1

Panik i skolPolitikEn annan väg för svensk skolutveckling

John Steinberg

2 3

Panik i skolpolitikEn annan väg för svensk skolutveckling

John Steinberg

©2013 Eldsjälsförlaget som tillhör Steinbergs Utbildnings ABISBN 978-91-88822-47-5

Bokbeställningar: www.laromedia.se/steinberg eller via LäroMedia, order@laromedia.se, www.laromedia.se, 019/260015 för den tryckta boken.

En pdf-kopia för kostnadsfri nedladdning av boken finns tillgängligt på http://www.laromedia.se/steinberg/elektroniskt/sida/1/1/diverseKontaktinformation: John Steinberg www.steinberg.se, john@steinberg.se

Fotograf: Michael Steinberg: www.arbetsnarkoman.se, michael@steinberg.seFormgivning: Jessica Edlom, www.metryck.comVar god och respektera gällande copyright-bestämmelser om boken.

4 5

InledningIlska är ofta ett resultat av besvikelse. I så fall är jag mycket besviken. Arg och frustrerad, helt enkelt.

Någonting har gått snett, väldigt snett i svensk skolpolitik. Denna skrift avser att granska felstegen och föreslå ett annat sätt att tänka och agera.

Ett system där närmare 50 procent av eleverna inte fullföljer den 3-åriga svenska gymnasieskolan med godkända betyg i alla sina ämnen är inte ett system som fungerar. Det vet skolpolitiker om, både på lokal och nationell nivå.

Då vill skolpolitiker göra någonting åt det. Det är fullt naturligt – lust att lappa, laga, fixa, vända om och rätta till. Problemet är att om de väljer fel analys av problemet och har feltolkat skolans uppdrag kommer de att välja fel lösningar för att rätta till problemet.

För att gå rakt på sak har den nuvarande regeringen gjort rätt diagnos – någonting är fel. Men receptet för tillfrisknande är till stora delar helt missriktat.

Nu pågår lappande och lagande och fixande för fullt – och i full panik. Det finns inget annat sätt att beskriva vad det är som håller på att hända. Man fäktar med armarna, ropar hit och dit och vidtar åtgärd efter åtgärd, projekt efter projekt, kontroll efter kontroll. Och så blir det bara sämre.

Lärarkåren är djupt nedtryckt. Lärarnas kompetens inte bara ignoreras, ifrågasätts och nedvärderas utan även misstänkliggörs. Fackföreningar har blivit PR-företag som ska synas, men agerar inte för att stoppa galenskapen som lärarkåren blir utsatt för. Skolledare vet inte vad de ska göra – och slutar oftast med att vara mer lojala mot sina uppdragsgivare (kommun och stat) än mot de barn och elever och den personal som behöver deras stöd. Lokala skolpolitiker vill så gärna att just deras kommun ska klättra i skolrankningen och ju mera de eftersträvar det, desto oftare skapas i stället fler problem.

Innehåll

Skolobservatör 7Evidensbaserade beslut 8Skolan som institution är övervärderad 9Familjen är viktigare än skolan 10Underlätta för föräldrar att ta ansvar 12Media är nutidens forum för lärande 13Unika svenska värderingar 15Drömmen om den rationella utopin 16Kontroll 17 Nationella prov 19Rättssäkerheten och subjektivitet 20Rädslan att tappa kontrollen 21Målstyrning 23Elevvårdskonferensen 27Betyg 29Lärarutbildningen 33Slumpen avgör 34Lärarlegitimation 37Kontroll över lärande 40När Internet gör entré 41Släpp kontrollen 43Innehållet som en metafor 44Utnyttja svenska värderingar 46Vägen framåt 47Kvalitetsutveckling 48Övergödning 51Påminnelser om uppdraget 53Så vad vill jag, John, egentligen? 56Bok- och kursinformation 62

6 7

Man löser inte skolans problem med skolrankningar, flera projekt, nya lagar, nya styrdokument, lärarlegitimation, nya betygssystem, flera prov och flera skolinspektörer. Det är fel väg att vandra.

Det finns ett alternativ.Det är felskären jag ska förklara och alternativen som jag ska

lägga fram.

SkolobservatörOch vem är jag som tycks veta så mycket om hur det borde gå till?

Ja, inte blev jag någon skolforskare trots min fil dr examen i pedagogik. Inte har jag heller suttit i något beslutsorgan eller utredning om skolan. Endast få lärarutbildningar vill anlita mig eftersom de tycker det jag sysslar med, allmän didaktik och hantverket att vara lärare, är i det närmaste under deras värdighet att hantera på en lärarutbildning. Fyra år i kommunalpolitik (fullmäktige och gymnasienämnd) räknas knappt. Tre år som rektor – ja, det är ett plus, förstås.

För det mesta har jag valt att stå vid sidan om. Jag kallar mig skolobservatör istället för skolforskare och mina böcker, alla 45 om lärande, ledarskap, skolan och kommunikation, skriver jag som handböcker för dem som gör jobbet, och inte för att meritera mig akademiskt eller glänsa med min analysförmåga.

Jag är född och uppväxt i USA, där jag fick min lärarutbildning 1970-1971. Strax därefter flyttade jag till Sverige och kom tidigt in i doktorandstudier i Uppsala och därefter blev det några år som universitetslektor i Örebro. Jag lämnade akademin frivilligt och har sedan dess rest runt som lärarfortbildare – ett slags underhållande allvarsman med förklaringar och verktyg som avser att hjälpa pedagoger att klara det svåra, komplexa, alltmer utmanande och törs jag säga, kraftuttömmande uppdrag de har.

Jag har tre söner som har gått igenom systemet och förundrats över hur annorlunda (och sämre) deras utbildning var jämfört med den jag fick uppleva som elev i USA. Jag har suttit i utvecklingssamtal i 18 år med mina pojkar och hört hur lata och oengagerade de har varit och undrat om det är fel på dem, på föräldrarna eller på systemet. (Det är fel på systemet. Mina söner har överlevt och alla tre är kreativa och arbetar inom mediebranschen som redigerare, regissörer och fotografer.)

8 9

Evidensbaserade beslutMed andra ord, här kommer en mängd synpunkter och reflektioner som inte hänvisar till den vetenskapliga grund som angetts av andra. De är en konsekvens av mina observationer i mer än hundra skolor främst i Sverige, Finland och USA. Jag iakttar. Jag lyssnar. Jag diskuterar. Och så framför jag min åsikt och mina slutsatser.

Somliga kommer att tycka detta är en rätt barnslig bok med en raljerande ton som man kan vifta bort. Du vill kanske kasta denna skrift i papperskorgen redan nu, eftersom den inte har vetenskaplig grund. Det enda jag har att säga om strävan efter evidensbaserade beslut är följande: Om du kan hitta vetenskapliga bevis för att bästa sättet att lära sig är att sitta i en grupp med 25- 30 jämnåriga mer eller mindre inlåsta från kl 08.15 – 15.00 med en vuxen som ledare, så vill jag att du ska visa mig den.

Detta bevis finns inte. Hela skolans organisation är baserad på en lögn. Och om det är för starkt att kalla det för lögn, kalla det för ett antagande som accepteras som en sanning utan bevis. Det är en konsekvens av erfarenhet och tyckande – inget annat. Vem som helst kan räkna ut att man inte lär sig bäst i ett system som tvingar ungdomar i puberteten att umgås med varandra fem-sex timmar om dagen i grupper på minst 25.

Med andra ord, varje gång det uttrycks att ”skolan borde fungera bättre” bygger det på ett felaktigt antagande – att skolan är den bästa och viktigaste platsen för lärande. Det kan vara bra. Det är ju bra för många. Det kan också vara helt förödande – en plats där man tappar både sin självkänsla och sin lust att lära.

Det finns tillräckligt många skräckskildringar av skolan – de räcker gott, och jag ska inte späda på med mina exempel.

Jag säger bara som det är – skolan är bara en av flera platser för lärande, ingalunda den enda heller, och så fort du envisas med att bara fokusera på skolan som lärplats tappar du helheten. Jag ska strax förklara.

Skolan som institution är övervärderadSkolan är inte längre lika intressant som lärplats som den har varit. Visst ska vi sträva efter att göra denna plats mer intressant och effektiv, men som institution är den inte längre lika intressant som förr. Inlärning, lärande, däremot, är synnerligen intressant.

Debatten borde handla om hur vi kan kvalitetsutveckla flera platser för lärande – skapa ett lärande samhälle. Då skulle jag, för min del, vara nöjd och mindre arg och frustrerad.

Det är själva fokusen på skolan som institution i debatten och i skolpolitiken som leder oss in i en återvändsgränd. Vi tappar helhetsperspektivet, glömmer bort uppdraget, vägrar att se alternativ och anstränger oss att rätta till fel saker.

Politikens uppdrag är att skapa ett lärande samhälle som underlättar livslångt lärande och som ger medborgarna hopp om en bättre framtid.

Visst måste skolan bli bättre. Jag säger inte emot att vi ska anstränga oss att göra skolan till en fantastisk bra arbetsplats för både elever och skolans personal. Men politikens uppdrag är snarare att skapa den infrastruktur som behövs för ett lärande samhälle.

10 11

Familjen är viktigare än skolanI min tankevärld har familjen, massmedia och landets ekonomiska politik större betydelse för lärande och utveckling än vad skolan någonsin kan ha.

Svensk familjepolitik ska jag inte heller gå in på så mycket här, för då blir jag ännu argare. Det är svårt att förstå hur ett land kan så grovt nedvärdera och ignorera föräldrarnas roll i barns uppväxt och lärande. Den förälder som inte vill skicka sitt barn till barnomsorgen från två års ålder döms ut som mindre vetande. Det har t.o.m. pratats om barnomsorg som obligatorisk.

Nu har vi en situation där förskolläraren skickar sina barn till en förskola för att sedan själv gå till en annan förskola för att ta hand om andras barn. Det finns en logik i detta, antar jag, men om man har ett utifrånperspektiv som jag har, så måste man ändå säga att de flesta i omvärlden nog skulle tycka att detta verkar synnerligen korkat. De flesta här i landet tycks mena att det är självklart att förskolläraren ska kunna förverkliga sig själv genom att ta hand om andras barn.

Förskolan kan ju vara bra, pedagogiskt och lärorikt. Det kan också vara väldigt otryggt och fostrar ett slags jämnårigorientering som bidrar till ohälsan. Jämnårigorientering uppstår när barn och ungdomar vänder sig till andra barn och ungdomar för att få signaler om vad som är rätt eller fel. Det blir viktigare med kompisarnas gillande än de vuxnas gillande. Detta uppstår när barn och ungdomar umgås i allt större grupper under allt fler timmar varje dag.

Nog finns det otrygga hem också, det erkänner jag villigt. Förskolan kan rädda många barn. Jag vill bara påpeka att Sverige vandrar en väg i denna fråga som är i allra högsta grad ovanlig när man tittar runtom i världen.

En förälder som inte vill skicka sina barn till en skola där tiotusentals mobbas varje år och tiotusentals till misslyckas måste bokstavligen fly landet. Sverige är ett av två länder i hela världen

som förbjuder hemundervisning, något som närmare två miljoner amerikanska barn kan ta del av och tiotusentals i England, för att ge två exempel. Jag säger absolut inte att hemundervisning är bättre. Jag säger bara att föräldrarnas rätt att ta ansvar för sina barns utbildning och fostran är starkt begränsad här.

Få saker retar upp mig som valaffischer där det står, ”Framtiden börjar i skolan.” Eller knappnålar där det står, ”Allt börjar med en bra lärare.” Varför blir jag så uppretad? Därför att det är påståenden som inte är sanna. Framtiden börjar i hemmet. Allt börjar med ansvarsfulla föräldrar. Ju mer vi utarmar, ifrågasätter och ”diskvalificerar” föräldrarnas möjligheter till ansvar, desto sämre start får våra barn i livet, något som inte är så enkelt ens för en bra lärare att åtgärda på egen hand.

Bästa sättet att förbättra skolan? Stärk familjen.

12 13

Underlätta för föräldrar att ta ansvarJust nu gör samhället allt det kan för att dra undan möjligheter för föräldrar att ta ansvar för sina barn. Det är uppenbart att vi har en ekonomisk politik som så gott som kräver att båda föräldrarna ska arbeta heltid och mera därtill för att klara sina utgifter. Vi bygger upp ett system där förskolan och fritis plötsligt är ansvariga för att ge barnen frukost, för att träna skridskoåkning, för att gå ut i skogen, för att skaffa fram extra kläder när föräldrarna har glömt, o.s.v. Nu ska skolan t.o.m. ansvara för att ta hand om elevernas läxläsning eller så kan föräldrar, med RUT-avdrag, hyra in andra som ska hjälpa eleverna.

