KM nr2-2009 MS:KM nr1/2002 - Sankt Franciskus6 februari 2009 Pris 40 kr #2 † The Priests i Sverige † Påven häver bannlysning † I skuggan av Gaza † Bang och Selma i fokus

6 februari 2009 Pris 40 kr

#2• The Priests i Sverige • Påven häver bannlysning • I skuggan av Gaza• Bang och Selma i fokus

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.57 Page 1

Ur innehållet#2

Påven häver bannlysning av SSPX sidan 4

Bön för fred i Mellanöstern sidan 6

Märsta – stiftets 43:e församling… sidan 7

… med nyinstallerad kyrkoherde sidan 10

Sacre´ Coeursystarnasfarväl till Sverige sidan 13

S:ta Maria i Halmstad –en av stiftets äldsta församlingar sidan 16

Paulus på väg till Jesus Kristus sidan 24

Alf Härdelins visioner om Kyrkan sidan 26

Katoliken Barbro Alvings livskildras i ny bok sidan 28

Selma Lagerlöf ur en annan synvinkel sidan 30

Luxemburgs kyrkor sidan 32

Kletzmern – judisk musik för glädje och sorg sidan 38

The Priests ”sjunger med hjärtat” sidan 39

20-årsjubileum i Nyköping sidan 42

6 februari 2009 Årg 84. ISSN 1402-3385

Adress: Box 2038, 750 02 Uppsala

(Besöksadress: S:t Olofsgatan 32E)

Tel: 018-13 61 40, Fax 018-13 61 45

E-post: [email protected]

Hemsida: www.katolsktmagasin.se

Utges som tidning för Stockholms katolska stift

av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning.

STYRELSEORDFÖRANDE

ANSVARIG UTGIVARE

Kjell Blückert

REDAKTION

Margareta Murray-Nyman (chefredaktör)

[email protected]

018 – 13 61 40, 070-321 06 35

Birgit Ahlberg-Hyse

[email protected]

021-12 73 20, 070-735 34 75

Ryszard Antonius Klinger

[email protected]

018 – 13 61 41

Annonser & prenumerationsärenden:

Sofia Wahlstedt 018 – 13 61 42

[email protected]

Pren. pris Sverige: 300:-

Europa 440:- Utom Europa 480:-

Pg 36 99 30-3, Bg 417-4926

Kamrer: Annika Laurin

Tryck: Alfa Print

Layout: Carina Laukkanen, Lajo design, Uppsala

Nr 3 utkommer 6/3 2009. Manusstopp 11/2 2009.

För icke beställt material ansvaras ej.

OMSLAGSBILD: DE KATOLSKA PRÄSTERNA I THE PRIESTS SIGNERADE

NYLIGEN SIN SUCCÉ-CD PÅ NK I STOCKHOLM, DÅ FICK DE EN PLATINASKIVA

FÖR 50 000 SÅLDA EXEMPLAR.FOTO: BIRGIT AHLBERG-HYSE

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.57 Page 2

nyheter/signerad ledare | sid. 3

Påven upphäver bannlysning mot biskoparPåven Benedikt XVI upphävde den 24 januari den bannlysning av de fyra biskoparna i det traditionalistiska Pius X:s Brödraskap (SSPX)som varit i kraft sedan 1988. Beslutet återfinns i ett dekret från Biskopskongregationen vid Vatikanen. Påven uppges ha reagerat meddenna åtgärd som svar på ett brev från SSPX:s generalsuperior, biskop Bernard Fellay i schweiziska Menzingen, från december i fjol.

Fellay hade vänt sig till den påvliga kommissionen ”Ecclesia Dei” som har ansvaret för relationerna med SSPX och för försoningenmed alla traditionsorienterade grupperingar. I sin skrivelse försäkrar Fellay påven om sin och de tre andra SSPX-biskoparnas vilja att”ställa allas våra krafter till Jesu Kristi Kyrkas förfogande, det vill säga den katolska kyrkan”, att acceptera dess läror och att tro på Petriprimast och dess förrangställning.

De tre andra biskoparna vid sidan om Fellay är Bernard Tissier de Mallerais, Alfonso de Galarreta och Richard Williamson. Den sist-nämnde gjorde sig känd i Sverige genom sina uttalanden i ett reportage i SVT där han ifrågasätter den historiska sanningen omHolocaust, nazisternas mord på sex miljoner judar andra världskriget.

SSPX grundades 1979 av den traditionalistiske ärkebiskopen Marcel Lefebvre i Frankrike som också olagligt vigde de fyra nu aktuel-la biskoparna. Även om bannlysningen från 1988 nu hävts förblir biskoparna, liksom prästerna inom SSPX, suspenderade och får inteagera å den katolska kyrkans vägnar. (se vidare Km:s hemsida, www.katolsktmagasin.se).

(Kath.net, Vatikanradion m fl 090125)

För tidigt för förklaringarKnappt har SVT visat reportaget omPrästbrödraskapet Pius X, SSPX, medbiskop Williamsons avskyvärda uttalan-den om att judar inte dödades i gaskam-rarna i Auschwitz, att inga sex miljonerjudar mördades av nazisterna utan bara”kanske 200 000 – 300 000” och attjudar orättfärdigt pressat pengar ur dentyska staten som gottgörelse. Knappt harkopplingarna mellan falanger inomSSPX och högerextrema individer ochgrupper i Sverige och utomlands kommiti dagen. Så kommer beskedet att påvenBenedikt XVI häver kyrkans bann -lysning av biskoparna bakom rörelsensom hans företrädare Johannes Paulus IIutfärdade 1988, sedan dess främsteledare klart och tydligt ställt sig mot denkatolska kyrkans ledning och tradition.

Hur är detta möjligt? Hur skall manförstå ett sådant steg? Just när ett åtalväckts mot Williamson som med sinajudeföraktande uttalanden kränker tysk

lag. I skrivande stund är de officiellakyrk liga kommentarerna mestadels posi -tiva, de betonar att åtgärden är enutsträckt hand till förmån för enhet i stäl-let för splittring. Men den uppfattasknappast så av alla katoliker, judar ochmänniskor i allmänhet, i alla fall inte iSverige, efter SVT:s reportage.

Det är för tidigt att söka förklaringar.Var det Benedikt XVI:s personligabeslut? Fanns det en opinion inom kuri-an för saken? Påtryckningar utifrån ellerinifrån? Sympati för rörelsens liturgiskaeller teologiska profil? Omtanke ommedlemmarnas samveten? Önskan atttillmötesgå deras längtan efter gemen-skap med den katolska kyrkan? Vilja attinifrån komma åt avarter och förlöp-ningar i en rörelse som kallar sig katolsk?

Vi vet inte i skrivande stund. Somorsak till påvens åtgärd anges ett brevmed en vädjan från biskop Bernard

Fellay, den ledande biskopen i rörelsen.Vi vet att påven inte sympatiserar medantisemiter och högerextremister. Likalite som Sveriges biskop Anders, someftertryckligt tar avstånd från William -sons helt otroliga uttalanden. BernardFellay bekänner sig i brevet till påvensauktoritet och kyrkans levande tradition,men markerar ändå att han vill ha ettdiskussionsutrymme beträffande AndraVatikankonciliet och vad som därpåföljde. Så även i hans press meddelandeefter bannlysningens upp hävande.

Det finns ingen plats för antijudaismoch rasism i katolska kyrkan. Man villhoppas att detta steg på väg mot att inte-grera en splittrande ”katolsk” rörelse iden katolska världskyrkan leder till enbot på och ett slut för den farliga andligasmitta som tycks ha härjat och härjar iSSPX.

Kaj Engelhart

PRESSMEDDELANDEDet finns ingen plats i katolska kyrkan för rasism, antijudaism och islamofobi. Det har de senaste påvarna ofta klargjort. Därför ärdet upprörande när en ”katolsk” biskop som Richard Williamson kränker det judiska folket med absurda påståenden om attHolocaust aldrig ägde rum, trots alla historiska bevis. Eller när en ”katolsk” ärkebiskop som Marcel Lefebvre 1979 ville stoppa mus-limsk invandring till Frankrike med en orimlig islamofobisk argumentation.

Respekt och högaktning inför andra religioner präglar katolska kyrkans hållning till världsreligionerna. Alltsedan AndraVatikankonciliet, och ännu längre tillbaka i tiden, har kyrkan fört samtal och sökt samarbete med människor av annan tro. Den tiddå religiös oenighet möttes med våld och tvång är förbi. Fortfarande utkämpas strider och förövas attentat under religiösa slagord.Men de har genomgående politiska motiv, och de religiösa parollerna är ett missbruk av religionen.

Katolska kyrkan måste envist och kraftfullt bekämpa all rasism, antijudaism och islamofobi. Inte minst nu när biskoparna i denrörelse de två ovannämnda tillhör respektive tillhört befriats från kyrkans bannlysning och är på väg att integreras i den katolskavärldskyrkan. De goda relationer som katolska kyrkan utvecklat med sina judiska och muslimska systrar och bröder måste fördjup -as och förbättras ännu mer, i Sverige, där vår kommission verkar, och utomlands. Till den vägen finns inga alternativ.

För Kommissionen för interreligiös dialog i Stockholms katolska stift, den 25 januari 2009

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.57 Page 3

sid. 4 | ledare

På redaktionen har vi ramat in en diktav Ivar Arosenius – oss själva och and -rom till varnagel.

Här Kommer det en TidningsmanHan drages af en Anka hanOm alla Ting han vet beskedOch öfverallt han Kladdar ned.

Den bitske och oförutsägbare konst-nären Arosenius dog för ganska precisett hundra år sedan. Pressankorna lever.Den anka som nyhetsbyrån Reuters gavupphov till när man kablade ut att påveni ett tal till sina medarbetare i Vatikanenjämställt homo sexualitet med miljö för -störing har visat sig ovanligt seglivad.Om lögn aktiga uppgifter upprepas till-räckligt många gånger blir de snart all -mänt accepterade sanningar.

En resumé kan vara på sin plats.Påvens tal hölls den 22 december.Dagen före julafton berättas i enmängd svenska medier som fått infor-mationen genom TT om hur BenediktXVI i sitt anförande fördömt män-niskor med homosexuell läggning.(Kvällstidningarna kryddade med attockså bi- och transsexuella pekats ut.)Sedan bland andra Katolsk Observa törsUlf Silfverling uppmärksammat an -svariga skribenter på att ordet homosex-ualitet inte nämns över huvud taget ipåvens tal publicerar Dagens Nyheter,tidningen Dagen och Smålandspostenrättelser. (Frågan är om den i DN nåddeledarredaktionen, jämför nedan.)

Ankan lever dock vidare. Den 8 janu -a ri tar Kyrkans Tidning in på Reutersbyggt material under rubriken ”Räddavärlden från homosexuella”. När Svens -ka kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd

den 10 januari intervjuas i P1:s lördags -intervju utgår såväl programledaren somärkebiskopen från att påvens påståddaangrepp på homosexuella är sanning.

Samma dag levererar PC Jersild enartikel på DN:s ledarsida där han, medhänvisning till ”påvens jultal”, går tillfrontalangrepp mot ”religiös imperia -lism” och först och främst den katolskakyrkan.

Alldeles bortsett från de sakfelJersild gör sig skyldig till (förutomdesinformationen via Reuters/TT gerhan bland annat en förvrängd bild avkyrkans syn på organdonation ochpåstår felaktigt att påven motsätter sigavkriminalisering av homosexualitet)och bortsett från att ett likartatangrepp knappast hade kunnat riktasmot mosaiska eller muslimska tros-bekännare (tack och lov för det) väckertexten frågor. Är det verkligen medledarredaktionens goda minne somJersild ifrågasätter principer som visser -ligen torgförs av kyrkan men som intesällan bekräftas också på DN:s ledar -sida: visionen av människolivets okränk -barhet och allas lika värde?

Det går att hitta åtskilliga andra exem-pel från svenska medier – och svenskakulturarbetare. När dessa rader skrivs,i mitten av januari, ska den av foto -grafen Elisabeth Ohlson Wallin fram-tagna vandringsutställningen ”In HateWe Trust” just invigas i Alingsås konst -hall av länspolismästare Carin Göt -blad. Utställningen har tidigare inne -hållit tio bilder där Ohlson Wallin skild -rar hatbrott mot homosexuella. Nukommer också en nyframtagen elftebild att visas, en bild som – säger foto -

grafen i Alingsås Tidning – är direktföranledd av att ”påven uttrycker sighets ande om homosexuella”. Att sägaatt bilden är osmaklig, och att det ärbeklagligt att också Ohlson Wallin byg-ger på desinformation, är en under-drift.

Kyrkan är – eller borde vara – öppenför kritik. Men kritik som bygger påosaklighet och förfalskade ”fakta” somframförs utan hänsyn till dialogensABC – har jag uppfattat min motparträtt och verkligen förstått vad han ellerhon vill säga mig? – drabbar främst kri-tikerna själva.

Ett sista exempel på konsekvenser avReuters rullande snöboll som nuutvecklats till en mindre lavin hämtarvi från en av ”Veckans nutidsfrågor” iårskurs 7 i en skola i en av Stockholmsförorter:

”Det är lika viktigt att rädda mänsk -ligheten från homosexualitet som atträdda världens regnskogar från utplån-ing. Så sa påven i sitt jultal. Vad heterpåven?”

Vi hoppas att Dagens Nyheter kom-mer ihåg sin dementi när uppgifternainför Nutidsorienteringen 2009 sam-manställs av tidningen.

Fotnot:Hela texten till påvens tal finns att läsa på http://www.zenit.org/article-16621?l=italianellerhttp://www.scribd.com/doc/9414790/Address-to-Curia-Dec-2008Den del av talet som Reuters med flerautgått ifrån finns i översättning på Km:s hem-sida, www.katolsktmagasin.se.

Vad sa påven egentligen?Om en pressanka som vaggar vidare

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.57 Page 4

Varje år gör en delegation ur de nordamerikanska och europeiskabiskopskonferenserna en resa till det Heliga landet. I mitten av jan-uari avlade biskoparna sitt gemensamma besök i Betlehem.Samtidigt fortsatte den israeliska militäroffensiven i Gaza. 20 män-niskor omkom vid angrepp mot 30 mål i området. När detta skrivshar Israels krig mot Hamas skördat cirka 1300 människoliv ochtusentals människor har skadats.

Biskoparna oroar sig inte minst för de kristna i Gaza. Läget är likaallvarligt som någonsin, sade ledaren för delegationen, ärkebiskopPatrick Kelly från Liverpool.

- Läget är mycket dramatiskt. Vi är ju inte här för första gången,en gång befann vi oss på platsen för en bombexplosion i Jerusalem,det var under intifadans intensivaste period. Den erfarenheten ärutan tvivel en av de mest dramatiska. Men jag anser, just för att si -tuationen är så oroande, att det är dubbelt så viktigt att några av ossfrån andra delar av världen kommer hit för att vara med vårabröder i det Heliga landet och stödja dem.

På frågan om biskoparnas pilgrimsbesök kan ha något positivtinflytande på den besvärliga fredsprocessen, svarar ärkebiskopKelly med försiktighet. Men han betonar att lösningen på konflik-ten inte bara ligger i politiskt handlande:

- Ytterst tror jag att ett centralt instrument i denna konflikt, somi alla konflikter, är förlåtelsen, försoningen. När jag tänker påerfarenheter från Irland som har berört och alltjämt berör oss, kom-mer jag ihåg den här: ett avgörande ögonblick i vår historia var närden irländske politikern och fredskämpen Gordon Wilsons dotterdog sedan hon begravts under en mur som störtade in under enbombattack.

- Wilson berättade senare för mig: När jag höll min dottershand, sade hon till mig: ”Pappa, jag älskar dig.” I det ögonblicket,sade han till mig, förlät han alla dem som förövat attentatet. Det varen vändpunkt. Och jag tror att det även i det Heliga landet intehandlar om att försöka få en politisk röst eller utöva politisk makt,utan att det gäller att skapa en annan sorts kontakt. En som gör attde religiösa ledarna kan mötas på ett annat sätt, säger ärkebiskopKelly.

Den delegation som ärkebiskop Kelly leder går under namnet”Holy Land Coordination” och har existerat i tio år. Den har som

mål att stödja de kristna i det Heliga landet. Därför beslöt biskopar-na trots krissituationen att även i år genomföra sin resa. Dennordiska biskopskonferensen representerades av biskopen avReykja vik, Pierre Bücher,

En annan av delegaterna var ärkebiskopen av München, Rein -hard Marx, känd bland annat för sin bok Das Kapital som tar kri-tisk ställning till konsumtionssamhället och den aktuella finan s -krisen. Dagen före avresan till Israel fördömde han i skarpa ordalagde högerextrema krafter som använder sig av situationen i Gaza föratt hetsa mot judarna.

Det är odrägligt och moraliskt för kastligt hur högerextremisterspelar försvarare för palestiniernas sak och leker med antisemitis-men, sade Marx i ett uttalande.

Det nynazistiska Nationaldemo kratiska partiet hade organise -rat en demonstration på Münchens Marienplatz. En annan lik-nande demonstration hade förbjudits av stadsförvaltningen. Där

ville NPD anordna en aktion i vilken skor skulle kastas motMünchens centrala synagoga alldeles intill, enligt NPD ”en symbolför bom b ningarna i Gaza”.

Samtidigt uttalade ärkebiskop Marx sin bestörtning över hur stortvåld som brukas i Gaza.

- Vad vi hör från de kristna på platsen är fruktansvärt, sade hanoch begärde ett omedelbart slut på stridshandlingarna. Våld födernytt våld och leder inte till någon lösning, sade ärkebiskopen ochmanade de troende i hans stift till bön om fred.

Vatikanradion, redigering: Kaj Engelhart

Om ärkebiskop Marx och hans bok Das Kapital berättas på ”aktuelltutrikes” i Km 1/09.

aktuellt utrikes | sid. 5

I skuggan av Gaza

’’Våld föder nytt våld och lederinte till någon lösning.’’

Tyskt interreligiöst upprop om fred i MellanösternJudar, kristna och muslimer i Tyskland har gemensamt manat till fred i Mellanöstern. ”Bara genom förhandlingar kan läget förbättras”,heter det i ett uttalande från det Interkulturella Rådet i Tyskland med anledning av striderna i Gaza. ”Det är absolut nödvändigt att intepå något sätt dra in civilbefolkningen i striderna och att särskilt se till att barn, kvinnor gamla och sjuka bringas i säkerhet”, heter det vidare.Tyska regeringen och EU uppmanas att även fortsättningsvis engagera sig för en bestående fred i Mellan östern.

”Under senare årtionden har den hatpotential främst i Mellanöstern vuxit till sig som leder till våld och terrorism. Vi måste hindrasådana konflikter att föras över till Tyskland”, betonar undertecknarna och förpliktar sig till en gemensam insats för ”fred, rättvisa och enciviliserad samlevnad”. Bakom uttalandet står ledningen för de judiska och islamiska centralråden samt för Interkulturella Rådet och Dekristna kyrkornas arbetsgemenskap i Tysk land.

(pm – Vatikanradion)

Ansvarig: Kaj Engelhart

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.57 Page 5

sid. 6 | aktuellt

Judar, muslimer och kristna i bön för fred19 januari om kvällen. Cirka 150 per-soner samlades med anledning av si -tua tionen i Gaza och södra Israel tillbön för fred på Medborgarplatsen iStockholm.

Före böner och textläsning frånKoranen, Toran och Bibeln höllskorta appeller.

- Abraham var inte jude, påpekadeSebastian Sevén, studerande och jud-isk initiativtagare till fredsmötet. Hanhade inte tillgång till Toran och han åtinte kosher. Men han trodde på engud som var allas vår gud och en källatill kärlek och rättvisa. Jag är djupttacksam för att vi kan samlas här ochpåminna oss om vårt gemensammaursprung.

Anwahr Athahb, fredsagent ochaktiv i Svenska muslimer för fred ochrättvisa, återgav ur Koranen tankenatt Gud hade kunnat göra en religionåt oss alla.

- Men så blev det inte. Gud inbju -der oss därmed till ädel tävlan om attfölja hans bud, att älska varandra ocharbeta för allas frihet och rätt.

- Vi är inte samlade för att agiteraför ena eller andra sidan i Mellan -östernkonflikten, sa Ylva Engström,Kristna studentrörelsen, utan för att

be om försoning, rättvisa och tillit tilltron att fred kan bli verklig.

Text och foto: Bo Silfverberg

Talare från tre religiösa traditioner. Anwahr Athahb, aktiv i Svenska muslimer för fred, Ylva Engström, Kristna studentrörelsen ochSebastian Selvén, judisk initiativtagare till fredsmötet.

’’... en gud som var allas vår gud ochen källa till kärlek och rättvisa.’’

Gemensam sång värmde. De 150 del-tagarna som deltog i fredsbönen påMedborgarplatsen i Stockholm stämdeupp i sången ”Och alla människor skaleva i frihet…”

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.58 Page 6

aktuellt inrikes | sid. 7

Guds härlighet i Märsta:Trettondedag jul upprättades S:t Franciskus av Assisi katolska församling

Närmare 300 personer fyllde den före detta pingstkyrkan när msgr Miroslaw Dudek lästeupp dekretet för upprättande av S:t Franciskus av Assisi församling, tidigare

kapellförsamling under S:ta Eugenia, och dekretet för utnämning av fader Marek Rubaj tillförsamlingens kyrkoherde.

Därmed finns 43 katolska församlingar i stiftet. Den yngsta omfattar orterna Sigtuna,Upplands Väsby, Rosersberg och Märsta.

Nyckelbärare. Biskop Anders överlämnar nyckeln till kyrkan – och symboliskt till själarnas hjärtan – till den nye kyrkoherden.

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.58 Page 7

sid. 8 | aktuellt inrikes

Församlingsbildande är fest. En uppsjöjulstjärnor trängdes så lägligt i koret ochpåminde om att det var Epifania, dagennär Herrens härlighet uppenbarades för deösterländska stjärntydarna. Vokalensem b -len i Eugenia under Ulf Samuelssons led-ning svarade för gudstjänstmusiken sombland annat hämtades från Mozarts MissaBrevis i B-dur. Gratulanter från grannför-samlingarna – också från pingstförsam -ling en som för fyra år sedan sålde sinkyrka till katolikerna, från Svenskakyrkan och från baptistsamfundet –ström made till. Först och främst: Guds -folket samlades i glädje kring sin biskopsom lämnade över kyrkans nycklar tillkyrkoherden med orden:

- Du får ett dubbelt nycklaansvar.Nycklarna påminner om att du ska förasjälarna till Kristus. Men nycklarna gårockså till själva kyrkobyggnaden, själarnashem.

