Akademin för hälsa, vård och välfärd

PERIOPERATIV VÅRD AV PATIENTER

MED OBESITAS

- En litteraturstudie ur anestesisjuksköterskans perspektiv.

SOFIA HÅLLMARKER OCH SANDRA ÅHL

Huvudområde: Vårdvetenskap

Nivå: Avancerad nivå

Högskolepoäng: 15 hp

Program: Specialistsjuksköterskeutbildning

med inriktning mot anestesisjukvård

Kursnamn: Examensarbete i vårdvetenskap

med inriktning mot anestesiologisk vård eller

intensivvård

Kurskod: VAE225

Handledare: Lena Marmstål Hammar

Examinator: Annica Lövenmark

Seminariedatum: 20-04-29

Betygsdatum: 20-06-10

SAMMANFATTNING

Bakgrund: I dagens samhälle ökar antalet personer med obesitas och därmed ses även en

ökning inom anestesiologisk vård. Obesitas innebär en rad risker och anestesisjuksköterskan

har ett ansvar att ge individuellt anpassad vård till patienter där specifika kunskaper och

erfarenheter är viktigt för vårdens kvalitet och utveckling. Syfte: Syftet var att beskriva

specialistsjuksköterskans omhändertagande av patienter med obesitas i samband med

perioperativ vård. Metod: Studien genomfördes som en litteraturöversikt med totalt 15

artiklar. Resultat: Resultatet visar att specialistsjuksköterskan har krävande utmaningar

kopplat till patienter med obesitas. Erfarenheter visar att det krävs mer personal, mer tid och

specifik utrustning för att upprätthålla en god och säker vård. Negativa attityder och

erfarenheter är vanligt förekommande bland specialistsjuksköterskorna men det finns en

önskan om att skapa en distans från personliga åsikter genom vidare kunskap kring

komplexiteten hos patienter med obesitas. Slutsats: Det finns krävande utmaningar när det

kommer till omhändertagandet av patienter med obesitas. Det finns en okunskap bland

specialistsjuksköterskor som måste förändras för att hjälpa denna patientkategori och

därmed kunna minska risker och uppnå en jämlik vård.

Nyckelord: Anestesisjuksköterska, omhändertagande, personcentrerad, säkerhet, vård

ABSTRACT

Background: In today's society, the number of people with obesitas is increasing and thus

an increase in anesthesiological care is also seen. Obesitas carries a number of risks and the

anaesthesia nurse has a responsibility to provide individually tailored care to patients where

specific knowledge and experiences are important for the quality and development of care.

Purpose: The purpose was to describe the specialist nurse's care of patients with obesitas in

connection with perioperative care. Method: The study was conducted as a literature review

with a total of 15 articles. Results: The results show that the specialist nurse has demanding

challenges linked to patients with obesitas. Experiences shows that more staff, more time and

specific equipment are needed to maintain good and safe care. Negative attitudes and

experiences are common among specialist nurses but there is a desire to create a distance

from personal opinions through further knowledge of the complexity of patients with

obesitas. Conclusion: There are demanding challenges when it comes to the care of patients

with obesitas. There is ignorance among specialist nurses that needs to change in order to

help this category of patients and thus be able to reduce risks and achieve equal care.

Keywords: Anaesthesia nurse, care, nursing, patient-centered, safety

INNEHÅLL

1 INLEDNING .....................................................................................................................1

2 BAKGRUND ....................................................................................................................1

2.1 Definitioner av centrala begrepp .............................................................................1

2.2 Sjukdomen obesitas och BMI ..................................................................................2

2.3 Perioperativ vård ......................................................................................................3

2.3.1 Specialistsjuksköterska inom perioperativ vård .................................................3

2.3.2 Anestesisjuksköterskans kompetensområde .....................................................3

2.4 Säker vård .................................................................................................................4

2.5 Vårdvetenskaplig forskning .....................................................................................5

2.5.1 Obesa patienters upplevelse av stigmatisering .................................................5

2.5.2 Upplevelse av perioperativ vård ........................................................................6

2.5.3 Upplevelse av intensivvård................................................................................7

2.5.4 Allmänsjuksköterskans upplevelse att vårda patienter med obesitas ................7

2.6 Anestesi och obesitas ..............................................................................................7

2.7 Teoretiskt perspektiv - personcentrerad vård ........................................................9

3 PROBLEMFORMULERING .............................................................................................9

4 SYFTE ...........................................................................................................................10

5 METOD ..........................................................................................................................10

5.1 Urval och datainsamling ........................................................................................10

5.1.1 Inklusions- och exklusionskriterier ...................................................................10

5.1.2 Sökord ............................................................................................................11

5.1.3 Databassökning ..............................................................................................11

5.1.4 Urval ...............................................................................................................11

5.1.5 Sökmatris ........................................................................................................11

5.1.6 Manuell sökning ..............................................................................................12

5.1.7 Kvalitetsgranskning .........................................................................................12

5.2 Analys .....................................................................................................................13

6 ETISKA ÖVERVÄGANDEN ..........................................................................................13

7 RESULTAT ....................................................................................................................14

7.1 Likheter och skillnader i syfte ...............................................................................14

7.2 Likheter och skillnader i metod .............................................................................15

7.3 Likheter och skillnader i resultat ...........................................................................16

7.3.1 Utmaningar i omhändertagandet .....................................................................16

7.3.2 Optimeringar i omhändertagandet ...................................................................18

8 DISKUSSION.................................................................................................................20

8.1 Resultatdiskussion .................................................................................................20

8.1.1 Diskussion av likheter och skillnader i syfte och metod ...................................20

8.1.2 Diskussion av resultatet ..................................................................................21

8.2 Metoddiskussion ....................................................................................................25

8.2.1 Sökstrategi ......................................................................................................25

8.2.2 Urvalsprocess .................................................................................................25

8.2.3 Kvalitetsgranskning .........................................................................................26

8.2.4 Analys .............................................................................................................26

8.3 Etikdiskussion ........................................................................................................27

9 SLUTSATS ....................................................................................................................27

10 FÖRSLAG TILL VIDARE FORSKNING ........................................................................28

REFERENSLISTA ...............................................................................................................29

BILAGA A ARTIKELMATRIS

BILAGA B GRANSKNINGSMALL KVALITATIV STUDIE

BILAGA C GRANSKNINGSMALL ICKE RANDOMISERAD STUDIE

1

1 INLEDNING

Enligt kompetensbeskrivningen för specialistsjuksköterskor inom anestesiologisk sjukvård

ingår att ge patienten individuell och säker vård samt arbeta preventivt och planera för

patientens postoperativa vård och återhämtning (Riksföreningen för anestesi och

intensivvård & Svensk sjuksköterskeförening, 2019). Antalet personer med obesitas ökar och

därmed även kraven på anestesisjuksköterskan då de ska utföra en säker anestesiologisk vård

(Aune, 2013). Vi har erfarenhet att arbeta med patienter med obesitas dels genom arbete på

Bariatrisk mottagning samt inom kirurgisk slutenvård. På Bariatrisk mottagning behandlas

patienter med obesitas där de flesta genomgår kirurgisk behandling. Det utförs även

utredningar kring sömnapné för att optimera patienter inför operation. Inom slutenvården

på kirurgisk avdelning vårdas bland annat patienter med obesitas som ska genomgå

obesitaskirurgi. Där utförs pre- och postoperativ omvårdnad. Ett intresse kring vårdandet av

dessa patienter har växt fram under den verksamhetsförlagda utbildningen inom anestesi på

centraloperation. Det är en utsatt patientgrupp och det finns många risker att ta hänsyn till,

dessutom saknas standardiserade rutiner kring hur den perioperativa omvårdnaden ska

bedrivas. Viktigt är att ha en god evidensbaserad kunskap för att dessa patienter ska gå

igenom den perioperativa vården med ett gott resultat. Vi vill i den kommande

litteraturstudien identifiera hur vi i vår kommande yrkesroll som anestesisjuksköterskor

genom evidensbaserad vård kan förbättra omhändertagandet av patienter med obesitas.

2 BAKGRUND

Här följer definitioner av centrala begrepp, sjukdomen obesitas och BMI, perioperativ vård,

säker vård, vårdvetenskaplig forskning, anestesi och obesitas, samt teoretiskt perspektiv -

personcentrerad vård.

2.1 Definitioner av centrala begrepp

Obesitas/fetma: En person med BMI över 30 (WHO, 2019). I denna uppsats kommer

framgent begreppet obesitas att användas.

BMI: Body mass index, ett mått för att bedöma övervikt och obesitas. BMI räknas ut enligt

formeln; BMI=kg/m² (WHO, 2019).

2

Stigma: Termen stigma beskrivs av Forsberg (2008) med en innebörd att en person ser sig

själv som underlägsen och inte som en hel person.

Perioperativ vård innebär enligt Lindwall och von Post (2008) den tid som anestesi- och

operationssjuksköterskor ger patienten i den pre-, intra- och postoperativa vården.

2.2 Sjukdomen obesitas och BMI

Enligt världshälsoorganisationen (WHO) står världen inför en global obesitasepidemi. Både i

västvärlden och i utvecklingsländerna ökar andelen med obesa personer (Swinburn et al.,

2004). Obesitas klassas av WHO som en "non-communicable disease" vilket innebär en icke-

smittsam men samhällsförvärvad sjukdom som till stor del hänger samman med samhällets

struktur (WHO, 2014). Sedan år 1975 har obesitas i världen nästan tredubblats och de flesta

av världens befolkning bor i länder där övervikt och obesitas orsakar fler dödsfall än

undervikt. Obesitas definieras som onormal eller överdriven ansamling av fett i kroppen som

leder till hälsorisker. Den grundläggande orsaken till obesitas är en obalans mellan intag av

kalorier och förbrukning av kalorier. Ett ökat intag av energitäta livsmedel som innehåller

mycket fett samt en ökning av fysisk inaktivitet på grund av en alltmer stillasittande livsstil

(WHO, 2018). Det finns enligt Brownell (2010) flera andra faktorer som kan bidra till

obesitas som exempelvis stress, sömnbrist, vissa läkemedel och även ärftliga faktorer. I

dagens samhälle förekommer negativa budskap kring obesitas som bidrar till starka ”anti-

fettattityder”. Dessa genomsyrar såväl media som skolväsende samt vardagssamtal kring

hälsa (Schwartz & Brownell, 2004). Obesitas är en sjukdom i dagsläget som inte går att bota.