Det finns gott om exempel på s.k. maskrosbarn som klarar sig trots svåra familjeförhållanden och trots skolan. Det vet vi. Nej, skolan är inte oviktig, men en sak Sverige har varit bra på jämfört med omvärlden är att bereda möjligheter utanför den traditionella skolan – studieförbund, folkhögskolor, arbetsmarknadsutbildningar, distans- och ”brev”-kurser, den kommunala vuxenutbildningen samt alla möjliga arbetsplatsförlagda utbildningar och konferenser. Och nu har möjligheterna mångfaldigats på ett häpnadsväckande sätt med hjälp av Internet.

Politikerna får inte glömma helheten. Fixa till skolan. Gör det. Men se till att det finns största möjliga bredd på utbildningsmöjligheterna. Underlätta för familjer att kunna ta ansvar.

Jag säger inte dessa saker för att jag är värdekonservativ eller gammalmodig. Tvärtom. Familjer kan se väldigt olika ut nu för tiden och behöver inte alls vara mamma-pappa-barn-konstruktioner. Oavsett familjens utseende är det familjen som är den viktigaste grogrunden för trygghet, ansvarsträning och stöd för lärande och utveckling. Inte ens världens bästa förskollärare eller klassföreståndare/mentor kan ändra detta faktum.

Utarmar vi familjen så utarmar vi skolan.

Media är nutidens forum för lärandeEftersom jag bott i Sverige sedan början av 1970-talet kunde jag vid besök hemma i USA berätta om Sveriges Television på ett sätt som ingen där borta kunde förstå. ”Vad menar du - utan reklam?” ”Vad? Menar du att televisionens främsta uppgift är att upplysa, utveckla kulturen och bilda?”

Hur ser det ut nu?! Den ”bildande” kulturstärkande huvudinriktningen syns allt sämre på s.k. public service-kanaler. De kommersiella kanalerna tar över alltmer och innehållet är märkligt på många sätt eftersom det motarbetar landets så viktiga värdegrund. Jag menar att det är svårt att upprätthålla känslan av inklusion när alltfler program riktar in sig på förnedring och uteslutning som underhållning. Man undrar ibland vilken bild våra ungdomar får av relationer via all reality-TV. Nu låter jag gammaldags igen. Sorry. På denna punkt är jag nog det.

Min poäng är att media – Internet, tidningar, TV, radio och liknande – har ett extremt stort inflytande över värderingsutveckling i landet. Det beror på att barn och ungdomar ägnar allt mer tid åt nätet och media, som direkt eller indirekt ökar sitt inflytande över deras syn på omvärlden. Det får allt större betydelse eftersom föräldrar och skolan inte längre blir det självklara fokuset för ungdomarnas uppmärksamhet.

Om debatten envist handlar om skolan som lärplats, tappar man perspektiv på det som gagnar samhällsutvecklingen. Nog ska jag också fokusera på skolutveckling i denna skrift. Jag säger bara vad jag tycker – och det är att vi måste fokusera på helheten, ett lärande samhälle och familjens roll och inte rikta all uppmärksamhet mot skolan. Inte heller ska vi tro att skolan är den plats som kan förebygga eller lösa alla möjliga problem och fel som uppstår som en konsekvens av familjepolitiken och den ekonomiska politiken.

När föräldrar på ett föräldramöte säger till läraren att hon/han

14 15

måste säga till flickorna att inte skicka elaka sms till varandra, säger de indirekt att de har släppt ansvaret och tappat inflytandet över sina döttrars beteende. Det ska skolan fixa. Det, och tusen andra liknande ting, kan inte tillhöra skolans revir. Ja, inte om vi avser att höja skolans resultat i alla fall, för då blir läraren främst moralpolis istället för kunskapsinspiratör. Ibland, ja, då tar man den diskussionen, men händer det dagligen att lärare måste ansvara för det som förut tillhörde föräldrareviret så ändras karaktären av skolan som institution. Det är där vi är idag.

Unika svenska värderingarLåt mig säga här i början att det finns många fantastiskt bra pedagoger som åstadkommer underverk varje dag. Det finns många bra skolor som bokstavligen räddar liv och ger ungdomar med få möjligheter stort hopp för sin framtid.

Den svenska skolans, liksom det svenska samhällets, främsta styrka ligger på värderingsnivån. Vilka är de rätt unika svenska värderingarna som bär upp landet?• Demokrati • Delaktighet• Jämställdhet• Inklusion (alla ska med)• Solidaritet• Samarbete• Dialog• Omtanke

Givetvis kan detta debatteras, men som jag ser det är Sverige världsledande på ”värderingar.” Här finns en ärlig ansträngning att leva som man lär, se alla och bereda möjligheter även för dem som har sämre utgångspunkter. Få andra länder lever så nära dessa grundläggande (och törs jag säga aktningsvärda) värderingar.

Skolan i Sverige har anammat dessa värderingar i allra högsta grad. De har bidragit till beslut om en enhetsskola där alla oavsett bakgrund och begåvning skulle samlas i samma klass. (Visserligen håller den nuvarande regeringen på att gå ifrån denna princip med sin idé om att man själv kan välja skola, men det har varit en ledande idé.) Man ska inte kunna nivågruppera eleverna och därmed blev det så, om vi ska tro skolforskningen på denna punkt, att informationen allt som oftast riktas till kategorin 25–50%-eleverna, d.v.s. de som ligger strax under medelnivån i gruppen.

Jag vill ha detta sagt – visst är den svenska skolan bra på mycket, och värderingar är kanske skolans starkaste kort. Problemet är hur vi definierar skolans uppdrag. Jag menar bara att förskolan och skolan aldrig kan ersätta familjen fullt ut – därför är familjepolitiken avgörande. Jag menar även att vi även måste förstå och rätt utnyttja media som en omfattande och rik källa för lärande i vardagen.

16 17

Drömmen om den rationella utopinDen svenska skolan är en av västvärldens mest politiskt styrda skolor. Svenskar (säger jag med mitt utifrånperspektiv som amerikan) älskar ”socialt ingenjörskap”. Det finns en ofta förödande idé att politiken i Sverige är till för att skapa ett slags rationell utopi. Med andra ord, politiken ska skapa det rättvisa, goda samhället. På så sätt tror man i Sverige att politiken kan planera, utforma, strukturera och skapa det som är gott och det som är bra.

Skolpolitiken idag är nedtyngd av just detta tankesätt. Istället för att ta vara på föräldrarnas och lärarnas kompetenser och idéer misstror man deras kompetens och idéer. Skolutveckling kommer därför så gott som alltid uppifrån, trots allt tal om delaktighet. Vi skapar stora myndigheter (Skolöverstyrelsen – bara namnet förpliktar till kontroll), som numera har blivit Skolverket och en Skolinspektion (ett namn som ännu mer förpliktar till kontroll). Lokala skol- utbildningsnämnder lägger sig i skolans vardag på ett nästan häpnadsväckande sätt i en naiv tro att de också vet hur saker och ting borde fungera och hur de bör fungera bättre. Allt bygger på idén att politiker kan, på ett rationellt sätt, planera för andras bästa.

Eftersom jag politiskt står mer till vänster än höger så har jag förståelse för den socialdemokratiska ursprungsidén om skolan som en viktig samhällsinstitution, som utformad på rätt sätt kan bidra till demokrati, jämlikhet och rättvisa. Jag förstår grundtanken att man förändrar genom politik och att man bör ha ett övergripande synsätt på hur man vill att samhället ska utvecklas, just för att inkludera så många som möjligt i positiva förändringar.

Visst har jag förståelse. Men det finns gränser för allt. Nu är gränsen nådd – sedan länge. Märkligt nog har vi en alliansregering med moderater och folkpartister i förgrunden som fortsätter att försöka förbättra skolan med hjälp av socialt ingenjörskap och sitt uppifrån, vi vet bäst, perspektiv. Det är egentligen häpnadsväckande att observera och tyder på att tron på socialt ingenjörskap är så djupt rotad i svenska värderingar att även politiker till höger anammar detta.

KontrollKonsekvensen är ett försök att rätta till skolan med hjälp av många olika kontrollinstrument. Regeringen, i strävan att vända den nedåtgående trenden, har gjort förändringar i skolans ramverk, lagstiftning och organisation inom till exempel följande områden.• Man har ändrat skollagen.• Man har ändrat styrdokumenten (läroplaner).• Man har ändrat lärarutbildningen.• Man har förstärkt skolinspektionen.• Man har infört allt fler nationella prov.• Man har ändrat betygssystemet.• Man har infört lärarlegitimering.• Man kräver allt mer dokumentation och utvärderingar.

Förutom detta har man på lokal nivå gjort stora ingripanden i lärarnas arbetstider och villkor. Den faktiska tiden man har för att planera, förbereda, genomföra och utvärdera lektioner (skolans innehåll) minskar på grund av allt annat som måste göras (dokumentation, deltagande i arbetsgrupper, fortbildning och törs jag även säga lokalvården). Är det så konstigt att skolans resultat blir allt sämre när de som ska leda verksamheten har allt mindre tid att planera den?

Det är konstigt att många lärare i Finland ännu idag kan gå hem efter lektionstidens slut (t.ex. vid 14-tiden på låg- och mellanstadiet) för att kunna planera när de själva vill under resten av dagen och kvällen och ändå lyckas de få bättre resultat. I Finland har man tillit till lärarnas kompetenser och behandlar dem som kompetenta och professionella yrkesmän och kvinnor.

Svenska lärare ska idag allt oftare vara på sin arbetsplats 35-40 timmar (som i praktiken ofta är mer). Ju längre de sitter där, desto sämre blir resultaten.

Många rektorer och politiker älskar detta att man övergår till 40-timmars- veckor. Jag håller absolut inte med. Jag förstår betydelsen av att träffas och diskutera, men konsekvenserna

18 19

som följer blir förödande eftersom ju mer tid man har tillsammans, desto mer tid fyller man med olika former av aktiviteter. Till slut innebär detta mindre tid att planera sina lektioner. Mer tid till möten leder till flera möten, knappast till automatiskt bättre kvalitet på verksamheten. Dessutom finns ett dolt budskap till personalen – ”vi litar inte på er”. Hur lärarnas använder sin tid misstänkliggörs, därför är det bättre, tycks många säga, att hålla dem i närheten och fylla deras tid med olika arbetsgrupper och projekt.

Kan någon visa mig hur fler möten leder till kvalitetsutveckling och resultatförbättring? Jo, det händer i skolor där mötestider noggrant planeras för att leda till kvalitetsförbättringar – det finns goda exempel även här. Tyvärr kan innebörden bli att lärare i Sverige upplever mindre tillit från sina uppdragsgivare.

Oj, jag hör protesterna. Men vi måste ändå träffa arbetslagen, planera tillsammans, vara tillgängliga för varandra, ta del av gemensam information, diskutera värdegrundsfrågor, m.m. Hur kan en arbetsplats lyckas med sitt uppdrag om personalen inte är där? Ha. Det är kanske just därför man förr lyckades bättre.

För mig är detta en viktig symbolfråga. Litar vi på personalen eller litar vi inte på personalen? Ju mer du reglerar och kontrollerar arbetstiderna för människor som har ett konstnärligt yrke (och läraryrket, hävdar jag bestämt, är ett konstnärligt yrke) desto sämre resultat kommer du att få.

Som rektor var min personal förvånad över att jag inte granskade deras scheman. Ska inte rektorn göra så? Förmodligen. Men i min sinnevärld är tillit viktigare än kontroll. Ju mera jag visade tillit till personalens kompetenser och ju mera jag fokuserade på kompetenshöjande åtgärder, desto mera växte de och tog ansvar. Personalen blev även mer lojal mot besluten vi fattade på skolan.

Bästa sättet att skapa illojalitet, misstro och sämre resultat är att försöka använda kontroll och inte tillit som metod.

Det är det vi ser nu. Den rationella utopin spökar överallt och plötsligt införs kontrollåtgärd på kontrollåtgärd och tidsbegränsning på tidsbegränsning. Mindre tillit = sämre utnyttjande av kompetens. Det är fel väg att vandra.

20 21

Nationella provLåt mig ta ett konkret exempel - de nationella proven. Först vill jag säga att själva utformningen av dessa prov är värd all beundran. Proven är bra. Mycket bra. Från mig får de höga betyg i alla fall.

Problemet är inte proven, utan frågan vi måste ställa är om alla dessa nationella prov är värda besväret. I en årskurs 6 jag följde förra året var nio förmiddagar upptagna helt eller delvis med att ge klassen proven. Under dessa dagar pågick nästan inga vanliga lektioner. Lärarna, naturligtvis, tyckte det var stört omöjligt att hitta tid att rätta alla dessa prov. Därför fick de tre dagars ledighet för att sitta tillsammans med specialpedagogen för att rätta proven.

Med andra ord försvann tolv dagars undervisning samt mycket av den viktiga lärarkontinuiteten (under tre dagar har man vikarier när lärarna rättar proven). Och till vilket syfte? Att ta reda på det lärarna redan vet.

