Kovan Batifi

1

Cerebrospinalvätskan och blod hjärnbarriären Ceebrospinalvatskan bildas från speciella kärlnät i ventriklarna (plexus coroidea)

genom en kombination av filtrering av blodplasman och aktiv transport av vissa

komponenter i plasman. Vätskan är normalt cell -och proteinfri, och

koncentrationen av glukos är lägre än i blodplasman. Från sidoventriklarna flödar

vätskan över till den tredje ventrikeln. Härifrån passerar vätskan genom acuaduktus

till den 4:e ventrikeln. Cerebrospinalvätskan strömmar ut från ventrikelsystemet till

subarachnoidalrummet genom öppningar i väggen till den 4:e ventrikeln. Vätskan

fortsätter sedan runt ryggmärgen och sedan flödar ut till venos blod via

granulariones arachnoidea.

Cerebrospinalvätskans totala volym är ca. 150 ml, och det nybildade vätskan ca. 500

ml per dygn. Dett innebär ett ständigt utbyte av vätskan. Väggarna i hjärnans minst

blodkärl (kapillärer) är mindre genomsläppliga än övriga blodkärl i kroppen. Denna

speciella egenskap i hjärnans kallas blod- hjärnbarriären. Denna barriä har storlek

betydelse gällande medicinsk behandling, där många läkemedel har svårt att passera

genom. Förutom att ge stöd åt nervsystemet och fungera soms stötdämpare har

cerebrospinalvätskans betydelse för näringstillförsel till cellrna i centrala

nervsystemet. Den fungerar också som en volymbuffert, när hjärnans drabbas av

hjärnödem (ökad tryck) töms vätskan så att trycker sjunker.

Hos en vuxen människa slutar ryggmärgen i nivå med andra lumbarkotan. Nedanför

den innehåller kotkanalen endast nervrötter som kallas för Cauda equina. Dura

mater, arachnoidea och subarachnoidalrummet fortsätter langre ner och bildar en

påse, där prover av cerebrospinalvätskans tas.

Ryggmärgens inre uppbyggnad

Ett tvärsnitt genom ryggnärgen visar ett område med grå substans, här ligger

cellkroppar och dentriter som saknar myelin, och ett område med vit substans

innehåller myeliniserade axoner. De sensoriska fibrerna går in i ryggmärgens

bakhorn via de bakre rötterna. De motoriska fibrerna utgår från ryggmärgens

framhorn via främre rötterna. Axonerna i rötterna och spinalneverna är av tre typer;

• Sensoriska fibrer som leder impulser från sinnescellerna i hud, muskler, senor,

leder och inre organ till ryggmärgens

• Somariska fibrer till skelettmusklerna

Kovan Batifi

2

• Autonoma fibrer till körtlar, hjärtat och den glatta musklaturen.

Grupper av nervcellskroppar utanför centrala nervsystemet kallas ganglier, medan

motsvarande ansamlingar inne i centrala nervsystemet kallas kärnor. Information

från hjärnan till nervceller i ryggmärgens grå substans går också i nervbanor i den

vit substansen. Många nervfibrerna som leder impulser i ryggmärgens till och från

hjärnan korsar över till den motsatta sida, antingen i ryggmärgens eller i

hjärnstammen. Detta gör att sensoriska från den högra kroppshalvan slutar i

hjärnans vänstra halva, och att hjärnans högra hälft styr muskelaktiviteten på

kroppens vänstra sida.

Reflexer och böjreflex

I huden finns sensoriska nervändslut, som reagerar på smärtastimuli, och de

sensoriska nervfibrerna bildar stimulerande synapser med interneuron i

ryggmärgens bakhorn. Dessa interneuron är kopplade till de motoriska nervcellerna

vars axon går till muskler på lårens baksidor. Detta sammanfattar en böjreflex vid t

ex en skada på foten.

Hos människan är framhjärnan den största av hjärnan, och beteendekontrollen

förflyttas huvudsakligen till den framhjärnan underskoterska barnets utveckling

närmast efter födelsen. Nervbanor kopplas till ett mer omfattande nätverk av

nervceller och ett specifik beteende kan därför inte kopplas till ett enda hjärnavsnitt.

I stället samarbetar olika nivåer i centrala nerrvsystemet för att lösa olika uppgifter.

