1

Politik, en oundviklig med- eller motspelare i Kosovo Den 2 september återvände Majlinda Kelmendi till Pristina efter att ha tävlat i världsmästerskapet i judo i Rio de Janeiro. Efter en hård tävling vann 22-åriga Majlinda guldmedalj för Kosovo. Välkomstkommittén i huvudstaden var varmhjärtad och full av glädje och stolthet. Att vinna ett världsmästerskap är i sig en imponerande bragd som är värd att hylla, men då det handlar om att tävla för Kosovo blir det än mer speciellt.

För att till fullo kunna förklara vad den här texten resonerar kring krävs en kort förklaring av Kosovos ställning och omvärldens uppfattning om denna lilla nation. Kosovo blev självständigt från Serbien 2008 och idag har 101 av FN:s 193 stater erkänt Kosovo som ett eget land. Sverige erkände Kosovo 2008 och har haft en ambassad i Pristina sedan 2010. Dock är identitetsfrågan i landet mycket känslig

eftersom det fortfarande finns länder som inte har erkänt Kosovo som land, utan istället betraktar det som en del av Serbien. Detta resulterar ibland i att Kosovo inte tillåts delta i tävlingar. Alltså är det i vissa sammanhang extra speciellt att ställa upp i ett världs-mästerskap som representant för just Kosovo. Tävlandet förvandlas plötsligt, oavsett om deltagaren vill det eller inte, till en politisk fråga om landets vara eller icke vara. Som ni förstår blir det ofta, av denna anledning, ett speciellt tryck på dem som representerar Kosovo.

I november förra året vid en judotävlling sa Kelmendi ”I don't know why politics must come before everything. I'm just an athlete but I think we deserve to compete as Kosovo at the Olympics." Med detta uttalande reste Kelmendi frågor som många andra med henne har ställt sig: tar det politiska över sportgrenen och förvandlar sportutövandet och deltagandet till brickor i ett politiskt spel? Eller är det kanske helt enkelt så att politik alltid finns inbakat i alla handlingar där nationer och individer möts? Är det möjligt

FUF I VÄRLDENFU

F-ko

rres

pond

ente

rna

No

11 2

013

SOFIA STRIVE - KOSOVO

Foto: Adelene Ng

FUF-korrespondenterna är Föreningen för Utvecklingsfrågors satsning på att låta unga människor ute i världen göra sina röster hörda och dela med sig av sina erfarenheter.Genom webb-tidningen FUF i Världen, bloggen www.fufkorrespondenterna.com och Instagramkontot @fufkorrespondentern vill FUF bredda svensk utrikesrapportering och fördjupa debatten, samt ge läsarna en unik inblick i aktuella händelser runt om i världen.

2

för en idrottsutövare att ställa upp i en internationell sporttävling och tro att tävlandet går att frikoppla från att samtidigt göra ett politiskt ställningstagande?

Mirnije, en 18-årig kosovoalbansk tjej, tränar karate i en liten klubb i Pristina och berättar för mig då vi diskuterar ämnet:

- Så fort man ska tävla för Kosovo blir det inte bara en tävling om en medalj, utan genast en tävling om rätten att existera som en nation – att visa omvärlden att vi är ett land. Det är omöjligt att undgå att göra ett politiskt ställningstagande när man deltar i internationella tävlingar hur mycket man än vill ta avstånd från politiken.

Ryssland tillhör ett av de länder som inte har erkänt Kosovo som land, något vars konsekvenser nyligen upprörde Kosovos fotbollsfans och invånare. Kristian Nushi kommer från Kosovo men spelar för det österrikiska laget St Gallen. På grund av sitt kosovoanska ursprung gavs han inte visum för att komma in i Ryssland när laget skulle spela en match där. Något liknande inträffade i augusti då två kosovanska spelare i det albanska laget Kukues inte tilläts komma in i Ukraina under Europa League. Vid detta tillfälle ”löstes” situationen genom att

spelarna ansökte om albanska pass och därigenom fick inträde i Ukraina och kunde spela matchen. Exempel likt dessa är många, även utanför sportens värld. Till exempel har Kosovos representation i Eurovisionsschagerfestivalen blivit en hett diskuterad fråga då landet inte ges tillåtelse att delta i tävlingen. Detta har resulterat i att kosovoalbanska artister har tävlat för Albaniens räkning istället. Förra året var det Rona Nishliu från norra Kosovo som vann Albaniens uttagning inför Eurovisions-schlagerfestivalen och hamnade på en stolt femteplats. Även om Kosovo var stolta över resultatet växte det fram en frustration över att vissa länders ovilja att erkänna Kosovo begränsar befolkningen att kunna representera sin nation. Frustrationen bottnar också i att det aldrig kan vara helt okomplicerat för Kosovo att delta i olika tävlingar utan att det blir politiskt rabalder.