Japp, för att ta reda på det lärarna redan vet. Finns det någon lärare i årskurs sex i detta land som inte vet vilka elever som ligger efter eller behöver mer hjälp? Det har jag svårt att tro. Tror du att dessa barn och ungdomar får mer hjälp att klara sig om man tar bort tolv stycken av deras lektioner i de ämnen de är svaga i? Jag har svårt att förstå att man hoppas få bättre resultat genom mindre lektionstid. Med andra ord kan det mycket väl hända att de nationella proven tar så mycket tid i anspråk att de motarbetar själva syftet med proven. De blir därmed kontraproduktiva.

Det finns, tack och lov, skolor som utnyttjar proven på ett mycket konstruktivt sätt. Via proven kan man få insikter i hur väl undervisningen lyckas och kan upptäcka saker som man behöver göra annorlunda och bättre. I så fall är det fantastiskt, men om 12 dagar går till prov och rättning är det inte säkert att lärarna orkar följa upp ordentligt. Man kan bli så nertyngd av alla krav runt proven att man bara är glad att gå vidare och slippa analysen. Detta är ytterligare en anledning varför nationella prov kan motarbeta sitt eget syfte. Vi vänder blicken, återigen, mot Finland

där nationella prov kan beställas på eget initiativ till skolorna för en egen uppcheckning och där proven används slumpmässigt för att ta tempen på hur det går. Men de är inte obligatoriska överallt för alla. Återigen är detta en fråga om tillit.

Under tiden jag skriver detta står det i media att Stockholms kommun till och med ska ge mindre pengar till lärarlöner i skolor som presterar sämre på provet efter någon form av bedömning av på vilken nivå elevernas resultat borde ligga. Tror man att hot och misstro stärker motivationen och engagemanget?

Rättssäkerheten och subjektivitetInte nog med det. Vi vet också att dessa prov är föga rättssäkra. Debatten om rättsäkerheten är också kontraproduktiv, som om det vore möjligt för alla lärare att bedöma lika. En uppsats får en A-eller B-bedömning från en lärare och en C-eller D-bedömning från en annan. Så är det bara och så får det förbli. Det är omöjligt att skapa ett system av 100 procent rättvisa – att alla bedömer likadant över hela landet, hela tiden. Strävan efter det tar kraft och energi från det viktiga – att hålla lektioner med hög kvalitet.

Skriket efter rättssäkerhet och objektivitet är uttryck för tron på en rationell utopi. Jag kan förstå att många tycker det är viktigt. Det må vara viktigt, men det är, återigen, fel sak att fokusera på. Ju mer vi lägger ner energi på att allt, alltid ska vara rättvist, desto mindre släpper vi fram den kompetens som duktiga pedagoger har att skapa lektioner som är unika, kreativa, annorlunda och motiverande.

Sluta upp att ens tänka på att läromedel och undervisning kan och bör vara objektiva. Granska några läromedel från förr i tiden och bedöm deras objektivitet i nutidens backspegel. Även här finns en nog så rationell och bra tanke – det ska vara rättvist och objektivt i skolan. Men strävan efter objektiviteten bidrar till att vi härmar istället för att vi utvecklar. Klart att en bra lärare alltid diskuterar källor, läromedel, internet-sajter ur denna aspekt, men

22 23

att tro att en lärare kan undervisa med 100 procent objektivitet är, minst sagt, en utopi som vi aldrig kan (och helst aldrig bör) uppnå. Det ska vara subjektivt. Bra lärare är alltid subjektiva – de är passionerade och engagerade. Självklart presenterar de även andras åsikter och lyssnar på gruppens åsikter. Utan subjektivitet kan vi lämna över undervisningen till ”talking robots” Får vi bättre resultat då?

Vi ska inte krympa lärarens frirum. Vi ska expandera det. Det är så kompetens lyfts fram. Det är så den unika lärarpersonligheten lyfts fram och det är det, just det, som är en förutsättning för kvalitet. Vi håller på att minska lärarnas frirum i Sverige just nu och det är en bidragande orsak till försämrade resultat.

Rädslan att tappa kontrollenDet är rädslan att tappa kontrollen som skadar skolan. Det ligger i sakens natur för politiker att sträva efter kontroll. Det är klart att jag begriper detta. Socialdemokratin har i princip alltid använt skolan som ett verktyg för att skapa ett Sverige som inkluderar så många som möjligt i utvecklingen. Den nuvarande regeringen gör likadant, även om de värderingsmässigt ser på saken på ett litet annat sätt. Problemet är svårigheten med gränssättning.

Idag har vi ingen god balans mellan kontroll och frihet, utan kontrollen har tagit kommandot. Det är inte den bästa vägen att gå. Hela västvärlden går åt detta håll, tyvärr. Vi i Sverige är inte ensamma om det. Titta bara på skolutvecklingen i USA, som om möjligt i många fall visar ännu sämre resultat än här.

Vad gör politiken då? Man standardiserar, mäter, testar, inför allt fler kunskapskontroller och i viss mån agerar även så att provresultat och lärarlöner hör ihop. Detta har pågått länge och är ingenting Obama- regeringen har ändrat på, snarare tvärtom.

Har resultaten blivit bättre? Nej. Inte alls. Vad vi får istället är lärare som ibland fuskar med proven så att de kan få högre löner. Det är ett fåtal som gör så, men vad är det för system som skapas

när provresultat likställs lärande och framgång?Tänk dig vad som händer om du försöker ha 100 procent kontroll

över dina tonåringar hemma. Du ska bestämma deras frisyrer, deras kläder, deras musiksmak, deras vänner och hur rummet ska städas och se ut. Om du i dina samtal fokuserar helt på dessa ting, blir det inte mycket i relationen som blir bra. Om du däremot samtalar om deras idéer, lärdomar, erfarenheter, intressen, kompetenser, framtidsdrömmar och annat som är viktigt för dem, har ni åtminstone en rimlig chans att komma varandra nära.

Det är inte olikt situationen i skolan idag för lärarkåren som möts av misstänksamhet och skepsis på alla håll och kanter. Ju mera du försöker kontrollera vad lärarna gör, när de gör det och på vilket sätt de gör det, resulterar detta i en minskad känsla av frirum. Minskar du denna känsla av frirum, minskar du också möjligheten till kreativitet i detta konstnärliga yrke som kräver mycket flexibilitet och improvisation för att lyckas.

Självklart kan vi inte helt släppa kontrollen. Men vi har en skollag, det finns styrdokument, man ska dokumentera och utvärdera. Det måste finnas kontrollmoment, till exempel att lärare behöver insyn i hur väl eleverna uppfyller läroplanens intentioner. Jag menar bara att vi har gått över gränsen idag och detta stora kontrollbehov är en av de största bovarna i dramat och ger sämre resultat även om intentionen är motsatsen.

24 25

MålstyrningDetta leder oss till nästa ”skrika högt” kommentar till den som orkat så här långt i denna skrift.

En av de absolut värsta faktorerna som fördärvar den svenska skolan är målstyrning.

Målstyrning är en idiotisk idé hur gulligt och rätt det än låter i munnen. ”Vi ska ha höga mål.” ”Det är viktigt att ha mål.” Visst låter det rimligt, men det är vilseledande.

Du styr med värderingar. Du styr inte med mål. Punkt slut. Vad händer när du inte uppnår målen i svensk skola? Du

formulerar nya mål. Det blir inga konsekvenser av att inte uppnå målen. Ingen står till svars.

Var kommer idén om målstyrning ifrån? Den härstammar från en idé som kallas för New Public Management. Man har tagit idéer från näringslivet och industrin och har försökt att införa samma former i offentlig förvaltning. Tanken bakom är att skapa större ”accountability” (ansvarsskyldighet). Man vill veta hur det går. Det låter bra.

Så vips har vi metoder som Balanserade styrkort, ISO 9000 och Six Sigma. Idéer om ”outsourcing”, ”reengineering” växer sig starka och en av de stora bovarna i dramat, ”köp-och -sälj till varandra”- idén tar över. Kundindexreglering blir kung – framgång mäts i relation till hur nöjda ”kunderna” är. Dessa idéer har främst sitt ursprung inom tillverkningsindustrin, som har ett naturligt behov av att kontrollera kvaliteten på sina produkter.

Det är lätt att förstå att politiker tycker detta verkar intressant att tillämpa även inom offentlig förvaltning. Nog finns det mycket att lära från t.ex. idén om balanserade styrkort, men offentlig förvaltning är nu inte samma sak som tillverkningsindustrin. Det verkar som om vi lägger ner mer tid på att ta reda på hur det går än att förbättra hur det går.

Om vi tittar bakåt till ”quality managements” ursprung, där många hänvisar till William Edwards Deming, ser vi att även

Deming propagerade för betydelsen av ”mjukvara” och inte bara hårdvaromätningar. Demings fjortonpunktslista för kvalitetsutveckling inkluderar följande (i min tolkning och översättning):• Skapa samstämmighet kring syftet.• Ta befälet i strävan att använda kvalitet som er ledande filosofi.• Sluta lita till inspektioner för att främja kvalitet.• Arbeta för ständiga förbättringar.• Kom igång med interna fortbildningsprogram.• Främja och stärk ledarskapet.• Gör upp med rädslan.• Bryt ner barriärer mellan olika avdelningar.• Gör er av med slagord och luddiga mål.• Använd ledarskap och inte management med hjälp av siffror och mål.• Ta bort hinder för stolthet över det arbete man gör.

Smaka på denna lista. Den är formulerad av den man som är grundaren till hela kvalitetsrörelsen runt om i världen. Notera att han var statistiker till yrket! Man undrar ibland om de som skapar metoder för ständiga kontroller har läst de ursprungliga tankarna bakom alla kvalitetsprogrammen.

Deming visar sig vara en mycket klok man. Många av hans efterföljare och uttolkare är istället inte så kloka.

Min favoritpunkt: Gör er av med slagord och luddiga mål.

Exempel: ÅtgärdsprogramVi tar ett konkret exempel: Kravet på åtgärdsplaner för elever som inte uppnår målen.

Men innan dess… försök att förstå hur det ens är möjligt för alla människor att uppnå samma mål. Det är en orimlig, för att inte säga förljugen tanke. Det blir som den där klassiska teckningen på djuren som bedöms enligt hur snabbt de kan klättra upp i ett träd. Gissa om apan lyckas bättre än elefanten och fisken.

26 27

En bättre kritik av målstyrning är svår att finna än denna gamla klassiker.

Börja se till individens behov istället för att förfasa sig över bristande måluppfyllelse av tioåringar i Tomelilla. Och hur gör man det? Genom att lita på pedagogernas kompetens. De vet.

De vet också att bästa sättet att hjälpa eleverna inte är att skriva mängder av åtgärdsplaner, utan att ägna tid åt att hjälpa eleven. Ägnar vi mer tid åt att skriva åtgärdsplaner än att omsätta dem i praktiken? Jag undrar om det inte är så, och om det är så, då är det fel.

Förstå mig rätt. Det är okay att ha en del mål. Inget fel med det eftersom mål kan ge en riktlinje till vart man vill komma. Men man kan inte styra med mål. Det är en förödande tanke som fördärvar skolan och mycket av den offentliga sektorn.

Förstå mig rätt. Det är nog bra att skriva åtgärdsplaner, handlingsplaner och alla möjliga planer. De ger en riktning för önskade insatser. Men om själva skrivandet tar mer tid än utförandet, då kan skrivandet av dessa planer motarbeta själva syftet med planerna. Se över hur man disponerar tid och kraft.

Okay, då vi tar ännu en av mina käpphästar när jag nu är i gång.

ElevvårdskonferensenHa följande bild framför dig när jag berättar om detta. En ensam mamma (i många fall) går till skolan för att delta i en elevvårds-konferens. Det handlar om sonen som personalen tycker är omogen och jobbig. Han har svårt att koncentrera sig och fokusera på sitt skolarbete, ropar ofta rakt ut i gruppen och stör andra elever. Man spekulerar om han borde undersökas för någon sorts diagnos (”Tycker Inte Om Att Lära Sig Sittande Diagnosen”, förmodligen).

Där i rektorsrummet sitter följande personer:• Rektor• Biträdande rektor• Klassläraren• Elevens resurspedagog (om han har någon)• Specialpedagogen• Kuratorn• Skolpsykologen• Skolsköterskan

Kanske inte alla, men du förstår poängen. Låt oss säga att det är fem personer. Alltså är det Fem mot En och situationen liknar en rättssal där mamman är den åklagade (”Dålig Uppfostrare”).

Där sitter de en timme och alla felen och dåliga exemplen lyfts fram, men inte direkt eftersom detta är en svensk skola, så man talar sällan rakt på sak utan säger på ett snällt sätt att vi alla önskar att Oskar/Filip/Mohammed/ ska må bra och utvecklas men han måste förstå att han inte kan må bra och utvecklas om han rör sig runt omkring i klassrummet hela tiden och stör andra.

