PÄR LAGERKVIST

BÖDELN

BROMBERGS

© Copyright 2014 Pär Lagerkvist Estate llicensierat genom ALIS och Brombergs Bokförlag AB

Omslag Moa SchulmanFörfattarfoto Lennart Nilsson

Tryck Livonia Print, Lettland 2014Satt hos RPform, KöpingISBN 978 91 7337 603 7

www.brombergs.se

11

Bödeln satt och drack vid ett halvskumt bord inne på värdshuset. I skenet av det enda, osande talgljus som krögaren bestod hängde han stor och väldig över bor-det i sin blodröda dräkt med handen om pannan där bödelsmärket var bränt in. Några hantverkare och halvfulla gesäller från kvarteren omkring skrek över stopen längre borta vid bordet, på hans egen sida satt ingen. Med ljudlösa steg smög flickan över stengolvet och handen skälvde på henne när hon fyllde på hans krus. En lärgosse som listat sig in och höll sig gömd borta i mörkret slukade honom med lysande ögon.

– Ölet är gott, du mästerman! skrek en av gesällerna. Du vet väl att mutter varit ute på galgbacken och kni-pit ett tjyvafinger från dig som hon hängt i en tråd ner i tunnan. Hon unnar ingen att ha bättre öl än hon själv och gör allt för sina gäster. Och det är inget som ger en sådan must åt ölet som ett finger från galgen, vet du!

– Nej det är förunderligt med allt som kommer från det hållet, sade en liten snedmunt skoflickargubbe och

12

strök betänksamt ölet ur sitt vissna skägg. Vad det har för en märkelig makt.

– Det vill jag lova det! Jag minns jag var med engång när de hängde en bonde för tjuvskytte i min hemtrakt, fast han sa han var oskyldig. När mäster sparkat’en från stegen och snaran gav ryck släppte han en fjärt som osade över hela backen, och blomstrena slokade och ängen österut låg liksom falnad och vissen, för det var vid västlig vind skulle jag säga, och det blev miss-växt där på trakten den sommarn.

De skrattade och hävde sig över bordet.– Ja far min han förtalte att i hans ungdom var det

en garvare som bolat med sin svägerska och honom hände alldeles detsamma när han skulle till, som är lätt gjort när en så hastigt skall lämna ifrån sig detta jor-diska. När de då rygga tillbaka för pusten såg de ett moln som steg opp mot himlen och det var så svart så det var fasligt att se på och i aktern satt faen själv och styrde med en eldgaffel bort med den syndiga själen och grinade förnöjt åt lukten.

– Jag vill inte höra era dumheter, fortsatte den gamle och sneglade bortåt bödeln. Jag talar allvar, om vilken makt slikt har, för det är sant och visst. Som nu Kristen, Annas pojke, han som föll om och tugga fradga för besatthet kom på honom! Jag var själv med och hjälpte till att hålla honom många gånger och få öppnat mun, och det var gruvligt vad det red honom, mycket värre än någon annan jag sett. Men när så mor hans fick

13

honom fram då Jerker smed miste sitt liv och han fick drucket av blon så blev han hjälpt. Han har inte fallit om en enda gång sen dess.

– Nää …– Det vet ni lika gott som jag som bor bred vid dem.– Ja, det är ingen som nekar till det.– Nej, det är väl känt all världen över, att så är det.– Men mördarblod måste det va, och medan den har

värmen kvar, annars nyttar det inget.– Det förstås.– Ja. Det är besynnerligt, det är det …– Och som att barn som är lidande och har ont utav

ältan kan bli friska om en ger dem blod som är skrapat från skarprättarsvärd, det vet jag från min barndom, sade gubben. Det var allom känt i trakten och jorde-modern skaffade det från bödelshuset. – Eller är det inte på det viset, mäster?

Bödeln såg honom inte. Rörde sig ej. Hans stora, slutna ansikte under den skuggande handen syntes knappt i det flackande lyset.

– Jo. Det onda har läkekraft, det är säkert det, sade den gamle.

– Ja, det är fasligt vad folk är snikna efter allt som hörer det till. När jag går hem förbi galgbacken om natten är där ett väsen och tassel så hjärtat rent kan stanna i en av skräck. Så nog vet en var aptekare och besvärjare och andra ogudeliga trollare får sitt otyg ifrån, som fattiga och betryckta får betala med dyra

14

pängar och sitt anletes svett. De säger där skall vara kadaver som skattats inpå bara benen och som en inte längre kan se att de varit folk engång i livet. Nog vet jag så väl som ni att det har makt och inte är till att undvara när nöden blir stor, jag har själv prövat det för den delen, och på kärringa med – men jag säger tvi! Tvi vale! Det är inte bara svinen och himlens fåglakreatur som lever av as, det gör vi med!