Församlingen lyssnade under tystnadoch biskop Anders fann sig föranlåten attsäga:

- Nu brukar man applådera!

Att församlingen i Märsta vilar underFranciskus beskydd var något biskopAnders påminde om i sin predikan där hanuppmanade de närvarande att i Franciskusefterföljd komma Jesus närmare, ja nära.

Efter predikan följde kyrkoherdeinstall a -

tionen med förnyelse av prästlöftena.Därefter fick Fredrik Heiding, tillförord-nad kyrkoherde i S:ta Eugenia ordet. Hantalade om hur han en dag som denna”fylldes av både faders- och moders -känslor”:

- Faderskänslor i kraft av vigningenssak rament, prästämbetet.

- Moderskänslor eftersom vi som mo -der församling nu låter dotterförsamlingenstå på egna ben.

Och så den vanliga frågan: Hur nåddeman fram till målet, en egen församling?Under gudstjänsten och i samband medden efterföljande libanesiska buffén

påmindes om alla dem som tagit steg påden väg som lett till församlingsbildandet.Fader Marek vände sig till var och en avförsamlingsmedlemmarna, till dem somingått i det före detta kapellrådet, nuupphöjt till kyrkoråd, till kateketer, minist -

ranter och dominikansystrar, till sponsor-er…

- Särskilt tänker jag på de äldre ochsjuka som inte är här i dag. Deras tystabön och lidande, ofta osynligt för oss, harbidragit till att detta stora vuxit fram.

Fernando Acevedo tackade å kapell-rådets/församlingsrådets vägnar någrasom – menade han – gjort sig särskilt

”Vi systrar känner oss liksom som faddrar för försam-lingen. Vi vill gärna ge något som ett litet minne av oss:syster Catharina Broomés bok Katolicismen och någraböcker om domininikanorden och Dominikus.Böcker na är tänkta för den lilla början till biblioteksom finns på ett par hyllor i församlingssalen.”

Sagt av syster Ingrid Ström i samband med buffén.

S:t Franciskus smyckad till fest. Vända mot församlingen ser vi biskopsvikarien msgr Miroslaw Dudek, församlingens kyrkoherde fader Marek Rubaj, biskop Anders, diakonen iS:ta Eugenia Anders Wickström, tillförordnade kyrkoherden i Eugenia pater Fredrik Heiding SJ och dekanen för Stockholms dekanat pater Wilhelm Feussner SJ. Framför paterFredrik Heiding står dagens ceremonimästare pater Fredrik Emanuelson OMI. Längst till höger befinner sig två av ministranterna, Michal och Mateusz Chodowiec. Ikonerna överGuds moder Maria och S:t Franciskus har målats av församlingsmedlemmen Alexander Deriev.

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.58 Page 8


förtjänta av en flaska vin (med Franciskus an -knytning): dominikansystern Ingrid Ström som blevkvar som ”församlingssyster” också sedan sy st rarnaflyttat från Märsta (se nedan), tillförordnadekyrko herden i Eugenia pater Fredrik Heiding SJ,pater Josef Höfner SJ som under många år pend-lade mellan Eugenia och Märsta för att kunnasvara för mässfirandet i församlingen, faderMagnus Nyman som ansvarade för kapellförsam-lingen under den period på sex år under vilken mantog över pingstförsamlingens lokaler – och så dennye kyrkoherden själv.

Det fanns en gåva som var tänkt för dekanen,pater Wilhelm Feussner, också. Denne, som tving -ades avvika efter gudstjänsten och därmed inte varkvar vid det planerade överlämnandet, har följtutvecklingen i Märsta på nära håll sedan mitten av60-talet. Till denna ”förhistoria” hoppas vi, meddekanens goda minne, kunna återkomma i ettsenare nummer av Km.

Den som vill se längre tillbaka i tiden har ocksågod hjälp av den ”jubileumsbok” som gavs ut närS:t Lars katolska församling i Uppsala fyllde 25 år:Världen i miniatyr – en mosaik av levande stenar.Där lär man sig • att jesuiterna i Uppsala på 1950-talet fick ansvarför Sigtuna med omnejd, alltså bland annat Märsta– katolikerna i Uppsala tillhörde vid denna tid S:taEugenia• att ett kapell på initiativ av pater Lars Roothinrättades i en källarlokal, fortfarande i Sigtuna, på60-talet • att, när S:t Lars församling i Uppsala upprättadesår 1975, Sigtuna kom att tillhöra S:ta Eugenia iStockholm • att katolikerna hade möjlighet att fira mässa vidsidoaltaret i Mariakyrkan i Sigtuna sedan 1980• att de regelbundna mässorna i Sigtuna inställdessommaren 1989• att några dominikansystrar år 1991 flyttade tillgrannorten Märsta där de tillsammans med andradär boende katoliker byggde upp kapellförsamling -en S:t Franciskus

Systrarna slog sig ner i en villa i närheten av vadsom då var pingstkyrkan. Tio år senare börjademan med söndagligt mässfirande, nu i av Svenskakyrkan utlånade Märsta kyrka. När systrarna år2003 lämnade Märsta hade den dåvarandekapellförsamlingen möjlighet att överta det hussom varit deras och fira sina gudstjänster där. Menförsamlingen växte, det blev trångt – och den 9oktober 2005 kunde biskop Anders inviga vad somvarit pingstförsamlingens gudstjänstlokal och somsedan dess är Märstakatolikernas kyrka.

Text: Margareta Murray-NymanFoto: Wieslaw Zalichta

Körgäster. Vokalensemblen i S:ta Eugenia under Ulf Samuelssons ledning bidrog till festen.Här ser vi från vänster Sofia Winiarski, Elisabeth Hellström och Daniel Kjellander.

Tack från Fernando. Fernando Acevedo tackar tillförordnade kyrkoherden i S:ta Eugenia förstöd under åren som gått och hälsar välkommen tillbaka till före detta kapellförsamlingen.

Dominikansk syster som förblivit Franciskus trogen. Syster Ingrid Ström har fungerat som”församlingssyster” i S:t Franciskus i sammanlagt tolv år men är noga med att betona att syst-rar och övriga församlingsbor arbetat tillsammans. Hon blev alltså inte svaret skyldig sedanhon, som en av många, avtackats av Fernando Acevedo:- Tack för talet och vinet men framför allt: Tack, Fernando, för allt vad du betytt för församling-en.

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.59 Page 9

sid. 10 | aktuell intervju

En kyrkoherde med många planerför stiftets nyaste församling

Vem är han, Marek Rubaj, kyrkoherden i stiftets nyaste församling? Några dagar efterinstallationsfesten besökte vi Märsta och mötte en försynt men energisk person som har

många planer inför framtiden, både praktiska och pastorala.

Som ni har läst på de föregående sidornaupprättade biskop Anders Arborelius, påtrettondagen, S:t Franciskus av Assisi för-samling i Märsta. Samtidigt installerade hanMarek Rubaj som kyrkoherde.

När vi hälsar på fader Marek är detvardag igen men han bjuder på kakor somär kvar efter festen. Och han berättar atthan inte är någon nykomling i Märsta. Hanhar funnits här sedan augusti 2007 somdist riktspräst med biskopens uppdrag attförbereda en egen församling.

Hans tjänst inleddes med dramatik: Denbakre korväggens enorma fönsterparti bör-jade läcka. En dag möttes han av en för-samlingsmedlem som förskräckt visade hurvattnet forsade ner över läktaren och redanstod ett par decimeter högt.

De klädda bänkarna kunde räddas meni övrigt fick allting bytas ut. Fönster paneler -nas gistna trä ersattes med aluminium.Golv, innertak och väggar byggdes nya efteromsorgsfull torkning. Renoveringen togflera månader.

När vi går igenom övervåningen pekarfader Marek på flera ställen där vatten

hotar att tränga in. Yttertaket måste repare -ras men detta tycks inte bekymra honom.Lokalerna ska ändå byggas om för att bliändamålsenliga. Han visar hur två storarum kan delas till flera mindre för att geplats åt undervisning, samvaro och över-natt ning.

På nedervåningen har han låtit bygga ompastorsexpeditionen och sakristian. Deövriga utrymmena gick att ta i besittningutan åtgärder. Särskilt belåten är han övervikväggen mellan samlingslokalen ochkyrkan. När den öppnas blir det sittplatserför 300 personer. Själva kyrkan tar annars130 personer och läktaren 50.

Antalet registrerade medlemmar i S:tFranciskus är 1 050. Men kyrkoherden troratt det i realiteten finns omkring 1 500.

För honom gäller det nu att få kontaktmed flera katoliker i Märsta, Sigtuna,Upplands-Väsby och småorterna däremel-lan.

- Jag brukar uppmana mässbesökarnaatt ta med sig katolska vänner som ännuinte har hittat hit. ”Ni är mina evangelister”säger jag till dem.

- Men ingen ska komma för min skullutan för sin egen skull.

Att vara den förste bosatte prästen i enförsamling är inte helt lätt.

- Det finns alltid de som är för och desom är emot, säger han, men de somredan är aktiva i hans församling beteck-nar han som ”underbara människor”.

Han hoppas att den skaran ska ökaoch arbetar aktivt på att skapa gruppermed olika uppgifter.

Han visar listan på dem som ställerupp i kyrko- och församlingsrådet ochberömmer alla för deras förtjänster. Enav dem har exempelvis fått ihop engrupp med lektorer.

För undervisningen har han nu fyrakateketer som delar på ansvaret för tvågrupper, en för första kommunion-bar-nen och en för konfirmanderna.

Undervisningen sker efter söndags -mässorna och det är resultatet av vadhan kallar ”en liten kamp” med föräld -rarna. Han har förklarat för dem att detinte duger att lämna barnen till undervis-ning och sedan åka och handla.

- Familjerna ska vara tillsammans imässan och sedan får barnen gå tillunder visningen medan föräldrarna stan-nar kvar på kyrkkaffet och umgås medvarandra.

Fader Marek vill att församlingen skavara som en familj som håller ihop kringbåde bekymmer och glädjeämnen. Föratt ytterligare förstärka samman håll -ning en planerar han läger och utflykternågon gång per år och familjedagar engång i månaden, efter en modell somlibaneser och irakier redan har.

Libanon och Irak, men också Syrien,Armenien och Polen är väl represente -rade i hans församling. Den största grup-pen är dock spansktalande. Nationella

Efter festen. FaderMarek Rubaj läser lyck-önskningarna som kommed blommorna från deekumeniska grannarnatill trettondagen då S:tFranciskus av Assisiförsamling upprättades.

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.59 Page 10

aktuell intervju | sid. 11

mässor erbjuds på spanska och polska ochenligt syrisk rit.

Livet i den katolska diasporan skiljer sigmycket från det som fader Marek är van vidfrån sitt hemland Polen. Han är född ochuppvuxen i Lublin, 15 mil sydöst om Wars za -wa. Stolt berättar han att han fick sin präst -utbildning vid det universitet där påvenJohannes Paulus II undervisade medan hanvar kardinal i Krakow.

Marek Rubaj hade lika gärna kunnat bliläkare. Men för att skaffa sig poäng tillläkarutbildningen vakade han på ett sjukhusoch under de långa nätterna där fick hantillfälle att tänka igenom vad han egentligenville vårda – kroppen eller själen?

- Kallelsen att vårda själen växte alltstarkare. Kanske hade jag också blivitpåverkad, fast omedvetet, av min farfars brorsom var franciskan. Vi träffades ju iblandunder min uppväxt.

Han blev själv franciskan och trädde in ikapu cinorden. I sin iver att missionera villehan åka till Afrika men där hade hans ordeningen verksamhet. I stället fick han rådet attresa till England för att lära sig språket ochsedan till Sverige.

Hit kom han första gången 1990, efter sinprästvigning, och bodde ett par år i Lid köping.1994 kom han tillbaka för gott och var verk-sam i Lidköping, Nacka och Ha ninge innanhan fick tjänsten i Märsta.

För två år sedan lämnade han kapucinor-den och blev stiftspräst, efter en överenskom-melse mellan hans ordensledning och biskopAnders.

Nu smälter Marek Rubaj intrycken från tret-tondagen då han blev kyrkoherde i stiftets43:e församling. Praktfulla blomuppsätt -ningar kring Mariastatyn påminner om denstora festen. De överlämnades av represen-tanter för olika samfund i trakten.

- Vi har ett gott ekumeniskt samarbetehär, kommenterar han.

Ett minne från en annan högtid, julen, ärhavet av julstjärnor nedanför altaret. FaderMarek gillar att blomstersmycka kyrkan.Inför kyrkoårets höjdpunkter åker han tillÅrstahallarna i södra Stockholm klockan fempå morgonen för att få fräscha blommor tillett hyggligt pris.

- Julstjärnorna där är mycket billigare ochav bättre kvalitet än de man hittar i vanligabutiker. Det är värt besväret att åka dit!

Han är stolt över kyrkorummet som domineras av de fönsterklädda väggar-na i koret och bakom läktaren. Men han drömmer om att göra fönstren ännuvackrare genom att sätta in färgat glas i de vertikala partierna.

Med en svagt återhållen iver förklarar han att han kan hålla nere kost-naderna genom att anlita en konstnär från Polen.

Motiven, säger han, ska spegla Den helige Franciskus liv för att förstärkahans betydelse som kyrkans skyddspatron.

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

En dröm om nya fönster. Marek Rubaj, den nye kyrkoherden i Märsta, vill smycka de stora kyrk-fönstren med motiv från Den helige Franciskus liv.

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.59 Page 11

TacktalFader Paul Rabban är präst för kaldéerna i hela Mellansverige och bosatt i

Eskilstuna. Här uttrycker han hela den kaldéiska gruppens tacksamhet över att hafått en egen kyrkolokal. Bakom altaret ser vi kyrkoherden i Heliga korsets katolskaförsamling i Eskilstuna, fader Michael Schneider, biskop Anders Arborelius och bis-

kopsvikarien för de orientaliska kyrkorna, pater Mattias Grahm OSB.

Tre generationer Alla åldrar var representerade vid invigningsfesten. Från vänster står Adel Yosif,Joulet Matlob, Salwa Shukur, Raafat Albustany med dottern Gospel på armenoch hustrun Reem bredvid sig. Längst till höger Nadin Zaya som sade till Km

att den nya lokalen betydde att en dröm hade blivit uppfylld. Ovanför gruppen hänger en av de bilder ur korsvägen som Heliga korsetskatolska församling i Eskilstuna har skänkt till kaldéernas nya kyrkolokal.

Liten bland många stora Marielle Zaya blev snabbt hemmastadd i den nya miljön.

Omkring 400 kaldéer deltog i invigning-en, företrädda av fader Paul Rabban.

Bland gästerna fanns flera katolska präs-ter, förutom de i artikeln nämnda paterDamian O Eze MSP, Gävle, samt de kal-deiska prästerna Mahir Malko, Göteborg,och Sameer Putrus, Södertälje.Dessutom deltog från Svenska kyrkanprästerna Bengt Arvidsson och TimothyStayton och kyrkvaktmästaren ChristerEriksson.

Från Heliga korsets församling deltog detre serafimsystrarna och kyrkorådsleda-möter.

Eget konstverkNejib Alsayingh är professionell konst-

när från Bagdad. Nu bor han i Falun där han leder kurser

i ikonmåleri i ett studieförbund. Det är han som har gjort denna ut-

smyckning till korväggen i kaldéernaskyrkolokal. Efter invigningen berättadehan att han planerar att göra en stormålning till ena långväggen också.

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.59 Page 12


Kaldéerna fick egethem i Eskilstuna

Katoliker som firar mässa enligt kaldeisk rit har kommit tillvårt stift i tusental från Irak sedan förföljelserna av de krist-na började där.

I Södertälje planeras en stor kyrkoanläggning men nuanvänds en liten kyrka som har köpts av ett frikyrkosam-fund.

Hittills har kaldéerna i Eskilstuna med omnejd lånat rum avHeliga korsets katolska kyrka och Svenska kyrkan. Menvartefter deras antal har ökat har det blivit nödvändigt atthyra något eget.

- När jag kom till Eskilstuna för tretton år sedan fannsdet 49 kaldéer här. Nu är vi fler än 2 000, sade detkaldeiska kapellrådets ordförande Deya Shaba i sitt invig-ningstal.

Enligt kyrkoherden i Heliga korsets katolska församling,fader Michael Schneider, är antalet registrerade katoliker iden kaldeiska riten 1 250 medan den faktiska siffran liggerpå minst 2 000.

Därför var det lätt att förstå den hör- och synbara gläd-jen över en egen kyrkolokal. Den är inrymd i en byggnadsom tidigare har använts som lager. Miljön är enkel menDeya Shaba kallade den för katedral.

Ögonblicket var historiskt, sade biskop Anders.- Det är Eskilstunas första egna kaldeiska kyrkolokal

och den ska bli ert andliga hem. Det är viktigt att ni förstårhur mycket kärlek och nåd och välsignelse ni ska få här.

Biskopen välsignade altaret och det stora krucifix somär gjort av Nejib Alsayingh, bosatt i Falun men givetvis medpå festen.

För att lokalen ska kunna tjäna som både kyrkorum ochförsamlingshem krävs att koret blir avgränsat.

- Vi ska sätta upp ett vackert draperi, sade Deya Shaba.När draperiet är på plats kan sakramentet förvaras i

tabernaklet.


Fortsättning

Glädjeropen skallade när kaldéernainvigde en egen kyrkolokal i

Eskilstuna i mitten av januari.Hedersgäst var biskop Anders

Arborelius som välsignade altaret ochdet nya krucifixet.

Sacré Coeur-systrarnahar lämnat Sverige:

Vemod, glädje, tacksamhetoch framåtblickande

kännetecknade avskedetBiskop Anders var med på Johannesgården när systrarna av -firades den 6 december. Biskop William Kenney var med.Biskop Kozon från Danmark var med som representant förNordiska biskopskonferensen. Och så alla de Sacré Coeur-syst rar som någon gång arbetat på Johannesgården ochprovinsledningen därtill – sammanlagt 15 systrar!

Dominikansystrar, som också de har ett förflutet påJohannes gården, hade förstås anslutit sig. Vänner från Svenskakyrkan och de frikyrkor som samarbetat med systrarna kringreträttverksamhet och andlig vägledning. Och många, mångaandra…

Dessvärre kunde Km inte delta när Sacré Coeur-systrarnaavtackades efter sina nästan 40 år i Sverige, först på studiegår-den Johannesgården i Västra Frölunda, de fem senaste åren iMölndal. Men fotografer fanns där under avskedsfestligheter-na och per telefon och mejl har systrarna uppdate rat oss vadgäller förliden tid och berättat om vad som väntar härnäst.

Sr Christel flyttar till Wien där hon kommer att fungerasom ordensprovinsens sekreterare. Sr Carol reser längst, honkommer att bo i New Orleans där hon har sin familj och –säger hon – ”där det finns hur mycket arbete som helst i olikagrupper som arbetar för att bygga upp staden efter så mångakatastrofer”. Sr Theresia kommer att ägna sig åt besöksverk-samhet på ett sjukhus i Graz i Österrike. Sr Adelheid, slutligen,flyttar till kongregationens ålderdomshem i Bonn i Tyskland.Hon vet att det finns uppgifter som väntar henne där.

Men nu har systrarna ordet…

Snart borta men inte bortglömda. Sacré Coeur-systrarna Theresia Kiegerl,Adelheid v. dem Hagen, Christel Dawo och Carol Burk. Bilden med nattvardsmoti-vet är målad av den ungerska konstnärinnan Maria Poeschl.Foto: Marian Sareck

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.59 Page 13

Sr Adelheid v. dem Hagen:- Jag kunde inte ett ord svenska när jag sensommaren 1970kom till den nyöppnade Johannesgården. Kontakten medbenediktinpatern Andreas Rask som var rektor för gården varguld värd. Han hjälpte oss både med språket och med att bätt -re förstå svensk historia och kultur. - Ett råd jag skulle vilja ge till alla präster och systrar sominvandrar hit är att börja med att lära sig språket och bliförtrogna med den svenska mentaliteten. Det är inte alltid lättmen vi som kommer från en annan kultur måste försökaanpassa oss – utan att förlora den egna identiteten. Och dåkommer vi snart att märka att svenskar är underbara män-niskor! - Vi som invandrat och de infödda svenskarna – och nu talarjag om dem ibland oss som är katoliker – har en gemensamuppgift: att bygga den katolska kyrkan i Sverige som utveck-lats alldeles väldigt under de 39 år jag varit i Sverige. - Många av de fördomar som fanns bland icke-katolikernatidigare har totalt försvunnit. Under de senaste femton årenhar jag, först på Johannesgården och sedan i Mölndal, varitindragen i en ignatiansk form av reträttverksamhet, och dåhuvudsakligen tillsammans med Svenska kyrkan ochfrikyrkorna. Band har knutits mellan kristna från olika tradi-tioner, något som gjort mig mycket glad!- Nog kommer jag att sakna alla vänner, både inom och utan-för den katolska kyrkan, när jag lämnar efter så många år iSverige. Men jag tar med dem i mina tankar och i mina böner.Bönen förblir min uppgift.

Sr Carol Burk:- Sommaren 1974, när jag kom till Sverige, var det kallt. Jagfrös, språket var svårt och jag längtade hem.- De första åren gick framför allt åt till svenskundervisningmen på Johannesgården fanns kursverksamhet och daghemdär jag fick hjälpa till. - Efter ett par år skadade jag mitt knä, något som gjorde attjag inte kunde delta i leken med barnen längre. I stället kom

jag att ägna mig åt daghemmets och husets administration, jagtog emot studiebesök och deltog i församlingens barnun-dervisning som så småningom utvecklades till barn- och vux-enundervisning med därtill hörande studiecirkel i katolsk trooch bibelstudier. Det var fantastiskt när en av grupperna verk-ligen blev till ”religionsundervisning för alla” – mammor, pap-por, skolbarn, förskolebarn och bebisar deltog på en ochsamma gång och det fungerade!- Jag kommer alldeles säkert att låta mig inspireras av”Nordiska biskopskonferensens riktlinjer för katekesen”också i mitt nya arbete i New Orleans. Under mina år somkateket har jag gång på gång återvänt till ord som är hämtadedärifrån och som jag tycker pekar på det mest väsentliga i tros -undervisningen: ”Katekesen syftar först och främst till att föramänniskan i beröring med den treenige guden, till att män-niskan lär sig älska Gud, samt till att hon hjälps till ett liv ienlighet med evangeliet. Katekesen vill fostra till bön…”- Litteratur har alltid varit en källa till glädje i mitt liv och jaghar lärt mig älska den svenska litteraturen: Harry Martinsson,Torgny Lindgren, Tomas Tranströmer… Bland barnböckerhar jag så många favoriter att det är svårt att välja, SvenNordqvists böcker om gubben Pettson och katten Findus,Astrid Lindgrens alla böcker, folksagorna… För den som ärny i Sverige finns hela bibliotek att utforska och jag tycker attman ska försöka ta tillvara möjligheten att öva sig i språketgenom att läsa på svenska, inte i översättning.- Även om jag frös under den första tiden i Sverige så vet jagatt jag kommer att sakna den rena luften, kylan och snön.Och alldeles väldigt alla människor i vårt närområde, i våraförsamlingar och i stiftet.

