5

Medlemmarna i World’s Children’s Prize’s Barnjury är experter på barnets rättigheter, genom sina egna erfarenheter. De kan vara jurybarn tills de blir 18 år. Varje jurybarn repre-senterar i första hand alla barn i världen som har liknande erfarenheter som han eller hon. Men de representerar även barnen i sitt land och på sin kontinent. När det är möjligt ingår barn från alla världsdelar och stora religioner i juryn.

• Jurybarnendelarmedsigav sina levnadsberättelser och om vilka av barnets rättig heter de själva fått kränkta eller kämpar för. På så sätt lär de miljoner barn jorden runt om bar­nets rättigheter.

• Barnjurynutservarjeår de tre slutkandidaterna till World’s Children’s Prize for the Rights of the Child bland alla dem som blivit nomi nerade.

• Barnjurynlederdenårligaavslutningen av World’s Children’s Prize­program­met, den stora priscere­monin.

• Jurybarnenärambas­sadörer för World’s Children’s Prize i sina hemländer och i världen.

• Underprisceremoni­veckan besöker jury­barnen skolor i Sverige och berättar om sitt liv och om barnets rättig­heter.

Här möter du jury-medlemmarna.

Gabatshwane Gumede, 17, SYDAFRIKAGabatshwanes föräldrar dog i aids när hon var liten. Trots att Gaba själv inte hade hiv eller aids var många rädda för att bli smittade av henne. Hon fick inga kompisar och blev retad i skolan. Där Gaba bor är de flesta arbetslösa. Många är smittade med hiv och många barn är föräldra­lösa. Kränkningar av barnets rättigheter är vanliga. Men idag är det ingen som retar Gaba längre. Hon är sånger­ska och barnrättskämpe och många barn ser upp till hen­ne. När hon kan köper Gaba mat till de fattiga och ger för­äldralösa skolkamrater mat­paket.

– Jag kräver av politikerna att de måste arbeta för bar­nets rättigheter. Jag har dis­kuterat det med Sydafrikas skolminister och med många andra politiker.Gabatshwane representerar barn som blivit föräldralösa till följd av aids och barn som kämpar för utsatta barns rättigheter.

Hannah Taylor, 16, KANADANär Hannah var fem år såg hon en hemlös man äta ur en sop­tunna. Sedan dess har hon talat till skolbarn, politiker, direktörer och Kanadas premi­ärminister om att ingen ska behöva vara hemlös. Hon har startat en stiftelse, som har samlat in miljontals kronor till projekt för de hemlösa, och startat ett program för skolor.

– Vi vill visa att alla kan engagera sig och göra skillnad för de hemlösa och barnets rättigheter. Vi behöver alla dela med oss av det vi har och bry oss om varandra. När jag var på ett hem för hemlösa tonår­ingar kramade jag alla barn. En av dem som varit tystast sa: ”Tills idag trodde jag att ingen tyckte om mig, men nu vet jag att du tycker om mig”.Hannah representerar barn som kämpar för barnets rättig-heter, speciellt för hemlösa barns rättigheter.

VAD GÖR BARNJURYN?

Medlemmar i Barnjuryn 2011 och Barnjuryn 2012.

6

Maria Elena Morales Achahui, 16, PERUMaria Helena gav sig iväg från sin by i bergen när hon var tolv år, utan att säga något till sina föräldrar. Hon har sju syskon och visste att det var svårt för familjen att överleva. Dessutom tyckte hon att byns skola var dålig. I staden Cusco blev hon piga hos sin moster. Hon fick ing­en lön, bara lite fickpengar, och måste arbeta så mycket att hon inte kunde gå i skolan. När hon klagade hotade mostern att slå henne. Maria Elena längtade mycket efter sin familj och hälsade till slut på hemma i byn. När hon återvände till mostern blev hon utslängd på gatan. Nu bor Maria Elena hos organi­sationen Caith, går i skolan och är med i en grupp som arbetar för pigornas rättig­heter. Maria Elena representerar flickor som arbetar som pigor, ofta under slavlika förhållanden, och kämpar för deras rättigheter.

Hamoodi Mohamad Elsalameen, 14, PALESTINAHamoodi bor i en fattig by söder om Hebron på Västbanken, ett område som ockuperas av Israel,

– En natt kom de israeliska soldaterna i stridsvagnar till vår by. De gav order i högta­lare om att alla skulle tända lamporna och sköt sedan åt alla håll. Tre dödades, säger Hamoodi. När han var fem år och hörde att en liten pojke dödats sa Hamoodi: ”Jag vill ha ett gevär!”. Men nu deltar han i samtal för fred. Han har judiska vänner och spelar fot­boll med dem flera gånger i månaden i Israel.

– Jag gillar att spela fotboll, men vi har ingen plats att spela på här i byn. Vi brukar spela på ett fält långt borta, men när de israeliska solda­terna kommer för att gripa någon så kör de bort oss. Det tar bort det roliga, säger Hamoodi.Hamoodi representerar barn i konfliktområden och barn som lever under ockupation.

Lisa Bonongwe, 16, ZIMBABWENär Lisa var fyra år drack hennes pappa och slog mamman nästan varje kväll, ibland tills hon låg medvets­löspå golvet. När Lisa grät och skrek att pappan skulle sluta, jagade han ut henne och storebrodern ur huset.

– Även mitt i vintern fick vi sova på verandan, det var så kallt, säger Lisa.

När hon var sju år tvingade hennes mamma pappan att flytta och Lisa gick med i organisationen Girl Child Networks tjejklubb på skolan. Den ger flickor kunskap om sina rättigheter.

– I tjejklubbarna pratar vi om sådant som är viktigt för oss. Flickor är inte säkra i Zimbabwe. Vi misshandlas, våldtas och måste göra allt arbete i hemmet. Om det är ont om pengar är det alltid pojkarna som får gå i skolan. Jag är med och fixar möten och demonstrationer för flick­ors rättigheter.Lisa representerar barn som kämpar för flickors rättigheter.

Brianna Audinett, 15, USANär Brianna var elva år lämna­de hennes mamma Briannas våldsamma pappa. Brianna och hennes tre bröder blev hemlösa i Los Angeles. De flyttar ofta och bor ibland på motell, trots att det inte är till­låtet för fem personer att dela rum. Till slut får de plats på ett härbärge. Här bor de till­sammans med andra hem­lösa i en sovsal med vånings­sängar i många månader.

De måste alltid vara tysta och kan knappt leka. Men mitte­mot härbärget ligger organi­sationen School on Wheels. Där får Brianna och bröderna både plats att leka, skolmate­rial och läxhjälp.

– Jag ska bli läkare när jag blir stor och särskilt hjälpa de hemlösa. De har inga pengar, men jag tänker hjälpa dem ändå, säger Brianna, som äntligen fått en egen bostad tillsammans med sin familj. Brianna representerar barn som är hemlösa.

Jurybarnen leder prisceremonin. Drottning Silvia

hjälper dem att dela ut priserna.

F

OTO

: KIM

NA

YLO

R

7

Mae Segovia, 13, FILIPPINERNANär Mae var nio år tvingades hon sluta skolan och börja arbeta för att hjälpa till att för­sörja sin familj. Hon fick dan­sa och klä av sig framför en kamera på ett internetcafé. Bilderna skickades ut över hela världen via internet. Det tog två år innan ägaren som utnyttjade Mae togs fast av polisen. Nu sitter han och många av dem som tittade på bilderna i fängelse. Men Mae kunde inte bo kvar hos sin familj. Det fanns risk för att hon skulle råka illa ut igen på grund av fattigdom. Idag bor hon i organisationen Visayan Forums Säkra hus för utsatta flickor. Hon går i skolan och kämpar för andra flickor som utsätts för övergrepp.

– Jag saknar min familj, men jag älskar skolan och har det bättre här, säger Mae.Mae representerar barn som utnyttjats i sexhandel och barn som kämpar för barns rättigheter.

Nuzhat Tabassum Promi,14, BANGLADESH– Om havsytan stiger en meter kommer södra delen av Bangladesh, där jag bor, att dränkas under vatten. Det tänker jag ofta på. Den glo­bala uppvärmningen som gör att isarna runt polerna och uppe i Himalaya håller på att smälta gör att vi drabbas svå­rare av cykloner och över­svämningar. När jag skulle gå till skolan dagen efter mega­cyklonen låg det döda och skadade överallt, säger Nuzhat. Hon bor i den lilla staden Barisal i södra Bangladesh. Varje morgon

Mofat Maninga, 15, KENYA– Jag skulle vilja prata med Kenyas president och berät­ta att barn har det svårt. Att hans poliser slår barn som lever på gatan och sätter dom i fängelse. I fängelse! Hur kan man låsa in ett barn bara för att han eller hon tvingas leva på gatan? Hur kan man stjäla ett barns fri­het? Jag skulle säga till presi­denten att han istället måste ta hand om barnen. Ge dom någonstans att bo, något att äta och en chans att få gå i skolan.

När Mofat var åtta år dog hans mamma av aids.

– Mormor hade tagit hand om henne och inte berättat hur sjuk mamma var. Det kom som en chock. Jag kände mig så ensam. Ett par år senare blev Mofat själv sjuk. Hans mormor tog hand om honom, men när hon dog

sätter hon på sig skolunifor­men, hejdar en cykelrickshaw och ber att få bli skjutsad till sin skola.

– Cykloner, mycket kraftiga stormar, drabbar Bangladesh varje år. Men landet är förbe­rett och har ett bra cyklonvar­ningssystem. Det absolut värsta som hänt mig i mitt liv var när jag trodde att skolan utplånats i megacyklonen.Nuzhat representerar barn som får sin rättigheter kränk-ta till följd av naturkatastro-fer och miljöförstöring, och barn som kräver att flickors rättigheter respekteras.

Liv Kjellberg, 13, SVERIGE– Det börjar med att man blir retad för något, som för att man har fel kläder, för att man är blyg eller inte ser ut som alla andra. Och sen fortsätter det bara, med knuffar och sånt, och blir bara värre och värre, säger Liv. Redan första åren i skolan hamnade hon utanför tjejgänget. Hon fick sitta ensam i skolmatsalen, blev utsatt för knuffar och glåpord.

– Lärarna har inte alltid koll på vad som händer mellan elever och när man blir mob­bad säger man kanske ing­enting. Man tänker liksom att i morgon blir det nog bättre och jag får vara med de andra.

Liv tog själv tag i frågan och samlade in pengar så att organisationen Friends, som jobbar mot mobbning kunde komma till hennes skola.

– Nu är det kul i klassen och ingen mobbar. Och jag har sju bra kompisar i skolan, säger Liv.Liv representerar barn som blir mobbade och barn som kämpar mot mobbning.

Poonam Thapa, 16, NEPALRepresenterar och kämpar för flickor som utsätts för män­niskohandel och säljs till bordeller som slavar, samt alla flickor som utsätts för övergrepp. Sidorna 8–9

David Pullin, 15, STORBRITANNIENRepresenterar barn som skilts från sina föräldrar och tas om hand av samhället, och barn som kämpar för de barnens rättigheter. Sidorna 10–11

Ndale Nyengela, 14, D.R. KONGORepresenterar barnsoldater och barn i väpnade konflikter. Sidorna 12–13

Emelda Zamambo, 12, MOÇAMBIQUERepresenterar föräldralösa barn och barn som kämpar för barnets rättigheter. Sidorna 34–39

Representant för slavbarn

och barnarbetare, Pakistan.

Representant för barn i kon­

fliktområden och barn som

vill ha dialog för fred, Israel.

Representant för barn med

funktionsnedsättning.

slängde de andra i familjen ut Mofat ur huset. Mofat var 13 år och fick leva på gatan. Men i dag bor Mofat på ett hem för gatubarn och går i skolan igen. Mofat Maninga representerar barn som är hiv-smittade och barn som lever på gatan.

Fler jurybarn

Barn på väg att

utses till juryn

Poonam  Thapa,  16    (2012)  

 

8

Poonamsatte dit människo­handlarenNär Poonam Thapa från Nepal träffade en äldre kille lurade han henne och sålde henne till en bor-dell i Indien. Idag är Poonam fri och med i World’s Children’s Prize barnjury. Nyli-gen kunde hon sätta dit killen som sålt henne och han greps av polisen.

Poonam kände igen man-nen när han för en vecka sedan besökte Maitis center för att leta efter sin försvunna fru. Hon vågade inte säga något innan han hade gått. Men när Poonam berättade att han var killen som sålde henne, lurades han att kom-ma tillbaka.

– Du lurade mig att rymma och lovade att vi skulle gifta oss, skriker Poonam till den äldre killen som trycks ner på en bänk hos organisationen Maiti Nepal i huvudstaden Katmandu.

– Jag har aldrig sett den här tjejen och har aldrig varit i Indien, säger killen. Längre hinner han inte innan Poonam exploderar.

– Jag vet vad din far heter, jag vet att han är blind på ett öga, så ljug inte för mig!

Maiti Nepals grundare Anuradha Koirala ringer

polisen och ber Poonam, som nu är 16 år, att berätta allt från början.