Efter en timmes diskussion konstaterar man att eleven borde få ännu mer hjälp med sina koncentrationssvårigheter. Man kommer överens om att skriva en åtgärdsplan.

Det är väl bra, tycker mamman, som äntligen ser en ljusning. Sonen kommer att få mer hjälp. Rektorn fördelar ansvaret för att

28 29

skriva åtgärdsplanen och när den är färdig, bestämmer man sig för att ha ytterligare ett möte för att förklara vad man har kommit fram till. Fyra personer är närvarande vid detta uppföljningsmöte. Specialpedagogen har tagit två timmar i anspråk för att skriva åtgärdsplanen.

OK, låt oss räkna… fem personer gånger en timme. Fyra personer gånger en timme. En person gånger två timmar. 5+4+2= 11 timmar. Elva timmar har använts för att diskutera och skriva en plan.

Vad händer sedan när planen ska förverkligas? Allt som oftast konstaterar skolledningen att budgeten inte tillåter flera åtgärder. Man uppmuntrar på ett snällt och vänligt sätt klassläraren att göra så gott hon/han kan. Vilket hon/han gör. Problemet är att klassläraren har fem andra elever som också är mer eller mindre som Oskar/Filip/Mohammed.

Elva timmar har gått åt till i princip ingenting. Klassläraren vet vad som behöver göras. Hon är inte dum i huvudet precis. Hon behöver ingen utredning. Hon behöver ingen diagnos. Hon behöver ingen åtgärdsplan. Hon behöver bara tid och ork att vara hos eleven lite längre varje dag så att det går framåt och han kan hitta ett eget förhållningssätt till sitt lärande.

Tänk själv om dessa elva timmar användes på ett annat sätt. Till exempel, att hjälpa eleven. Det kunde vara specialpedagogen, resurspedagogen, skolpsykologen eller varför inte rektorn själv – ja, vem som helst som gör något istället för att diskutera, utreda och skriva om det.

Så går det till när man undervärderar kompetens. Naturligtvis kan klassläraren behöva råd, stöd och uppmuntran. Därför finns specialpedagogen. Men om specialpedagogen är upptagen med att gå på möten, skriva åtgärdsplaner och ge handledning (oftast handleder man lärarna istället för att jobba direkt med eleven) så är det inte konstigt att ingenting händer för att förbättra situationen. Om klassläraren inte har tid att hålla ett speciellt öga på pojken, förbereda andra inkörsportar till innehållet för hans speciella lärstil och behov ja, då blir han ett fortsatt problem för alla. Klassläraren blir frustrerad (”Möten hjälper ingen eftersom ingenting händer!”). Eleven och hans mamma fortsätter att bli skuldbelagda och allt

bidrar till en framväxande uppgivenhet, stress och trötthet – hos alla.Elevvårdskonferenser, ja, visst – i nödfall. I andra fall, sätt in

åtgärder. Skriv en åtgärdsplan, visst, men bara om man vet att man kan fullfölja den. Annars är den, liksom mycket annat, goda pärmvärmare.

Låt oss titta på några andra metoder för kontroll.

30 31

BetygDen forskning som finns om betyg visar mycket svaga samband mellan betyg och framgång i livet, betyg och arbetsinkomster, betyg och lycka, betyg och upplevd meningsfullhet och liknande. Möjligtvis finns ett samband mellan bra betyg på ett stadium och förmågan att få bra betyg på nästa skolstadium.

Vad bra betyg visar är att du är bra på att få bra betyg. Inte mycket annat.

Betyg används överallt i världen som ett kontrollinstrument och urvalsinstrument. Det är lätt att förstå att betyg är lockande som verktyg, eftersom det underlättar utvärderingar och underlättar sortering och urval till nästa steg i skolvärlden.

Betyg är främst ett bekvämlighetsverktyg. Det ser enkelt och snyggt ut på papper. Många lärare må tycka att det är besvärligt att sätta betyg, men ack så mycket arbete det sparar i förlängningen om man i stället måste verbalt och/eller skriftligt förklara inlärningseffekten av sina insatser. Och det tycks vara så att man nu både ska ge betyg i form av bokstäver och fylla i mängder av bedömningsmatriser i strävan efter inte bara s.k. summativ bedömning utan även s.k. formativ bedömning.

Det är intressant att gissa hur många elever som verkligen bryr sig om sina betyg. Gymnasielärare som jag pratar med, och jag har testat på många, menar att det är cirka 15-20% av eleverna som anstränger sig för att få toppbetyg. Detta varierar givetvis från program till program. På vissa program, t. ex. Naturvetenskapliga programmet, är det självklart fler än de 15-20% procent en på de traditionella yrkesprogrammen. På högstadieskolor kan man säga att det följer samma mönster. Cirka 20 procent av eleverna i en normal klass ägnar tid och kraft åt att få högsta möjliga betyg.

Vissa anstränger sig till en viss gräns och är nöjda så länge de klarar sig eller har bättre betyg i några ämnen. Andra har på ett tidigt stadium lärt sig att de aldrig kommer att få höga betyg, därför är det ännu lättare att göra det minimala för att klara sig

någorlunda. Och så har vi de som inte bryr sig alls, av olika orsaker.Tänk på Johan, 15 år, som tillhör den stora gruppen som anstränger

sig, men inte för mycket, och som tidigt upptäcker att han är inte beredd att lägga ner tiden som krävs för bästa möjliga betyg. Det kan också hända att han redan dömt ut sig själva och ser sig själv som en av de mindre begåvande, en som har ”svårt” i skolan.

Regeringen vill höja elevernas motivation. De tänker så här – vi ändrar betygssystemet och gå ifrån en tregradig betygsskala, G-VG-MVG, till en femgradig betygsskala, A-B-C-D-E. De ändrar systemet i en from förhoppning att betygen blir mer rättvisa, rättssäkra och motiverande.

Så frågan är vem som bryr sig? De som bryr sig, engagerar sig och verkligen vill förstå kraven och kriterierna för varje nyans är eleven som redan tidigare har sett möjligheten att få bra betyg. Det är de redan motiverade som bryr sig, inte de andra.

Menar regeringen på fullt allvar att vår Johan plötsligt kommer att verkligen bry sig om sina betyg för att de är femgradiga istället för tregradiga? Verkligen!

Ursäkta min skepsis, men betyg är till för de redan motiverade. De motiverar inte dem som inte ser hopp, mening och möjligheter. De motiverar inte dem som redan ifrågasätter sin egen kompetens och redan har upplevt mängder av besvikelser i skolsystemet.

Jag vet att jag kan anklagas för att vara värste flumpedagogen som ifrågasätter betygssystemet. Jag tar den risken. Betyg, i värsta fall, motarbetar sitt eget syfte. De är ”avmotiverande” för majoriteten. Bra betyg behövs möjligtvis för att komma in på önskvärd utbildning på nästa nivå. Så fungerar systemet. Men när det väl är dags att söka sig ut i världen för att få ett arbete, vem bryr sig om dina betyg?

Blivande arbetsgivare vill veta följande:• Vad du kan• Hur du tar ansvar• Hur du kan samarbeta med andra

Betyg är sällan ett bevis på vad du kan, som är relevant för jobbet. Möjligtvis är de ett bevis på ett slags skolbegåvning och på ambition.

32 33

Arbetsgivare vill naturligtvis ha ambitiös personal, men vad den sökande har för betyg i år åtta (eller år två på gymnasiet) i biologi eller bild är inte särskilt intressant.

Betygsystemet är knappast det som du tar tag i och ändrar på om du förväntar dig att nå ut till de 80 procent som inte siktar på höga betyg eller tror sig inte ha förmågan.

Det görs ett försök att rätta till detta genom allt mer bedömningskunskap. Man pratar allt mer om s.k. formativ bedömning och läroplanen pratar allt mer om förmågor, t. ex. det som ibland kallas för ”The Big Five”: analysförmåga, kommunikativ förmåga, metakognitiv förmåga, förmåga att hantera information och begreppslig förmåga. Idén är god. I absolut bästa fall kan det leda till ett mycket mer nyanserat och givande sätt att bedöma hur det går för eleven och ge feedback till henne/honom.

Det är bra om vi rör oss mot ett allt mer kvalitativt bra sätt att arbeta med bedömningsfrågor. Problemet är att om ”formativ” bedömning ändå ska leda till en bokstav och en siffra som slutkläm på det hela, så förlorar den formativa bedömningen en del av sin betydelse. Jag hoppas att ni som läser detta kan få ihop detta att lärare både ska göra en formativ bedömning (kognitiv nivå-analys) och en summativ bedömning (betyg). Jag får det inte att gå ihop i alla fall.

Sätt betyg om du så insisterar. Det underlättar urval, men tro inte att det är det som ändrar motivationen för majoriteten. Använd olika typer av bedömningsverktyg som kräver en djupare analys av hur väl det går för eleverna att uppnå läroplanens intentioner. I samband med detta, se till att bedömningstillfällen används som lärtillfällen – för eleven att få bättre grepp om vad han eller hon kan förbättra, och för läraren att lära sig vad som fungerar väl eller mindre väl i sina upplägg.

34 35

LärarutbildningenJag har personligen tappat räkningen över hur många gånger olika regeringar de senaste decennierna har försökt att reformera och förändra lärarutbildningen, givetvis i en strävan att styra slutprodukten (den utbildade läraren). Jag är fel person att debattera detta på ett någorlunda objektivt sätt eftersom jag tycker det är näst intill galenskap att försöka förvandla ett konstnärligt yrke till ett akademiskt yrke.

Det var kanske att ta i lite för hårt. Nog är det bra att våra lärarstudenter lär sig att kunna analysera styrdokument, läsa forskningsrapporter, läsa teoretiska analyser och att skriva forskningsbaserade uppsatser. Ett av lärarens viktigaste verktyg är analysförmågan. Det är inte det som är problemet. Problemet är att syftet med en lärarutbildning är att utbilda lärare, inte att utbilda blivande forskare i pedagogik. En välutbildad lärare ska kunna analysera, men han/hon ska också veta hur man går in i ett rum och får 25 femtonåringars förtroende och uppmärksamhet.

Ett av de största misstagen som har gjorts på senare år är att inte förstå att läraryrket är och till största delen förblir ett konstnärsyrke och även ett hantverksyrke. Detta är inte nedlåtande på minsta sätt. Det är en stor konst att gå in i ett rum med dessa 25 femtonåringar, där de flesta helst vill vara någon annanstans och syssla med andra saker, och att få dem motiverade, intresserade och engagerade. Detta är stor konst och en konst som måste tränas – röst, hållning, pausering, blick, gester – ja, eleverna läser av allt inför ett beslut om de ska ”följa” sina ledare, ignorera sina ledare eller sabotera för sina ledare.

Att hänvisa detta till ”verksamhetsförlagd utbildning (VFU)” ute på skolorna är främsta orsaken till att blivande lärare ofta är illa utbildade för sitt uppdrag och att så många hoppar av innan utbildningen är slut eller under de första åren i yrket. Jag har inget forskningsbevis för detta påstående utan det är baserat på många års iakttagelser och reflektioner. I praktiken innebär detta system att den praktiska delen av utbildningen hänvisas till ofta

överbelastade pedagoger ute på skolorna, lärare som dessutom ofta saknar utbildning för uppdraget som mentor och handledare, tid att agera som mentor och handledare eller rimlig ersättning för att på ett ansvarsfullt sätt ställa upp som mentor och handledare.

Slumpen avgörHamnar du på en bra skola med en bra handledare då finns det en rimlig chans. Men har du otur… ja, då är katastrofen nära till hands. Detta är en konsekvens av att universiteten avstår från att ta sitt ansvar, gör få om ens några besök för att se studenterna i aktion och låter lärare ute på fältet göra bedömningar. Inte nog med det, detta innebär även att universiteten utfärdar examensbevis utan insyn, kontroll eller kunskap.

På denna punkt anser jag att det behövs mer kontroll.Den som har fått acceptans för idén att det är rättvist och

korrekt att utfärda ett examensbevis utan kontroller vill jag gärna träffa. Lärarstudenter idag har ofta endast 4-5 lektionstimmar i veckan under sin utbildning. Det mesta av tiden går åt till grupparbete, självstudier och uppsatsarbete.

Själva idén med en utbildning är att eliminera slumpen. Färre lärarledda lektioner som studenterna får under sin

utbildning innebär färre möjligheter till att konfronteras med teori, kompetens, visdom och erfarenhet – och en granskning av sina egna åsikter, fördomar och erfarenheter.