Sr Christel Dawo:- Jag kan inte säga att jag drömde om att komma till Sverige.Men internatet i Bonn, där jag hade haft mitt arbete, stängde.Systrarna på Johannesgården behövde förstärkning och i sep-tember 1979 kom jag så, ganska motvilligt, hit. Mitt förstaintryck var: Vilket vackert land!

Först på plan. Sr Adelheid v. dem Hagen var den av systrarna som kom först tillJohannesgården, hon tillträdde som föreståndarinna för systrage-menskapen i augusti 1970. Sr Adelheid är mån om att följa med ivad som händer i Stockholms katolska stift också i fortsättningen.

Hon tänker inte säga upp prenumerationen på Km.Efter den av biskop William celebrerade mässan med

Johannesgårdens församling den 7 december fick systrarna –under de senaste åren har kommuniteten bestått av fyra personer– ett fång rosor av församlingsmedlemmen Johannes Kettelhoit.

Goda råd och goda människor. Sr Carol Burk som drar till New Orleans efter 35 år i Sverigekommer att sakna den rena luften, kylan och snön – och alla

underbara människor…Har hon något råd att ge till Km-läsarna? Ja, att skratta lite

varje dag. Humor är oövervinneligt!

Sacré Coeur-systrarna har så många vänner kvar i Sverige att risken att de glöms bort är liten.

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.59 Page 14

- Jag arbetade först med ungdomsarbete i Göteborg och påstiftsnivå. Därefter gav det ena det andra: Jag kom att bli sam-mankallande i Föreningen Katolska Ordenssystrar, jag valdesin i Katolska Liturgiska Nämnden, hamnade i arbetsgruppenför prästernas utbildning, i pastoralrådet, deltog i uppbyggan-det av folkhögskolorna.- Sedan har jag suttit i ledningen för stiftsgårdenJohannesgården. Jag har fungerat som organist där, varitstiftets representant i Missio och sekreterare för NordiskaBiskopskonferensen. Inte minst: under nästan 20 år arbetadejag för Caritas, med särskilt ansvar för arbetet i Asien.- Tiden på Johannesgården kändes som skräddarsydd för migmen jag har också trivts väldigt bra i Mölndal, mycket till följdav våra grannar.- Stiftet har utvecklats under mina år i Sverige. På senare tidhar jag fått uppleva hur det ekumeniska arbetet blivit alltintensivare i stiftet och inte minst här på Västkusten.- Att vi lämnar Sverige beror på att vi blivit till åren och på attvi inte längre har så många kallelser. Vi har många hål att fyllaockså på annat håll.- Vad jag verkligen uppskattat i Sverige är det okompliceradesamarbete jag fått uppleva med människor av vitt skilda slag,inte minst i förhållande till den så kallade hierarkin inomstiftet.

Fotnot: Missio är den katolska kyrkans världsomfattande missionsarbete

och stöder katolska stift, skolor och kyrkliga projekt i tredje världen.

Sr Theresia Kiegerl:- Jag är den av systrarna som kom sist till Sverige. Jagkallades hit för drygt fyra år sedan när min medsysterAngela Corsten förflyttades och blev provinssekreterare iWien. - Eftersom vi avlagt ett löfte om lydnad inom orden är detsjälvklart för oss att vara disponibla var än behov uppstår.

Jag vågar känneteckna mig som en entusiastisk missionär ochäven om jag hade betänkligheter vad gällde det nya språket såvar det med glädje jag sa ja till att flytta norrut.- Större delen av tiden i Sverige har jag hjälpt till medarbetet i bokhandeln i Kristus Konungens församling. Jagser arbetet där som ett viktigt apostolat som utförs på ettenkelt och otvunget sätt. Till Km-läsarna vill jag säga:Kom och se! Bokhandeln har ett brett sortiment som rik-tar sig till alla åldrar och vårt urval av biblar på olikaspråk är stort.- Sverige är så vackert. Jag kommer att sakna havet ochgraniten – och de älgar jag sett! – när jag återvänder tillmitt hemland Österrike. - Man sjunger mycket i Sverige. Det är också något jagkommer att längta tillbaka till.- … och jag har lärt mig mycket om ekumenik i praktikenhär. Åren i Sverige har gjort mig väldigt mycket rikare.

Sacré Coeur-systrarnas ordenssamfund grundades år 1800 iParis av en ung kvinna som hette Madeleine Sophie Barat. Iden oroliga tiden efter franska revoluitionen ville hon hjälpaunga flickor och kvinnor att genom en god utbildning taansvar för familje- och samhällslivet.

I dag finns ungefär 3 600 Sacré Coeur-systrar i 41 länder.Systrarna är bland annat verksamma i skolor och ungdomsar-bete, ger andlig vägledning, är engagerade i socialt arbete,arbetar på universitet och i församlingar och i utvecklingen förfred och rättvisa.

Namnet Sacré Coeur, ”Jesu hjärta”, syftar på den villkorslösakärlek som Gud genom Jesus visat oss och som uppmuntrartill gensvar, såväl i bön som i apostolisk verksamhet (se vidaresystrarnas websida, www.rscjinternational.org.).

Syster som räknar med att komma tillbaka.Sr Christel Dawo som under sina 30 år i Sverige bland

annat suttit med i KLN, Katolska Liturgiska Nämnden, vet attmöjlighet till musicerande inklusive orgelspel kommer att

erbjudas också framgent. Och den ”teologiska sommarskola”hon varit med om att bygga upp lovar hon att återvända till. Till vänster om sr Christel ser vi sr Hildegard Schabik, också

hon med ett förflutet på Johannesgården.

Fortsatt svensktalande systrar. Sr Theresia Kiegerl gläder sig åt att medsystern Angela

Corsten, som hade Sverige som sitt hemland mellan åren1985 och 2004, numera finns med i vad som blir hennes nya

gemenskap i Graz.Det är bra, det kommer att hjälpa mig att bevara färdigheterna

i svenska, säger hon

Text: Margareta Murray-Nyman Bilderna på detta uppslag: Robert Rochowiak

Vi på Km hoppas kunna bidra till att kontakten med de nu avflyttade systrarna bevaras genom att, om ett år eller så, be dem rapportera från sina nya ansvarsområden.

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.59 Page 15

sid. 16 | vår församling

En kyrka full av böner och konst. Så kan man säga om Trefaldighetskyrkan i Halmstad.Den tillhör S:ta Maria församling, en av stiftets äldsta, med moderskyrkan i Oskarström.

Halländsk församling från 1920-talet

Ja det var i Oskarström som traktens förs-ta katoliker etablerade sig, i slutet av 1800-talet då Skandinaviska Jute Spinneri &Väveri grundades.

Många av de hundratals arbetarnahade värvats från Böhmen-Mähren(nuvarande Tjeckien), Tyskland och Polen.För dessa invandrare byggdes en katolskkyrka 1925.

Detta var en likadan utveckling som iSörforsa i Hälsingland, där ett linspinnerihade krävt arbetskraft utifrån och katolik-er från ungefär samma trakter tvingadefram en kyrka, redan 1909.

Mariakyrkan i Oskarström har givit namnåt församlingen. Där låg också tyngd -punkten i mässfirandet, med bland annatvardagsmässorna, Stilla veckans guds -tjäns ter och julnattens mässa, ända framtill 1981 då en egen kyrka invigdes i Halm -stad.

Den växande församlingen i resi-densstaden vid havet, en och en halv milsydväst om Oskarström, hade dock ändafrån 1950 ett kapell, Den Heliga Trefaldig-hetens kapell, i en fastighet vid Norra

vägen. Där firades regelbunden söndags -mässa.

Från början av 1970-talet hade HeligaTref aldighets Kapellstiftelse fört diskus-sioner om en egen kyrka och 1980 köptesen kyrkobyggnad vid Falken bergsvägen avLutherska missionsförsamlingen.

Trefaldighetskyrkan, som kyrkan fickheta när den blev S:ta Maria katolska för-samlings huvudkyrka, invigdes den 24 maj1981. Den fick stor uppmärksamhet imedia då konstnären Erik Olson smyc-kade kyrkan med sina tavlor och ikoner.

1985 skänkte Olson ytterligare enmängd tavlor till församlingsgården,Mariagården, som hade byggts intillkyrkan.

Omslutna av Erik Olsons bilder samlasbönegrupper med olika intentioner, ofta isamband med den dagliga kvällsmässan:två rosenkransringar, som ber för försam-lingen respektive de ofödda barnen, engrupp som ber barmhärtighetensrosenkrans samt Padre Pios bönegrupp.

I bönelivet ingår även församlings med -lemmarnas enskilda böner, levanderosenkransen och den ständiga bönen föräktenskap och familj.

Vid vissa tidpunkter under kyrkoåretintensifieras bönerna, med korsvägsan-dakter i fastan och bön för de avlidna varjedag i november.

- Om folk har behov av bönegemen-skap är det viktigt att vara öppen för det.Jag ställer upp och gläder mig. Det sadekyrkoherden, fader Jozef Chrzanowski,när Km träffade honom under ett snabbtHalmstadsbesök i höstas.

Vi sitter i Mariagårdens kök en måndags -kväll efter en mässa. Fader Jozef har firatden med sin företrädare Roman KunkelOMI, som har kommit upp över dagenfrån sin nuvarande församling Lands -krona, och diakonen Gorm Christoffer -sen.

Fader Jozef berättar om flera andraaktiviteter i församlingen, exempelvisstudiecirklar och samtal om katolsk tro.Varje onsdagskväll efter mässan träffasgruppen ”Katolsk gemenskap” som justnu studerar boken Vägar till bön av systerVeronica OP.

Därtill kommer undervisningen, varjevecka för barn och ungdomar som bor iHalmstad och intensivundervisning enlördag varje månad för dem som bor en bitifrån.

Erik Olsons konst. Trefaldighetskyrkans invigningoch dess utsmyckning kommenterades så här iHallandsposten den 12 juni 1981:”Halmstadskatolikerna är att lyckönska. De har fåtten vacker, intim och ändamålsenlig kyrka. Och ErikOlson i Halmstadgruppen har fått sin första perma-nenta utställning i sin hemstad.”

I Km nr 1/2006 presenterades Erik Olsons konst i S:ta Maria församling i Halmstad.

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.59 Page 16

vår församling | sid. 17

I Oskarström har fader Jozef hjälp avpater Pawel Banot SDB som oftast firardaglig mässa hos systrarna. På fader Jozefslott faller söndags- och kvällsmässor iTrefaldighetskyrkan och regelbundnasöndagsmässor i Falkenberg och Varberg.

Det kan bli upp till fyra mässor på ensöndag för honom. Måndagen är tänktsom en vilodag.

- Jag vill gärna komma ifrån lite då,åka bort eller åtminstone vara för migsjälv. Men det är svårt. Det händer alltidnågot här.

Att det är så många aktiviteter i S:ta Mariaförsamling är pater Romans fel, sägerfader Jozef med ett stort leende mot denförre kyrkoherden.

- Ja, jag har sått en hel del här, och nufår du sköta om det, svarar pater Romanmed samma stora leende. Det är enkännbart varm och glad kontakt mellande båda prästerna.

Pater Roman får tillfälle att hälsa på någraav dem som var aktiva redan innan hanflyttade härifrån för tre år sedan. Det ärnämligen kyrkorådsmöte i kväll. En efteren droppar ledamöterna in och tar för sigav smörgåsbordet som kyrkorådetssekreterare Birgitta Gustafsdotter hardukat upp på köksbänken.

Birgitta noterar att två av ledamöternaär förhindrade att närvara, Helena ochStefan Johansson. Men de övriga är här:Katarina Koss Modig, Zbigniew Denkie -

wicz, Peter Zsiga och, som adjungerad,dia kon Gorm Christoffersen.

Peter Zsiga är församlingens ekonomsedan 30 år. Han säger att församlingensekonomi har förbättrats betydligt sedan enkyrkoavgift började tas ut via skattsedelnoch församlingarna får pengar frånbiskopsämbetet, i förhållande till antaletregistrerade församlingsmedlemmar.

- Vi har fått en fyrdubblad årlig in -komst.

Därmed tycker Peter att församlingensekonomi är hyfsad.

- Men vi har också ständigt projektsom kostar pengar.

När sammanträdet kommer igång får vihöra flera exempel på de närmasteekonomiska åtagandena.

Mellan kyrkan och församlingshem-met ska en förbindelse byggas.

En praktisk fördel med det, kom-menterar fader Jozef, är handikappanpass-ning av entré och toaletter.

- En social fördel är att folk blir mermotiverade att stanna kvar efter mässornanär de kommer direkt från kyrkan in i för-samlingssalen.

På dagordningen finns ärenden som visaratt församlingsdelen Oskarström kräveren hel del insatser, både ekonomiska ochpersonella. Närmast står inköp av flerastolar inför vallfärden som arrangeras densista lördagen i maj varje år. 2009 firarvallfärden 50-årsjubileum och fader Jozefräknar med att omkring 1 000 personerkommer att delta.

Under övriga frågor diskuteras barnensnärvaro i kyrkan. Ska biktrummet varalekrum under mässorna eller ska barnenvara med i kyrkan? Katarina Koss Modigpåpekar att hennes treåriga dotter vill varamed henne inne i kyrkan och att det är vik-tigt att församlingen visar att barn ärvälkomna till kyrkan.

Fader Jozef har märkt att barnen helstleker nära altaret.

- Det kan vara svårt att koncentrera sigmen det är fint att de vill vara där.

Tydligt är att kyrkoherden tycker ombarn. Samtidigt har han en beräkning medatt låta dem hållas i kyrkorummet:

- Om vi slänger ut barnen följer föräld -rarna med!


Fortsättning

Trivsamt.Atmosfären iMariagårdens kökär varm och gladnär fader JozefChrzanowski, tillvänster, får besökav sin företrädareRoman KunkelOMI.

Kyrkorådet samlas. De sittande är Birgitta Gustafsdotter, fader Jozef och Peter Zsiga. Bakom demstår Zbigniew Denkiewicz, Katarina Koss Modig och Gorm Christoffersen.

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.51 Page 17

En diakon är en prästhjälp, inte en hjälppräst. Den definitionen tycker Gorm Christoffersen är viktig att göra. Han harvarit ständig diakon i S:ta Maria församling sedan 1982.

Gorm Christoffersen har gjort en originell vandring till sitt ämbete. Han föddes i Köpenhamn i början av 1940-talet och arbetade somskogshuggare i Danmark innan han kom till Sverige i slutet av 60-talet då han fick arbete i närheten av Oskarström. Efter några årkonverterade han och började ge efter för sin längtan att göra tjänst i kyrkan.

Han läste till diakon i tre år och var en av de första sex män som vigdes till ständiga diakoner 1982.

I dag har Gorm 23 kolleger på olika håll i stiftet. De träffas ibland och Gorm har förstått att diakonernas arbetsuppgifter kan variera,beroende på församlingarnas struktur och på hur prästerna ser på deras ämbete.

- Det är alltid en viss spänning när det kommer en ny präst innan man vet vad just han förväntar sig av en diakon.Med fader Jozef är Gorm inne på sin sjunde kyrkoherde. De fungerar bra tillsammans, tycker han.

Synen på diakonen har ändrats under de drygt 25 år som Gorm har varit verksam.- Det var svårt för många i början att acceptera att en diakon, likaväl som en präst, kan predika och förrätta dop och vigsel.

Gorms huvudsakliga uppdrag gäller dockinte förrättningar utan undervisning. Han an -svarar för konfirmandgruppen och för vuxen-och konvertitundervisning.

I övrigt finns det mängder av uppgifter somfaller på diakonen, sådant som inte syns menändå måste göras, exempelvis expeditionsar-bete.

Gorm är också församlingens representanti Halmstads kristna råd.

- Relationerna till andra kyrkor har blivitöppnare de senaste åren, mycket tack vare vårbiskops närmande till dem.

Ett diakonat kan tilldelas ”mogna män somlever i äktenskap”. Gorm Christoffersen är giftsedan 45 år och har fem barn. Med ett försörj -ningsansvar har de flesta diakoner ett civiltarbete vid sidan om. Gorm har arbetat i mångaår på begravningsbyrån Fonus och därefter påkyrkogården och krematoriet. Det har varitperfekt, tycker han.

- Jag har varit en länk mellan församlingenoch de delar av samhället som alla kommer ikontakt med, begravningsväsendet och olikamyndigheter. Och på kyrkogården har jag möttalla typer av människor, lyssnat till dem ochkunnat vittna om min tro.

Nu är Gorm pensionär från sitt civila arbetemen inte från diakontjänsten. När han ser till-baka på sitt liv är det ingenting han ångrar ellerbeklagar. Detta att han blev diakon kan man sepå olika sätt, säger han.

- Det var visserligen mitt eget beslut att jagskulle flytta till Sverige och arbeta i skogarnanära Oskarström där jag fick kontakt medkatolska kyrkan. Men resten har hänt underGuds ledning.



Diakonen är prästhjälp – inte hjälppräst

Konstfullt. Gorm Christoffersen utanför Trefaldighetskyrkans entré, även den smyckad med ErikOlsons konst. Här ser vi S:t Michael.

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.51 Page 18


Mariasystrarna från Lubonhar firat 80-årsjubileum

Förra året kunde Mariasystrarna frånLubon i Polen fira sin 80-åriga närva-ro i Sverige. De första kom till Oskar -ström 1928. I dag finns där fyra syst-rar, Isabella, Adela, Sofia och Bellar -mina, som är föreståndarinna.

Mariasystrarnas orden grundades 1850av lekmannen Edmund Bojanowski. Sombarn hade han blivit räddad från en svårsjukdom och hans intention med ordenblev därför att den skulle ta hand om barn,sjuka och fattiga.

När systrarna kom till Oskarströmöppnade de en barnkrubba för barn tillpolacker som arbetade i Jutefabriken.

- Vi har alltid arbetat enligt vår ordens-grundares vilja, säger syster Bellarminasom har varit i Sverige sedan 1977. Det varsamma år som systrarnas barnkrubba blevkommunal förskola.

Nu är dock framtiden oviss för ordensmedverkan i förskolan. Syster Bellarminahar en fast tjänst till den första juli och dettycks inte som om anställningen ska för-längas, säger hon.

Men hon har kvar flera andra områden attarbeta på enligt grundarens vilja. Hon görregelbundna besök på ålderdomshemmetVidablick i Oskarström och sedan har honju alla sina barn i församlingen.

- De är min stora glädje, säger hon ochlägger till sitt pärlande skratt.

Ja det är med en stor munterhet somhon berättar om sina första kommunion-barn, ett 30-tal, som hon undervisar iHalmstad, en grupp varje vecka och engrupp under en heldag en gång i månaden.

Ännu gladare är hon när hon berättar omskådespelen som anordnas i Trefaldighets -

kyrkan två gånger om året, ett julspel påtrettondagen och ett fastemysterium påpalmsöndagen.

- Det är fint när barnen är delaktigaoch jag har märkt att församlingen kanröras till tårar när de framträder.

En fördel med spelen är att också för -äld rarna blir engagerade.

- De tillverkar mycket av rollfigurernastillbehör.

Precis som sin kyrkoherde framhållersyster Bellarmina barnens betydelse i för-samlingen.

- Genom dem kan vi komma fram tillfamiljerna.


Fortsättning

Barnkär syster. Föreståndarinnan för klostret iOskarström, syster Bellarmina, åker ofta tillHalmstad där hon ansvarar för undervisningen avförsta kommunionbarnen.

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.51 Page 19


Padre Pio-grupp I Halmstad finns en Padre Pio-grupp som startades för sju år sedan.

Padre Pio, som egentligen hette Francesco Forgione, varunik i många avseenden. Han blev stigmatiserad, vilket bety-der att han fick Kristi fem sårmärken på sin kropp, han hadeförmåga till bilokation, som innebar att han kunde befinnasig på två ställen samtidigt, och enligt ögonvittnen heladehan människor med handpåläggning.

Han helgonförklarades 2002.

I Km nr 9/07 berättade vi om ett Padre Pio-seminarium iSkåne. Där träffade vi Helena Johansson som berättade atthon hade bett till Padre Pio i sin barndom och efter ett långtuppehåll börjat be till honom igen när hennes make Stefanblev svårt sjuk

Samma dag som Padre Pio helgonförklarades startadehon en bönegrupp i S:ta Maria församling.

Stefan blev frisk på ett mirakulöst sätt och flera andra igruppen har fått bönesvar, enligt Helena.

Padre Pio-gruppen träffas varje fredag före mässan ochleder rosenkransbönen för ofödda barn. Efter mässan denförsta fredagen i månaden leder gruppen också adorationentill Jesu hjärta

- Den trejde lördagen i månaden samlas vi före den heli-ga mässan och ber i en och en halv timme. Vi koncentreraross på de personer som behöver förbön och vi ber Padre Pioatt be för oss, välsigna oss och be för hela världen.


”Bönen betyder utveckling”- För mig betyder bönen att leva i Gudsnärvaro, jag känner mig ledd i livets labyrin-ter. Den betyder utveckling.

I församlingen är Eva med i Padre Pio-gruppen och i de två rosenkransringarnamed varsin bön varje vecka. Dessutom ärhon sammanhållande i Ständig bön föräktenskap och familj.

- Vi är 24 personer som ber en timmevar den 29 i varje månad.

För tre år sedan flyttade Eva till Halmstadfrån Jönköping och hon är kvar i den andli-ga rörelsen Maria Immaculatae, MI, somhar sitt centrum i församlingen där, S:tFranciskus.

M I har möte en gång i månaden dårosenkransbönen står i centrum.

