomförts har visat på olika att individers olika personligheter kan vara en avgörande faktor för hur man väljer att presentera sig på. Använder som söker efter popularitet eller uppmärksamhet tenderar att lägga upp mer information på sociala nätverk, strategiskt engagera sig i sin självpresentation, och förstärka sina profiler (Alassiri, Muda & Ghazali 2014). De som söker uppmärksamhet online är mer benägna att söka så kallad promiskuös vänskap än andra. Man menar då att man snarare söker fler följare av sin kanal än verkliga vänner, ju fler desto bättre. Ett problem som uppstår vid ökad publik är ett ökat behov av att bibehålla sin önskade självpresentation (Rui & Stefanone 2013). I och med att ständigt visa en specifik version av sig själv, oavsett om det är en alternativ eller falsk version, kan man under en längre tid och på ett enklare sätt “hålla masken” inför sin publik. Det är också mindre chans att man “tappar masken” här vilket medför att publiken hålls ovetande om det underliggande “jaget” till masken. (Bullingham & Vasconcelos 2013). Disembodiement kombinerat med anonymitet möjliggör skapandet av teknologi­medierade bilder som till följd genererar en ny form av identitet (Alassiri, Muda & Ghazali 2014). Det finns olika syn på hur identiteter skapas på internet, om internet visar en befintlig eller en nyskapad identitet. Bullingham och Vasconcelos (2013) pratar om två olika syner på identitetsskapandet online som uppkommit bland forskare som beskriver att vi alla har olika typer av identiteter som vi använder i vår vardag, offline. En syn är att vi i vardagen har olika divisioner av vårt jag och att det vi väljer att visa online inte är nya identiteter specifikt skapade för detta ändamål, men att vi nu kan välja att framhäva dem på ett annat sätt. Inte alla håller med detta, En annan syn menar tvärtom, att vi skapar nya jag som är specifika för vår vistelse i onlinemiljön (Bullingham & Vasconcelos 2013). Forskning visar på att individer ofta visar en riktig självpresentation (Alassiri, Muda & Ghazali 2014) och vidare talar man om att identiteterna online och offline inte ska skiljas på då många ser dem som likvärdigt verkliga (Bullingham & Vasconcelos 2013).

2.1.2 Sociala Medier Sociala medier är som tidigare nämnt populärt bland alla människor i världen och Facebook har under en längre tid varit den mest populära tjänsten. På senare tid har dock bild­ och videotjänsten Instagram, som grundades 2010, blivit den mest snabbväxande sociala nätverkssidan globalt. Instagram erbjuder sina användare att ta bilder och videos för att dela med andra, på andra plattformar (Sheldon & Bryant 2016; Findahl & Davidsson 2015). På ett liknande sätt som Facebook kan Instagrams användare publicera bilder och videos på sitt flöde (Sheldon & Bryant 2016). Det var