Serbien vägrade exempelvis i september i år att ställa upp med sitt högt rankade basketbollag i Balkan Basketball Tournament på grund av att Kosovo för första gången deltog. Detta är något som min vän Mirnije bara rycker på axlarna åt och med ett leende förklarar:

- Well, this is Balkan you know...

Tävlandet förvandlas plötsligt,

oavsett om deltagaren vill det

eller inte, till en politisk fråga om landets vara eller

icke vara.

Foto: Daniel Rubio

Foto: Sofia StriveInte alla av FN:s medlemsstater har erkänt Kosovo som ett eget land. Detta får konsekvenser för Kosovo i internationella tävlingar.

3

Sometimes I daydream of a life as a subsistence farmer in Ghana.

What if you lived without electricity and running water and followed the life cycle shaped by your forefathers, deprived of that existential anxiety that seems to grow in modern youth? Whilst the youth get depressed because they fail to achieve the impossible task of reaching unrealistic goals and searching for a purpose in life, village days are spent working on the family’s farm. The satisfaction of harvesting and feeding your family fills you up with pride and allows you to sleep at night.

Dreams turn into anxiety because they’re constructed by fake lives exposed in social media, endless possibilities presented by the World Wide Web and a culture which teaches that what you have is never enough. Yet, on the contrary, you could be grateful because your family is healthy and your heart is fulfilled every time you wake up in the morning. Simply because you did.

Internet opened up Pandora’s box to my Western generation. Facebook, Instagram and Twitter depict a fake reality of our best moments each day. What about the majority of your day? Instead of helping each other, we all take part in a silent competition. One in which

we’re told not to look inwards. Not to be humble or even grateful for what we have. There were always a second and a third choice you rejected. Maybe they were better than the one you choose? What if independence actually was interdependence and friendships real security?

Sometimes I ungratefully daydream of a life with limited choices.

JOHA

N ER

IKSSO

N - G

HANA First World Problems

- The Paradox of Choices

Israeliska soldater vittnar om ockupationens verklighet

”Bryt tystnaden” deklarerar allt fler israeliska veteransoldater som genom organisationen Breaking the Silence hävdar att det är dags att tala öppet om innebörden av Israels ockupationspolitik.

”Itlao barra – ut med er! ropade jag på arabiska som jag hade lärt mig. Vi var en grupp soldater från det israeliska förbandet Nahal-brigaderna och allt var noga planerat: hur vi skulle gå in i huset på natten och hur all information om de boende skulle kartläggas. Vi skulle också söka igenom huset och våra order sa att ingenting fick förbises.

Den palestinska familjen som bodde i huset blev naturligtvis bestört när vi stormade in och gav order om att de skulle ut ur sitt hem. Familjen hade ju legat och sovit och hade bara pyjamas eller underkläder på sig, men vi behövde få bort dem för att kunna söka igenom huset. Under tiden fick de vänta ute på gatan. En äldre kvinna i nattlinne försökte protestera. Hon ville få med sig en sjal

att skyla sig med, men det är förstås lönlöst att motsätta sig beväpnade soldater, så hon fick gå utan. Barnen såg skräckslagna ut. När familjen fick lov att gå in igen var hemmet oigenkännligt. Innehåll i skåp och lådor var utslängt på golvet, sängarna uppriva, och någon hade haft omkull tv:n som hade gått i kras. Men vi hade fullföljt våra order och dokumenterat och genomsökt allt. Det var först senare som jag kom att inse att ingen hade talat om vad vi faktiskt letade efter.

Efteråt tänkte jag inte så mycket mer på händelsen, sådant var rutin för oss, och det kom att dröja innan jag förstod att många av dessa aktioner gick ut på det som kallas ”att markera närvaro” eller ”avbrott av normalitet” – en militär strategi vars taktik avser att konstant påminna de människor som lever under ockupation om deras utsatt- och maktlöshet. Det handlar om kontroll och förtryck – ockupationens logik.”

Berättelsen är Nadav Bigelmans. Vi träffas i staden Hebron på Västbanken där Nadav tjänstgjorde som

ANNA

GEZ

ELIU

S - I

SRAE

L

Foto: Alicia SullyJohan Eriksson

4

soldat mellan 2007 och 2010. Nu är han är 26 år och arbetar för Breaking the Silence, en israelisk människorättsorganisation som syftar till att exponera och skapa debatt om den israeliska arméns agerande i de ockuperade palestinska områdena. Organisationen grundades 2004 och har sedan dess samlat in hundratals vittnesmål från israeliska soldater som har tjänstgjort på Västbanken och i Gaza.

