KANDIDATUPPSATS I TEORETISK FILOSOFI

STOCKHOLMS UNIVERSITET

FILOSOFISKA INSTITUTIONEN

Textevidens för intuitioner

Författare:

Monir Elias BOUNADI†

Handledare:

Åsa WIKFORSS

HT 2016

† Födelsedatum: 920923. E-mailadress: monir.bounadi@home.se.

Innehåll

1 Inledning 1

2 Philosophy Without Intuitions 2

3 Metodologi 4

3.1 Cappelens kriterier . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5

3.2 Cappelens tolkningsprinciper . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6

3.3 Intuitioner som intellektuella förefallanden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9

3.4 Minimalism om intuitioner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13

3.4.1 Avsaknad av positiv epistemisk komponent . . . . . . . . . . . . . . 13

3.4.2 Första undergenereringsproblemet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16

3.4.3 Andra undergenereringsproblemet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17

4 Fallstudier 18

4.1 “Twin Earth thought experiment” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18

4.2 “Chalmers’ zombie argument” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22

5 Slutsats 25

Referenser 26

i

Sammanfattning

Den centrala metafilosofiska tesen att användandet av s.k. intuitioner utmärker

modern analytisk filosofi, och att moderna analytiska filosofer förlitar sig på intui-

tioner som evidens i deras filosofiska praktik, fick en omfattande kritik av Herman

Cappelen i hans bok Philosophy Without Intuitions från 2012. I stark kontrast till den

nära universella självbilden filosofer har av sin egen praktik, argumenterade han för

att en noggrann analys av ett urval filosofiska texter visar att tesen är falsk.

Slutsatsen jag drar i denna uppsats är däremot den motsatta: Det finns goda skäl

att betrakta tesen som sann. Denna avvikande slutsats följer från en textanalys av Hi-

lary Putnams ”Twin Earth thought experiment“ från 1975 samt ”Chalmers’ zombie

argument“ från 1997, en textanalys vilken utgår från min revidering av Cappelens

bristfälliga metodologi som var utgångspunkten för hans textanalys.

Nyckelord — Metafilosofi; Intuitioner; Modern analytisk filosofi; Evidens; Philosophy Wit-

hout Intuitions (eng.); Twin Earth thought experiment (eng.); Chalmers’ zombie argument

(eng.)

ii

1 Inledning

Det sägs i dagens analytiska filosofi1 att när argumenten i en filosofisk tvist tar slut så

hänvisar filosofer till s.k. intuitioner (Williamson, 2007: 214). Som Cappelen (2012: 1–3)

visar i Philosophy Without Intuitions (PWI) är denna uppfattning ofta baserad på huvudtesen

i metafilosofi (härefter huvudtesen), vilken säger att filosofer förlitar sig på intuitioner som

evidens (eller källa till evidens) för filosofiska teorier.2

I PWI anser sig Cappelen underminera två argument för huvudtesen. Jag diskuterar

ett, nämligen argumentet från filosofisk praktik. Argumentet är att eftersom filosofer förli-

tar sig på intuitioner som evidens i deras filosofiska praktik, t.ex. i tankeexperiment, så är

huvudtesen sann (ibid.: 5–7).3 Mitt syfte är att diskutera argumentets premiss, vilken jag

kallar huvudpremissen om filosofisk praktik (härefter huvudpremissen).

Avsnitt 2 diskuterar metodologin Cappelen (2012: 96, 111-116) tillämpade för att ut-

värdera huvudpremissen. Metodologin utgick kortfattat från specifikationen av (diagnos-

tiska) kriterier som om (effektivt och verksamt) uppfyllda i en filosofisk text – med vilket

menas att textens innehåll är beroende av egenskaperna kriterierna uttrycker på ett epis-

temiskt signifikant sätt – indikerar stöd för huvudpremissen. Som diskuteras i avsnitt 3

har Boghossian (2014) och Chalmers (2014) kritiserat Cappelens metodik, och formulerat

kriterier Cappelen missat. Avsnitt 4 diskuterar sedan hur Boghossian och Chalmers söker

visa att deras kriterier är uppfyllda i ”Twin Earth thought experiment“ (TETE) från Put-

nam (1975) och “Chalmers’ zombie argument” (CZA) från Chalmers (1997). Uppsatsen

avslutas i avsnitt 5 där följande frågeställningar besvaras. Vilka av Cappelens, Boghossi-

ans och Chalmers kriterier är godtagbara som sådana? Vilka av de godtagbara kriterierna

är uppfyllda i TETE eller CZA?

1Framgent avser jag modern analytisk filosofi närhelst jag skriver om filosofi.2Härefter står ’evidens’ för ’evidens eller källa till evidens’. Distinktionen är sällan relevent men görs i

avsnitt 3.3Det andra argumentet söker stöd för huvudtesen genom att framhålla filosofers utbredda användning

av ’intuitivt’ och besläktade ord (Cappelen, 2012: kapitel 2–5). Medan detta argument fokuserar på hur filo-sofer använder terminologin om intuitioner, så fokuserar argumentet från filosofisk praktik på egenskapersom karaktäriserar hur filosofer filosoferar.

1

2 Philosophy Without Intuitions

Till att börja med finns en explikation och en begränsning av huvudpremissen som be-

höver belysas (dessa gäller även huvudtesen). Explikationen är att huvudpremissen är

om ramen för rättfärdigande (hur en filosofisk idé rättfärdigas) och inte ramen för upptäckt

(hur en filosofisk idé inträffar) (se Cappelen, 2012: 230). Intuitioner kan spela en roll i den

senare ramen, men är i sådana fall inte nödvändigtvis ett stöd för huvudpremissen.

Begränsningen är villkoret om filosofisk exceptionalism, vilken säger att huvudtesen be-

gränsas till att vara en tes om vad som utmärker filosofin och att huvudtesen inte ska kon-

strueras som en instans av en generell sats om all intellektuell aktivitet (ibid.: 16). Tanken

är att ifall beroendet av intuitioner gäller all mänsklig tankeverksamhet, eller är närva-

rande i andra a priori discipliner (t.ex., matematik och logik), så är detta inte ett stöd för

huvudtesen eftersom huvudtesen ska utmärka filosofin och separera den från andra a

priori discipliner (ibid.: 16, 229). Med intuitioner avser jag därmed filosofiska intuitioner.4

Låt mig nu redogöra för hur Cappelen utreder huvudpremissen. För detta ändamål

särskiljer jag av praktiska skäl metodologin i denna uppsats från tillämpningen.

Metodologin är svaret på följande. När kan vi säga att en filosof förlitar sig på intuitio-

ner som evidens? Cappelens (2012: 98, 111–113) svar är att vi först behöver karaktärisera

intuitioner som de förstås i filosofin genom att utgå från den deskriptiva bild av filosofisk

praktik som framförs av intuitionsteoretiker (bl.a. de s.k. metodologiska rationalisterna).

Sålunda, menar han, kan vi konstruera den mängd kriterier K som låter oss säga när en

filosof förlitar sig på intuitioner som evidens.5 Kriterierna är ämnade att tillämpas på text,

4Det är härmed uppenbart att filosofisk exceptionalism parasiterar på en förklaring om vad filosofi är,ett beroendeförhållande som dryftas kort i delavsnitt 4.1.

5Notera att Cappelen baserar konstruktionen av K på enbart intuitionsteoretiker. Detta är snävt, ty omdet bland filosofer finns en förmåga att igenkänna intuitioner utan någon föregående teori om dem så bördenna förmåga inkluderas i K och hanteras som om det vore ett kriterium.

Trots att detta alternativ inte diskuteras i denna uppsats, vill jag nämna Devitt (2015) som anser sig ha be-skrivit denna förmåga. Enligt honom betyder ’intuition’ helt enkelt ’omedelbart omdöme, utan resonemangeller inferens’, och därför är intuitioner något som de flesta filosofer torde ha en förmåga att igenkänna. De-vitts anmärkning underminerar däremot inte huvudtesen under antagandet om filosofisk exceptionalism,ty hans beskrivning av ’intuition’ ligger nära innebörden hos s.k. System 1-tänkande från modern psykolo-gi, dvs. ett sätt att tänka som är snabbt, instinktivt, känslosamt, o.dy. (Kahneman, 2012). System 1-tänkandeär inte filosofiskt utmärkande, och analogt gäller detsamma för Devitts förståelse av ’intuition’.

2

varför vi diskuterar textuell evidens för intuitioner i denna uppsats.6 Den analytiska ut-

gångspunkten är att endast när minst ett kriterium i K är uppfyllt i en filosofisk text finns

det textevidens för intuitioner, dvs. för att huvudpremissen är stödd (ibid.: 115, kapitel 8).7

Bör vi bejaka Cappelens metodologi som ett svar på frågan? Nja; medan ’jag har intui-

tionen att p’ och besläktade uttryck inte per se indikerar att någon förlitar sig på intuitio-

ner som evidens, och att vi därför i överenstämmelse med Cappelens svar ska söka efter

egenskaper, inte uttryck, som karaktäriserar filosofisk praktik (se Cappelen, 2012: kapitel

2–5; jfr. fotnot 3), så är inte Cappelens svar förankrat i någon väldefinierad betydelse av att

förlita sig på intuitioner som evidens. Ett alternativ Nado (2016: kapitel 3) föreslår är att

filosofen förlitar sig på en intuition ifall denne behandlar de relevanta påståendena som

evidens därför att de betraktas som påståenden som uttrycker innehållet hos en intuition.8

Eftersom begreppet evidens är en ingående del av alternativet krävs dock en förklaring

av det. Cappelen (2012: 14) ignorerar kravet då han anser att de som accepterat huvud-

tesen ignorerat kravet. I denna uppsats undviker jag dock en diskussion om begreppet

evidens; istället antar jag grovt att p behandlas som evidens om p används som premis-

sen i härledningen av en slutsats (delavsnitt 4.2), eller om p betraktas som rättfärdigad

(delavsnitt 4.1 och 4.2). Med Nados alternativ föranleder föregående en lämplig metafilo-

sofiska ansats som kompletterar Cappelens metodologi: (a) om p behandlas som evidens

på nämnda vis (b) därför att p uttrycker innehållet hos (eller är) en intuition pga. att ett

kriterium i K är uppfyllt om p, så föreligger textevidens för intuitioner.

