SPÅR I TIDEN

FINLAND BOSÄTTS 10 000 f.v.t.

De första invånarna anlände till nuvarande Finland i små grupper från öst och söder för ca 10 000–

11 000 år sedan, genast efter att inlandsisen dragit sig undan så mycket att detta blev möjligt. De

tidigaste tecknen på efteristida bosättning känner man till från Utsjoki, Sankt Andree i Karelen,

Ristola i Lahtis, Orimattila och Suomussalmi. Bosättningen växte under de följande årtusendena

och blev samtidigt småningom fast.

Finlands första invånare lämnade efter sig bl.a. verktyg gjorda av kvarts och tunna kvartsskärvor,

så kallade avslag, som bildades vid bearbetningen av verktygen. På bilden ses ett kvartsavslag som

hittats vid en stenåldersboplats. Bild Marcus Riska/K.H.Renlunds museum – Mellersta Österbottens

Landskapsmuseum.

Jordbruk, boskapsskötsel och tillverkning av keramik inleds i Mellanöstern

SUOMUSJÄRVIKULTUREN ca 6500–4200 f.v.t.

Den tidigaste kulturella traditionen som tog form i Finland benämns Suomusjärvikulturen, som är

känd för en viss typ av stenföremål, bl.a. klotformade klubbor. Till denna kulturkrets hörde även

de invånare som anlände till nuvarande Mellersta Österbotten för ca 9000 år sedan. På grund av

landhöjningen låg havskusten då omkring 80–100 km från den nuvarande strandlinjen, i trakterna

kring Halso, Perho, Vetil, Toholampi, Ullava och Lestijärvi. De tidiga invånarna var jägare, fiskare

och säljägare, som bosatte sig nära havskusten. På dessa boplatser har man påträffat stenföremål

och delar av föremål som de lämnat efter sig. Den klotformade klubban, vars användningssyfte

man inte känner till med säkerhet, tillverkades av sandsten och täljsten. Av glimmerskiffer

tillverkade man mejslar, yxor och spjutspetsar och av kvarts tillverkades mindre föremål såsom

skrapor, knivar och pilspetsar. Största delen av fynden från Finländska stenåldersboplatser är just

kvarts. Kvarts är ett hårt material som klyver sig i vassa ytor och passar väl som råmaterial för små

vassa föremål. Ofta är fynd av kvartsföremål och kvartsavslag i terrängen säkra tecken på en

stenåldersbosättning. Alla dessa stenmaterial var relativt lätta att få tag på på nära håll,

antingen som stenblock eller som bitar från kvartsvener ur berggrunden. Inget organiskt

material såsom trä, ben eller skinn har bevarats från denna tid.

Små hyddbottnar tillhörande Suomusjärvikulturen i Soidinkangas, Kelviå. ( Längst fram på bilden

står Ari Luomala i mitten av en hyddbotten, i bakgrunden står Marcus Riska i en andra hyddbotten.

På bilden även Erkki Keskinen, Marja-Liisa Keskinen och Antti Kyyrö. Bilden är tagen på en

höstutflykt i samband med arkeologikursen vid Karlebynejdens institut.)

Rund klubba tillhörande Suomusjärvikulturen, en så kallad ”pallonuija” från Perho, Perho

hembygdsmuseum. Bild Hans-Peter Schulz/Kotiseudun muisti -projektet

Skrivkonsten uppfinns i Mellanöstern

TILLVERKNINGEN OCH BRUKET AV KERAMIK inleds ca 4200 f.v.t.

Konsten att tillverka lerkärl uppfanns ca 5000–6000 f.v.t. i Mellanöstern, varifrån den relativt

snabbt spred sig till hela Europa. I Finland lärde man sig tillverka lerkärl ca 4200 f.v.t. Då inleddes

den så kallade kamkeramiska kulturperioden, som fått sitt namn efter de för perioden typiska

kamstämpeldekorationerna. Dekoreringen av lerkärl var sin tids modetrend, som på vida områden

kunde utvecklas mycket enhetligt, men ändrade med tiden. Också kamkeramiken kan indelas i

olika stilskeden och därför kan man redan av en liten lerkärlsbit bedöma vilket kulturskede eller

vilken tidsperiod den tillhör. Den äldsta stilen kallas tidig kamkeramik, där dekorationen

kännetecknas av tryckta gropar ovanpå kamstämplarna. Typiskt för påföljande stilskede var

däremot att groparna och kamstämplarna utgjorde egna zoner, medan sen kamkeramik

dekorerades med enbart gropar. Under tidig kamkeramisk tid, liksom under stenåldern över lag,

sökte människorna sig gärna intill kusten, oftast till åmynningar och skyddade havsvikar. I

Mellersta Österbotten fanns bosättning särskilt vid Perho ås forntida mynning i Puusaarenoosi i

Vetil samt i Brusträsk intill stränderna och mynningen av Lestijoki å.