Med andra ord, en framgångsrik lärarutbildning kan inte bara hänga på dina förkunskaper, din personlighet, din egen uppfostran och utbildning eller dina erfarenheter. Om så vore, kunde man bara plocka folk från gatan för att bli lärare. Risken är stor att man ändå kommer att få göra så när alldeles för få studenter söker sig till lärarutbildningarna. En oklok hantering av lärarlegitimationerna kommer att förvärra problemet.

En utbildnings syfte är att eliminera slumpen så till vida att oavsett din bakgrund eller personlighet ska du kunna utföra ditt yrke

36 37

på ett skickligt sätt. Eftersom praktikperioder är otroligt avgörande i en lärarutbildning och platserna slumpas ut, innebär det att slumpen ibland har större betydelsen än utbildningen. Detta är fel och det förstår vem som helst, men frågan kvarstår hur de beslutsfattare resonerar som med jämna mellanrum insisterar på att det är helt riktigt för universiteten att ge allt färre undervisningstimmar och ge allt mindre handledning till blivande lärare.

Jag skulle gärna se vetenskapliga bevis för att detta är vägen till utbildning av mer kompetenta lärare. Jag säger inte att hela lärarutbildningen i Sverige är dålig. Många påstår att en lärarutbildning på distans, som några högskolor och universitet arrangerar, kan examinera goda lärare som klarar sina uppdrag väl. Jag säger bara att jag är skeptisk till denna form.

Det oroar mig att många blivande lärare eller nya lärare upplever att utbildningen inte har förberett dem tillräckligt väl för den verklighet de möter. Yrket har relativt lågt attraktionsvärde sedan många år även om antalet sökande till lärarutbildningar har börjat öka efter många år av fritt fall. Konjunkturläge och ungdomsarbetslöshet kan vara några bidragande orsaker. Alldeles för många hoppar däremot av i början av karriären.

Är svensk lärarutbildning bra? Den är bra på många saker, verkar det som. Blivande lärare blir bra på att analysera, skriva, undersöka, läsa forskningsrapporter och liknande. Jag menar främst att detta är otillräckligt i en tid då samhället skapar allt fler s.k. lustbarn och individualister.

Det som allt som oftast saknas i lärarutbildningen idag är ledarskapsträning. Läraryrket är ett ledarskapsyrke, förutom att vara ett konstnärligt yrke och ett hantverksyrke. Om ledarskapet fungerar väl, så faller mycket på plats. Om ledarskapet inte fungerar väl, är det inte mycket annat som fungerar heller.

Vi vet detta. Ändå ägnas alldeles för lite tid åt ledarskapsträning under lärarutbildningen. Vad bör man ägna mer tid åt i utbildningen?• Konflikthantering• Förbättringskunskap (kunskap om hur man uppnår förbättringar

i en politiskt styrd organisation)• Samtalsmetodik• Värdegrundstillämpning i praktiken• Gruppdynamik• Retorik• Lärstilsanalys

Ja, denna lista kunde vara hur lång som helst. Jämför med lärarutbildningen i Finland som av många anses

vara en viktig orsak till den finska skolans resultat. Vi kan inte kopiera det systemet rakt av, och den svenska skolan har getts andra uppdrag än den finska skolan. Inte heller är den finska skolan någon föregångare kring didaktik, då lektioner allt som oftast är rätt traditionellt utformade. Det finns många skäl till varför finska skolelever klarar sig så bra i olika internationella undersökningar. Jag vill bara påpeka att finska lärarstudenter har många fler lärarledda lektioner under sina universitetsstudier.

I Finland är det svårt att komma in på lärarutbildningen. Lärarutbildningen är attraktiv för många med hög akademisk kapacitet. Blivande lärarstudenter behöver genomgå intervjuer och ibland provlektioner innan de blir antagna. De måste sedan hålla 12-15 bedömda lektioner under sin praktik på särskilda övningsskolor med personal som har åratals erfarenhet av att utbilda blivande lärare…. Mot den bakgrunden blir det lättare att förstå att finska lärare har hög kompetens. Det finns mycket annat som påverkar, men den finska lärarutbildningen är värd att studera eftersom den uppenbarligen fungerar på det sätt det var tänkt.

Kanske behöver vi även en ny sorts lärare idag med en annan flexibilitet, kreativitet, social förmåga och teknisk kompetens än de som utexamineras i Finland. Det kan hända att det finska systemet är bra för gårdagens elever men måste anpassas till framtidens elever. Det återstår att se, men en sak vet vi och det är att den idag är mycket framgångsrik när det gäller att uppnå det mål och syfte som finns för det nuvarande utbildningssystemet.

38 39

LärarlegitimationYtterligare en kontrollmekanism är införandet av lärarlegitimation, någonting som lärarfacken, förutom regeringen, anser vara en bra idé. Jag är mer än tveksam.

Tanken bakom är det inget fel på – att höja statusen för lärarkåren och att (återigen) försöka ”rättssäkra” utbildningen och uppnå likvärdig standard överallt i landet.

Men risken är att införandet kommer att få fel effekt. Man har redan upptäckt problem med bedömningen av vem som får legitimation, vilket innebär att systemet är inte så rättssäkert som krävs och som vi hade hoppats.

Ett av de stora problemen är att det inte kommer att gå att fylla alla tjänster i våra skolor med legitimerade lärare. Lärarbristen är snart akut. Man utbildar för få lärare för att ersätta dem som snart går i pension. Det finns redan idag en stor brist på utbildade yrkeslärare.

De som blir legitimerade kommer att ha allt mer att göra, för bara legitimerade lärare har rätt att sätta betyg, vara mentorer för nya lärare o.s.v. Det innebär naturligtvis att de som är bäst utbildade får fler administrativa uppgifter i stället för undervisande uppgifter. Regeringen provar olika möjligheter – att utse s.k. första lärare och att ge möjlighet att klättra i karriären genom att ta en licentiatexamen och senare bli utnämnd till lektor.

Det är lätt att förstå den goda intentionen bakom detta. Problemet är att lärarkåren inte längre har närmast monopol på information och kunskap. Våra ungdomar behöver möta människor med mängder av kunskaper som lärare aldrig har tid att skaffa sig, från IT-kunskaper till speldesignkunskaper, från entreprenöriella kompetenser till konstnärliga kompetenser.

Lärarlegitimering är exkluderande – bara särskilt utvalda får möta våra elever. Att tro att det bara är utbildade och legitimerade lärare som har den kunskap som behövs för att hjälpa våra ungdomar att möta framtiden är naivt och kontraproduktivt.

Förvisso kan och bör legitimerade lärare ansvara för och samordna de många olika människor som ska möta ungdomarna, men då ökar samtidigt risken för ännu mer administration istället för undervisning för dem. Det är inte rätt sätt att använda de ”duktigas” kompetens.

Nej, jag önskar se fler personer med olika typer av kompetenser i skolan. Vi vet ju att vi idag inte exakt kan förutspå vad framtidens yrken och behov kommer att vara. Vem kunde förutspå IT-explosionen för tjugo år sedan eller behovet av fritidspedagoger och resurspedagoger? Vem kunde förutspå att spelindustrin skulle gå om filmindustrin eller att t.o.m. gruvindustrin skulle få en renässans i Sverige? Hur kunde vi veta att musikindustrin skulle gå om bilindustrin i Sverige eller att en av Sveriges ledande bilfirmor skulle säljas till Kina och den andra läggas ner?

Visserligen är basfärdigheter alltid bra att ha – modersmål och

40 41

språklig kompetens, förståelse för natur och matematiska begrepp, insikt i historia, religion, hälsa och hantverk. Förmodligen kommer vi att fortsätta ett bra tag till att dela upp kunskap i ämnen, ämnena i lektioner, lektionerna i moment, ett tillvägagångssätt som starkt kan ifrågasättas. Nog behöver vi våra ämneslärare. Det säger jag inte emot.

Det jag säger är att vi även kommer att behöva speldesignern, app- tillverkaren, filosofen, uppfinnaren, copywritern, clownen och hundratals andra människor med olika yrken och kompetenser in i skolans värld. Dessa människor ska inte uteslutas utan välkomnas. Och skolan borde bli bättre på att låta eleverna söka sig ut i världen för att möta verkligheten och möjligheterna som samhället erbjuder.

Idén bakom lärarlegitimering är kanske god, men i praktiken kommer det inte att fungera och har redan vid uppstarten visat sig vara en mycket dyr reform. Det ökar bördorna för dem som får legitimation och utesluter andra människor med andra typer av kunskaper och erfarenheter.

Dessutom tycks inte systemet på något sätt göra en bedömning av undervisningsskicklighet. Att du har gått en lärarutbildning, haft den korrekta fortbildningen och har åratals erfarenheter som lärare betyder inte automatiskt att du är skicklig som lärare, en god mentor till studenter och nya lärare på skolan eller förskolan eller ens klarar den administration du blir ombedd att sköta. Om skicklighet (visa mig den rektor som skulle våga säga till en utbildad lärare med 20 år i branschen att han eller hon inte är tillräckligt bra för en legitimationsrekommendation) inte ingår i bedömningen, faller mycket av värdet och meningen med legitimering.

Det är mest ett slag i luften, typiskt för situationer där man har kontrollbehov men inte ser helheten, anser jag.

Kontroll över lärandeYtterligare en utmaning är informationsexplosionen som pågår runt om i världen. Det publiceras tusentals böcker varje dag i världen och det går knappt att mäta antalet nya informationssidor som produceras varje dag på Internet. En, sedan två TV-kanaler i Sverige har blivit dussintals. Radiostationer från hela världen kan du ta in via din mobil, läsplatta eller dator. Du kan lyssna på några av världens bästa talare och tänkare via TED Talks eller Google Talks och liknande eller lära dig matematik och naturvetenskap via Khan Academy.

Skolan som institution hotas av detta – om skolan envisas med att hellre se nackdelarna än fördelarna med utvecklingen.

Det ligger i sakens natur att de som arbetar inom skolvärlden upplever ett behov av att begränsa informationen, klargöra nödvändiga kunskaper och utesluta vissa andra typer av kunskaper och kompetenser. Det är bland annat därför vi har läroplaner och kursplaner – de anger kanske snarare vad vi inte ska göra än vad vi ska göra. Modellen har varit följande: Äldre erfarna pedagoger (och byråkrater) sitter i storstan och bestämmer…• Vad eleverna ska lära sig• Hur eleverna ska lära sig (Notera det pågående ”matematiklyftet” som avser ingripa i matematikansvarigas metodik.)• När man ska lära sig – enligt ett förbestämt schema• Hur länge man ska hålla på att lära sig olika saker• Var denna inlärning ska äga rum (Skola, klassrum, ”bänken”)• Vem ska lära ut (den lärarutbildade och helst den legitimerade)• Vemmanskalärasigmed

Detta är ingen dålig lista när man tänker efter. Den skriker kontroll och fram till nu har det varit ett relativt logiskt sätt att resonera. Vuxna vet bättre än barn vad de behöver kunna och vi vuxna har absolut

42 43

ansvar för att måna om kulturarvet som varje elev bör känna till.Problemet är att allt håller på att vändas upp och ner. Jo,

kulturarvet är viktigt. Det vill jag verkligen poängtera och det bör man ägna tid åt.

Det är bara det att informationsmängden har ökat vilket innebär större möjligheter än någonsin tidigare att söka, analysera och presentera information som eleven själv tycker är viktig eller intressant.

När Internet gör entréNär elever kommer med sina smartphones och läsplattor till skolan med dygnet-runt-uppkoppling mot nätet uppstår ytterligare ett stort problem. I fickan bär de med sig en mini-dator med ungefär lika stor datakraft som en persondator hade för endast 5-10 år sedan. Med denna lilla manick i handen kan man:• Söka och bearbeta information• Konstruera bildspel• Spela in intervjuer• Spela in videos• Skriva• Fotografera• Titta på filmer och TV-program• Läsa litteratur• Läsa och skriva bloggar • Ha kontakt med människor från hela världen• Kommunicera direkt med sina lärare och sina klasskamrater genom egna klass-sidor• Lyssna på radio, musik och föredrag från hela världen • Virtuellt besöka konstgallerier, muséer och utställningar i hela världen• Översätta till och från olika språk• Skicka filer, e-post, bilder och mycket annat• Göra egna filmer, podcasts och annatOch hälften har jag säkert glömt eller inte kommit på.

Den läraren som ber sina elever parkera sina mobiler i skolans ”mobil- hotell” under dagen bör veta att han eller hon agerar exkluderande – läraren utesluter möjligheter. Men så fort läraren tillåter dessa verktyg i klassrummet uppstår nya problem, till exempel, ”Varför ska andra bry sig om mig som lärare?”

Det framtvingar en annan lärarroll, andra synsätt och andra tillvägagångssätt och det är självklart inte alltid positivt att förändras och behöva ändra sina rutiner.