Med sina egna ord utmanar soldaterna föreställningen om att den israeliska arméns närvaro i de palestinska områdena är defensiv och främst syftar till att verka för Israels säkerhet. Soldaternas berättelser skildrar ett annat perspektiv. De beskriver hur militärerna systematiskt förnedrar palestinier, skrämmer dem och utsätter dem för grovt våld. De vittnar om aktioner som syftar till att injaga fruktan i den palestinska befolkningen, till att annektera palestinsk mark, till att separera de palestinska samhällena från varandra, till att kontrollera, söndra och härska.

- Vi trakasserade människor varje dag, hela tiden, säger Nadav. Jag skäms för vad jag gjorde där.

Ändå tog det lång tid innan han valde att berätta.I Israel uppfostras du till att vara en god israel och en god soldat. Du uppfostras till att inte ifrågasätta dessa saker. I samhället talar man helst inte om ockupationen. Separationsbarriären döljer effektivt vad som pågår på andra sidan och ”araberna” ses mest som ett demografiskt problem och hot, inte som människor som man vill relatera till.

Enligt Nadav är ockupationen ändå ständigt närvarande i Israel, med en utbredd rädsla, hat och rasism i samhället, liksom en tendens att demonisera och dehumanisera.

- Vi vill genom vårt arbete belysa att ockupationen inte bara är ett förtryck av ett annat folk, utan att den också

bidrar till en erosion av moraliska värden inom Israel. Militärtjänstgöring är obligatorisk för alla israeler, och i armén tvingas många bryta mot både mänskliga rättigheter och fundamental judisk etik. Vi får lära oss att detta är normalt och berättigat.

Nadav berättar vidare att man genom att kritisera ockupationspolitiken och förspråka mänskliga rättigheter i dagens Israel ofta blir ansedd som naiv och vänsterradikal, alternativt som en landsförrädare.

- De rasistiska och etnofascistiska attityderna i samhället skrämmer mig, säger han. Så gott som allt accepteras så länge det anses gagna nationens intressen. Dettareflekteras även på regeringsnivå, uttryckt i en alltmer

hårdför politik, och ett samhälle genomsyrat av sådana värderingar tror jag egentligen att ingen av oss vill ha.

Nadav konstaterar att genom att tala om dessa frågor tvingar man människor att konfrontera dem. Därför är det så viktigt att främja en spridd kritisk debatt, bortom tystanden.

”Det kom att dröja innan jag förstod att många av dessa aktioner gick ut på

det som kallas ”att markera närvaro” eller

”avbrott av normalitet” – en militär strategi vars

taktik avser att konstant påminna de människor

som lever under ockupation om deras

utsatt- och maktlöshet.”

- Nadav Bigelman

Nadav berättar om sin tid i den israeliska armén. Foto: Anna Gezelius

Israelisk arrest av palestinsk pojke på Västbanken. Foto: Muhammad Alazza

5

Fred, inte bara vapenvila, och att utveckla landets mänskliga resurser är de viktigaste frågorna för Burma just nu anser Nan Khaing Sandar Lwin och Wai Yan Wai. De båda arbetar sedan ett drygt år för en av Burmas äldsta intresseorganisationer.

Under de senaste åren har Nan och Wai sett tydliga förändringar i sitt hemland:

- Människor är mer aktiva och öppna, inte lika trångsynta, säger Wai. Nu vågar de drömma och sträva någonstans.

- Framförallt ungdomar, inklusive jag själv, fyller Nan i. Tidigare ville jag massor, men hade inga möjligheter. Jag visste inte om jag kunde ha en karriär. Många ungdomar vill studera och bidra till landets utveckling. Nu finns stipendier och tack vare dem kan många åka utomlands och studera. Dessutom finns alltfler internationella föreläsare på våra nationella universitet vilket förbättrar kvalitén.

Dessa förändringar gäller dock främst i storstads-områdena. I Nans hemstad Hpa i Kayin-provinsen finns inte samma möjligheter till utbildning och stipendier för ungdomarna och arbetslösheten är hög även bland dem med utbildning.

- Vi älskar vårt land och vill att det ska kunna utvecklas i rätt riktning. En dröm som gärna får besannas är att landet inte ska gå tillbaka till hur det var innan 2010 då vi påbörjade demokratiseringen, utan att vi 2015 får rättvisa och rättrådiga val, säger Wai.

- För att det ska hända måste vi uppnå konkret fred, vi kan inte nöja oss med vapenvila, understryker Nan.

Många etniska grupper vill ha makt för att kunna påverka lagstiftningen. De har ofta ont om resurser, men ser federalism som ett sätt att kunna påverka. Federalism har både för och nackdelar. Det skulle kunna splittra landet, men om vi använder det som ett ramverk och dess mekanismer för att fördela makt kan det bli något positivt för vårt land.

- Vi bär alla ett personligt ansvar också, fyller Wai i, i och med vår rösträtt. Det är därför jag försöker informera vänner och familj om vikten av rättvisa val 2015, och att vi måste acceptera varandra, oavsett religion och etnisk bakgrund.