Eva har varit medlem i femton år.- Det är en högtidlig upptagning då vi

får medaljer som vi alltid bär som ett tec kenpå vår nära Mariarelation.

Medlemmarna avger ett löfte att sprida ochutbreda Guds rike genom att medvetet göraMaria mer känd och älskad, exempelvisgenom att stödja och delta i marianskaandakter och att sprida marianska böckeroch böner.

1998 avlade hon sina livslånga löften ifranciskanska sekularorden.

- Det innebär att man ska leva enkeltenligt Den helige Franciskus ideal.

I Jönköping arbetade Eva på pastorsexpe-ditionen i många år och det var naturligt atthon kom att ingå i gruppen som tog överarbetet på expeditionen i Halmstad, sedanUrszula Krusic gick i pension i höstas.

De övriga, kring fader Jozef, är diako-nen Gorm Christoffersen och BirgittaGustafsdotter.

Eva har ansvar för församlingsregistretoch kyrkböckerna.

Många i stiftet känner Eva Nycander sedanhennes tid i pastoralrådet.

- Frågor som var viktiga under min peri-od var höjd konfirmationsålder ochenhetlig kåpa för alla stiftets konfirmander.Vi diskuterade även kvinnans plats i kyrkanoch den är lika aktuell i dag.

Birgit Ahlberg-Hyse

Lekfullt. Den italienske kapucinmunken fader Ermelindo varhedersgäst på Padre Pio-seminariet i Skåne våren 2007. Här fårhan en kyss på handen av Helena Johansson som deltog i semi-nariet tillsammans med sin man Stefan.

Eva NycanderFoto. Birgitta Gustafsdotter

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.51 Page 20


Skrivande katolikvittnar om sin tro

Birgitta Gustafsdotter hartillhört S:ta Maria försam-ling sedan hon upptogs iKyrkan för femton år sedan.Men hon har haft en drag -ning till Kyrkan sedan ton -åren, berättar hon.

Som frivillig i församling enansvarar hon för studie besök ikyrkan och katolsk undervis-ning för skolungdomar ochtjänstgör på expeditionen tredagar i veckan. En uppgift därär att tillsammans med faderJozef sammanställa Söndags -bladet med information omdet som händer i församlingen.På sista sidan har hon iblanden egen betraktelse.

Hon är nämligen en skrivande människa, efter sina år sompolitiker. Under årens lopp har hon publicerat åtskilliga artik-lar i flera tidningar, däribland den lokala Hallandsposten,ofta med vittnesbörd om sin katolska tro.

På 1950-talet gick Birgitta igenom Ersta diakonissanstalt ochvigdes till diakonissa men hon ville personligen se akten somen välsignelse till kyrklig tjänst på grund av sin ämbetssyn.

- Ämbetet som biskop, präst och diakon är förbehålletmän.

Hon specialutbildade sig i stället inom akutsjukvård, senaretill vårdpedagog, och kom till Halmstad som lärare påvårdgymnasiet i början av 1980-talet. Efter pensioneringenhar hon sökt sig tillbaka till sjuksköterskeyrket.

- Förra sommaren arbetade jag i Nordnorge för jag villeuppleva ljuset.

Född på Seskarö ett par mil utanför Haparanda längtarBirgitta efter de dagsljusa sommarnätterna.

Hennes barndomsmiljö var laestadiansk. Hemma fick honlära sig vikten av förlåtelse.

- När jag bad mina föräldrar om förlåtelse sa de så här:”Tro att dina synder är förlåtna också i Kristi namn ochblod.”

Långt senare har Birgitta kommit fram till att kopplingentill den katolska kyrkan fanns redan då.

- De första katolska böckerna köpte jag i tonåren ochdragningen till katolska kyrkan har jag haft sedan dess.

Dock upptogs hon i Kyrkans fulla gemenskap först 1994. - Ja det tog tid innan jag var färdig att ta steget. Men jag

har aldrig ångrat det.Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

Jubileumsskrift Inför församlingens 75-årsjubileum år 2000 sam-manställde Birgitta Gustafsdotter, på församlingens upp-drag, en jubileumsskrift som är en guldgruva för den somvill lära känna församlingen närmare.

Där kan man läsa om allt väsentligt som har hänt i S:taMaria församling under åren 1925– 2000, om kyrkförvär-ven, utsmyckningarna, nybyggena och reparationerna, ommässorna och Rosenkransvallfärderna, om prästerna ochsystrarna, om undervisningen och församlingsaktiviteterna,om de viktigaste besluten och om festerna. Och så om allade hängivna lekmännen.

Ett par av dem är Herbert Syblik, som lever än och somunder många år har engagerat sig i vallfärderna tillOskarström, och Jan Kowalkowski som innan han dog1994 hade varit församlingens allt-i-allo i många år. Blandhans mest hjältemodiga insatser var att rädda kyrktornetfrån att rasa!

Alla fakta om församlingens historia till detta reportagehar vi hämtat från jubileumsskriften.

Nattcaféet stängtMorgonbön och frukost

fortsätterI somras öppnade S:ta Maria katolska församling sinkyrka och församlingsgård för hemlösa i Halmstad. Deerbjöds daglig morgonbön i kyrkan, följd av frukost iMariagården, och nattcafé två nätter i veckan.

Morgonbön och frukost kommer att fortsätta somtidigare. Däremot har nattcaféet flyttat till Frälsning s -armén.

Fader Jozef säger att det har inneburit vissa problem medatt ha nattcafé och prästbostad i samma hus.

- Lokalerna bör vara anpassade efter nattcaféets verk-samhet.

Han är ändå glad över att katolska kyrkan har ställtupp för de hemlösa men tycker att det nu är riktigt attFrälsningarmén tar över.

- Det var sagt från början att nattcaféet skulle flyttamellan olika kyrkor, eftersom detta är ett ekumeniskt pro-jekt.

Katolska församlingen ska fortsätta med morgonböneroch frukostar.

Under det första halvåret, juli till december, serverades2 170 frukostportioner under 127 vardagar.

Km skrev om nattcaféet, morgonbönerna i Trefaldig -hetskyrkan och frukosten i Mariagården i nr 11/08.

Birgitta Gustafsdotter

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.51 Page 21

Den lille nyfödde ligger bokstavligen talat i mina tvåhänder. Så liten och skör, så seg och stark! Ögonenär slutna och sömnen djup. Det lilla ansiktet är intestörre än min handflata.

Han är en liten vandrare från evigheten rätt ned i minahänder. Han vilar i sin egen slutna värld.

Barnet i krubban – var det så för Maria? Vi har ingauppgifter om vikt och längd. Vi vet bara att det var fattigtoch utsatt, att stjärnorna lyste och att änglarna sjöng för her-darna.

Så många barn som fortfarande föds i yttersta fattigdomoch elände. Jesusbarnet har fått tusentals efterföljare ochutan vare sig ljus och sång. Många mödrar gråter över sinutsatthet och sin ängslan för framtiden.

Julen har blivit barnens högtid till minne av hur Gud blevmänniska för oss i Betlehem.

För oss alla är det hoppets ljus som lyser i mörkret ”ochmörkret har inte övervunnit det” (Joh1:5) Men hur har detgått därhän att vi knappt vågar tala om detta innersta my s -terium? När förvandlades julen till en fiktiv tomteberättelse?När försvann Jesusbarnet från julkrubban och rationaliser-ades bort bland adventsstakar och girlanger?

Ett par månader går fort. Nu är den nyfödde inte så litenlängre. Hela armen behövs för att hålla honom. Blicken

möter min klar och oavvänd. Så ler han det ljuvliga tvåmå-nadersleendet, som är som ett skimmer över hela ansiktet.Han är inte längre sluten i sin egen mytiska värld utan öppenför ömsesidig kontakt, en liten människa varm och trygg imina armar.

Mina tankar går till bibelns berättelse. Jesusbarnet varjust två månader när han av sina föräldrar bars fram i temp -let och den gamle Symeon tog honom famnen. Säkert möttebarnet Symeons blick och gav honom sitt ljuvliga leende.Anden hade lett den gamle till templet för att han skulle få seMessias. Nu prisar han Gud och sjunger den bön som blivitkyrkans aftonbön genom århundraden: Herre nu låter du dintjänare gå hem i frid... Mina ögon har skådat frälsningen –ett ljus åt hedningarna och en härlighet åt ditt folk Israel.(Lukas 2:25 ff) Undra på om de fattiga föräldrarna blevförundrade över vad Symeon berättade! Så välsignade handem och lät dem gå.

Kyrkans tradition har gjort denna dag till en särskild högtiddå man välsignar ljusen för året som kommer – kyndels -mässo dagen. Ljus, frid, frälsning – vi smakar på orden ochlängtar efter att de skall fullbordas i våra liv, inte bara när vinår fram till ”härligheten”.

Text och foto: Ann-Marie Cervin

sid. 22 | kyrkoåret

Kyndelsmässodagen:

Frid, frälsning, ljus och härlighet

”Du omger mig på alla sidor och du håller mig i din hand.”

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.51 Page 22

mässan | sid. 23

Vid den sista måltiden firar Jesus med sina lärjungar det som ännuinte har skett men som kommer att förverkligas några timmarsenare. De har i förväg del i det som kommer att ske vid hans dödpå korset på långfredagen och hans uppståndelse på tredje dagen.I uppståndelsen blir hans jordiska, dödliga kropp förhärligadgenom Faderns och Andens kraft.

Kvällen före sitt lidande är Jesus och hans lärjungar samlade för attfira påskmåltiden.

När judarna – än idag – firar påsk, återberättar de uttåget urEgypten. De kommer ihåg hur deras förfäder befriades från slave -riet. Varje generation ska betrakta sig som befriad från slaveriet iEgypten. Man firar mer än ett minne; någonting som skett en gångi tiden och som aktualiseras för varje generation – med biblisktspråkbruk kallas detta för åminnelse: ”När din son en gång frågardig… då skall du svara honom: ’Vi var faraos slavar i Egypten, menmed stark hand förde Herren oss ut ur Egypten’” (5 Mos 6:20-21).Det som hände då har konsekvenser för den generation som leveridag och påverkar livet nu. Den som är befriad från Egypten kaninte i dag leva som om han vore slav!

När Jesus firar denna måltid med sina lärjungar förverkligar handet som uttåget ur Egypten förebådade. Vi är slavar, inte underFarao, utan under syndens och dödens tyranni. Vi blir inte befriadegenom ett lamms blod utan genom Jesu offer, hans död på korsetoch hans uppståndelse.

Varför behövde Jesus dö? Därför att när människan låter sigluras och följer en annan röst än Guds, då går hon vilse. Hennesväg leder ingenstans. Hon kan inte längre bli sig själv, Guds avbild.Hon är skild från Gud, sin källa (se 1 Mos 1-3; Jer 2:13). Hon leverinstängd i ett meningslöst liv (1 Pet 1:18).

Gud som har skapat människan är trofast, han överger henneinte utan blir hennes gode herde. Han söker det förlorade fåret somförirrat sig i dödens land. Ordet i vilket allting blev skapat blir kötti Jesus Kristus. Han lever ett mänskligt liv och dör människans död.Han övervinner genom sin lydnad till Fadern människans mot-stånd, hennes hårda hjärta, döden i vilken hon var instängd. Därdet bara fanns ett nej, säger Sonen JA, och Fadern uppväckerhonom från det döda.

Han segrar över döden, genom sin död. Han öppnar livets vägför människan så att hon, befriad från synden, kan känna igen kär-lekens ansikte – Fadern i himmelen – och ta emot sitt liv ur Gudshänder som en gåva.

Den som dör på korset är Gud själv. Denna händelse som ägt rumen gång i tiden överskuggar hela mänsklighetens historia. Det som

skett ”en gång för alla” (Heb 9:12) är aktuellt – idag, i varje tid, förvarje generation.

Det liturgiska firandet upprepar inte Jesu död, utan aktualiser-ar den för oss. Korsoffret görs närvarande för oss i varje genera-tion. Vi är med lärjungarna vid Jesu sista måltid och hör hans röst.Prästen talar in persona Christi – i Jesu egen person – och säger:

Tag och ät härav alla.Detta är min kropp, som blir utgiven för er (…)

Tag och drick härav alla.Detta är mitt blods kalk, det nya och eviga förbundets blod,som blir utgjutet för er och för de mångatill syndernas förlåtelse.Gör detta till min åminnelse.

Jesu ord är verksamt, och det som är sagt sker. Brödet och vinet ärinte längre bröd och vin utan Jesus själv. Jesus är inte i brödet, Jesusär bröd för oss. Det han ger oss att äta och dricka är verkligen hanskropp och hans blod. Hela hans väsen, hans gudomliga och hansmänskliga natur, blir vår näring. Detta ser vi inte med våra kropps -liga ögon utan med trons ögon. Med Thomas av Aquino kan vi be:

Herre, dig jag tillber fast fördold du är.Under tecknens slöja är du verkligt här…Känsel, smak och ögon intet här förmår.Men min tro bekänner det jag ej förstår.

(ur Thomas av Aquinos nattvardshymn Adoro te devote, Cecilia 595)

Konsekrationen följs av en acklamation:

Trons mysterium.Din död förkunnar vi, Herre,och din uppståndelse bekänner vi,till dess du återkommer i härlighet.

Hela kyrkan lever av detta stora mysterium. Hon lever sin his-toriska tillvaro i ett spänningsfält mellan Herrens ankomst till jor-den för 2000 år sen och hans återkomst vid tidens slut. Hennes bönär förankrad i det som redan skett och öppen mot framtiden. Denmänskliga historien har ett mål. Det finns ett hopp. ”Anden ochbruden säger: ’Kom!’” (Upp 22:17)

Sr Veronica Tournier OP

Vi är med lärjungarna vid Jesu sista måltid och hör hans röst.

Mässans mål och mening (13)

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.51 Page 23

sid. 24 | paulusåret

Påven Benedikt XVI har proklamerat ett Paulusår,detta med anledning av att Paulus föddes för ca2000 år sedan. Tanken är att vi under detta år skall läsaPaulus lite mer och tillägna oss hans tankar, inspirerasav hans tro och begrunda hans andliga testamente som

vi återfinner i hans brev. Ärligt sagt tycker jag att Paulus bitvis ärkrånglig i sina texter, särskilt när han går in på teologiska ämnen.När han däremot är pastoral, alltså visar omsorg om sina för-samlingar, då visar han mycket av sina känslor, sin oro, sin vredeoch sin ömhet. Då är det roligt att läsa honom. En dynamisk ochkraftfull person, en känslomänniska fylld av iver och lidelseframträder. Men alltid gör han det utifrån sin övertygelse: För migär livet Kristus (Fil 1:21), och detta vill han förkunna för helavärlden. Gud själv har gett honom uppdraget att förkunna evan-gelium. Ingen och inget får förvränga eller förfalska detta evan-gelium som han tagit emot.

Vem var Paulus?Innan hans texter börjar tala till mig, skulle jag vilja lära kännahonom som människa och person. Vem var han innan han blevPaulus i Nya testamentet? Uppgifterna är sparsamma. Han föd-des omkring år 10 och växte upp i Tarsos, en viktig hamnstad påTurkiets sydkust. Tarsos var på den tiden en viktig handelstadmed ca 300.000 invånare, en stad med en brokig befolk -ning.Olika nationaliteter, religioner och kulturer samsades inomden dominerande hellenistiska kultursfären. Grekiskan var dåti-dens engelska och mycket av grekisk filosofi var allmängods.

I en sådan omgivning växte Paulus upp. Själv var han jude ochfostrades som sådan. Men i denna mångfacetterade omgivningvar det oundvikligt att inte konfronteras med de olikatankeströmningarna och fundera över deras betydelse. Precis somvi i vår tid och vårt samhälle får konfronteras med frågor som vadandra tror på och varför, och vem som har rätt. Vad skall jagvälja? För en jude som växte upp i en sådan miljö var det tvåsaker som var kännetecknande. För att inte gå under ochabsorberas av den omgivande dominerande kulturmiljön, gälldedet att hålla sig till traditionen, för det är den ärvda traditionensom talar om vem man är, varifrån man kommer och vilken platsoch uppgift man har i tillvaron. Detta förs vidare genom denberättade historien, genom kulten och genom tänkesätten frånsläktled till släktled. Så det gällde att bevara sin egenart, avgränsasig, bevara arvet efter fäderna.

Paulus växte upp i en grekisk omvärld utanför men i en ju diskhemmavid. Men samtidigt som bildad jude tog man till sig detbästa av den hellenistiska kulturen, det som inte stred mot reli-gionen. Paulus som egentligen hemifrån hette Saulos, Shaul, växtealltså upp här. Hans föräldrar var förmodligen ganska välbärgadeoch hade råd att skaffa sig romerskt medborgarskap ”för säker-hets skull”. Så Paulus kom att definiera sig själv både som judeoch som romersk medborgare. Sitt romerska medborgarskapkunde Paulus åberopa när han senare kom att råka i knipa.

Förmodligen behärskade Paulus flera språk: förutomhebreiska och arameiska även latin och grekiska; han var alltså en

bildad man. När Paulus blev lite äldre, skickade föräldrarnahonom till Jerusalem för att han där skulle gå i skola och bli enskriftlärd, kunnig i skriften och kanske återkomma till Tarsos somen betydelsefull person. Hos professor Gamaliel fick han en gedi-gen utbildning i Lagen och Profeterna. Tidigt anslöt han sig tillden grupp som kallas för fariséer och blev så en lagivrare: Självskriver han så: ”I trohet mot judendomen överträffade jag de fles-ta av mina jämnåriga, ivrigare än någon annan hävdade jag tra-ditionen från våra fäder”, (Gal 1:14).

Under denna tid kom han att brottas med sådana frågor som:”Vad har Gud uppenbarat för oss? Hur ska vi förstå det?” Detfinns inget viktigare för en människa än att söka efter Guds viljaoch leva efter Guds lag. Paulus gick in för sina studier med storiver. Här fick han svaret på livets stora och svåra frågor. Lagentalade om vad som var rätt och fel, vad som var Guds vilja ochvad som inte var Guds vilja. Kunskap om lagen var en kunskapom Guds vilja och att följa lagen var att följa Guds röst och vilja.Det var att befinna sig på rätt sida. Det som däremot förefallermärkligt är att han i sin iver utvecklade en fanatism. Han såg fien-der omkring sig i dem som hade en helt avvikande mening ochlivshållning.

Var detta ungdomens behov av raka och enkla svar eller vardet ett uttryck för en inre osäkerhet och rädsla? Fanatismen upp-träder ju som bekant när man inte orkar härbärgera en nyanser-ad bild av livet utan kräver enkla lösningar. Ett nyanserat sättkräver att man tål att leva i en viss osäkerhet, trevar sig fram föratt finna svar i en komplicerad verklighet. Men som evangelistenLukas skriver i sin andra bok Apostlagärningarna: ”Saul, somännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar, gick till över-steprästen och bad att få med sig brev till synagogorna iDamaskus: om han fann några som hörde till Vägen, män ellerkvinnor, skulle han fängsla dem och föra dem till Jerusalem” Apg9:1.Eller i Apg 26:9ff ”Jag fann det själv vara min plikt att på alltsätt bekämpa nasarén Jesu namn, och jag gjorde det också iJerusalem. Med fullmakt från översteprästerna satte jag många avde heliga i fängelse, och när man ville döda dem röstade jag fördet. Överallt i synagogorna fick jag dem att häda, ja, i mitt raseriförföljde jag dem till och med i städer utanför Judéen.”

Duger jag inför Gud?Ett sådant raseri och sådan fanatism tyder på rädsla och en ännuomedveten, icke erkänd längtan efter något. Men rädsla för vad?För sig själv? Vi kan bara spekulera, men är det orimligt att tänkaatt han led av sina nederlag, av att inte kunna hålla lagen till punktoch pricka? Vem är han då, om inte ens han kan följa lagen, lydaGuds vilja? Ständiga nederlag tär på självförtroendet, och denenda utvägen var att bekämpa fienden, nämligen sig själv, repre-senterad i de judar som trodde på en viss Jesus och som hade enhelt annan inställning till Guds vilja.

Kanske brottades han med sådana frågor som: ”Duger jaginför Gud? Har jag gjort tillräckligt? Är jag accepterad?” Dettakan bli till en plåga att kräva allt mer av sig själv. Man kan blihård mot sig själv men också mot andra.

Nu kom han att träffa på kristna i form av konverterade judar

Paulus på väg till Jesus Kristus

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.51 Page 24

paulusåret | sid. 25

som ansåg sig vara fromma, men inte hade denna bindning tilllagen utan var fria från lagens krav. Detta måste ha varit väldigtprovocerande för honom och någonstans inom honom utgjordedetta säkert en lockelse. Men han förmådde inte att hantera det,utan som det då brukar bli, han utvecklade en fientlig attityd motdet nya. För skulle det nya visa sig vara det riktiga, skulle ju hanslivsprojekt ifrågasättas, ja störta samman. Den frihet somStefanos, diakonen i urkyrkan och de kristna levde i, måste ändånågonstans ha utgjort en hemlig dragningskraft på honom.Därför började han förfölja de kristna. (jmfr Apg 7:54ff – 8:1-3).På något vis kan man säga att han förföljde sig själv genom attförfölja de kristna. Men i längden kan man ju inte springa ifrånsig själv. Den spänning han alltmer kom att leva i är spänningenmellan krav, förväntningar och börda å ena sidan och en frihets -längtan å den andra, erfarenheten av att inte duga och längtanefter acceptans. Kan man hitta en försoning mellan dessa bådasätt att förhålla sig till livet? Och var finns Gud? Mer på den enasidan, bara på den andra?

OmvändelsenDet måste komma till en urladdning. Lukas beskriver det som endramatisk och omskakande händelse, det vi brukar kalla för Pauliomvändelse. Den han hittills förföljt ingriper i hans liv. Tre gångerberättar Lukas om denna händelse i sin bok, i Apostlagärningarnakap 9, 22, 26 med små nyansskillnader. Det som kom att för-vandla Paulus var mötet med den uppståndne och levande Jesussom han möter i en vision. ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?”Paulus förföljer egentligen inte Jesus utan dem som bekänner sigtill hans namn. Och ändå är det Jesus han förföljer, den Jesus somredan rört vid hans hjärta. Hur är det möjligt? Genom att förföl-ja de kristna, förföljer han den Jesus som korsfästes, den somförkastades av Lagen och därmed av Gud. Men nu visar sig denneJesus, den uppståndne för honom!