Med ansatsen kan vi givet Cappelens metodologi tillämpa kriterierna på filosofisk text

och se om något är uppfyllt. Sålunda skattas ifall intuitioner förlitas på eller ej i filosofi

(ibid.: kapitel 6).9 Men trots att denna metodik är given och kanske t.om. godtagbar, så är

6Icke-textuell evidens för intuitioner diskuteras i Chalmers (2014) och Cappelen (2014b).7Begreppet uppfyllt berör oss inte nämnvärt och beskrevs kort i avsnitt 1. Följande exemplifierar när ett

kriterium är uppfyllt för omdömet att p: det finns ett aktivt mål att fälla omdömet; omdömet påverkar hur pbehandlas i filosofisk diskurs; och, omdömet influerar filosofers filosoferande (ibid.: 115–116).

8Nados alternativ ser intuitioner som en källa till evidens, en karakteristiska som diskuteras i delavsnitt3.1.

9Tillämpningen kan betraktas som den empiriska delen av min utredning. Eventuella generaliseringarav slutsatserna i denna uppsats är således förknippade med statistiska problem om extern validitet. T.ex.,om urvalet av filosofiska texter är litet eller icke-representativt, så finns inte ett starkt induktivt stöd för attde slutsatser vi drar om urvalet är generaliserbart till den större populationen.

3

inte tillämpningen enbart beroende av metodiken då det alltid finns tolkningsarbete som

inte beror på metodiken (jfr. delavsnitt 3.2).

De teoribaserade kriterier Cappelen (2012: kapitel 6–7) fann i den filosofiska litteratu-

ren om intuitioner ses nedan.10

K1. Karaktäristisk fenomenologi: Ett intuitivt omdöme har en karaktäristisk fenomenologi.

K2. Grund: Ett intuitivt omdöme rättfärdigar, men behöver inte vara rättfärdigad.11 K2

är uppfyllt om K2.1 eller K2.2 är uppfyllda.

K2.1. Icke-inferentiell och icke-perceptuell: p är inte härledd från andra premisser och

behandlas som rättfärdigad utan att ett hänvisande till erfarenhet (minne, per-

ception) spelat en bevislig roll i omdömet att p.

K2.2. Motspänstighet: S är benägen att tro p, har argument A för p, men är fortsatt

benägen att tro p även om det för S visar sig att A inte är goda argument för p.

K3. Enbart baserat på begreppslig kompetens: Om S rättfärdigar p uteslutande via dennes

begreppsliga eller lingvistiska kompetenser, så är omdömet att p intuitivt.

Med dessa kriterier analyserade Cappelen (2012: kapitel 8) ett urval filosofiska tex-

ter. Enligt hans analys är inget kriterium uppfyllt i urvalet, vilket underminerar huvud-

premissen samt argumentet från filosofisk praktik, och skiftar bevisbördan till de som

försvarar huvudtesen (ibid.: 187).

3 Metodologi

Cappelens analys utgår från att K1–K3 utgör en delmängd avK. Då detta inte är självklart

diskuterar delavsnitt 3.1 om en eller fler av K1–K3 ska exkluderas ur K; delavsnitt 3.3

och 3.4 diskuterar ifall kriterier ska inkluderas, vilket Boghossian och Chalmers anser.

Delavsnitt 3.2 undersöker två metodologiska tolkningsprinciper.

10Notera att kriterierna K1–K3 uttrycker sig om s.k. intuitiva omdömen snarare än intuitioner per se,något som diskuteras i avsnitt 3.1.

11Cappelen (2012: 118–20) särskiljer K2 (Grund) från allmänt vedertagna påståenden som är tagna förgivna bland deltagarna i ett samtal och som anses av flera vara rättfärdigade sedan tidigare.

4

3.1 Cappelens kriterier

Boghossians kritik. Boghossian (2014: 371) menar att K2.2 inte tillägger något till K2 givet

K2.1 eftersom om p är oberoende av argument (K2.1), så förväntas p överleva veder-

läggningen av varje argument för p (K2.2). Slutsatsen är falsk, ty den följer inte från det

starkare skälet att om p uppfyller K2.1, så uppfyller p K2.2. Detta beror på att det starkare

skälet är kompatibelt med att K2.2 är oberoende av K2.1 i betydelsen att det är tillräckligt

att p uppfyller K2.2 för att p ska uppfylla K2. Denna tillräcklighet skulle exkluderas om vi

uteslöt K2.2 och bevarade K2.1, ty att ta reda på om p uppfyller K2.2 (motspänstighet) är

skilt från att ta reda på om p uppfyller K2.1 (icke-inferentiell och icke-perceptuell). Bog-

hossian ger därmed ingen god anledning att utesluta K2.2. Poängen är att jag tillåter att

kriterier är inbördes relaterade; endast när två kriterier är ekvivalenta låter jag en exkluderas.

Boghossian (2014: 369) menar också att vi i K1–K3 ska ersätta ’intuitiva omdömen’

med ’intuitioner’ eftersom intuitiva omdömen är baserade på intuitioner. Exempelvis ute-

sluter Boghossian (2014: 371) K2 (Grund) eftersom ett intuitivt omdöme kan inte rättfär-

diga utan att först vara rättfärdigad av en intuition. Boghossian (2014: 371) accepterar

dock att en intuition rättfärdigar utan att vara rättfärdigad, vilket är en variant av K2. Di-

stinktionen Boghossian upprättar ser ut att vara den mellan intuitioner som propositionella

innehåll och intuitioner som mentala tillstånd, där intuitiva omdömen är det förra och intui-

tioner det senare (jfr. Devitt, 2015: 685). Huvudpremissen tillåter dock båda begreppsliga

användningar: Ifall det förra är centralt handlar premissen om intuitioner som evidens

och ifall det senare är centralt handlar premissen om intuitioner som källa till evidens

(se Devitt, 2015: 685). Med avseende på metodologin behöver vi alltså inte ansluta oss till

den ena eller andra ontologin om intuitioner. Det som behövs är uteslutande att kriterierna

låter oss uttala oss om när intuitioner förlitas på som evidens med hänsyn till den filo-

sofiska litteraturen (t.ex. filosofiska teorier om intuitioner; se även fotnot 5). Enligt detta

synsätt kan vi istället för att prata om intuitiva omdömen prata om omdömen helt enkelt

och mena att omdömets källa är en intuition ifall ett kriterium är uppfyllt för omdömet

(jfr. avsnitt 2 och Cappelen, 2012: 5). Med andra ord kan vi med smärre justeringar anpas-

sa beskrivningarna av K1–K3 till att beskriva intuitioner som evidens men inte som källa

5

till evidens; sålunda kan kriterierna tillämpas mutatis mutandis.

Chalmers kritik. Enligt Chalmers (2014: 536) ska vi bortse från K1 (karaktäristisk feno-

menologi) då K1 uttrycker en teori om intuitioner och det finns teoretiker som förnekar K1

utan att förneka existensen av intuitioner. Dessutom menar han att det finns intuitioner

(exempelvis normativa) som inte uppfyller K3 (enbart baserad på begreppslig kompe-

tens) och därmed krävs ytterligare skäl för att K3 ska kvalificeras som ett kriterium (ibid.).

Gällande det första är det sant att K1 involverar en teori om intuitioner, vilket även gäl-

ler K2 och K3 eftersom Cappelen (2012: kapitel 6) konstruerade K1–K3 genom att granska

de teorier som fanns om intuitioner. Men blott att dessa är härledda från teorier om intui-

tioner är ingen anledning att utesluta dem eftersom de av samma anledning åtminstone

beskriver några sätt på vilka intuitioner förstås i den filosofiska litteraturen. Gällande

det andra, men även det första, är det inte min eller Cappelens (2014b: 584) avsikt att ett

kriterium bland K1–K3 ska beskriva samtliga sätt på vilka intuitioner förstås i filosofin.

Relevanta grunder mot K1–K3 är istället att peka ut en etablerad beskrivning av filoso-

fiska intuitioner som K1–K3 sammantagna inte beskriver, eller att någon av K1–K3 inte

beskriver någon etablerad beskrivning av intuitioner i filosofin.12

3.2 Cappelens tolkningsprinciper

Chalmers (2014: 539) uppmärksammar oss på två tolkningsprinciper Cappelen (2012: ka-

pitel 7) använder för att visa att ett påstående inte är intuitivt rättfärdigat. Den första

använder argumentet från argumentation, vilken säger att närhelst filosofen ger argument

för ett påstående, så är det inte intuitivt rättfärdigat. Den andra använder argumentet från

osäkerhet, vilken säger att närhelst filosofen garderar sig lingvistiskt från (kommunicerar

osäkerhet angående) påståendet, så är det inte intuitivt rättfärdigat.