Poonam växte upp i byn Ichtko, i ett av världens fatti-gaste länder, Nepal. Bland byns ungdomar fanns dröm-men om ett annat liv. Byn fick ofta besök av människohand-lare som försökte att lura unga flickor med falska jobb-löften. Föräldrarna förstod inte alltid faran utan tyckte att erbjudandet var en fantas-tisk möjlighet. En mun min-dre att mätta och dessutom en inkomst till familjen.

Eftersom Poonam saknade föräldrar reste hon som väl-digt ung till den indiska sta-den Shimla för att plocka äpplen och svamp och servera på en restaurang. Det var där hon träffade den några år äld-re killen.

Lurad och såldNär Poonam var 14 år och tillbaka i hembyn i Nepal föreslog hennes stora kärlek att de skulle rymma till stor-staden Mumbai i Indien för att leva gifta tillsammans.

– Men du måste rymma dagen efter mig så att ingen misstänker att vi rymt till-sammans. Sedan ses vi i Indien, sa killen till Poonam.

Efter flera dygn på olika bilar och bussar kom Poonam till ett hus i en mörk gränd i en förort till den indiska fjor-tonmiljonerstaden Mumbai. Men det var något som inte stämde. Rummet var fullt av flickor. Flera av dem var yng-re än hon själv. Killen som skulle möte henne syntes inte till.

Mannen som sålde Poonam förs bort. Nepal har en ny lag mot människohandel och han kan dömas till 20 års fängelse och att betala fem årslöner till Poonam.

– Du lurade mig, skriker Poonam upprörd till killen som sålde henne till en bordell.

TE

XT:

MA

RTI

N S

CH

IBB

YE

F

OTO

: JO

NA

S G

RA

TZE

R

9

Fler slavar idag200 000 flickor och kvinnor från Nepal är slavar på bordeller i Indien. Årligen kommer 12 000 nya flickor dit, många av dem är under 16 år. Det tros finnas 1,2 miljoner

sexslavar i världen. Vinsten på sexhandeln uppskat­tas till minst 60 och upp till 200 miljarder kronor (USD9.5–32miljarder).Detfinnsminst12,3

miljoner slavar i världen idag, ungefär lika många som det sammanlagda antalet sla­var som sändes till Europa och Amerika mellan 1400­ och 1800­talet. Andra tror att det finns 27 miljoner slavar idag.

En av kvinnorna i huset sa åt Poonam att ta ett bad och byta om till en kort kjol. Sen blev hon sminkad. Männen som kommit dit tvingade henne att dricka alkohol och hon hörde alla prata om ”kunder”.

– Vad är en kund? frågade hon Mala, en av de äldre tje-jerna.

– Du har blivit såld, det här är en bordell, svarade Mala.

I helvetetPå kvällen kom det många män till bordellen. Poonam vägrade att låta någon av dem ta på henne. Hon grät, skrek, sparkade och bet. De höll fast henne, piskade henne med elkablar och brände henne med cigaretter tills hon gav med sig. Poonam utnyttjades av tio till femton män varje dag. När hon försökte fly fångades hon in.

Efter tio månader stormade indiska poliser in. De hade fått ett tips om att det fanns barn på bordellen. När de hit-tade Poonam tog de henne med sig.

Det blir knäpptyst i rum-met. Enligt Nepals nya lag, ”Human Trafficking Act” (Människohandelslagen), kan mannen dömas till 20 år i fängelse och att betala fem årslöner i böter till Poonam.

– Så länge det finns män-niskor som är beredda att säl-ja människor är det svårt för oss poliser att hinna gripa in, säger polisen. Han tycker att Poonam är oerhört modig.

– Tvekar hon det minsta är det svårt att få någon fälld, säger han och leder ut män-niskohandlaren till fång-transporten.

Kvar i rummet sitter

Poonam kom så till organi-sationen Maiti Nepal, som fick World’s Children’s Prize 2002 för sitt arbete för flickor som varit utsatta för männis-kohandel och utnyttjats.

Polisen kommerMed en smäll slår gallergrin-den till Maitis center igen. Det knastrar till i poliskom-missariens walkie-talkie när han stövlar in i rummet där.

– Ja, ja, jag sålde Poonam för 40 000 indiska rupies, (6 000 kronor), men det var för-sta och sista gången jag sålde en flicka! erkänner mannen som Poonam pekat ut.

Poonam helt utpumpad. Trots allt ser framtiden ljus ut för henne. Hos Maiti Nepal får hon och andra överlevare stöd och en yrkesutbildning.

I World’s Children’s Prize-juryn representerar och kämpar Poonam för flickor som utsätts för människohandel och säljs till bordeller som slavar, samt alla flickor som utsätts för övergrepp.

Poonam ger drottning Silvia blommor under prisutdel­ningen för World’s Children’s Prize på Gripsholms slott i Mariefred.

David  Pullen,  15    (2012)  

 

10

David kämpar för omhändertagna barn

”Jag bodde med min mamma och pappa när jag var liten. Dom var alkoholister och lämnade mig ofta ensam i lägenheten när dom gick ut för att dricka sprit. Ibland var jag ensam hela dagarna. Eftersom jag var inlåst kunde jag inte ta mig därifrån. Det fanns aldrig tillräckligt med mat, bara typ chips, kex och kanske lite bröd. Jag hade inga kompisar och gick ofta och la mig ensam. Det var jobbigt eftersom jag var mörkrädd.

När jag började förskolan, upptäckte lärarna att något var fel. Jag var undernärd och

hade alltid smutsiga kläder som var för små. Och efter-som jag inte var van vid att umgås med andra, satt jag mest för mig själv i ett hörn. Mamma luktade ofta sprit när hon lämnade och hämta-de mig. Pappa hamnade i fängelse och mina lärare kon-taktade de sociala myndighe-terna och berättade att jag inte hade det bra hemma.

När jag var sju år beslutade man att jag skulle flytta till en fosterfamilj. Även om allt är dåligt hemma, vill man ju på något sätt ändå vara med sin mamma och pappa, så jag oroade mig jättemycket.

Skulle den nya familjen vara snäll mot mig och tycka om mig?

Barnens röstMen så fort jag kom dit kände jag mig trygg. Dom kramade mig och hälsade mig välkom-men. Väldigt snabbt kändes det som min egen familj. Och i skolan fick jag kompisar. Men trots det kände jag mig lite ensam eftersom ingen delade mina erfarenheter. Då berättade min socialarbetare om Barnens röst-projektet, där barn som har tagits om hand av samhället kan träffas och berätta om vad dom har varit med om, och stötta var-andra. Nu har jag varit enga-gerad i Barnens röst i tre år. I början handlade det mycket om att jag själv behövde stöd, nu är det mer att jag stöttar

andra som behöver min hjälp. För även om jag hade det väl-digt tufft när jag var yngre, har jag ändå haft en väldig tur. Jag har en fantastisk ny familj och det går bra för mig. Men jag vet att alla barn som tas om hand av samhället inte har haft samma tur, och jag vill kämpa för deras rättigheter.

Jag har varit med och tagit fram ett barnvänligt infor-mationspaket som varje barn som tas om hand av samhället ska få. Där finns information om barnets rättigheter, mob-bing och viktiga telefonnum-mer till sjukhus, sociala myn-digheter och till ansvariga för barns rättigheter inom reger-

Davids mamma och pappa var alkoholister, och när han var liten blev han lämnad ensam hela dagarna. Idag bor han i en fosterfamilj och kämpar för barn med liknande bakgrund. David Pullin, 15, från Storbritannien är ny i World’s Children’s Prize-juryn, där han repre-senterar barn som skilts från sina föräldrar och tas om hand av samhället.

– Min dröm är att alla barn som tas om hand av sam­hället ska få leva bra liv, och ha sina rättigheter precis som alla andra barn.

– Alla ledamöterna i Staffordshires kommun­fullmäktige har skrivit under en försäkran, The Pledge, från oss i barnfull­mäktige där dom lovar att uppfylla våra rättigheter, säger David.

11

kämpar för omhändertagna barnviktiga frågor som rör oss. Nyligen har alla ledamöterna i kommunfullmäktige skrivit under en försäkran, The Pledge, från oss i barnfull-mäktige där dom lovar att uppfylla våra rättigheter. Bland annat att vi har rätt till bra och välutbildade socialar-betare som bryr sig om oss. Jag är jätteglad över det för det är precis det här jag käm-par för. Att vi ska respekteras och ha en röst. Min dröm är att alla barn som tas om hand av samhället ska få leva bra

ingen. Det är viktigt att alla omhändertagna barn känner till sina rättigheter och vet vart dom ska vända sig för att kräva att dom uppfylls.

BarnfullmäktigeI Staffordshire där jag bor, finns ett barnfullmäktige där alla tolv ledamöterna är barn som har tagits om hand av samhället. Dom andra bar-nen i Barnens röst-projektet ville att jag skulle vara med i barnfullmäktige, så nu är jag det sedan två år tillbaka. Där har jag bland annat varit med och sett till så att barn som tas om hand av samhället har fått högre veckopeng. Tillsammans med ledamöter från dom vuxnas kommun-fullmäktige, besöker jag barnhem för att kolla att dom omhändertagna barn som hamnat där har det bra. Om dörrar och möbler är trasiga eller fönster är oputsade och det är allmänt ostädat, rap-porterar jag det till kommun-fullmäktige och sedan fixas

det till. En kille på ett av hemmen fick hälften så myck-et i veckopeng som han hade rätt till. Jag gick både till föreståndaren och till kom-munfullmäktige och klagade, och nästa dag rättades det till!

En annan mycket viktig uppgift jag har genom barn-fullmäktige är att vara med och intervjua vuxna som vill börja arbeta inom kommu-nen med barn som är omhän-dertagna av samhället. Då letar jag efter vuxna som all-tid sätter barnets bästa främst, och som är förstående och roliga! Hittills har dom vuxna anställt dom som vi rekommenderat!

Vuxna lyssnarÖverhuvudtaget känner jag att myndigheterna här i Staffordshire lyssnar på oss barn som tas om hand av samhället. Det är ju faktiskt myndigheterna som har dra-git igång både Barnens röst och barnfullmäktige, som ger oss en möjlighet att påverka

liv, och ha sina rättigheter precis som alla andra barn.

Min mamma är nykter nu och vi träffas regelbundet, men vi har bestämt att jag ska stanna hos min nya familj tills jag blir vuxen.”

David representerar barn som skilts från sina föräldrar och tas om hand av samhället, och barn som kämpar för de barnens rät-tigheter.

Cykel till alla!– Barn som tas om hand av samhället har ofta inte en egen cykel, och det tycker jag är fel eftersom vi vill ha roligt som alla andra. Jag pratade med myndigheterna om det här och sa att jag tyckte alla barn som inte själva har råd, eller har fosterfamiljer som inte har råd, skulle få en cykel gratis av kommunen. Dom höll med! Men dom sa att vi i barnfullmäktige fick dra igång projektet. Just nu är det tolv barn som kör runt på cyklar som dom fått ifrån oss!

– Nu har jag varit engagerad i Barnens röst i tre år. I början handlade det mycket om att jag själv behövde stöd, nu är det mer att jag stöttar andra som behöver min hjälp, säger David.

T

EX

T: A

ND

RE

AS

LÖ

NN

Ndale  Nyengela,  14    (2012)  

 

1212

Ndaletvingades byta pennan mot gevär

– Nu är det här din penna, sa soldaten och räckte fram ett gevär till Ndale Nyengela, som på väg till skolan, 11 år gammal, kid-nappats av en väpnad grupp i D. R. Kongo.

Idag är Ndale 14 år, fri och ny medlem av World’s Children’s Prize-juryn.

”Det var en vanlig dag. Jag vaknade när solen gick upp, tvättade mig och tog på skol-uniformen. Jag tog min väska med penna, anteckningsbok och linjal, och gick för att

möta mina klasskamrater. Vi var sex stycken och sprang emellanåt för vi var lite sena.

Vi tog en genväg på en stig genom skogen. Plötsligt såg vi två beväpnade soldater bland träden. Dom ropade på oss och det var för sent att springa tillbaka.

– Vart är ni på väg då pojkar? frågade den ena sol-daten.

Han tog våra skolväskor och tömde ut allt i dom på marken. Dom hittade också pengarna jag hade med mig för att betala skolavgiften med och köpa bönor. Det var marknadsdag och min mam-ma hade bett mig köpa två kilo bruna bönor.

– Ni förstår pojkar att i det här landet finns det inte till-räckligt med soldater så nu är det dags att ni hjälper till, sa den andre soldaten.

– Vi ska ju gå till skolan, sa jag.

– Hörru du! Om du tänker säga emot kan vi lika väl döda er här på fläcken. Uppfattat!!?

sa han och slog oss på huvu-dena med en käpp.

Jag var så rädd och trodde att Gud måste ha glömt mig. Varför skulle jag annars ha hamnat i detta? Jag tänkte på mamma och pappa och mina syskon.