Detta är något oerhört! Det får hela hans bild av sig själv ochGud och Lagen att störta samman inom honom. Han faller tillmarken som det heter. Det blir mörkt för honom. Samtidigt skri -ver Lukas att han ”omgavs av ett bländande ljussken frånhimlen”. Ljuset gör att det som finns dolt i mörkret plötsligtframträder. Det dolda blir synligt, och det han ser är skakande ochomskakande. För Paulus börjar nu en process att komma tillklarhet om sig själv och sin tro. När Paulus reser sig upp efterdenna händelse har han öppna ögon men kan ändå inte se. I ochmed denna händelse blev han så att säga blind, han hade ingaföreställningar kvar om Gud.

Alla hans självklara bilder brann så att säga upp. Också hansföreställningar om sig själv, vem han var och om sin plats i till-varon och uppgift på jorden; allt detta rasade samman, och hankunde inte längre se. De tidiga munkfäderna tolkade detta så här:”När Paulus ingenting såg, såg han Gud.” Så vad var det somhände, om vi försöker att beskriva det med andra ord? Han somhittills trott att hela hans liv berodde på honom själv, hans egenansträngning och iver i att uppfylla lagen, hamnar till en början iett mörker.

Allt han hittills trott på rasar nu ihop och det blir mörkt. I tredagar kämpar han med detta mörker, han fastar och konfronterasmed den gudsföreställning han hittills haft och med sin föreställ-ning om sin egen person. Först efter tre dagar kan han stå upp ochse klart. Detta sker när lärjungen Ananias milt lägger händerna påhonom och tilltalar honom med orden: ”Saul, min broder. Herrensjälv, Jesus som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för attdu skall få tillbaka din syn och fyllas av helig ande.” Nu låter hanäven döpa sig. I dopet tvättas så allt det gamla bort, hans gamlagudsbild, hans föreställningar om sig själv och sin roll, de förvänt-ningar han ville leva upp till. Och en ny Paulus framträder alltmer,en Paulus i vilken Kristus lever.

En ny PaulusDet som alltså kom att förvandla Paulus var hans möte med denuppståndne Jesus. Detta fick stora konsekvenser. Om Jesus somdömts av den heliga Lagen och dödats nu visar sig som den upp-ståndne för Paulus, kan detta bara innebära, att Lagen satts urspel och att Jesus den korsfäste och uppståndne intagit Lagensplats. Detta får den allra största betydelse för förståelsen av vemGud är för människan och vem människan får vara inför Gud.Paulus gamla sätt att i grund och botten bygga sitt liv på sig självrasar ihop och en ny Paulus framträder, där sådana ord som nåd,försoning, ny skapelse blir viktiga. Vad detta i sin tur kommer attinnebära för förståelsen av vem Gud är och vad livet är får vi när-mare begrunda vid ett senare tillfälle.

SlutledningVi bär alla på bilder och föreställningar om Gud, om oss själva,om andra, om vår uppgift här i livet. Det är sådant som vuxit framunder livets gång genom det vi fått av våra föräldrar, lärare, tra-ditioner och genom det vi själva tillägnat oss. Under resans gånggenom livet konfronteras vi med olika saker som får oss att tänkaom, tänka annorlunda, utvecklas. Kanske är det de tillfällen i livetdå Gud utmanat oss att gå vidare. Att bli den person jag är ämnadatt vara och som finns nedlagd i min själ och inte en kopia avnågon annan. Vad vill du säga Gud genom din egen levnadshis-toria som den blivit hittills?

Jag tror att Gud har en plan med var och en av oss. Vi ingår ihans projekt att göra denna värld till Guds värld. Men Gud villatt jag själv skall upptäcka den, för att den skall bli min. Den iGud förborgade planen skall förklaras och bli tydlig i mitt liv. OchGud ger oss hjälp på vägen att upptäcka den. Kanske behöver vifalla till marken? Eller erfara ett inre ljus, möta människor somvisar vägen? Det som sedan ofta infinner sig är en inre frid - vihar som Paulus funnit vägen - vilket inte betyder att livet intekan vara svårt eller medföra lidande. På djupet kan ändåfinnas glädje och tacksamhet.

Miroslaw Dudek

Fortsättning i ett kommande nummer av Km

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.51 Page 25

Visioner om Kyrkan

Den som länge och hängivet har kunnat ägna sig åt attstudera kyrkans tvåtusenåriga historia vet ett och annat omvad som har varit: han känner till framgångstiderna i henneshistoria, men också tiderna av tillbakagångar, han har vån-dats över kriserna, men han har också kunnat glädja sig överväckelserna och hängivenheten. Däremot är han, just pågrund av sin insikt om alla dessa växlingar, obenägen att pro-fetera om framtiden. Just kunskapen om den historien för -bjuder honom att hänge sig åt någon framstegsoptimism –men också åt dess motsats: åt katastrofteorierna. I historientycks det nämligen inte finnas något förutsägbart.

På den första långfredagen hade kyrkan, vill det synas,bara två troende medlemmar: Guds moder Maria och apos-teln Johannes, och de stod och sörjde vid sin döde Herreskors. De andra lärjungarna hade ju skrämts på flykten. Detvar ingen storslagen början. Men ur Herrens öppnade sida,den som är kärlekens källa, hade det blod flutit fram som ärreningen från all synd. Och denne Herre tycks, medan hanännu levde, heller inte ha varit någon riktig framgångsteolog.Han frågade sig ju: ”Människosonen, skall han finna någontro här på jorden när han kommer?” (Luk. 18:8). Var någon-stans på linjen mellan den början och det slutet vi nubefinner oss, vet ingen av oss, men vi har varje dag tillgångtill kärlekens källa.

Vad vi kan veta är också att det tycks finnas ett sambandmellan vad kyrkan predikar och förekomsten – eller icke-förekomsten – av tro. Aposteln säger ju: ”tron kommer avpredikan”, men inte av vilken predikan som helst förstås,inte av den tillrättalagda och trendkänsliga predikan som ärrädd för att oroa och störa de invanda cirklarna, men där -emot av den predikan som bygger på Kristi ord (jfr Rom.10:18). Aposteln fortsätter därför med att mana kyrkan attinte anpassa sig efter denna världen utan i stället att låta sigförvandlas genom förnyelsen av sina tankar så att de blirGuds tankar. Det är nämligen först då som hon kan avgöravad som är Guds vilja, vad som är gott, honom behagligt ochfullkomligt (jfr Rom. 12.2).

Men inte heller denna lydnad mot Guds vilja är någotofelbart och automatiskt verkande framgångsrecept, ty mankan inte bestämma över den Helige Ande, och inte helleröver åhörarnas-mottagarnas fria vilja. Däremot är den lyd-naden förpliktande för kyrkan och hennes tjänare. Och detär märkligt, att denna lydnad så ofta tycks belönas medpåtaglig personlig och kyrklig förnyelse. Nyligen kom en nyCD på marknaden. Den upptar skön gregoriansk sång fråncisterciensklostret Heiligenkreuz utanför Wien. Det är ettkloster med påfallande många och unga munkar och utanrekryteringsproblem. På frågan hur detta är möjligt i en tiddå så många andra kloster världen runt för en tynande till-varo, svarar abboten: Vi fullgör helt enkelt troget och medglädje det som är vår plikt, nämligen att bedja och arbeta.

Många trogna församlingspräster har gjort liknande erfaren-heter: fullgör man, utan att snegla åt höger eller vänster, menefter bästa förmåga sitt gudomliga uppdrag, brukar Andensfrukter till sist också komma.

Men utsikterna ter sig idag inte lysande. Det Europa somandligen sett är en skapelse av den kristna kyrkan vill intelängre kännas vid sina rötter. Förföljda kristna i andra delarav världen anses inte värda att hjälpa, ty de sägs ha sig själ-va att skylla. När den Helige Fadern manar till skydd, intebara av regnskogarna utan också av den mänskliga naturen,rycker genast genusteorins anhängare ut med sina fördö-manden.

Inför framtiden vänder jag mig till historien, ty den är enmagistra vitae, en läromästarinna i livets konst, även detkyrkliga livets. Den har mycket att säga om vad som ocksånu är av nöden. Ingen förnyelserörelse eller äkta reform jagkänner till har försummat att betona botens nödvändighet,men idag finns det många ”nådetjuvar”: man behöver intelängre passera biktstolen på vägen till altaret. Historien –Augustinus, de gamla munkarna, humanismens teologer –har också ofta påmint om att människan har många själs-förmögenheter och inte bara ett intellekt. Vi behöver alltsåen praktisk teologi, som talar också till viljan och till hjärtatoch till fantasin och som därför har sin glädje i poesin, kons tenoch tonen, och inte bara i den torra, teoretiska prosan; kortsagt: som talar till hela människan.

Jag vet ingenting om framtiden, men jag försöker attlyssna till de historiska erfarenheterna och jag tror att deockså idag har goda råd i beredskap för den hängivna ochglada trons förnyelse, intill dess att Herren kommer

Alf Härdelin

Kyrkan om tjugo år– kan man veta något om henne?

Alf Härdelin är professor och forskare med särskild inriktning mot denmedeltida kyrkans teologi, kultur och spiritualitet.Foto: Syster Dorothea Fischer

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.51 Page 26

kultur | sid. 27

VÄGLEDARE

Raymond Brown

– en passionerad bibeltolkare Raymond Browns sista bok, A Retreat with John the Evangelist,That You May Have Life (”Reträtt med evangelisten Johannes,för att de skall ha liv, liv i överflöd”), utgiven en dag före hans död1998, slöt cirkeln om hela hans exegetiska författarskap. Hansbanbrytande verk om Johannesevangeliet kom ut i två volymer1966 och 1970 och det är för sin forskning om den så kalladeJohannes kommuni teten som Raymond Brown blivit mest känd.Det är ingen överdrift att påstå att Raymond Brown var en av1900-talets mest framstående bibeltolkare och troligen den störstei katolska kyrkan. Hans storhet ligger inte bara i det noggrannavetenskapliga arbetet utan också i hans lediga författarstil somgjorde att så kallade vanliga människor lätt kunde ta till sig hansforskning och därmed få en fördjupad kunskap om Bibeln.

När Raymond Brown dog 1998, sjuttio år gammal, hade hanbåde hunnit med att ge ut åtskilliga stora verk om Bibeln, verkatsom professor vid det protestantiska Union Theological Seminaryi New York och suttit med i den påvliga Bibelkommissionen i tvåomgångar. Redan 1972 utnämnde Paulus VI honom till kom -missio nen och andra gången var 1996. Han satt också ordförandeför flera prestigefyllda bibelsällskap i USA och tilldelades 24 he -ders doktorat runt om i världen. Brown prästvigdes 1953 ochanslöt sig till prästgemenskapen St Sulpice, som framför allt ägnarsig åt undervisning av prästkandidater. Han doktorerade i semi-tiska språk vid Johns Hopkins universitetet i USA 1958. UnderAndra Vatikankonciliet var han teologisk rådgivare till biskopJoseph Hurley. Dåvarande kardinal Joseph Ratzinger, numerapåve Benedikt XVI, har sagt att han skulle vara glad om vi hadeflera exegeter som Fader Brown.

Brown håller sig inte till en begränsad textkommentar utangör samtidigt teologi. Inte minst framkommer detta i boken TheChurches the Apostles left behind (”Kyrkorna som apostlarnaefterlämnade”) från 1984. Pluralformen kan förvåna, men fram-står som självklar när man läst boken. Det är alls inte fråga om ensyndfull kyrkosplittring, utan handlar snarare om den variations -rikedom som apostlarna och deras lärjungar givit oss i arv. Vi kanglädjas åt olika synsätt och traditioner och ändå leva i enhet.Denna form för mångfald är redan uttryckt i Nya Testamentetoch Brown hjälper oss att tolka vad som står, och vad som intestår i texterna.

En enkel men djup introduktion i kristologi hittar vi i bokenAn Introduction to New Testament Christology från 1994. Ocksåhär använder Brown sin exegetiska forskning för att visa vilkaolika betoningar som gjorts, när man berättat om Jesus Kristus,och vilka teologiska konsekvenser de får. Likaväl som dessa bådaböcker avspeglar en mångfald av synsätt i olika grupperingar i

den äldsta kristna historien, likaväl lär de oss att vi under vårt egetliv behöver få uttrycka oss olika när det gäller kyrkan och vår rela-tion till Jesus Kristus och att det ena eller andra inte är mer rätteller fel.

Brown ingick också i den ekumeniskt sammansatta gruppsom gav ut boken Peter in the New Testament, 1974, och därpåen liknande skrift om Maria, såsom hon framställs i de bibliskatexterna och den äldsta kristna litteraturen, Mary in the NewTestament, 1978. Boken är en guldgruva om vi vill förstå hurolika evangelisterna själva uppfattade Marias roll.

Förutom den stora kommentaren till Johannesevangeliet varBrown en av utgivarna till The Jerome Biblical Commentary som

kom ut första gången 1968 och därpå i reviderad form 1990 ochsom studenter i bibelkunskap känner till över hela världen.Ytterligare två mästerverk är signerade Raymond Brown, nämli-gen The Birth of the Messiah, som är en kommentar till barn-domsberättelserna i Matteus- och- Lukasevangeliet, på närmaresju hundra sidor, och The Death of Messiah, en kommentar i tvåtjocka volymer till passionsberättelserna. Även om dessa två verkkanske inte lämpar sig som sänglektyr, så behöver man ändå intevara expert för att glömma både tid och rum när man avnjuterdem.

Om nu en hel del av Browns böcker upplevs som skrivna förredan insatta bibelentusiaster, så har han också skapat en snabb-fil för att fördjupa vår förståelse av bibeltexterna. I en serie tunnaböcker presenterar han texterna för advent, jul, stilla veckan,påsk, pingst och den ordinarie tidens söndagsevangelier. Här visarBrown sin lysande pedagogiska förmåga och jag misstänker attåtskilliga präster också får inspiration för sina predikningar fråndessa böcker.

Många frågade Raymond Brown om han inte skulle skriva entrilogi om Messias och därmed avsluta det han påbörjat omMessias födelse och död med en bok om uppståndelsen. Han häv-dade bestämt att han aldrig haft någon sådan plan och svarade:”Jag vill hellre utforska den dimensionen ansikte mot ansikte."

Sr Madeleine Fredell OP

Tidigare bidrag till serien ”Vägledare”:Henri de Lubac – katolicitetens poet (1/08)Yves Congar – Den Helige Andes uttolkare (2/08)Madeleine Delbrêl – Att leva i en bristfällig gemenskap (4/08)

Margaret Barker och tempelteologin (5/08)René Girard och det heliga våldets dramatik (7-8/08)Rosemary Radford Ruether – En systematisk feministisk teologi(10/08)

”Här visar Brown sin lysande peda-gogiska förmåga och jag misstänker attåtskilliga präster också får inspiration försina predikningar från dessa böcker.”

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.51 Page 27

sid. 28 | Kultur

Citatet kommer från ett brev som journa -listen Barbro Alving skrev till en vän den12 april 1959, någon månad innan honkonverterade till katolska kyrkan. Brevetfinns i boken Bang om Bang som ges ut idagarna i samband med 100-årsminnet avhennes födelse.

Hon var född den 12 januari 1909, BarbroAlving, en av 1900-talets mest kända svens -ka journalister, med signaturen Bang.

100-årsdagen har uppmärksammatspå många sätt i media. Bland annat sändeSveriges television under julhelgen en filmproducerad av Maj Wechselmann.

Filmen berättade om Bangs liv somreporter, krigskorrespondent, kåsör, atom-bombsmotståndare och kvinnosakskämpemen den gav också många inblickar ihennes privatliv med dottern Ruffa ochvännen Loyse Sjöcrona.

I den en och en halv timme långa filmensades dock inte ett ord om Barbro Alvings

religiösa längtan och kamp och om henneskonversion.

- Många har reagerat på det och hörtav sig till mig. De tycker att det fattades enstor del av beskrivningen av hennes personi filmen.

Det säger Ruffa Alving Olin när Kmringer upp. Hon försäkrar att boken Bangom Bang, som hon själv har sammanställt,beskriver hennes mammas tro ur flera syn-vinklar.

Ruffa Alving Olin lovar att skicka utdragmed posten. Dagen efter får vi texter frånåret 1959.

I början av januari skriver BarbroAlving i sin dagbok om vad hon kallar ”tretanketing”. Två av dessa beskriver hon såhär:

”Vet också att min väg i religionenmåste gå över Kristus, genom Kristus. Detär en fläkt av det jag känner i kyrkan, där-för kommer gråten. Jag ber varje kväll förvad det är värt. Det tredje: måste sluta

oroa mig för att jag kanske arbetar ihjälmig och nöter sönder skallen, helt enkelttro att Gud hjälper mig där om jag ärligentar alla mina ansvar. Förtröstan.

Det är som psalmen säger: Allt ju vilari min Faders händer.”

I april skriver hon till Emilia Fogelklou, enav 1900-talets kända fredskämpar ochmedlem av fromhetsrörelsen kväkarna sombetydde mycket en tid för Barbro Alving.

Ett stycke ur brevet inledde dennaartikel. Fortsättningen lyder: ”En gro-grund har jag väl alltid varit men full avmotstånd och förvirring. Förfärligt mycketåterstår, jag är bara stadd i början på envandring, men jag ser vägen nu och kaninte vika av. Du förstår att det är mycketmärkvärdigt för mig och har gått till somrimligt är, genom den enkla upptäckten:man kommer inte förbi Kristus.”

En månad senare, vid pingsten 1959,upptogs hon i Kyrkan. Hon döptes i Parisav benediktinmunken Andreas Rask.

Bang om Bang:Barbro Alvings katolska tro synlig i en bok till hennes 100-årminne

”Efter alla mina vuxna decennier har det äntligen hänt mig att jag tror på Gud och allting är ju förändrat.”

Ruffa och hennes mamma.Vi har fått en bild från RuffaAlving Olins privata album. Denär tagen 1957. Ruffa har justtagit studenten. Om ett par årska Barbro Alving konverteratill katolska kyrkan.

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.51 Page 28

kultur | sid. 29

Nästa utdrag ur Bang om Bang kommerfrån dagboken den 15 december sammaår. Så här lyder slutet:

”Jag lägger, har lagt, mitt liv i Gudshand. Gud vet ju mina resurser, minbegränsning, allt. Jag behöver inte stångahuvudet mot en vägg av förtvivlan överalltings myckenhet, splittringen, svårig -heten att koncentrera mig och få frid ireligiöst liv. Han vet och ser att jag gör sågott jag kan.

Det blev ett stort lugn över allting. Jagär så glad åt livet!”

Hur var det, frågar vi Ruffa Alving Olin,talade din mamma med dig om sin tro?

- Inte så att hon ville påverka mig menhon var öppen med sina tankar ochavgöranden. Hon skrev ett brev till migsommaren 1959 där hon förklarade hurhon, som var kvinnoförkämpe och poli-tiskt radikal, ändå kunde låta sig upptas ikatolska kyrkan. Det var inte påven honanslöt sig till utan Kristus.

Efter 30 års sökande hade Barbro Alving”kommit hem”, skrev hon i brevet.

- Mamma hade länge varit fäst vidkväkarna men hade inte klarat av derasenskilda, tysta sätt att utöva sin tro. Honbehövde ledning, en person som kundehjälpa henne med hennes frågor. Ochledaren blev Gunnel Vallquist som honkände en stor samhörighet med på mångasätt.

Vi ringer Gunnel Vallquist och, jodå, honminns mycket väl den första gången honmötte Barbro Alving. Det var i riksdagen1958, då beslutet fattades om kvinnorsrätt att vigas till präster i Svenska kyrkan.

- Vi gick bra ihop. Barbro var en män-niska som alltid sökte det rätta. Hon hadeen väldigt säker kompass och betyddemycket för mig när jag var tveksam, isamhällsfrågor till exempel.

Men när det gällde tron var det du somledde henne? Gunnel Vallquist vill inteöverdriva sin betydelse men säger att demöttes under en period då Barbro varmycket öppen för andlighet.

- Hon hade haft en närvaroupplevelseav Gud men visste ingenting om Kyrkan.

Efter konversionen blev Barbro Alvingmedlem i redaktionen för Katolsk kyrko -tidning, föregångare till Katolskt magasin.1968 blev hon dock av biskop John Taylor

uppmanad att lämna uppdraget eftersomhon under Kyrkornas Världsråds möte iUppsala hade ingått i den grupp katolikersom gick fram till det lutherska nattvards-bordet.

Gunnel Vallquist, som även hon ingicki gruppen, förklarar att handlingen var ettsätt att skynda på strävan mot gemensamkommunion för alla kristna.

- Att Barbro riskerade sitt uppdraggenom att delta visar ett enastående mora -liskt mod.

Modet att engagera sig i fredsfrågorna fickännu större konsekvenser. För sin vägranatt delta i civilförsvaret satt Barbro Alvingi fängelse en månad 1956. Och i protestmot chefredaktören Herbert Tingstenspropaganda för svenska atomvapen sadehon upp sig från sitt arbete på DagensNyheter 1958.

I fredsarbetet, liksom i arbetet för kvin-nofrågorna, hade hon en stor vän i ElinWägner, författaren, akademiledamoten,föregångaren i freds- och miljöfrågor,sociala frågor och i kampen för kvinnorsrättigheter, död 1949.

Hon ville skriva Wägners biografi mentrots 18 års ansträngningar lyckades honinte.

- Barbro var övertygad om att ElinWägner var en profet och därför var detviktigt för henne att få skriva biografin.Hon samlade på sig ohyggligt mycketmaterial. Jag minns att det var en ständigplåga för henne att inte få ro att skriva,berättar Gunnel Vallquist.

- Till slut överlämnade hon materialettill Erik Hjalmar Linder och Ulla Isaksson.

Där måste ni vara varand ras totala mot-satser? Ja, Gunnel Vallquist håller med omatt hon har varit den uthålliga som hargenomfört stora litterära projekt medanBarbro var rastlös och splitt rad, ständigtarbetande på att spegla nuet.

Den bilden understryker Ruffa AlvingOlin. Hennes mamma var mitt uppe i detsom hände i tiden, i ögonblicket.

Hur såg man tydligast hennes tro visasig i hennes liv?

- Tron och pacifismen gick hand ihand, det där med att ”inte dräpa” och att”älska sin nästa såsom sig själv”.

För arbetet med Bang om Bang har RuffaAlving Olin gått igenom brev och dag-böcker men också memoarboken Det

kom aldrig i tidningen och de fyra bio -grafiska böckerna med titeln Per sonligt.

Hon har försökt ge en nyanserad bildav den person som led av att utåt försvarabilden av en duktig och skojfrisk person.