Instagram som var först med funktionen atthashtagga (#) ett foto som används för att länka ihop liknande foton med varandra och gör bilden hittbar för andra. Alla foton som taggas med samma hashtag hamnar i samma flöde när man söker på just den hashtaggen. Det blir som ett nyckelord för bilderna (Cheung 2014). En skillnad mot Facebook, är att bilderna kan redigeras i form av färg och bildupplösning med hjälp av att välja bland olika filter innan publicering (Sheldon & Bryant 2016). Genom användandet av sociala nätverk kan man skapa sig ett socialt kapital (Putnam 1995). Två vanliga typer av socialt kapital är bounding (bindande) och bridging (brobildande). Bindande kapital är när starka band mellan individerna finns såsom familjeband eller religionsband och brobildande kapital är svagare band mellan individer med olika bakgrunder eller sociala statusar. Genom att utföra aktiviteter på Instagram mellan vänner och familj utvecklas bindande kapital, involverar aktiviteterna okänt nytt folk utvecklas istället det brobildande kapitalet. Skillnaden mellan Instagram och Facebook vad gäller det sociala kapitalet är att till skillnad från Facebook, där man blir vän med varandra och på så vis blir kompiskretsen större, så har man istället följare på Instagram. Man väljer att följa en annans kanal och beroende på deras inställningar, om de har privat eller öppet konto, kommer deras bilder visas i ditt flöde eller kommer de få en förfrågan att du vill följa dem som de i sin tur får välja att godkänna eller inte. En annan skillnad är att de som man väljer att följa på Instagram kanske inte har ömsesidiga avsikter till att följa dig, antalet följare och antalet som du följer är därmed olika på Instagram. Man kan tolka följarna som de som ingår i det sociala nätverket (Cheung 2014). I de få studier som har gjorts om Instagrams användning har det visat sig att människor använder Instagram i syfte att övervaka/få kunskap om andra, dokumentera, tuffhet och möjligheten till kreativitet. Studien gjord av Sheldon & Bryant (2016) som baserades på en surveyundersökning på 239 universitetsstudenter visade att det fanns en positiv korrelation mellan människor med ett högt mellanmänskliga samspel och syftet att använda Instagram för att upplevas som tuffa, möjligheten till kreativitet och övervakning av andra. Resultatet visade även att det fanns tydliga korrelationer mellan att använda Instagram för dokumentation och hög social aktivitet i form event, resor och besök hos vänner. Till sist fann man positiva relationer mellan att uppfattas som tuff och använda Instagram i syfte att övervaka andra, och man gjorde kopplingar till ett narcissistiskt beteende. Cheung fann i sin studie en positiv relation mellan syftet till att man använder Instagram och ens självpresentation. Syftet till att man använder Instagram var inte relaterade till antalet följare dock fanns det en koppling mellan användandet i sig och antalet följare (Cheung 2014). Flera studier som gjorts på olika sociala medier har påvisat hur publicering av bilder är avgörande för strategiskt självpresentation (Mendelson & Papacharissi 2011; Rui & Stefanone 2013b; Mehdizadeh 2010; Zhao, Grasmuck & Martin 2008). Dessa

forskare har kommit fram till att bilder är det främsta medlet som används på olika sociala medier, i en av studierna kom man fram till att användarna hellre visar än berättar om sig själv (Zhao, Grasmuck & Martin 2008). I en annan kunde man dra slutsatsen att användare strategiskt presenterar sig genom att välja en attraktiv bild i ett försök att projicera en förbättrad självkänsla (Mehdizadeh 2010). Genom att man via Instagram kan bestämma vilken bild av sig som man väljer att visa för andra kan man lyfta fram en önskad bild av sig själv. Som nämnts innan hör detta till en dramaturgi där användaren av Instagram ses som en skådespelare som står på scenen (Cheung 2014). Mendelson och Papacharissi (2011) som analyserades fotoalbum på Facebook menade att publicering av foton används som ett verktyg för att presentera sig själva. De kunde se att studenter taggar foton på sig själva och andra på Facebook vilket leder till att användarna presenterar sig själv och sin identitet. Mendelson och Papacharissi studie visar det är just bilder som användare på Facebook publicerat, både av sig själva och tillsammans med sina vänner. Bilder är en social aktivitet och Facebook möjliggör för sina användare att dela upplevelser som personer fått i det verkliga livet i den virtuella världen. Deras resultat visade att majoriteten av studenternas bilder var tagna tillsammans med vänner, oftast poserat med vänner av samma kön under något event. Det visade sig även att personerna på bilderna i nästan alla fall var medvetna att en bild togs, och olika typer av beteenden hur både tjejer och killar poserade framför kameran var tydliga. Tjejer till exempel hade ofta en pose som skulle visa på flirtig­ och sexighet. De kunde dra slutsatsen att bilderna presenterade en strategisk presentation av sociala grupper och det sociala livet på college. Det som Sheldon och Bryant (2016) visar i sin artikel är att Instagram, till skillnad från Facebook, fokuserar på användarnas personliga identitet. Detta lyfts fram genom att användarna befrämjar sig själva (self­promote), bilderna som analyserades bestod mestadels av selfies, bild som är tagen på personen själv. Från dessa studier visade det sig att funktionen med hashtag gjorde det möjlig för användarna att engagera sig i det sociala mediesamhället och bidrog till den sociala medievärlden genom att innehållet som publicerar med en hashtag kan ses av alla människor på Instagram (Sheldon & Bryant 2016). En av de senaste trenderna på sociala nätverk för självpresentation är i form av att publicera bilder av sig själv i form av ”selfies” på olika sociala nätverkssidor, såsom Instagram och Facebook. 2015 genomförde Sorokowska et al. en studie där de testade om delningen av selfies är kopplat till beteenden för självpresentation. Deras deltagare delade allt från 0 till 650 selfies per månad på olika sociala medier, och andelen selfies som publicerades på Facebook var 2.9 selfies på sig själva, 2.2 var gruppselfies och 1.4 selfies var med ens pojkvän eller flickvän. Generellt var det mer kvinnor som publicerade mer selfies än män på olika sociala medier. Instagram som endast är en bild­ och videotjänst så visar statistik på att det publicerar över 80 miljoner bilder per dag (Instagram Press 2016), och Sorokowska et al. (2015) menar på att selfies fungerar som en ”display of willingness” att hålla vänner uppdaterade om sig själva.