Mardrömmen var verkligVi vandrade i tre dagar utan att äta eller sova. Vi fick inte prata med varandra. När vi gick för sakta sparkade dom på oss och skrek en massa saker. Jag var så trött. En kväll elda-de dom upp våra skolunifor-mer. Allt var som en mardröm. Men det var ju verklighet.

Efter tre dagar kom vi fram till deras läger. När jag såg alla soldater och hur illa dom bodde i hus gjorda av grenar och plastskynken tänkte jag:

– Det här är slutet på mitt liv. Jag är ju en skolelev, vad ska jag göra bland alla vapen?

En av soldaterna gav oss uniformer och vapen.

– Det här är nu din penna, sa han när han sträckte fram geväret till mig.

Uniformen var alldeles för stor för mig, men en kvinna klippte av ärmar och ben.

Det fanns andra barnsolda-ter i lägret. Dom frågade om vi hade några pengar. Men det hade vi ju inte. Nästa dag började vi träna med geväret. Hela tiden tänkte jag:

– Jag vill inte lära mig skju-ta, jag är ju en skolelev.

När vi kunde hantera vap-net sa dom att nu skulle vi lära oss att döda människor.

– Det där trädet är en män-niska. Se till att du träffar rakt i hjärtat!

Ndale var på väg till skolan när han fördes bort och tvingades bli soldat. Efter tre år kunde han fly.

– Nu har mitt liv börjat igen, säger han

”Ja till skola, men aldrig mer militärläger”, står det på ett plakat. Hos organisationen BVES får Ndale och andra befriade barnsoldater hjälp att bearbeta sina hemska upp­levelser och att börja skolan igen. Men först ska de ta av sina uniformer.

1313

Med i krigetEfter två månader i lägret hördes en morgon upprörda röster:

– Fienden kommer för att hämnas! Alle man beredda till strid!

Några dagar tidigare hade soldater från vårt läger anfal-lit en annan armé och stulit en ko och en massa annat. Nu kom den armén för att ta till-baka det stulna.

Vi barn måste gå först. Så var det alltid. Vi gömde oss i skogen nära en väg. Någon började skjuta. Jag kan inte beskriva hur rädd jag var. Det var min första strid och näs-tan mörkt. Jag kunde inte fat-ta vad som hände. Människor som föll ner döda bredvid mig. Människor som skrek. Allt skjutande. Jag kände mig alldeles översvämmad av räd-da känslor. När jag försökte dra mig undan knuffade dom andra soldaterna fram mig och sa:

– Om din vän dör, bry dig inte om det, kliv bara över honom! Det är din plikt.

Två av mina skolkamrater dödades redan första dagen. Striderna fortsatte i tolv dagar. Allt det där för en ko.

När jag kom tillbaka till lägret hade jag inte sovit eller ätit på flera dagar. Men när jag väl fick sova kunde jag inte det för alla tankar och mardrömmar om vad jag upplevt.

FlyktenJag var tre år i den där armén. En dag kom en av mina vän-ner, en vuxen soldat, till mig och sa:

– Fly härifrån med mig! Jag har hört på radio att FN-trupperna och några som heter BVES är här och vill hjälpa barnsoldater att bli fria. Hans plan var att skaffa civila kläder från en av dom vandrande försäljarna som kom till lägret. Vi skulle ta på oss kläderna under uni-formen och ge oss iväg på natten.

Vi smög oss i väg på natten. När vi kommit en bit in i sko-gen slängde vi ifrån oss vap-nen och tog av uniformerna. Vi sov i skogen och kunde sedan gå i våra civila kläder dit där vi hade hört att barn-soldatsbefriarna var. Vi skyn-dade oss till dom.

– Vi har flytt från en armé och ni kan ju se att han är ett barn. Tar ni hand om honom? sa min vän till en man från BVES som stod bredvid en stor vit FN-bil.

– Var inte rädd, vi ska ta hand om dig, sa mannen till mig.

Jag var så lycklig och mitt liv började igen. Här hos BVES är jag lugn. Här får jag gå i skolan. Bäst gillar jag musik, engelska, geografi och historia.

När jag är färdig med mina studier vill jag göra musik som handlar om hur det är i armén och om barns rättig-heter, så att alla förstår vad barn har rätt till. Jag vill se till att barn inte görs till sol-dater. Alla vuxna måste kom-ma ihåg att dom varit barn. Många vuxna glömmer bort

det. Men jag vill också kunna ta hand om mina föräldrar.”

Ndale representerar barn-soldater och barn i väpnade konflikter.

”Ja till skoluniform” och ”Aldrig mer militäruniform” står det på två av plakaten. Nu har barn soldaterna tagit av sig uniformerna för att bränna upp dem.

B

ER

ÄT

TAT

FÖR

: GU

NIL

LA

HA

MN

E

FOTO

: GU

NIL

LA

HA

MN

E &

BO

ÖH

LÉN

Emelda  Zamambo,  12    (2012)  

 

34

Emelda

SuddenJag köpte den för mina lunch-pengar, istället för att köpa mat i skolan.

är lärare och Global V ote-president!– När jag blir vuxen vill jag bli en person som vågar utsätta mig själv för fara i kampen för barn som har det svårt. Precis som kandida-terna till World’s Children’s Prize, säger föräld-ralösa Emelda Zamambo, 12 år, från Maputo i Moçambique.

Men Emelda nöjer sig inte med att vänta tills hon blir vuxen för att kämpa för barnets rät-tigheter. Tidigt varje morgon har hon sin egen skola hemma i huset, för barn som annars inte skulle ha en chans att få gå i skolan. Hon lär dem att läsa, skriva och räkna.

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10!!! Barnen räknar högt till-

sammans när Emelda pekar på de olika siffrorna på svarta tavlan.

– Bra! En gång till! säger hon och börjar om.

Klockan är halv nio på morgonen, och precis som alla andra vardagar sitter ett tiotal barn på marken utan-för Emeldas hus. De tittar uppmärksamt på sin unga lärare när hon skriver nya siffror på den enkla spånski-van som är skolans svarta

tavla. Emelda startade sin morgonskola för snart ett år sedan, och de flesta av barnen har gått där sedan dess.

– Jag hade alltid hjälpt mina småsyskon med läxor-na. Vi brukade sitta framför huset och göra dom. Tydligen gick det ett rykte om att vi satt där på morgnarna, för plötsligt började det dyka upp andra barn som ville ha hjälp. I början var det bara ett par stycken, men nu undervisar jag tolv barn varje dag. Gratis så klart! säger Emelda och skrattar.

Vissa av Emeldas elever är grannbarn som behöver extra hjälp för att hänga med i den vanliga skolan. Andra är så

–

35

Pekpinnen Jag fick den av min morbror, som är snickare.

Kritorna Mormor köpte dom till mig som en present eftersom hon tyckte det var så bra att jag hjälpte andra barn.

Svarta tavlan En gammal spånskiva som jag hittade i området.

är lärare och Global V ote-president! Globen i morgonskolan– Att gå i skolan är något av det viktigaste som finns. Då har man större chans att få ett arbete senare i livet och då kan man ta hand om sin familj bättre. Om man inte får utbildning är det stor risk att man alltid kommer vara fattig och leva ett väldigt svårt liv. Och något av det viktigaste man kan lära sig i skolan är barnets rät­tigheter. Då kan vi lära oss att försvara oss och inte bli utnyttjade så lätt. Jag använder Globen i min morgon­skola just därför, säger Emelda.

fattiga att de inte har råd att gå i någon skola.

Pappa skjuten– Jag hatar verkligen att se fattiga barn som inte får gå i skolan och som aldrig får någon chans i livet. Ofta har dom förlorat sina föräldrar och hamnar på gatan efter-som det inte finns någon som tar hand om dom. Där tving-as barnen leta efter mat i soporna och dricka smutsigt vatten för att överleva. Många blir tvungna att arbe-ta. Det är så grymt orättvist! säger Emelda.

Orättvisor gör henne riktigt arg, och hon vet mycket väl att hon hade

kunnat bli ett av de där utsatta barnen. När Emelda var sex år blev hennes pappa skjuten till döds av rånare, och bara några månader senare dog hennes mamma i malaria.

– Allt var förstört. Jag trodde inte att något skulle bli bra igen. Jag var livrädd

för att jag skulle bli ensam och hamna på gatan. Men trots allt det hemska som hände hade jag en otrolig tur.

Emeldas mormor och mor-brors familj tog emot henne med öppna armar. Hon fick någonstans att bo, mat, klä-der och en möjlighet att få gå i skolan.

36

– Framförallt fick jag en familj som älskar mig. Dom kramade mig och sa att jag tillhörde deras familj. Att dom skulle ta hand om mig och att allt skulle ordna sig. Och så blev det verkligen. Numera är jag min morbrors och mosters dotter, och mina kusiner är mina bröder och systrar. Jag har fått chansen att leva ett bra liv, och jag vill på något sätt dela med mig av det till andra som behöver. Det är därför jag har min sko-la, säger Emelda.

Globen i skolanNär klockan är elva säger Emelda tack för idag till sina

elever, och att de ses imorgon igen. Hon går in och byter om till sin skoluniform. Efter lunchen är Emelda nämligen inte längre lärare, utan elev. Hon älskar att gå i skolan och på senare tid har det varit ännu roligare än vanligt. De har förberett sig för Global Vote genom att läsa mycket i tidningen Globen.

- Jag kände direkt att berät-telserna i Globen egentligen handlar om oss här i Moçambique! Berättelser om fattiga barn som är hungriga, blir utnyttjade, förlorar sina föräldrar i aids, och som där-för hamnar på gatan och tvingas arbeta, kunde lika

Aga förbjuden i 30 länder

Aga förbjuden i Emeldas egen skola!

– Uppslaget i Globen som beskriver alla rättigheter som ett barn har kan man lära sig jättemycket av! Innan visste jag till exempel inte att barn som lever på gatan enligt FN:s kon­vention för barnets rättigheter fak­tiskt har rätt till ett hem, att få gå i skolan och att leva ett bra liv, säger Emelda.

Enligt artikel 19 i FN:s konvention om barnets rättigheter har du rätt att skyddas mot alla former av våld, vanvård, misshandel och övergrepp. Du kan därför säga att aga är en kränkning av barnets rät­tigheter. Trots det utsätts varje år 40 miljoner barn för så svår misshandel att de behöver läkarvård. Bara 30 länder i världen har förbjudit alla former av fysisk bestraffning mot barn, och bara 4 av 100 barn i världen är därmed helt skyddade mot våld enligt lagen. Det senaste landet att förbjuda aga är

världens nyaste land, Sydsudan. Många länder tillåter aga i skolan. I Moçambique är det tillåtet att aga barn både hemma i familjen och i skolan. Hur är det i din skola och i ditt land? Vågar du påpeka för lära­re, föräldrar, politiker och andra vuxna att aga är en kränkning av barnets rät­tigheter? Berätta om vad du och dina skolkamrater kan råka ut för. Dela med dig av dina erfarenheter av och tankar om aga till myrights@worldschildrens­prize.org eller via www.worldschildrensprize.org.

– Jag använder bara pekpinnen för att lära ut saker, aldrig att slå med! I nästan alla andra skolor i Moçambique är det vanligt att eleverna får stryk med lärarens pekpinne i hand­flatorna eller i baken. Jag tycker det är otroligt dåligt! Lärarna borde förklara och visa ordentligt istället om det är något vi inte förstår, eller om vi inte uppför oss som vi borde. Jag tror att vi barn har lättare att lära oss saker om vi inte blir slagna, om vi inte är rädda. Man lär sig dåligt om man är

rädd. Efter att ha läst Globen vet jag dessutom att det är emot våra rättigheter att slå barn!

Barnkonventionen i Globen

37

Emelda Zamambo, 12

gärna vara härifrån. Förut kände jag inom mig att allt det där är orättvist och fel. Nu när jag har läst Globen vet jag att det dessutom kränker våra rättigheter.

Emelda var en av de elever som engagerade sig allra mest i Globen och förberedelserna inför Global Vote på skolan.

– Det hände mycket inom mig när vi arbetade med det här. Jag fick så många tankar och känslor att jag till och med fick svårt att sova.

Global Vote-presidentEtt par kvällar innan Global Vote låg Emelda och läste i Globen om gatubarns rättig-

Rektorn tog Emelda på all-var och lyssnade noga på hen-nes tankar. Hon kunde inte lova något på en gång när det gällde gatubarnen, men hon ville ändå ge Emelda ett viktigt uppdrag.

– Rektorn sa att hon såg att jag brann för barnets rättig-heter och att hon var otroligt glad för det. Hon undrade därför om jag kunde tänka mig att bli Global Vote-president och ansvara för hela omröstningen på vår skola. Först blev jag jättenervös, men sen mest glad. Eftersom jag tycker berättelserna i Globen är så viktiga fick jag modet att till och med hålla

heter. Hon kände att skolan verkligen borde göra något för alla barn som inte har en chans att få en utbildning. Nästa morgon skyndade hon sig till skolan tidigare än van-ligt för att prata med rektorn om sina idéer.