De flesta människor kan gå ner i vikt med hjälp av olika behandlingar eller dieter men att

bibehålla vikten innebär stora svårigheter. Kroppen beter sig som att om den vore i svält med

ihållande sänkt metabolism samt ökade hungersignaler. Den hjälp som finns idag för

personer med obesitas är ett fåtal dyra läkemedel eller bariatrisk kirurgi som enligt SOS-

studien visat hållbar viktnedgång på lång sikt. Forskning visar att det gäller att bekämpa

obesitas med prevention med bland annat ökad fysisk aktivitet genom hela livet och att

undvika energität kost (Brownell, 2010).

WHO använder termen BMI som mått för att bedöma obesitas. BMI räknas ut genom att

kroppsvikten (kg) delas med längden (meter) i kvadrat enligt formeln; BMI=kg/m², där ett

BMI på 25–30 räknas som övervikt och BMI över 30 räknas som obes (WHO, 2019). BMI-

måttet har dock en del brister, gränsvärdena är endast för vuxna och kan inte användas till

barn. Det tar inte heller hänsyn till hur fettet är fördelat i kroppen, och hur stor del av

kroppsmassan som är muskler och hur stor del som är fett (Vårdguiden 1177, 2018). Att mäta

midjeomfång är en annan metod som också används för att bedöma obesitas och det finns

flera studier som föreslagit att det är en bättre indikator för dödlighet och sjuklighet än BMI.

Fördelarna med BMI är dock att det är enkelt att använda och det är fortfarande det mest

använda måttet i populationsbaserade studier (Kinlen, Cody & O’Shea, 2017).

3

2.3 Perioperativ vård

Här följer en beskrivning av specialistsjuksköterskans arbete inom perioperativ vård samt

anestesisjuksköterskans kompetensområde.

2.3.1 Specialistsjuksköterska inom perioperativ vård

Perioperativ vård innebär enligt Lindwall och von Post (2008) den tid som anestesi- och

operationssjuksköterskor ger patienten i den pre-, intra- och postoperativa vården. I

intensivvårdssjuksköterskan uppgifter ingår att arbeta preventivt för god postoperativ

återhämtning (Riksföreningen för anestesi och intensivvård & Svensk sjuksköterskeförening,

2012). Ett perioperativt arbetssätt skapar en kontinuitet i vårdandet för patienter som ska

genomgå en kirurgisk behandling. Genom den perioperativa dialogen får

specialistsjuksköterskan möjlighet att skapa en gemensam värld mellan patienten och sig.

Dokumentationen utgår från patientens berättelse och kontinuitet skapas i den perioperativa

vårdprocessen (Lindwall & von Post, 2008). Riksföreningen för anestesi- och intensivvård

(Rf AnIva) har utarbetat ett nationellt dokument som beskriver specialistsjuksköterskans

unika kompetens samt kunskapsområde inom den perioperativa vården. Det innefattar bland

annat att vården ska vara av god kvalitet, tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet

och säkerhet och bygga på patientens självbestämmande (Riksföreningen för anestesi- och

intensivvård & Svensk sjuksköterskeförening, 2019).

Specialistsjuksköterskan ansvarar för att vårda patienten i enlighet med

patientsäkerhetslagen: ”Hälso- och sjukvårdspersonalen ska utföra sitt arbete i

överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En patient ska ges sakkunnig och

omsorgsfull hälso- och sjukvård som uppfyller dessa krav. Vården ska så långt som möjligt

utformas och genomföras i samråd med patienten. Patienten ska visas omtanke och respekt.

Hälso- och sjukvårdspersonalen ska dessutom bidra till en hög patientsäkerhet”

(Patientsäkerhetslagen 2010:659).

2.3.2 Anestesisjuksköterskans kompetensområde

Anestesiologisk vård är enligt Riksföreningen för anestesi och intensivvård & Svensk

sjuksköterskeförening (2012) ett område som är i ständig utveckling med syfte att förbättra

mötet med patienten samt att ge patienten individuell och säker vård. Patienter har idag ett

mer komplext vårdbehov och det ställer högre krav på anestesisjuksköterskan där

fortlöpande utbildning, kompetensutveckling och att arbeta evidensbaserat är en

förutsättning.

Gran Bruun (2013) beskriver att anestesisjuksköterskan ska sträva efter att planera vården

ihop med patienten samt att vara närvarande för patienten. Detta ställer krav på bemötande

och individanpassad omvårdnad. Anestesisjuksköterskan har ett eget yrkesansvar och är

personligt ansvarig för de vårdhandlingar som utförs. Det krävs att anestesisjuksköterskor

fungerar i ett lagarbete, där samarbete mellan flera yrkeskategorier som

4

intensivvårdssjuksköterskor, operationssjuksköterskor, läkare och undersköterskor är ett

måste och där de olika professionerna är beroende av varandra.

Med grund från Socialstyrelsens kompetensbeskrivning för legitimerad sjuksköterska har

Riksföreningen för anestesi och intensivvård och Svensk sjuksköterskeförening utarbetat en

kompetensbeskrivning för anestesisjuksköterskan. Syftet med kompetensbeskrivningen för

en specialistsjuksköterska inom anestesisjukvård är att beskriva anestesisjuksköterskans

yrkesroll och professionella kompetens i det perioperativa omvårdnadsarbetet. I enlighet

med kompetensbeskrivningen skall anestesisjuksköterskan kunna planera och självständigt

genomföra generell anestesi av ASA I-II-patienter vid planerade ingrepp, efter ordination av

anestesiolog. Hen ska planera och tillsammans med anestesiolog genomföra generell anestesi

av ASA III-V-patienter vid planerade ingrepp samt vid akuta ingrepp. Anestesisjuksköterskan

ska enligt dokumentet genomföra anestesi utifrån patientens och behandlingens eller

undersökningens specifika förutsättningar. Hen ska bedöma, etablera och upprätthålla en fri

luftväg samt övervaka, assistera eller ventilera patienten. Vidare ska anestesisjuksköterskan

hantera, prioritera och ta snabba beslut vid akuta tillstånd. Förebygga komplikationer,

identifiera och bedöma avvikelser från normala perioperativa förlopp. Att arbeta preventivt

och planera för patientens postoperativa vård och återhämtning.

2.4 Säker vård

Säker vård är en av de sex kärnkompetenser som Svensk sjuksköterskeförening har lyft fram

för att implementera i såväl undervisning som i verksamhet. Kärnkompetenserna har sitt

ursprung från USA, Quality and Safety Education for Nurses. Målet är att sjuksköterskor ska

ha bättre förutsättningar att öka vårdens kvalitet och säkerhet. Enligt Leksell & Lepp (2013)

ställer verksamheten inom hälso- och sjukvården höga krav på kompetens och erfarenhet hos

personalen. Det finns ofta många föreskrifter och instruktioner att förhålla sig till men det

kan vara omöjligt att ”tänka på allt”. Personalens arbete handlar ofta om att hitta en

kompromiss mellan effektivitet och noggrannhet. Ibland görs medvetna avsteg från en rutin

på grund av tidsbrist eller att uppgiften görs på ett annat sätt som också brukar fungera bra.

Det gör att personalen kan begå felhandlingar eller låta bli att handla på ett sätt som i

efterhand kan verka svårt att förstå.

Det krävs ett större fokus på att försöka förutse vad som skulle kunna hända vid det dagliga

arbetet med patienter inom hälso- och sjukvården. För de team som arbetar kring en patient

är grunden för säkerhet i vårdens vardag, både i rutinsituationer och akuta situationer, att

man tillsammans över professioner skapar fungerande arbetssätt. Dessa arbetssätt behöver

bygga på erfarenheter av vad som är god vård i allmänhet men även hur vården kan ges just i

det aktuella sammanhanget. Ett lyckat säkerhetsarbete kräver resurser, långsiktighet,

attitydförändring, kunskap och bättre förståelse för hur arbetet faktiskt utförs just där

riskerna uppstår (Bergqvist Månsson, 2016; Leksell & Lepp, 2013).

5

2.5 Vårdvetenskaplig forskning

Nedan följer vårdvetenskaplig forskning om obesa patienters upplevelse av stigmatisering

och patienters upplevelse av perioperativ vård och intensivvård samt allmänsjuksköterskans

upplevelse att vårda patienter med obesitas.

2.5.1 Obesa patienters upplevelse av stigmatisering

Omvårdnadsforskning visar att i frågan om bemötande och attityder kan personer med

obesitas uppleva ett negativt förhållningssätt hos andra, inte minst hos hälso- och

sjukvårdspersonal (Merrill & Grassl, 2008; Mold & Forbes (2013); Thomas, Hyde,

Karunaratne, Herbert & Komesaroff, 2008). En studie (Thomas et al., 2008) visar att

personer med obesitas många gånger upplever sig som stigmatiserade och diskriminerade på

grund av sin vikt. Vidare upplever de sig som en börda för hälso- och sjukvården, på grund av

att exempelvis medicinska experter eller beslutsfattare pratar i media om den börda som

överviktiga människor utgör för sjukvårdssystem och på samhället i stort. Hälften av

deltagarna i studien uppgav att de någon gång mottagit förödmjukande och nedlåtande

kommentarer från personal inom hälso- och sjukvården, varav hälften av kommentarerna

rörde kontakter med sjuksköterskor. I en studie (Forsberg, Engström, & Söderberg, 2014)

vars syfte var att beskriva människors upplevelser av att genomgå gastric bypass-operation

framkom att känslor av skam och underlägsenhet hos patienterna var vanligt. De beskrev

även att de i tidigare kontakter med vården upplevt negativa attityder från vårdpersonal och

att medicinsk utrustning inte passat. Patienterna beskrev att de skämdes men låtsades vara

vid gott mod och skämtade om sin övervikt, men att de led i det tysta och till och med grät på

nätterna. I en studie av Merrill & Grassley (2008) framfördes problematiken som kan uppstå

med missanpassad medicinsk utrustning, där patienter beskrev att blodtrycksmätaren var för

liten. Merrill & Grassley (2008) beskriver vidare i studien om obesa kvinnors erfarenheter av

vård att de förutom oanpassad utrustning även kände sig begränsade att passa i ett fysiskt

utrymme, att det var begränsat med tid och stöd från vårdgivare. De beskrev även vikten av

att vägra ge upp att söka professionell sjukvård trots tidigare negativa erfarenheter. En studie

av Dutton, Tan, Perri, Stine, Dancer-Brown, Goble, Van Vessem (2010) behandlade vilka

termer patienten önskade att vårdpersonal använde när det handlade om att prata om

patientens kropp. Ordet fet och obes var de värsta orden enligt patienterna då de hade en

negativ association kopplat till dem. Ordet vikt var det mest användbara ordet enligt

patienterna.

