fotografisk tidskrift | 34 35 | no 5/2010

text lotta lundbergbild joakim enerothpernilla zettermanpeter de rusara appelgren(porträtt)

Det är fredagskväll i Berlins Mitte. Strumplös höst och ljumma vindar. Inga löv är röda än, ett och annat krispigt gult har fallit ner på gatan, annars är det fort-

farande sommar. Man får mer sommar i Berlin, en extra månad på våren och en på hösten, man får ett extra glas på krogen för samma hundralapp, ett par extra kilometer i taxin och ett extra rum när man betalar hyran. Det är billigare att leva i Berlin än i Sverige och de flesta konstnärer är fattiga, det är ett faktum, men det kan inte vara det enda skälet till att verka här, i så fall hade vi ju lika gärna kunnat dra till Calcutta eller Tbilisi.

I de gamla judiska kvarteren strax norr om floden Spree är husen lite lägre, gatorna lite trängre, men bakgårdarna lika många som i övriga stan. Tjugo år efter murens fall är fortfarande inget färdigt. Under kommunisttiden fanns inte de pengar som behöv-des för att restaurera hus och fylla bombluckor. I en har man planterat gräs och gör fotbollsplan, i en annan smäller man upp några tält och öppnar restaurang. Många hus står fortfarande och svajar, vissa våningar är obeboeliga och trapphusen mörka och sotiga. Färgen är sedan länge uppäten av kol och avgaser, lägger man fingret över kulhålen och blundar kan man höra mörkläggningssirenen och dova rop från den sönderbombade källaren.

Man kan förfasa sig över skitig grafitti och slafsiga bohemer och ropa på skönhetsrådet. Man kan bli sorgsen eller upplivad. Berlin är inte klart. Berlin ser inte klokt ut. För här finns varken skönhetsråd, folk-hälsovårdsinstitut eller normanpassade diskbän-kar. När svenskarna köar för att få svinsprutan ger tyskarna alla order uppifrån fingret. Senast någon bestämde vad vi skulle göra gick det åt helvete, tänker berlinaren, därför gör vi som vi vill. Försöker åtminstone förhålla oss kritiskt. Det kallas att ha Schnauze. (Tyska för tryne, käft.)

Det är avspänt, det är romantiskt, det är kaxigt och det är fullt med möjligheter. Den som vill bo

schwedische, bitte!Galleristen nina Grundemark har flyttat till Berlin för att kränga svenskt foto till

tyskarna som älskar allt vad Sverige heter. De svenska fotograferna Joakim Eneroth, pernilla zetterman och peter de ru visar bilder som aldrig förr. Vi bad Berlin kännaren

och författaren Lotta Lundberg att leta efter det svenska fotografiet i staden som av sin egen borgmästare kallas fattig men sexig.

»swedish red« av Joakim Eneroth. ställs ut i Berlin under hösten 2010.

fotografisk tidskrift | 36 37 | no 5/2010

med kallvatten och koleldat kan fortfarande göra det. Det måste inte vara synd om den som delar toa-lett med sina grannar. Om man hellre vill lägga sina pengar på en dröm, vem har problem med det?

Det är ett provisorium. Det är inte för evigt. Vi bygger en stad. Nu. Här.

Många ägarförhållanden är fortfarande oklara. Vem har rätt att bo i lägenheten? Är det den tyska familjen som tog över huset när judarna fördrivits? Eller den partitrogna kommunisten som byggde muren och rensade gatorna från nazister? Eller de judiska sysslingarna som överlevt, kanske två hund-ra personer spridda mellan Tel Aviv och Boston? Det tar lång tid att sortera mellan rätt och orätt. Tills vidare kan man hysa en konstnär eller fler. Konstnä-rer är inte så pjoskiga.

I danspalatset Clärchens Ballhaus har man dan-sat i över hundra år, med samma spruckna speglar och träbänkar som då, det är nästan så man tror att det är samma sjaviga brassorkester i vita kostymer. Under tidiga kvällen ser dansgolvet ut som på en Ålandsbåt. Senare på natten rockar de hippa kidsen från väst, då har mormor med pannband från åttio-talet åkt hem till förorten i öst.

Intill står en husvagn där man säljer korv, någon

har dragit ett hopprep runt en bomblucka och gjort parkeringsplats, en annan ställer ut lite gamla möb-ler på trottoaren och öppnar café. Eller galleri. Det finns sexhundra registrerade gallerier i Berlin. Ingen har dock räknat de underjordiska, provisoriska, vilda – som uppstår och försvinner som svamp om hösten. De flesta ruttnar ihop, men inte alla, alltid hittar man någon läckerbit bland höstlöven.