Argumentet från argumentation. Chalmers (2014: 539–540) hävdar först att Cappelen

måste kombinera argumentet från argumentation med premissen att när filosofen argu-

menterar för p i någon kontext, så är detta evidens för att p inte uppfyller K2 (Grund).

12Som ses i delavsnitt 3.3 och 3.4 använder Boghossian och Chalmers implicit förstnämnda grund för attkritisera K1–K3.

6

Detta är sant men Cappelen behöver visa något starkare, nämligen att argument för p

föranleder att ingen av K1–K3 (eller andra godtagbara kriterier) är uppfyllda för p.

Chalmers framför sedan två skäl mot argumentet. Det första är att vi av logiska skäl

kan argumentera för ett intuitivt rättfärdigat påstående eftersom vi kan argumentera för

vilket påstående som helst (ibid.: 540). Jag instämmer, ty utan hänsyn till giltighet och

sundhet kan vi till varje påstående p konstruera ett argument för p bestående av minst

en premiss (vilken som helst) och p som slutsats. Medan skälet förklarar varför intuitivt

rättfärdigade påståenden kan argumenteras för, besvarar den inte den relevanta frågan

om ett på förhand intuitivt rättfärdigat påstående som det argumenteras för upphör va-

ra intuitivt rättfärdigat. Det andra, sociologiska, skälet beror på det första och beskrivs

därför kort i följande fotnot.13 Det logiska skälet är alltså irrelevant, och därmed även det

sociologiska. Men trots allt bör inte argumentet från argumentation övertyga oss.

För det första indikerar inte ett argument för p att p inte är intuitivt rättfärdigat, ty en

premiss i argumentet kan vara intuitivt rättfärdigat (jfr. Nado, 2016: avsnitt 3).14

För det andra är det kontraintuitivt att intuitiva rättfärdiganden undermineras av ar-

gument, vilka som helst, ty det är snarare en direkt diskussion om det intuitiva rättfärdi-

gandet som får oss att förkasta eller bejaka det. Detta kan förtydligas. Säg att en utmana-

re ifrågasätter mitt intuitiva rättfärdigande R för p. Jag behöver inte besvara utmanaren.

Istället kan jag, vilket Chalmers logiska skäl visar, tillägga godtyckliga argument för p ut-

an att behandla frågor om R. Utmanaren må hävda att föregående implicerar att R inte är

ett intuitivt rättfärdigande av p eftersom R är inte ett rättfärdigande av p utan de tillagda

argumenten. Men utmanarens slutsats vore då ett felslut, ty att argumentera för p utan

att behandla frågor om R kan handla om att rättfärdiga p på andra sätt än via intuitioner,

och inte om att justera den epistemiska vikten jag tillskriver R.

Argumentet från osäkerhet. Enligt Chalmers (2014: 541) är detta argument osunt ef-13Det sociologiska skälet säger att filosofer förväntar sig att inferentiella rättfärdiganden av redan intui-

tivt rättfärdigade påståenden kommer förbättra deras dialektiska position och därmed är det ingen garantiatt p inte är intuitivt rättfärdigat bara för att filosofen argumenterat för p (Chalmers, 2014: 540).

För att förstå filosofisk praktik är detta skäl relevant att nämna, men det är tydligt att det sociologiskaskälet beror på det logiska, ty om det logiska skälet är falskt, och argumentet från argumentation bejakas, såär det fruktlöst att, som i det sociologiska skälet, åberopa att filosofen förväntar sig en förbättrad dialektiskposition eftersom om denne nu inferentiellt rättfärdigar påståendet, så är det inte intuitivt rättfärdigat.

14Detta visas konkret i avsnitt 4.2 i samband med en diskussion om s.k. analogiska resonemang.

7

tersom intuitiva rättfärdiganden tenderar att vara prima facie och därför indikera att det

finns flera komplexa problem som kan vederlägga rättfärdigandet. Eftersom få filosofer

väljer att vara så tafatta att de inte mer än hävdar att påståendet är intuitivt rättfärdigat

så tenderar de att i dessa fall gardera sig (ibid.). Därmed, menar Chalmers, är gardering

inte en indikator på att påståendet inte betraktas som intuitivt rättfärdigat.

Här behöver Chalmers beskriva varför intuitiva rättfärdiganden är prima facie. Enligt

honom är intuitiva rättfärdiganden brett icke-inferentiella, vilket betyder att dessa rättfär-

diganden inte är brett inferentiella, dvs. baserade på inferens, perception, introspektion,

minne eller intyg (ibid.: 536–537).15 Baserat på detta är en tänkbar anledning till varför

Chalmers ser intuitiva rättfärdiganden som prima facie följande: Till en början ses de som

stark evidens men är ömtåliga i betydelsen att motevidens från de brett inferentiella källor

rättfärdigandet inte är baserat på betraktas som säkrare och kan, ifall de uppdagas, san-

nolikt försvaga styrkan i det ursprungliga intuitiva rättfärdigandet. Till detta måste dock

tilläggas ett resonemang för att brett icke-inferentiella rättfärdiganden baseras på källor

som är osäkrare än de brett inferentiella rättfärdiganden baseras på. Ett sådant tillägg

är dock inte koherent med hur Chalmers (2014: 540) betraktade brett icke-inferentiella

rättfärdiganden, speciellt när vi tar hänsyn till hur han exemplifierar denna typ av rätt-

färdigande med Gettierproblemet. Han menar att Gettier (1963), efter reflektion kring ett

hypotetiskt fall, brett icke-inferentiellt rättfärdigar att ett subjekt inte vet att en man som

får jobbet har tio kronor i sin ficka. Men det är här oklart varför vi ska betrakta reflektion

kring ett hypotetiskt fall som en osäker källa till rättfärdigandet.

Ett annat skäl mot argumentet från osäkerhet är dock tillgängligt. Skälet är att jag i nå-

gon teoretisk eller förteoretisk (dvs., utan ett explicit teoretiskt ramverk) bemärkelse kan

fasthålla att p är intuitivt rättfärdigat (t.ex., matematisk likhet är transitiv, eller Leibniz

lag gäller), men samtidigt gardera mig från p på grund av att jag upplever att jag kan ta fel.

Antingen pga. min psykologiska disposition eller att jag trots en hänvisning till en teori

om intuitioner accepterat en sorts fallibilism som gör mig känslomässigt osäker på om p

de facto är intuitivt rättfärdigat. Alltså, det är sannolikt att det är en psykologisk eller emo-

15Notera att Chalmers (2014: 537) exkluderar s.k. introspektiva intuitioner.

8

tionell upplevelse, snarare än en utvärdering om huruvida p är intuitivt rättfärdigat eller

ej, som får mig att gardera, och därför bör vi inte ta det som att ett intuitivt rättfärdigande

upphör av blott en gardering.16

3.3 Intuitioner som intellektuella förefallanden

Hittills har vi framförallt berört metafilosofi (eller andra ordningens filosofi) men nu ska vi

beröra filosofi (eller första ordningens filosofi) alltmer. Filosofiskt undrar vi hur Boghossians

förslag till vad intuitioner är ska förstås, och metafilosofiskt ifall förslaget kan beskrivas

av K1–K3 och om det är möjligt att konstruera ett godtagbart kriterium till förslaget.17

Som vi såg i delavsnitt 3.1 menar Boghossian (2014: 369) att ett intuitivt omdöme rätt-

färdigar ett påstående endast om det är baserat på en intuition. En intuition kan dock

rättfärdiga utan att vara rättfärdigad (ibid.: 371). Vad är då intuitioner enligt Boghossian?

De är intellektuella förefallanden som skiljer sig från både perceptuella förefallanden och

benägenheter att tro (ibid.: 369).18

Skäl ges ej för den första distinktionen. Rätteligen förstår han dock intuitioner som

skilda från perceptuella förefallanden, ty de anses förefalla vara sanna såsom

Om icke-icke-p, så p (1)

förefaller vara sann oberoende av min perceptuella förmåga (se Pust, 2014).19

Boghossian framlägger dock skäl för den andra. Skälet är att ibland förefaller p vara

16Diskussionen här har utgått från att tolkningsprinciperna uttrycker sig på ett sådant sätt att om filo-sofen argumenterar för eller garderar sig från ett påstående så är detta, enligt tolkningsprinciperna, ettbevis på att filosofen inte intuitivt rättfärdigat påståendet. Men det är möjligt att Cappelen (2012: kapitel7) ansluter sig till en svagare variant som utbyter ’bevis’ mot ’indicium’, och menar på att argument ochgardering öppnar upp för en konflikt om alternativa tolkningar av hur påståendet rättfärdigats. Argumentoch gardering må fungera som indicier på detta sätt, men detta måste bedömas från fall till fall.

17Jag närmar mig Chalmers teori om intuitioner på samma sätt i delavsnitt 3.4.18Notera att Brogaard (2014: 387–388) i samma diskussion om PWI också beskrivit intuitioner som intel-

lektuella förefallanden. Hennes förståelse av begreppet ska dock inte förväxlas med Boghossians.19Detta visar förstås inte att intellektuella förefallanden inte är kvasiperceptuella, dvs. att de liknar per-

ceptuella förefallande.

9

sann fastän vi inte är benägna att tro p; exempelvis förefaller

Heltalen är fler än de jämna heltalen (2)

sann för honom fastän han inte är benägen att tro (2) (ibid.: 370).20

Vidare frågade sig Boghossian (2014: 370) om det fenomenologiska förmodandet är sant,

dvs. att intellektuella förefallanden har en karaktäristisk (eng: “special”) fenomenologi.