– Jag förklarade att jag hade läst i Globen att alla barn, även gatubarnen, har rätt att få gå i skolan. Jag föreslog att vi som hade det lite bättre kanske skulle kunna bidra med lite pengar så att barn som lever på gatan skulle kunna köpa skoluniform och äta lunch här. Så att dom sku-lle kunna äta sig mätta och lära sig saker i lugn och ro.

ett litet välkomsttal, trots att vi var över 300 elever som hade samlats på skolan den här högtidliga dagen!

Kandidater inspirerarOch de som har inspirerat Emelda att vara modig när det gäller barnets rättigheter är kandidaterna till World’s Children’s Prize.

– Jag vill bli läkare, och pre-cis som kandidaterna vill jag bli en person som vågar utsätta mig själv för fara i kampen för barn som har det svårt.

Men det är fortfarande ett tag kvar tills Emelda kan bör-ja plugga till läkare, och det finns åtminstone tolv perso-ner som är glada för det. Hennes elever. Imorgon bitti klockan halv nio kommer de att vänta på att Emeldas mor-gonskola ska dra igång. Precis som vanligt.

Emelda som ... elev … lärare … och i sina favoritkläder!

– När pappa och mamma dött fick jag hos mormor och min morbror en familj som älskar mig, säger Emelda. Emelda hjälper mormor med disken.

ÄLSKAR: Att vara tillsammans med andra och hjälpa andra.HATAR: Bråk, våld och att se fattiga barn som lever på gatan.BÄSTA SOM HÄNT: Att ha en familj som älskar mig.VÄRSTA SOM HÄNT: När jag förlorade både mamma och pappa.VILL BLI: Läkare och hjälpa andra.DRÖM: Att alla barn ska vara lyckliga.

T

EX

T: A

ND

RE

AS

LÖ

NN

FO

TO: J

OH

AN

BJE

RK

E

38

Dela med sig

– Jag har flera skolkompisar som är föräldralösa och som har svårt att klara sig. Som är fattiga och hungriga. Det är orättvist och det gör mig arg och led­sen. Ibland tar jag mina lunchpengar och köper en läsk, juice, chips eller bröd till någon som behöver det bättre än jag. Jag har fått chansen till ett bra liv och jag skulle vilja bli en röst för dom som inte har fått den möjligheten och som saknar kraften att själva kräva sina rättig heter. Hade det varit omvänt skulle jag önskat att någon kämpat för mig! säger Emelda.

Bra Global Vote­flyt– Det är här alla kommer köa när dom ska lägga sina röstsedlar i valur-norna längst fram. Och det är vår uppgift att förklara och hjälpa alla så att allt flyter på bra, säger Emelda när hon visar runt de andra valfunk-tionärerna Global Vote-området på Unidade 19-skolan i Maputo.

Valbåset Pojkarna lägger sista handen vid stolen som förvandlats till valbås.

Mofat  Maninga,  14    (2010)  

 

8

Mofat

Killen som håller Nkosis berömda tal heter Mofat Maninga, är 14 år och kommer från Kenya. Gatu-barnen i staden Kisumu har sin Decade Global Vote, och Mofat representerar kandidaten Nkosi.

– Men jag behöver inte spela så mycket teater egentligen. Mitt och Nkosis liv är på många sätt väldigt lika, säger Mofat, som är ny i World’s Children’s Prize-juryn. Han representerar barn som är hiv-smittade, och barn som lever på gatan.

modig som Nkosi

– Hej, jag heter Nkosi Johnson. Jag är elva år och har aids …

12-16.Kenya_12-16_svenska.indd 8 10-11-26 16.03.12

9

Nkosi

Mofat

Mofat växte upp i sin mammas familj. Han vallade morfars kor

och getter tillsammans med sina äldre kusiner. Hans mamma var sjuksköterska och de hade alltid mat att äta. Livet var bra. Men när Mofat var fyra år började saker för-ändras. Först dog morfar. Ett par år senare hans lillasyster.

– Och när jag var åtta år dog mamma. Mormor hade tagit hand om henne, och för att skydda mig hade hon inte berättat hur sjuk mamma var. Det kom som en chock. Jag kände mig så ensam. I söm-nen hörde jag ofta mamma

ropa på mig, och jag blev så glad när jag hörde hennes röst! När jag vaknade kändes livet så orättvist.

Rädd att döEtt par år senare började Mofat själv bli sjuk och svag.

– Jag fi ck någon slags hosta och förkylning som aldrig ville ge med sig. Till slut blev mormor så orolig att hon tog mig till sjukhuset. Hon berät-tade för doktorn att mamma hade hostat likadant innan hon dog och att hon dött i sjukdomen aids. Jag visste inte vad aids var, men kände mig orolig. Doktorn testade

mig och det visade sig att jag också var hiv-smittad. En psykolog berättade för mig om hur hiv kunde leda till sjukdomen aids, och att jag skulle börja äta mediciner på en gång. Jag blev jätterädd. Rädd för att dö.

Mormor tog hand om Mofat och gjorde sitt bästa, men hon var gammal och sjuk. Mofat fi ck snart sköta allting hemma. Han tvättade kläder, lagade mat och vallade korna samtidigt som han också skulle klara skolan och komma ihåg att ta sina livs-viktiga mediciner på bestämda tider.

Stjäl inte barnets frihet!– Precis som Nkosi gjorde när han pratade med Sydafrikas president, vill jag prata med Kenyas president och berätta att barn har det svårt. Att hans poliser slår barn som lever på gatan och sätter dom i fängelse. I fängelse! Hur kan man låsa in ett barn bara för att han eller hon tvingas leva på gatan? Hur kan man stjäla ett barns frihet?! Jag skulle säga till presidenten att han istället måste ta hand om barnen. Ge dom någonstans att bo, något att äta och en chans att få gå i skolan.

modig som Nkosi

Läs om Mofats idol Nkosi Johnson, som 2002 postumt – efter sin död – hedrades av World’s Children’s Prize för sin kamp för barn som drabbas av hiv/aids, på www.worldschildrensprize.org

TE

XT: A

ND

RE

AS

LÖN

N FO

TO: K

IM N

AYLO

R

– Hej, jag heter Nkosi Johnson. Jag är elva år och har aids …

12-16.Kenya_12-16_svenska.indd 9 10-11-26 16.03.31

10

– Till slut blev jag så utmat-tad att jag föll ihop medvets-lös och hamnade på sjukhus i fl era dagar. Jag hade egentli-gen behövt stanna längre, men vi hade inte råd. När jag kom hem fi ck jag veta att mormor också låg på sjukhus.

och att ingen i familjen längre ville ta hand om mig. Dom var rädda för att bli smittade. Jag visste inte hur jag skulle klara mig och bad om hjälp, men dom vägrade. Istället tvingade dom mig att lämna mormors hus. Då var jag tret-ton år.

Mofat gav sig av från byn och hamnade på gatan i en liten stad i närheten. Det enda han fi ck med sig var klä-

Mina mostrar kom med lite mat till mig ibland, men dom gick alltid hem så fort dom kunde.

Polisen slog– En eftermiddag berättade dom att mormor hade dött,

derna han bar: sina shorts, en t-shirt och ett par sandaler. Han hade inte ett öre. För att överleva började han stjäla höns och kycklingar som han sålde på marknaden. Men han upptäcktes.

– Tre poliser tog mig till polisstationen. Dom band mina händer och fötter och började slå mig. Poliserna pis-kade mig och skrek att dom skulle lära mig hur det går för

Vi är en familj– Dom andra killarna är mina vänner, mina bröder. Vi är en familj. Ibland händer det att vissa inte vill att jag ska sitta i deras sängar när vi berättar historier för varandra på kvällarna, utan tycker jag ska sitta på golvet istället. Dom är rädda för att bli smittade och det gör alltid lika ont, säger Mofat.för barn som drabbas av hiv/aids, på www.worldschildrensprize.org

I favorit-kläder …

… och i skol-uniform.

– Mina favoriter är sandaler gjorda av gamla bildäck. Att toppen pekar uppåt är det coolaste man kan ha just nu. Den här typen av sandaler heter Akala, säger Daniel Owino, 14 år.

Kompisarnas favoritskor!… och kompisen Daniels favoriter

Mofats …

12-16.Kenya_12-16_svenska.indd 10 10-11-26 16.03.54

11

Mofat Maninga, 14

någon som stjäl. Jag försökte säga att det var min enda chans att få något att äta och att dom skulle sluta, men dom lyssnade inte. Dom släppte mig inte förrän jag hostade så mycket att jag tror dom blev rädda att jag skulle dö. Det här hände fl era gång-er. En gång kallade dom till och med in min morbror, men han sa bara att han inte visste vem jag var.

Blir gatubarn– Till slut hotade folk med att om jag inte slutade stjäla skulle dom sätta ett bildäck

indränkt i bensin runt min kropp och tända på. Då blev jag rädd på riktigt. Jag bestämde mig för att ge mig av till Kisumu och kanske kunna börja skolan igen.

Det gick inte som Mofat hoppats. De enda i stan som tog emot honom som en vän, var barnen som levde på gatan.

– På dagarna letade vi efter mat i soptunnor utanför res-taurangerna, och på kvällar-na tiggde vi pengar på bussta-tionen. På natten låg vi tätt ihop med papperssäckar som fi ltar. Vi var sju stycken i min

grupp och vi försökte skydda varandra. Och det behövdes verkligen för nästan varje natt kom polisen och väckte oss. Dom slog oss och vi fl yd-de för livet. Dom som blev tagna togs till polisstationen och misshandlades, och sedan fördes dom till ungdoms-fängelset.

Mofat började må allt säm-re ju längre tid han levde på gatan. Han åt ingen medicin och fi ck utslag på hela krop-pen och hostade nästan jämt.

Lever på centerEn dag hängde han med några kompisar till ett dag-center för gatubarn som heter HOVIC. Där fi ck han mat och började gå i skolan igen.

– Jag litade på ledarna så efter en vecka berättade jag att jag hade hiv. Dom tog mig till sjukhuset direkt och såg

Vi älskar fotboll– Vi spelar ofta fotboll och jag älskar det, men det är inte alltid jag orkar vara med. Jag hostar och blir yr när jag springer för mycket, säger Mofat. – Bollen har jag gjort själv!

Inte lim!Mofat vid busshållplatsen där han brukade sova. Han hälsar på sina kompisar som fortfarande bor kvar där.

– Många sniffar lim för att glömma problem och hålla värmen, men jag började ald-rig. Alla blir våldsamma och konstiga av lim, så jag kände liksom inte för det, säger Mofat.

ÄLSKAR: Att spela Play Station! Ett par av mina kompisar har det.HATAR: Att se människor behand-las dåligt.BÄSTA SOM HÄNT: När jag åkte till Impala-parken med skolan. Impala-antiloperna är så otroligt fi na. Jag älskar vilda djur!VÄRSTA SOM HÄNT: Alla gånger jag blir så sjuk att jag måste åka till sjukhuset. Jag är rädd och vill inte dö.VILL BLI: Läkare och rädda liv.DRÖM: Att alla barn i världen ska ha det bra.

12-16.Kenya_12-16_svenska.indd 11 10-11-26 16.04.13

12

till att jag fi ck ny medicin. Doktorn förklarade att det var livsfarligt för mig att fort-sätta leva på gatan, eftersom han inte trodde jag skulle kla-ra av att äta både nyttigt och regelbundet för att må bra av medicinen som jag var tvung-en att ta på bestämda tider. Då sa ledarna på HOVIC att jag fi ck fl ytta in på deras hem för killar som levt på gatan om jag ville. Nu har jag bott här i snart ett år. Det är hem-ma för mig.

Klockan 19.30 har killarna samling varje kväll. Då läser de Globen tillsammans.

– Det är jätteviktiga sam-lingar, och vi som kan engel-ska översätter till swahili för dom som inte kan. Inför Global Vote arbetar vi myck-et med Globen på dagarna också, nere på centret med alla gatubarn i stan. Så har vi lärt oss om våra rättigheter, om demokrati och om hur ett val går till.

Nkosi är hjälte!– Jag älskar att läsa Globen. Nu vet jag att även jag har rättigheter, att alla barn har rätt till ett bra liv. Allra mest inspirerad blir jag av att läsa om Nkosi Johnson från Sydafrika. Han är min hjälte! Vi har liknande bakgrund han och jag. Våra familjer dog runt omkring oss, folk blev rädda och svek. Men Nkosi var modig och stark när han vågade tala öppet om att han var sjuk i aids, och när han krävde att alla hiv- och aids-sjuka barn skulle behandlas lika bra som andra barn. Att dom hade rätt till medicin, att få gå i skolan och rätt till kärlek och vänskap. Precis sån vill jag också vara! Och Nkosi har gett mig styrkan att bli den personen. Nu vill jag kämpa för alla barn som är drabbade av hiv och aids, och barn som lever på gatan.

Mofat läser Globen.

07.00 Sju tabletter

13.00 Tre tabletter

19.00 Elva tabletter

Mycket mediciner– Nu får jag komma till läkare när jag behöver, och här kan jag både ta min medicin och äta regelbundet. Jag är betydligt friskare nu än på gatan. Jag har även fått börja riktig skola igen. Problemet är att det är en internatskola, och så fort jag blir det minsta sjuk skickas jag hem till centret igen. Dom vill inte att jag ska dö på skolan. Så jag missar en hel del undervisning, berättar Mofat.