Nan och Win kommer från olika städer och olika provinser och härstammar därmed från olika etniska grupper, men ingen av dem anser att deras ursprung är av större vikt:

- Det är inget jag tänker på. Kanske att det blir viktigt var jag kommer ifrån om jag är utomlands, säger Wai.

Han ser utlandsstudier i personalfrågor som en möjlighet till fortbildning och vill sedan återvända till Burma och dela med sig av det han lärt sig. Nan vill gärna fortsätta arbeta med utvecklingsfrågor, men även få en chans att bilda familj:

- Jag vill inte bara ha fred för mitt lands skull, jag vill ha det för min egen del också. Min pojkvän är soldat så jag behöver fred för att vi ska få vara tillsammans, avslutar hon.

KARI

N KA

RLSS

ON -

BURM

A

Tro, hopp och kärlek i Rangon

Foto: Karin KarlssonNan och Win med sina kollegor på Egress i Rangon.

6

I samband med den arabiska vårens utbrott år 2011 följde regeringsskiften som, på gott och ont, förändrade Mellanöstern och Nordafrika. I Syrien slog revolutionen aldrig rot då den snabbt beslagtogs av radikala islamister. Tidigt under protesterna noterades ett underliggande förakt gentemot landets minoriteter. ”The Christians to Beirut, the Alawites to the grave” var ett av de många slagord som kom att markera början på en snart treårig konflikt som har krävt tusentals offer, men framförallt kommit att hota regionens minoriteter. 

Libanon har hittills undkommit nationsvida protester, men det lilla medelhavslandet, som är aningen mindre än Skåne, är hem till 18 olika religiösa grupper. Bland dessa finns många kristna samfund som, genom nyhetsrapportering och kontakt med omgivningen, ser hur väststödda rebeller beskjuter kyrkor i Syrien och

mördar och kidnappar präster. Rebellerna tränas och beväpnas bland annat av amerikanska CIA och en stor del av deras tunga vapen befaras nu ha smugglats in till Libanon. Flertalet islamister har även lyckats ta sig över landets gränser med de närmare en miljon syriska flyktingar som har sökt skydd i Libanon sedan konfliktens början. I Tripoli, Saida och Arsal, tre libanesiska städer, finns idag en grogrund för radikala rörelser som ofta syns med Al Qaidas svarta flaggor. 

– Jag känner inte längre igen mitt hemland, utbrister Joseph Haddad, en äldre libanesisk kristen man som sitter på en stol utanför sin lilla livsmedelsbutik i en av Beiruts trånga gränder. Det är inte längre tryggt här, särskilt inte för oss kristna. I Syrien mördas vi av islamistiska rebeller just för att vi är kristna. Och nu har de kommit hit. Man vågar knappt vistas i vissa stadsdelar längre.

Joseph är inte ensam om sin rädsla. Samtliga kristna jag möter har en åsikt om konflikten i Syrien. Nästan alla låter som Joseph. Några har redan börjat fundera över hur de ska flytta från Libanon.

Sedan upploppen i Syrien beräknas uppåt 400 000 kristna ha flytt landet och ett par tusen har mördats. Kyrkliga ikoner vanhelgas, kors rivs ner och statyer bränns och slås sönder. I de senaste attackerna gjorde rebellerna intåg i den bergsomringade kristna byn Maaloula och våldförde sig på byns invånare.     

– Västvärlden har vänt Mellanösterns kristna ryggen. Istället för att se över regionens kristna samfund stödjer de radikala islamister som de själv sägs bekämpa i sina länder. I våra länder kallar de det för revolution, men i deras länder är det terrorism. Om inget görs åt denna dubbelmoral nu innebär detta slutet för oss, suckar Joseph besviket.

”Västvärlden har vänt oss ryggen”

”Det finns ingen Gud utom Gud och Muhammed är hans sändebud.”

RENÉ

E EL

HAY

EK -

LIBAN

ON

Kristna kyrkor attackeras av rebeller i Mellanöstern.

Foto: Serge Melki

Libanon har hittills undkommit nationsvida protester, men det lilla medelhavslandet, som är aningen mindre än Skåne, är

hem till 18 olika religiösa grupper.

7

Den ekonomiska kris som inträffade i Argentina 2001 kan jämföras med dagens globala finanskris. Krisen ledde till en hög arbetslöshet, tilltagande sociala klyftor samt ett stort budgetunderskott i landet. Dessa negativa följder resulterade i ett stort offentligt missnöje och påverkade det civila samhället på olika sätt.