– Husch, tig med dig! En blir sjuker av att höra på dig. – Vad var det du tog in för någe, sa du?

– Jag sa inte vad jag tog in och inte säger jag det hel-ler. Jag säger bara tvi för den lede! För det är han som är i allt som kommer från det hållet, tro ni mig!

– Äsch, prat. – – I pratar bara lort i afton. Jag gitter inte höra längre på ert snack.

– Varför super du inte ur ölet?– Jag super väl. Drick själv du, din fyllehund.– Men det är märkligt att det kan hjälpa då och ha

en sån kraft?– Det har det.– Ja, det har kraft både till det ena och det andra. En

är alltid i fara då en är när det.De tystnade och satt och sköt på stopen – flyttade sig

litet undan. Några vände sig bort och korsade sig visst.– De säger att på bödeln ska varken kniv eller svärd

bita, sade gubben och sneglade åt den stora, tysta ge-stalten. Om det är sanning det vet inte jag.

– Det är då lögn!

15

– Å det finns allt de som är »hårda«. Jag hörde talas om en i min ungdom, han var hård. När han skulle rättas med svärd för sitt omänskliga leverne så bet inte eggen på’en. Då tog de till yxa men den slogs ur hand på den som höll henne, och då blev de rädda och lät honom vara, för de förstod det var makter i honom.

– Prat!– Det är så sant som att jag sitter här och talar om’et!– Ä prata. Det vet väl envar att mästermän blitt rät-

tade med både svärd och yxa som annat skarnfolk. Och mäster Jens, som blev rättad med egna bilan sin!

– Ja Jens, det var en annan sak, han var inte i för-bund han. En sån stackars karl som kommit i olycka utan att mena nå’t me’t och tiggde sig till livet för han inte kunde skiljas från kärringen och barna sina. Det är inte detsamma det. Han tålde ju inte vid hanteringen och var räddare än den arme syndarn själv på galg-backen Han var rädd för det onda, det var han. Och han bragtes i fördärvet sen bara för han var så fasans förskrämd för det, och inte kunde reda sig på någe vis, så mycket tror jag, och det var därför han tog och fick ihjäl han Staffan, som var hans bäste vän med, vettja. – Jag ska säga dig att bilan den var mycket starkare än han och den sög honom liksom till sig, han kunde inte stå emot, och en vacker dag så låg han där på fulla allvaret, för det visste han han skulle.

Nej, han hade inga makter i sig. Men de som har det, på dem biter ingenting.

16

– Ja det är klart att bödeln måste ha en makt som ingen annan, så när som han står det onda. Och att bilan och allt sådant har makt i sig själv, det är visst. Därför törs ingen komma sin hand vid det och inte vid något som bödelsfolk har rört vid.

– Jo, det är sant.– Där är krafter tillstädes som ingen mänska ens kan

ana, det är säkert det. Och det onda släpper inte, om det bara fått tag engång.

– Det vet du inte, sade en man som suttit och tegat hela tiden. Det onda är inte lätt att riktigt lära känna, och får man göra det kan det hända att man blir för-undrad. Inte för att jag fattar just så mycket jag heller, men det har liksom haft mig hos sig engång och låtit mig se sitt ansikte så att säga. Det minns man hela livet igenom, om det invigt en på så vis. Och det underliga är att sen är man liksom inte rädd det mer.

– Å …– Menar du det. Det undrar jag just?– Jo. Jag skall säga dig varför jag inte är rädd, om

du vill höra på. Det är något jag kommit att tänka på medan ni suttit och talat här.

– Det var som barn, jag var väl en fem sex år skulle jag tro. Vi bodde på en liten gård som far hade och stod oss gott, behövde inte sakna någonting. Jag var deras enda barn och jag kan säga att de höll mycket av mig, kanske alldeles för mycket, som det gärna blir när de bara har en. Ett lyckligt hem hade jag och de bästa och

17

kärligaste föräldrar – de är döda nu båda två, Gud give deras själar frid. Gården låg lite avsides, i utkanten av bygden, och jag vande mig vid att mest gå ensam och med mor och far där omkring hemmet. Jag minns än hur husen låg, och backen och gärdena och kryddlan-den vid södra gaveln, och fast det gått förlorat nu allt och jag väl aldrig får se det mer, har jag det liksom inom mig ännu.