Men man måste snart skynda sig om man vill uppleva Berlin som förändringarnas stad. Den oordning och anarki som uppstod efter murens fall är på väg att sminkas upp, det blir dyrare och förnämare och tryggare för varje år. Investerarna kommer sättande. Pengarna rullar. Snart ropas det på cykelhjälmar och diskbänksstandard och mel-lanmjölk även här. Men fortfarande är det möjligt att hitta en bakgård där vad som helst kan hända. Innan chickerian tar över.

på auguststrasse ligger ett nobelt galleri, Alfred Erhardt Stiftung, som ställer ut fotokonst. Nyligen visades en utställning om »urbana växter«, vid första anblicken ett gäng bleka foton, som tagna ur en gammal biologibok eller ett herbarium. Tunna stänglar torkade blommor och gräs som växer i stor-

stan. Men vid närmare granskning handlar det om dem som överlever bättre i Berlin än på andra ställen. De latinska namnen kontrasteras mot olika tidnings-rubriker. Utrota dem. Stampa ner dem. De tar över. Gröna faran. Fräcka invandrare. De ska förintas.

De militäriska metaforerna överträffar varandra. Alien versus Native. Det är konceptuell konst. Man säger att alla bomber man släppte under kriget har gjort jorden extra bördig. Den lär vara fylld av något som gör att det inflyttade ogräset trivs och dess-utom är bra för staden. Undertexten livar upp. Jag smakar på den och det mousserande vinet och går sedan vidare. En fredagskväll som denna är det åtta vernissager i samma kvarter, jag går in och ut över kullerstenarna, upp och ner i källarrum och överallt en ny värld, ett glas bubbel och andra perspektiv. Drösar av människor som tycker om konst flanerar bredvid mig, det är inte bara de konstiga konst-närerna och deras kompisar med schalar och sjok och tyger som flaxar efter dem. Även turister. Och samlare.

Det är det här klimatet som ligger bakom Nina Grundemarks tro att hon har en strålande idé. I september öppnade hon ett nytt galleri: Swedish Photography. Fotokonst av svenska konstfotografer.

På Oranienburgerstrasse 27 ligger Kunsthof, en uppfiffad bakgård med en stor kastanj, där redan sju gallerister slagit sig ner intill ett litet kakbageri, en terestaurang och ett mexikohak. Där ligger Swedish Photography, på 101 kvadratmeter.

– Det är ett oemotståndligt läge, som att öppna på Birger Jarlsgatan, säger Nina Grundemark. Gal-leriet ligger ett stenkast från det gamla ståtliga posthuset, som efter murens fall gjorts om till just konsthall för konstfotografi. De firar tio års jubileum i år.

– I Berlin finns inte bara kulturproducenterna, säger Nina Grundemark, utan även konstturismen. Få åker till Stockholm för att gå på gallerier, men det gör turisten som åker till Berlin. Och tysken älskar allt som börjar på Sverige. De projektioner som fladdrar omkring en när man säger att man är svensk är rörande. Det är Bullerbyn och Ikea, Abba och Allemansrätt, Jämställdhet och Älgar i motljus.

Men det är inte dessa begrepp som Nina Grunde-mark tänker ställa ut.

– Sverige är varumärket, men de svenska foto-konstnärerna går sina egna vägar och har otroligt imponerande meriter och långa utbildningar, säger hon. Men i Sverige finns ingen marknad för konst-foto. Svenskar i allmänhet är inte vana att tolka foto som konst, den svenska traditionen hävdar att foto antingen är dokumentärt eller reklam. Tyskarna har en annan skola och har lärt sig att läsa bilder, säger Nina Grundemark.

Enligt en opinionsundersökning är även tyskarna beredda att betala 50 procent mer för det som är Made in Sweden. Sverige är lika med kvalitet.

– Jag vill erbjuda ytterligare ett svenskt kvalita-tivt rum, säger hon. Det är hit man ska ta vägen när man är intresserad av svensk fotokonst. Sverige är ett u-land när det kommer till kultur. Det finns näs-tan ett förakt. I Tyskland har konstnären status,

»sverige är varumärket, men de svenska fotokonstnärerna går sina egna vägar och har otroligt imponerande meriter och långa utbildningar.«/ NINa GRuNDemaRk

»sven« av peter de ru Gavs ut som bok 2008

(Journal)»intresset för min bok och

för bilderna är faktiskt större utomlands än i sverige«,

säger Peter de ru.svens kor, hönor och hästen

är sedan länge sålda, kvar finns bara några kattor. Det är en berättelse om livets gång,

lite sorglig, men samtidigt upplyftande. Det finns många

sätt att leva ett bra liv.Peter de ru ställer ut

på robert morat Galerie under 2011.

fotografisk tidskrift | 38 39 | no 5/2010

om en svensk kulturarbetare är van att bli betraktad som dagdrivare och bidragstagare blir man respek-terad här. Ett stipendium är för många svenskar det samma som att snylta på skattemedel, här lyfter tysken på hatten och gratulerar. Konst och kultur är inte bara grädde på moset i en högkonjunktur, säger Nina Grundemark.

– Kulturarbete ses som arbete här. Man blir inte moraliskt ansatt. Det vill jag erbjuda våra svenska begåvningar. Här finns både tradition och en mark-nad, säger hon.