En finanskris betyder sällan något positivt för ett land. Det finns emellertid aktörer som ser det som ett tillfälle för ökat inflytande i ett restriktiv politiskt landskap, speciellt inom det civila samhället i Argentina. Vi träffar Maria Boron som är direktör på Directorio Legislativo, vilka försöker arbeta för ett ökat inflytande i kongressen. Organisationen är strategiskt belägen ett par kvarter från just Congresso Nacional, Argentinas motsvarighet till den svenska Riksdagen. Hon berättar för oss att finanskrisen 2001 var en möjlighet för NGO:er (icke-statliga organisationer) att sätta press på politikerna att vidga sina vyer och söka lösningar utanför maktens korridorer genom dialoger med det civila samhället.

Gonzalo Bazgan arbetar på CASCOS, en organisation som arbetar för individer med funktionsnedsättning och deras rättigheter i samhället. Gonzalo brinner för sitt arbete och framstår som extremt kunnig inom civilsamhällets utveckling i Argentina. Han poängterar att det civila samhället och regeringen ingick en informell överenskommelse efter den ekonomiska krisen 2001. Tanken var att man inte skulle lägga sig i varandras agendor. Vi märker på honom att detta verkade vara en någorlunda bra lösning för båda parter. Alla håller dock inte med. Det var en tuff tid för Argentina. Man lyckades till och från åstadkomma ekonomisk tillväxt under de nästkommande åren, dock utan positiv inverkan på det civila samhället. Politikerna återgick snabbt till ett restriktivt mönster kort efter stabiliseringen av landets offentliga budget.

Vissa organisationer inom det civila samhället är beroende av offentligt stöd. Ett problem som uppstår i och med detta är trovärdigheten att genomföra sin agenda på grund av politiska påtryckningar, vilket flera representanter för olika NGO:er poängterar. Andra är beroende av bi- och multilateralt bistånd från utlandet. Maria Boron berättar för oss att flera NGO:er var tvungna att omorganisera sina dagordningar eftersom biståndet minskade i takt med Argentinas ökade BNP. Ju bättre det går för Argentinas ekonomi, desto mindre resurser får alltså många NGO:er.

Hur starkt är det civila samhället idag och hur kommer framtiden att te sig?

Guillermo Correa är grundare och direktör på organisation RACI som fungerar som en länk (även kallad för en paraplyorganisation) mellan ett flertal NGO:er i Argentina. Han ger oss del av svaret och berättar att den nuvarande regeringen exkluderar NGO:er som försöker arbeta mot korruption, för transparens och för ett ökat deltagande. Han tror inte att detta kommer att förändras i framtiden eftersom den politiska viljan inte finns där.

Natalia Gerardi på organisationen ELA som jobbar för jämställdhet är dock av en annan uppfattning. Hon välkomnar oss med öppna armar och varsin kindpuss, ett vanligt sätt att hälsa på i Latinamerika. Hon förklarar att organisationerna inom det civila samhället, trots de ekonomiska problemen i början av 2000-talet, är starkare idag än för 15 år sedan. Detta är ett intressant

påstående med tanke på att Argentina även har brottats med socioekonomiska problem, en stigande inflation och ett utbrett folkligt missnöje som följd.

Efter att ha genomfört ett flertal intervjuer med olika direktörer och representanter för det civila samhället märker vi att åsikterna går isär. Möjligen på grund av att de arbetar på olika sätt och för att uppnå olika mål. Vi får se huruvida den tillslutna politiska kulturen kommer att förändras. Förmodligen krävs det en attityd-förändring, mer legitima institutioner och ett ökat inflytande för det civila samhället genom mer lyhörda beslutsfattare.

Argentinas finansiella kollaps 2001 – civilsamhällets utveckling och reaktion

DANI

EL R

OSEL

L &

EDVIN

HAS

ANGJ

EKAJ

- AR

GENT

INA

"Fler röster - Mer demokrati” - väggmålningen i Buenos Aires. Foto: Daniel Rosell

8

Att Tyskland får en ny regering, troligen en koalition mellan kristdemokraterna (CDU) och socialdemokraterna (SPD), kommer antagligen inte att innebära stora förändringar för landets säkerhetspolitik. Den största utmaningen för den nya regeringen kommer att bli att möta kraven på en tydligare utrikespolitik framöver.

Den 22 september stod det klart att Angela Merkel sitter kvar som tysk förbundskansler fram till 2017. Kristdemokraternas fortsatta dominans innebär att stora förändringar för Tysklands säkerhetspolitik inte kommer att ske.

– Möjligtvis kosmetiska förändringar, men CDU kommer i stort sett att fortsätta driva samma politik som tidigare, säger Mikael Brzoska, direktör på Institutet för Freds- och Säkerhetsforskning i Hamburg.

Tysk säkerhetspolitik har under de senaste åren varit kantad av kontroverser. Satsningen på trupper i Afghanistan, och inte minst den tyskledda attacken i Kunduz i norra Afghanistan 2009 då tusentals civila miste livet, har sedan länge delat landet i två. Även försvarsministerns investering i så kallade drönare, som kan fjärrstyras och avfyras från långa avstånd, kritiserades av majoriteten av tyskarna enligt en opinionsundersökning.