12-16.Kenya_12-16_svenska.indd 12 10-11-26 16.04.32

Nuzhat  Tabassum,  13    (2010)  

   

13

Nuzhat rädd för att drunkna– Om havsytan stiger en meter kommer södra delen av Bangladesh, där jag bor, att dränkas under vatten. Det tänker jag ofta på, berättar Nuzhat, 13 år. Den globala uppvärmningen som gör att isarna runt polerna och uppe i Himalaya håller på att smälta gör att vi drabbas svårare av cykloner och översvämningar. När jag skulle gå till skolan dagen efter megacyklonen Sidr låg det döda och skadade överallt.

Nuzhat är ny medlem av World’s Children’s Prize’s barnjury. Hon representerar barn som får sin rättigheter kränkta till följd av naturka-tastrofer och miljöförstö-ring, men även barn som kräver att fl ickors rättighe-ter respekteras.

Nuzhat bor i den lilla staden Barisal i södra Bangladesh. Varje

morgon sätter hon på sig skol-uniformen, hejdar en cykel-rickshaw och ber att få bli skjutsad till sin skola.

– Jag älskar att gå i skolan och lära mig saker. Det abso-lut värsta som hänt mig i mitt liv var när jag trodde att sko-lan utplånats i megacyklonen Sidr.

Cykloner, mycket starka stormar, drabbar Bangladesh varje år. Landet är förberett och har ett bra cyklonvar-ningssystem.

– Vi visste att en svår cyklon var på väg. Som tur var bodde vi inte kvar i byn där släkten bor och vi hade ett hus. Mina föräldrar har hyrt en lägenhet i stan för att jag och min syster ska kunna gå i en bra skola. När vi föd-des planterade pappa många

träd runt vårt hus i byn. Han hade tänkte att de där träden skulle fällas och säljas så små-ningom, så att han skulle kunna betala för våra studier. Under hela min barndom kände jag mig trygg när jag tänkte på att de där träden växte runt vårt hus i byn.

– Men nu var en hemsk cyklon på väg. Vi hade före-berett oss genom att ha mat

och vatten hemma i lägenhe-ten. På kvällen satt jag och läste vid ett stearinljus när cyklonen kastade sig över oss. Grannens plåttak slets loss och kastades mot fönstret där jag satt. Jag blev inte skadad, men en grannfl icka blev dödad av ett fallande träd. Jag var mycket rädd. Jag trodde att vattnet skulle stiga i fl oden och att vi skulle dränkas alli-

– Om havsytan stiger dränks den här delen av Bangladesh, förklarar Nuzhat.

TE

XT: M

ON

ICA

ZA

K FO

TO: K

IM N

AYLO

R

17-21.Jury-Bangla_17-21_svenska.indd 13 10-11-26 16.23.37

14

Nuzhat Tabassum Promi, 13

hop. Hela den där hemska natten bad jag till Allah att han skulle stoppa cyklonen. Som tur var steg aldrig vatt-net i vår stad, men cyklonen Sidr dödade fl era tusen personer.

Som en mardrömPå morgonen hade stormen bedarrat. Det enda Nuzhat kunde tänka på var hur det

Att jorden värms upp, till följd av människans bete-

ende, är ett stort hot mot oss alla. Den globala uppvärm-ningen, som gör att Himalayas, Grönlands och Sydpolens isar smälter, gör

Bangladesh dränks när jorden värms upp

hade gått med hennes skola. När hon gick ut ur huset möt-tes hon av fruktansvärda syner. Raserade hus och fall-na träd och bråte över alla gator.

– Jag såg hundratals döda människor och många skada-de. Det var som i en mar-dröm, men jag klättrade vida-re, jag ville veta om skolan fanns kvar. Det gjorde den.

Senare fi ck Nuzhat höra att deras hus i byn hade jämnats med marken av cyklonen och att alla träden som pappa planterat blåst omkull.

Det var nu som Nuzhats

att havsnivån kommer att sti-ga över hela världen, kanske med fl era meter. Forskare räknar med att en fjärdedel av Bangladesh kan komma att försvinna under vatten inom hundra år. Där gör skogs-

engagemang för miljön, kli-matet och framtiden började. Hon och hennes pappa besökte de värst drabbade. Aldrig skulle hon glömma deras förtvivlade ansikten. De hade inga bostäder. ingen mat, inget rent vatten, inga kläder. Efter cyklonen Sidr och efter nästa cyklon samla-de hon och hennes bästis in pengar till de värst drabbade.

– Sen dess försöker jag för-stå vad som händer med kli-matet. Jag läser tidningen varje dag. Jag pratar med mamma och pappa om det jag läser. I skolan har vi också

skövlingen situationen ännu värre. Man tror att 35 miljoner av Bangladeshs 150 miljoner invånare kommer att bli kli-matfl yktingar redan inom 30 år. Bangladesh hör till de län-der som kommer att drabbas

GILLAR: Att läsa. ÄLSKLINGSBOK: Sherlock HolmesGILLAR INTE: När fl ickor inte bli uppskattade.SER UPP TILL: Moder TheresaHATAR: Pojkar som retas och kastar syraÄLSKAR: Min familj VILL BLI: Läkare

värst trots att landet självt endast bidrar med mindre än en tusendedel av världens utsläpp av växthusgaser.

Om dagens utsläpp av så kallade växthusgaser fort-sätter kommer den globala

Nuzhat läser tidningen var-je dag för att förstå vad som händer med klimatet.

Nuzhat tar alltid cykelrickshaw till skolan för att inte råka ut för något på vägen.

17-21.Jury-Bangla_17-21_svenska.indd 14 10-11-26 16.24.04

15

pratat om växthuseffekten som gör att jorden värms upp. Det får isarna runt polerna och uppe i Himalaya att smäl-ta. Om havsnivån stiger en meter kommer hela södra delen av Bangladesh att sättas under vatten. De som överle-ver då, vart ska de ta vägen i mitt land som redan är ett av världens mest tätbefolkade länder? Jag oroar mig. Vi måste få stopp på jorden upp-

Barnets rättigheter och miljön

värmning. Men då måste alla länder hjälpa till.

Flickor har samma värdeDet som gör Nuzhat mest arg är när folk tycker synd om hennes föräldrar för att de ”bara” har fått två fl ickor och ingen son.

– Flickor har precis samma värde som pojkar. Härom-dagen läste jag om en pappa som gick ut med sin lilla dot-

Den globala uppvärmningen, leder genom översvämningar och omfattande torka till att barnets rättigheter kränks bland annat genom att:• Barn inte får någon utbildning, eftersom skolorna stängs.• Barn förlorar sina hem och familjer.• Barn tvingas på fl ykt.• Barn blir sjuka.• Barn dör.

ter. Senare hittade man hen-ne dränkt i fl oden. Till sin fru sade han: Varför födde du mig en fl icka? Sånt där gör mig rasande. Men jag känner att mina föräldrar är lyckliga och stolta över mig och min syster.

Nuzhat går i en skola med 2 600 fl ickor.

– Vi är 98 elever i min klass, men bara en lärare. Därför är

uppvärmningen att fortsätta att öka. Resultatet kan bli att jordens temperatur höjs med mellan två och sex grader. Varje grads värmeökning får svåra följder för människor, djur och miljön. Flera öländer kan komma att utplånas helt. På andra håll blir det svår torka och mer öken.

Sminkbuske utanför husetVarje gång Nuzhat tittar på hennabusken utanför sitt hus blir hon glad.

– Det är min sminkbuske. Man hackar bladen till en smet som man ritar mönster med på händerna. I går måla-de jag naglarna och fi ngertop-parna. Och inuti handfl atan har jag gjort en rund fl äck. Det är solen. Det är solen som fi nns i Bangladesh fl agga. Jag tycker att hennamönster på händerna är snyggare än nagellack. I min skola får vi inte använda läppstift. Det är förbjudet. Men händerna får vi göra vackra med henna.

Lag om alla i skolan räcker inteDet fi nns en lag som säger att alla barn ska gå i skolan till och med nionde klass. Nästan lika många fl ickor som pojkar går i skolan i dag. Men det saknas både på skolbyggnader och lärare. Därför är klasserna mycket stora. 100 elever i klassen är normalt, i Nuzhats klass är de 98 tjejer. Av landet 155 miljoner invånare fi nns det 4 miljoner barn mellan 5 och 15 som inte går i skolan utan arbetar.

På www.worldschildrensprize.org

kan du läsa mer om den globala

uppvärmningen.

17-21.Jury-Bangla_17-21_svenska.indd 15 10-11-26 16.24.27

16

det nödvändigt att ta extra-lektioner. Vi är en grupp fl ickor som får extralektioner på eftermiddagarna för tre olika lärare. Jag anser att det är viktigt att fl ickor går i sko-lan. Det är väl bästa sättet att förändra landet. Nu går näs-tan lika många fl ickor i sko-lan som pojkar. Och fl ickorna har bättre betyg än pojkarna. Bara en fl icka utbildar sig kan hon nå hur långt som helst. I Bangladesh fi nns det många kvinnor som har viktiga pos-ter, vår premiärminister och tre ministrar är kvinnor. Och oppositionsledaren är kvin-na. Det är bra. Men den jag beundrar mest är Moder Theresa. Jag har läst om henne i skolan. Hon arbetade bland de allra fattigaste. Det vill jag också göra. Mitt mål är att bli läkare.

Nuzhat åker alltid cykel-

som fi nns. En cyklist släpper inte ut koldioxid och bidrar inte till jordens uppvärmning.

På vägen tillbaka från sko-lan börjar det regna och hon sveper in sig i ett plastskynke för att inte bli våt. Monsun-tiden, regntiden, har börjat.

Tillbaka till bynDet är fredag och ledig dag. Nuzhat och hennes pappa ska besöka deras by. De blir skjut-

rickshaw till och från skolan. Det beror inte bara på att det är långt att gå. Det beror också på att hon är lite rädd för pojkar. Hon hatar pojkar som retas och ropar saker till fl ickor. Alla mest hatar hon pojkar och män som kastar syra på fl ickor.

– Det kostar pengar att åka rickshaw, men jag känner mig tryggare då. Och det är det mest miljövänliga färdsättet

sade dit av en vän. På vägen börjar regnet ösa ner igen. Vägen fylls snabbt med vat-ten och det rinner och skvalar från alla husen. Det är svårt att se ut genom bilrutan.

– Jag både älskar regn och är mycket rädd för det. I juni börjar monsuntiden, då är det mycket hett och regnar oav-brutet. Det är romantiskt med regn. Jag älskar ljudet av regn mot plåttak. Man sitter

USA behöver 5,5 jordklot

EU behöver 3 jordklot

Varje människa lämnar avtryck i världen. Ju mer av jordens resurser och avfall en människa använder desto mer påverkas

miljön. Din och varje människas påverkan på jorden kan kallas ekologiskt fotavtryck.

Ett jordklot räcker till för att tillgodose de fl esta människornas livsstil. Men vi skulle behöva 5,5 jordklot om alla skulle leva som den genomsnittliga personen i USA, 3 jordklot om vi lever som i EU och 3,4 jordklot om vi lever som i Sverige. Ju fl er jordklot desto mer påverkar man också den globala uppvärmningen och klimatförändringen.

Hur många jordklot behöver du?

Cyklonen tog alla träd och familjens hus. Här planterar Nuzhat sitt första träd efter cyklonen, Bangladeshs nationalträd jackfruktträdet.

Jackfruktträdets frukter kan väga ända upp till 50 kilo.

17-21.Jury-Bangla_17-21_svenska.indd 16 10-11-26 16.24.55

17

inne och lyssnar på regnet. Då brukar jag och min syster recitera dikter högt. Sam-tidigt är jag rädd för regnan-det. Jag är rädd för översväm-ningar.

När de når byn får de vada genom decimeterdjupt vatten som täcker marken. Hon ser på den lilla kullen där deras hus låg en gång. Det fi nns absolut inget kvar av huset. De fl yr undan regnet in i ett litet hus där några släktingar bor.

– Stormarna, cyklonerna och översvämningarna har blivit mycket värre. En av orsakerna är skogskövlingen. De stora fl oderna som rinner ut i Bangladesh börjar i Himalaya och rinner genom Indien och sen genom mitt land och rinner ut där jag bor. Hela vägen har man skövlat skog och det gör att vattnet inte sugs upp och det blir mer

och mer vatten i fl oderna. Det är ödesdigert. Speciellt för mitt land som är ett låg-land. Men man får inte bara sitta ner och vänta på att allt ska bli värre. Man måste göra något, som att plantera träd.

Träden binder koldioxiden i luften. De hindrar att jorden spolas bort och ger skydd för de starka vindarna.

När regnet upphör en stund vadar Nuzhat ut på den nu slippriga jorden och plan-terar några trädplantor som hon och hennes pappa köpt på vägen hit. Det allra första trädet hon planterar är ett jackfruktträd. Det är Bangladesh nationalträd.