Hjärnstammen består av mesencaphalon, pons och medulla oblongata, som

bidrar till att kontrollera hjärtats minutvolym, blodtrycket, och försörjningen av

blod till olika kroppsdelar. Andningen och många matspjälkningsfunktioner styrs

ochså från kärnor i förlängda märgen och hjärnbryggan. Kranialnerverna III-XII

utgår från hjärnstammen.

Lillhjärnan, cerebellum, när storhjärnbarken sänder en signal till

skelettmuskelaturen, informerar storhjärnan samtidigt lillhjärnan om den önskade

rörelsen. Dessutom tar cerebellum ständigt information från örants bakansorgan,

liksom från muskelpolarna och sinnescellerna i senor och leder. Det talar om för

lillhjärnan vilka rörelsen som utför, och de faktiska rörelserna jämförs med de

önskade rörelserna. Cerebellums viktigaste uppgift är att göra skillnad mellan

faktiska och önskade rörelser så små som möjligt. Genom att skicka signaler till

storhjärnan, på det sättet blir rörelserna jämna och väl koordinerade.

Kovan Batifi

3

Mellangärdet, diancephalon, sidovägg finns thalamus och botten finns

hypothalamus. Under hypothalamus ligger hypophysen som är kroppens

överordnade endokrin körtel. Hypothalamus fungerar som ett mellanled mellan

neervsystemet och det endokrin systemet. Hypothalamus fungerar också

överordnad, kontrollerad sändare för autonoma nervsystemet och har ett central

roll för regleringen av kroppstemperaturen. Förnimmelse som törst, hunger och

sexualdrift är knutna till bestämda områden i hypothalamus, och likaså vår känsla av

välbefinnande när dessa behov blir tillfredsställda. Hypothalamus och

hjärnstammen är de delar av hjärnan som betyder mest för reglering av kroppens

inre organ.

Storhjärnan, skillnaden mellan däggdjur och människans hjärna är storleken på

storhjärnan yta. Storhjärnsbarken (cortex cerebri) är det områden i hjärnan som

ansvarar för våra medvetna upplevelser av sinnesintryck, vår medvetna styrning av

kropprörelsen och diverse intellektuella aktiviteter. Eftersom hjärnvävnad saknar

speciella sinnesceller, som signalerar smärta, är det vanliga att hjärnoperationer

utförs med lokalbedövning samtidigt som patieten vid fullt medvetande. Om man t

ex stimulerade baklobens bakre del fick patienten medvetna sinnesintryck i from av

ljus och färg. Stimulering av barkområdet strax under sidofåran ledde däremot till

upplevelser av ljud, stimulering vid bakom centralfåran kände patienten som om

någon tryckte eller skrapade på olika hudpartier. Området framför centralfåran

stimulerades ledde det till bestämda muskelkontration, patienten kan ofrivillig röra

på armen. De sensoriska impulserna från huden till storhjärnsbarken slutar i en

hjärnvindlung strax bakom Gyrus postcentralis. De delar av frontalloberna, Gyrus

precentralis, utgör motoriska barkområdet, som styr skelettmuskelaturen.

Medvetande sinnesintryck från huden och rörelseapparaten., De

sensoriska nervcellerna i det perifiera nervsystemet leder information genom

spinalnerverna in till ryggmärgens bakhorn, eller genom kranialnerverna till

motsvarande områden i hjärnstammen. Därifrån leds informationen vidare i någon

av två systemet: antingen baksträngssystemet eller spinothalamiska systemet.

Gemensamt för båda systemen är att det ingår tre nervceller och två regioner med

synapser på vägen från ytterområdet till det sensoriska barken. Baksträngssystemet

förmedlar huvudsakligen information från sinnescellerna i huden (tryckte och

beröring), men viss information från sinnesceller i leder och muskler. Det

spinothalamiska systemet överför huvudsakligen information om smärta och

temperatur, men ochså annan sinnesinformation, t ex kraftig mekanisk stimulering

av huden. Det finns därför ingen skarp funktionell skiljelinje mellan de båda

systemen (figur s. 79). Förbindelse mellan det motoriska barkområdet och de

Kovan Batifi

4

motoriska framhornscellerna i ryggmärgen är av två huvudtyper, pyramidbanor och

extrapyramidala banorna. Pyramidbanor spelar en viktigt roll för att aktivera

betsämda muskelgrupper i samband med finmotoriska rörelser, som kräver

koncentration och medveten tankeverksamhet, t ex fingerarbete. De

extrapyramidala banorna aktiverar ofta större muskelgrupper, där ett välavvägt

samspel är nödvändig för en stabil kroppställning och för balansen, eller för att

åstadskomma en jämna rörelser, t ex när vi går.