Men svenskt foto, finns det?– Kanske det, säger hon men skakar samtidigt på

huvudet. Vi får väl se. Man säger om den finska foto-konsten att det handlar om melankoli; de avskalade, vemodiga och dova tonerna. Men det ligger nog mer i betraktarens öga, än det är en generell sanning. Vi får vänta och se vad publiken kommer att säga skulle kunna vara typiskt svenskt, säger hon.

Hennes första utställning är Joakim Eneroths bilder i serien Swedish Red, en svensk självironisk käftsmäll. Knivskarpa faluröda husfasader. I bjärt kontrast till den offentlighetsprincip och insyn som Sverige förfäktar i eu, har husen inte ett enda fönster. De skulle kunna vara fängelser. Så glada på utsidan, men var är dörren?

Konstnären Joakim Eneroth har lekt med den svenska säkerheten, hur vi avskärmar oss, vill vara försäkrade upp till tänderna, sätter tryggheten fram-för allt. Det är svenskt så det förslår. Men självironi är inte tyskens bästa gren. Det är svårt att skratta åt sin identitet när man har deras historia.

I november kommer Martina Hoogland Ivanow med utställningen Far to Close. (se förra numret av F). Och efter jul är det Pernilla Zettermans tur. Hon är en kommande stjärna på tyska konsthimlen som varit med på Art Forum Berlin tre gånger. Hon trivs i de berlinska sammanhangen.

– Det är öppnare här, mångfalden och nyfikenhe-ten fascinerar mig, både hos kollegor och gallerister, men framför allt hos publiken, säger hon.

– Jag upplever inte samma ängslighet och oro som i Sverige, man måste inte passa in på samma sätt, den alternativa konstscenen är stor och publi-ken är köpkraftigare. Men jag tror inte att det finns något speciellt svenskt inom fotokonsten, inga eta-blerade begrepp i alla fall, säger Pernilla Zetterman.

– Fotografiet är däremot etablerat på konst- scenen i Europa på ett annat sätt än i Sverige. Men det beror alltid på vad galleristen, som är den kom- mersiella kraften, väljer att visa. Trender inom foto- konsten kan man möjligen se i de olika generatio-nerna, men inte som nationell särart. Jag känner mig i alla fall starkare här, det känns som att jag är i rätt sammanhang. Men det handlar förstås om ingångarna, vem som ställer samman materialet, säger Pernilla Zetterman.

Flera gallerister har intresserat sig för Pernilla Zettermans gestaltning av närhet, kontroll och maktstrukturer. Jag ser bilder på hästmulen; hon går nära, sadlar och träns, det är detaljer. Vid första anblicken ser det ut att handla mest om form. Men

tanken svindlar när jag tänker på vad hon antyder om begrepp som disciplin och förtroende.

Pernilla Zetterman vill inte gå med på att det skulle finnas vare sig svenska motiv eller något speciellt ljus, eller ens trender inom nationerna.

Men vad kan man då mena med Swedish Photo-graphy? Hur ska det gå? Är det bara ytterligare ett galleri i Berlin? Jag frågar Nina Grundemark. Är hon inte orolig?

Hon berättar att man öppnade ett galleri med svensk fotokonst i Paris för ett par år sedan men att det stängde efter fyra månader.

– Jag snackade med ägaren som sa att han mis-satpå tre punkter: Läget, felrekrytering av en loka-lanställd och att han inte hade tydliga mål, varken affärsplan eller marknadsföringsplan.

Nina Grundemark går inte i någon av de fällorna. – Mitt galleri drivs som ett professionellt företag,

säger hon, jag får inga bidrag. Mina fotografer måste ha säljpotential. Jag tror att jag vet vad jag gör. Jag har varken känt av avund eller snålt sneglande. Folk har i stället frågat hur de kan hjälpa mig. Det är då jag undrat: Varför har ingen annan tänkt på detta? säger hon.

– Så går det åt pipan är det i alla fall inte de svenska konstnärernas fel, säger Nina Grundemark, då är det jag som gjort bort mig.

nåGra svEnsKa FotoGraFEr

soM stäLLEr ut i BErLin

unDEr 2010 oCH 2011

Joakim eneroth

martina Hoogland ivanow.

Pernilla Zetterman.

Peter de ru

Henrik isaksson Garnell

Dawid

tuija lindström

artikelförfattaren lotta lundberg är Berlinbo

sedan 2004. Hennes senaste roman »skynda,

kom och se« (Bonniers) utspelar sig delvis

där. Hon inspireras av staden som hedrar sina

minnen och där de existentiella frågorna är närva-

rande i vardagen och inte skyfflas in till kyrkan.

Just nu putsar hon på essäsamlingen »visklek«

som kommer i januari 2011.

»trender inom fotokonsten kan man möjligen se i de olika generationerna, men inte som nationell särart.«/ peRNILLa zeTTeRmaN

pernilla zettermans bilder »Close«»tanken svindlar när jag tänker på vad hon antyder om begrepp som disciplin och förtroende«, skriver lotta lundberg.Pernilla Zetterman ställer ut i Berlin under våren 2011.