Inför det tyska valet var säkerhetspolitiken dock inte en het fråga bland väjarna. Beslutet om att dra tillbaka trupper från Afghanistan hade redan fattats och väckte därför ingen debatt i upptakten till valet. Programmet för drönare avbröts i somras av försvarsministern, som fick kritik för att pengar spenderats på uppstarten av programmet i onödan. CDU lastades dock inte för ministerns misstag.

Säkerhetspolitiska ställningstaganden diskuteras under de pågående försöken att forma en regeringskoalition. Det mesta talar för att CDU kommer att bilda regering tillsammans med SPD. Konsensus kring säkerhetsfrågor är troligt – båda stödjer NATO och EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Efter tiden i Afghanistan är partierna överens om att hålla nere landets kostnader gällande internationella insatser under FN-mandat. Däremot råder oenighet kring frågan om exakt vad sådana insatser kan gälla. SPD har också officiellt deklarerat att de är emot användningen av drönare och indikerat att man vill minska landets vapenexport. Utgången i dessa frågor beror dock mycket på vem som tilldelas posten som försvarsminister, och hur makt fördelas internt, menar Brzoska.

Den största utmaningen för Merkels nya regering, är, enligt Brzoska, krav på ökad tydlighet i säkerhetspolitiska frågor:

– Utrikesdepartementet uppfattas ofta som oenigt, och dess budskap som motsägelsefulla. Vi vill framstå som kraftfulla i freds- och utvecklingsfrågor, men har inte lyckats. Andra länder, exempelvis Sverige, driver en tydlig linje i sin politik. Tyskland vill säga ja och säga nej på samma gång.

Tyskland valde exempelvis att avstå sin röst i FN:s säkerhetsråd i frågan om ifall en internationell styrka skulle skickas till Libyen. Däremot gav landet sitt stöd till en NATO-ledd invasion.

– Merkel har inte varit särskilt intresserad av säkerhetspolitik. Om Tyskland ska kunna ha en stark och tydlig röst måste hon ta mer initiativ, säger Brzoska.

Kan en ny regering ge Tyskland en säkerhetspolitisk röst?

Foto: Jenny NordmanSäkerhetspolitiken var ingen het fråga i valet. På en valaffisch i Berlin lovar Merkel att minska arbetslösheten.

JENN

Y NO

RDM

AN -

TYSK

LAND

9

Orkanerna Ingrid och Manuel som drog in över olika delar av Mexikos väldiga territorium i september har haft enorma konsekvenser för miljontals människor. Översvämningar, ras och andra följder av de stora regnmängderna har lämnat byar och städer med stora ekonomiska och humanitära problem och nu är frågan hur dessa fenomen kommer att behandlas framöver.

Dessa naturkrafter är så mäktiga att det är svårt för människan att göra något åt dem när de väl slår till. Men, det vi kan göra något åt är hur vi behandlar naturen och försöka undvika klimatförändringar som inte är naturliga, utan som sker som effekter av våra utsläpp.

Anna Lindstedt, Sveriges klimatambassadör som i november kommer att befinna sig i Warszawa med anledning av FN:s nittonde klimatkonferens, besökte nyligen Mexiko. På ett seminarium i Guadalajara poängterade hon att det viktiga är att göra det man kan, på individnivå liksom på nationell och internationell nivå, i stället för att fokusera på ekonomiska och strukturella orsaker till varför processerna förhalas.

Lindstedt förklarade att Mexiko är ett exempel på ett land som i jämförelse med andra har kommit en bra bit på väg i sin klimatpolitik.

Sedan Mexiko fick en ny president 2012 har dock temat klimat och miljö inte haft någon politisk prioritet, men fler och fler mexikaner börjar inse hur viktig miljön och omhändertagandet av densamma är för oss alla. I Guadalajara finns många exempel på sociala rörelser vars fokus är just att förbättra livskvaliteten, exempelvis

genom minskande av utsläpp och avgaser, eller återvinning. Vad som krävs för att alla mexikaner, inte bara en del, ska få upp ögonen för hur viktigt ämnet är och för att de verkligen ska kunna göra något åt saken är en kombination av i första hand en politik och infrastruktur som behandlar utsläpp och sophantering, i andra hand och för att det ska fungera i praktiken, en förändring av mentaliteten. För att en sådan förändring ska kunna ske behövs dock först en strukturell ekonomisk förbättring som tillgodoser basbehoven för invånarna i ett land som lider av stora inkomstskillnader. Men potentialen finns, det märks tydligt i de nya generationerna som besitter en medvetenhet och en vilja att förändra till det bättre.