Aningen äldre tidig kamkeramik som hittats i Vetil. Vetil hembygdsmuseum. Bild Hans-Peter

Shulz/Kotiseudun muisti-projektet.

Typisk kamkeramik som hittats i Kelviå vid Pahanportaanrämes utgrävningar på en

stenåldersboplats. Bild Marcus Riska/K.H.Renlunds museum – Mellersta Österbottens

Landskapsmuseum.

Mejslar av glimmerskiffer från den tidiga kamkeramiska kulturen. Vetil hembygdsmuseum. Bild

Hans-Peter Schulz/Kotiseudun muisti- projektet.

Stonehenge i Storbritannien, Megalitiska kulturen i västra och södra Europa, pyramiderna byggs

i Egypten

SÄLFÅNGST OCH HANDEL ca 3300–2500 f.v.t.

Under tidsperioden omkring 3300–2500 f.v.t. sker en klar förändring i bosättningen vid

Bottenvikens kust. Människan började allt kraftigare bearbeta sin levnadsmiljö, vilket märks tydligt

i det arkeologiska materialet som en ökning av antalet och diversiteten av fornlämningar.

Människorna blev mera bofasta, levebrödet var allt mer knutet till havskustens resurser, speciellt

till sälfångsten. De tidigare lätt konstruerade hyddorna ersattes av stadiga timrade hus som delvis

var nergrävda i marken. Vid forntida flodmynningar och havsvikar bildades t.o.m. byar som var

bebodda året runt. Sådana känner man till bl.a. i Ylijoki i Kaustby, i Nedervetil och i Kelviå. I

benanalyser som gjorts på dessa boplatser är sälben den dominerande typen.

På den tiden var klimatet betydligt varmare än idag. Man tror att det då fanns ett rikligt sälbestånd

i norra delen av Bottenviken och att man troligen har fångat säl utöver eget behov även till handel.

Sälfett eller tran och sälskinn har varit värdefulla handelsvaror även senare. Förbindelserna till

områden bortom havet ökade i form av handelsvaror och rikligt med den tidens värdeföremål.

Flinta och bärnsten, som inte naturligt förekommer i Finlands natur, har påträffats också i

Österbotten. Flinta passar väl som tillverkningsmaterial för olika verktyg och jaktredskap, såsom

yxor, mejslar och pilspetsar. Av bärnsten gjordes vackra smycken och knappar. Men dessa föremål

var så pass värdefulla, att bara få hade råd med dem. Som råmaterial användes fortfarande ännu

mycket kvarts och glimmerskiffer som fanns till hands på närmare håll. Samhällena kring

Bottenviken uttryckte sig också genom monumentala stenbyggen såsom stenrösen och

jättekyrkor.

Idag urskiljs timrade stenåldershus i terrängen som runda eller ovala boplatsvallar. Boplatsen på

bild finns i Veneharju i Kelviå. Inne i boplatsvallen står lapphunden Sammeli. Framför hunden

urskiljer man ännu en ingång som varit i ändan av boplatsen. Bild Lauri Skantsi/K.H.Renlunds

museum – Mellersta Österbottens Landskapsmuseum.

Rekonstruktion av ett stenåldershus i Saarijärvi stenåldersby. Bild Lauri Skantsi/K.H.Renlunds

museum – Mellersta Österbottens Landskapsmuseum.

En bit av bränt ben från Pahanportaanrämes stenåldersbosättning i Kelviå. Bild Marcus

Riska/K.H.Renlunds museum – Mellersta Österbottens Landskapsmuseum.

Mejsel tillverkad av glimmerskiffer från Pahanportaanrämes stenåldersboplats i Kelviå. Bild

Marcus Riska/K.H.Renlunds museum – Mellersta Österbottens Landskapsmuseum

Hettiterna uppfinner användningen av järn i Mindre Asien

FRÄMMANDE FOLK ANLÄNDER FRÅN SÖDER ca 2500–2000 f.v.t.

