106Mmagasin

Nr 2 2014

Hon kom aldrig till Tongaöarna. I stället skapade Tove Jansson Mumindalen som blev älskad över hela världen. Den befolkas av hennes egen familj: Den självupptagne pappan, den snälla mamman och kvinnan som kallas Too-tikki, Toves stora kärlek. Nu kommer en biografi över Tove Jansson som skulle fyllt 100 år i år.

ToveJanssonvar granne kaTasTrofen

med

Av Catarina Baldo ZagadouFoto Per Olov Jansson

vändTuula karJalainenär konsthistoriker och fackboksförfattare. Hon har bland annat varit chef för Helsingfors konstmuseum. Biografin om Tove Jansson är hennes fjärde bok om konst och finländska konstnärer.

107 Mmagasin

Nr 2 2014

kaTasTrofen

108Mmagasin

Nr 2 2014

l I år har det gått hundra år sedan hon föddes. Tove Jansson var precis jämn-årig med första världskriget. Inte en bra tid att födas i, kan man tänka.Så kom hennes liv också att präglas av oro och konflikter. Inte minst på grund av pappan, bildhuggaren Viktor Jans-sons otäcka tyskvurm och kommunist- och judehat. Familjen fick tassa på tå för hans häftiga humör och blöta ”hip-por”. Det var så han kallade suparnät-terna med konstnärsvännerna.

Tove trodde att alla pappor gjorde likadant:

”Alla män hippar och är kamrater som aldrig lämnar varann i sticket. En kamrat kan säga förfärliga saker men nästa dag är det glömt. En kamrat förlåter inte, han bara glömmer och en kvinna förlåter allt men glömmer inte. Så är det. Därför får kvinnor inte hippa. Det är mycket obehagligt att bli förlå-ten.”

Så skrev hon själv, långt senare, i en novell. En typisk janssonsk formulering: Lakoniskt, mitt i prick, på en bädd av stillsamt underskruvad humor.Men det fanns också mycket glädje i hennes liv. Första gången hennes svens-ka mamma, konstnären Signe Ham-marsten-Jansson, kände sitt första barn sparka i magen var faktiskt på en gata i Paris som hette Rue de la Gaîeté, Glädjegatan.

Det är författaren Tuula Karjalai-nen som berättar om det, i nya biogra-fin, Tove Jansson. Arbeta och älska, efter Tove Janssons eget motto i livet.I boken finns en bild av den nyfödda, i vit bomullsmössa med spetskant. Blicken är klar, allvarlig och nyfiken. Mamma Signe har mittbena och ser så

ung ut. Vännerna kallade henne Ham, och det är hon som är förebil-den för den varma och pålitliga Muminmamman. Tove lärde sig teckna i hennes famn, redan innan hon kunde gå. Hon var bara 14 när hon fick sina första bilder publicerade.

Deras närhet lär ha varit total. Tove Jansson har liknat den vid en glas-

kupa, eller ett hus begravt av snö, dit ingen kan ta sig in:

Det fantastiska var blandningen av katastrofförnimmelsen när snön bara steg och steg – över fönstren – man levde som i ett grönt akvarium.

Visst känner vi igen stämningen från Mumindalen. Där husen påminner om jugendfasaderna på Lotsgatan i Hel-singfors där Tove växte upp.

Det var hårda tider, hon hade inte ens hunnit fylla fyra när finska inbördes-kriget bröt ut. Efteråt, under de dystra och magra åren på 1930-talet, klarade sig familjen bara tack vare nödhjälpen från släkten i Sverige. Och tack vare mamma Signes trägna illustratörsjobb för liberala tidningen Garm. Snart skulle Tove få ta över.

Efter mamma var det lillebror Lasse som stod henne närmast, skriver Tuula Karjalainen i biografin:

”Syskonen var mycket lika varann till begåvning och personlighet. Gemensamt för dem var känslighet och ett djupt intresse för livet, män-niskan och världen, men också anlag för djup depression. Enligt Tove hade båda sina egna mörka riken där de tidvis gick vilse.”

Tillsammans med Lasse hade Tove avancerade planer på att sticka i väg – till Tongaöarna. Året var 1946. Hon var 32 och ganska nyss utflyttad från barn-domshemmet, han var 20. De längtade bort från det instängda Finland, spa-rade pengar och skrev till guvernören på Tonga. Som svarade… att han inte ville ha några nya invånare.