Men en dag om sommaren då allt folk var på slåtter och mor gått med mat till far ute på byns allmänning, dit det var för långt för mig att gå med, satt jag där hem-ma helt för mig själv. Solen gassade och det var varmt och flugorna surrade på förstustenen och på ett ställe i backen neråt fähuset där de stått och silat mjölken om morgonen. Jag gick omkring och tittade, var i apelgår-den och på vedbacken och ett slag hos bina, som kröp tröga och fyllda över flustret i hettan. Ja, hur det nu kom sig – om jag tyckte det var långsamt eller vad – så kröp jag över stättan och gav mig av på en stig inåt skogen som jag bara varit en bit på förut. Nu gick jag längre och kom dit där jag inte kände igen mig mer. Stigen följde ut-efter en sluttning och det var tät och grov skog, man såg ner mellan stammarna och mossiga, störtade block. Den förde längre upp i dalen och älven som flöt genom byg-den hördes strid. Jag tyckte om att gå där och sommar-dagen och allting var mig riktigt till lags. Solen dåsade i trädkronorna och hackspettarna hackade, kådlukten hängde varm och full av fågellåt.

18

Jag vet inte hur länge jag hade gått när jag hörde ett prassel framför mig och något bakom ett snår som rör-de på sig och for upp. Jag skyndade iväg för att få syn på vad det var. Vid en krök såg jag något som sprang – och följde efter. Det blev lite jämnare mark och sko-gen glesnade ut mot en glänta – då skymtade jag två springande barn. De var väl ungefär lika gamla som jag men inte så klädda. Andra sidan gläntan stannade de och såg sig om. Så sprang de igen. Jag for efter dem och tänkte, jag ska nog ha fatt i er! Men de lämnade stigen och försvann för mig om och om igen inne bland snåren. Först trodde jag att de lekte och mente vi skulle gömma oss för varandra, men sen förstod jag att det inte kunde vara det. Men jag ville träffa dem och att vi skulle leka ihop ett slag, och jag lade iväg och hann mer och mer på dem. Till sist skildes de åt och jag såg att den ene kröp in och gömde sig under en nerfallen gran. Jag rusade efter – och där låg han hopkrupen mellan grenarna! Svettig och skrattande slängde jag mig över honom och höll om honom. Han försökte slita sig lös och fick upp huvudet, ögonen var vilda och förskrämda, munnen vred sig till ett ont grin. Han hade snaggat rött hår och fullt av små smutsiga ärr i ansik-tet. Kroppen var nästan naken, bara i en trasig, ullen särk och han låg och skalv, det kändes som om man höll ett djur.

Jag tyckte nog han såg lite underlig ut men släppte inte taget – för illa om honom tyckte jag inte alls. När

19

han ville rusa upp igen satte jag knät på honom och skrattade åt honom, sade att han inte kunde komma loss. Han låg stilla och tittade på mig och svarade ingenting. Men efter en stund såg jag att vi hade bli-vit vänner och att han inte skulle springa sin väg. Då släppte jag honom och vi steg upp tillsammans och gick bredvid varandra, men han vaktade på mig hela tiden märkte jag. Den andra ungen kom fram ur sitt gömställe, det var hans syster. Han gick bort och vis-kade något åt henne och hon hörde på honom med ögonen uppspärrade i det lilla bleka, skrämda ansiktet. Men då jag närmade mig sprang de inte.

De lekte gärna när vi bara kom så långt att vi fick börjat engång, gömde sig i kryphål som de tydligen hade reda på förut och sprang bara tyst över till ett annat när de blev hittade. Det var nästan slätmark men med stora block och på sina ställen nerrasade träd, de kände väl till det där överallt märktes det, och ibland visste jag inte var de fanns, för de hördes inte. Jag har aldrig sett barn leka så tyst. De var ivriga och kilade kring som små vässlor men gav knappt ett ljud ifrån sig. Inte heller sade de just något åt mig. Men vi hade det bra ändå, åtminstone tyckte jag det. Ibland mitt i leken ställde de sig tillhopa och stod bara och tittade på mig.

Vi hade säkert hållit på med det där en lång tid när det hördes ett rop inne i skogen. De såg hastigt på var-andra och började strax springa sin väg. Jag skrek att

20

vi skulle träffas igen nästa dag men de vände sig inte om, jag hörde bara klapprandet av fötterna mot stigen.

När jag kom hem fanns ingen där än. Och när mor kom snart efteråt sade jag inte något om att jag varit borta och det som jag hade upplevat. Jag vet inte – men det var liksom min hemlighet.

Nästa dag gick hon också med mat till slåtterfolket och när jag blivit ensam gav jag mig dit igen och fick tag i mina vänner. De var lika skygga, åtminstone i bör-jan, och det syntes inte om de var glada för jag kom eller inte. Men de fanns där på samma tid som om de hade väntat mig. Vi lekte igen och blev alldeles genom-svetta under vårt tysta springande – för jag hojtade och skrek inte heller, som jag annars säkert skulle ha gjort, för att de inte gjorde det. Jag tyckte det var som om vi hade känt varandra alltid. – Denna gång var vi borta vid en öppning i skogen och jag såg ett litet hus ligga tätt intill bergväggen som hängde sig ut över det. Det såg grått och lite dystert ut, men vi var inte framme där.