Ett främmande folkslag anlände söderifrån till nuvarande Finland kring 2500 år f.v.t. Kulturen som

detta folk representerade benämns båtyxekulturen eller stridsyxekulturen på grund av de

båtformade hålyxorna som de använde. Den finländska båtyxekulturen är en del av det

allmäneuropeiska stridsyxekulturfenomenet, som sträckte sig från Dnjepr-floden i öst till Rein-

floden i väst samt från Alperna ända upp till Norden. I Finland spred sig båtyxekulturen till landets

sydvästra del, så att gränsen löpte väster och söder om Karleby-Viborg axeln. Föremålen,

boplatserna och begravningssätten typiska för båtyxekulturen avvek tydligt från den

kamkeramiska kulturens och asbetskeramiska Pöljä-kulturens traditioner som

ursprungsbefolkningen representerade.

I Finland har man tolkat fenomenet som en massförflyttning från söder, huvudsakligen från

Baltikum. Immigranterna smälte snart samman med urbefolkningen och bildade en relativt

enhetlig båtyxekultur. Detta märks på boplatser där man funnit föremål både från den

kamkeramiska kulturen och från båtyxekulturen.

Man antar att de kamkeramiska och asbestkeramiska samhällena vid Bottenviken varit så pass

starka och välorganiserade att båtyxekulturen inte spred sig till de områdena, utan avstannade vid

trakten av nuvarande Pedersöre. Det är intressant att lägga märke till hur södra gränsen av

ursprungsbefolkningens jättekyrkor eller stora stenvallsformationer, stenrösen och boplatsvallar

ligger i samma trakter som båtyxekulturens norra gräns. Båtyxekulturens population i Finland har

antagligen varit relativt liten, men dess inverkan är påtaglig ännu idag, förutom i arkeologiskt

material även i det finländska språket och i finländarnas genetiska arv.

En del av den förstörda jättekyrkans ringgrav i Kettuharju, Kelviå. Jättekyrkorna i Mellersta och

Norra Österbotten tros ha byggts av Pölja-kulturens folk som också verkade i östra Finland.

stridsyxefolket trängde sig tydligen inte långt in i Pölja-folkets kulturkrets. Jättekyrkor förekommer

för det mesta endast på Österbottens forntida kustområde. Deras användningssyfte är fortfarande

osäkert. De har hållits bl.a. för kultställen, baser för säljägare, forntida slott och gigantiska

astronomiska kalendrar jämförbara med megalitkulturernas byggen i Västeuropa. Hur som helst

har de att göra med en kulturell, ekonomisk och social förändring på Österbottens kust, som

karaktäriserades av en tillväxt av invånarantal, handel, fast bosättning och ökande social hierarki.

I jättekyrkornas vallar förekommer ibland resta stenar, så kallade Bauta-stenar. Sådana stenar, om

än märkbart större, känner man till i bl.a. Frankrike och Storbritannien i samband med de så

kallade megalitiska kulturerna. I bild Bauta-stenar i Jäknabackens jättekyrkas stenvall, Purmo.

Rom grundas, de första olympiaderna ordnas

BRONS FRÅN ÖST OCH VÄST 1500–500 f.v.t.

Bronsåldern tros ha börjat i Finland ca 1500 f.v.t. Brons framställdes genom att tillägga ca 10 %

tenn i koppar. Föremål tillverkades genom att hälla smält brons i gjutformar. Brons var ett

värdefullt material som fördes hit genom handel och bara få hade möjligheten att äga

bronsföremål. Redan i slutet av stenåldern delade sig Finland i två kulturområden, den östra och

den västra. Under bronsåldern blev denna tudelning även klarare. Kustområdet hade riktat sig

västerut och fick sina bronsföremål från det hållet, medan inlandets och norra Finlands

handelsrelationer riktade sig mot öst och sydöst. Det intressanta är att samma regionala

uppdelning kan ses även idag, såväl inom folkkultur och dialekter som i finländarnas gener.