Tidigare forskning beskriver att personer med obesitas kan uppleva en rädsla att människor i

deras omgivning skulle tycka att de var lata och hade dålig karaktär på grund av deras

övervikt. De värsta upplevelserna handlade om avsiktliga negativa kommentarer,

förolämpningar, nedsättande namn och förlöjligade på grund av sin vikt (Forsberg et al.,

2014; Puhl, Moss-Racusin, Schwartz & Brownell, 2008). Det har framkommit att negativa

och dömande kommentarer inte bara kommer från utomstående personer utan även från

familjen. Deltagarna i en engelsk studie beskrev hur familjemedlemmar verkade dömande

genom att anse att de fick skylla sig själva för sin övervikt, och att de inte förstod deras

viktkamp. Denna brist på förståelse från de närmaste innebar att deltagarna kände sig

6

alltmer avskärmade från det nätverk som de egentligen betraktade som deras stöd (Homer,

Tod, Thompson, Allmark, & Goyder, 2015). Social isolering har beskrivits till följd av negativ

kroppsbild och rädsla för omgivningens reaktioner. Att inte träffa vänner och stanna hemma

så mycket som möjligt för att inte utsätta sig själv för eventuella negativa upplevelser (Taze,

Gumuskaya & Taşkın, 2018).

2.5.2 Upplevelse av perioperativ vård

Tidigare forskning (Forsberg, Vikman, Wälivaara & Engström, 2015) har visat att patienter

önskar god information inför operation och anestesi, även vad som kommer att ske i

operationssalen samt vad som förväntas postoperativt. I samma studie framkom dock även

att för mycket och för detaljerad information kan få motsatt effekt och skapa mer oro hos

patienterna. Kontroll i olika former var ett återkommande begrepp i tidigare forskning

(Susleck et al., 2007) där patienter intervjuats om sina upplevelser av att genomgå anestesi.

Upplevelsen av att tappa kontrollen tog sig uttryck i att känna sig hjälplös, att inte kunna

fatta egna beslut och tappa kontrollen över sin fysiska kropp. I studien av Forsberg et al.

(2014) önskade patienterna att få en förklaring av övervakningen under och efter operation

och att anestesipersonalen beskrev vad de gjorde ingav en känsla av trygghet då patienterna

upplevde miljön som okänd och märklig. Anestesiinduktionen har beskrivits som ett

orosmoment hos patienter där patienter inte vetat hur de kommer att reagera och hur lång

tid det kommer att ta att somna (King, Bartley, Johanson & Broadbent, 2019). Tankar om att

inte vakna upp efter anestesin, det vill säga inte överleva operationen har också beskrivits av

patienter (King et al., 2019; Susleck et al., 2007). Det har även framkommit att när personal

är osäkra eller stressade blir även patienterna stressade och osäkra. Lugn personal som

kunde ge adekvat och balanserad information ingav lugn hos patienterna (Wåhlin, Ek &

Idvall, 2006).

En stor del av patienterna i Forsberg et al. (2015) studie bedömde det viktigt att ha goda

möjligheter att delta själv i beslut om vården att till exempel styra över sin position under

operationen. Det framkom även uttryck om att patienterna ville överlämna sig själva, att de

var i goda händer och önskade att någon annan bestämde. Patienterna underströk att

effekterna av anestesi och kirurgi bidrog till deras oförmåga att delta i beslut. Många

patienter ansåg att personalen hade större insikt i arbetet och att de inte kunde delta i beslut

på grund av kunskapsbrist.

Postoperativt önskade patienterna i studien av Forsberg et al. (2015) att personalen stannade

nära patientens säng när de vaknade och att personalen var tillgänglig. Tillgängligheten

visade på engagerad personal som gav patienten en känsla av att vara sedd, samma känsla

uttrycktes också när personalen presenterade sig med namn och leenden vid första

kontakten. Patienterna önskade att få bästa möjliga information om övervakning och

mediciner samt resultat av operationen vilket beskrevs som lugnande, patienterna

uppskattade att informationen upprepades.

7

2.5.3 Upplevelse av intensivvård

Patienter som vårdas på intensivvårdsavdelning upplever ofta brist på kontroll och känslor av

ett inre kaos, och upplevelser från denna tid kan fortsätta påverka patienter under lång tid

(Wåhlin et al., 2006). I Wåhlin et al. (2006) studie intervjuades patienter på

intensivvårdsavdelning där de beskrev att överlämna medicinska beslut och

behandlingsstrategier till personalen kändes naturligt men vardagliga saker som mobilisering

och hygien var värdefullt för patienterna att känna sig mer delaktiga i. Patienter som vårdats

på intensivvårdsavdelning ombads berätta om sina erfarenheter, tankar och känslor från den

perioden. Det framkom att det var viktigt för patienterna att få bekräftelse på att hen var

viktig som individ och hade ett värde, och inte reducerades till att bara vara patient. Att ha en

människa, närstående eller personal, i närheten fick patienten att känna sig trygg. Någon

som kunde känna vad patienten behövde just i det ögonblicket, vare sig det handlade om att

hålla hand, någon att prata med eller någon annan form av hjälp. Positiv stämning och när

människor visade humor uppskattades och ingav en känsla hos patienterna att vara en del i

teamet. I en annan studie uppgav patienterna att de känt sig ensamma och osynliga i relation

till all teknik som finns på intensivvårdsavdelningen, det kunde uppleva att vården kändes

opersonlig och att personalen var mer intresserad av vad som stod på de olika monitorerna

än av patienten själv (Stayt, Seers & Tutton, 2015).

2.5.4 Allmänsjuksköterskans upplevelse att vårda patienter med obesitas

Sjuksköterskor har i flera studier beskrivit hur det är att vårda patienter med obesitas. I en

studie av Brown (2006) framkom att sjuksköterskan kände oro men även empati att vilja

arbeta med patienter med obesitas. Resultatet visade blandade attityder kring att vårda

patienter med obesitas. Det visade på en ambivalent inställning snarare än ett enkel negativt

förhållande till patienter med obesitas. Tannenberger & Ciupitu-Plath (2018) beskrev

sjuksköterskor som dagligen arbetade med patienter med obesitas och deras upplevelser. I en

öppen fråga om de upplevt diskriminerande vård till patienter med obesitas svarade över

hälften att de hade personliga fysiska begränsningar, otillräcklig tillgång till externa resurser

som tekniska hjälpmedel, otillräckligt med sjuksköterskor samt negativa stereotypa

associationer mot dessa patienter. Många deltagare ansåg dock att de inte upplevt

diskriminerande vård då de åberopade jämlikvård till alla patienter. En studie av Phelan,

Burgess, Yeazel, Hellerstedt, Griffin, van Ryn (2015) visade att sjukvårdspersonal genom

negativa värderingar kring vikt kan påverka kvaliteten på kommunikation, resultatet av

vården och hur patienten upplever vården.

2.6 Anestesi och obesitas

Enligt Hodgeson (2016) innebär obesitas en ökad risk för följdsjukdomar som kan påverka

anestesin, och det är viktigt för sjukvårdspersonal att vara medveten om patientens

hälsostatus för att kunna vara förbered inför svårigheter som kan uppkomma under

anestesin. Det finns flera olika anestesimetoder och de som används idag är lokalanestesi,

centrala blockader, sedering samt generell anestesi. Anestesimetoderna kan användas var för

8

sig eller kombineras på olika sätt. Lokalanestesi kan ges i olika former som exempelvis

bedövningsgel. Centrala blockader ges i form av spinal- eller epiduralanestesi, vilket kan

användas vid exempelvis kejsarsnitt. Sedering kan användas som komplement till central-

och lokalanestesi. Generell anestesi innebär att patienten försätts i ett tillstånd av

medvetslöshet med hjälp av läkemedel. Medvetslöshet och analgesi (upphävd

smärtförnimmelse) framkallas genom påverkan av centrala nervsystemet. Olika former av

generell anestesi är inhalationsanestesi där inhalationsanestetika används, balanserad

anestesi innebär en kombination av inhalationsanestetika och intravenösa läkemedel (Næss

& Strand, 2013). TIVA (totalintravenös anestesi) betyder induktion och underhåll av generell

anestesi med endast intravenösa läkemedel (McGrenaghan & Wilson, 2019).

Sövning av patienter med obesitas kan vara utmanande. Obesitas fördröjer återhämtningen

från generell anestesi, påverkar lungfunktioner negativt och ökar risken för komplikationer

efter operation (Moustafa & Abdelazim, 2015). Det kan till exempel vara orsak till att det är

svårt att intubera, och det finns en ökad risk för respirationsstörningar (Noble, 2008).

Hodgeson (2016) beskriver att ett BMI över 40 ger en 13 procentig ökad risk för svår

intubation. Förhållandena kan försvåras ytterligare om patienten även har en kort nacke, stor

tunga, högt stående larynx, dålig förmåga att gapa samt rörelsebegränsningar (Adams &

Murphy, 2000).