Men drömmen att fly till paradiset behöll de, menar Tuula Karjalainen. Marocko, Baskien, en husbåt i skärgår-

den… Tove planerade och planerade – och skapade Mumindalen, sitt eget sagoparadis. Hon har själv berättat att det började redan krigsvintern 1939:

”Kanske var det begripligt att jag plötsligt fick lust att skriva något som skulle börja med ’Det var en gång’. Fortsättningen måste ju bli en saga, det var ofrånkomligt, men jag ursäktade mig genom att undvika prinsar, prinses-sor och små barn, och valde i stället min arga signaturfigur från skämtteckning-arna och kallade honom Mumintrollet.”Från början var han svart och hade ganska spetsig nos. Men snart började han växa och bli rundare och ljusare. Det hände ungefär samtidigt som Tove Jansson träffade teaterregissören Viveca Bandler på en fest i Helsing-fors. Hon var dotter till stadens drätsel-direktör och gift med österrikaren Kurt Bandler. Själv levde Tove då med den finlandssvenske författaren och politi-kern Aros Wirtanen.

Det var det året som Tongaflytten gick om intet. Men nu var det vår och det var fest och när de flesta hade gått hem började Tove och Viveca dansa med varann – och blev besinningslöst förälskade.

I ett brev skrev Tove:”Det var som att hitta ett nytt, under-

bart rum i sitt gamla hus, som man trodde sig känna ut och in. Och bara gå rakt in i det och inte kunna fatta att man aldrig vetat om att det fanns.”

En hel del ruelse blev förstås följden. Och hemlighetsmakeri – homosexualitet var ju förbjudet i Finland ända tills 1971. Sedan klassades det som en sjukdom i ytterligare tio år.

De bestämde sig för att aldrig nämna ordet ”älska” – i stället sa Tove ”mymla”, och ”Rive Gauche” blev kodordet för lesbisk kärlek, efter den vänstra stran-den i Paris. Ja, Tofslan och Vifslan i Mumindalen, figurerna som har ett eget språk som ingen annan fattar, det är de två.

Också i de annars toleranta konst-närskretsarna pratade man nu skit om dem. Det gick så långt att Tove funde-rade på att gifta sig med sin gamle sambo Aros Wirtanen och försöka leva helt heterosexuellt igen. Men vänskapen med Viveca varade livet ut.

Så småningom köpte Viveca Lilla Teatern i Helsingfors, och blev vida omtalad för sin avantgarderepertoar. Efter drygt ett decennium – 1969 – blev

”allTing är MyckeT osäkerTDeT är JusT DeT soM lugnar Mig”forts

vänd

109 Mmagasin

Nr 2 2014

Ett självporträtt från 1940. Tove rökte hela sitt liv och drabbades av cancer i 80-årsåldern.

vänd

Nyfödda Tove i mamma Signes famn. Det är sommaren 1914 och första världskriget har just brutit ut.

Syskonen Jansson: Tove, hennes favoritbror Lasse och mellan-barnet Per-Olov. Tove var 12 år äldre än Lasse.

Tove Jansson med Tuulikki Pietilä, hennes livskamrat i nästan 50 år.

Tove JanssonFödd: 9 augusti 1914.Död: 27 juni 2001, 85 år gammal.Gjorde: Verksam som illustratör, förfat-tare och journalist i nästan 70 år. Mest känd som skapare av Muminvärlden.Bodde: På en egen ö, Klovharun i Pel-linge skärgård utanför finska Borgå. Och i sin ateljé i Helsingfors.Familj: Livskamraten, konstnären Tuulikki Pietilä.Mest kända boktitlarna: Vem ska trösta knyttet? (1960), Pappan och havet (1965), Mumintrollen (1969), Sent i november (1970), Resa med lätt bagage (1987), Anteckningar från en ö (1993).Aktuell: 100-årsminnet av hennes födelse och biografin Tove Jansson. Arbeta och älska av Tuula Karjalainen.

110Mmagasin

Nr 2 2014

hon chef för Stockholms stadsteater, som under hennes ledning var landets vitalaste scen. Jösses flickor hade pre-miär, Suzanne Osten anställdes, Lena Granhagen spelade Brecht, Keve Hjelm nytolkade Ibsen.

Snart skulle Viveca också sätta upp en hel rad Muminpjäser som åkte på turné över hela Norden, med det beröm-da paret Birgitta Ulfsson och Lasse Pöysti i huvudrollerna.

Då hade Mumin blivit en hel indu-stri. Tove Jansson höll på att bli tokig. Hon som ville vara konstnär och måla, och bara hade tänkt få ihop lite pengar till den dyra hyran för sin ateljé med några barnböcker, som många förresten inte tyckte var så lämpliga för barn. Figurerna rökte ju och drack palmvin!

Inte tjänade hon så värst mycket på dem som folk trodde heller, i varje fall inte i början. I Finland rynkade man mest på näsan åt dem. Inte förrän Mumin hade slagit igenom i både Sverige och Storbri-tannien blev de översatta till fin-ska.