Talcenter, Brocas area, lsom ligger vid nedre loben av lobus frontalis. Centrum

för språkförståelse, Wernickes area, ligger mellan synbarken och hörselbarken,

fångar information via syn och hörsel som sedan tolkar information och skickar

vidare till talcenter om vad som skall sägas.

Den del av hjärnan som begränsar mot hjärnbarlken kallas för limbiska systemet. Delar av det limbiska systemet är viktiga för minnet och vår känsloliv. Detta bältet

av hjärnvävnad innehåller förutom delar av hypothalamus områden i

storhjärnbarken och kärnor i storhjärnbarken. Reaktioner som rodnad, svettas,

förändrar pulsfrekvens beror på förändrad aktivitet i det autonoma nervsystemet.

Sammankopplingen av känslor och fysiskt reaktion hänger sammankopplingen med

att hypothalamus, som är det autonoma nervsystemets överordnade centrum, också

ingår i det limbiska systemet.

Autonoma nervsystemet

Vi har normalt ingen viljemässig kontroll over glatta muskelceller, hjartmuskelceller

och körtelceller, utan det är autonoma nervsystemet som har hand om det. Medan

det somatiska motoriska nervsystemet styr våra rörelser, är det autonoma reflexerna

mycket viktiga for att sakerstalla en konstant inre miljo i kroppen, hemostas. Exempelvis kroppstemperatur, blodtryck och blodets innehåll av en rad olika

amnen (O2, CO2 och glukos). En annan huvuduppgift är att mobilisera kroppens

resurser i situationer som kannetecknas som stress och hotfull.

Den autonoma systemet pa grundval av uppbyghnad och function delas in i tva

undergrupper. Nervceller som frisatter acitylkolin kallas kolinerga, medan de

sympatiska nervfibrerna har noradrenalin som transmittoramne och kallas for

adrenrga.

Kovan Batifi

5

Nervi Craniales 0. Fila Olfactoria I 1. N. Opticus II 2. N. Oculomotorius III 3. N. Trochlearis IV 4. N. Trigeminus V 5. N. Abducens VI 6. N. Facialis VII 7. N. Vestibulocochlearis VIII 8. N. Glossopharyngeus IX 9. N. Vagus X 10. N. Accessorius XI 11. N. Hypoglossus XII N. Oculomotorius III:

12. R. Superior (innervate m. rectus superior et medialis and m. levator palpebrae superior).

13. R. Inferior (innervate m. rectus inferior).

N. Trochlearis IV: Innervate m. obliquus superior

N. Trigeminus V:

N. Opthalmicus V/1; reachs the eye through Fissura orbilatis superior

14. R. Tentorius 15. N. Frontalis

16. Becomes N. Supraorbitalis——> R. Lateralis, medialis and

Kovan Batifi

6

17. N. supratrochlearis 18. 19. N. Lacrimalis,

20. (innervate glandula lacrimalis, a small branch anastomoses 21. with n. Zygomaticus) R . Communicans cum nervo zygomatico

22. N. Nasociliaris 23. N. Ethmoidalis posterior et anterior 24. N. Infratrochlearis

25. Nn. Ciliaris longi 26. Ganglion ciliare 27. R. Communicans cum ganglio ciliari

N. Maxillaris V/2: goes through Foramen rotundum 28. R. Meningeus 29. N. Zygomaticus

30. R. Communicans cum nervo lacrimali 31. R. Zygomaticufacialis 32. R . Zygomaticotemporalis

33. N. Infraorbitalis 34. Nn. Alveolaris inferior

35. Ganglion pterygopalatinum 36. R. ganglionares 37. R. orbitales 38. R. nasales posterior,

superior, mediales et laterales 39. Nn. Nasopalatini 40. Nn. Palatini minores 41. N. Palatinus major 42. N. Pharyngeus

N. Mandibularis V3: travel through Foramne ovale. 43. Nn. Temporalis profundi 44. N. Buccalis

Kovan Batifi

7

45. N. Pterygoideus lateralis 46. N. Pterygoideus medialis 47. N. Lingualis

48. R. Linguales 49. R. Ganglionares, for ganglion submandibulare

50. 51. N. Alveolaris inferior

52. Plexus dentalis inferior 53. N. Mentalis 54. N. Mylohyoideus

55. N. Messetericus 56. N. Auriculotemporalis 57. N. Meningeus, (for A. Meningea media)

N. Trigeminus V exits from incisura/foramen supraorbitale, foramen infraorbitale and foramen mentale. N. V1 travel through fissura orbitalis superior, N. V2 travel through foramen rotundum, and N. V3 travel through foramen ovale. It originate from Pons.