Obesitas medför lägre total lungkapacitet och mindre tidalvolymer. Redan i stående ställning

ses minskad lungvolym hos överviktiga på grund av minskad compliance (eftergivlighet)

jämfört med normalviktiga. Detta beror på ökat mekaniskt tryck från fettansamlingar i organ

i buk och brösthåla. Det leder till att ventilationen sker med snabbare frekvens och lägre

tidalvolym för att kunna upprätthålla en normal halt av koldioxid i blodet (Aune, 2013).

Personer med obesitas har också generellt sett en lägre funktionell residualkapacitet (FRC)

vilket ökar risken för uppkomst av atelektaser som följd av att alveoler kollaberar (Dargin &

Medzon, 2010). Atelektaser kan utvecklas omedelbart efter anestesiinduktion hos alla

patienter dock kan risken för atelektasutveckling fortsätta i upp till 48 timmar efter

extubation hos patienter med obesitas jämfört med normalviktiga patienter (Serin et al.,

2019). Låg FRC innebär också lägre nivåer av lagrat syre vilket ökar benägenheten för

utveckling av desaturation (Dargin & Medzon, 2010).

Transporten från operationssalen till uppvakningsavdelningen är en högriskperiod när det

kommer till att patienter desaturerar och en av riskfaktorerna för detta är obesitas (Labaste

et al., 2016). Oavsett extra syrgastillförsel postoperativt så tenderar patienter med obesitas

att desaturera ofta under det första postoperativa dygnet (Ahmad et al., 2008). I en svensk

studie från 2017 undersöktes hur patienter med obesitas som genomgått bariatrisk kirurgi

andades under den första postoperativa natten genom att övervaka respirationen med olika

mätningar (saturationsmätning med mera). Patienter med kända respirationsstörningar var

exkluderade från studien. Resultatet visade att låg genomsnittlig saturation samt episoder av

desaturation inte var ovanligt postoperativt (Wickerts, Forsberg, Bouvier & Jakobsson, 2017).

9

2.7 Teoretiskt perspektiv - personcentrerad vård

Att arbeta efter personcentrerad vård innebär enligt McCormack (2003) ett arbetssätt där

fokus ligger på att patienten som person bidrar till att hur och vad patienten upplever och

värdesätter i sitt liv. Personcentrerad vård bygger enligt Ekman (2011) på tre nyckelbegrepp:

partnerskap, patientberättelse samt dokumentation. Relationen mellan den vårdsökande

personen och vården bygger på ett ömsesidigt partnerskap och en respekt för varandras

kunskap. Sjuksköterskan kommer i partnerskap med patienten att prioritera och tillsammans

formulera en hälsoplan, ett delat beslutsfattande där patientens har kunskap och åsikter

ligger till grund (Ekman et al. 2011). För att kunna göra detta måste sjuksköterskan ha en

professionell kompetens att kunna klargöra personens åsikter och värderingar och hantera

dessa i förhållande till sina egna professionella kunskaper. Detta förutsätter ett engagemang

hos sjuksköterskan och ett sympatiskt förhållningssätt (McCormack & McCance, 2006). För

att kunna skapa partnerskap krävs att vårdaren känner till den vårdsökandes berättelse

(Ekman et al. 2011). Patientberättelsen är en personlig redogörelse för personens sjukdom

och symtom och hur dessa påverkar personens liv. Patientberättelsen skiljer sig från den

medicinska berättelsen där diagnos och behandling av sjukdom är centralt, så fokuseras här

på personens lidande i vardagliga sammanhang. Berättelsen måste bygga på ömsesidigt

förtroende och förståelse där kunskaper delas mellan parterna. Enligt Ekman (2011) utgör

patientberättelsen utgångspunkten för personcentrerad vård och lägger grunden för ett

partnerskap i vård. Santamäki Fischer (2013) beskriver att när en person berättar om sig

själv finns det förutsättningar att bli bekräftad och sedd av den andra parten som lyssnar.

Personen väljer själv vilka berättelser hen vill delge. Tankar och händelser som personen

upplevt, men även tankar om vad som kan komma att hända kan ingå i berättelsen. Det är en

helande process att få dela sin berättelse med andra. Personens bild av sig själv och sitt liv

kan ge en starkare självkänsla. Sista steget inom personcentrerad vård är enligt Ekman

(2011) att dokumentera patientens preferenser, värderingar och behov av omvårdnad. I

dokumentationen bör även patientens delaktighet i beslut gällande vård och behandling

framgå. Dokumentationen leder till kontinuitet i vården och är lika viktigt att journalföra

som kliniska fynd.

Personcentrerad vård kräver specifika kunskaper, färdigheter och arbetssätt. Utmaningen för

anestesisjuksköterskan inkluderar förmågan att efter ett mycket kort preoperativt möte inge

förtroende och få fram den information från patienten som krävs för att utforma vården med

respekt för personen som helhet (Manley, Hills & Marriot, 2011).

3 PROBLEMFORMULERING

I dagens samhälle ökar antalet personer med obesitas och därmed ses även en ökning inom

den perioperativa miljön. Tidigare forskning visar att många patienter upplever sig vara

stigmatiserade och diskriminerade. De har en känsla av att vara en börda för hälso- och

sjukvården och en stor del patienter har fått ta emot förödmjukande och nedlåtande

10

kommentarer. Forskning visar att sjuksköterskor kan ha ett negativt förhållningssätt i mötet

med dessa patienter och vissa upplever att diskriminerade vård förekommer. Förutom att

patienter med obesitas har ett sämre utgångläge i vården genom diskriminering är de även

svårare att hantera inom den perioperativa vården. Risken för komplikationer och svår

luftväg ökar med ett ökat BMI. Tanken med denna litteraturstudie är att med hjälp av

evidensbaserad kunskap förbättra det perioperativa omhändertagandet hos patienter med

obesitas.

4 SYFTE

Syftet var att beskriva specialistsjuksköterskans omhändertagande av patienter med obesitas

i samband med perioperativ vård.

5 METOD

Metoden för detta arbete är en litteraturöversikt enligt Fribergs (2017) beskrivning, vilket

innebär ett strukturerat arbetssätt för att skapa en beskrivande översikt över befintlig

forskning inom ett utvalt område.

5.1 Urval och datainsamling

Här följer beskrivning av inklusion- och exklusionskriterier, sökord, databassökning, urval,

sökmatris, manuell sökning samt kvalitetsgranskning.

5.1.1 Inklusions- och exklusionskriterier

Inklusionskriterier används för att finna relevanta artiklar från sökningen i databaserna

(Östlundh, 2017). Inklusionskriterier för studierna var att de skulle handla om

specialistsjuksköterskans omhändertagande av patienter med obesitas i samband med

perioperativ vård. Ytterliggare inklusionskriterier var patienter över 18 år. Studierna ska ha

haft ett etiskt godkännande och publicerats i vetenskapliga tidskrifter,

11

5.1.2 Sökord

Sökorden som användes för att hitta relevanta artiklar var: obese, overweight, bariatric,

anesthesia, anaesthesia, intensive care, intensive care nurse, experiences, perceptions,

attitudes, views och feelings. Sökorden användes både i fritext och som ämnesord (MeSH och

Headings) vilka kombinerades i olika sökblock. De booleska sökoperatörerna AND och OR

användes vid kombination av sökord för att få en bredare sökning. Trunkering användes för

att utöka antal artiklar inom önskat område. Termen anesthesia användes med trunkering

istället för att använda anesthetic nurse vilket gav fler träffar. Sökorden valdes ut för att de

bäst representerar det ämne som arbetet avser (Östlundh, 2017). Se sökmatris under rubrik

5.1.5.

5.1.3 Databassökning

Sökningen efter artiklar utfördes i två olika vetenskapliga databaser, CINAHL och PubMed,

som valdes ut genom att kunna finna artiklar relaterade till vårdvetenskap. Sökmatris

presenteras under rubrik 5.1.5. En databas är en samling dokument som sorterats och

grupperats för att underlätta att göra sökningar och urval. CINAHL innehåller

omvårdnadsvetenskaplig information, PubMed innehåller främst medicin men även

omvårdnadsrelaterade artiklar (Östlundh, 2017). Databassökning är ett moment som

bibliotekarier är utbildade i att hjälpa till med (Friberg, 2017), hjälp med sökning av

bibliotekarie från Falu lasaretts sjukhusbibliotek samt Mälardalens högskolebibliotek har

använts vid flera tillfällen för att säkerställa att sökningarna utförts korrekt.

5.1.4 Urval

Resultatet av antal artiklar från CINAHL var 261 stycken och från Pubmed 227 stycken. Av

dessa lästes 15 respektive 30 abstract av de artiklar som svarade mot uppsatsens syfte.

Resultatet från databassökningen samt manuell sökning landade i 7 stycken kvantitativa och

8 stycken kvalitativa artiklar.

5.1.5 Sökmatris

Tabell 1: Sökmatris

Databas Sökord Antal

träffar

Antal lästa

abstrakt

Antal lästa

artiklar

Antal

utvalda

artiklar

CINAHL anesthe* OR anaesthe* OR

intensive care OR intensive

care nurs*

515 317

CINAHL experiences or perceptions or

attitudes or views or feelings

2 204 075

12

CINAHL obes* OR overweight OR fat

OR bariatri*

504 670

CINAHL (anesthe* OR anaesthe* OR

intensive care OR intensive

care nurs*) AND (experiences

or perceptions or attitudes or

views or feelings) AND (obes*

OR overweight OR fat OR

bariatri*)

261 15 10 6

Pubmed Anesthe* OR anaesthe* OR

intensive care OR intensive

care nursing

704 756

Pubmed experiences OR perceptions 552 567

Pubmed obes* OR overweight OR fat

OR bariatri*

457 972

Pubmed (Anesthe* OR anaesthe* OR

intensive care OR intensive

care nursing) AND

(experiences OR perceptions)

AND (obes* OR overweight

OR fat OR bariatri*)

227 30 12 5

5.1.6 Manuell sökning

Sekundärsökningar är nödvändiga att göra för att kunna få fram ett bra slutresultat och görs

det inte riskeras att gå miste om relevant litteratur. Manuella sökningar innebär att på egen

hand leta igenom tidskriftsartiklar eller annat material för att hitta relevant information

(Östlundh, 2017). Fyra artiklar som ingår i resultatet hittades med hjälp av manuell sökning,

vilket innebar att de kom upp som relaterade artiklar vid sökning i databaser samt sökande i

referenslistor från andra artiklar som ingår i resultatet. När en artikels valdes ut för vidare

läsning i en databassökning gav databasen förslag till relaterade artiklar, det vill säga artiklar

som har likheter med den artikel som valdes. Ett annat sätt som användes för att finna

artiklar som svarar mot studiens syfte var att författarna gick igenom en vald resultatartikels

referenslista för att även där finna liknande studier som kunde ingå i resultatet.