I denna studie vill vi därför undersöka hur privata användare presentera sig själva på Instagram, genom att visa bilder på sig själva i form av selfies. Utifrån dessa selfies kommer vi analysera vad för typ av presentation av sig själva som användarna ger sina vänner och sin familj och de som har tillgång till deras innehåll, och om och varför filter används i och med publiceringen och hur dessa påverkar självpresentationen som vi ännu inte funnit svar på.

2.2 Embodiment inom HCI

2.2.1 Smartphones De mobila enheterna blir allt mer närvarande i vårt samhälle, som inte endast serverar som ett medel att konsumera information, men också som ett verktyg för kommunikation. Mobil media är ingen nyhet, att röra sig med ett stycke teknik som förmedlar och underlättar kommunikation har funnits under längre tid, även om det skett många tekniska förbättringar under de sista årtiondena. Under på 1300­talet användes bärbara kompasser som hjälp för navigering, sedan 1800­talet har det funnits bärbara kameror, och under 1980­talet lyssnade människor musik på en Walkman. Mobiler och bärbara videospel har används sedan 1990­talet. Det var under början av 2000­talet som dessa tidigare mobila artefakter blev digitala och blev till en och samma enhet: en smartphone (Frizzera 2015). Tekniken från 1990­talet kritiserades för att skapa trivsel i det virtuella utrymmet, genom att den frambringade en flykt från verkligheten. Men, den mobila mediatekniken gör inte bara oss mer medvetna om det fysiska utrymmet där vi bor, utan utökar också det sätt som människor upplever fysiska platser. Frizzera menar att mobila media binder ihop virtuella och verkliga objekt och erbjuder riktiga upplevelser, som i sin tur utmanar våra uppfattningar om vad som är det verkliga utrymmet. Man kan se det som att, virtualitet inte raderar verkligheten, istället är det en upplevelse av mångfald och ett konstant samspel som binder ihop det virtuella och det riktiga (Frizzera 2015). Smartphones har haft en nästan oöverträfflig fart av acceptans och inom en kort tid har de snabbt blivit en unik och viktig mobil enheten för kommunikation, särskilt bland unga människor. Smartphones – och allt mer surfplattor – är ofta kallade ”the fourth screen”, som historiskt kommer efter bio, TV och datorer. Huvudsakligen beror detta på den befintliga och framvuxna tekniken av medialisering och de okroppsliga (intercorporeality) relationer som användarna konstruerar med smartphones (Miller 2014).