Han är öppen för att de saknar en karaktäristisk fenomenologi, men även för att det finns

något fruktbart i att associera fenomenet att ett påstående p intellektuellt förefaller va-

ra sant med Gödels idé om att p tvingar sig på en och möjligheten att detta fenomen har

en karaktäristisk fenomenologi. Trots öppenheten fastlår han inte att intellektuella fö-

refallanden har en karaktäristisk fenomenologi, utan utesluter K1 som en egenskap hos

intellektuella förefallanden (och därmed hos intuitioner) (ibid.). Som jag argumenterar för

nedan medför detta ställningstagande ett problem eftersom det verkar reducera intellek-

tuella förefallanden till en typ av benägenheter att tro.

Återgå till Boghossians exempel om (2) och anta att det fenomenologiska förmodandet

förkastas. I sådana fall förstår jag inte mer av exemplet än att jag är mer benägen att

tro (2) jämfört med icke-(2).21 Parsimoni förordar denna tolkning då det är mer sparsamt

att bevara antagandet att det finns en ordinalskala mellan benägenheter att tro än att

införa begreppet intellektuellt förefallande. Alltså, om det fenomenologiska förmodandet

förkastas, så framstår intellektuella förefallanden som inte mer än benägenheter att tro.

Vidare är begreppet i detta fall besläktat med K2.2 (motspänstighet), ty (2) förefaller vara

sann intellektuellt, säger Boghossian, trots att han saknar goda argument för (2).

Om vi däremot bejakar det fenomenologiska förmodandet, så framstår exemplet som

någorlunda förståeligt. Med en välvillig inställning tänker jag mig då att fenomenologin

om att (2) förefaller vara sann är stabilt närvarande och oberoende av mina benägenheter

att tro (som att jag är benägen att tro icke-(2)), analogt med hur jag perceptuellt erfar

20Gissningsvis är inte Boghossian benägen att tro detta pga. att heltalen Z och de jämna heltalen 2Z harsamma kardinaltal ty x 7→ 2x från Z till 2Z är en bijektion (se Rudin, 1976: 25).

21Ifrågasättandet av intuitioner generellt (inte bara intellektuella förefallanden) som karaktäristiska ochdistinkta från medvetna doxastiska attityder och dispositioner har bemöts av Chudnoff (2011: 644).

10

oberoende av dito. Dock ser jag inte hur den karaktäristiska fenomenologin i detta fall

ska förstås. Som antyddes ovan föreslog Boghossian att om detta undersöka Gödels idé.

Ett problem med förslaget är att begreppet tvingar sig på (någon) inte innefattar mer

än en stark benägenhet att tro (för någon). Detta beror på att det förra begreppet är vad

jag associerar analoga fenomen där jag upplever att tanken på utförandet av en hand-

ling (som att äta) tvingar sig på mig i betydelsen att jag är starkt benägen att utföra den.

När sådana fenomen mutatis mutandis gäller tankar om att ett påstående tvingar sig på

mig, så är fenomenets relevanta benägenhet rimligen en stark benägenhet att tro. Där-

med reduceras frågan om huruvida fenomenet att ett påstående tvingar sig på mig har en

karaktäristisk fenomenologi till frågan om huruvida starka benägenheter att tro har en

karaktäristisk fenomenologi. Bristen i att bejaka det fenomenologiska förmodandet vilar

nu på att svaret på den senare frågan är nekande eftersom jag kan vara starkt benägen

att tro något (som att jag finns) utan att uppleva en karaktäristisk fenomenologi som har

statusen av fenomenologin hos en filosofisk intuition.22

Istället, låt oss söka förstå fenomenologin utan Gödels idé. Alltså ska jag som ovan i

min reflektion över (2) medvetandegöras om en fenomenologi som är filosofiskt utmär-

kande.23 I min självreflektion över (2) medvetandegörs jag inte om detta; därmed är det

fenomenologiska förmodandet falskt. Tre invändningar finns mot detta argument.

Den första är att Boghossian (2014: 370) inte avsåg något filosofiskt exceptionellt med

’karaktäristisk fenomenologi’ och att jag gör en halmdocka. Låt så vara; men i sådana fall

är det oklart vad Boghossian avsåg med ’karaktäristisk’.

Den andra är att (2) inte är om filosofi utan om matematik och att ingen filosofiskt

utmärkande fenomenologi kan uppstå. Om Boghossian framfört denna invändning tror

jag han skulle gå med på att det normativa påståendet (eller någon variant därav)

Det är fel att tortera en katt för skojs skull (3)

22Minns antagandet om filosofisk exceptionalism i avsnitt 2.23Ifall jag inte kan göras medveten om detta är det oklart hur någon annan från första början kunde

författa en rapport om denna fenomenologi.

11

intellektuellt förefaller vara sann (se Pust, 2014). Normativa påståenden rör etik så (3)

(för sig självt eller i kontexten av t.ex. ett försvar för en värdeteori) handlar om filosofi.

Betänker jag (3) märker jag dock inte någon karaktäristisk fenomenologi utan känner

avsky och en benägenhet att hålla (3) för sant.

Den tredje är mer problematisk: Svarande säger att denne i sin själviakttagelse märker

den sökta fenomenologin (för både (2) och (3)) trots att jag inte gör det. Ett sätt för den

svarande att närma sig detta dödläge är att beskriva hur jag lokaliserar fenomenologin

den svarande anser att jag missar. Chudnoff (2011) argumenterar i dessa banor men hans

förslag riskerar att ta oss långt ifrån denna uppsats syfte.24

Trots att jag inte möter den tredje invändningen ovan är det klart att intellektuella

förefallanden à la Boghossian inte framstår som mer än en typ av benägenheter att tro

eftersom Boghossian inte ens försvarar det fenomenologiska förmodandet.

Innan vi avslutar detta delavsnitt vill jag trots ovanstående beskriva Boghossians för-

slag på kriterium. Som sagts förkastade Boghossian K1 och K2.2. Dessutom uteslöt han

K3 med skälet att det är svårt att se hur K3 ska tillämpas (ibid.: 371–372). Han bejakar

dock en variant av K2.1 (se K2.1∗ i följande). Avslutningsvis menar han att följande är ett

godtagbart kriterium. Om textevidens E stödjer hypotesen att en filosof reagerar på ett

tankeexperiment med ett omdöme som filosofen betraktar som (K1∗) stödd av ett intel-

lektuellt förefallande men (K2.1∗) inte av perceptuell erfarenhet eller en empiriskt rättfär-

digad bakgrundsteori, så är E textevidens för intuitioner (ibid.: 372).

Boghossians kriterium är alltså otillämpbart då det är svårt att se hur vi ska argumen-

tera för att K1∗ är uppfyllt så länge begreppet intellektuellt förefallande är oklart.

24Chudnoff (2011: 643–645) konstaterar korrekt att även fast intuitiva erfarenheter (t.ex. en karaktäristiskfenomenologi hos intellektuella förefallanden) är sui generis och inte identiska med eller analyserbara itankar, övertygelser, intentioner, etc., så innebär inte detta att dessa erfarenheter nödvändigtvis är belägna ien egen eller karaktäristisk “plats” i vårt medvetande (ibid.: 645). Detta beror på att det är möjligt att intuitivaerfarenheter är samlokaliserade med tankar, övertygelser, intentioner, etc., genom att t.ex. konstitueras avdessa (ibid.: 645).

Med avseende på vår diskussion är tanken att jag om påståenden såsom (2) och (3) ska söka uppmärk-samma en fenomenologi som är samlokaliserad med mina tankar, övertygelser, intentioner, etc., utöver attförsöka medvetandegöras om fenomenologin i någon egen eller karaktäristisk “plats” i mitt medvetande.Detta är något jag finner ogörligt.

12

3.4 Minimalism om intuitioner

Chalmers (2014: 535) söker formulera en minimal (ej djupt teoretisk) förståelse av intuitio-

ner som beskriver det alldagliga filosofiska användandet av termen ’intuition’, och som

gör det uppenbart att huvudpremissen är sann.

Chalmers minimalism om intuitioner (eller minimalism) består av en epistemisk, samt en

dialektisk, komponent (ibid.: 537–538). Enligt den epistemiska är ett intuitivt rättfärdigan-

de brett icke-inferentiellt (se delavsnitt 3.2). Enligt den dialektiska är rättfärdigandet impli-

cit eller explicit dialektiskt rättfärdigat: Medan explicit dialektiskt rättfärdigande innebär

att rättfärdigaren framlägger skäl, så innebär implicit dito att rättfärdigaren betraktar sitt

avsedda rättfärdigande som förståeligt för andra samt ömsesidigt igenkänt.

Den dialektiska komponenten gör det tydligt att K1–K3 inte inbegriper minimalism:

Brett icke-inferentiellt rättfärdigande går möjligen under K2 (Grund) men dialektiskt rätt-

färdigande ser inte ut att kunna beskrivas av K1–K3. Minimalism leder till Chalmers krite-

rium. Kriteriet säger att om E är textevidens för att ett påstående är intuitivt rättfärdigat

enligt minimalism, så är E textevidens för intuitioner.