Hennes allvarligare sidor, där honbejakar sin tro, skymtar stundtals fram ihennes texter. En bok som Ruffa AlvingOlin vill nämna är Tankar på en lant -kyrko gård.

- Det är en fin bok med djupa upp -levelser som hon har berättat om i artiklaroch föredrag.

Eftersom boken inte längre går att få tagi skickar Ruffa Alving Olin utdrag ur denockså.

Vi hittar en text från 1971 medrubriken ”Vad betyder Jesus för mig?” därBarbro Alving skriver om Kristi blick: ”…den håller en oro ständigt vaken; och denär det enda som ger frihet från oro, frid”.

Ett par år senare skriver hon i ett enkätsvari Aftonbladet där frågan är ”Rädd fördöden?”:

”Naturligtvis kan jag fortfarandekänna plötsliga ryck av skräcken för fysiskförintelse, har ju psyke och nerver. Ochframför allt känna en ledsenhet att jag kandö medan det finns människor kvar sombehöver mig. Men djupast, i grunden ochhållfast under allt det där, finns den icke-fruktan som en tro och ett levandeKristusförhållande ger. Att dö är attkomma hem. Att segla över ett vatten.”

Birgit Ahlberg-Hyse

Barbro Alving (1909-1987) var Dagensnyheters stjärnreporter 1934-59. Kåsör från 1942 som "Käringen motströmmen" i Vecko-Journalen där honanställdes som reporter 1959.

Gjorde uppmärksammade reportagere-sor och skrev bland annat om olympia-den i Berlin och Spanska inbördeskriget1936, Finska vinterkriget 39-40,Hiroshima 48, Ungern 56, VM i tung-viktsboxning 59 (Bangs reportagebidrog till att proffsboxning förbjöds iSverige), Vietnam 67, Prag 68, rundresai Afrika 71.

Utmärkelser: De nios stora pris 1975,Publicist klubbens Guldpenna 1977.

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.51 Page 29

sid. 30 | kultur

Selma Lagerlöf ur en annan synvinkel

2008 har varit Selma Lagerlöfs år – 150-årsminnet av hennes födelse har uppmärksam-mats stort både i Sverige och utomlands med föreläsningar, utställningar, radio- och TV-program. Att hon är en uppskattad författare har framgått med all önskvärd tydlighet.

En plump finns dock i protokollet: denminiserie i två delar som SVT Dramasände vid jultid. Med vilseledande fikti-va inslag förvanskade man SelmaLagerlöf och reducerade henne till attenbart bli språkrör för den radikala les-biska feminism, som numera är politisktkorrekt i medierna.

Så mycket fattades i den bild av SelmaLagerlöf som förmedlades till den drygamiljon, som såg programmen. Kändemanusförfattaren till att kyrkobesök,helgon och Leo XIII var viktiga inslag iSelma Lagerlöfs liv i Taormina, alltsåden tid som skildras i seriens första del?Även om så är fallet, var det naturligtvisinget man ville ha med av dramatur-giska skäl. Men också i mer seriösa pro-gram om Selma Lagerlöf är hennes rela-tion till katolicismen oftast ett icke-motiv. Det är synd, för därmed blirbilden av henne ofullständig. Det fannsnämligen en sådan relation – och enintressant sådan.

Selmas första kontakt med vår kyrkakom tidigt. I den självbiografiska Ettbarns memoarer berättar hon, att honsom liten flicka varit i "katolska kyrkan"i Stockholm, alltså i gamla S:ta Eugeniakyrka på Norra Smedjegatan. Det varhennes moster, som tog med henne dit;Selma bodde hos henne under sina besöki huvudstaden. Mos tern tyckte så mycketom sången och musiken i S:ta Eugenia,och det gjorde nog också lilla Selma.Sången och musiken i de katolska kyrkor -na i Italien skulle senare bli ett återkom-mande tema i hennes resebrev.

Mer djupgående blev kontakten medden katolska kyrkan, då Selma Lagerlöfi början av 1890-talet lärde kännaHelena Nyblom, en på den tidenvälkänd författarinna och kultur -

Fotografi av Selma Lagerlöf 1906 (A. Blomberg). Bilden används i en broschyr om 150-årsfirandet avhennes födelse respektive 100-årsfirandet av hennes Nobelpris.

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.51 Page 30

kultur | sid. 31

skribent som 1895 konverterade tillkatolska kyrkan. Bekantskapen hadein letts då Selma skrev ett tackbrev fören positiv recension av Gösta Berlingssaga. Helena svarade och en livlig kor-respondens började. Brevväxlingen geross en bild av den unga Selma Lagerlöfsom en person som blir allt merintresserad av katolicismen, som oftakommer med invändningar men somtänker fördomsfritt och uppenbart villskaffa sig nya insikter. Selma harförståelse för Helenas konversion: "Jagär glad att religionsbytet gör dig sålycklig. Då jag hörde dig tala om det,bortföll med ens allt det orimliga, somannars i våra ögon häftar vid katolicis-men." Själv skulle hon nog dock bli"helt olycklig", skriver hon utan när-mare förklaring. Men hon vill veta mer:"Låt oss träffas och prata. Om religion.Gud är mer än dikt." De diskuteraraktuella ämnen med anknytning tillden katolska församlingen.

Ordenssystrar hade kommit tillStockholm, vilket givit upphov till enhätsk presskampanj. Selma varupprörd: "Det är förfärligt med dennaintolerans. Svenskarna har blivithjärntvättade med avsky för katolicis-men sedan födseln." Men hon reserve -rar sig också, har inte riktigt förståttklosterväsendets offertanke: en morsom uppoffrar sig för sina barn gör,tycker hon, "en insats väl så stor somdessa katolska nunnor, som uppoffrarsig för främmande människor". Denkatolska tron fortsätter dock attintressera henne; den har, skriver hon,"så många goda sidor, och vi borde avden lära mycket, som vår egen religionsaknar”.

Under den italienska resan 1895-1896fördjupades Selmas kunskaper omkatolicismen. Både hon och reskamratenSophie Elkan var flitiga kyrkobesökare,så flitiga att det ibland väckte uppseende,som till exempel då de i Rom tackade nejtill Skandinaviska föreningens berömdajulfest, eftersom den krockade med enmässa, som de ville delta i. En del ögon -bryn höjdes och saken kommente rades iAfton bladet.

Selma uppskattade framför allt sång enoch musiken, men också liturgin: "De hakvar här en mängd ceremonier och bruk,som är utmärkt vackra och oskyldiga

med. Skada att de blivit borttagnahemma." Att hon noga följde med i mäs-sorna visar ett långt brev till mammanfrån Rom påsken 1896, i vilket hondetaljerat beskriver skärtorsdagens,långfredagens, påskaftonens och påskda-gens liturgier.

Till Selmas intressen hörde också hel-gon. Hon ville skriva legender. Redanföre Italienresan hade hon fått hjälp avHelena Nyblom med litteratur. I Italienköpte hon allt hon kunde komma över,från enkla turistbroschyrer till lärdavetenskapliga verk. De nydiktade, rent

estetiskt inriktade legender, som blivitnågot av ett litterärt mode vid den härtiden tog hon avstånd från. I sina le -gender ville hon alltid utgå från en auten -tisk legend som hon sedan kunde bear-beta genom att infoga egna tankar,ibland till och med reseminnen. Resultat -et blev legender som fortfarande kan läsasockså av fromma katoliker.

Hösten 1895, strax efter Selmas ochSophies ankomst till Italien, börjadeItalien sitt kolonialkrig mot Abessinien.Pacifisten Selma upprördes i sitt inners-ta. Lika upprörd var hon över densociala nöd hon såg och över hur bru-talt arbetarnas demonstrationer slogsned; socialismen hade kommit tillItalien. Selma var positiv till kampenför social rättvisa men kunde inteacceptera en materialistisk världsupp-fattning: "Marxismen gör världen tomoch trång för mig. Jag måste tro påGud och på ett odödligt liv - annarskan jag inte dikta, och om jag inte kandikta förtvinar jag." Hon började grubb -la över socialism kontra kristendom.

Det var i den situationen som påvenLeo XIII blev en idol för henne. Hanprotesterade offentligt mot kriget ochhade i sin encyklika Rerum Novarum

presenterat ett socialt program, somgav Selma ett svar på hennes frågor.Påve Leo och hans tankar finns frånoch med nu med i flera av hennes berät-telser. I Antikrists Mirakler låter Selmapåven själv avsluta debatten om kris-tendom och socialism, romanenshuvudtema.

Boken om Antikrist, som kom1897, väckte en del uppståndelse. FörHjalmar Branting var den "enstridsskrift mot okyrklig socialism".Men Helena Nyblom jublade: "Icke denmest rättrogna och flammande catholikkunde ha lyftat Kyrkan högre än vad du

gjort i denna bok. Just så skulle Kyrkanha talat. Är du en profet, som säger orddu inte själv vet men som Gud har skriv-it dig?" skrev hon i ett brev till Selma.Selma blev något perplex och skrev tillen annan väninna: "Helena tror visst attjag är katolik fast jag ej kommit till klar -het om det."

Selma Lagerlöf varken var eller blevkatolsk konvertit. Men hon hade intesin tids vanliga fördomar om katolicis-men, hon skaffade sig kunskaper ochhon hade en i grunden positiv inställ-ning. Man skulle önska att också dettakom till allmänhetens kännedom.Bilden av henne skulle kanske föränd -ras något.

Gunnel Becker

Gunnel Becker är sekreterare i SelmaLagerlöf-sällskapet.

En recensionen av TV-serien finns på påKatolsk Historisk Förenings hemsida:

www. katolskhistoria.se

”Kände manusförfattaren till att kyrkobesök, helgon och Leo XIII var viktiga inslag i SelmaLagerlöfs liv i Taormina, alltså den tid som skildrasi seriens första del?”

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.51 Page 31

sid. 32 | kultur

Om Luxemburgs kyrkor:

”Det började år 963…”Till staden Luxemburg, som såväl bokstavligen som ”andligen” ligger i hjärtat av Europa,

kommer årligen tiotusentals turister. Och denna stad är väl värd att besöka. Inom ettbehändigt avgränsat område, i storlek inte mycket större än staden Lunds stadskärna,

finner vi den lilla ån Petrusses djupa ravindal som genomkorsar staden. Dalens höga trädoch vackra planteringar gör att det väl lönar sig att promenera där – och se upp mot

stadens ärevördiga bebyggelse på ömse sidor.

Bland dessa vackra byggnadsverk talar de mångakyrkorna, utspridda på alla håll, om den viktiga roll reli-gionen har spelat i stadens och den omgivande lands-bygdens liv genom tiderna. Det började år 963 då greveSiegefroid lämnade sina jaktmarker i nedre Ardennernaoch lyckades byta dessa mot den utskjutande klippanöver ravindalen, en viktig strategisk punkt. På grund avläget på den romerska huvudvägen mellan Reims ochTrier rådde där redan en viss ekonomisk aktivitet i formav bland annat en viktig marknad. Här uppförde nugreve Siegefroid sin borg som han gav namnetLucilinburhuc (den lilla borgen) och i samband med denkom den första kyrkan till år 987.

Den mest iögonfallande kyrka landet äger är Vår fru-katedralen vars grundsten lades 1603 som en nödvändigpendang till det ståliga jesuitkollegiet. I jesuiternas skolautbildades de som skulle komma att inneha de högstaposterna i landets offentliga liv och till en dylik skolahörde naturligtvis en kyrka. Denna kom att utvidgas ochär med sina tre eleganta och höga torn ett vårdteckensom vittnar om landets i princip katolska tillhörighet(även om det nuförtiden verkar vara både si och så medden saken, jämför den i Luxemburg pågående eutanasi-debatten). En intressant fresk över huvudportalen vittnarmed sina avbildningar av såväl för jesuitorden viktigahelgon som av offentliga personligheter från denna tidom den starka samhörigheten mellan stat och kyrka på1600-talet.

En lustig detalj, om man så får säga, är historienom vad som hände med de jordiska kvarlevorna avden legen domspunne luxemburgiske greven och kungenav Böhmen, Jang de Blangen (Johan den blinde), somdog så tragiskt på Crécy-krigsfältet år 1346. Kvarlevornablev spridda på olika ställen, några hamnade hos enbagare under franska revolutionen, andra i en porslins-fabrik och andra åter gömdes i en vindsvåning…Slutligen, det var år 1946, hade man emellertid lyckatssamla ihop dem alla och för att skaffa de under krigethårt prövade luxemburgarna en nationell symbol villeman placera dem i katedralens krypta.

Mikael. Staty föreställande ärkeängeln med sin våg i St. Michel-kyrkan.Foto: Tommy Engman

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.51 Page 32

kultur | sid. 33

Fortsättning

För att vara säker på att benen verkli-gen tillhörde Jang/Johan ville man dockinhämta ett expertutlåtande. När deninkallade historikern Siggi König blickadein i kistans innandöme utropade hanförtjust: Et ass en, et ass en! (”Det är han,det är han!”) Grunden till att König i detdelvis förmultnade liket kunde bekräftakungens identitet var att han genom sinahistoriska efterforskningar exakt visste varlansen hade stuckits in i kungens kropp!

Så fick man då äntligen sin efterläng-tade hjälte och galjonsfigur ordentligtinstoppad i en vacker alabasterkista därvar och en än idag kan betyga honom sinvördnad – åtminstone om man är luxem-burgare och anser sin historia vara enlevande verklighet.

Så kommer vi på vår rundvandring blandLuxemburgs kyrkor till den egenartade St.Michel-kyrkan, den äldsta bland Luxem -burgs kyrkor. Man förmodar att en kyrka

fanns här redan innan Siegefroid uppfördesin borg, det vill säga redan på 700- och800-talet. När så Siegefroid byggde borgenlät han här uppföra en kyrka strax utanförborgen. Under Luxemburgs turbulentahistoria revs denna kyrka flera gånger ochåteruppbyggdes igen, slutligen i sengotiskstil år 1519. Delar av de gamla bygg -naderna blev dock alltid kvar.

Det inre i den lilla kyrkan är särskiltvackert och den intima atmosfären ingerbesökaren en speciell trygghetskänsla. Tillden säregna stämningen hör också attkyrkan ligger direkt över dalen, öppen utmot fästningsmurarna och de vidahorisonterna bortom dessa.

Inne i kyrkan finner vi flera viktigaartefakter och vackra målningar, blandannat ärkeängeln Mikael, med sitt attri -but, vågen med vilken själarna vägdes –men som i Luxemburg kan få känneteck-na att både det andliga och ”handeln” fårsitt.

En tid, under franska revolutionen, för-vandlades kyrkan till ett tempel helgat åtFörnuftets gudinna för vilken en berömdskådespelerska fått stå modell. Dennuvarande kyrkan är en blandning avromansk, gotisk och barock stil och är ävenhovets, parlamentets, domstolens och mili -tärens kyrka.

Nere i Grund-dalen finner vi så Neumün s -terkyrkan från 1308 som brändes ner avLudvig XIV men återuppfördes 1688-1705. Denna kyrka utmärker sig för sinrika barockinteriör med den berömda svar-ta madonnan med Jesusbarnet. Man anseratt den svarta färgen går tillbaka till denhedniska tiden och tror att bruket att låtaett ”heligt” ting få den trolska och mystiskasvarta färgen sedan överfördes till dekatols ka bilderna. Dylika svarta madon-nor finner vi överallt i det katolska Europaoch de väcker ofta förundran – ingen harännu helt lyckats lösa deras gåtor.

Bröllopet i Kana. Detalj, Vår fru-katedralen, Luxemburg.Foto: Tommy Engman

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.52 Page 33

sid. 34 | kultur

Min egen favoritkyrka där jag helst deltar i mäs-san är de italienska redemptoristfädernas egenkyrka med tillnamnet St. Alphonse som liggerinklämd på en central gågata mitt emot ettanrikt konditori. Denna ståtliga och monumen-tala kyrka som dock blir så intim under mässfi-randet byggdes på 1850-talet, kort tid innanLuxemburg av stormakterna anmodades attanta neutralitet, på ett stycke mark som ejbehövdes för militärt ändamål. Med de storaglasmosaiksfönsterna och det rikliga ”lösöret”ville man efter den franska revolutionstidensförnuftshegemoni nu gå tillbaka till ett återska-pande av den religiösa känslan.

Trots att ännu ett tiotal kyrkor från olika his-toriska perioder skulle kunna lyftas fram vill jagnu sluta med att nämna Kongregations- ellerTreenighetskyrkan. Denna lilla kyrka mitt iministeriekvarteren var under 1800-talet denpreussiska garnisonens egen kyrka (garnisons -trupperna var protestantiska) och kom sedan attbli det härskande protestantiska huset Nassaushuskyrka. Sedan den förste storhertigen Adolfsson Wilhelm fått sex döttrar med sin portugi-siska gemål (och ingen son) och det regerandehuset därmed blivit katolskt (flickor ärvde mo -derns religion, söner faderns), tjänar kyrkan denprotestantiska församlingen i staden (hovet, ochLuxemburgs katoliker med dem, kom först ochfrämst att anlita själva katedralen eller St.Michel-kyrkan). Kyrkan har en behaglig inte -ri ör och den rikt utsirade barockportalen är englädje för ögat.

Kongregationskyrkan och Vår fru-katedralenligger nästan ”vägg i vägg”. När det är dags förmässa eller helgmålsringning förs först denmäktiga klockklangen från katedralen utöver nejden, strax följd av kongregations -kyrkans mer spröda klang. Jag ser det somen ekumenisk ”touch”.

Natasja Hovén

Natasja Hovén har delat med sig av vadLuxemburg – landet och staden – har att bjuda påockså i Km 6/07 och 6/08.

Glädje för ögat. Vår fru-katedralen ikvällsbelysning, sedd från öster.Foto: Office National du Tourisme

046-14 05 90 [email protected] www.exodusresor.se

”Resor med kvalitet och gemenskap är vårt mottodvs prisvärda resor med god, kristen gemenskap.Vi erbjuder resor som är lite ovanliga, intressantaoch berikande”.

Under 2009 erbjuder vi t ex:Det Heliga Landet, 28 mars-5 april

Lourdes & Lisieux, 9-18 juni Reseledare: Birgitta Löwendahl

(Läsarresa med tidskriften Jungfru Maria)Tre resor i S:t Paulus fotspår:

Rom: 9-20 septGrekland: 30 sept-7 okt

Malta: 11-18 okt

Vi arrangerar även pilgrimsvandringar för sällskap

Vi har flera resor till passionsspelen i Oberammergau 2010 bl a ””Det katolska Bayern

med Oberammergau” 9-15 aug med Fr. Michael Schneider

Beställ hem vår katalog!

Tveka inte att ringa eller mejla oss för offert!

Låt dina drömmars resa bli verklighet

Lörd. 25 april kl. 10.30-15.30 i S:t Franciskus församling, Jönköping.

För program se www.respektlivet.nu eller ring Respekt på 08-55 60 20 13.

Anmälan före den 15 april till S:t Franciskus församling på tfn 036-12 06 57, fax 036-12 28 30

eller e-post [email protected].

Ange eventuella allergier.

Deltagande och lunch bekostas av KUÄF och Respekt.

Humanae Vitaevälkomnar till ett seminarium om

– vilket är dess budskap?

Katolska utskottetför äktenskap och familj

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.52 Page 34

kultur | sid. 35

Fortsättning

James G. McCarthy:Evangelium enligt Rom: En jämförelsemellan katolska kyrkan och bibelnÖversättning: Tomas DixonGospel Media, 2008

Utgångspunkten och målet för det eku-meniska arbetet sammanfattas enligtkatolsk uppfattning i mottot ”kärlek ochsanning”. Under de senaste decennierna harden ekumeniska metoden gestaltats utifrånbegreppet och levnadsmönstret ”dialog”.Vår förre påve underströk så vackert i sinstora encyklika om ekumeniken att dialo-gen aldrig kommer att upphöra, eftersomdialogen är den djupast mänskliga ochgudomliga formen för existens. Att påmin-na sig om dessa enkla och på samma gångdjuplodande fakta kastar perspektiv på denföre detta katoliken James McCarthyspolemiska bok om katolsk tro, Evangeliumenligt Rom, en bok som nu lanseras stort idet frikyrkliga Sverige.

McCarthy är konvertit. I vuxen ålderkonverterade han från ett aktivt liv i denkatolska kyrkan till en protestantisk kris-tendomsform. Numera verkar han inommissionsrörelsen ”Goda nyheter för kato-liker” för att omvända katoliker till protes-tantismen. I det svenska förordet till hansbok sägs att det vällovliga syftet med bokenär att ”uppmuntra till en sund och öppenteologisk debatt” om katolska kyrkans tro.Detta påpekas vara av särskild betydelse dåmånga protestantiska ledare även i Sverigepekar på nödvändigheten av enhet med denkatolska kyrkan och därmed med påven iRom. Vilken är den lära som den katolskakyrkan står för idag och hur står den sig ijämförelse med bibeln?

Metoden som författaren använder sig avär att gå till källorna. Dessa källor är fram-för allt Katolska kyrkans katekes ochAndra vatikankonciliets texter men ocksåmånga andra teologiska verk. Detta görs ifyra avdelning ar som behandlar frälsning -en, mässan, Maria samt frågan om maktoch auktoritet. Författaren ställer inled-ningsvis ett antal allvarliga frågor till sinläsare: Är katolicismen den tro om Kristusgav vidare till oss? Leder den katolska fräl-sningsvägen till himlen? etc. För fattaren

pekar sedan på att det viktiga inte är attfråga sig om katolikerna eller protestanter-na har rätt utan ställa frågan om vilken trosom överens stämmer med bibeln.

McCarthy besjälas av en uppriktigiver att så korrekt som möjligt vilja fram-ställa den katolska tron med hjälp avmånga och långa citat. Hans största pro b -lem blir emellertid att han tror sig kunnauppställa ett alternativ som innebär enoförmedlad, direkt tolkning av bibelnsbudskap. Om det idag fortfarande går attse en tydlig skillnad mellan katolskt ochprotestantiskt, framträder denna tydligt iden individualism som McCarthys kristnatro står för. Individen och hans/hennesfrälsning och tolkningsföreträde i samti-den är det centrala och allt låter sig bevisasmed enskilda bibelcitat. För katolsk tro ärdet i stället gemenskapen i tron genom his-torien, vår gemensamma väg till frälsning -en tillsammans med den triumferandekyrkan i himmelen, som står i centrum.