– Frukterna blir jättestora och kan väga 50 kilo. Omogna kan man använda dem som grönsak, som mog-na som frukter. Fröna går att äta. Av stammen kan man tillverka möbler och dörrar.

FramtidsdrömmarNuzhats största framtids-dröm är att får stopp på jor-dens uppvärmning så att hen-

nes land inte dränks i vatten-massorna.

– Och att blir läkare. Då ska jag arbeta bland de allra fattigaste kvinnorna i Bangladesh. Och när jagtjänar pengar ska jag bygga upp vårt hus i byn som blev förstört av mega cyklonen Sidr.

Tummen upp dåligtTummen upp gör man inte i Bangladesh. Det betyder: Jag skiter i dig!, och är mycket oförskämt.

Miraklet i BangladeshNuzhat tillsammans med sin lillasyster, mamma och pappa. Förut födde varje kvinna sju barn. I dag är siffran nere i 2,7 barn. Det kallas för miraklet i Bangladesh. Hur har det gått till? Familjeplanering, bra mödravård, vaccinering och ny syn på att det är viktigt att barn går i skolan. I dag är många föräldrar stolta över att bara ha två barn och att de går i skolan.

Tummen upp braTummen upp gör man i många andra länder. Där betyder det: Okej!, eller att något är mycket bra. Där betyder tummen ner att något är dåligt.

Hela världen behöver 1,25 jordklot

Här kan du hittat ditt eget ekologiska fotavtryck och räkna ut hur många jordklot som skulle behövas om alla levde som du:www.myfootprint.orgwww. footprint.wwf.org.uk www.earthday.net/Footprint

Leta dina egna fotavtryck!

Plastpåse förbjuden12-åriga Ripon har arbetat fär-digt för dagen i en affär som säljer CD-skivor. Innan han går hem köper han frukt till mamma. Frukten får han i pap-perspåsar. Förr tillverkades 129 miljoner plastpåsar om dagen i Bangladesh. 100 mil-joner användes dagligen. Det var inte bra för miljön och påsarna täppte till avloppsrö-ren och förorsakade över-svämningar. Därför förbjöds tillverkning av plastpåsar.

– Förr låg det plastpåsar överallt. Nu ser man nästan inga alls, säger Ripon.

Skyfall i Nuzhars hemstad Barisal, men den här gångenblir det ingen cyklonvarning.

17-21.Jury-Bangla_17-21_svenska.indd 17 10-11-26 16.25.15

Brianna  Audinett,  11    (2005)  

 

54

BriannaDet är sent på kvällen när Brianna, 11 år, går med mamma och storebror Adrian för att boka rum på det nedslitna motellet. De två äldsta bröderna gömmer sig runt hörnet. Fem perso-ner får inte bo i ett enda rum men mamma har inte råd med två. Om de blir upptäckta hamnar de på gatan i natt.

När kusten är klar smugglar mamma in Ryan, 12 och Daniel,

14. Alla pustar ut på rum-met, de är i säkerhet en kväll till. Sedan mamma Melissa lämnade barnens våldsam-ma pappa för fl era veckor sedan har de fl yttat runt till olika motell i södra Los Angeles fattigaste och farli-

gaste områden. Familjen kan inte stanna för länge på var-je ställe, då märker motell-personalen att de bor för många i samma rum och kastar ut dem. Men nu bör-jar mammas pengar ta slut. Var ska de ta vägen då?

Mamma letar i telefon-

katalogen efter hjälp och hit-tar telefonnummer till olika härbärgen för hemlösa. Hon och barnen har svårt att tän-ka på sig själva som hemlö-sa. En hemlös person, det är väl en smutsig man klädd i trasor som bor i en pappkar-tong. Mamma börjar ringa ändå medan barnen lyssnar. Det visar sig att en del här-bärgen tar emot familjer.

– Hur många barn har du, frågar mannen på härbärget. Hur gamla är dom?

När han får veta att Melissas äldsta pojke,

Daniel, är 14 år blir det tvärt nej.

– Han måste bo ensam på de vuxna männens avdel-ning.

– Men han är ju bara 14 år, han är ett barn, säger Melissa.

– Såna är reglerna, säger mannen på härbärget. Vi låter aldrig tonårspojkar bo med familjerna. Det kan vara farligt.

Mamma slänger på luren och ringer vidare, men det

Briannas extralärare Rosemary hjälper henne att förstå ett klurigt problem.

vill hjälpa de hemlösa när hon blir stor

T

EX

T: C

AR

MIL

LA

FL

OY

D F

OT

O: K

IM N

AY

LO

R

GLOBEN0746_SVs054 54 07-10-30 09.54.47

Brianna Audinett, 11

55

verkar hopplöst. I Los Angeles går många tonårs-pojkar med i våldsamma gäng redan när de är 12 år. Härbärgena är rädda för att de unga pojkarna ska vara våldsamma och skada andra barn. Men mamma ger inte upp. Hon tjatar, bönar och ber och till slut hittar hon ett härbärge som låter hela familjen bo tillsammans.

Var tyst!Nästa dag tar de bussen till de hemlösas kvarter i Downtown Los Angeles. Härbärget ser ut som ett fängelse, en stor, grå betong-byggnad. Brianna tycker att området är läskigt. Det är skräpigt och smutsigt. Folk skriker och viftar med armarna, dricker sprit och ligger som döda på trottoa-

ren. Brianna märker plöts-ligt att en gammal man stirrar konstigt på henne. Mamma ser det också. Till slut säger hon åt honom att sluta. Han går en bit bort men fortsätter att stirra.

– Oroa dig inte mamma, säger Brianna senare. Jag kan ta vara på mig själv.

Brianna och hennes familj stannar på härbärget i sex månader. De får plats i en sovsal med våningssängar på familjeavdelningen. Här fi nns många andra mammor med barn och Brianna får snabbt kompisar. Det bästa med härbärget är att veta att man har någonstans att sova, tycker Brianna. Det värsta är gatorna utanför och att det är jobbigt med trängseln och ljuden i sov-salen. Barn skriker och

Bor: I södra Los Angeles.Gillar: Skor, spela teater, läsa böcker, skriva berättelser.Gillar inte: Att ha tråkigt.Lycklig: När jag är på School on Wheels.Ser upp till: Mamma.Vill bli: Läkare eller fi lmstjärna.

Brianna gillar inte de hemlösas kvarter, det är smutsigt, skräpigt och ibland farligt. vill hjälpa de hemlösa när hon blir stor

42-66USA_sve_eng.indd 55 07-11-02 09.00.53

Brianna

56

Brianna med sin familj: Daniel, Ryan, Adrian, Brianna och mamma Melissa.

gråter och ambulans- och polissirener tjuter utanför med jämna mellanrum. Ryan som har astma blir sämre på härbärget och hos-tar nästan jämt. Att leka som vanligt går inte heller.

– Var tyst, sitt still, får barnen höra hela tiden.

– De beter sig som om de inte vet vad ”roligt” betyder, klagar Brianna till mamma.

– Vi ska inte bo här för evigt, lovar mamma.

School on Wheels är räddningenMittemot härbärget hittar Brianna sin räddning; School on Wheels barnrum. Brianna går dit varje dag efter skolan.

– Jag älskar School on Wheels. Dom tar hand om oss och skyddar oss, förkla-rar hon för mamma. Om någon jobbig typ på gatan bråkar med en hjälper dom till. Vi har fått ett gratis-nummer som vi kan ringa när som helst om vi behöver hjälp.

Brianna och hennes sys-kon får nya skolväskor och

varsin extralärare som ger läxhjälp. Mamma får dess-utom hjälp när barnen mås-te byta skola. Många viktiga papper och dokument har försvunnit under deras tid som hemlösa men School on Wheels fi xar fram nya. Viktigast är kanske att mamma vet att barnen är trygga medan hon är på jobbet.

– Utan er skulle vi inte ha klarat det, säger mamma ofta till School on Wheels.

En dag får familjen besked att de ska få hjälp att fl ytta till en helt egen lägenhet. Det känns overkligt, men underbart. Brianna är över-lycklig över att få lämna härbärget, men hon tänker komma tillbaka till de hem-lösas kvarter i framtiden.

– Jag ska bli läkare när jag blir stor och hjälpa sjuka människor, särskilt dom hemlösa. Dom har inga pengar och ingen sjukför-säkring men jag tänker hjälpa dom ändå.

En dag kommer ett fi lmteam till School on Wheels. De ska spela in en fi lm. Brianna och hennes kompisar ska både skriva manus och vara med i fi lmen.

Jag ska spela en av hjältarna, som ska heta Ruby i fi lmen,

förklarar Brianna. Hon och kompisen

Janine, som spelar super-hjältinnan Pink Ice, bildar ett team.

– Vi räddar folk och slåss mot bovar, säger Janine, som i slutet av fi lmen försö-ker förvandla allt i hela världen till ett hav av rosa diamanter. Manuset till fi l-men har de skrivit själva, tillsammans med sina hem-lösa kompisar på School on Wheels.

Filmteamet kommer från organisationen Hollywood Heart. Till vardags arbetar de på riktiga fi lmproduk-tioner i Hollywood, men när de har ledigt vill de göra något för att hjälpa barn som har det svårt. Under tre dagar förvandlas School on Wheels till en inspelningsplats. Barnen får skriva manus, bygga kulisser, tillverka rekvisita och scenkostymer. Till sist spelar de in fi lmen och när den är färdigklippt får de gå på galapremiär.

– Det är bland det roligas-te jag någonsin har gjort, säger Brianna. Om jag inte kan bli läkare kanske jag kan bli fi lmstjärna.

–

Tystnad, kamera, tagning!

Brianna i full Ruby-kostymering.

T

EX

T: C

AR

MIL

LA

FL

OY

D F

OT

O: K

IM N

AY

LO

R

42-66USA_sve_eng.indd 56 07-11-02 09.01.34

Brianna

57 57

blir fi lmstjärnaEn dag kommer ett fi lmteam till School on Wheels. De ska spela in en fi lm. Brianna och hennes kompisar ska både skriva manus och vara med i fi lmen.

Superhjältinnorna Pink Ice (Janine) och Ruby (Brianna) gör sig redo för sin nästa scen.

Bakom Red Devis mask döljer sig Ryan Mcneil, 9 år.

Ryan Wilson, 13, visar sin bästa fi lmstjärnepose med k-pist i plast.Ryan Audinett, 13,

pelar detektiv och har handklovarna redo.

Khadijah, 16 år, tar en paus från sin college ansökan för att spela med i fi lmen.

Adrian Audinett, 12, gillar att spela in fi lm men egentligen vill han bli arkitekt.

Inför inspelningen måste alla barn sminkas och få sina scenkostymer.

Salmai, 7 år, har fått silverhår och ett dollartecken runt halsen.

Los Angeles brukar kallas fi lmens huvudstad och stadsdelen Hollywood är världs berömd.

Redan 1910 gjordes den första Hollywoodfi lmen. Den hette In Old California och var en så kallad stumfi lm, en fi lm utan ljud. Den första fi lmen med ljud hette The Jazz

singer och kom 1927. I början gjorde fi lmbolagen utländska versioner av de amerikanska ljudfi lmerna så att även

människor som inte förstod engelska skulle kunna se dem. Man spelade in en annan version av fi lmen med till exempel franska eller spanska skådespelare. Efter ett tag kom man

på att det var billigare och lättare att dubba eller texta fi lmerna på olika språk. När allt fl er fi ck TV, på 1950-talet

var det många som trodde att fi lmen skulle dö ut. Så blev det inte. Numera producerar de stora fi lmbolagen i Los Angeles ungefär 60 fi lmer

per år och fi lmindustrin omsätter många miljarder kronor.

F ILMFAK TA

Hollywood Heart kommer till School on Wheels för att fi lma. De hemlösa barnen är dagens stjärnor.

GLOBEN0746_SVs057 57 07-10-30 09.58.56

Liza  Bonogwe,  12    (2007)  

 

78

Lisa

– Att ha sina rättigheter är att få bli den man vill vara utan att någon trycker ner dig, säger Lisa.

Och Lisa vet vem hon vill vara. – Jag vill bli som Betty Makoni. Hon är min

hjälte! Jag vill också bli någon som hjälper tjejer att stå upp för sina rättigheter.

Det är lunchrast i Lisas skola bland bergen i östra Zimbabwe. På fot-

bollsplanen börjar flickorna i tjejklubben att samlas. Det gör de varje måndag och onsdag. Inom några minuter är det över hundra tjejer som sitter i smågrupper och pratar. Efter ett tag så reser sig Lisa upp. Hon sträcker ena armen mot himlen och ropar:

– Girl Child!De andra reser sig och

svarar:– Sky is the limit!!

kämpar för tjejers rättigheter

T

EX

T: A

ND

RE

AS

LÖ

NN

FO

TO

: PA

UL

BL

OM

GR

EN

böcker och pennor den senaste tiden, och jag ville bara berätta att vi har fått ihop tillräckligt med pengar för att betala skolavgiften för tolv av våra kompisar. Nu kan dom fortsätta gå i skolan ett tag till. Bra va?