N. Abducens VI: originate from inferior part if Pons,

innervate m. rectus lateralis 58. N. Abducens

N. Facilais VII:

travel through canalis nervi facilais and exits fom foramen

stylomastoideum 59. (N. Petrosa major, ganglion geniculi) 60. N. Stapedius 61. R. Cummunicans cum plexu tympanico

Kovan Batifi

8

62. Chorda tympanici 63. R. Communicans cum nervo vagus 64. R. Communicans cum nervo glossopharyngeo 65. N. Auricularis posterior 66. Plexus infraparotideus

67. R. Temporalis 68. R. Zygomaticus 69. R. Buccalis 70. R. Lingualis 71. R. Marginalis mandibularis 72. R. Colli

N. Verstibulocochlearis VIII: Originate from cerebellopontine angle and travels through Meatus acusticus internus and reachs labyrinthus vestibularis and cochlearis. 73. N. Cochlearis

74. Ganglion spiralis cochleae 75. N. Vestibularis

76. Ganglion vestibulare 77. Pars superior

78. Nn. Ampullares lateralis et anterior 79. N. Utricularis 80. N. Utriculoampullaris

81. Pars inferior 82. N. Saccularis 83. N. Ampullaris posterior

N. Glossopharyngeus IX:

Originate from medulla oblongata, superior of Sulcus retroolivaris and travel through Foramen jugulare. 84. Ganglion superior 85. Ganglion inferior 86. N. Tympanicus

Kovan Batifi

9

87. Plexus tumpanicus (together with N. Petrosus minores from ganglion oticus).

88. R. Communicans cum ramo auriculari nervi vagi 89. R. Musculi stylopharyngei 90. Rr. Tonsilaris 91. Rr. Lingualis 92. Rr. Pharyngeus 93. R. Sinus carotici, Glomus caroticus

N. Vagus X: Originate from sulcus retroolivaris and travel through Foramen jugulare. 94. R. Auricularis 95. R. Meningeus 96. Ganglion superior 97. Ganglion inferior 98. R. Cummincans cum nervo glossopharyngeo 99. Rr. Pharyngeus 100. N. Laryngeus superior 101. N. Laryngeus recurrens 102. Rr. Cardiaci cervicalis superiores 103. Rr. Cardiaci cervicalis mediales 104. Rr. Cardiaci cervicalis inferiores 105. Rr. Cardiaci thoracici

106. Plexus cardiacus 107. Rr. Bronchialis

108. Plexus polmonalis 109. Truncus vagalis posterior 110. Truncus vagalis anterior 111. Plexus oesophagus 112. Plexus Ceiliacus 113. Plexus mesenterica superior 114. Rr. Gastrici anteriores 115. Rr. Gastrici posteriores 116. Rr. Splenici 117. Rr. Renales

Kovan Batifi

10

118. Rr. Pancreatici 119. Rr. Intestinalis 120. Rr. Coeliaci 121. Rr. Hepatici

N. Accessorius XI: Originate from Sulcus retroolivaris, with two roats —> Radices cranialis and Radices spinalis. It travel through Foramen jugulare. 122. Truncus nervi accessori 123. R. Internus 124. R. Externus

125. Rr. Musculares, for the muscle if the neck.

N. Hypoglossus XII: Originate from Sulcus anterolateralis and travel through Canalis nervi hypoglossi 126. Rr. Lingualis

Kovan Batifi

11

Ganglions Ganglion ciliare

Radix sympathica Radix parasympathica, from n. Oculomotorius III. Radix sensoria, from n. Nasolacrimalis Nn. Ciliares breve

Ganglion pterygopalatinum Radix parasympathica: n. Petrosus major

from n. Facialis VII Radix sympathica: n. Petrosus profundus Radix sensoria: Rr. Ganglionares

from n. maxillaris V2 Rr. Orbitalis* Rr. Nasales posteriores superiores laterales* N. Pharyngeus* N. Nasopalatinus* Rr. Nasales posteriores superiores mediales* N. Palatinus major, rr. Naseles posteriores inferiores* Nn. Palatini minores* *Innervation of the nose and palate glands.