5.1.7 Kvalitetsgranskning

Friberg (2017) beskriver att kvalitetskrav ska ställas på de texter som väljs ut för analys. Med

hjälp av noggrann granskning ges information om viktiga aspekter som exempelvis artikelns

resultat men också hur det resultatet kommit till med mera. Efter genomförd granskning tas

ställning till om artikeln passar syftet och om kvaliteten är tillräckligt bra för att inkludera

studien i arbetet (Friberg, 2017). Artiklarna som ingår i resultatet granskades utifrån

13

granskningsmallar framtagna av Statens beredning för medicinsk och social utvärdering

(SBU). Granskningsmallarna är olika utformade för kvalitativa och kvantitativa studier vilka

presenteras i bilaga B och C. Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (2019)

beskriver att kvalitetsgranskningen syftar till att bedöma i vilken utsträckning resultatet för

en enskild studie beror av systematiska fel (bias) och att granskningsmallarna används som

stöd i bedömningen. Vad gäller mallarna för kvantitativa studier beskrivs att syftet med

mallarna är att skapa ett systematiskt och transparent underlag för att diskutera hur stor

risken är att skattade utfall i en enskild studie är systematiskt snedvridna vilket innebär att

det inte finns någon algoritm för att räkna samman kvalitetspoäng. Mallarna består av ett

antal frågor med olika svarsalternativ. Utifrån svaren kan kvaliteten sedan diskuteras och

bedömas som låg, medelhög eller hög. Samtliga artiklar som ingår i resultatet bedömdes ha

medel eller hög kvalitet vilket presenteras i bilaga A.

5.2 Analys

Analys av artiklarna skedde utifrån Fribergs (2017) beskrivning av att göra en

litteraturöversikt. Friberg (2017) beskriver att för att få ett samlat grepp på det valda området

anläggs ett helikopterperspektiv genom att läsa sammanfattningarna av de studier som

framkom i litteratursökningen. Helikopterperspektivet gör det möjligt att få en överblicksbild

och se karaktären på studierna, exempelvis om området innefattar mest kvalitativa eller

kvantitativa studier. Därefter fortsätter avgränsningen till de studier som sedan kommer att

ingå i analysen. Steg ett i analysen var att de valda artiklarna lästes igenom av båda

författarna flera gånger för att förstå innehåll och sammanhang. Därefter diskuterade

författarna eventuella oklarheter för att säkerställa att artiklarnas innehåll uppfattats riktigt.

Artiklarna skrevs ut i pappersform. Relevanta delar av texten markerades med

överstrykningspenna för att underlätta att komma tillbaka till dessa delar och läsa igen. I steg

två dokumenterades artiklarna i en artikelmatris, se bilaga A, utifrån syfte, metod, resultat

och kvalitet för att få en bra överblick, även denna skrevs ut i pappersform. I steg tre

identifierades likheter och skillnader i studiernas syfte, metod och resultat. En

sammanställning av studiernas likheter och skillnader i syfte, metod och resultat författades

och presenterades under rubrik 7. Likheter och skillnader i artiklarnas resultat resulterade i

två kategorier. Kategorierna som framkom var utmaningar i omhändertagandet och optimera

omhändertagandet.

6 ETISKA ÖVERVÄGANDEN

Den mest inflytelserika av alla forskningsetiska riktlinjer är Helsingforsdeklarationen som

fokuserar på medicinsk klinisk forskning (Kjellström, 2017). Deklarationen innehåller etiska

riktlinjer som syftar till att skydda patienters hälsa och rättigheter genom att värna rätten till

självbestämmande, information, integritet och konfidentialitet (Helsingforsdeklarationen,

14

2013). Dataskyddsförordningen (GDPR) är också viktig att förhålla sig till, vars syfte bland

annat är att skydda enskildas personuppgifter (Datainspektionen, 2019). Endast artiklar med

etiskt godkännande inkluderades i litteraturstudien för att säkerställa att deltagarna i

studierna behandlats korrekt enligt etiska riktlinjer. Författarna har under hela arbetets gång

förhållit sig till CODEX (2019) riktlinjer och därmed arbetat objektivt och inte förfalskat eller

plagierat vetenskapliga data.

7 RESULTAT

Resultatet är baserat på 15 vetenskapliga studier, 8 kvalitativa och 7 kvantitativa. Studierna

är författade i olika länder. Resultatartiklarna presenteras utifrån likheter och skillnader i

syfte, metod och resultat. Indelningen av resultatets underrubriker är baserade på två

kategorier som framkom under analysen. Resultatet är skrivet i löpande text samt citat på

artikelns ursprungsspråk.

7.1 Likheter och skillnader i syfte

Alla 15 studier hade ett tydligt syfte formulerat. Av de åtta kvalitativa artiklarna (Dabija,

Fedog, Engström & Gustafsson, 2018; Drake, Dutton, Engelke, McAuliffe & Rose, 2005;

Hales, Maureen, & Vries, 2018; Hales, Vries & Coombs, 2016; Larson, Nyström, Gustafsson &

Engström, 2019; Robstad, Söderhamn, & Fegran, 2018; Shea & Gagnon, 2015; Whitfield &

Grassley, 2008) fanns likheter i tre av artiklarnas syfte gällande intensivvårdssjuksköterskors

upplevelser att vårda patienter med obesitas på intensivvårdsavdelning (Hales et al., 2016;

Robstad et al., 2018; Shea & Gagnon, 2015). En studie hade att liknande syfte då den syftade

till att undersöka omvårdnadsåtgärder och attityder vid intensivvård av patienter med

obesitas (Hales et al., 2018). I två av artiklarna fanns likheter i syftet vad gäller att beskriva

anestesisjuksköterskors erfarenheter av luftvägshantering (Larson et al., 2019; Dabija et al.,

2018). Skillnaden var att Larson et al. (2019) syftade på luftvägshantering av obesa patienter

specifikt, mendan Dabija et al. (2018) syfte var hantering av svåra luftvägar, däribland

patienter med obesitas. En studie syftade till att beskriva sjuksköterskors uppfattning om de

utmaningar som de ställs inför i vårdandet av patienter med obesitas (Drake et al., 2005). En

studie hade som syfte att undersöka sjuksköterskors erfarenheter av postoperativ vård av

patienter med obesitas (Whitfield & Grassley, 2008).

Av de sju kvantitativa artiklarna (Lindauer, Steurer, Müller & Dullenkopf, 2014; Pfeiffer et

al., 2012; Robstad, Westergren, Siebler, Söderhamn & Fegran, 2019; Sanford, Kadry, Brodsky

& Macario, 2015; Steyer, Oliveira, Gouvêa, Echer & Lucena, 2012; Tanaka & Peniche, 2009;

Winkelman & Maloney, 2005) var det två studier som syftade till att undersöka tidsaspekter

av olika slag (Pfeiffer et al., 2012; Sanford et al., 2015). Där slutar likheterna då Pfeiffer et al.

(2012) studie syftade till att undersöka tidsåtgången för olika metoder för verifikation av

15

endotrakeal intubation hos patienter med obesitas, medan Sanford et al. (2015) studie

syftade till att undersöka förhållandet mellan BMI och total tid i operationsrummet. Tanaka

& Peniche (2009) studie syftade till att identifiera svårigheter för sjuksköterskor

perioperativt för patienter som genomgår bariatrisk kirurgi, till skillnad från Winkelman &

Maloney (2005) vars studie hade som syfte att beskriva vilka resurser

intensivvårdssjuksköterskor använde i vården av patienter med obesitas. Lindauer et al.

(2014) syfte var att utvärdera den perioerativa vården efter införandet av ett program för

bariatrisk kirurgi. En studie syftade till att analysera postoperativa omvårdnadsdiagnoser

ställda för patienter som genomgått bariatrisk kirurgi samt även vidtagna

omvårdnadsåtgärder. Robstad et al. (2019) hade som syfte att undersöka

intensivvårdssjuksköterskors attityder mot patienter med obesitas och om dessa är

förknippade med deras beteendemässiga avsikter gentemot dessa patienter.

7.2 Likheter och skillnader i metod

Samtliga kvalitativa studier har använt sig av intervjuer som datainsamlingsmetod (Dabija et

al., 2018; Drake et al., 2005; Hales et al.,2018; Hales et al., 2016; Larson et al., 2019; Robstad

et al., 2018; Shea & Gagnon, 2015; Whitfield & Grassley, 2008). Två studier använde sig av

en kombination av observationer och intervjuer (Hales et al.,2018; Hales et al., 2016).

Semistrukturerade intervjuer dominerade, medan en studie använde sig av

fokusgruppsintervjuer (Drake et al. 2005). Samtliga studier har använt tematisk analys

(Dabija et al., 2018; Drake et al., 2005; Hales et al.,2018; Hales et al., 2016; Larson et al.,

2019; Robstad et al., 2018; Shea & Gagnon, 2015; Whitfield & Grassley, 2008). Dabija et al.

(2018) och Larson et al. (2019) använde sig av en induktiv metod kallad critical incedent

technique (CIT) enligt Flanagan vilket innebär att det inte är antalet intervjuer som avgör när

insamlat material är tillräckligt utan antalet ”kritiska incidenter” som framkommit, där ett

antal mellan 50–100 anses vara tillräckligt för att få ett trovärdigt resultat. I Larson et al.