De tolv tjejerna reser sig

upp och jublet från de andra vill aldrig ta slut!

Klara sig självaNär applåderna har tystnat fortsätter Lisa med att fråga om det är någon som har problem, eller om de känner någon annan som behöver

– För oss finns inga gränser!

De ropar så högt att killar-na som spelar fotboll lite längre bort, slutar och sätter sig förvånade vid sidan av planen.

– Tjejer! ropar Lisa igen.– För oss finns inga grän-

ser!!! svarar alla, ännu star-kare den här gången.

När de har satt sig hälsar Lisa alla välkomna till mötet. Hon börjar med en god nyhet:

– Ni vet ju att vi har sålt

77

byn och vi gör allt tillsam-mans, som en familj. Vi leker, städar, diskar, sover, går till skolan…allt! Alla har varit med om svåra saker och vi förstår varandra.

– Jag älskar att leka med dom andra. Då glömmer jag allt det som hände med pap-pa. Det är samma sak i sko-lan. Där koncentrerar jag mig på att lära mig nya saker istället för att tänka på det gamla. När jag saknar min mamma och känner mig nere, går jag och pratar med någon av våra tre bymam-mor. Det känns skönt att veta att någon alltid bryr sig om mig. Bymammorna tar hand om oss, lagar vår mat och väcker oss på morgonen så att vi inte kommer för sent till skolan. När vi går

ser dom till att uniformerna är hela och att böckerna är med. Men framför allt ger dom oss kärlek. Jag känner mig lycklig och trygg här.

– Allra lyckligast är jag när Betty kommer och häl-sar på. Jag ser henne som min mamma. Utan Betty hade jag förmodligen ham-nat på gatan och tvingats leta efter mat i soptunnor. Det är ett fruktansvärt liv och många av fl ickorna som bor på gatan utnyttjas av vuxna. Om hon inte hade räddat mig tror jag att jag hade dött på gatan. I framti-den vill jag bli ledare för en av Bettys säkra byar för fl ickor!

Flaskboll spelas på en grus-eller sandplan. Mitt på planen ställs en tom plastfl aska. Två lag, med valfritt antal, tävlar mot varandra. Det ena laget delas upp i

två grupper, som ställer sig femton meter ifrån varandra, med fl askan mitt emellan sig. Det är ”utelaget”, som kas-tar bollen till varandra, fram och tillbaka. Mellan dem står ”innelaget”. För dem gäller det att inte bli träffade när någon i utelaget plötsligt kastar bollen mot dem. Den som träffas åker ut. När alla i innelaget åkt ut har utelaget vun-nit och lagen byter plats.

Innelaget kan rädda tillbaka dem som åkt ut. När ute-laget kastar bollen ska någon i innelaget fånga den med händerna, utan att bli träffad någon annanstans. Den som lyckas fånga bollen kastar iväg den så långt som möjligt. Medan utelaget hämtar bollen fyller innelaget plastfl askan med sand, för att sedan direkt hälla ut sanden igen. Hinner innelaget göra det innan utelaget hämtat tillbaka bollen, räddas alla som åkt ut och kan börja spela igen!

– Vår huvudstad Harare är min favoritplats. Jag gillar höghusen och att det fi nns elektricitet där. Det fi nns gatubelysning och dom som bor där kan titta på TV. I byn har vi ingen el än, men Betty har sagt att det är på gång. Då kan vi också ha en TV, säger Tsitsi.

– När vi drar in el ska vi se till så att byarna runt omkring också får nytta av den. Vi ska ha en kvarn där bönderna kan mala sin majs och slippa åka så långt bort för att göra det. Pengarna vi kan tjä-na på kvarnen gör att vi kan fortsätta att betala mat, skolavgifter och uniformer för tje-jerna som bor i byn, säger Betty.

Gillar höghusen

– Jag älskar Tsitsi och vi hör ihop. Hon påminner så mycket om mig själv när jag var liten. Varje gång jag ser henne får jag kraft att arbeta ännu hårdare för fl ick-ors rättigheter. Det bor 60 fl ickor i våra tre säkra byar och alla har upplevelser som liknar Tsitsis. I byarna får dom skydd och stöd för att kunna bli starka när dom växer upp. Vi försöker hjälpa fl ickorna tillbaka till sina familjer eller släktingar, men om inte det går får dom stanna i byn tills dom kan klara sig själva, säger Betty.

60 fl ickor i tre byar

79

Lisa, 12

kämpar för tjejers rättigheter

Bor: I byn Makoni, vid fl ickor-nas heliga berg Chitsotso.Älskar: Min mamma.Hatar: När jag är sjuk och inte kan gå till skolan.Värsta som hänt: Att pappa slog mamma.Bästa som hänt: När jag blev vald till en av ledarna för alla tjejklubbar i Zimbabwe.Ser upp till: Min hjälte Betty Makoni!Vill bli: Läkare.Dröm: Att alla tjejer i hela värl-den ska bli starka och veta sina rättigheter.

hjälp. En av tjejerna reser sig upp:

– En fl icka som heter Grace har slutat att komma till skolan och jag vet inte varför. Vi måste kolla så att hon inte har råkat illa ut. Kanske vi kan skriva ett brev till hennes mamma?

De pratar en stund om hur de ska göra och bestämmer att det bästa nog är att skicka ett brev.

– En fl icka som heter Evelyn har tvingats till stan för att arbeta som hembiträ-de. Jag tycker att vi ska hjäl-pa henne med pengar så att hon kan komma tillbaka till byn och börja i skolan igen, fortsätter en annan tjej.

– Jag har inga skor, säger en liten fl icka blygt och sät-ter sig snabbt igen.

Någon föreslår att de ska fråga Betty om mer pengar

så att de kan lösa proble-men. Men då reser sig Lisa upp igen:

– Nej, vi kan inte be om hjälp hela tiden. Vi måste komma på egna sätt att tjä-na pengar. Vi får jobba hår-dare med att sälja pennor, böcker och grönsaker så att vi kan hjälpa ännu fl er!

Alla nickar och håller med.

Att hämta vatten är Lisas syssla.

CD för tjejers rättigheter!Lisa och tolv andra tjejer i hennes tjejklubb fi ck resa till huvud-staden Harare för att spela in en av låtarna på en CD för tjejers rättigheter. CD:n heter Wake Up Girls (Vakna tjejer), för att tjejer ska vakna och känna till sina rättigheter. Låten, som Lisa är med och sjunger på heter Rega Kuchema (Sluta gråta).

– Min dröm är ju att bli läkare, men jag skulle kunna tänka mig att bli popstjärna också. Det var jättehäftigt att vara i studion, säger Lisa.

Lyssna på Lisas låt på

www.childrensworld.org

Mamma blev slagenNär Lisa kommer hem från skolan har hennes mamma Fortunate redan lagat majs-gröt och bönor. Efteråt dis-kar Lisa innan hon går ut och vattnar grönsakslandet.

–Jag försöker hjälpa mam-ma så mycket jag kan. Jag älskar henne. Och så är hon ju ensam, säger Lisa och tit-tar ner i marken.

Det har gått några år nu, men hon tycker det är job-bigt att tänka på det hemska som hände med mamma. Lisa har fortfarande mar-drömmar och vaknar ofta mitt i nätterna.

– Jag var bara fyra år när det började. Pappa drack och han slog mam-ma nästan varje kväll. Ibland låg mamma med-

vetslös på golvet, men han

80

bara slog och slog. När jag grät och skrek att han skulle sluta, blev han helt galen. Han jagade iväg mig och min storebror från huset. Sen fi ck vi inte komma in igen. Även om det var kallt och mitt i vintern, fi ck vi ligga och sova på verandan utanför huset. Vi låg tätt, tätt ihop för att försöka hål-la värmen, men det var omöjligt att sova. Vi frös så vi skakade, och vi hörde hur mamma skrek inne i huset. Det värsta var att jag inte kunde göra någonting för att hjälpa henne.

TjejklubbenAllt det hemska höll på i tre år. Men en dag bestämde sig Lisas mamma för att hon inte tänkte bli slagen mer.

– Jag både älskar och beundrar mamma för att hon var så stark att hon orkade resa sig och säga att det var nog. Att han aldrig mer fi ck slå henne, och att han var tvungen att ge sig av och lämna familjen ifred.

Samma år som Lisas pap-pa fl yttade gick hon med i Girl Child Networks tjej-

Dockan tjejsak?”Det fi naste jag äger är min docka Jennifer. Jag fi ck hen-ne av mamma när jag var sex år. På söndagarna efter kyr-kan syr mamma och jag ofta nya klänningar till Jennifer.

Jag älskar min docka, men tycker att det borde vara helt okej för oss tjejer att leka med bilar. Och för killar att leka med dockor. Men det tycker verkligen inte föräldrar här.

Jag tror att vi fl ickor får dockor för att vi ska förbere-das på att ta hand om barn och bli mammor. Pojkarna ska tränas för att klara svåra tekniska yrken. Jag förstår inte alls det där. Det är så korkat! Flickor kan också kla-ra tekniska saker. Min dröm är att tjejer i hela värl-den ska utbilda sig till yrken som idag nästan bara killar har. Jag tycker vi ska bli läkare, pilo-ter, ingenjörer och till och med presi-denter!”

42 saknar skor41 saknar skoluniform32 saknar underkläder 46 saknar skolböcker22 kommer att skickas hem från skolan för att de inte betalat senaste avgiften11 har förlorat båda föräldrarna

klubb på skolan. Då var hon bara sju år.

– Jag ville göra något så att inga fl ickor skulle behöva uppleva det hem-ska som mamma blev utsatt för. Jag visste att GCN kämpade för fl ickors rättigheter, så tjejklubben passade mig perfekt.

Hur mår tjejerna?

Lisa och hennes mamma syr dockkläder.

Girl Child Network försö-ker hjälpa de allra fattigas-te fl ickorna, framför allt på landsbygden. 120 tjejer är med i Lisas klubb. När Betty Makoni kommer till ett av deras möten frågar hon vilka problem som är störst och vad fl ickorna behöver mest hjälp med. Så här svarar de:

33 har förlorat sin pappa8 har förlorat sin mamma11 har en allvarligt sjuk mamma1 har en allvarligt sjuk pappa 1 har en allvarligt sjuk pappa och mamma 62 är själva sjuka

– Det är så sorgligt att ni som sliter så hårt för att få gå i skolan, kommer hit till mötet både barfota och hungriga. Jag är så stolt över er, att ni ändå fortsätter träffas och kämpar för era rättigheter, säger Betty.

81

Bilen killsak?Dammet yr kring ståltrådsbilens hjul när en stolt Award, 12 år, kommer springande.

”Jag såna här bilar själv. Det tar tre dagar att göra en bil. Först samlar jag ståltråd som vi använder när vi bygger hus. Sen börjar jag böja till den. Hjulen är gjorda av gamla plast-lock till fl askor. För att få breda bakhjul sätter jag ihop fyra lock genom att elda försiktigt på skarvarna. När styranord-ningen är färdig är bilen klar att köra. Jag är jätterädd om bilen, som är min enda leksak.”

Klubben är en plats där vi tjejer kan prata om sånt som är viktigt för oss. Vi tar hand om varandra och hjäl-per varandra att bli starka. I tjejklubben är man säker. Utanför klubbarna är fl ickor inte alls säkra i Zimbabwe. Vi våldtas, misshandlas och måste göra allt arbete i hem-met medan pojkarna leker och har det roligt. Om det är ont om pengar i familjen är det alltid pojkarna som får

gå i skolan. Flickorna får börja arbeta eller giftas bort med någon äldre man. Mannen betalar lobola (hemgift) till fl ickans familj, och dom pengarna använder sedan föräldrarna till poj-karnas skolavgifter. Det är så fruktansvärt orättvist! Jag blir jättearg när jag tän-ker på det!

Älskar Zimbabwe– Pojkar och fl ickor är lika

mycket värda, och båda vill ha en bra framtid. Vi tjejer måste förklara detta för våra föräldrar och alla andra. Men här är det fortfarande ovanligt att fl ickor vågar

säga öppet vad dom tycker. Som tur är får vi hjälp. Betty Makoni hjälper oss att våga vara självsäkra och kräva våra rättigheter. Hon är min hjälte!

Lisas klubb hjälper tjejer”Ibland får vi pengar av Betty. Då köper vi skolböck-er och pennor som vi säljer. Men vi säljer också grön-saker från vårt eget grön-saksland. Vi brukar arbeta i landet på rasterna. Samtidigt som vi hjälper andra lär vi oss hur man odlar grönsa-ker. Det gör att vi kan klara oss bättre när vi har slutat skolan, även om vi inte får något arbete. Grönsakerna och böckerna

säljer vi till föräldrar och lärare. För pengarna köper vi skolböcker och pennor till dom tjejer som inte har råd. Ibland betalar vi även skol-avgifter. Med pengarna från försäljningen hjälper vår

klubb tolv fl ickor med skol-avgifter och 30 fl ickor med skolböcker och pennor.”