Ganglion oticus

Radix parasympathica: n. Petrosus minores from n. Glossopharyngeus

Radix sensoria: rr. Ganglionares N. Buccalis N. Musculi tensoris veli palatini Radix sympthica N. Musculi tensoris tympani

Kovan Batifi

12

Ganglion submandibularis Radix sensoria: rr. Ganglionares

from n. Lingualis Radix sympathica {These ganglione give Plexuses to arteria carotis and meningea, wich travel to

ganglion cervicalis superior and last to medulla cervicalis)

Kovan Batifi

13

Arteries of the head A. Carotis communis A. Carotis interna et externa A. Carotis externa

. Lingualis A. Facialis A. Labialis inferior A. Labialis superior A. Angularis, anastomoses with A. Opthalmica (R. Supratrochlearis) A. Pharyngea ascendens A. Occipitalis, anastomoses with A. Vertebralis A. Auricularis posterior A. Maxillaris - a. Alveolaris inferior - a. Buccalis - a. Palatina descendens - a. Infraorbitalis - a. Sphenopalatina - a. Meningea media ——> R. frontalis et parietalis - a. Temporalis profundae A. Transversa facei A. Temporalis superficialis R. Frontalis R. Parietalis

A. Carotis interna

Pars cervicalis Pars petrosa Pars cavernosa (Siphon caroticum) Pars cerebralis A. Opthalimica

Kovan Batifi

14

A. Cerebri anterior ——> a. Callosomarginalis A. Cerebri media A. Communicans posterior , anastomoses between pars cerebralis and a. vertebralis.

A. Vertebralis ——> a. Basilaris

a. Vertebralis becomes a. Basilaris A. Inferior posterior cerebelli A. Inferior anterior cerebelli A. Cerebri posterior

Veins of the head Vv. Superior cerebri Sinus sagittalis superior Confluens sinuum Sinus sigmoideus Bulbus superior vena jugularis V. jugularis interna V. Thalamastriata superior, (trough foramen interventriculare) V. Interna cerebri [V. Basalis, of Rosentahl] V. Magna cerebri, of Galen [V. Sagittalis inferior] Sinus rectus, meet Sinus sagittalis superior and becomes Confluens sinuum. Sinus sphenoparietalis >

Kovan Batifi

15

V. Opthalimica superior > V. Opthalimica inferior > Sinus cavernosus [Plexus pterygoideus] form by v. alveolaris inferior, buccalis. Pluxus vanosus foramen ovalis Bulbus superior vena jugularis V. Facialis > V. Retromandibularis > Drain into v. Jugularis interna V. Emissaria frontalis, parietalis, occipitalis and mastoidea. Gods trough foramen frontalis, parietalis, protuberantia occipitalis and mastoidea V. of Labbe, Connect Sinus sagittalis superior with plexus cavernosus and Sinus sigmoideus. • Sinus sagittalis superior • Sinus transversus • Sinus sigmoideus • Bulbus superior vena jugularis • Sinus petrosa superior • Sinus petrosa inferior • Confluens sinuum • Sinus rectus • Sinus occipitalis • Sinus marginalis • Sinus sphenoparietalis • Sinus cavernosus • Sinus intercavernosus • Plexus basilaris

Kovan Batifi

16

Turnica of the head

Cutis Epidermis Dermis (corium) Galea aponeurotica Calvaria Lamina externa Diploë Lamina interna Dura mater cranialis Arachnoidea mater cranialis Spatium arachnoidea Pia mater cranialis Cortex cerebri