De ungas medvetenhet måste bli räddningen

SANN

A FO

RSBE

RG -

MEX

IKO

Fler och fler mexikaner börjar

inse hur viktig miljön och

omhändertagandet av densamma är

för oss alla.

Foto: ExcelsiorKlimat och miljö har ingen politisk prioritet i Mexiko, men unga mexikaner besitter en medvetenhet och en vilja att förändra detta.

10

Ramallahs snabba tillväxt, som bland annat visar sig genom utbyggd infrastruktur, riskerar att förstöra historiska grönområden i staden. 

Det är en solig oktoberdag på Västbanken. 36-åriga Zahran Jaghab, hans släkt och vänner sjunger medan de hjälps åt att plocka mogna oliver på familjens olivodling.Området där familjen har sina olivträd heter Terra Fidea - land av trohet - och ligger i en forntida romersk jordbruksdal som sträcker sig mellan Ramallah och

Betunya. Dalen har genom åren bland annat rymt plantager av oliver, fikon, aprikoser och mandlar. Terra Fideas historiska värde har genom århundraden burits och återberättats genom den muntliga traditionen.   Zahran har följt och studerat Ramallahs traditionella kulturarv med genuin passion i flera år. Han har ägnat en stor del av sin tid åt att försvara det från förstörelse  

samt åt att öka medvetenheten i samhället om hur allvarliga konsekvenserna av moderniseringen i området kan bli. Han poängterar med sorg i rösten vikten av att bevara grönområdena:   - De tusenåriga olivträden ni ser runt omkring er kommer tyvärr inte att stå kvar här efter att de nya vägarna byggs.  

Zahran tar några tunga steg. Han pekar på ett högt berg av avfall alldeles intill den vackra olivträdgården där flera byggarbetsplatser olagligt har dumpat sitt skräp. De har därmed begravt fler än 80 olivträd.  - Bilmekaniker bränner också stora mängder gamla bildäck runt träden. Det innebär en allvarlig miljöförstöring och hotar många djurarter, samtidigt som det underlättar för vägprojekten när olivodlingarna förstörs och dalen inte längre är ett grönområde, säger Zahran.

- Jag är medveten om att den här typen av konflikt mellan behovet av utveckling av infrastruktur och vikten av att bevara det gamla finns överallt, fortsätter han, men här i Palestina är frågan jättekänslig. Landet har en djup historisk betydelse och folk här har ett känslomässigt band till sin mark.

Problemet blir också alltmer komplicerat på grund av de politiska omständigheter:

- Det är ofattbart att finansieringen av vägbygget kommer från USAID:s biståndspengar! Det är så sorgligt att de medel som används för statsutvecklingen kan förstöra ett kulturarv. Det ökade antalet byggnadsprojekt i staden har också förstört flera traditionella byggnader. Zahrans familjehus som är byggt runt år 1800 riskerade att rivas för fem år sedan när en väg skulle byggas i gamla Ramallah. - Jag kunde inte låta det här hända. Efter långa

protester lyckades jag stoppa byggnadsplanen, berättar han stolt. Byggnaden har nu fått nytt liv och har förvandlats till ett kulturcenter för att bevara det traditionella arvet.  - Det är svårt att föreställa sig hur Ramallah kommer att se ut om ett par år, avslutar Zahran. Men vi hoppas att flera personer och miljöorganisationer kommer att engagera sig i frågan för att upprätthålla det palestinska kulturarvet.

Modernisering som riskerar att sudda bort ett grönt kulturarv 

RUBA

HAN

NA -

PALE

STIN

A

Byggnadsmaterial och bildäck har begravt en trädgård med 80 olivträd.

Foto: Ruba Hanna

11

I San Salvador organiserar sig ungdomar för en vardag fri från våld och ett mer jämställt samhälle. Feministisk folkbildning, teater och gemenskap ifrågasätter invanda tankemönster och förändrar framtiden för några av El Salvadors ungdomar.

Genom att skapa utrymme för sina jämnåriga att mötas, utbyta erfarenheter och diskutera vill ungdoms-organisationen Poder Juvenil förbygga den våldskultur som idag råder i El Salvador:

- Vi vill bli en kraft att räkna med i vårt samhälle! Vi vill bli en organisation som försvarar och kämpar för ungdomars rättigheter. Vi ungdomar behöver känna till våra rättigheter och lära oss hur vi kan försvara dem när de blir kränkta.

Hector, Josefina och Luis, styrelsemedlemmar i Poder Juvenil, är rörande överens om att det har stor betydelse för hela samhället att ungdomar lär sig mer om sina rättigheter:

- Vi vill att auktoriteterna ska värdesätta och ta våra åsikter på allvar och inse att våra idéer är precis lika viktiga som de vuxnas.