Redan som tonår-ing hade Tove gjort tecknade serier. Men ingen kunde

ana att världens då största kvällstid-ning skulle höra av sig. Det var brit-tiska Evening News sjuårskontrakt för en vuxenserie som publicerades sex dagar i veckan – Mumin som civilisa-tionskritik! – som gjorde Tove Jansson till världskändis.

Rättigheterna såldes vidare, när det gick som bäst fanns Muminserierna i 40 länder. Man beräknar att de hade en läsekrets på över 20 miljoner läsare. Tove jobbade som besatt med alla sina uppdrag. Men hon kände sig olycklig och jagad. Och ensam.

När kontraktet med Evening News gick ut fick lillebror Lasse ta över. Han fortsatte att teckna Muminserier ända till 1975.

Mumins mamma var över 40, och själv barnlös, när hon råkade möta en

gammal skolkamrat, Tuulikki Pietilä, också hon konstnär. De skulle bli livs-kamrater i nästan femtio år. Långa tider bodde de ganska primitivt på den egna ön i skärgården utanför finska Borgå. Långt från alla nyfikna blickar.

Det är förresten Tuulikki, alias Too-tikki, som hjälper Mumintrollet att bli vuxet. I Trollvinter, från 1957.

Där sitter han i snön och ser för-skräckt att någon tar saker ur Mumin-pappans hus.

– Det är väl bara skönt, sa Too-tikki muntert. Du har alldeles för mycket saker omkring dig.

Lite senare undrar Mumintrollet om inte Too-tikki har märkt att han fak-tiskt känner sig melankolisk?

Too-tikki ryckte på axlarna. – Man måste upptäcka allting själv, sa hon. Och klättra över det alldeles ensam.

Det är också Too-tikki som får fälla den där nyckelrepliken, den som ensam kan beskriva hela livsfilosofin i Mumin-världen:

– Allting är mycket osäkert, det är just det som lugnar mig.

Mot slutet av sitt liv fick Tove Jansson cancer. Åtminstone utåt tog hon det med ro, skriver Tuula Karjalaineni sin bio-grafi. Då hade Tove och Tuulikki, av åldersskäl, tvingats lämna sin älskade ö.

Nu ringer Tove till en vän, hennes ord finns återgivna i boken:

– Älskling, jag trodde att det här samtalet skulle bli så svårt, men det är ju inte alls svårt… att dö så här är ju bara naturligt. l

”MuMin blev en inDusTrioch Tove höll på aTT bli Tokig”

forts

• MumintrolletTove Janssons alter ego – även om det finns väl-digt mycket Tove i alla figurerna i Mumindalen. Mumintrollet är berättel-

sens naturliga centr-um, men är själv

mest en iakttagare.• MuminmammanEtt porträtt av Tove Jans-sons kärleksfulla mor Signe Hammarsten-Jansson, svensk prästdotter som blev förälskad, flyttade till Finland, födde tre barn och gav upp sina konstnärsambi-tioner. • MuminpappanEtt porträtt av Tove Janssons

självupptagne och karisma-tiske far, Viktor Jansson. Han var hennes stora auktori-tet livet ut – trots att de hade många och djupa konflikter. • Lilla MyÄr den yngsta av Mymlans 35 ungar och halvsyster till

Snusmumriken. Adop-terad av Muminfamil-jen. En antingen-eller-person, glad eller arg, säger alltid som det är. Det sägs att Tove var som Lilla My när hon var liten.

• MårranMumindalens mörka mot-kraft. Hon är mycket kall, allt hon rör blir till is.

• SnusmumrikenBohemen som inte tycker om regler och alltid vill vara fri och sticker i väg varje höst. Både utseendemässigt och som karaktär påminner han mycket om författaren Aros Wirta-nen, som Tove levde med som ung. • Too-tikkiDyker upp i Trollvinter 1957, när Tove Jansson har mött Tuulikki Pietilä. Too-tikki är en praktisk och klok kvin-na, bra att hålla i handen när det blåser!

• Tofslan och VifslanTove Jansson skapade dem när hon blev förälskad i regissören Viveca Bandler och upptäckte att hon var lesbisk. Tofslan och Vifslan är så förälskade att de har skapat ett eget språk som ingen annan förstår.• HattifnattarnaKondomformade varelser som laddas upp när det åskar. Många menar att de är en symbol för sexualiteten i Mumindalen.• FilifjonkanTillhör ett annat släkte – det finns många fler! – i Mumindalen och är otroligt noga med alla regler.

INVÅNARNA I MuMINDALEN

Burk med lock ur Arabias nya jubileumsserie, inspirerad av boken Den farliga resan från 1977. nspirerad av