Kovan Batifi

17

Nervsystemet Trots att vår kropp består av många olika celler och organ fungerar den ändå som en enhet pga. en bra kommunikation med hjälp av endokrina systemet, som utövar en långsam kontroll, medan nervsystemet är mycket mer specialiserade och utövar mycket snabbare information genom kroppen. Det Endokrina systemet sänder information genom hormonerna, via blodet, till hela kroppen. Nersystemet grundar sin informations förmedling på kemiska signalsubstanter och bindning av signalsubstanterna till receptormolekyler på mottagarcellen. Detta system är mer direkt kontakt mellan cellerna än i det endokrina systemet. Synapser av nervceller frisätts de kemiska signalmolekylerna, transmittorsubstanserna, till de smala spalter som skiljer cellerna åt, och aktionspotentialen eller andra reaktioner utlöses i mottagarcellen. I både vit och grå substans finns stödjeceller, gliaceller. Den grå substansen i centrala nervsystemet delas in i kärnor och bark. Ansamlingar av nervcellkroppar i hjärnans djupare del eller ryggmärgen kallas kärnor, medan den grå substansen på storhjärnans och lillhjärnans yta kallas barken. Den vita substansen innehåller nervbanor, som förbinder olika avsnitt av det centrala nervsystemet med varandra. Sensoriska / afferenta = inåtledande Sensoriska nervcellkroppar ligger ansamlade i form av ganglion utanför CNS. Motoriska / efferenta = utåtledande Från hjärnan och ryggmärgen till effektorgan, muskelceller och körtelceller. De motoriska nervcellkroppar ligger i delar av den grå substansen i CNS. Från motoriska centra i storhjärnbarken utgår viljestyrda kommando till kroppens skelettmuskelatur. Signalerna förmedlas genom nervbanor till de motoriska nervcellkroppar i ryggmärgen, som sänder information vidare till periferaNS. Automatisk svar (reflexer) styr körtlar, hjärtat och den glatta muskelatur i blodkärl och inre organ. Den perifera nervsystemet består av 3 under grupper: sensorisk nervsystemet, inåtledande nervfibrer från sinnesceller. motoriska nervsystemet, utåtledande nervfibrer till skelettmuskelatur autonom nervsystemet, består av sympatiska- och parasympatiska nervsystemet, som styr körtlar, hjärtat och den glatta muskelaturen. Perifera nervsystemet består av få miljoner nervceller Ryggmärgen har några miljoner, medan Storhjärnbarken innehåller mer än 20 miljarder nervceller och lillhjärnan over 100 miljarder nervceller.

Kovan Batifi

18

Gliaceller utgör ungefär hälften av nervsystemets volym, har ett skyddande nätverk kring nervceller i CNS. Vissa av gliaceller i den perifera nervsystemet kallas för Schwannska celler. Fortledning av nervimpulser är beroende av natrium Na+ och hur mycket som stannar inne i axonet och hyr mycket av Na strömmar ut. Ju mer Na stannar i axonet desto högre fortlednings hastighet. En myelineserad axon kan fortleda impulser med en hastighet på 100/s, 360 km/h. Presynaptisk, slutet av nervändslut Synapsspalt, mellan nervändslut och mottagarcellen Postsynaptiskt, början av mottagarcellen. Acetylkolin är en signalsubstans som finns mellan nerver och skelettmuskler. Acetylkolin och noradrenlin förekommer mest i perifera nervsystemet. Endorfiner och enkefaliner är andra exempel på viktig transmittorämnen (neuropeptider/opioider) som minskar smärt stimuli och ökar känslan av välbefinnande. Aktionspotential innebär en kemisk reaktion som förändrar membranet, öppnar upp, så att nervändslutet transmittorämne frisätts. I nervändslut finns rikligt med vesikel som innehåller transmittorsubstans i form av acetylkolin. Transmittorsubstansen frisätts genom exocytos. Vesikeln smälter samman med presynaptiskt membran och frisätts acetylkolin ut i synapsspalt, där de sedan fångas upp av receptorer av mottagarcellen som samtidigt släpper genom Na+ in i mottagarcellen. Muskelcellen blir därför depolariserad i synapsområdet, som slutar med att muskeln kontraheras. Frisättningen av transmittoämnen styr av koncentrationen av kalciumjoner (Ca2+) i nervändslutet. Stimulerande, exitatory, pga. att natriumjoner strömmar in genom receptorstyrda jonkanaler och leder till deporalisering av mottagarcellen. Hämmande, inhiberande, här har vi klorjoner (CI) och kaliumjoner involverade, som gör att insidan av cellen blir negativ och hämmar synapspotential. Ett stort antal stimulerande synapspotential måste summeras i mottagarcellen för att uppnå tröskelvärdet.