Den lärare som tror att pedagogens betydelse minskar eftersom eleverna arbetar allt mer i egna projekt eller med egen ”forskning” har grovt missuppfattat uppdraget. Den nya pedagogiken med allt grupparbete, problembaserat lärande, temastudier, projektarbete, entreprenöriellt lärande, lärande baserat på digitala verktyg, lärande baserat på teorin om multipla intelligenser kräver mer struktur, mer uppföljning och fler avstämningar.

Skickliga lärare, handledare och mentorer behövs mera än någonsin! Det behövs ännu mer diskussion bland skolans och förskolans

personal om didaktiska frågor kring hur dessa nya verktyg kan användas på bästa möjliga sätt. Hur kan vi undvika de uppenbara nackdelarna (uppmärksamheten går till mobilen och inte till läraren) och ta vara på de uppenbara fördelarna (ha möjlighet att samla in och bearbeta information från obegränsade källor)?

44 45

Släpp kontrollenDet vore alldeles för lättsinnigt att säga, ”Men släpp kontrollen då.” Det är inte så enkelt. Ska vi envisas med att skicka våra ungdomar till särskilda skolhus för sin utbildning, ligger det i sakens natur att det ska finnas kontrollmekanismer av både ungdomarnas sociala liv och lärande. Vi måste skapa mötesplatser som samtidigt är trygga och spännande. Detta är ingen liten utmaning.

Struktur, rutin, kontroll, uppföljning och anpassning krävs på alla platser där människor samlas för arbete, fritid, idrott eller utbildning. Dilemmat idag är att vi inte kan kontrollera lärandet i den höga grad som tidigare var möjligt.

Vi kan inte, till nästan 100 procent bestämma:• Vad eleverna ska lära sig• Hur de ska lära sig• Var de ska lära sig• När och hur länge de ska lära sig• Vem de ska lära sig av• Vem de ska lära sig medDetta är en grundtes i mitt resonemang. Vi behöver hitta ett annat förhållningssätt till lärande just därför att vi inte längre kan kontrollera allt som rör lärande. Trenden idag, att återinföra mängder av kontroller blir kontraproduktiv, som jag tidigare påpekat flera gånger. Den utesluter möjligheter i form av innehåll, människor och metoder.

Vi kan inte och bör inte släppa alla former av struktur och kontroll. Men det som händer med den nya tekniken, med globaliseringen, med värderingsförändringar, m.m. har stora konsekvenser för hur vi organiserar och leder lärandet.

Innehållet som en metaforPlötsligt blir inte specifika ämneskunskaper det centrala utan metakognition blir det centrala. Vad betyder detta? Att kunskap om lärande håller på att bli lika viktigt om inte viktigare än ämneskunskaper. Med andra ord måste elevers projekt, temaarbeten, grupparbeten, m.m. ses som metaforer.

Låt mig försöka ännu en gång att förklara hur jag ser på detta. Eleven som gör en djupdykning i studiet av afrikanska giftspindlar lär sig att söka, bearbeta och presentera information. Hur hon/han har lärt sig blir lika viktigt som vad eleven har lärt sig eftersom en framgångsrik inlärningsmetod kan tillämpas på i princip vad som helst som hon/han en dag vill veta mera om.

Detta kräver reflektion och eftertanke. Det är stor skillnad i förhållningssättet som lärare och har stora konsekvenser för hur vi utformar styrdokument. Är ditt uppdrag att lära ut grundläggande begrepp i matematik, historia, religion, bild och slöjd eller är ditt uppdrag att lära ut metoder för att söka, bearbeta och redovisa information inom de tvärvetenskapliga teman som intresserar eleven?

De nya läroplanerna antyder detta när de pratar om betydelsen av olika förmågor och, som sagt, när man poängterar betydelsen av s.k. formativ bedömning. Sedan ifrågasätter man sina egna kloka tankar med att envisas med att betona specifika ämneskunskaper.

Självklart ska eleven behärska det som bedöms som basen inom varje specifikt ämne, men poängen är att man även här behöver förstå att detta utesluter mängder av andra möjligheter och tillvägagångssätt. Om man börjar se ämnet som en metafor och inte ett ändamål har man en rimlig chans att handskas med detta.

När man ser ämnet och sitt läraruppdrag som en ”metafor” slutar man att oroa sig för allt man ska hinna med och man slutar upp med alla onödiga databaserade dokumentationsprogram där läraren ska notera varje minsta bedömning i varje ämne hos

46 47

varje elev om han/hon har uppnått målet, är på väg att uppnå målet eller inte alls är på väg att uppnå målet. (Förresten undrar jag vad lingvister tänker när de hör att en lärare ska kunna göra elevbedömningen ”på väg att kunna föra ett utvecklat resonemang” och liknande formuleringar. Hur många föräldrar och elever begriper vad detta innebär?)

Det finns en uppsjö av dessa datadokumentationsprogram som kommer från företag som Unikom, InfoMentor, School Soft och liknande. Alla har ett gott syfte – att samordna all dokumentation man tvingas till nu för tiden. Men en god intention leder inte alltid till bättre resultat. När tid och kraft går åt till att sitta vid datorn för att skriva in alla sina bedömningar istället för att planera för sina pass och finna tiden för att hjälpa de elever som behöver det mest, så blir även den påtvingade användningen av denna moderna teknik kontraproduktiv.

Att se sitt uppdrag som en ”metafor” innebär möjlighet att nå allt djupare i förståelse, analyser och synteser som leder till allt mer komplex kognition. Med andra ord, flickan eller pojken som på djupet har studerat afrikanska giftspindlar kommer att få en mycket större chans att förstå sammanhang (ekologi,) än den som bara gör ett snyggt collage om ”djur i Afrika” utan större grävande, tänkande och engagemang.

Undervisning som berör, engagerar och leder till en djupare förståelse låter i mina öron som någonting att sträva efter. För att komma dit måste man släppa en hel del kontroll över innehållet (vad), hur länge eleven får jobba, hur man ska skaffa information och hur man ska redovisa informationen. Dessutom kan man inte alltid styra var eleven arbetar, med vem man arbetar och av vem man lär sig.

Utnyttja svenska värderingarI början av denna skrift radade jag upp exempel på värderingar där Sverige i många fall är rätt unikt. Listan ser ut så här: • Demokrati • Delaktighet• Jämställdhet• Inklusion (alla ska med)• Solidaritet• Samarbete• Dialog• Omtanke

Det är dessa värderingar som ska utnyttjas för att utforma skolans framtid.

Även detta behöver en förklaring!Den svenska skolan är i hög grad annorlunda än de flesta

andra länders skolor just därför att man är så bra på ovanstående värderingar.

Vi i Sverige har kommit långt med att uppmuntra delaktighet (inte tillräckligt men ändå relativt långt jämfört med andra länder). Strävan efter jämställdhet och att ha ett genusperspektiv på det man gör har även det kommit långt (inte tillräckligt men ändå längre än i andra länder).

Vi kämpar dagligen för att inkludera alla så att alla ska ha möjlighet till en bra skolgång och en rimlig chans att klara sig bra i livet. Även i detta har vi långt kvar, men här finns en ärlig strävan.

Svenska ungdomar är världsmästare på samarbete som en konsekvens av allt grupparbete man har deltagit i sedan man var riktigt liten. Svenska lärare har goda relationer med sina elever på ett sätt som är rätt unikt i världen. Elever här behöver inte vara rädda för sina lärare och lärare vill allt som oftast ha en dialog med sina elever.

Med detta som en bakgrund är det lättare att förstå vad

48 49

en del politiker förefaller ha svårt att förstå – att den svenska skolans metodik har försökt förena de goda värderingarna med skolans innehåll. Det är därför just grupparbete, temastudier, projektarbete, problembaserat lärande och idéer om multipla intelligenser, lärstilar och entreprenöriellt lärande är så populära. De tilltalar folksjälen – våra värderingar – våra idéer om dialog, demokrati, jämställdhet, samarbete, solidaritet och inklusion (alla ska kunna arbeta med alla).

Dessa temastudier, grupparbeten och projektarbeten kritiseras hårt i vissa läger, främst på grund av en okunskap om hur nära de är den svenska folksjälen, om jag får uttrycka mig så. Det är ju inte så som man gör i andra länder. Det ser inte ut som det gör i andra länders skolor. Och då drar man slutsatsen att dessa strävanden är flum. Därför försöker man återgå till skolan så som den såg ut på 50-talet eller så som den ser ut i de flesta andra länder, med en striktare ämnesuppdelning, fler prov, en utbyggd flertalig betygsskala, med hårdare kontroller av hur lärare undervisar och numera även av vem som är godkänd att undervisa.

Vägen framåtDen svenska skolan ska vara annorlunda, därför att svenska värderingar är om inte helt unika, åtminstone relativt annorlunda och har mer betydelse för kulturen än vad de har i andra länder.

Om din människosyn är ljus och du tror på vars och ens förmåga att utvecklas, lära sig och ta en ansvarsfull plats i samhället, då undervisar du annorlunda än man gör på andra ställen.

Den svenska stilen i skolan är en konsekvens av de goda värderingarna och i stället för att slå sönder det som är och har varit unikt här, bör man förfina, förädla och kvalitetsutveckla det.

När en grupp elever bestämmer sig för att studera ekologin och miljön i en närbelägen sjö och upptäcker obalans i värden som pekar på att sjön inte mår bra – och därför bestämmer sig för att ta reda

på mer fakta, intervjua tjänstemän, fackexperter och politiker, för att sedan göra en presentation av sina resultat för inte bara skolan, utan för politikerna, pressen och boende nära sjön – och dessutom kommer med ett konkret förslag på åtgärder till fullmäktige, har inte lärande då ägt rum på en mycket hög kognitiv nivå?

Är inte detta vår intention, att främja tillväxten av upplysta, medvetna, engagerade deltagare och medborgare i vår strävan efter att försvara och utveckla vår demokrati?

Är inte detta att träna till ansvar och samarbete samtidigt som man lär sig flera ämnens innehåll, begrepp och mått? Vinner man inte fler saker samtidigt genom detta arbetssätt än genom att strikt gå efter en lärobok för att sedan ha ett skriftligt prov på att du kan minnas och pränta ner viktiga fakta på ett papper?

Går vi tillbaka helt till undervisningsformer som ägde rum på 50-talet och som av många har idealiserats idag, är det att förneka just de värderingar och de kulturyttringar som gör Sverige unikt och speciellt – och ledande på så många olika plan.

KvalitetsutvecklingDet finns två vägar att vandra. Politiken tycks just nu välja kontrollvägen och uppriktigt tro att om vi bara utökar kontrollen av ”vad, var, hur, när, med vem och av vem”, så får vi en skola med bättre resultat.

Jag utesluter inte att det är möjligt att komma högre i sin skolranking inom Sverige och internationellt med en tillbakagång till en mer traditionell ämnesundervisning.

Det jag ifrågasätter är om dessa internationella undersökningar ska sätta agendan för skolans innehåll i stället för de grundvärderingar som gör Sverige så unikt och i mångas ögon så attraktivt. Varför är svenska ungdomar så eftertraktade på arbetsmarknaden utomlands? Det är just därför att de är så bra på att ta ansvar, samarbeta med andra, ta initiativ, säga sin mening och se sig själva som kompetenta och kreativa, efter åratal av ett

50 51

elevaktivt arbetssätt som tränar just dessa färdigheter.Vägen framåt går via att kvalitetsutveckla skolan och samtidigt

arbeta för ett samhälle där livslångt lärande underlättas på alla plan.Vi har haft kvalitetsproblem med dessa mer grupp-, projekt-

och temaorienterade formerna.Enligt mitt sätt att se på det har det främst två orsaker.Den ena är att lärare har trätt tillbaka i rädslan att bli betraktade

som auktoritära och gammalmodiga. Som sagt, de nya metoderna kräver mer ledarskap, mer struktur, fler kontrollstationer och mer uppföljning än de gamla mer traditionella metoderna. Inga av dessa metoder fungerar om läraren ställer sig i ett hörn och blir ”resursperson”. Nej, detta kräver ett starkt ledarskap och tydlighet som kravställare och handledare.

Den andra är att man inte riktigt har vågat ta steget fullt ut. Därmed blir det en otydlig blandning av flera olika möjliga tillvägagångssätt vilket gör lärare, elever och föräldrar osäkra på vad skolans metodik egentligen är. Menar vi allvar med att eleverna ska vara delaktiga i beslut om vad och hur de ska lära sig, eller är det bara något vi säger? Menar vi allvar med att låta eleverna ”forska” i egna valda områden på ett sådant sätt att informationen som kommer fram presenteras inte bara för läraren och föräldern utan även för beslutsfattare? Eller är alla dessa projektarbeten täckmantel för bristande ansvar och engagemang hos lärarkåren och alldeles för ofta ett slags tidsfördriv?