(2019) framkom 97 kritiska incidenter och i Dabaija et al. (2018) framkom 109 kritiska

incidenter. Studierna av Hales et al. (2018) och Hales et al. (2016) använde samma

analysgång genom tre olika steg, dekonstruktion där data systematiskt bröts ner till koncept,

konstruktion där koncepten sammanfördes till en ny ordning och slutligen konstruerades

koncepten till en beskrivande berättelse utifrån två teman.

Av de sju kvantitativa artiklarna (Lindauer, Steurer, Müller & Dullenkopf, 2014; Pfeiffer et

al., 2012; Robstad, Westergren, Siebler, Söderhamn & Fegran, 2019; Sanford, Kadry, Brodsky

& Macario, 2015; Steyer, Oliveira, Gouvêa, Echer & Lucena, 2012; Tanaka & Peniche, 2009;

Winkelman & Maloney, 2005) var det två studier som använde enkäter som

datainsamlingsmetod (Robstad et al., 2019; Tanaka & Peniche, 2009). De använde deskriptiv

design och analyserades med jämförande statistik genom chi-2 test, även Welch´s t-test och

ANOVA användes. Tre av studierna var retrospektiva (Lindauer et al., 2014; Sanford et al.,

2015; Steyer et al., 2016) där journalgranskning användes som datainsamlingsmetod. T-test

och Mann Whitney användes för kontinuerliga variabler. För kategoriska variabler användes

chi2-test. Två studier var prospektiva (Pfeiffer et al., 2012; Winkelman & Maloney, 2005). I

studien av Pfeiffer (2012) skedde datainsamling genom videoinspelning och tidsmätning av

16

intubation. För jämförelser användes t-test. Winkelman & Maloney (2005) använde

observationer för datainsamling. Samband togs fram med Perarson´s korrelationskoefficient.

7.3 Likheter och skillnader i resultat

Nedan presenteras resultatet i två framkomna kategorier: utmaningar i omhändertagandet

samt optimeringar i omhändertagandet.

7.3.1 Utmaningar i omhändertagandet

Flera studier (Drake et al., 2005; Hales et al., 2016; Robstad et al., 2018; Shea & Gagnon,

2015) visade att specialistsjuksköterskan uppfattande att patienter med obesitas erhöll sämre

vård än normalviktiga patienter. Studier visde (Robstad et al., 2018; Shea & Gagnon, 2015)

att patienter med obesitas var svårare att mobilisera och inte blev vända lika ofta som

normalviktiga patienter. En studie (Shea & Gagnon, 2015) visade att personalen var

oförmögen att utföra korrekt hjärt- och lungräddning. Personalen beskrev att på grund av

patientens storlek var det svårt att få till bra hjärtkompressioner.

Många specialistsjuksköterskor uppfattade att det krävdes extra personal vid vårdandet av

patienter med obesitas (Drake et al., 2005; Hales et al., 2016; Robstad et al., 2018; Shea &

Gagnon, 2015; Winkelman & Maloney, 2005). Studier (Drake et al., 2005; Robstad et al.,

2018; Shea & Gagnon, 2015) visade att mer personal krävdes vid bland annat mobilisering,

vändningar, transport samt förändring av position i sängen. Att lyfta ben och ta på

stödstrumpor kunde kräva upp till tre personal (Shea & Gagnon, 2015).

Specialistsjuksköterskorna beskrev vidare att det krävdes mer tid för att vårda patienter med

obesitas (Robstad et al., 2018; Shea & Gagnon, 2015). Sanford et al. (2015) utvärderade

korrelationen mellan BMI och total tid på operationssal där komponenter som

anestesipersonalens förberedelser och anestesiinduktion ingick. Resultatet visade statistisk

signifikans vad gäller sambandet mellan ökat BMI och ökad tid på operationssal,

huvudsakligen på grund av ökad operationstid men även anestesipersonalens förberedelser

och anestesiinduktion och väckning tog längre tid hos patienter med högre BMI. Enligt Drake

et al. (2005) och Shea & Gagnon (2015) behövdes extra tid på grund av en mer komplex

vårdsituation där exempel som medicinering, auskultation av hjärta och lungor och

såromläggning presenterades.

Studier (Robstad et al., 2018; Tanaka & Peniche, 2009; Winkelman & Maloney, 2005) visade

att det fanns en brist på material och utrustning för patienter med obesitas. En studie av Shea

& Gagnon (2015) där erfarenheter av specialistsjuksköterskan undersökts visade att sängarna

var för smala, blodtrycksmanschetter inte passade och kläder som var för små. Utrustningen

var anpassad efter icke-obesa patienter. Sjuksköterskorna kände frustration över att inte

kunna ge den vård och använda den utrustning som krävdes.

Specialistsjuksköterskans erfarenheter visade (Drake et al., 2005; Hales et al., 2018; Robstad

et al., 2018; Shea & Gagnon, 2015) att det fanns en ökad oro för skador och personlig

17

säkerhet hos personalen vid vårdandet av patienter med obesitas. Enligt Shea & Gagnon

(2015) beskrev specialistsjuksköterskor vården som extra fysisk krävande och därmed ett

hårdare arbete för personalen. Ord som fysisk belastning, svårigheter och förseningar var

återkommande under intervjuerna. Det fysiskt krävande arbetet medförde i vissa fall

ovillighet att vårda patienter med obesitas (Robstad et al., 2018; Shea & Gagnon, 2015).

Intervjuerna visade att det inte var ovanligt att specialistsjuksköterskor önskade byta patient,

särskilt om de arbetat flera dagar med tyngre patienter.

I två studier av Hales et al. (2016, 2018) beskrev specialistsjuksköterskan att de upplevde

svårigheter kring språket och vilka ord de skulle använda i dialog med patienten. De

upplevde att de saknade en överenskommelse och ett accepterat språk för att beskriva

patienter med obesitas. Det fanns enligt personalen negativa sociala associationer till orden

fet och obes och dessa ord definierade inte de svårigheter som framkom vid vårdandet.

Dessutom beskrevs en medvetenhet dels från patientens dels från personalens sida att

patienten var obes, men kommunikation om obesitas undveks. ”No one wants to talk about

the elephant in the room. There´s something huge happening but no one wants to talk about

it” (Hales ert al., 2016, s 86). De använde olika ord beroende på om patienten var vaken eller

inte samt om de talade till patienten eller till personalen. För att undvika att såra patienten

användes kommunikation genom blickar, viskningar eller genom att peka mellan personalen.

Vid bedside rapporter diskuterades medvetet inte obesitas för att inte skämma ut patienten

(Hales et al., 2016). ”I don´t want them to think that I´ve got some prejudice against them

that´s going to influence my care” (s.85).

I studier av Hales et al. (2018) och Robstad et al. (2018 & 2019) framkom att kollegor ofta

drog nedlåtande kommentarer och skämtade om patienter med obesitas. Vidare hade en del

av specialistsjuksköterskorna en negativ attityd och beteende kring ovan nämnda patienter.

Det framkom (Shea & Gagnon, 2015) att personal som tidigare vårdat patienter med obesitas

och hade negativa erfarenheter tog med sig dem i vårdandet av andra patienter med obesitas.

Det gällde även om personal fått höra negativa erfarenheter från annan personal och inte

upplevt det själv.

Specialistsjuksköterskor beskrev i studier (Robstad et al., 2018; Shea & Gagnon, 2015) att de

kände frustration över att patienter med obesitas kunde vara inaktiva när det gällde att ta en

roll i sin sjukvård, att de saknade motivation att bidra till sin egen vård under

intensivvårdsperioden. Patienterna kunde beskrivas som krävande och var ovilliga att

samarbeta. Vissa sjuksköterskor var av den åsikten att patienten själv var ansvarig för sin

kroppsvikt. Sjuksköterskorna uttryckte att det är skillnad att vårda patienter som själva vållat

sin sjukdom jämfört med patienter som inte kan hjälpa att de blivit sjuka. Postoperativ

mobilisering ordinerades till alla patienter efter bariatrisk kirurgi och det upplevdes som en

svårighet att genomföra för sjuksköterskor i Whitfield & Grassley (2008) studie. De upplevde

svårigheter att motivera patienterna att röra på sig för att patienterna var rädda att det skulle

göra ont, att de skulle ramla eller att förband eller stygn skulle lossna. Att få patienterna att

komma upp ur sängen för första gången efter operationen beskrevs som ” a difficult

challange… they [patients] don´t want to pop a stitch, tear the bandaids off, hurt themselves”

(s. 293). Sjuksköterskorna upplevde även att patienter försökte undvika mobilisering trots att

18

sjuksköterskorna skulle gå bredvid dem. Resultatet visade också hur sjuksköterskorna

försökte motivera patienterna genom att försäkra dem om att första gången är det största

hindret men att smärtan kommer att minska för varje gång samt att påminna patienterna om

att ta emot smärtstillande medicin inför mobilisering.

Det framkom även i resultatet i studien av Steyer, Oliveira, Gouvêa, Echer & Lucena (2012)

att smärta var vanligt förekommande i samband med mobilisering och att det var viktigt att

se till att patienterna fick tillräckligt med smärtstillande medicin innan. I studien

undersöktes den postoperativa vården av patienter som genomgått bariatrisk kirurgi där

analyserades vilka omvårdnadsdiagnoser som ställts och vilka omvårdnadsåtgärder som

vidtogs. Förutom smärta, som sågs i 99 % av fallen framkom svårighet till mobilisering i 58 %

av fallen, omvårdnadsdiagnoser relaterat till hudkostymen framkom i 93 % av fallen. I 20 %

av fallen noterades att patienterna behövde hjälp med hygien (Steyer, Oliveira, Gouvêa,

Echer & Lucena, 2012). I Lindauer et al. (2014) studie utvärderades den perioperativa vården

för 147 patienter som genomgått gastric bypass-kirurgi. Resultatet visade att majoriteten av

patienterna (78 %) kunde vårdas på uppvakningsavdelningen postoperativt medan 32

patienter (drygt 21 %) behövde vårdas på intensivvårdsavdelningen på grund av instabil

cirkulation och nedsatt syresättning.