2.2.2 Medialisering Förklaring till fenomenet medialisering är att mobila teknologier är kapabla att införlivas i vårt sociala liv och vår kommunikation, och blivit en ofrånkomlig dimension av alla sociala processer. Mobil teknologi har blivit en förlängning av vårt fysiska jag, och det sker en förankring mellan informationssamhällets digitala infrastruktur och våra kroppar (Clayton, Leshner & Almond 2015). Enligt Konok, Gigler, Bereczky och Miklósi (2016) har vi människor anlag för att bli fäst vid och känna tillhörighet till andra människor, men vi har också en tendens att bli fäst vid artefakter och teknik. Ägandet av en smartphone ger tillgång till social interaktion, information och personlig säkerhet som i sin tur ger ett intryck av att användarna ständigt är anslutna till världen och behöver därmed inte känna sig ensamma. Rädslan att missa något viktigt inom deras sociala kretsar är en alternativ förklaring till mobilens bundenhet. Deras bundenhet syns genom att människor använder smartphones överallt och kollar otaliga gånger på skärmen under en dag (Clayton, Leshner & Almond 2015). Unga människor omfamnar användningen av smartphones delvis på grund av sin stora genomslagskraft (Miller 2012). I Konoks et al. (2016) studie visade det sig att unga människor gärna fäster sig vid sina mobiler och vill inte gärna separeras från dem. Det finns forskning som visar på att iPhones och androidtelefoner är beroendeframkallande och en enkätundersökning visar att deltagarna hellre, under en specifik tidsram, är utan choklad, träning, tandborstning, skor och till och med sex än sin smartphone (Tossel, Kortum, Shepard, Rahmati och Zhong 2015).Miller (2014) hänvisar till en studie som förklarar hur viktiga smartphones är i det vardagliga livet. Studenter förklarar vilken tragedi det skulle vara om deras iPhone skulle försvinna, och att flera somnar med den i sina sängar, och att den används för att ibland undvika ögonkontakt. En anledningen till att de är så fäst vid sina mobiler är att den används som en kompensation för behovet av social kontakt (Konoks et al. 2016). Annan research visade på en oenighet om det är den faktiska smartphonen som är beroendeframkallande eller om det är det innehåll som man har tillgång till via den (Tossel et al. 2015). (LÄGGA IN STATISTIK OM UNGAS ANVÄNDNING AV SMARTPHONES). Millers (2014) studie undersökte smartphones som en handhållen, mycket portabelt gränssnitt som användare aktivt går in i för att direkt påverka verkligheten på ett sätt som är multimedialt och multisensuellt. I dag genomsyrar medier nästan varje ögonblick av vårt liv, det finns nästan ingenting som gör att vi kan undgå medialisering då media är central för varje aspekt i våra liv. I dag är människors möte med media personlig och bärbar, medier är offentliga, delade, fysiskt fasta eller helt separata från kroppen. Miller menar att med ny mediateknik kommer denna

distinktion att minska eller till och med elimineras och blir mer förkroppsligat med dess användare.

2.2.3 Intercorporeality Vidare menar Miller att tekniken är socialt konstruerad, där vissa forskare menar att tekniken är apparatgeist, i vilket det menas att de mobila enheterna blir mer än bara tekniska apparater med dess brukskvalitet, den blir en förlängning av användaren. Smartphones i sin användning beskrivs genom ett uppkopplat jag, något som alltid är på (always­on), och alltid är på dig (always­on­you). Där det sker ontologiska sammansträffande mellan avstånd och närhet, närvaro och telenärvaro och det verkliga och det virtuella kan användaren med sin smartphone uppnå intimitet genom sina sinnen som tillsammans som skapar en form av förkroppsligande. Andra menar också att sådan här teknologi inte bara hjälper människor representera sig själva på distans, men fungerar som en representation av jaget till sig själv, som utstyrsel till vårt självskapande. Miller menar att förklaringen till upplevelsen att teknken är apparatgeist är långt ifrån att vara fullt förståeligt, men kan stärkas genom att se till konceptet om intercorporeality (som förklaras som ett oreducerbart förhållande mellan teknik, förkroppsligande, kunskap och förnimmelse.). Miller (2014) pekar på att människor har mer känslomässiga relationer med sina mobila enheter än vad de har med andra data­ eller kommunikationsenheter. För vissa människor har det blivit nästan en förlängning av sin kropp på det sätt som de håller och smeker enheten även när de inte används. Smartphones talas i dag som om den vore en del av deras kroppar, och ännu mer en del av deras sinne, och kan utifrån detta dra slutsatsen att telefonen är en del av ens identitet. I och med att mobila tjänster blir allt mer vanligt och att det gått från en utveckling att vara ett objekt som style as display genom style as communication till style as means to integrate sociala networks. Detta synsätt kan förklara mobila tjänster som både som ett sätta att kommunicera med och ett medel för social integration, där mobilen har fått nya roller såsom: style maker, group maker, social identifier, eller också self­identifier (Thorbjørnsen, Pedersen & Nysveen 2007).

2.2.4 Unga fäster sig vid tekniken Enligt Konok, Gigler, Bereczky och Miklósi (2016) har vi människor anlag för att bli fäst vid och känna tillhörighet till andra människor, men vi har också en tendens att bli fästa vid artefakter och teknik, såsom smartphones. I deras studie visade det sig att unga människor gärna fäster sig vid sina mobiler och vill inte gärna separeras från dem. En anledningen till att de är så fäst vid sina mobiler är att de använder den som en kompensation för behovet av social kontakt (Konok et.al. 2016). Tossel, Kortum, Shepard, Rahmati och Zhong (2015) skriver att smartphones och androidtelefoner är