Mor hade redan kommit hem när jag vände tillbaka och hon undrade var jag hade varit. Men jag sade att jag bara varit ett slag inåt skogen.

Sen sökte jag mig dit varje dag. Hemma var de så upptagna av slåtterarbetet att jag blev lämnad åt mig själv och lätt kunde ge mig av. Barnen var och mötte mig en bit på väg och de verkade inte längre så skygga för mig.

Jag hade god lust att se hur det såg ut framme där

21

de bodde, men det verkade som om de inte ville det. De tyckte vi hellre skulle hållas där vi brukade. Men en dag tog jag själv och vågade mig fram mot huset – och de följde ett stycke efter. Där var som vanligt men fanns inga land eller något jordbruk omkring, backen låg kal och ovårdad och gjorde ett ödsligt intryck. Dör-ren stod öppen och när barnen kommit gick vi lite in genom den. Där var halvskumt och luktade unket. En kvinna kom mot oss utan att hälsa. Hon hade hårda ögon som såg på mig hela tiden utan att hon sade ett ord, jag vet inte, men det var något ont vid henne. Hår-testarna hängde neråt kinden och den stora blodlösa munnen hade något hånfullt och lett över sig. Men jag tänkte egentligen inte mycket över att hon såg så ut. Jag tänkte bara att det här var deras mor och började sen titta mig kring i rummet.

– Hur har han kommit hit? frågade hon barnen.– Han är med oss och leker i skogen, sade de nästan

ängsligt.Hon betraktade mig undrande och föreföll lite mil-

dare, tycktes det – eller om jag hade vant mig vid hen-ne. Jag tyckte nästan ett slag att hon liknade flickan när hon först dök upp mellan träden med sina uppspärrade ögon.

Det dröjde en stund innan man hunnit vänja sig vid halvskymningen därinne. Jag vet inte – men där ver-kade så underligt. Det var inte så värst olikt som vi själva hade det – men ändå. Där kändes inte alls på det

22

viset. Och vart hem har sin lukt, men denna var rå och tung, som en unken kyla, kanske för att bergväggen låg alldeles inpå.

Jag gick omkring där och kände det underligt.Undangömt borta i ett hörn hängde ett stort svärd,

brett och rakt, med egg på bägge sidor, där var en bild av Guds moder och Jesusbarnet på det och fullt med märkvärdiga tecken och inskrifter. Jag klev fram för att titta närmare efter, hade aldrig sett något sådant förr – kunde inte låta bli att fingra på det. Då hördes som en djup suck och någon snyftade till …

Jag såg mig kring – gick bort mot dem.– Vem är det som gråter? sade jag.– Gråter? – – Det är det ingen som gör! svarade mo-

dern.Hon stirrade till på mig och ögonen på henne blev

alldeles förändrade.– Kom! sade hon och tog mig hårt i hand, gick till-

baka dit med mig, till samma plats, och lät mig röra vid det som förut.

Då hördes igen den djupa sucken och någon som snyftade, hördes alldeles tydligt.

– Svärdet! skrek hon och ryckte mig undan. Det är i svärdet!

Hon släppte mig och vände sig bort. Gick och ställde sig vid spisen och rörde ett slag i en gryta hon hade på.

– Vems unge är du? frågade hon efter en stund och strök sig över munnen som hade något ont över sig,

23

tyckte jag, när hon sade det.Jag svarade att jag var Kristoffers i Våla, för så var

min fars namn.– Jasså.Barnen stod alldeles stela, med vild och förskrämd

blick som stirrade rätt ut.Hon fortsatte med sitt. Men när hon var färdig drog

hon åt sig en pall och tog mig upp i knät. Strök mig ett slag över håret.

– Så ja …, sade hon, och hon betraktade mig länge noga. – – Det är bäst jag går med dig till de dina, till-lade hon.

Hon gjorde sig i ordning, tog på sig en annan kjortel och en besynnerlig hätta som jag aldrig förr sett någon kvinna bära. Och vi begav oss på väg.

– Är det här ni hålls och leker, sade hon när vi kom i skogen. Och hon talte också annars lite med mig ibland medan vi gick. När hon märkte jag var ängslig tog hon mig i hand.

Jag förstod ingenting och vågade ingenting fråga.Då vi kom uppför backen därhemma störtade mor

ut på förstutrappan, hon var alldeles vit, jag hade ald-rig sett henne sådan förr.

– Vad har du med mitt barn å göra! Släpp ungen, säger jag! Släpp honom, ditt orena byke!

Hon släppte mig hastigt, ansiktet förvreds på henne, hon blev som ett jagat djur.

– Vad har du gjort med ungen min!