Är det sant att minimalism beskriver det alldagliga filosofiska användandet av ’in-

tuition’? Cappelen (2014b) har diskuterat denna fråga och nedan utgår jag från dennes

diskussion. Ifall inget annat antyds och ifall jag inte explicit vill uppmärksamma det så

avser jag framgent epistemiskt rättfärdigande med rättfärdigande, precis som förut.25

3.4.1 Avsaknad av positiv epistemisk komponent

Ett problem med minimalism enligt Cappelen (2014b: 588) är att denna inte redogör för

hur ett ej rättfärdigat påstående övergår till ett intuitivt rättfärdigat påstående.26 Enligt

Cappelen säger minimalism att närhelst vi till ett på förhand ej rättfärdigat påstående

antar ett rättfärdigande som inte är brett inferentiellt så är påståendet intuitivt rättfär-

digat, givet att rättfärdigandet är dialektiskt (ibid.). Det problematiska enligt Cappelen

25Med epistemiskt rättfärdigande menar jag löst sagt att utvärdera om huruvida trosföreställningar ärrimliga eller passande enligt någon standard för utvärdering.

26Cappelen ser ut att i detta läge filosofiskt diskutera minimalism som en teori om intuitioner, snarare änatt metafilosofiskt diskutera ifall minimalism beskriver hur intuitioner förstås i filosofin; jag återkommertill detta i slutet av detta delavsnitt.

13

(2014b: 588) är att blotta antagandet om ett brett icke-inferentiellt rättfärdigande inte kor-

rekt förklarar övergången från ett ej rättfärdigat påstående till ett rättfärdigat, eftersom

antagandet i sig låter oss enbart identifiera en negativ epistemisk komponent (nämligen,

att rättfärdigandet inte är brett inferentiellt) men ingen positiv epistemisk komponent,

vilket krävs för att skilja ett ej rättfärdigat påstående från ett rättfärdigat (ibid.). Det finns

tre invändningar till detta resonemang, men som visas nedan är de osunda.

Den första är att samtliga rättfärdiganden som inte är brett inferentiella är intuitiva rätt-

färdiganden och att det är dessa rättfärdiganden som åsyftas som positiva epistemiska

komponenter när vi antar rättfärdiganden som inte är brett inferentiella. Denna invänd-

ning faller på observationen att ett rättfärdigande av typen p verkar sant vid första åsyn men

inte vid reflektion är inte brett inferentiellt men inte heller intuitivt (se nedan).

Den andra är att det är i kraft av att p inte är brett inferentiellt rättfärdigat som gör p

intuitivt rättfärdigat. Men denna invändning vederläggs, anser jag, av Cappelen (2014b:

587) när han rapporterar att han saknar brett inferentiellt rättfärdigande för

Tottenham är större än Oxford, (4)

eftersom han saknar evidens för eller mot (4) och suspenderar omdömet om (4), men

att detta inte därmed innebär att (4) är intuitivt rättfärdigat.

Den tredje är att med den dialektiska komponenten i minimalism följer, trots allt, en

positiv epistemisk komponent. Enligt detta synsätt behöver vi inte anta vilket brett icke-

inferentiellt rättfärdigande som helst, utan p är intuitivt rättfärdigat närhelst p är dialek-

tiskt rättfärdigat men inte brett inferentiellt, och där p är epistemiskt rättfärdigat därför

att det är dialektiskt rättfärdigat.27 Men denna invändning är svår att vidhålla då man i

filosofi betraktar påståenden såsom (1)–(3) som intuitivt rättfärdigade oberoende av dia-

lektiskt rättfärdigande.

Slutsatsen är att minimalism behöver tillfogas en positiv epistemisk komponent. Cap-

pelen (2014b: 588) diskuterar detta och Chalmers (2014: 536) verkar öppen för det när han

27Ett exempel på en som kan försvara detta synsätt är en som anser att ett påstående är rättfärdigat närmånga uppfattar påståendet som rättfärdigat.

14

nämner att intuitivt rättfärdigade påståenden troligen kan betraktas som uppenbart sanna.

Då Chalmers inte närmare beskriver det uppenbart sanna betänkte Cappelen (2014b:

588) alternativet att detta likställs med något som ligger nära K1 (karaktäristisk fenome-

nologi), nämligen verkar sant vid första åsyn men inte vid reflektion. Detta alternativ ser han

dock som oacceptabelt då det utgör en svag källa till rättfärdigande och är därför något

som inte är att betraktas som centralt i filosofi, tvärtemot huvudtesen (ibid.: 588).

Slutsatsen att alternativet utgör en svag källa är en aning starkt. Betänk Müller-Lyer-

illusionen. När min uppfattning uttrycks av denna optiska illusion så verkar det vid första

åsyn sant att längden hos de två skilda linjerna inte är lika men inte vid reflektion då jag

assisterad av en linjal övertygas om likheten. Slutsatsen är inte att vår perception är en

svag källa till rättfärdigande utan snarare att sådana rättfärdiganden är prima facie och

felbara. Samma slutsats bör dras om Cappelens alternativ.

Däremot uppmuntrar Cappelen oss att se att om intuitiva rättfärdiganden var av ty-

pen verkar sant vid första åsyn men inte vid reflektion så ska inget på förhand intuitivt på-

stående förefalla vara sant ifall vi reflekterat över dem, vilket givetvis inte redogör för

förståelsen av intuitioner.

Det finns dock en annan beskrivning av det uppenbart sanna som undviker Cappelens

invändning. Detta alternativ är förefaller vara sant utan reflektion eller inferens (jfr. fotnot

5). Från detta alternativ följer det inte som förut att intuitiva påståenden upphör vara

intuitiva närhelst vi reflekterar över dem eftersom alternativet säger inte mer än att rätt-

färdigandet är oberoende av beaktande av eller avseende på något, och att påståendet

inte är härlett.28

Innan vi avslutar, låt mig jämföra minimalism med kriteriet K2.1. Frågan är om Chal-

mers avsåg att betrakta antagandet om ett rättfärdigande som ett logiskt antagande om

att påståendet att det existerar ett rättfärdigande som inte är brett inferentiellt är sant, och

inte valde att framföra minimalism som en beskrivning av hur filosofer förstår intuitioner

och i denna anda se antagandet att p är rättfärdigat i betydelsen att filosofen behandlar p

som rättfärdigat (t.ex. eftersom denna förväntar sig att även andra filosofer är benägna att28Detta alternativ ligger nära K2 (Grund) eftersom när alternativet används vid rättfärdigande, så är det

utan hänsyn till exempelvis en standard för utvärdering.

15

behandla påståendet som rättfärdigat), trots avsaknad av brett inferentiellt stöd. Jag tror

det senare är Chalmers avsikt, ty det är relaterat till och konsistent med hans begrepp di-

alektiskt rättfärdigande; dessutom ligger den epistemiska komponenten hos minimalism

i detta fall nära K2.1. Vidare tycks Chalmers ta fasta på något väsentligt i hur intuitioner

förstås, ty detta med att filosofen bara tycks veta “intuitivt” att p, samtidigt som denne

tror att andra kommer göra detsamma, är något som diskuterats i experimentell moralfi-

losofi som en del av filosofin om intuitioner (se Alfano & Loeb, 2016). Detta är även något

som Nado (2016: avsnitt 3) uppmärksammar när hon skriver att det i flera fall inte finns

någon uppenbar evidenskälla till våra filosofiska trosföreställningar: När filosofen bara

tycks veta men inte kunna beskriva hur denne vet, så är åberopandet av intuitioner som

någon (möjligen oklar) evidenskälla åtminstone ett steg i att förklara varför denne vet

(eller upplever att denne vet) (ibid.).

Jag avrundar med följande: Minimalism är inte en godtagbar teori om intuitioner, men

beskriver ett sätt på vilket filosofer förstår intuitioner och påminner om K2.1. Då det förra

rör filosofi medan det senare metafilosofi, finns ingen anledning att förkasta Chalmers

kriterium.29

3.4.2 Första undergenereringsproblemet

Enligt Cappelen (2014b: 589) misslyckas minimalism beskriva påståenden som intuitiva

fastän de uppfattas som intuitiva i filosofin, och alltså undergenererar minimalism. Hans

argument är att i informella metafilosofiska diskussioner är man ofta ense om att abstrak-

tionsprincipen30 är intuitivt rättfärdigad, men axiomet är inte dialektiskt rättfärdigat, ty

filosofer är överens om att det är falskt och varken epistemiskt eller dialektiskt rättfärdi-

gad (ibid.: 589). Därmed finns ett påstående som i informella metafilosofiska sammanhang

förstås som intuitivt men som inte minimalism infångar (ibid.: 589).

29Cappelens två övriga argument (undergenereringsproblem) mot minimalism visar, om lyckade, att mi-nimalism inte är att godta som en teori om alla typer av filosofiska intuitioner, men de visar inte att mi-nimalism inte beskriver någon delklass av dem. Alltså är undergenereringsproblemen för sig själva intetillräckliga för att vederlägga mitt skäl i detta delavsnitt för att acceptera Chalmers kriterium.

30Abstraktionsprincipen (eng: “Naïve Comprehension Axiom”) säger att för varje egenskap F finns enmängd {x|x har egenskapen F} (se Irvine & Deutsch, 2014).

16

Argumentet är problematiskt. För det första tycks åtminstone några filosofer vara en-

se om att principen är intuitivt epistemiskt rättfärdigat (se Pust, 2000: 34). För det andra

är min uppfattning att bland de informella metafilosofiska diskussioner jag deltagit i så

uppfattas abstraktionsprincipen som intuitivt rättfärdigad samt att detta är ömsesidigt

igenkänt och således explicit dialektiskt rättfärdigat i sammanhangen.