beroendeframkallande och de talar om en enkätundersökning där det framkom att deltagarna hellre, under en specifik tidsram, är utan choklad, träning, tandborstning, skor och till och med sex. Annan research de gjorde visade på en oenighet om det var den faktiska smartphonen som var beroendeframkallande eller om det var det innehåll som man har tillgång till via den. I Tossel et al. (2015) deras egen studie gav de 34 studenter en varsin gratis iPhone som de skulle använda i ett år. Deras användande loggades av ett speciellt program som var installerat i iPhonen och efter insamling av data och efter att deltagarna svarat på en del frågor fick de svar på att 62% av de som deltagit ansåg att de nu var beroende av sin iPhone. De som själva ansåg sig som beroende var de som använde sig av mest appar och laddade ner nya appar mer frekvent. De funktioner som användes mest bland dessa var mail, Facebook, meddelanden och Safari (iPhones webbläsare). Det fanns inget som visade på att spel skulle vara det som påkallade beroendet mer. När de frågade om de såg sitt beroende som något negativt var svaret 99% enhetligt NEJ (Tossel et.al. 2105)

2.3 Teoretisk modell Vi kommer i den här studien att använda Theory of planned behavior (TPB) för att förklara faktorerna som avgör beteendet i en viss situation. TPB utgår från att en persons beteende bestäms av intentioner (Behavioral Intentions) som direkt är kopplade till personens attityd till beteendet (Attitude Towards Act or Behavior), men även den subjektiva normen (Subjective Norm) och den upplevda kontrollen av beteendet (Percieved Behavioral Control).

För att ta reda på hur ungdomar framställer sin identitet på internet behöver vi ta reda på varför de väljer att använda internet som en metod till identitetskapandet. Ajzens beskrivning av personens attityd till beteendet handlar om att personen i fråga har en viss känsla kopplad till sin handling och konsekvenserna som tros komma utav den (Eagly & Chaiken 1993). Genom att ta reda på hur ungdomar ser på framställningen

av sig själva på internet tar vi reda på den attityd dem har till sin intention. Vilken känsla de har kring framställningen och vilken känsla de tror att de kan uppnå. Det är inte bara attityden som ligger bakom vårt agerande utan även den subjektiva normen, som handlar om det sociala trycket om omgivningen krav och förväntningar. Ajzen talar om de bidragande åsikterna som personer i ens närhet framför och individens känsla att vara tvingad att följa dem (Eagly & Chaiken 1993). Normen skapas av individens egen tro och övertygelse på ett visst agerande eller beteende i olika kontext. Beroende på hur stark tron och övertygelsen är av normen för individen i den specifika situationen påverkas individens slutliga beslut (Ajzen 2005). Hur ungdomar framställer sig själv på internet påverkas av de normer som finns i samhället och ännu starkare blir tron och övertygelsen från de som står en närmast. När det gäller kontrollen som ungdomarna har på sitt beteende pratar Ajzen (2005) om den upplevda svårighetsgraden att utföra en handling. Det handlar inte om den faktiska förmågan utan den upplevda kontrollen som individen har.

2.x Koppla till: Upplevda kontrollen av beteendet, attityd till beteendet, subjektiva normen

3 Metod Ni kommer i olika kurser på utbildningen lära er ett antal olika metoder och tekniker, både praktiska och vetenskapliga. Oavsett vad man gör och hur ska man alltid beskriva det i rapporten. Är det väldigt kort, kan det med fördel läggas som ett stycke eller avsnitt i inledningen istället. Kapitlet kan också placeras före Bakgrund/Teori. Kapitlet kan även ha rubriken Genomförande eller Tillvägagångssätt. Om man skriver ett längre metodkapitel, bör det med fördel delas upp i olika avsnitt. I en projektplan beskriver man kanske hur man planerar att gå tillväga, alltså i tempusformen futurum. Metodkapitlet skall däremot vara skrivet i imperfekt. Man kan skriva en version av metodkapitlet före genomförandet och sedan uppdaterar man