I Guazapa, en liten stad norr om San Salvador, startades för tre år sedan ett projekt av den feministiska organisationen IMU (Instituto de Investigación, Capacitación y Desarrollo de la Mujer) som bland annat arbetar för att stärka kvinnors och ungdomars organisering och möjligheter till ansvarsutkrävande i El Salvador. Projektet byggde på att eleverna på skolan

Delfina de Díaz fick extraundervisning och de elever som var intresserade fick även chansen lära sig att spela teater och att baka. I samband med detta fick de lära sig om jämställdhet, sexuell och reproduktiv hälsa och hur könsrelaterat våld kan förebyggas. Projekt ville stärka ungdomarnas självkänsla genom att ge dem möjligheten att öva på att ta plats och uttrycka sig. Poder Juvenil startades upp i slutfasen av projektet då många av eleverna ville lära sig mer och fortsätta organisera sig för att påverka vardagen i Guazapa och i El Salvador.

Josefina, Hector och Luis är väl medvetna om att de har en aktiv roll att spela i sina egna liv och i sina lokala samhällen - inte ”bara” i framtiden, utan även nu. Drivkraften att fördjupa sig i rättighetsarbete och sprida kunskapen vidare både till sina jämnåriga och till landets

”Vi vill förändra El Salvador”

GISE

LA R

OSSI

SAN

TILLA

N - E

L SA

LVAD

OR

Foto: Gisela Rossi Santillan

”Vi vill att auktoriteterna ska värdesätta och ta våra åsikter på allvar, och inse att våra idéer är precis lika viktiga

som de vuxnas.”

- Hector, Josefina och Luis från organisationen Poder Juvenil

12

utbildnings- och kommunala departement är stark. De vill att alla El Salvadors ungdomar ska veta om att de har rätt till en vardag utan våld, rätt att uttrycka sig och att tänka fritt och rätt till politiskt deltagande. Genom att

erbjuda Guazapas ungdomar stöd och gemenskap, och genom att skapa möjlighet för dem att engagera sig i något roligt på sin fritid vill de också motverka att ungdomarna blir medlemmar i de kriminella ungdomsgängen som kallas maras.

- Innan visste jag inte riktigt vem jag var eller vad jag tyckte om saker och ting. Jag hade också svårt att uttrycka mig och föra mig i sociala sammanhang. Teatern och mitt engagemang i Poder Juvenil har stärkt min självkänsla, hjälpt mig att hitta mig själv och förändrat mitt sätt att agera, säger Hector.

Idag består organisationen av 14 aktiva medlemmar mellan 14-25 år som träffas varje söndag. Vissa medlemmar är med och driver det gemensamma bageriet. Försäljning av pizza fyller flera funktioner för organisationen och dess medlemmar, bland annat skapar det möjlighet för organisationen att i viss mån vara ekonomiskt oberoende samtidigt som ungdomarna lär sig ett hantverk som kan stärka deras ekonomiska ställning i framtiden.

Planerna för den närmaste framtiden är att organisationen ska växa och bli större. De kommer att fortsätta driva sitt bageri och starta en teatergrupp och i samband med dessa aktiviteter vill de lära ungdomarna i Guazapa mer om sina rättigheter och om sexuell och reproduktiv hälsa. Förhoppningarna är också att de, genom sitt engagemang, kan inspirera andra ungdomar runt om i landet att organisera sig.

De (Poder Juvenil) vill att alla El Salvadors

ungdomar ska veta om att de har rätt till en

vardag utan våld, rätt att uttrycka sig och att tänka fritt och rätt till politiskt deltagande.

Foto: Cedward Brice

13

Foto: Gates Foundation

Vill du bli korrespondent?Kontakta FUF påfuf@fuf.se

Läs mer om FUF: www.fuf.se

Följ korrebloggen: www.fufkorrespondenterna.comFölj korrarna på Instagram: @fufkorrespondenterna

Detta material är helt eller delvis finansierat av Sida, Styrelsen för Internationellt Utvecklingssamarbete. Sida delar inte nödvändigtvis de åsikter som här framförs. Ansvaret för innehållet är uteslutande författarens.

Fufkorrespondenterna.com har sedan starten 2012 haft 27 000 besök!

Vill ni synas här och samtidigt stötta korrespondenternas verksamhet och bredda den svenska utrikesrapporteringen? Kontakta fuf@fuf.se för annonsering!

FUF anser att den svenska utrikesrapporteringen behöver större geografisk bredd och nya fördjupade perspektiv. Vi skapar ett forum där unga utvecklingsentusiaster ute i världen kan

göra sina röster hörda i mediedebatten genom att rikta strålkastaren mot de frågor som just de har koll på och vill dela med sig av. FUF-korrespondenterna arbetar med tre olika medier - webbtidningen FUF i Världen, korrespondentbloggen www.fufkorrespondenterna.com och

fotobloggen Instagram @fufkorrespondenterna.