Hemligheten är att ta sin metod och s.k. didaktiska frågor på tillräckligt stort allvar. Det är i en kvalitetsutveckling av det elevaktiva arbetssättet, som leder till det som kallas för skarpa projekt i verkligheten, som svensk skola tydligast kan komma till sin fördel och framstå som en efterföljansvärd modell för andra.

Dessa metoder röner inte uppskattning hos alla. Detta bygger delvis på bristande förståelse för och kunskap om syfte och metod, delvis på att arbetsmetoder och didaktik stundtals har tillämpats på ett slarvigt sätt.

Det är väsentligt att tillse att lärarna har den nödvändiga tiden

för att tillsammans reflektera över didaktiska frågor och att inte allt mer tid måste ägnas åt administration och dokumentation.

Tiden krymper för pedagogiska samtal på grund av alla aktuella krav på lärarnas tider. Därmed blir det allt svårare att uppdatera, utveckla och förädla metodiken. Då går man kanske slutligen tillbaka till ett system där man delar ut arbetsblad att fylla i, arbetar med självinstruerande material - som sällan leder till en djupare förståelse – eller spelar spel som man hoppas leder till något slags lärande. Man deltar i skoljoggen, riksmarschen mot cancer, kanelbullens dag, skolans fotbollsturnering, tipspromenader och skogsutflykter. Detta sker allt för ofta utan någon annan läragenda än att ha mysigt.

När jag besöker olika skolor och lektioner i många olika åldersgrupper och diskuterar med lärare, ser jag mycket uppgivenhet, trötthet och tidsfördriv. Det är inte så märkligt att resultaten i svensk skola har blivit sämre med tanke på hur lite tid som ägnas åt kvalitativ, högklassig undervisning som engagerar och främjar lärande och kompetens.

Jag ser läraren i ettan som ägnar 10 minuter åt bokstaven C och elever som därefter ska rita av ringar (Cirklar) för att sedan klippa ut och färglägga dem i femtio minuter. Är detta ett kvalitativt sätt att använda tiden för att lära barnen att läsa?

Jag ser simläraren på en simskola som inte lär barnen att simma, utan bara att trivas i vattnet och ha kul.

Jag ser biologiläraren som låter sina elever på Naturvetenskapsprogrammet kravlöst producera ett elevarbete som vilken grundskoleelev som helst på en bra skola i USA (det land jag känner till bäst) skulle kunna göra bättre.

Jag ser samhällskunskapsläraren som låter sina elever rita streck på ett arbetsblad mellan olika påståenden och olika riksdagspartier och tycker det är bra eftersom ”alla har lämnat in”. Men ingen har förstått och fått mer insikt beträffande partierna eller demokrati.

Ja, det jag ser är en brist på självkänsla hos alldeles för många i den svenska lärarkåren.

52 53

Vem har ryckt undan mattan för dessa hårt arbetande och ofta ambitiösa människor?

Visst kan jag skylla på dem och jag tycker faktiskt att lärarkåren själv behöver ta tag i sin arbetssituation.

Men jag ser också en svensk skola som har ryckts sönder och kastats fram och tillbaka från läroplan till läroplan, från nya direktiv till andra nya direktiv och nu senast från kontroll till kontroll, och där till slut varken lärare eller skolledare vet hur de ska agera.

Jag ser en skola där lärarkåren sällan har tid att diskutera och förädla sin metodik så att det elevaktiva arbetssättet kan utnyttjas till fullo.

Övergödning Som jag ser det har politiken tre stora uppgifter:• Att förenkla för medborgarna• Att förtydliga för medborgarna• Att möjliggöra för medborgarna

Beslut som gör livet krångligare, mer byråkratiskt och besvärligare blir sällan bra. Det är det som händer inom skolvärlden just nu. Rensa ut, ta bort, prioritera i beslut och projekt som rör skolan.

Beslut som är svåra att begripa, kommunicera, följa eller har ett oklart syfte ska också rensas bort. Är skolan en kunskapsinstitution eller en social institution? Beslutet om att skolan ska erbjuda heldagsbarnomsorg, att fysiskt integrera fritis i skolans lokaler, att skolan ska åta sig saker som förr tillhörde föräldrareviret gör skolans syfte som institution oklar. Dessutom är många av de projekt man initierar även oklara i sitt syfte och komplicerade att genomföra.

Beslut som medborgarna (i detta fall lärarkåren) känner är begränsande istället för frigörande leder till en känsla av maktlöshet. Maktlöshet främjar inte kreativitet, initiativ, ansvar och kompetensutnyttjande. Först den dag då lärarkåren börjar känna att de själva har mer kontroll, mer att säga till om och belönas för sina olika initiativ – som kan se olika ut på olika platser – kommer en konstruktiv vändning att ske.

Beslut som varken förenklar, förtydligar eller möjliggör blir sällan bra. Vi skyller på att övergödning och mängder av andra orsaker

förorsakar klimatförändringar och vi är rädda för att dessa faktorer skapar en uppvärmningsprocess som vi inte kan stoppa. Övergödning, kan man säga, är det som pågår i svensk skola. Det är inte de enskilda åtgärderna var och en för sig som är roten till problemen. I och för sig är dessa relevanta och begripliga – vi bör dokumentera mer, vi bör (kanske) legitimera lärarna, vi bör kräva fler mål och mätpunkter, vi bör skriva om skollagen då och då, vi bör modernisera läroplanen då och då, vi bör inspektera skolorna då och då, vi bör öka lärarnas bedömningskompetens, vi bör utvärdera allt oftare.

Det är kombinationen av dessa åtgärder, som nästan alltid ska genomföras direkt och samtidigt, som gör att de som ansvarar för att förverkliga åtgärderna, alltså främst lärarna, istället för att lyftas, känner sig kontrollerade, ifrågasatta, misstänkliggjorda och klämda. Det är ingen bra förutsättning för kvalitetsutveckling. Klimatet blir ännu varmare innanför skolans väggar. Om en skola inte har en stark rektor som står emot trycket utifrån leder det närmast till en härdsmälta. Det är knappast detta politiken vill uppnå.

Låt mig ta ett exempel som har dykt upp under slutfasen av detta manus. Nu ska man ha ett ”lärarlyft mot rasism”. Under en15-års period ska tre lärare per skola ges motsvarande 15 högskolepoäng i mänskliga rättigheter. För mig är detta bara ett exempel på projekthysterin och kontrollbehoven. Ska vi vänta 15 år innan tre på skolan har utbildning? Eller ska vi omedelbart ta oss an utmaningen utifrån dagsnyheterna och andra aktuella händelser lokalt och nationellt och därmed lita på kloka lärare som gör det de ska. Att motarbeta rasism ska inte förvandlas till ett nytt projekt. Det ska vara en naturlig del av vardagen att motarbeta rasism.

Detta är bara ett exempel av dussintals som bidrar till ”övergöd-ningen.” Intentionen är bra. Konsekvensen är att återigen miss-tänkliggöra lärarnas kompetenser och att stjäla uppmärksamhet från huvuduppdraget att här och nu undervisa med högsta möjliga kvalitet.

54 55

Påminnelser om uppdragetAllt har sin grund i tolkningen av vad uppdraget är. Politikers, skolledarens och lärarnas uppdrag, hävdar jag, är att frigöra kompetens hos lärare och elever. Uppdraget är att möjliggöra för varje individ i systemet, såväl vuxen som barn, att finna en väg att blir sitt ”bästa jag”. Med andra ord är uppdraget att ge hopp, ge inspiration och bredda möjligheter. Utökade kontroller är inte vägen till kvalitet. Kvalitet är vägen till kvalitet.

Lärare måste frigöras för att skapa möten med sina elever som frigör tankar, kreativitet, samarbete och självkänsla. Kontrollsystem har allt som oftast en tendens att begränsa istället för att frigöra möjligheter. Konsekvensen blir en lärarkår som känner sig hindrad att göra det de är till för. Det i sin tur leder till att elever inte känner att deras lust att lära tas till vara utan de ska ledas in i en fålla av normer som andra har skapat och bedömer dem efter.

För att möta globaliseringens utmaningar behövs en frigörelse av vår kreativa kraft, inte en begränsning.

”Vad vill ni, kära politiker? Ska jag utveckla mitt eget förhållningssätt grundat på min egen kompetens, personlighet och metodik, eller ska jag hämta pekpinnen från förrådet och nöja mig med att eleverna fyller i sina uppgifter på papper (eller i datorn), för att sedan ge dem prov och därefter skriva in resultaten på datorn, pliktskyldigast hålla ett utvecklingssamtal och därefter dela ut bokstavsbetyg i en sexgradig skala?”

”Är det det ni vill? Eller ska jag utveckla min kreativitet, bygga en vardag för mina elever med variation, mening och syfte, där eleverna känner att vad de tycker och vill har betydelse – och att det kan påverka samhället omkring dem?”

”Om det är det senare ni avser – så välkomnar jag det och kommer att ta min chans. Men jag behöver förutsättningarna för att lyckas, eftersom skarpa projekt kräver planering, tid att genomföra och noggrant efterarbete och analyser.”

”För att det ska ske måste ni behandla mig väl och se mig som en kompetent och professionell utövare av världens viktigaste yrke. För att det ska ske behöver jag stöd för att göra någonting unikt och annorlunda som bygger på klassiska svenska värderingar om delaktighet, jämställdhet och samverkan. För att det ska ske behöver ni få en annorlunda bild i huvudet av hur lärande går till. Förattdetskaskemåsteniinseattdetfinnsandrasättatttareda på hur kunskaper och kompetenser utvecklas än via prov och betyg. För att det ska ske måste ni överge idén om en sluten mängd kunskaper som ska väljas ut och slås in efter ett schema som säger vad som ska läras, när, hur, var och av vem. För att det ska ske måste ni öppna era sinnen och se framåt mot det samhället ni vill skapa, med aktiva medborgare som värnar om och utvecklar vår demokrati med stor förståelse för att samverkan är vägen framåt.”

”Visst, jag måste själv agera för att påverka och ta chansen. Men även vi behöver samverka. Jag förstår ert behov av att kontrollera då och då för att veta hur det går, och behöver er förståelse för mitt behov av att utveckla kvalitet. Det är när kontroll hindrar kvalitet som problemen uppstår. Där är vi nu. Det är dags att fokusera på att ta vara på, förädla och utveckla pedagogernas kompetenser, inte att misstänkliggöra dem genom att minska frirummet. Utöka mitt frirum och tro på mig. Först då kommer ni att se underverk.”

56 57

Så vad vill jag, John, egentligen?Hur ska det gå till om vi vill skapa ett lärande samhälle och se till att skolan blir en lärplats där så många som möjligt utvecklas till ansvarsfulla medborgare som kan försvara och utveckla vår demokrati?

Det budskap jag vill trycka på i denna skrift är att man når kvalitet och bättre resultat genom att frigöra lärarnas kompetenser. Nu är vi inne i en period där man försöker kontrollera lärarnas vardag – deras tid, handlingar och metoder. Kompetensutveckling kommer uppifrån: ”Du behöver detta.” Uppgiften för politiker och förvaltning är att frigöra utrymme för utveckling inom den värderingsram och det regelverk som man har lagt. Det håller inte i längden att så starkt ifrågasätta, nedvärdera och begränsa lärarnas frirum.

Jag sammanfattar mina budskap och tydliggör på några punkter.

Se helhetenNär vi envist fokuserar på skolan som en institution, går vi miste om helheten. Målet är att skapa ett lärande samhälle där så många som möjligt, var som helst och när som helst, kan utbilda sig, kompetensutveckla sig och komma vidare i sin utveckling. Stärk de nuvarande aktörerna inom vuxenpedagogiken. De bör ha lika stor prioritet som ungdomsskolan.

Stärk familjenAllt börjar med ansvarsfulla föräldrar. Skolan kan inte och bör inte försöka ersätta föräldrarna. Skolan, förskolan och fritidshemmen kan komplettera men inte ersätta. Samverkan med föräldrarna är en förutsättning för att skolan ska lyckas, särskilt när det gäller de elever som har andra sätt att lära än det som normalt accepteras.

Ge lärarkåren större frirumDet är dags att börja lita på lärarkåren igen. Lärarna vet bäst vad som behövs för att hjälpa gruppen och individen. Sluta använda

58 59

kontrollmetoder som tar uppmärksamhet och tid ifrån lärarnas tid för att planera, genomföra och utvärdera sina pass, de må vara traditionella lektioner i skolan, samlingar i förskolan eller strukturerade lekar och aktiviteter på fritidshemmen.

Klargör skolledarnas uppdrag och lojalitetSkolledarens uppdrag är att höja skolans resultat. Lojaliteten måste riktas mot skolans personal, föräldrar och elever. Man höjer skolans resultat med ett totalt fokus på kvalitet i undervisningen (och förskolans och fritidspedagogernas ”läragenda”).