och ändrar denna efter genomförandet. Var dock noga med att denna uppdatering verkligen görs! I metodkapitlet är det viktigt att lägga fokus på den eller de metoder man har använt sig av. Man skall dock visa att man gjort ett medvetet och relevant val av metod. Man kan därför mycket kort nämna vilka metoder som finns som alternativ. Det skall finnas en tydlig motivering till det val av metod som man har gjort. Metodbegreppet kan vara lite förvirrande ibland. Ett annat begrepp som ligger nära metod är teknik. Ibland talar man om exempelvis datainsamlingstekniker (en del kallar också detta för metoder). En metod är dock oftast en samling av flera olika tekniker som föreskriver ett visst tillvägagångssätt för att både samla in och analysera data. Då är det som beskrivs i en bok en metod, t ex en metod för verksamhetsutveckling. Om det inte finns väljer man kanske själv att kombinera en eller flera datainsamlingstekniker och analystekniker till en metod. Även om man använder en metod så som den står i en bok, så gör man alltid en anpassning av den. En metod är också det specifika tillvägagångssätt som man har haft vid en viss undersökning. Metod kan alltså vara både typen och instansen. Metoder och tekniker beskrivs i litteratur. Det viktigaste är att i metodkapitlet beskriva hur man själv har gjort och sedan tar man stöd i litteraturen för att motivera detta. Man kan alltså mycket kort återge vad som står i litteraturen, men det är viktigt att metodkapitlet inte skall bli en metodlärobok. Däremot är det viktigt att man refererar till litteratur om den metod som man använder.

4 Resultat I en klassisk akademisk rapport (såsom oftast examensarbetet) gör man en insamling av olika data, som man analyserar på olika sätt och presenterar sedan resultaten av analysen på lite olika sätt i ett resultatkapitel. Exempelvis om man gjort en enkätundersökning presenterar man i resultatet sammanställningar av svaren i tabeller och diagram och kanske resultat av olika statistiska beräknar som exempelvis medelvärde. I en konsultrapport eller rapport som presenterar något annat har man kanske inget resultatkapitel alls eller också har man helt andra rubriker. En verksamhetsanalys skulle exempelvis istället för Resultat kunna ha rubrikerna Verksamhetsbeskrivning, Problemanalys och Omvärldsanalys.

5 Diskussion Den akademiska rapporten avslutas sedan med en diskussion och/eller slutsats och det kan även andra rapporter göra. Diskussionen är oftast det som är svårast att skriva. I diskussionen ska man vända och vrida på de resultat som man har kommit fram till. Man behöver inte ta upp alla resultat, utan huvudresultatet eller det intressanta resultatet. Man kan skriva om vad resultaten betyder, varför resultaten är viktiga, hur de kan användas och ge förklaringar till resultaten – varför det är som det är eller blev som de blev. Man kan också skriva om metoden har fungerat bra eller dåligt, vad som kunde gjorts annorlunda, hur mycket tillvägagångssättet har påverkat resultatet, hur tillförlitligt resultatet är. I diskussionen kan man med fördel koppla sina resultat till andras resultat som man har beskrivit i inledningen eller bakgrunden och till teorier som man har beskrivit i teorin. Teorierna används för att förklara de resultat man har kommit fram till. Man kan också gärna koppla resultaten till sådant som händer eller kanske kommer att hända i omvärlden. I diskussionsavsnittet får och ska man göra sin egen röst hörd (men på ett professionellt sätt, d v s inte bli för personlig). Här har man alltså sitt utrymme för att få tycka till också. I en konsultrapport kan det också passa med en diskussion, men man kan också istället kanske ha avsnitt med Förbättringsförslag eller Rekommendationer som då bygger på de resultat som man har fått fram. Här är det viktigt att lägga fram tydliga, sakliga och väl underbyggda argument för förslagen. Det är detta som sedan används för att fatta beslut. En diskussion kan inledas med slutsatsen eller avslutas med en slutsats eller kan denna ersätta diskussion eller ligga som ett eget avsnitt. En slutsats ska vara kortfattad – några rader eller ett stycke. Det ska kort summera vad man kommit fram till och i det fall det finns en frågeställning är slutsatsen det korta svaret på den. I en del rapporter har man en reflektion och en diskussion eller en reflektion istället för diskussion. Reflektionen är mer personlig och kritisk än diskussionen. En reflektion kan göras som en dialog där man ställer och svarar på ett antal frågor. En reflektion kan t ex vara vad man har lärt sig genom att genomföra uppgiften, vad som har varit svårt, vad man skulle kunna göra bättre till nästa gång. En reflektion är därmed en del i det egna lärandet.

Referenser Böcker: Ajzen, I. 2005. Attitudes, personality, and behavior. [Electronic Resource], 2nd edn, Open University Press, New York; Maidenhead, Berkshire, England;.