Däremot finns ett annat argument som visar att minimalism undergenererar. Notera

att (1)–(3) framstår som intuitivt rättfärdigade utan att jag stödjer dem inför andra, och

att samma inställning tycks gälla för filosofer när de rättfärdigar sådant de betraktar som

intuitivt (t.ex., (1)–(3)). Eftersom dialektiskt rättfärdigande handlar om ett sätt på vilket

författaren stödjer ett påstående till andra, så beskriver inte minimalism samtliga använd-

ningar av termen ’intuition’, men möjligen en delklass av dem.

3.4.3 Andra undergenereringsproblemet

Cappelen (2014b) framförde ett annat undergenereringsproblem. Han menar att i vis-

sa informella metafilosofiska diskussioner så beskriver vi brett inferentiellt rättfärdigade

påståenden som intuitiva, tvärtom minimalism (ibid.: 589). Enligt Cappelen exemplifie-

ras detta av Williamson (2007: 219): I respons till en filosof som argumenterar för att det

inte finns några berg pekar Williamson ut ett berg och säger ’intuitivt, där är ett berg’

(ibid.: 589). Enligt Cappelen (2014b: 589) handlar Williamsons rättfärdigande om direkt

perception av berget, så ett brett inferentiellt rättfärdigande beskrivs här som intuitivt.

Exemplet, såsom Cappelen för fram det, är missvisande. Diskussionen i PWI och i

denna uppsats gällde filosofiska intuitioner, men exemplet belyser intuitioner som per-

ceptuella eller som snabba reaktioner.

Avsnitt 3.1 visar att intuitioner inte är att förstå som perceptuella fenomen. Frågan om

intuitioner är snabba reaktioner har det redan skrivits om.31 Men med avseende på filo-

sofisk exceptionalism så är denna bemärkelse av intuitioner inte filosofiskt utmärkande,

ty i många situationer har jag en snabb reaktion, t.ex. då jag i sportsliga sammanhang är

31Ett försvar för att intuitioner är en typ av snabba reaktioner (närmare bestämt: omdömen som är heu-ristiska) ges av Weatherson (2014: 518, 525). Cappelen (2014b: 577–583) har argumenterat mot Weathersonsbeskrivning av intuitioner.

17

under tidspress, utan att genomgå något filosofiskt utmärkande fenomen.32

4 Fallstudier

Här utrönas vilka kriterier som är uppfyllda i TETE eller CZA.

4.1 “Twin Earth thought experiment”

Putnams (1975: 139) syfte med TETE var att vederlägga en för sin tid stor meningsteori,

vilken jag kallar den vedertagna meningsteorin, som innefattade följande.33

M1. Meningen en talare associerar med ett ord bestäms av individualistiska fakta om

talaren.

M2. Meningen hos ett ord bestämmer ordets extension.

Putnam vederlägger den vedertagna meningsteorin genom att presentera TETE och

därigenom sluta sig till ett omdöme (TJO nedan) som är oförenligt med kombinationen

M1 och M2. Tankeexperimentet TETE är följande: Föreställ dig Tvillingjorden (TJ) som är

identisk med jorden förutom att den kemiska kompositionen hos det som kallas ’vatten’

på TJ inte är H2O utan XYZ, men att det är omöjligt att urskilja vatten från XYZ vid

normal temperatur och tryck, och att XYZ smakar som vatten, släcker törsten som vatten,

etc. (ibid.: 140). Anta nu att det på jorden finns Oscar som på jorden är en kompetent

användare av ordet ’vatten’, och att det på TJ finns Tvilling-Oscar, en identisk kopia av

Oscar, som på TJ är en kompetent användare av ’vatten’; anta dessutom att varken Oscar

eller Tvilling-Oscar känner till den kemiska kompositionen hos vätskan de betecknar med

’vatten’ i deras respektive miljö (ibid.: 141).

32Söker jag efter stöd för andra undergenereringsproblemet i Williamson (2007: 218–219) så finner jaginget. Det Williamson visar är att filosofiska teorier som implicerar den icke-modala satsen att det inte finnsnågra berg är kontraintuitiva, men att det inte från det följer att den icke-modala satsen att det finns berg ärinnehållet hos en intuition. Det verkar därmed inte rimligt att gå med på antagandet att vi har ett intuitivträttfärdigat påstående (det icke-modala påståendet att det finns berg) som är brett inferentiellt rättfärdigat.Själva poängen med Williamsons exempel var att påståendet inte är intuitivt.

33Min presentation av TETE är huvudsakligen baserad på Boghossians (2014: 374–375).

18

När vi betänker detta scenario så ser vi enligt Putnam att Oscars ’vatten’ inte har XYZ

i sin extension, samt att Tvilling-Oscars ’vatten’ inte har H2O i sin extension (ibid.), vilket

jag tolkar som att Putnam rättfärdigar följande påstående.

’Vatten’ vid TJ refererar till XYZ och inte till H2O. (TJO)

Efter detta noterar Putnam (1975: 141) att ex hypothesi föreligger samma individualis-

tiska fakta för Oscar som för Tvilling-Oscar och att det från kombinationen M1 och M2

därmed följer att extensionen hos Oscars och Tvilling-Oscars ’vatten’ är lika enligt den

vedertagna meningsteorin. Då denna slutsats är oförenlig med TJO (“TJ-omdömet”), som

Putnam ansåg var rättfärdigad, förkastar Putnam den vedertagna meningseorin..

Cappelen (2014b: 408) motsätter sig ovanstående skiss med skälet att Putnam expli-

cit stipulerar TJO och är därför inget som han rättfärdigar eller söker rättfärdiga. Enligt

Cappelen ses detta genom att betrakta passagen nedan från Putnam (1975: 140).

One of the peculiarities of [TJ] is that the liquid called ”water“ is not H2O but a

different liquid whose chemical formula is very long and complicated. I shall

abbreviate this chemical formula simply as XYZ.

Passagen visar dock inte, som Cappelen påstår, att Putnam explicit stipulerar TJO. Det

som stipuleras är snarare att för befolkningen på TJ är den vätska som kallas ’vatten’ inte

H2O utan XYZ. Det är i och med innebörden i detta som Putnam menar att om en person

från jorden besöker TJ, så kommer besökaren först tro att ’vatten’ refererar till H2O men

sedan tillrättavisa sig själv och ungefärligen rapportera att ’vatten’ refererar till XYZ på

TJ (ibid.). Jag betraktar således skissen av TETE som huvudsakligen korrekt. Den centrala

frågan är nu om Putnam intuitivt rättfärdigar TJO.

Boghossian (2014: 375) såg tre potentiella svar. Ett är att TJO rättfärdigas via perceptu-

ell observation, vilket uppenbarligen inte är fallet. Kvar är följande.

(a) Rättfärdigandet är via empiriskt rättfärdigade trosuppfattningar.

(b) Rättfärdigandet är via en annan källa.

19

En första fråga om (a) är huruvida det är rimligt att anta att rättfärdigandet av TJO

är via explicita trosuppfattningar som är empiriskt rättfärdigade. Ett alternativ är att rätt-

färdigandet är via en explicit bakgrundsteori. Enligt Boghossian (2014: 375–376) är detta

orimligt då den explicita bakgrundsteorin är den vedertagana meningsteorin som enligt

skissen ovan förutspår ett annat omdöme än TJO och som sålunda inte kan vara vad TJO

är härledd från (ibid.: 375–376). Men även om den explicita bakgrundsteorin inte var den

vedertagna meningsteorin är det obegripligt varför rättfärdigandet skulle vara via en ex-

plicit bakgrundsteori, eftersom Putnam (1975) helt enkelt inte ser ut att framföra sitt rätt-

färdigande av TJO på detta sätt; det Putnam gör är snarare att förteoretiskt argumentera

för en ny meningsteori (som bl.a. kallats semantisk externalism).

Efter ovanstående slutsats är det viktigt att med Cappelen (2014a: 413) poängtera att

det inte behöver vara en teori som rättfärdigandet är via, eftersom TJO istället kan ses som

härledd från explicita bakgrundsuppfattningar som t.ex. medvetandegör författaren eller

oss om att vår explicita bakgrundsteori (t.ex., den vedertagna meningsteorin) är falsk.34 I

likhet med det som redan sagts ser jag dock inte, precis som Boghossian (2014: 375–376),

att Putnam (1975) framför något explicit formulerat om bakgrundsuppfattningar som an-

vänds för att rättfärdiga TJO; istället är det med hänsyn till tankeexperimentet som Putnam

fäller TJO, vilket föreslår ett implicit rättfärdigande och inte ett explicit.

Boghossian (2014: 378–380) diskuterar ett implicit rättfärdigande som är resultatet

av en implicit bakgrundsteori, exempelvis en internaliserad semantisk bakgrundsteori

bakom Putnams språkanvändning (som sades ovan måste det inte vara en teori, jag åter-

kommer till denna poäng längre ned). Boghossians avsikt är inte att orimliggöra detta

förslag utan att visa att om denna textuella tolkning vore rimlig så stödjer den huvud-

premissen. Hans resonemang utgår från tre premisser: Ett, en implicit bakgrundsteori

omfattar och är uppbyggd av nödvändiga sanningar; två, omdömen som fälls i TETE är

därmed nödvändiga sanningar ifall de är härledda från en implicit bakgrundsteori; och34Notera Cappelens implicita antagande att den sanna meningsteorin måste överensstämma med vår ge-

mensamma kunskapsbas. Antagandet är rimligt när vi ser till Putnams artikel från 1975. Putnam (1975: 131)skriver nämligen om egenskaper hos mänskliga språk som är universella. Med detta avser han menings-teorier som teorier om universella egenskaper (t.ex., referens och mening) som beskriver hur människorsförhållningssätt till världen bestämmer semantiska innehåll hos deras språk. I och med denna betydelseföljer det att vi behöver ta hänsyn till den gemensamma kunskapsbasen för att utarbeta vår meningsteori.