7.3.2 Optimeringar i omhändertagandet

Studier (Robstad et al., 2018; Shea & Gagnon, 2015) visade att det var viktigt för

specialistsjuksköterskan att bygga upp en relation med patienten. Det beskrevs att

vårdrelationen mellan specialistsjuksköterskan och den obesa patienten var viktig. Obesitas

är till skillnad från många andra sjukdomar synlig och svår att dölja. Att se personen bakom

sjukdomen var viktigt för att se bortom den fysiska kroppen, sina egna fördomar och att möta

patienten på en mänsklig nivå. ”When you get to know the patient, you don´t reflect that

much on that they are big. You focus mostly on the person laying there… who is very ill.”

(Robstad et al., 2018, s.390). På en intensivvårdsavdelning framkom hur viktig

kommunikationen var. Att kunna lära känna patienten och kommunicera då patienten var

intuberad. Skriftlig kommunikation eller att använda sig av patientens familj användes för att

förstå patienten. Att fokusera på personen istället för sjukdomen kunde hjälpa personalen att

förstå patientens berättelse och därmed lättare kunna relatera till och sätta sig in i patientens

situation (Shea & Gagnon, 2015).

Samma studie av Shea & Gagnon (2015) visade att sjuksköterskor önskade att ta distans från

personliga åsikter och samhällets stigmatisering kring patienter med obesitas. Att inte föra

negativa tankar och attityder vidare i personalgruppen vid rapporteringar och då negativa

kommentarer förekom skulle dessa negligeras och istället rikta in sig på fakta. Ett par studier

(Robstad et al., 2018; Steyer et al., 2012) visade att specialistsjuksköterskan hade en önskan

om att kunna förändra sina attityder och åsikter kring patienter med obesitas. En förändring

som enligt specialistsjuksköterskorna kräver mer kunskap kring komplexiteten hos dessa

patienter.

19

Två studier involverade förberedelser och planering för anestesi av patienter med obesitas

(Larson, Nyström, Gustafson & Engström, 2019; Sanford, Kadry, Brodsky & Macario, 2015). I

Larson et al. (2019) kvalitativa studie visade resultatet att förberedelser och noggrann

planering av anestesin var viktigt för anestesisjuksköterskor vid sövning av patienter med

obesitas. I resultatet framkom vikten av att läsa på om patienten i tidigare journaler för att

kunna förbereda sig bättre. Andra förberedelser som kom fram i resultatet var att kontrollera

gapförmåga, Mallampati klassifikation och rörlighet av nacken hos patienterna. Dabija,

Fedog, Engström & Gustafsson (2018) kom i sin studie fram till liknande resultat där

anestesisjuksköterskor betonade vikten av en noggrann preoperativ bedömning av eventuellt

svår luftväg och beskrev att de aktivt letade efter fysiska tecken som indikerar svår luftväg

som obesitas och kort nacke.

You do have some readiness, I mean, you see the patient at an early stage and expect…

you have the head sitting pretty short, you have obesity, you have no neck, you see some

signs that brings previous events to mind. So you start thinking that … hmm, here we

really need to think twice. (Dabija et al., 2018, s.156).

Anestesisjuksköterskor ansåg också att det ingår i förberedelserna att planera och vara

förberedd på att behöva byta anestesimetod om nödvändigt (Larson et al. 2019). I Dabija et

al. (2018) visade resultatet att det var viktigt att alltid ha en reservplan om den första

strategin vad gäller hantering av luftvägen inte skulle fungera. Vid svår intubation kunde till

exempel larynxmask behöva användas för att snabbt säkra en fri luftväg. Resultatet i både

Larson et al. (2019) och Dabija et al. (2018) visade på vikten av att ha adekvat utrustning

tillgänglig vid sövning av patienter med obesitas, som exempelvis ledare och specifik

utrustning för svår luftväg.

I studien av Larson et al. (2019) framkom olika faktorer för lyckad luftvägshantering hos

patienter med obesitas. Flera nyckelfaktorer identifierades som exempelvis att optimera

patientens position inför anestesiinduktionen vilket kunde innebära att tippa

operationsbordet så huvudet hamnar något högre än fötterna, ”tilting enough to reduce

pressure on the chest for the sake of the airway. Make sure to optimize the patient’s position

even before induction so that they are well on the operating table” (s. 960). I Dabija et al.

(2018) studie beskrevs också vikten av att optimera den obesa patientens position inför

intubation. En triangulär kudde placerad under patientens axlar förbättrade patientens

position och gav bättre insikt under intubationen. I Larson et al. (2019) studie framkom

också att det var viktigt att optimera patienter med obesitas ventilationen genom väl utförd

preoxygenering, användning av PEEP (positive end-expiratory pressure, ökat motstånd i

utandningen) och eventuell lungrekrytering om det var svårt att bibehålla adekvat saturation.

Av resultatet framkom också att säkra luftvägen snabbt genom intubation, hellre än

larynxmask, var av stor vikt för anestesisjuksköterskorna. En kvantitativ studie jämförde

tidsåtgången mellan ultraljudsundersökning och auskultation/kapnografi (lyssna på

lungorna och mätning av koldioxid i utandningsluften) för att verifiera att tuben satt på rätt

plats i luftvägen hos patienter med obesitas. Detta för att så fort som möjligt veta att tuben

sitter i luftvägen och inte i matstrupen och därmed ha en säkrad luftväg. Resultatet visade

inga signifikanta skillnader mellan att använda ultraljud jämfört med enbart auskultation.

Mediantid för verifikation med ultraljud var kortare än för verifikation med auskultation och

20

kapnografi (Pfeiffer, Bache, Isbye, Rudolph, Rovsing & Borglum, 2012). Andra aspekter som

framkom var vikten av att arbeta som ett team kring obesa patienter med en potentiellt svår

luftväg. Att vara åtminstone två anestesisjuksköterskor vid induktionen för att samarbeta och

hantera svåra situationer som kan uppkomma. Att vid misstanke om svår luftväg låta den

mest erfarna i teamet utföra intubationen (Dabija et al., 2018; Larson et al., 2019).

8 DISKUSSION

Denna studie hade som syfte att beskriva specialistsjuksköterskans omhändertagande av

patienter med obesitas i samband med den perioperativa vården. Analysen resulterade i två

kategorier; hinder och utmaningar i omhändertagandet samt optimeringar i

omhändertagandet. Här följer resultatdiskussion, metoddiskussion samt etikdiskussion.

8.1 Resultatdiskussion

Nedan följer diskussion av studiernas likheter och skillnader i syfte, metod samt diskussion

av resultatet.

8.1.1 Diskussion av likheter och skillnader i syfte och metod

Studierna som ingick i resultatet hade varierande syften. Några studier hade liknande syften

vad gäller upplevelser att vårda patienter med obesitas på intensivvårdsavdelning. Andra

studier syftade till att undersöka faktorer för lyckad luftvägshantering. Det gav en variation

och bredd i examensarbetet och täckte in flera områden i specialistsjuksköterskans

omhändertagande av patienter med obesitas. Det kunde även generera svårigheter att

studierna varierade så i sina syften, det gjorde det svårare att hitta exakta likheter mellan

studierna och kunna dra slutsatser. Drygt hälften av studierna använde kvalitativ metod, åtta

till antalet, medan sju av studierna var av kvantitativa. Att studierna använde olika design

innebar att det var svårt att göra exakta jämförelser mellan alla studier då de kvantitativa

fokuserar mer på siffror och de kvalitativa fokuserar mer på ord, men enligt metodlitteratur

(Friberg, 2017) kan både kvalitativa och kvantitativa artiklar ingå i en litteraturstudie. Dock

kan inte analysen bli lika ingående som vid en så kallad systematisk litteraturstudie eftersom

en aspekt att ta hänsyn till är just att kvalitativa respektive kvantitativa studier skiljer sig åt

genom att fokus är på ord respektive siffror och att resultatet från studierna inte går att

jämföra exakt (Friberg, 2017). Av de kvalitativa studierna hade alla använt intervjuer som

datainsamlingsmetod och kommit fram till olika teman i sina analyser, vilket gjorde det

enklare att göra jämförelser och se vilka studier som hade ett liknande innehåll i resultatet.

Olika analysmetoder användes för att komma fram till teman, några studier använde

dataprogram för analysen. Andra bearbetade materialet manuellt genom att bryta ner texten

i mindre enheter för att sedan sammansätta de enheter som hade liknande innebörd under

21

lämpliga teman. Att använda teman leder till att en djupare tolkning av materialet kan

utföras (Danielson, 2017). Två studier hade använt samma analysmetod i form av kritisk

incidentanalys (CIT) vilket innebär ett förutsättningslöst letande i text eller observationer

efter fenomen utan att på förhand ha antagit att vissa förhållanden föreligger. Genom att

använda CIT kan sällsynta och ovanliga fenomen identifieras eftersom metoden utgår från

deltagarnas perspektiv och inte använder en förhandsgiven ram förutom att hålla sig inom

studiens syfte (Fridlund & Mårtensson, 2017). Det som skiljde de kvalitativa studierna åt var

att intervjuerna genomförts på olika sätt, de flesta hade dock använt semistrukturerade

individuella intervjuer medan en studie använde fokusgruppsintervjuer. Styrkan med att

använda intervjuer är att det är en lämplig metod för att förstå fenomen, erfarenheter,

situationer och händelser (Danielson, 2017). Styrkan i just semistrukturerade intervjuer är

öppna frågor i en viss struktur men som inte behöver tas upp i samma ordning utan

intervjuaren kan anpassa sig till vad som kommer upp i intervjun, en för detaljerad struktur

skulle kunna förstöra interaktionen i intervjusituationen genom att intervjuaren blir för styrd

av sin intervjuguide (Danielson, 2017). Fokusgrupper är en alltmer populär metod som

innebär att samla grupper av informanter (till skillnad från semistrukturerad intervju som är

individuell) där informanterna får diskutera relativt fritt ett givet ämne under ledning av en

moderator. Fördelar med fokusgrupper är att det kan underlätta diskussion kring känsliga

ämnen där deltagarna själva ställer frågor och uppmuntrar varandra att berätta. (Wibeck,

2017).