En fråga som läsaren ställer sig är: vilkenär det svenska förlagets agenda? Det för-märks en oro över vart den protestantiskakristenheten är på väg. Ekumeniken mel-lan den katolska kyrkan och de karisma-tiska samfunden betraktas förmodligensom ytterst oroväckande. I stället fram-ställs här ett markerat alternativ: missionbland katoliker för att omvända oss fråndet falska evangelium som vi tror på, frånden tro som innebär att vi kommer att döi våra synder (jfr s. 292f.).

McCarthy uppmanar till att säga nej tillekumeniken och uppmuntrar sina läsaretill ”en definitiv brytning med katols ka

kyr k an”, med andra ord förespråkar hanproselytism. Förvisso upptar katolskakyrkan också medlemmar av andra krist-na samfund i sin gemenskap och förvissomenar den katolska kyrkan sig utgöra full-heten av Kristi kyrka, men samtidigt harvår kyrka en stor respekt för allt det godasom förvaltas i de andra kyrkornas ochsamfund ens traditioner, vilket innebär attvi inte ser det som en nödvändig kallelseatt jaga konvertiter i andra kristna sam-fund. Vårt katolska (re)evangelis ations -arbete riktar sig till de icke-troende och dehelt avkristnade miljöerna i vårt samhälle.Här har alla kristna ett gemensamt ansvar.

Den insikt som dröjer sig kvar efter läs-ningen är vårt ständiga behov av dialog.McCarthys bok åskådliggör grundläg-gande skillnader, men lider till vissa delarockså av missuppfattningar. Författarenvill på klassiskt vis disputera, det vill sägauppställa frågor och med förnuftets vapenoch Andens svärd argumentera. För attgöra det krävs ett stort mått av intellek-tuell hederlighet och klarsyn att se mot-ståndaren sådan han eller hon verkligen är.

Disputationen är en hedervärd dialog-form. Ett annat sätt att nå fram till klarhetär att odla det förtroliga samtalet, i vilketvi lyssnar och gemensamt söker oss fram.

Kjell Blückert

Elisabeth Assig Hvidt och Niels Christian Hvidt:Kunstens mirakler – den klassiskekunsts skildringer af Bibelens miraklerGyldendal, Köpenhamn, 2008

Nog framstod det som en djupare tanke,att jag fick den inspirerande danska bokenKunstens mirakler i min hand, just som jagsatt och skrev om de sekulariserade texter-na på Historiska Museets Mariautställ -ning, där Bebådelsen behandlas medsådant avståndstagande! Boken innehållergenerösa helsidesbilder av de stora mästar-nas målningar om Bibelns mirakler medinkännande texter av Elisabeth AssingHvidt och Niels Christian Hvidt. Denskulle med fördel kunna översättas tillsvenska och sedan användas i undervis-ningen av ungdomar, katekumener ochvarför inte även blivande präster för attvisa dem hur de välkända bibelordentolkas av konstens mästare i bild. Inteminst för att flera konstnärer från olika

Böcker�

�

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.52 Page 35

sid. 36 | kultur

epoker får skildra samma scen blir det enbra ”igång sättare” av diskussioner ombibeltexternas innebörd.

Varje sida inleds med det aktuella styc -ket i Bibeln följt av författarnas tolk -ningar och information om respektivekonstnär. Det rör sig inte om någon svårakade misk bok utan texten är mycketpersonligt och lättillgängligt skriven utanatt för den skull vara ytlig. Konsten mellan1300 och 1650 omfattas – guldåldern fördet religiösa måleriet inte minst i Italien.Följdriktigt dominerar de italienska mäs-tarna stort med bara ett fåtal namn frånandra länder. Starkast bland de icke-itali -enska konstnärerna är inte oväntatRembrandt och den på Kreta födde men iSpanien verksamme Dome nico Theotoco -poulos, kallad El Greco (som just betyderGreken).

På omslaget finner vi Botticellis (1444/45- 1510) vackra Bebådelsebild fylld av denflorentinska skolans ljuvhet men samtidigtmed ett stort allvar i jungfru Marias anleteoch hennes kroppsrörelse, som både ärfrågande och accepterande. Vi kan tänkaoss, att den helt unga flickan just bemöteränglabudet med den berättigade frågan”Hur skall detta ske?”.

Scen efter scen följer, och författarnapekar klarsynt på detaljer även utanförscenens centrum. Detaljer som ofta på ettförsynt sätt förstärker berättelsens auten-ticitet. Men det är inte detaljerna som förberättelsen nära oss och gör miraklenövertygandet. Det är Ljuset. Varje konst-när har sin egen ljusbehandling alltifrånfransmannen Poussins klassicistiska kalla

ljus, som dessvärre ger hans scener ett dragav berättande bibelplansch, till den storaljusmästaren Rembrandt (1606–1669)som fyller dem med evigt liv.

Däremellan har vi El Grecos (1541–1614) märkligt surrealistiska blå- och vit-tonade ljus, som flammar och vrider sig ochsannerligen får scenen att framstå som ettmirakel och inte som vanlig vardag. Hanssätt att måla är så modernt expressio -nistiskt, att man har undrat om han hade ettsynfel eller till och med var galen. Meningen står oberörd inför hans omskakandetolkningar (framför allt i original) av Be -bådelsen, Kristus på oljeberg et, Kors fästel -sen och övriga scener ur frälsnings dramat.

Men låt oss avsluta med en till formatetinte alls stor målning, som jag brukar”hälsa på” varje gång jag är på Louvren iParis: Rembrandts Emmaus skildring frånår 1648. Den saknar helt El Grecos storaeffekter utan är nedtonad och till synesvardaglig. En man bryter ett bröd, tvåandra män sitter vid ett värdhusbord, ochen helt oberörd tjänare står i bakgrundenoch serverar. Så släpper Rembrandt inljuset, som sakta närmar sig scenens cent -rum, slår ner på bordsytans vita duk, somblir en svepning, reflekteras rakt upp motKristi ansikte, när han bryter brödet.Avslöjandets och miraklets ögon blick, dålärjungarna plötsligt ser. En sekund senare– står det hos den store bildberättarenLukas – att ”han försvann ur deras åsyn”.Konsten kan på ett märkligt sätt förmedladessa olika tids- och betydelseskikt, omman låter betraktandet ta tid och förvand-las till meditation.

Elisabeth Stengård

Lars Melin:Svära i kyrkan Carlssons förlag, 2008

Det har skrivits många lärda verk omtro och vetande. Inte går det väl att skri-va humoristiskt och samtidigt med djupom ämnet? Jo, faktiskt.

Lars Melin har lyckats förmedlamycket tänkvärt härom i en delvis nästandrastiskt kåserande stil. Språkglädjen,humoristiska formuleringar, det moder-na språket och dito referensramar gör

innehållet lätt att ta till sig. Som språk-forskare samt författare till ett flertalpopulärvetenskapliga verk och läroböc -ker för skola och universitet har Melinlärt sig en skrivarkonstens pedagogik,som även tilltalar yngre. ”Vår kristnaterminologi är ibland föråldrad. Vår tromåste verbalt kunna uttryckas, så att denblir begriplig även för dem.”

Varför denna titel: Svära i kyrkan?Författaren konstaterar att upplysning -en, följd av liberalteologin, postmoder -nismen och de allra senaste årens ateis-tiska väckelserörelse har kritiseratkyrkan så kraftigt och många gånger såorättvist, att ingen längre höjer ettögonbryn ens inför de värsta påhoppen.Svära i kyrkan har blivit ett allmäntbegrepp för att våga säga något opas-sande – och i dag är det – inte minst imånga intellektuella kretsar – högstopassande att försvara den kristna tron.Det är verkligen att svära i kyrkan.

Argumentationen är både rolig ochslagkraftig. Melin har förmågan att pånågra få rader lyckas karakteriseraströmningar och tendenser i vår tid, slåhål på många fördomar om kristen trooch visa på vetenskapens begränsningaroch paradigmskiften och på våra tankarsbundenhet till vår egen tid och omgiv -ning. Mot detta ställer han kristendomenoch visar hur vi där är del av ett mycketstörre sammanhang än vår tidsbundnakultur.

På knappt 150 sidor hinner han pre-sentera många av de existentiella frågorsom en reflekterande människa av idagkan tänkas ställa sig. Svära i kyrkan

Svära

i kyrkan

--

�

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.52 Page 36

uttrycker vår egen tids brottning medlivsfrågorna och visar på den kristnavägen som en hållbar livsväg.

James Blom

Astrid Andersson Wretmark:Tito Colliander och den ryska helighetenArtos, 2008

På besök i Nya Valamo kloster i Finlandför många år sedan hittade jag i biblioteketen liten skrift som grep mig djupt: Samtalmed smärtan av Tito Colliander. Denledde vidare in i ett ovanligt författarskapoch livsöde. Mer än 40 titlar omfattarCollianders produktion, som speglar enmänniskas religiösa väg, där ett grundmo-tiv är en följeslagare av sorg och tvivel mendär nya ljusare toner tillkommer: upp -levelser av skönhet, godhet, helighet, tro.En människa som efterhand finner sinreligiösa hemmahörighet, men alltid meden självkritisk distans.

Prästen Astrid Andersson Wretmark harskrivit en underbar studie om TitoColliander (1904 – 89) och hans värld,Tito Colliander och den ryska heligheten.Från skräckupplevelserna i revolutionensPetrograd för vägen via Karelska näset ochestniska Petseri till Paris och tillbaka tillFinland. Utifrån Collianders själv -biografiska böcker växer bilden fram avett konstnärstemperament som avstår frånbilden till förmån för ordet och somutvecklas och fördjupas i mötet med benå-dade platser och andliga gestalter som sät-ter sin prägel.

Redan tidigt går den unge Colliandersfärdriktning hän emot den ortodoxa tradi-tionen och kyrkan. Starka upplevelser avryskortodox liturgi i det fantastiskaklostret Petseri, numera Petjori nära Pskov,de exilryska kyrkorna och miljöerna iParis, litterära möten men framför allt per-sonliga vänskaper med ortodoxa gestaltersom biskop Alexander i Helsingfors ochallra främst den älskade fader Johannes iValamo kloster (han dog 1958).

Här passar Astrid Andersson Wret -mark på att berätta om fader Johannes,igumen (föreståndare) för munkarna i NyaValamo i Finland, dit de flytt undan Rödaarmén från sitt gamla kloster på öarna i

Ladoga. Fader Johannes hör till dessamänskliga, intuitivt kloka, ödmjuka, enklaoch djupt andliga själasörjare som betyderså mycket för alla som lär känna dem ochsom älskas av alla de möter. Hans brev ochtexter citeras här och var och hans värmelyser igenom överallt.

Fader Johannes är värd att lära kännanärmare. Han skrev på ryska, men ett ur -val ur hans brev finns utgivet på svenskaav Valamo kloster år 1997: Fader

Johannes. Kristus är mitt ibland oss – Brevav en biktfader i Valamo kloster. Åretinnan utkom en sorts dokumentär romanom honom, fint skriven av dåvarandearkimandriten Panteleimon, kloster-föreståndare i Valamo, nu metropolit iUleåborg: Drömmens farkost, på finskaUnen laiva 1994. På engelska kom brevenut 1979, Christ is in our midst, översattafrån en fransk utgåva från 1961, och påtyska 1990, Der Herr möge euchschützen. Allt detta bara för att visa att detidlösa, gripande breven till biktbarnenfinns tillgängliga på flera språk.

Kyrkans tidiga fäder lever starkt i denortodoxa traditionen, och AstridAndersson Wretmark visar med kärlekoch kunskap på mycket av den skönhetoch intagande spiritualitet som finns där.Hon har följt Tito Colliander och ävenfader Johannes i spåren och förmedlarsina intryck och upplevelser med storskönhet. Hon förtjänar ett varmt tackför att hon öppnar en dörr på glänt tillden andliga värld och de benådademiljöer som levt och lever i våra östligagrannländer, samtidigt som hon presen-terar människan Tito Colliander ochhans fascinerande författarskap och vägtill tron.

Kaj Engelhart

�

kultur | sid. 37

BÖNEAPOSTOLATETKärleksfulle Fader, jag offrar åt dig denna dags böner, ar-bete, glädjeämnen och lidande i förening med din SonsJesu Kristi, världens Frälsares, offer. Må den Helige Andege mig styrka att vittna om din kärlek.Benedikt XVI:s intentioner för år 2009:

FEBRUARI Allmänt: Att alla präster och biskopar allt-mer låter sig inspireras av den helige Andei sin undervisning och omsorg om Gudsfolk.

Missionen: Att Kyrkan i Afrika finner vägaratt verka för försoning, rättvisa och fred, ienlighet med biskopssynodens andra spe-ciella möte för Afrika.

MARSAllmänt: : Att kvinnornas roll blir alltmersynlig och uppskattad i hela världen.

Missionen: Att biskopar, präster, ordens-folk och lekmän i Katolska kyrkan i republi-ken Kina får bli tecken på och instrumentför enhet, gemenskap och fred inspireradeav det brev som påven Benedikt XVI skrevtill dem.

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.52 Page 37

sid. 38 | kultur

� Musik

Klezmern – judisk musik för glädje och sorg

En lördagkväll varje månad fylls Stallet bakom MusikaliskaAkademins hus i Stockholm – ett gammalt stall, omgjort tillsamlingssal – till bristningsgränsen med människor i alla åldrar.Barn och vuxna, en del lite eller mycket äldre, bänkar sig meden matbit eller ett glas från den lilla baren alldeles intill, pratarmed grannen och avvaktar förväntansfullt. För snart börjardet.

Klockan sju är det övning i judisk dans. Någon från Klezmer -föreningen introducerar, lär ut steg och rörelser, turer och gester.Alla är med i ringdansen eller den långa ringlande svansen somrör sig till den skuttande, rytmiska och melodiska judiska spel-mansmusiken ur högtalarna. ”Klezmer” har jiddish-hebreiskarötter: kley betyder instrument, zemer sång.

Och en timme senare börjar det på riktigt. Då träder kvällenskapell fram, en klezmerorkester som tagen från en östeuropeiskshtetl, mer eller mindre, för oftast är det någon av Sveriges allt flerklezmergrupper med unga entusiaster som spelar. Klarinettenskrattar, fiolen gnäller, dragspelet kvider, basen brummar och entuba bumpar rytmiskt i en gammal judisk melodi som klingarmelankolisk och sangvinisk på en gång. Det dröjer inte länge för-rän stämningen är på högvarv och publiken lycklig, med lysandeögon och sprittande ben.

Och då, efter en timme, dansar många till orkestern, då leverklezmern upp precis som på bröllop och andra fester i en judiskby före andra världskriget, i Polen och Ukraina, i Ungern och påBalkan. Den här musiken, den östjudiska, ashkenasiska, har över-levt förföljelse och förintelse och hittat sin väg till oss och vårvärld.

Resan har varit lång. Den börjar kanske hos de fromma chas-siderna, som på 1700-talet samlades kring sina undergöranderabbiner, hyllar G-d (som judar skriver, i vördnad för det heligaNamnet) och vill nedkalla Messias med glädje och uppsluppen-het, med sång och dans i synagogan. Pogromer, ständiga utbrottav (också kristen) antijudaism och judehat tvingar miljontals påflykt från Östeuropa till Amerika. Med sig har de sin musik, somlever vidare ”over there” och som ingår lite av ett äktenskap meden annan folkgrupps musik: jazzen.

Och så, efter andra världskriget när Europa och än mer dessjudiska kultur ligger i ruiner, hittar den sakta hem igen, medberömda musiker och sångare på 70-talet, på skivor och påturnéer, som spelar och sjunger så som det en gång lät här, innanbarbariet krossade allt. Och Europa lär sig på nytt att älskaklezmern.

- Jag älskar klezmern, det är musik man får vara både gladoch ledsen till. Skönt att komma hit ikväll, jag har haft trubbel påjobbet, det här får mig att må bättre, bekänner en dam i mogenålder, en kväll på Stallet.

Leon Blank hette den karismatiske polskfödde dansmästaren och-läraren som startade Svenska Klezmer föreningen år 2000. Ändatills nyligen var han den som med sin entusiasm och vänlighetpräglade kvällarna på Stallet. I somras gick han bort, oväntat, ochefterlämnade stor saknad både här och i Polen där han brukadeförgylla klezmerfestivaler i Kraków och Kazimierz Dolny.Knappast någon har gjort mer än han för att förmedla kunskapom judisk dans, musik och kultur hos oss.

Men Klezmerföreningen fortsätter under sin nya entusiastiskaordförande och lysande dragspelare Mirjam Oldenburg. Runtomi Sverige finns klezmergrupper som konserterar. Håll utkik påKlezmerföreningens hemsida www.klezmer.nu! Lyssna och njut,dansa om Du vill, och kom gärna ihåg de fromma chassiderna!De hörs alltjämt, längst in i musiken.

Text och foto: Kaj Engelhart

Ringdans på torget en konsertkväll. I polska Kazimierz Dolny hålls en årligklezmerfestival.

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.52 Page 38

”The Priests”

Gamla andliga örhängen som Ave Maria, Panis Angelicusoch Pie Jesu fick nytt liv när de tre irländska prästerna i ThePriests spelade in dem, och en del andra verk, på en CD frånSony i fjol. De tre – två tenorer och en baryton – är sam-sjungna och tekniskt skickliga, utan att vara ”yrkesskadade”av vare sig överdriven musikalisk skolning eller religiös sen-timentalitet. De sjunger med rösten och med hjärtat, utandivalater och operamanér, och skiljer sig positivt från andrasångartrios genom sin äkthet och innerlighet.

Dessutom ackompanjeras de av goda körinsatser underledning av monsignore Pablo Colino i Rom och en skickligorkestrering som låter The Irish Film Orchestra träda frammed imponerande briljans. Därmed blir skivan till ett bud-

skap som tas väl emot, vilket försäljningssiffrorna visar. Ettgott bidrag i mängden av mer eller mindre ”andlig musik”.

Kaj Engelhart

The PriestsSony 88697 33969 2

kultur| sid. 39

The Priests på SverigebesökDe katolska prästerna i The Priests gjorde en blixtvisit i Stockholm i slutet av januari. De signerade skivor och framträdde i etttv-program innan de åkte hem till Nordirland igen.

Bröderna Eugene och Martin O´Hogan och deras kamrat David Delargy började sjunga tillsammans redan i skolan ochstuderade sång vid sidan av sina präststudier. Men de trodde inte att deras intresse skulle ge en sådan uppmärksamhet i helaEuropa. Deras första cd som kom ut i november förra året har redan sålts i 50 000 exemplar bara i Sverige. Det resulterade ien platina-skiva.

Km träffade dem när de signerade skivor på NK. De berättade att de närmast ska ha konserter i Belfast och Dublin. I övrigtfortsätter de att sköta sina respektive församlingar. Fader David måste till och med lämna Sverige tidigare för en förrättning.

Prästernas intresse är givetvis inte att tjäna pengar. Intäkterna från den framgångsrika skivförsäljningen går till välgören-het.Vad är det som driver dem till detta dubbelarbete?

- Vi når många människor av olika trosinriktningar, förklarade fader Martin.- Och vi vill sprida frid och fred och försoning!


Präster mitt i shopping-en. Vid skivsigneringen påNK sjöng Martin O´Hogan,Eugene O´Hogan ochDavid Delargy en sångsom ska komma med påderas nästa cd lovade de.

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.52 Page 39

sid. 40 | kyrktorgetAnsvarig: Margareta Murray-Nyman

Den 18 januari var det diakonvigning i Vår Fru-kyrkan i Täby.Den som vigdes var Morgan Elworth, lärare i religion och svens-ka och med ett förflutet som präst i Svenska kyrkan. Med stift ochförsamling ser Morgan nu fram emot prästvigningen som pla -neras ske någon gång i sommar.

Vigningen blev avslut och kulmen på den ”kanoniska visitation”av församlingen som biskop Anders genomfört under tre intensi-va dagar. Till församlingsmedlemmarna sa biskopen under denavslutande gudstjänsten – och med anspelning på den nyvigde:

- Ta väl emot honom!- Ta väl hand om honom!- Låt honom förstå hur oändligt glada ni är över att han

lyssnat till Guds röst: sagt ja till Guds kallelse.

Diakon betyder tjänare. Diakonen, och hela den gudstjänstfi-rande gemenskapen med honom, påmindes om vad biskopentalade om som ”tjänandets grundlag eller grundsten”: att i Kristiefterföljd inte trakta efter att bli betjänad utan efter att tjäna.

- Du, Morgan, kommer att få göra det genom att förkunnaGuds ord, genom att döpa, viga, begrava och tjäna gudsfolketmed hela din person.

- Gör det genom att visa människor hur mycket de behövs.Det är många människor som längtar efter att någon ska se dem.

Vid sidan av de uppgifter vid kyrkoherden Roman Kepas sida,som den nyvigde diakonen nu går in i, kommer Morgan Elworthatt fortsätta sitt arbete på Rodengymnasiet i Norrtälje.

Margareta Murray-Nyman

Fotnot:Kanonisk visitation: Biskopen måste visitera sitt stift helt eller delvisvarje år så att han åtminstone vart femte år ska ha visiterat hela stif-tet. Visitationen ska antingen ske personligen eller, om biskopen ärlagligt förhindrad, genom av honom utsedd visitator.

Inför Guds ansikte – överlåtelse.Biskop Anders konstaterade attdagens läsningar lägligt handladeom Guds kallelse och människanssvar på denna kallelse. Texterna varhämtade från 1 Sam 3:3b-10, 19, 1Kor 6:13c-15, 17-20 och Joh 1:35-42.Foto: Per Englund

Ny diakon i Vår Frus församling i Täby

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.52 Page 40

kyrktorget | sid. 41Ansvarig: Margareta Murray-Nyman

Uppsluppet hos kaldéerna

Vi vill inte undanhålla er denna glada bild från festen efter invigningen avkaldéernas kyrkolokal i Eskilstuna, som vi berättar om på sidan 12-13.

Här får Bethel Zaya prova biskopens mössa, en så kallad biretta. Till vänster står Bethels pappa, Anees, och kyrkoherden i Heliga korsets

församling i Eskilstuna, fader Michael Schneider. I bakgrunden ser vi fader Mahir Malko, som i många år var den ende kaldeiske prästen i Norden, samtkapellrådsledamöterna Yazdandukht

Kunda och Naman Selewe.Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

S:ta Eugenia församling i Stockholm har fått en nykyrkoherde, installerad av msgr Miroslaw Dudek den 18januari.