20

tre, rättfärdigande av nödvändiga sanningar är via intuitioner (ibid.: 380). Det är från des-

sa tre premisser det enligt honom följer att intuitioner används (ibid.); han syftar troligen

på att intuitioner används enligt K3 (enbart baserat på begreppslig kompetens). Medan

jag undviker att teoretisera kring samtliga premisser så vill jag hävda att den andra pre-

missen är falsk: De omdömen Putnam (1975) fäller i TETE är inte, och är inte ämnade att

etablera, nödvändiga sanningar, ty den korrekta meningsteorin är möjligtvis en annan än

den Putnam framför (t.ex., en teori som inbegriper att semantisk externalism är falsk).

Men Boghossian (2014: 379) hade en mer generell invändning om att rättfärdigandet

utgår från en implicit bakgrundsteori.35 Invändningen var att han inte såg hur det faktum

att ett påstående p följer ur eller är inbyggt i en implicit bakgrundsteori förklarar varför

filosofen är rättfärdigad att tro att p eller varför det skulle betyda att p är rättfärdigad.

Mitt svar är att denna invändning är irrelevant för vår utredning av huvudpremissen.

Frågan som är relevant är huruvida filosofen de facto rättfärdigar påståendet och inte, som

Boghossian avser här, om filosofen (vi) är epistemiskt berättigad(e) att tro att p eller om

filosofens (vår) tro att p är rimligt eller passande enligt någon standard för utvärdering.

Det finns alltså, menar jag, från Boghossians invändningar att döma inget skäl att

utesluta alternativet att Putnam rättfärdigar TJO via en implicit bakgrundsteori eller im-

plicita bakgrundsuppfattningar.36 Rimligast tror jag är att Putnam rättfärdigar TJO på det

sätt som Cappelen (2014a: 411–2) beskriver. Enligt honom har normala språkanvändare

utbredd kunskap om referens, och kan pålitligt bestämma referensen hos flertalet uttryck.

De kan introducera nya refererande termer och dela de med andra. Detta gäller tusentals

refererande uttryck, och denna typ av kunskap är central för mänsklig kognition. Det är

därmed denna kunskapsbas som bidrar till rättfärdigandet av TJO, och detta rättfärdigan-

de är utan hänvisning till intuitioner. Enligt mig är denna bild koherent med TETE och

35Invändningen kan med smärre ändringar även riktas mot att rättfärdigandet utgår från implicita bak-grundsuppfattningar.

36Följande är inte huvudfokus men som blivit tydligt ansåg Boghossian (2014: 376) att alternativ (a) varorimligt och därmed att det kvarstående alternativet är (b), vilket enligt honom visar att Putnam rättfärdi-gar TJO i enlighet med K2.1 (icke-inferentiell och icke-perceptuell). Detta argument är osunt ifall (a) trotsallt är rimligt, vilket jag hävdar.

Notera även att Boghossians tidigare kommentarer om att ersätta Cappelens kriterier med sina egna ärinkonsistenta med denna slutsats, ty det som enligt honom ska visas är bl.a. att TJO stödjs av ett intellektu-ellt förefallande (K1∗), något han inte gjort eller förklarat hur vi gör (se delavsnitt 3.3).

21

passar väl in i hur Putnam (1975: 131) ser på språket som något som väsentligen handlar

om mänsklig kognition.

Men medan Cappelen (2014a: 411) menar att denna bild över hur Putnam rättfärdi-

gar TJO innefattar ett icke-intuitivt rättfärdigande, så tror jag motsatsen. Enligt mig så är

fällda omdömen baserade på en kunskapsbas om uttryck och referens lämpliga att be-

nämna som “språkliga intuitioner” eftersom “språkliga intuitioner” ses av vissa filosofer

som implicit kunskap om språk (Scholz et al., 2015), vilket är vad Cappelen (2014a) pekar

ut. Vidare bör språkliga intuitioner tolkas som filosofiska dito eftersom de kommer till

användning i språkfilosofi (ibid.). Detta skäl beror dock på vad som utgör filosofi. Cap-

pelen uttalar sig inte generellt om detta i PWI, men har senare gett en institutionell och

kausal-historisk teori om vad som utgör filosofi, en teori som liknar den s.k. konventio-

nella definitionen av konst (se Cappelen, 2014b: 582; Adajian, 2016). Jag ska inte fördjupa

mig i teorins fördelar och nackdelar, utan vill påpeka att den beskriver något som är rim-

ligt att vidhålla, vilket är att mycket av det som diskuteras på filosofiska institutioner, bl.a.

språkfilosofi, ska betraktas som filosofi. Detta betyder inte att språkfilosofiska frågor som

diskuteras på exempelvis lingvistiska institutioner inte utgör filosofiska frågor, men att

etablerade diskussioner på filosofiska institutioner hjälper oss se vad som betraktas som

filosofi. Detta förklarar varför jag ser språkliga intuitioner, såsom de används i språkfilo-

sofi, som filosofiska dito. Alltså finns det textevidens för huvudpremissen i TETE.37

4.2 “Chalmers’ zombie argument”

Enligt Chalmers (2014: 540) så ger han i CZA ett intuitivt rättfärdigande för föreställbar-

hetspremissen, dvs. att fenomenologiska zombies är föreställbara.38 Enligt honom fram-

ställer han i CZA premissen som ’intuitivt uppenbar’ och därmed brett icke-inferentiellt

37Jag noterar att det är svårt att se att någon av K1–K2 är uppfyllda i Putnam (1975). Däremot är detmöjligt att Cappelen vill se det som att K3 ger uttryck för bl.a. “språkliga intuitioner”, såsom jag beskriverdem, när han avser lingvistiska kompetenser. Jag undviker dock en sådan tolkning, eftersom Cappelen(2012) tenderar att betona konjunktionen begreppslig och lingvistisk kompetens när han diskuterar K3,snarare än disjunktionen K3 uttrycker.

38Föreställbarhetspremissen presenteras i CZA som en premiss i ett argument mot den fysikalistiska tesenatt medvetande logiskt supervenierar på det fysiska. En fenomenologisk zombie är någon eller något somär fysiskt identiskt med en medveten varelse, men som saknar medvetna erfarenheter (Chalmers, 1997: 94).

22

och dialektiskt rättfärdigat (ibid.: 540). Tre invändningar finns mot detta argument.

Ett, argumentet påminner om en anakronism: Chalmers från 1997, till skillnad från

Chalmers från 2014, uttryckte ingen uppfattning om kopplingen mellan ’intuitivt uppen-

bar’ och minimalism, och det finns därmed inga skäl för varför vi ska se användningen

av uttrycket ’intuitivt uppenbart’ i Chalmers (1997) som en indikation på att föreställbar-

hetspremissen är intuitivt rättfärdigat enligt Chalmers (2014) minimalism. Två, den som

läser Chalmers (1997) må även notera att Chalmers ger andra argument för föreställbar-

hetspremissen än de som handlar om att den är ’intuitivt uppenbar’, men som visades i

avsnitt 3.2 följer det inte ipso facto att premissen inte är intuitivt rättfärdigad. Tre, Chal-

mers diskuterar inte andra tolkningar av hur föreställbarhetspremissen rättfärdigas som

kan stå i konflikt med hans.

Det tredje skälet ovan motiverar en noggrann undersökning av CZA. Läser vi CZA så

tycks det vid första anblick finnas textevidens för intuitioner, bl.a. enligt K2.1, eftersom

Chalmers söker stödja föreställbarhetspremissen genom att påstå att ”[the premise] just

seems obvious“ och att ”[the] logical possibility [which the premise expresses] comes

down to brute intuition“ (mina emfaser; Chalmers, 1997: 96). Innebörden hos dessa satser

tycks vara att för Chalmers är föreställbarhetspremissen rättfärdigad pga. att den förefal-

ler vara sann (betänk de engelska orden “seems” och “appears”) via “obvious[ness]” och

”brute intuition“. Det är alltså klart att Chalmers explicit skriver att föreställbarhetspre-

missen stödjs av “intuition[s]”, men författarens metafilosofiska uppfattningar är inte en

god guide till dennes första ordningens filosofi (se Cappelen, 2012: 183–184).

Värt att notera är dock att det inte tycks finnas något i Chalmers rättfärdigande som

är via erfarenhet eller inferens, och därmed ser K2.1 ut att vara uppfylld. Rättfärdigandet

tycks inte heller vara via introspektion, minne eller intyg, och därmed tycks det finnas

textevidens för att föreställbarhetspremissen är brett icke-inferentiellt rättfärdigad. Den

tycks även vara implicit dialektiskt rättfärdigad, ty Chalmers skriver att ”[a]lmost every-

body, it seems to me, is capable of conceiving [the logical possibility of zombies]“ (min

emfas; ibid.: 96), och därmed tycks han anse att det avsedda brett icke-inferentiella rätt-

23

färdigandet av premissen ska förstås som klart och tydligt för läsarna.39 Sammantaget

stödjer detta att premissen är intuitivt rättfärdigad enligt Chalmers kriterium.