Styrkan med att använda kvantitativ design är att det kan användas om syftet är att beskriva

eller kartlägga något utan en djupare analys, eller för att undersöka samband mellan olika

saker. Det används också med fördel om syftet är att jämföra olika saker, till exempel olika

behandlingar (Billhult, 2017). Av de kvantitativa studierna var tre studier retrospektiva

medan två studier var prospektiva tvärsnittstudier. Retrospektiv studie utförs med

datamaterial som redan är insamlat, exempelvis journaler, vilket är fördelaktigt för att det är

relativt enkelt, billigt och snabbt. I en prospektiv studie sker datainsamlingen framåt i tiden

vilket ger fördelar i form av att en faktabank byggs upp som kan användas igen för nya

frågeställningar, vid prospektiva tvärsnittstudier studeras hur en grupp ser ut vid ett speciellt

nedslag i tiden (Billhult, 2017). Kvantitativa studier innehåller beskrivande statistik som

sammanfattar det stora materialet. För att sedan kunna dra slutsatser om likheter och

skillnader används analytisk statistik. Det finns dataprogram som underlättar analysarbetet

(Billhult, 2017). Av de kvantitativa studierna användes till största del statistikprogrammet

SPSS för analysen. SPSS kan användas för att exempelvis ta fram underlag för tabeller

(Billhult, 2017).

8.1.2 Diskussion av resultatet

Huvudfynden från resultatet visar att specialistsjuksköterskan har krävande utmaningar

kopplat till patienter med obesitas. Det finns erfarenheter som visar att det krävs mer

personal, mer tid och specifik utrustning för att upprätthålla en god och säker vård. En ökad

oro för skador på grund av fysiskt krävande arbete finns hos personalen och det finns en

ovilja att vårda denna patientgrupp. Patienter med obesitas beskrivs som en krävande

patientgrupp och negativa attityder och erfarenheter är vanligt förekommande bland

22

specialistsjuksköterskorna. Det fanns dock en önskan om att skapa en distans från personliga

åsikter och social stigmatisering genom vidare kunskap kring komplexiteten hos patienter

med obesitas. Specialistsjuksköterskan önskade bygga en relation för att se personen bakom

sjukdomen obesitas, där information och patientens delaktighet spelar en central roll. Att

arbeta med specifika förberedelser och optimering av anestesin samt det perioperativa

omhändertagandet där framförallt ventilationen är av vikt. Även teamarbetet var viktigt för

öka säkerheten kring dessa patienter.

Resultatet visade att många specialistsjuksköterskor hade en uppfattning om att patienter

med obestias sammantaget erhöll sämre vård än normalviktiga patienter. De uppfattade att

det krävdes mer tid samt mer personal för att vårda patienter med obesitas. I resultatet

framkom även att brist på adekvat material för obesa patienter försämrade

omhändertagandet. Mer tid behövdes för att många undersökningar och ingrepp försvårades

på grund av patientens storlek och mer planering behövdes. Mer tid till att sätta infarter och

att intubera patienter. Extra personal för att kunna mobilisera och vända patienterna samt

att transportera patienten. Studierna visade att patienter med obesitas var svårare att

mobilisera och inte blev vända lika ofta som normalviktiga patienter. Detta kan diskuteras

mot tidigare forskning (Merrill & Grassley, 2008) som visar att patienter med obesitas i

vårdrelationen med sjukvårdspersonal upplevde begränsat med tid, begränsningar av

tillfredsställelse och begränsat med stöd. De beskrev även att den medicinska utrustningen

var missanpassad. Forsberg et al. (2015) visade att patienter önskade mer tillgänglig

personal. För att kunna omhänderta patienter med obesitas och därmed ge vård på lika

villkor för hela befolkningen i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen (SFS 2017:30) krävs

mer tid, mer personal och rätt anpassad utrustning.

Resultatet visade att specialistsjuksköterskan hade en ökad oro för skador och personlig

säkerhet vid vårdandet av patienter med obesitas. Ett arbete som innebär risk för egen

säkerhet blir svår att motivera. Anestesisjuksköterskor beskrev att det viktigt att ha adekvat

utrustning anpassad för den individuella patientens tillstånd och fysiska egenskaper för att

kunna leverera en säker vård. I enlighet med tidigare studier (Tannenberger & Ciupitu-Plath,

2018) upplevde många sjuksköterskor att de hade fysiska begräsningar och därmed hade

svårt att omhänderta dessa patienter på ett bra sätt. Att arbeta enligt kärnkompetensen säker

vård innebär ett säkerhetstänk gentemot patient och personal där målet är att sjuksköterskan

ska öka vårdens kvalitet och säkerhet. Ett lyckat säkerhetsarbete kräver resurser,

långsiktighet, attitydförändring, kunskap och bättre förståelse för hur arbetet faktiskt utförs

just där riskerna uppstår (Bergqvist Månsson, 2016; Leksell & Lepp, 2013).

I resultatet framkom att många specialistsjuksköterskor hade ett negativt förhållningssätt

mot patienter med obesitas vilket styrker tidigare forskning. Många av

specialistsjuksköterskorna hade en negativ attityd mot patienterna och använde nedlåtande

kommentarer. Vissa ansåg att patienten själv var ansvarig för sin kroppsvikt.

Specialistsjuksköterskorna uttryckte skillnad i att vårda patienter som själva vållat sin

sjukdom jämfört med patienter som inte kunde hjälpa att de blivit sjuka. Detta kan

diskuteras mot tidigare forskning (Forsberg et al., 2014; Thomas et al., 2008; Puh et al.,

2008) som visar att personer med obesitas upplever ett negativt förhållningssätt när det

23

handlar om bemötande och attityder hos sjukvårdspersonal. Patienterna upplevde sig

stigmatiserade och diskriminerade på grund av sin vikt och beskrev sig vara en börda för

hälso- och sjukvården. Studier visar (Homer et al., 2015; Taze et al. 2018) att personer med

obesitas upplever en social isolering där inte enbart sjukvården och samhället har negativa

värderingar utan de få ta emot negativa och dömande kommentarer från familjen. En studie

av Phelan et al. (2015) visade att sjukvårdspersonal genom negativa värderingar kring vikt

kan påverka kvaliteten på hur patienten upplever vården och därmed resultatet av vården.

Ett negativt förhållningssätt visar på okunskap kring denna patientgrupp. Forskningen är

entydig (Brownell, 2010) och visar att sjukdomen obesitas är en samhällsförvärvad sjukdom

som i dagsläget inte går att bota. Enligt Ekman (2011) bygger relationen mellan den

vårdsökande personen och vården på ett ömsesidigt partnerskap och en respekt för

varandras kunskap. Mer kunskap kring sjukdomen måste till för att bidra till en förändring i

synen på obesitas och för att upprätthålla partnerskap mellan patient och personal.

I resultatet framkom att specialistsjuksköterskor kände sig kluvna när det gällde vilka ord de

skulle använda i dialog med patienten. Personalen kunde sinsemellan viska, peka eller

använda annan icke-verbal kommunikation för att konversera om patienten utan att prata

direkt till patienten. Detta för att skydda patienten från att tappa ansiktet och minska risk för

förlägenhet eller att såra patienten. De menade att ord som fet eller obes i själva verket inte

definierade vårdrelaterade utmaningar. De saknade en överenskommen vokabulär och ett

accepterat språk för att beskriva specifika vårdrelaterade frågor kring den obesa kroppen.

Termer som inte har en negativ koppling och som kan undvika att såra patienten. I enlighet

med en tidigare studie (Dutton et al., 2010) uppfattade patienter att ord som fet och obes var

minst uppskattade att använda i konversation med patienten. Det finns sedan tidigare få

studier som behandlar vilka termer som bör användas i kommunikationen med obesa

patienter. På grund av social stigmatisering finns en negativ klang till många av de ord som

används för att beskriva obesitas. Ekman (2011) belyser vikten av att inneha partnerskap

med patienten där ett gemensamt språk är en förutsättning för att optimera

omhändertagandet.

Resultatet visade att det var av vikt för specialistsjuksköterskan att bygga upp en relation

med patienten. Att se personen bakom sjukdomen var viktigt för att se bortom den fysiska

kroppen, sina egna fördomar och att möta patienten på en mänsklig nivå. Genom dialog med

patienten framstod personen som en individ med egna åsikter och värderingar. Resultatet

överensstämmer med tidigare studier (Stayt et al., 2015) som visat att det var betydelsefullt

för patienten att höra att hon vara viktig som individ och hade ett värde och inte reduceras

till att bara vara patient. Forskning (Forsberg, Vikman, Wälivaara & Engström, 2015) visar

att patienten önskade adekvat information före under och efter en operation samt att det var

viktigt att ha bra möjligheter att själv delta i beslut om vården. Patientens delaktighet ger en

känsla av säkerhet och har visat sig vara gynnsam för sjukdomsförloppets upplevelse. Det är

enligt Manley et al. (2011) en utmaning att på kort tid skapa förtroende samt få fram den

information som krävs för att utforma vården med respekt för personen som helhet. I

enlighet med personcentrerad vård beskrivs vidden av att patienten är delaktig i sin vård

vilket främjar hans eller hennes självständighet och autonomi. Enligt Ekman (2011) medför

arbetet med personcentrerad vård att sjukvårdspersonal bör vara lyhörd och medveten i

24

mötet med patienten. Patientens delaktighet i beslut gällande vård och behandling är viktigt.

Dokumentationen leder till kontinuitet i vården och är lika viktigt att journalföra som

kliniska fynd (Ekman et al. 2011).

Resultatet visade att anestesisjuksköterskor aktivt letade efter fysiska egenskaper hos

patienter som exempelvis kort nacke och obesitas för att kunna förutse eventuella problem

med luftvägen. Det framkom att det va