Pater Klaus Dietz SJ kan församlingen väl, han funge -rade som kaplan och ungdomspräst i församlingen åren1972-1986, blev därefter kyrkoherde i S:t Lars församlingi Uppsala men återvände år 2001 till Eugenia, nu som stu-dentpräst och medarbetare i församlingen. År 2002 blevhan distriktspräst i till Eugenia hörande Järfälla och – närJärfälla blev egen församling – kyrkoherde där. Så tillbakatill Eugenia…

Pater Dietz har också haft bland annat äktenskapsfrå-gor på sin lott, en uppgift han säkert får fortsätta med.

Den nye kyrkoherden tog utnämningen med en nypa salt:”Man tager vad man haver…” I övrigt tänker han, sägerhan, just nu på vad Johannes XXIII sa till sig själv när hankvällen efter påvevalet låg sömnlös: ”Giovanni, ta dig inteså allvarligt” – och så somnade han.

Margareta Murray-Nyman

Ny kyrkoherde i S:ta Eugenia

”A man for all seasons”. Pater Dietz ser framemot många årstider med S:ta Eugenia.Foto: Birgit Ahlberg-Hyse

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.52 Page 41


Jubilerande församling i Nyköping20 år har gått sedan den katolska kyrkan iNyköping, mest känd som ”Sankta Annavid Nytorget”, invigdes av dåvarandebiskopen Hubertus Brandenburg. Dettajubileum firade församlingen den fjärdesöndagen i advent med en stor fest.Närmare 300 församlingsbor och särskiltinbjudna fyllde kyrkan till absolut sistaplats. Det var trångt och hjärtligt.

Precis som den dag kyrkan invigdes brötockså nu ett praktfullt vintersolljus ingenom korets sidofönster, något somkyrkans arkitekt Ulf Zetterström med gläd-je konstaterade efter mässan.

- Min ambition var just den att särskilt

ljuset skulle skapa stämningen i rummet.Jan Buczkowski har varit församling -

ens kyrkoherde under de aktuella åren.Han minns med rörelse hur den förstaskissen ritades på en servett vid ettinledande mötet med arkitekten.

Kyrkoherdens starka tro på att kyrk-bygget skulle gå i lås smittade av sig på för-samlingen, byggherren, arkitekten och pådem som svarat för den konstnärligautsmyckningen.

Det är en mångfasetterad församlingpater Jan är herde för i dag. 25 nations-flaggor står på en hylla över den fullsatta

församlingssalen. Färgrika, välsmakandeoch exotiska maträtter bjuds somförtäring.

Att det i mångfalden råder en starksamhörighetskänsla tillskrivs kyrkoher-dens ambition att skapa en helhet.

En röst vid matbordet uttryckte detmed orden:

- Fader Jan är en av grundpelarna ikyrkan. Det är mycket tack vare honomsom församlingen håller ihop och som attalla som vill besöka kyrkan känner sigvälkomna.

För varje år har församlingens utökatsmed människor från fler nationer. I det

Trångt och gemytligt. Närmare 300 församlingsbor och särskilt inbjudna gäster deltog i jubileumsfirandet.Foto: Bengt Engstedt

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.52 Page 42

kyrktorget | sid. 43 Ansvarig: Margareta Murray-Nyman

Pilgrimsrejse til MedjugorjeHvornår: 27. marts til 3. april-2009.

Afgang: Kastrup lufthavn-København.

Pris: 5800 kr. inkl. halvpension. Privat indkvartering.Præst: Benny Blumensaat.

Arrangør og tilmelding: Maria Truelsen. Tlf. 0045-75126402 ell.24602308.

Jubileumsbuffé. Raul HernandezAraujo och Sandra MachadoFuentes njuter av maten från värl-dens mångfaldiga kök.Foto: Bengt Engstedt

senaste har flera kommit från både Irakoch Syrien.

Mitt i festligheterna ljöd sången ’’Ohelga natt’’ på engelska, sjungen avJenna Melgén, en av femtontalet filip-pinska församlingsbor. Inte heller som-marstämningen var långt borta: RowenaArman framförde några hawaiianskadanser för en entusiastisk publik.Generositet och fri modighet prägladefesten.

Det är ingen hemlighet att pater JanBuczkowski fyller 75 år kommandesommar. Säkert närmar sig dagar avföränd ringar i församlingen.

Det finns en god grund att stå på i detfortsätta församlingsbygget. Inte kons -tigt då att man som avslutning tilljubileumsfirandet om Kyrkan sjöng: ”Jamå hon leva i (många) hundrade år.”

Ryszard Antonius Klinger

Fotnot: Mera om pater Jan och församlingen kring”Sankta Anna vid Nytorget” kommer i sena-re nummer av Katolskt magasin.

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.52 Page 43


Guds härlighet utanför portenFotografiet är taget den 4 januari 2009 klockan12.00 vid båthamnen Flundreviken norr omVisbys ringmur och nedanför klinten vid Visbyflygplats.Foto: Christine Morris

Syster Maria Dosithea

avled natten till den 22 januari i en ålder av78 år. Hon inträdde i Mariasystrarnaskloster 1956 där hon tre år senare avladede första löftena. Till Sverige kom systerDosithea 1959. Hon var verksam iBromma, Västerås, på Katolska Biskops -ämbetet i Stockholm och senast påMariero i Uppsala.

Må hon vila i frid.

416

2 Kom, Symeon, nu skall det ske,det sekler längtat att få se.Till templet bärs Guds tempelhus,Messias, folkens tröst och ljus.

3 Den Ofattbare träder framsom värnlöst barn, som offerlamm.Hans späda kropp skall en gång bliett brutet bröd för världens liv.

4 Maria, du har fått som låndet barn du fött, Guds egen Son.Så frambär honom, våga ge,och be att Faderns vilja sker.

5 Blott det du mister får du kvar,så ge det dyraste du har.För vårt och hela världens välskall svärdet glöda i din själ.

6 Den höga gåva som du fåttskall väga upp all jordens brott.Guds hjärta brister, ur hans dödskall strömma nåd i överflöd.

7 Så jubla, dotter Israel,bär fram din son Immanuel.Pris vare dig, Treenighet,som bor bland oss i evighet.

din

är

Fort,

för dol

Si

när

on,

de

du

smyc

Gud.

hans

ka

bröl

dig

Han vet

som

lops

ju

brud!

klä

väl

der

hur

Han

skön

bär.

nal kas,

duI väntan på nyaCecilia

delar vi här med oss av innehållet ien av de texter som kommer attpubliceras där och som är skriveninför kyndelsmässodagen. Dagen harunderrubriken ”Herrens frambäran-de i templet”.

Copyright: Katolska Liturgiska Nämnden

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.52 Page 44

Biskop Anders kalender

FEBRUARI/MARS3 Möte med präst- och stiftsråd

5 Möte med NBK:s ständiga råd, Köpenhamn7 Föredrag för gudsvigda, Köpenhamn

8/2 Deltar i syrisk-katolsk liturgi,

Vårbygård kl. 8.30; Mässa i

Åkersberga kl. 12.30

9-14/2 Reträtt för Elisabethsystrarna, Stockholm

14-15/2 Reträtt Birgittasystrarna, Djursholm

17-24/2 Besök i Irak

25/2 Askonsdagens mässa, Domkyrkan kl. 17.00

27/2-1/3 Pastoralrådets möte, Marielund

1/3 Mässa med admissio för katekumener, Domkyrkan

kl. 18.30

2/3 Möte med APU

4/3 Möte med Justitia et Pax

6-11/3 Nordiska Biskopskonferens möte Åbo

MARIA REGINAS VÄNNER

Vi stödjer Maria Regina Hospice.

Det kan du också göra!Bli medlem för 100kr/år.

Pg 486 41 85-6

Besök gärna vår hemsida www.mariaregina.se

Respekts jourtelefon - vi lyssnar på dig!

- Är det konflikt mellan din tro och liv? - Känner du dig vilsen eller mår dåligt? - Har du svårt att veta vem du ska vända dig till? - Behöver du vägledning eller stöd när det gäller:

relationer graviditet abort livets början livets slut ... eller något annat livsområde?

020-462 662 [email protected]

SMS 073-078 24 67

En värdig begravning till en rimlig kostnad

[email protected]

Roger Uller08 - 711 00 30

KATOLSKA BEGRAVNINGSBYRÅN

Stockholm-Mälardalen

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.52 Page 45

sid. 46 | familjesidan

I november särskådade SVT:s ”Doku -ment inifrån” trenden inom barnupp -fost ran att ”sätta gränser” och låta devuxna ”återta makten”. Nästan sam-tidigt ägnade Rädda Barnen ett av sinanummer av tidskriften BARN åt frågorsom gällde nyauktoritära, manualbase -ra de uppfostringsmetoder. Parallellt var-nade Rädda Barnens ordförande IngerAshing och handläggare Cecilia Modig ien debattartikel i Göteborgsposten föratt ett auktoritärt och odemokratisktsynsätt på barn fått fäste i den svenskapolitiken. Inte minst var de kritiska mot

de så kallade ”nanny-programmen”. Det brittiska ”Supernanny” spelades in

2004 och har sänts i över femtio länderoch fått ett stort antal efterföljare på olikaspråk. Den svenska ”Nannyjouren” sän-des under 2005.

Jag har fått möjlighet att tala med en av detre svenska ”nannysarna” som var med iprogrammet, nämligen Anne-Lie Arrefelt.Under 2008 var hon aktuell med ett lik-nande program, ”SOS familj” på TV 3.

– De svenska nanny-insatserna skiljersig en del från de engelska och amerikans-

ka, berättar hon – vilket man också harkunnat notera som tittare.

– Vi arbetar utifrån lite andra värde-grunder och undviker skuld och skam. I deengelsktalande programmen läggs situa-tionerna ofta fram som att barnen gördumma saker som ska bestraffas. Vi vän-der det på ett annat sätt. Vi går undan ochskapar lite lugn och ro, för att barnetbehöver det.

Anne-Lie är utbildad behandlingsassis-tent och har bred erfarenhet av barn ochungdomar.

– Många ADHD-barn till exempel harefter ett tag inte en gnutta självkänsla ellerstolthet kvar. De får ju alltid bara höra attde gör fel. De kan skaffa sig själv för -troende genom tuffhet, droger och krimi-nalitet, men när man skrapar lite på ytanär det alldeles tomt under.

En del svenska skolor har ”kavlat uppärmarna” och återinfört straff och tuffaåtgärder. För att det ska låta bättre kallarman dock gärna straffen för konsekvenser.I ”Dokument inifrån” får man se ett aute n -tiskt exempel där en tonårspojke gått medytterskor inne. Han bröt alltså mot en”trivselregel” och ville inte lyda lärarensuppmaning. Nästa morgon står en kedjaav skolpersonal i dörren och vägrar släppain honom. Pojken får plugga hemma i tvåveckor varpå det blir lov. Eter lovet börjarhan i en ny skola.

Man häpnar och blir beklämd. En rim-lig konsekvens hade väl varit att han fåttsopa eller torka golvet – inte att nekasskolgång?! Skolverket har prickat skolanmen kollegiet verkar inte ångra sig i sak.På samma skola berättar rektorn att dealltid går flera vuxna tillsammans när deska ingripa, ”för det är mycket svårare attargumentera mot fem lärare än mot en”.Tror jag det ...

Det är en olycklig situation om barn-läkare och psykologer förordar ett sätt attbehandla barn och skolpersonal och poli-tiker ett annat. Det blir svårt för osäkraoch stressade föräldrar att välja förhåll-ningssätt och våga stå för det.

Hur tänker Anne-Lie när hon kommer tillen familj? Är hon där för att hjälpa bar-nen/ungdomarna eller föräldrarna?

– Jag ser alltid situationen ur barnetseller ungdomens perspektiv. Jag är där föratt göra något åt läget. Föräldrarna måstetänka till. Det är de som skapar möj-ligheterna. Samtidigt finns det situationerdär det redan har gått för långt. Det finns

Lyda eller tänkaTre ”bilder” ur livet får introducera texten på detta familjeuppslag, som kommer attberöra den nyauktoritära barnuppfostran som gör sig gällande på sina håll, inteminst i de engelskspråkiga nannyserierna på TV.

Yngsta dottern och jag är i pulkabacken en stund efter fritis. Det är en av vin-terns få dagar med tillräckligt med snö. En mamma med barnvagn och en flicka ifyraårsåldern kommer förbi, antagligen på väg hem från dagis. Flickan har en”stjärtlapp” i handen och när hon får syn på backen vill hon åka. Det är förståeligt.Mamman säger nej. Flickan springer iväg till backen ändå. Mamman hämtar tillba-ka henne innan hon hinner åka. Jag hör modern säga ”Har jag sagt nej, så är det nej,eller hur?” Dottern svarar ett litet ”ja”. Medan de försvinner gångbanan bort hörman hennes ihärdiga gråt.

Det kan vara en engångshändelse för en trött mor, men det kan också vara ensystematisk ”uppfostran” – har jag sagt nej så har jag! Då ska det inte behövas argu-ment eller förklaringar (som att ”jag är så trött” eller ”lillebror är hungrig”) och detska inte finnas plats för kompromisser (som ”du får åka en gång, om du springer ikapp oss sedan”). Det viktiga är att barnet gör som man säger ...

En sommarbild. Hela familjen är i en stuga under en semestervecka. Vi är avslapp-nade, sjuåringen busar och jag säger på skämt ”Får man göra så mot sin mamma?Du borde skämmas!” Barnet, plösligt allvarligt och med bestämd röst: ”Modernabarn skäms bara när de själva vill!” Var fick hon det ifrån? Ett ställningstagande motskämsmattor och ”naughty chairs” alltså. Dåligt samvete ska komma inifrån, intepåläggas uppifrån ...

Till sist något som jag bara har läst, och det är länge sedan, men det har stannat kvar.Tre flickor är på väg hem från skolan då en bil stannar. Mannen vid ratten säger:”Hoppa in! Er pappa har sagt att jag ska köra er.” Två av flickorna kliver in i bilen.Den tredje springer därifrån och berättar vad som har hänt, varpå de andra kunderäddas från ett sexuellt övergrepp.

Hon berättade efteråt att hon tyckt att det låtit konstigt, att hon inte för -stått varför hon skulle lyda honom. ”Och vi har ju var sin pappa, inte bara en,som han sa.”

De två första hade uppfostrats till att lyda, den tredje till att tänka själv ...

Dags för nanny?

[email protected]

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.52 Page 46

familjesidan | sid. 47

ensamstående mammor som är heltöverkörda av sina tonårssöner. Går detöver styr i tonåren kan man till slut blihelt maktlös.

Hur ser Anne-Lie på vuxna som en enadfront? Nog är det viktigt med gemen-samma linjer, men med skolexempletovan för ögonen kan man också tyckaatt det vore bättre om någon hade vågattycka annorlunda.

– Det är något man vet om barn, attde klarar av olikhet mellan vuxna, tillexempel att det ser olika ut hos mammaoch pappa om föräldrarna är skilda. Detär inte konstigare än att de kan lära sigolika språk. Men att man har lika grund-värderingar kan vara bra, som när detgäller mobbing, alkohol och droger.Vissa rutiner för mindre barn är ocksåbra om ser lika ut. Om mamma läggerbarnet tidigt och pappa sent blir detbesvärligt. Också en liten förskjutningkan ställa till det för barnets egen dygns -rytm.

Anne-Lie är skolad inom en traditionsom återfinns inom Kometprogrammetoch andra föräldrautbildningar.

– Strukturen från behandlingshemkan föras över till hem där det är jobbigt.I vanliga familjer behövs det inte belö -ningssystem etc. men där saker intefunkar kan det vara väldigt bra. Mångastupar på så onödiga saker. Somligt börde ta tag i. I andra fall kan de behöva gemera utrymme för barnen och inte krävaatt de ska vara ”små vuxna”. Föräldrarbehöver kunskap om barns naturligafaser. Att ta trotsåren eller tonårsrevolterpersonligt är ingen höjdare.

Jag frågar vad Anne-Lie tycker om attgå emot sin egen föräldrainstinkt. Det

kan handla om en nanny som krävernågot av en förälder, som känns fel iförhållande till barnet, eller om en vanliginskolning på en svensk förskola – att gåifrån ett gråtande barn.

– Jag skulle aldrig göra det, sägerAnne-Lie. Jag skulle inte lyssna till någonannan om det så stod tio barnpsykologerdär och tyckte! Även en förälder måste fåtid att ”skolas in”. Det är skadligt att styramed folks känslor, inte minst när det gällermammarollen. Ett annat tillfälle när detkan bli stressigt är när politikerna vill att viska dela på föräldraledigheten. Det bety-der att mamman måste sluta amma närbarnet är sex månader, vare sig hon kän-ner sig färdig för det eller inte. Man vet juhur viktig anknytningen och omvård-naden är, ändå styr man på det här viset!

Anne-Lie är också expert på djur och driv-er ett företag som förmedlar djur till filmin-spelningar. Hon och hennes två barn harinte mindre än tre hundar, två katter, tvåråttor och en häst där hemma.

Hundfostran har gått igenom ett para-digmskifte där man inte längre vill straffautan i stället arbetar med belöningar, positi-va förstärkningar och att låta hundenkomma på saker själv. Samtidigt går vissaauktoriteter inom barnuppfostran i motsattriktning, från eget tänkande till blind lyd-nad. Inom såväl hundträning som i kogni-tiv beteendeterapi för barn formar manfram ett beteende genom belöning,ignorering och ibland bestraffning. Var lig-ger skillnaderna?

– Verktygen kan tyckas likadana, menden stora skillnaden är att hundar fostrardu till att fungera längst ner i hierarkin.Barn fostrar du till att bli självständigttänkande individer och du fostrar demlångsiktigt! Varje ålder kan fatta mognabeslut om barnet får en chans att reflektera.

En sak som vi inte gått in på är själva TV-mediet. Må vara att nannyn gör en godinsats i familjen, men kan det väga uppsjälva uthängandet i det offentliga? RäddaBarnen tycker det inte.

– Många vuxna med svår barndomhar vittnat om vad de tyckte var värst,säger Anne-Lie. Det var att alla såg, allavisste, men ingen gjorde något! TV har enstor genomslagskraft. Den för i alla fall utproblemen, ger idéer, igenkänning och lös-ningar. Familjerna får en hjälp som i vissafall de sociala myndigheterna inte har bryttsig om att ge dem. Det görs ett jättejobbbakom; allt syns inte i TV. För familjernaär det intensiva dagar. De kan inte ta till sigallt, men det skapar kunskap om hur mankan gå vidare när tid ges.

Anna Dunér

Fotnot: Läs gärna mer i ”BARN – tidningen ombarns rättigheter” 4/2008 eller titta på ErikSandbergs dokumentär ”Förgrymmadeungar” på www.svt.se (Dokument inifrån).

Anne-Lie Arrefelt är kattansvarig i den guld-baggebelönade filmen ”Låt den rätte kommain”.

Uppifrån och ner. I de engelskta-lande nannyprogrammen handlar detmer om hur man ska få barnen attbete sig som de vuxna vill än omvarför de handlar som de gör. Foto: Ostill

På jämställd fot. Andra menar att fostran framförallt handlar om samspel. Är jag beredd att mötamitt barn med värdighet och respekt?Foto: Steve Woods”

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.52 Page 47

Posttidning BBEGRÄNSAD EFTERSÄNDNINGVid definitiv eftersändning återsänds försändelsen med den nya adressen till Katolskt magasin,Box 2038, 750 02 Uppsala

Den nye påvenfår lovord av Aftonbladet, som menar att han skiljer sig i väsentli-ga stycken från sin föregångare, Pius XII, som var en boren aris-tokrat med allt vad detta innebär av personlig distans och reserva-tion, medan Johannes XXIII i varje tum av sin frodiga personverkar präglad av att han kommer direkt ur folkets djupa led.

”Påvens folkliga ursprung och hans frigjordhet från konve-nansens föreskrifter har säkert väckt skräckblandad förvåningbland åtskilliga av påvestolens dignitärer. Men destso snabbare harhans gestalt förankrats i italienska folkets hjärtan – man ser ihonom en ’papa della base’, en påve, som själv erfarit vad det villsäga att arbeta och vara betungad.

Också utrikespolitiskt väntar man sig ett helt annat utspel änunder den föregående påvens tid. Pius gjorde sig som bekant ingasom helst illusioner om möjligheterna av ett samarbete mellan öst

och väst, medan Johannes XXIII synes mena, att det trots alltkanske ändå är genomförbart och därför måste försökas. Innankardinal Wyszinski återvände till Warszawa, mottog Johanneshonom i privat audiens. Påven skall därvid ha sagt, att man måsteeftersträva en normalisering av förbindelserna mellan kyrkan ochländerna på andra sidan järnridån – försöken att få till stånd enavspänning mellan den kommunistiska östern och dendemokratiska västern borde enligt hans åsikt intensifieras.”

Även om dessa frågor är svåra att sia om, så vet vi att JohannesXXIII är gammal diplomat och utmärkte sig i denna egenskap förovanlig världsklokhet.

(Hemmet och Helgedomen, 15/2 1959)

Angelo Roncalli, den nuvarande påven Johannes XXIII, började för 50 årsedan ge ut ”Akterna om den helige Carolus Borromeus’besök i Bergamo”. En av dagarna utkommer femte och sistabandet. Påven har förordnat att autörsrättigheterna skall till-falla prästseminariet i Bergamo, och bad att sista bandetskulle komma ut utan särskilt uppseende, ty ”detta bandsförfattare är samme Angelo Roncalli, som utgav de fyraandra banden”. (KNA)

(Hemmet och Helgedomen, 1/3 1959)

• Frågor och svar om hävandet av bannlysningen av biskoparna inom SSPX • Serien om Paulus fortsätter • Vi går vidare med ”Visioner om Kyrkan”. Bollen går till Margareta Kieffer i

Lund• Referat från det opinionsmöte, ”Läkarassisterat självmord och

dödshjälp – ett vårdaltenativ?”, som Respekt inbjöd till den 29 januari• Hur ser diakonutbildningen ut?• Ett än så länge hemligt porträtt utlovas• … och som vanligt bjuder vi på bok- och musikrecensioner, en fullmatad familjesida

och annat smått och gott …

I nästa nummer:

KM nr2-2009_MS:KM nr1/2002 09-01-28 14.52 Page 48

Documents

KM nr2-2009 MS:KM nr1/2002 - Sankt Franciskus6 februari 2009 Pris 40 kr #2 † The Priests i Sverige † Påven häver bannlysning † I skuggan av Gaza † Bang och Selma i fokus