Ett annat orelaterat stöd för uppfattningen att det finns ett intuitivt rättfärdigande i

CZA förekommer i följande utdrag.

(...) given that it is conceptually coherent that (...) my silicion isomorph [sv: si-

likontvilling] could lack conscious experience, it follows that my zombie twin

[sv: zombietvilling] is an equally coherent possibility (ibid.: 97).40

Chalmers för här ett analogiskt resonemang för föreställbarhetspremissen, med vilket

jag avser att från två entiteter x och y, med ett antal kända likheter, samt premissen att

x har en känd egenskap e som det är okänt om y har, dra slutsatsen att y har. Därav

ligger det nära till hands att påstå att eftersom y möjligtvis saknar e, så är analogiska

resonemang inte deduktivt giltiga, men att samtidigt påstå att när analogin mellan x och

y är god (ett svårformulerat villkor), så ger premissen induktivt stöd för att y har e. Enligt

detta tankesätt är analogiska resonemang induktivt rättfärdigade och således inferentiellt

rättfärdigade påståenden, i vilket fall varken minimalism eller K2.1 är uppfyllda. Två

invändningar finns mot detta tankesätt.

En är att istället hävda att rättfärdigandet av analogiska resonemang är via intuitio-

ner eftersom resonemangen rättfärdigas a priori (Bartha, 2013). En annan, naturalistisk,

invändning är att analogiska resonemang är fundamentala för mänsklig tankeverksam-

het, vilket förklarar varför de förekommer i icke-filosofiska discipliner såsom matematik,

ekonomi och naturvetenskap (se Gentner, 2003: 106; Bartha, 2013), och som således visar

att analogiska resonemang inte med nödvändighet beror på filosofiska intuitioner.

Ovanstående visar att analogiska resonemang varken inbegriper eller utesluter intui-

tivt rättfärdigande. Återgår vi nu till blockcitatet ovan och noterar kommentaren ”it is39Notera att Chalmers i citatet betraktar föreställbarhetspremissen som intuitivt rättfärdigad. Detta, till-

sammans med att han åberopar att premissen är förståelig för andra läsare, föreslår att den epistemiskavikten Chalmers tillskriver ett intuitivt rättfärdigande är en funktion av hur vida delad den är. Intressant,ty Richard (2014: 397) har argumenterat för detsamma i diskussionen om PWI, och relevant vad gälleruppsatsens intresse i den sociologiska frågan om vad filosofer sammantaget betraktar som aspekter hosintuitioner. Jag tillägger att Cappelen (2014a: 417–20) svarat Richard (2014).

40Chalmers silikontvilling är en exakt kopia av Chalmers med silikon-chip utbytta mot neuroner ochsom saknar medveten erfarenhet; och Chalmers zombietvilling är en exakt kopia av Chalmers som saknarmedveten erfarenhet (Chalmers: 1997: 94, 97).

24

conceptually coherent that (...) my silicon isomorph could lack conscious experience“, ser

vi att det analogiska resonemangets premiss, nämligen att Chalmers sillikontvilling kan

sakna medvetande, är intuitivt rättfärdigat enligt K3, ty begreppslig kompetens gör det

tillräckligt för premissen att behandlas som rättfärdigad av Chalmers (1997).

5 Slutsats

Avsnitt 3 besvarar min första frågeställning. Där visade jag att det inte fanns goda skäl

att förkasta Cappelens kriterier, så K1–K3 är godtagbara. Boghossians kriterium berod-

de däremot på det oklara begreppet intellektuellt förefallande och föreföll ej godtagbart.

Fastän Chalmers minimalism inte är en godtagbar teori om intuitioner, så beskriver Chal-

mers kriterium hur intuitioner förstås och är därmed godtagbart.

Avsnitt 4 besvarade sedan den andra frågeställningen med att varken Cappelens el-

ler Chalmers kriterier är uppfyllda i TETE, men att ett nyfunnet kriterium om språkliga

intuitioner är uppfyllt; dessutom är Chalmers kriterium och K3 uppfyllt i CZA.

Denna tekniska slutsats måste kopplas till vårt syfte som var att påvisa stöd för att

filosofer förlitar sig på intuitioner som evidens i deras filosofiska praktik. Ansluter vi oss

till min metafilosofiska ansats och Cappelens metodologi så är detta vad som påvisats.

Även fast jag anser att detta skiftar bevisbördan till Cappelen och de som kritiserar

huvudpremissen, bör läsaren vara skeptisk till en sådan slutsats eftersom uppsatsen inte

brottats med hur metodologin ska inramas i en analytisk förståelse av begreppet evidens,

fenomenet att förlita sig på evidens eller disciplinen filosofi. En sådan analytisk utgångs-

punkt, som Nado (2016) börjat formulera, bör dryftas samt formuleras, och detta ska gö-

ras oberoende av eventuella syften att diskutera huvudtesen eftersom det finns en risk

att utgångspunkten skräddarsys till analysen. Med andra ord ska de fakta som bör utsä-

gas om metafilosofi fixeras närhelst fakta om filosofi fixeras; en reflexiv jämvikt mellan

disciplinerna är inte önskvärd, ty metafilosofin bestämmer inte vad filosofi är.

25

Referenser

[1] Adajian, Thomas. 2016. “The Definition of Art”, The Stanford Encyclopedia of Philosophy

(Summer 2016 Edition), Edward N. Zalta (red.). URL = <http://plato.stanford.

edu/archives/sum2016/entries/art-definition/> (Hämtad 2015-06-02).

[2] Alfano, Mark och Loeb, Don. 2016. “Experimental Moral Philosophy”, The Stanford

Encyclopedia of Philosophy (Summer 2016 Edition), Edward N. Zalta (red.). URL =

<http://plato.stanford.edu/archives/sum2016/entries/experimental-moral/>

(Hämtad 2015-06-02).

[3] Bartha, Paul. 2013. ”Analogy and Analogical Reasoning“, The Stanford Encyclope-

dia of Philosophy (Fall 2013 Edition), Edward N. Zalta (red.). URL = <http://

plato.stanford.edu/archives/fall2013/entries/reasoning-analogy/> (Hämtad

2015-08-09).

[4] Boghossian, Paul. 2014. Philosophy Without Intuitions? A Reply to Cappelen. Analytic

Philosophy 55 (4): 368–381.

[5] Brogaard, Berit. 2014. Intuitions as intellectual seemings. Analytic Philosophy 55 (4):

382–393.

[6] Cappelen, Herman. 2012. Philosophy Without Intuitions. Oxford: Oxford University

Press.

[7] —. 2014a. Reply to Boghossian, Brogaard and Richard. Analytic Philosophy 55 (4): 407–

421.

[8] —. 2014b. Replies to Weatherson, Chalmers, Weinberg, and Bengson. Philosophical Stu-

dies 171 (3): 577–600.

[9] Chalmers, David. 1997. The Conscious Mind: In Search of a Fundamental Theory. New

York: Oxford University Press.

26

[10] —. 2014. Intuitions in Philosophy: A Minimal Defense. Philosophical Studies 171 (3):

535–544.

[11] Chudnoff, Elijah. 2011. What Intuitions Are Like. Philosophy and Phenomenological Re-

search 82 (3): 625–654.

[12] Devitt, Michael. 2015. Relying on Intuitions: Where Cappelen and Deutsch Go

Wrong. Inquiry 58 (7-8): 669–699.

[13] Gentner, Dedre. 2003. Analogical Reasoning, Psychology of. I Nadel, Lynn (red.),

Encyclopedia of Cognitive Science, 106–112. London: Nature Publishing Group.

[14] Gettier, Edmund. 1963. Is Justified True Belief Knowledge? Analysis 23 (6): 121–123.

[15] Irvine, Andrew David och Deutsch, Harry. 2014. ”Russell’s Paradox“, The Stanford

Encyclopedia of Philosophy (Winter 2014 Edition), Edward N. Zalta (red.). URL =

<http://plato.stanford.edu/archives/win2014/entries/russell-paradox/>

(Hämtad 2015-07-25).

[16] Kahneman, Daniel. 2012. Tänka, snabbt och långsamt. Stockholm: Volante.

[17] Nado, Jennifer. 2016. The intuition deniers. Philosophical Studies 173 (3): 781–800.

[18] Pust, Joel. 2000. Intuitions as Evidence. New York: Taylor & Francis.

[19] —. 2014. ”Intuition“, The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Fall 2014 Edition),

Edward N. Zalta (red.). URL = <http://plato.stanford.edu/archives/fall2014/

entries/intuition/> (Hämtad 2015-07-23).

[20] Putnam, Hilary. 1975. The Meaning of ’Meaning’. Minnesota Studies in the Philosophy

of Science 7: 131–193.

[21] Richard, Mark. 2014. Analysis, concepts, and intuitions. Analytic Philosophy 55 (4):

394–406.

[22] Rudin, Walter. 1976. Principles of Mathematical Analysis. 3. uppl. Amerikas förenta

stater: McGraw-Hill, Inc.

27

[23] Scholz, Barbara C., Pelletier, Francis Jeffry och Pullum, Geoffrey K. 2015. ”Philosop-

hy of Linguistics“, The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Fall 2015 Edition), Edward

N. Zalta (red.). URL = <http://plato.stanford.edu/archives/fall2015/entries/

linguistics/> (Hämtad 2016-06-18).

[24] Weatherson, Brian. 2014. Centrality and marginalisation. Philosophical Studies 171 (3):

517–533.

[25] Williamson, Timothy. 2007. The Philosophy of Philosophy. Oxford: Blackwell.

28