Gör mindre, inte mera.Skolpolitiker ska klargöra och prioritera genom att sätta undervisningskvalitet i centrum, inte projekt och ad hoc-åtgärder i centrum. Håll en fast linje. Fatta färre beslut om skolan i stället för flera beslut om skolan. Se till att infrastrukturen fungerarSkapa en organisation som ser till att så mycket som möjligt av det praktiska fungerar i vardagen, från lokalvården till skolmaten, transporter, vaktmästeriärenden, materialbeställningar, skolans datanätverk o.s.v. Ju mindre tid både skolledare och lärare behöver ägna åt infrastrukturfrågor, desto mera tid har de för att fokusera på sitt huvuduppdrag. Det är här skolpolitiker kan göra sin viktigaste insats, förutom att ange en värderingsinriktning.

Minska antalet tjänstemän på förvaltningenMenar ni allvar med att fokusera på kvalitet och rensa i projekttänkandet och kontrollhysterin, då ska ni minska antalet tjänstemän på förvaltningen. Ju fler som arbetar där, desto fler finns det som hittar på nya projekt. Det är inte projekttänkande som är lösningen. Flytta ut de här personerna från förvaltningen till skolorna och låt dem agera som stöd och hjälp för elever som behöver en vuxens vägledning eller för de överbelastade skolledarna.

Våga vara annorlundaSläpp idén att skolan i Sverige ska se ut som skolan i Finland eller Sydkorea eller någon annanstans i världen. Skolan här ska dra fördel av svenska värderingar och det speciella kulturarv vi har här. De olika initiativen till det elevaktiva arbetssättet bör förädlas och kvalitetsutvecklas, inte förkastas. Däri ligger vår största potential att göra någonting unikt och bättre i strävan att skapa kunniga, ansvarsfulla, initiativrika medborgare som kan försvara och utveckla vår demokrati.

Utveckla via kvalitet inte kontrollVi behöver veta ”hur det går” men när mer tid används till kontroll än till kvalitetsutveckling av undervisningen, blir inte verksamheten effektivare. Allt som elever och lärare gör ska sikta mot bästa möjliga kvalitet, vilket är vår enda chans i Sverige när det gäller att konkurrera på en global marknad. Utvärderingar och bedömningar ska alltid användas som lärtillfällen. ”Vad kan vi lära av våra ansträngningar?”

Bygg på styrkor och framgångVad gör man på de bäst fungerande skolorna lokalt och nationellt? Vad gör de pedagoger som alltid tycks lyckas med sina grupper? Det är lättare att utvecklas med utgångspunkt från att analysera framgång än att analysera misslyckanden. Sök det som fungerar och sök dem som fungerar. Lyssna, lär, sprid de goda idéerna. Och ni som arbetar på skolorna – var generösa mot varandra. Beundra varandras framsteg och fråga hur din kollega gör. Skapa en kultur där det är högt i tak och accepterat att prata om både framgångar och utmaningar.

Möjliggör kollegialt lärandeSkapa utrymme för metoder som lesson studies, learning studies, pbs – problembaserad skolutveckling (lärgrupper), co-coaching och kollegial handledning. Det är i möten och samtal om sin

60 61

profession som det finns stor potential för framsteg och ännu mer professionalitet. Gör det inte till ett nytt projekt bara. Skapa bara ett varaktigt utrymme för disciplinerade samtal om den egna professionen och se till att förbättringskunskap och metodik är en del av vardagen.

Förädla och utveckla kompetensNog tycker jag att lärarutbildningen i Sverige fokuserar på fel saker, men vi har välutbildade lärare i landet som behöver uppmuntras och ges ännu mer förtroende. Sluta upp att misstänkliggöra det de gör och ägna mer kraft åt kvalitetsutveckling genom fortbildning och kompetensförstärkning med fokus på didaktik.

Lita på lärarnaVisas lärare mer förtroende, kommer de att växa. Det är inte många som ger sig in i detta tuffa yrke utan en beredskap för ansvar och ett gott hjärta för att bidra till barns och ungdomars utveckling. Ge dem bara förutsättningarna för att fokusera på rätt saker.

Ta plats!Detta är främst en uppmaning till pedagogerna. Den moderna pedagogiken kräver mer struktur, planering och uppföljning än den gamla förmedlingspedagogiken. Den kräver mer ledarskap, helt enkelt. Ta plats på din scen i rummet och ta plats bland föräldrarna. Visa stolthet och gör allt du kan för att upprätta professionens dignitet och anseende genom en professionell attityd, ett lugnt och samlat uppförande och fokus på kvalitet.

Skapa skarpa projektNutidens barn och ungdomar vill tas på allvar. De vill göra skillnad i en värld där de ser många orättvisor och utmaningar. Se till att de aktiviteter som görs inom skolans ram har

mening, syfte och har möjlighet att påverka både närmiljön och samhällsutvecklingen i stort. Ungdomar vill göra skillnad. Det vill lärarkåren också. Och det vill du som är politiker.

Ersätt kontroll med uppföljningKontrollbegreppet bör ersättas med uppföljning som begrepp, att man ständigt reflekterar över det man gör och hur det kan förbättras. Tid för reflektion, eftertanke, diskussion och uppföljning behöver prioriteras framför nya projekt.

Mångfald berikarSträva efter skolor som är olika varandra, inte lika varandra, därför att det är så utvecklingen går framåt. Ge upp tanken om Metoden med stort M som löser alla knutar. Matematiklärare, exempelvis, måste få undervisa på olika sätt eftersom det inte är vilken metod man använder som är nyckeln, utan kvalitén på hur man tillämpar den metod man själv väljer. En lärare ska välja metod efter sin personlighet, kompetens, övertygelse, erfarenhet och gruppens lärstil.

Tro inte att allt kan ”evidensbaseras”Vi lever i en subjektiv värld. Folk tycker olika, t.o.m. om världens skapande. Regeringen tycker. Lokala skolpolitiker tycker. Jag tycker. Du tycker. Besluten som har tagits de senaste åren är föga evidensbaserade. Politiker tycker och man kommer inte att finna särskilt många skolforskare som tycker som regeringen. Det betyder inte att skolforskning inte spelar roll. Det gör den och den vill jag inte på något sätt åsidosätta. Det som undersöks och utreds ska spridas och ska påverka, men ge upp tron på en enda bärande idé, metod eller skolorganisation som löser upp alla knutar. Man provar sig fram, ser över vad som har hänt och tar ny sats. Så går lärande och utveckling till. Det viktiga är att vi lär av både våra misstag och våra framgångar.

62 63

Led med värderingarTänk långsiktigt. Led med dina värderingar. Klargör din vision om ett lärande samhälle. Ha tålamod. Uppmuntra dem med glöd, passion, vilja och lust att prova nya lösningar.

Stå ut när det blåserLäraren som visar att han eller hon står kvar trots att det ibland blåser hårt får ofta till slut elever och föräldrar med sig. De ser lärarens goda intentioner och vilja. Det är samma sak i politiken. Håll fast vid visionen, vid värderingarna du står för. Låt dem bli din ledtråd mot framtiden, inte mängder av kontrollstationer och rankningsresultat.

Var nära. Var tillgänglig.Besök skolorna, förskolorna och fritidshemmen. Se verksamheten i aktion. Visa nyfikenhet, öppenhet och beredskap att lyssna. Lyssna på vad du hör. Lita på vad du hör. Fråga om vad du ser.

Gå framåt tillsammans. Det är, till slut, en av de bärande svenska värderingarna som vi högaktar och respekterar. Samarbete och kvalitet är vägen mot framtiden. Kontrollera det du absolut måste kontrollera, men ha mest fokus på kvalitetsutveckling. Däri ligger den största potentialen.

Ett litet urval av böcker som har påverkat min syn på skolutveckling:

Downey, Carolyn, m.fl. The Three Minute Classroom Walk-Through. Corwin Press, 2004. Här får man en metod för korta verksamhetsbesök som kan stimulera till pedagogisk utveckling.

Gatto, John Taylor. The Underground History of American Education. Oxford Village Press, 2006. Detta är en omskakande uppgörelse med utbildningssystemet och avslöjar häpnadsväckande fakta om systemets ursprung och intention. Han, liksom jag, skriver delvis i affekt, en metod som kan ifrågasättas, men om inte John Taylor Gatto påverkar din syn på skolans syfte och upplägg så vet jag inte vad jag kan föreslå att du ska läsa.

Hargreaves, Andy & Fullan, Michael. Professional Capital: Transforming Teaching in Every School. Routledge, 2012. Detta är en av de bästa böcker om skolutveckling som jag har läst. Den poängterar betydelsen av en kvalitetskultur för skolans utveckling.

Lindgren, Lena. Utvärderingsmonstret: Kvalitets-och resultatmätning i den offentliga sektorn, Studentlitteratur, 2008. Med en sådan titel på en bok, måste den vara med i mitt urval!

Stigler, James W. & Hierbert, James. The Teaching Gap: Best Ideas from the World`s Teachers for Improving Education in the Classroom. Free Press, 1999, 2009. Boken följer upp den internationella TIMSS-undersökningen med observationer i hundratals klassrum. Denna bok inspirerade mig att skriva min egen bok, Lektionen är helig.

64 65

Pink, Daniel H. A Whole New Mind: Why Right Brainers Will Rule the Future. Riverhead Books, 2005. Även denna bok kan ändra din syn på skolans uppdrag och inriktning.

Vill du se kvalitet i aktion, leta reda på UR:s program om Manhattan New School i serien Det demokratiska klassrummet. Ni möter där en lärare som inte bara är superskicklig som pedagog, utan som även lever sina värderingar i vardagen och tillämpar idén om skarpa projekt – med sexåringar som under lärarens ledning redan har lärt sig att läsa, anteckna, ställa kritiska frågor och skapa egna böcker. Filmen är det närmaste jag kan peka på där jag ser min egen personliga vision tillämpad i verkligheten. Om våra skolor och klassrum såg ut så här, skulle det finnas mycket mer hopp för världen!

Under fem år har jag varit domare hos SIQ, Svenska Institutet för Kvalitetsutveckling, för utdelning av priset Utmärkelsen Bättre Skola. Detta arbete har gett mig viktiga insikter i betydelse av ”hårdvaran” – d.v.s. system och struktur som ska vara i balans med ”mjukvaran,” (kultur). Skolans infrastruktur har betydelse för kvalitetsutveckling. Sök mer information från www.siq.se. Gå gärna deras examinatorsutbildning för att lära dig hur deras kvalitetssystem fungerar.

Ett litet urval av mina egna böcker som kan användas för skolutveckling.

Prata Pedagogik: Resultatförbättring genom disciplinerade samtal, Steinbergs Utbildnings AB, 2013. Hitta lärarnas guldstunder, Lärarförbundets förlag, 2011.Lektionen är helig, Lärarförbundets förlag, 2010.Världens bästa fröken: När modern pedagogik fungerar. Gleerups, 2004.Upp till kamp för lärande. Steinbergs Utbildning AB, 2008.Humanistiskt ledarskap. Liber, 2008.10 e-böcker ”Studiedagar i egen regi”. Se information på min hemsida.

66 67

Mer information

Information om min verksamhet finns på www.steinberg.se. Jag kan hjälpa till på flera olika sätt:

1. Webb och sociala medier• Månadsbrevet, Prata Pedagogik. Gratis prenumeration via hemsidan. • Facebook-inlägg om skolutveckling flera gånger i veckan: www.facebook.com/johnsteinberg.1 • Twitter: @johnsteinberg1

2. Föredrag för skolpolitiker med utgångspunkt från denna bok, om skoldebatten och framtiden.

3. Kurser, t ex Att handleda pedagoger. Se det aktuella utbudet på www.steinberg.se.

4. Studiedagar om ledarskap i klassrummet, samtalsmetodik, teknik och pedagogik, m.m.

68

Panik i skolPolitikDet finns en annan väg till kvalitet och resultatförbättringar i den svenska skolan än ständiga kontroller, flera projekt och flera beslut uppifrån.

I denna debattbok säger John Steinberg ifrån. Boken riktar sig i första hand till skolpolitiker lokalt och nationellt, men har ett starkt budskap till alla som arbetar inom skolan eller som debatterar skolans utveckling.

Rätt diagnos – det finns problem i den svenska skolan – har lett till fel åtgärdsprogram som i motsats till sin intention tar bort fokus ifrån kvalitetsförbättringar. Skolans roll övervärderas, föräldrarnas roll underskattas, lärarnas kompetens misstänkliggörs.

Det är först när vi matchar skolans metodik med svenska värderingar om demokrati, jämställdhet och samarbete som en unik utveckling kan ske. Målet bör vara att sticka ut och vara annorlunda än alla andra skolsystem. De åtgärder som är avsedda att hjälpa skolan har allt som oftast motsatt effekt.

Den som sätter ner foten via denna bok heter John Steinberg, fil dr i pedagogik och flitig författare, skoldebattör och lärarfortbildare.

www.steinberg.se