I Mellersta Österbotten, liksom även i andra kustområden, gör sig bronsåldern mest synlig i de

stora gravrösena. Till skillnad från stenåldern känner man däremot till bara få boplatser. I vår nejd

förekommer gravrösen från bronsåldern på 30–40 meters höjd över havsytan, d.v.s. ungefär där

kusten låg under bronsåldern, främst i Karleby, Kronoby, Nedervetil, Kelviå, Lochteå och Kannus. I

början av bronsåldern var rösena stora och de byggdes på synliga platser t.ex. på toppen av en hög

kulle eller klippa i närheten av havskusten. I Mellersta Österbotten mäter de största gravarna ca

13–15 meter i diameter och är ungefär två meter höga. Den avlidnes rester placerades på marken,

ofta i en stenkista, i en stenring eller i någon slags murkonstruktion. Även träkistor har troligen

använts, men de har inte bevarats till vår tid. Ovanpå själva gravkonstruktionen byggde man sedan

ett stenröse. En del mellanösterbottniska gravrösen ger ett intryck av att de inte blivit

färdigbyggda på en gång. I dessa fall kan det eventuellt vara frågan om någon form av släktgrav,

som använts som gravplats under flera generationer. Speciellt de så kallade långgravarna, en

gravtyp som eventuellt började byggas redan under stenåldern, kan vara just sådana. I slutet av

bronsåldern minskade gravarna i storlek och byggdes inte längre på lika synliga platser.

I Mellersta Österbotten bildades bronsåldersbosättningar även i inlandet. Kring Lestijärvi sjö

känner man till flera boplatser som kan dateras till bronsåldern, och i närheten av dem, vid

Kasalankangas, finns ett stort fångstgropssystem. Invånarna utövade tydligen massjakt av

skogsren och handeln riktade sig mot södra Skandinavien. På en boplats i Anttila, i Lestijärvi har

man funnit en spjutspets av brons, som antagligen ursprungligen kommer från nuvarande

Danmark.

En bronsåldersgrav i Grusbacka, Nedervetil. Bild Marcus Riska/K.H.Renlunds museum – Mellersta

Österbottens Landskapsmuseum

En bronsåldersgrav vid Hundraberget, Pedersöre. Bild Lauri Skantsi/K.H.Renlunds museum –

Mellersta Österbottens Landskapsmuseum

Så kallad långgrav från stenålderns slut eller bronsålderns början i Navettapellonkangas, Kannus.

Bild Marcus Riska/K.H.Renlunds museum – Mellersta Österbottens Landskapsmuseum

Kinesiska muren byggs

JÄRN TILLVERKAS ÄVEN HOS OSS ca 500 f.v.t.–400 v.t.

Järn visade sig vara ett betydligt bättre material än brons vid tillverkning av blankvapen och

verktyg, och det ersatte snabbt bronsen även i Finland. Brons användes dock ännu för tillverkning

av smycken och andra föremål där hållbarhet och skarphet var mindre viktigt. Dessutom kunde

man producera järn lokalt från myr- och sjömalm, vilket betydde att materialanskaffningen inte

var bunden till handel. I Mellersta Österbotten har järntillverkningen långa traditioner, och bl.a. i

Lochteå och Toholampi var den under historisk tid en viktig inkomstkälla. Järnåldern indelas enligt

händelser i Europa i den förromerska järnåldern (ca 500 f.v.t.–0), den äldre romerska järnåldern

(ca 0–200 v.t.), den yngre romerska järnåldern (200–400 v.t.), folkvandringstiden (ca 400–600

v.t.), merovingertiden (ca 600–800 v.t.), vikingatiden (ca 800–1050 v.t.) och korstågstiden (ca

1050–1150 v.t).

I Mellersta Österbotten känner man till relativt många gravar som daterar till början av järnåldern.

Gravarna är oftast ganska små (2–4 meter i diameter) och låga stenrösen som förekommer 20–30

meter över havsytan på dåtida kustzonen i Karleby, Kelviå, Lochteå och Kronoby. På en gravplats

kan det finnas flera gravar. Bosättningen var troligen även i Mellersta Österbotten belägen i

närheten av gravplatser, så var det åtminstone i Södra Österbotten och i Sverige. Man har

undersökt endast några gravar från denna tid i Mellersta Österbotten. Den kändaste gravplatsen

finns i Rajakallio , Lochteå, och daterar till tidig romersk järnålder/folkvandringstiden. I Rajakallio

finns det fem små stenrösen, ungefär 1,5–2 meter i diameter, samlade på klippraviner. I rösena

har man tidigare funnit brända ben samt ett armband och en ring i brons.