Om Lisa och de andra tjejer-na har en bra försäljnings-dag får de ihop 5 000zimbabviska dollar (150 kr).

Det här kan de göra för pengarna:

Betala terminsavgift för 5 fl ickor…

…eller köpa 27 skrivböcker eller 94 blyerts-pennor eller 31 bläck-pennor!

Vad kan Lisas klubb göra med pengarna?

Tjejklubben säljer grönsaker från sitt land.

82

Trots alla problem vi har så älskar jag Zimbabwe. Det är otroligt vackert här och jag skulle inte vilja bo någon annanstans. Jag tänker stan-na och kämpa för att tjejer ska få det bättre här. Och jag tror faktiskt att det blir bra i framtiden, även om det kommer ta lång tid. Jag är med och fi xar möten och demonstrationer där vi berättar om fl ickors rättig-heter, men jag tror vi måste arbeta ännu hårdare. Alla

tjejer måste också våga bör-ja prata om problemen med sina killkompisar. För om killarna vet om hur tufft vi har det tror jag faktiskt att dom kommer bli annorlun-da. Dom kommer att bli bra män som tar hand om sina döttrar och fruar i framti-den!

– Vi skriver mycket dikter i tjejklubbarna, säger Lisa. Det är ett bra sätt för någon som råkat illa ut att förklara vad som hänt. Alla nya i tjejklubbbarna får en dagbok också. Där skriver vi om allt som händer i våra liv, både bra och dåliga saker. Vi skriver om våra drömmar, men också om man själv eller någon kompis utsätts för våld och övergrepp.

Skriver dikter

Lisas klubb odlar grönsaker och säljer böcker. I andra klubbar fl ätar tjejerna vackra korgar som de säljer.

– Många av tjejerna i min klubb bor i Bettys säkra by, som ligger

alldeles i närheten. Där lär sig tjejerna inte bara att odla grönsaker, utan dom tar hand om getter och kycklingar också. Dom får mat och kunskap på samma gång, säger Lisa.

Säkra byns getter

Lisa räddade mig!Varje dag när Lisa var på väg till skolan såg hon hur Christine blev slagen hemma. Hon kände att hon var tvungen att göra något och en eftermiddag knackade tjejklubben på hemma hos Christine…

” Utanför dörren stod Lisa och fem andra fl ickor. Jag hade blivit slagen varje dag sedan jag var tio år. Jag visste inte varför mamma gjor-de det och mådde väldigt dåligt. När Lisa frågade mamma varför hon slog mig, svarade hon inte. När hon inte svarade, hota-de Lisa att ringa till poli-sen. Hon sa att dom skulle sätta henne i fäng-else. Mamma blev arg, men mest tror jag att hon blev rädd, för hon gick med på att sluta. Sedan dess har hon aldrig sla-git mig. Nu är vi vänner och jag älskar min mamma.

Jag tycker Lisa var otroligt modig som vågade komma

hem till oss och säga till mamma att sluta. Om

inte Lisa hade räddat mig hade jag fortfa-

rande blivit slagen. Lisa och jag hänger ihop mycket i skolan. Vi berättar allt för varandra eftersom vi litar på varandra.”Christine, 12 år

Vackra korgar

Lisa gör sin läxa.

Gabatshwane  Gumede,  11  (2004)  

 

76

En morgon vaknadeinte Gabatshwanesmamma.Gabatshwane

ruskade om henne, meninget hände. Gabatshwanetänkte att mamma kanskevar jättetrött. Men pappaoch storebror Vusi förstodatt mamma hade dött isömnen. Hon hade aids.

Ett år senare dog pappan iaids och Gabatshwane, sys-tern Zodwa och storebrorVusi blev föräldralösa. Detfanns ingen som kunde ta

hand om dem och de fickklara sig själva i familjenslilla hus i byn Letabong inordvästra Sydafrika.

– Jag brukade titta uppmot himlen och be mammakomma hem igen. När honinte svarade blev jag jätteled-sen. Men till sist förstod jagatt hon fortfarande fanns,bara det att hon inte kundeprata med mig som vanligt,förklarar Gabatshwane.

Efter föräldrarnas död varmånga i byn rädda för att

– Tack för din magi, sjunger Gabatshwane i sintacksång till Nelson Mandela.

Hon tackar honom för allt han gjort för barneni Sydafrika. Hon tackar för friheten, möjlighetenatt gå i skolan och hans respekt för barnets rät-tigheter. Men extra mycket för att han hjälperhenne och andra barn som blivit föräldralösa pågrund av aids eller som själva har aids.

Gabatshwane hjälper själv de fattiga i byn ochföräldralösa skolkompisar. Hon köper mat tilldem för pengar hon tjänar när hon sjunger medsitt band.

Gabatshwanes tacks

Sv 76-86_QX6 04-12-08 00.00 Sida 76

� T

EX

T: A

NN

IKA

FO

RS

BE

RG

LA

NG

A F

OTO

: VIC

TOR

MA

TOM

& E

VA

N H

AU

SS

MA

N/N

MC

F

hon också var sjuk och trod-de att de kunde bli smittade.Men ett test visade att honinte hade aids. FastGabatshwane fick ändå ingakompisar. När hon var litenramlade hon i en balja medkokande vatten och fickbrännskador på höger armoch ben.

– I skolan skrattade de åtmig och jag var alltid ensam,säger Gabatshwane.

När de andra barnen varute och lekte stannade hon

Så här går refrängen i Gabatshwanessång om Mandela, eller ”Madiba” somhan kallas i Sydafrika: “Hey Madiba,you take me up. Hey Madiba, youtake us to school, you respect ourrights. Hey Madiba, you make meproud. Thanks for your magic!”

Lyssna på Gabatshwanes sång tillMandela på www.childrensworld.org

Nkosi hennes andre hjälteNelson Mandela är Gabatshwanes storehjälte, men hon har en till: Nkosi Johnson,pojken som kämpade för att barn med aids iSydafrika skulle behandlas bättre och medrespekt. Nkosi dog 12 år gammal i aids,samma dag, 1 juni 2001, som Sydafrika fira-de Internationella Barndagen. I april 2002tilldelades Nkosi postumt (efter sin död)Global Friends’ Award av de röstande barnen jorden runt.Han delade också jurybarnenspris World´s Children’s Prizetillsammans med Maiti frånNepal. Läs mer om Nkosi påwww.childrensworld.org

➼

Tack för din magi,Madiba!

ksång till MandelaFOTO: AP

Sv 76-86_QX6 04-12-08 00.01 Sida 77

hemma och lyssnade påradio. Snart kunde hon texterna till alla populäralåtar, och en dag hörde hen-nes bror hur fint det lät närhon sjöng.

Kram av MandelaStorebror Vusi bildade ettband som fick namnetGabatshwane, med Gabatsh-wane som sångerska. Denförsta låt hon skrev handlade

om Nelson Mandela. – Jag ville tacka honom för

allt han gjort för vårt land.Under apartheid var dethemskt här i Sydafrika ochfolk dog med ilska i hjärtat,säger Gabatshwane.

När Nelson fick höra talasom Gabatshwane bjöd hanin henne att sjunga på enkonsert i Kapstaden. Hantyckte att sången om honomvar jättefin och kramade

Gabatshwane som tack.Sedan dess har han hjälpt tillatt göra gruppen känd ochdet har lett till fler spelningar.Nu uppträder Gabatshwanenästan varje helg.

– Jag önskar att jag enmorgon skulle vakna uppoch ha samma goda hjärtasom Mandela, sägerGabatshwane.

Precis som Nelson Mandelaförsöker hon hjälpa andra

78

Fängelsenummerblev aidskampanjMandela stödjer barn somdrabbats av aids och aidsinom familjen genom sinbarnfond NMCF och sinkampanj 46664. Siffrornakommer från hans tid somfånge på Robben Island.Han var nämligen fånge466-64.

Många kändisar stödjerMandelas arbete medaids, till exempel sångers-kan Beyonce och skådi-sen Brad Pitt. Mandelasmål är att hjälpa alla barnsom blivit föräldralösa pågrund av aids. Han vill inteatt världen ska glömmabort de aidssjuka och deföräldralösa. Därför harhan bland annat bett deartister som stödjer kam-panjen att spela in skivan46664.

➼

Nu när föräldrarna är dödaär det Gabatshwanes store-bror Vusi som tar handom familjen.

Gabatshwane och hennesstorebror Vusi handlar intebara till sig själva...

...för pengarna hon tjänar på musiken köper Gabatshwane mat till de fattiga i byn och ger matpaket till föräldralösa skolkamrater. Kvinnan som får en full matkasse idag blirmycket glad.

Sv 76-86_QX6 04-12-08 00.01 Sida 78

barn som har det svårt. Medpengarna som hon tjänarköper hon mat till de fattiga ibyn. Hon tar också med sigmatpaket till skolkamratersom blivit föräldralösa.

– När min mamma dogbrukade jag känna mig somom jag var ensam i hela värl-den. Jag vill inte att andra skaha det så, säger Gabatshwane.

Sjunger om aidsFörut brukade Gabatshwaneförsöka dölja sina brännska-dor med långa kjolar ochlångärmade tröjor. Nu strun-tar hon i det.

– Här är det så varmt attman kan dö av värmeslag,

och när allt kommer om-kring är det ju faktiskt minkropp, säger Gabatshwane.

Men hon tycker fortfaran-de inte om när andra barnblir retade. Framförallt inteom det har med aids attgöra. Gabatshwane tyckeratt man ska vara snäll motbarn som har aids. I skolanbrukar hon berätta för sinaklasskamrater att man intekan bli smittad av att lekamed barn som har aids.

Gabatshwane tycker attaids är det största problemeti Sydafrika, särskilt eftersomdet inte finns medicin till allasom är sjuka. Hennes för-äldrar hade inte råd att köpa

aidsmediciner och när deblev sjuka dog de nästan påen gång.

– Om det fortsätter så härkommer så många att dö attvärlden blir halverad. Jag blirnästan galen när jag tänkerpå det, säger Gabatshwane,som har skrivit en låt somhandlar om aids. Vanligtvissjunger hon afro-pop, menhennes låt om barnen i Irakär rap.

– Jag såg på TV hur bar-nen grät. De hade förloratsina föräldrar i kriget. Dåtänkte jag att det verkligenär synd att det inte är flersom har ett lika gott hjärtasom Mandela. �

79

� T

EX

T. AN

NIK

A F

OR

SB

ER

G L

AN

GA

FO

TO. B

O Ö

HL

ÉN

Gabatshwane Gumede, 11 Bor i: Byn Letabong i Syd-afrika med mina syskon. Vi är föräldralösa.Sjunger: Egna låtar om bl a aids och Mandela i bandetGabatshwane, afro-pop ochrap.Pengarna hon tjänar: Använ-der dem till att ge matpakettill föräldralösa skolkompisar.Hjälte: Mandela och hans goda hjärta. Nkosi Johnson, pojken som kämpade för barnen med aids.

Farfar Mandela hjälper Unathi

Unathi, 12 år, bor påett barnhem i Sowetosom heter Bethanie

Children´s Home. Mångasom bor där har blivit slagnaoch rymt hemifrån, andra ärföräldralösa. Unathi vet intevem som är hans mammaoch pappa. Han hittades in-lindad i en plastsäck på trot-toaren när han var nyfödd.

– Jag tror att min mammavar sjuk och väldigt fattig.Hon kunde inte själv ta handom mig, men hon visste attnågon skulle hitta mig påtrottoaren, säger Unathi.

Bethanie har varitUnathis hem ända sedandess. Nelson Mandela stöd-jer centret, fast helst vill haninte att barn ska behövaväxa upp på hem. Han villatt de ska bo i familjer.

Med stöd från Mandelasbarnfond letar personalen påBethanie nya föräldrar, eller

så hjälper de till att lösa pro-blemen i den gamla familjenså att barnen kan flytta hemigen. Men hittills är detingen som har adopteratUnathi. Kanske beror det påatt han har aids. Fast han ärinte dålig så ofta nu förtiden. För fyra år sedanbörjade han och de andrasmittade barnen ta aids-mediciner. Innan dess var deför dyra.

Ska på lägerUnathi och hans kompisarhar planterat ett träd tillminne av de kompisar somdött i aids. Efter att de bör-jat äta mediciner har ingafler barn dött på hemmet.Det tycker Unathi är jätte-bra, och han säger att det ärNelson Mandela som hjälpttill att göra aidsmedicinernabilligare.

– Ibland förstår jag inte

varför tata Mandela är såsnäll, men det är tur för ossatt han är det. Annars skullevi aldrig ha haft det så härbra, säger Unathi och förkla-rar att ”tata” betyder farfar.

Efter skolan åker han rull-skridskor och spelar fotbolloch cricket. Sedan ser han påTV och gör läxorna. Om tvåmånader, när det är lov frånskolan, har Mandela ordnatså att han och hans kompisarska få åka på läger. Det ärverkligen tur att farfarMandela är så snäll! �

(Unathi heter egentligen något annat.)

Sv 76-86_QX6 04-12-08 00.02 Sida 79