Eagly, A. H., & Chaiken, S. 1993. The psychology of attitudes. Fort Worth: Harcourt Brace Jovanovich College Publishers

Goffmans, E 1956. The presentation of self in every day life.

Artiklar: Ajzen, I. 1991. The theory of planned behavior. Organizational Behavior and Human Decision Processes, 50(2), 179­211.

Findahl, O. & Davidsson, P. 2015. “Svenskarna och Internet, 2015 års undersökning av svenska folkets internetvanor”. https://www.iis.se/docs/Svenskarna_och_internet_2015.pdf [2016­04­07]

Jena R.K. (2015). Compulsive use of Smartphone and Technostress: A study among Indian students. International Journal of Applied Business and Economic Research. 13, 353­362. Jones, E. E., & Pittman, T. S. (1982). Toward a gene ral theory of strategic self­presentation. In J. Suls (Ed.), Psychological perspectives on the self. Hillsdale, NJ:Erlbaum.

Konok, V., Gigler, D., Bereczky, B.M. & Miklósi, Á. 2016, "Humans' attachment to their mobile phones and its relationship with interpersonal attachment style", Computers in Human Behavior, vol. 61, pp. 537­547. Mehdizadeh, S. 2010, "Self­presentation 2.0: narcissism and self­esteem on Facebook", Cyberpsychology, behavior and social networking, vol. 13, no. 4, pp. 357­364. Putnam, R.D. 1995, "Bowling Alone: America's Declining Social Capital", Journal of Democracy, vol. 6, no. 1, pp. 65­78. Sheldon, P. & Bryant, K. 2016, "Instagram: Motives for its use and relationship to narcissism and contextual age",Computers in Human Behavior, vol. 58, pp. 89­97.

Subrahmanyam, K., Reich, S.M., Waechter, N. & Espinoza, G. 2008, "Online and offline social networks: Use of social networking sites by emerging adults", Journal of Applied Developmental Psychology, vol. 29, no. 6, pp. 420­433. Statens Medieråd, Medietilsynet Norweigan Media Authority (2014). “Barn och medier 2014”. http://www.internetstatistik.se/wordpress/wp­content/uploads/2014/10/Sverige­Norge­grafiskt_informationsblad.pdf [2016­04­07]

Tossel, C., Kortum, P., Shepard, C., Rahmati, A. & Zhong, L. 2015, "Exploring Smartphone Addiction: Insights from Long­Term Telemetric Behavioral Measures", International Journal of Interactive Mobile Technologies (iJIM), vol. 9, no. 2, pp. 37.

Zhao, S., Grasmuck, S. & Martin, J. 2008, "Identity construction on Facebook: Digital empowerment in anchored relationships", Computers in Human Behavior,vol. 24, no. 5, pp. 1816­1836.

Avhandling/uppsats: Webbsidor: Internetstiftelsen i Sverige 2015. Eleverna och internet 2015, http://eoi2015.iis.se/attityder­och­delaktighet/internets­betydelse­for­elever/ [2016­04­07]

­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­

Rui, J.R. & Stefanone, M.A. 2013, "STRATEGIC IMAGE MANAGEMENT ONLINE: Self­presentation, self­esteem and social network perspectives", Information, Communication & Society, vol. 16, no. 8, pp. 1286­20. Bullingham, L. & Vasconcelos, A.C. 2013, "‘The presentation of self in the online world’: Goffman and the study of online identities", Journal of Information Science,vol. 39, no. 1, pp. 101­112. Hogan, B. 2010, "The Presentation of Self in the Age of Social Media: Distinguishing Performances and Exhibitions Online", Bulletin of Science, Technology & Society, vol. 30, no. 6, pp. 377­386

Bilagor Sådant material som är för tungt att lägga i rapportens löpande text, men ändå är relevant för rapporten kan man lägga i bilagor. Dessa numreras 1, 2, 3 och så vidare eller a, b, c och så vidare. Varje bilaga skall ha en tydlig rubrik. Varje bilaga har sin egen sidnumrering och ligger alltså utanför rapportens sidnumrering. Alla bilagor skall också refereras från texten i rapporten, annars skall bilagan inte vara med. Exempel på sådant som kan läggas i bilagor är: intervjufrågor, enkätformulär, skärmdumpar på prototyper, processmodeller med mera.