Ett av rösena vid Rajakallio gravplats, Lochteå. Bild Lauri Skantsi/K.H.Renlunds museum –

Mellersta Österbottens Landskapsmuseum

Många olika typer av gravar förekom på Mellersta Österbottens kustområde under den

förromerska järnåldern (ca 500 f.v.t.–0). På bilden ses ett gravröse som är byggt runt ett stort

stenblock i Palojärvi, Såka, i Karleby. Bild Lauri Skantsi/K.H.Renlunds museum – Mellersta

Österbottens Landskapsmuseum

Folkvandringar, krig och oroliga tider i Europa

KYRO ÄLVS ÅDAL BLOMSTRAR UPP ca 400–800 e.v.t.

Från och med den yngre romerska järnåldern blev Österbotten klart förmögnare. Gravgåvorna

ökar, men samtidigt koncentreras fyndmaterialet till vissa platser mer än under någon annan

tidsperiod. Bosättningen, som under de första århundradena e.v.t. spridit sig jämnt längs kusten

mellan Brahestad och Borgå, koncentrerades nu till några speciellt för jordbruket gynnsamma

centrumområden, skyddade stränder och ådalar. Karaktäristiskt för dessa områden är en

begravningssed inom vilken gravgåvorna blir rikligare samt importföremål och vapen vanligare.

Detta berättar även om ett högre välstånd samt om den sociala hierarkin.

I Österbotten bildades välbärgade bosättningscentrum i områdena kring Malax, Laihela, Vörå,

Lillkyro och Storkyro, där begravning i stenrösen fortsatte. En blomstrande handel idkades under

den romerska järnåldern speciellt med Baltikum. Gravgåvorna kom att omfatta speciellt smycken

och spännen. Under folkvandringstiden (ca 400–600 v.t.) var Österbottens centrala områden

rikare än någonsin och bland gravgåvorna påträffas särskilt smycken och dekorationer tillhörande

dräkter. Handelns tyngdpunkt flyttades nu från Baltikum västerut, till Skandinavien. Under

merovingertiden (ca 600–800 v.t.) börjar fynd från gravar gradvis minska. Typiskt för denna tid är

brandgravsfält och riddarsymbolik. I stället för stenrösen spred man den avlidnes aska tillsammans

med gravgåvorna på jämn mark mellan stenar och täckte över med stenar och jord. Antalet vapen

i gravarna ökar kraftigt. Gravarna innehåller bl.a. svärd, spjutspetsar och sköldbucklor.

På basen av fynd och fornlämningar verkar bosättningen i Mellersta Österbotten ha minskat

avsevärt i jämförelse med tidigare tidsperioder. Man har inte kunnat säkerställa boplatser,

gravplatser och fynd från denna tidsperiod. Det betyder ändå inte att det inte skulle ha funnits

bosättning även här. Några gravrösen kan eventuellt, utgående från deras läge, vara gravplatser

från denna tid. I Strömmes i Såka by i Karleby har man undersökt två stenrösen, på vilkas bottnar

man hittade rester av brända ben. Det kan eventuellt vara frågan om en gravplats från

folkvandringstiden eller merovingertiden. Vid stranden av Ullavanjärvi sjö har man hittat en

fornskida och kälkskida, som dateras till ca 700-talet.

Vikingaresor, Ryska riket grundas

VIKINGATIDEN UTAN VIKINGAR? ca 800–1050 v.t.

Österbottens blomstringstid tog slut runt år 800. Man känner inte till någon säker orsak till detta.

Österbottens tidigare centrumområden Malax, Vörå, Laihela, Lillkyro och Storkyro tynade bort och

handeln förflyttade sig söderut. Man känner till endast få fynd från vikingatiden i Mellersta

Österbotten, och även de är alla från inlandet. Öster om Räyringinjärvi sjö har man funnit en

spännbuckla i brons och en järnyxa, möjliga gravfynd. I Karhulahti vid Halsuanjärvi sjö har man

hittat en bågfibula i brons från 800-talet och i Pirttijärvi i Perho en spjutspets av järn. Även

fiskeplatsen i Ahoniemi vid Ullavanjärvi sjö och offerstenen eller skålgropen i Hiidenluoto

härstammar möjligen från denna tidsperiod. Det vikingatida kustområdet i Mellersta Österbotten

är förvånansvärt fyndfattigt och bosättningen verkar ha koncentrerat sig till inlandet. Det verkar

som om det senast under vikingatiden skulle ha börjat bildas fast bosättning kring sjöarna i

Mellersta Österbottens inland.

Kopparspänne och yxa som hittats öster om Räyringinjärvi sjö i Vetil, hembygdsmuseet i Vetil. Bild

Hans-Petter Schulz/Kotiseudun muisti-projekt

Text: Lauri Skantsi