1

Transpersoners legala rättighetervinner mark i Indien

FUF-

korr

espo

nden

tern

a N

o 3

2012

I storstäderna Mumbai och Chennai märker den observante besökaren snabbt att Indien har en stor befolk-ning transgenderister, eller hijras.

En morgon stiger tre ungdomar på tågvag-nen som är reserverad för kvinnor. De har färggranna glittriga saris och avslöjande skäggstubb. Så fort vi hör att de tre ung-domarna klappar handflatorna mot var-andra förstår vi som sitter där i Chennais morgontrafik att de är hijras. De ber om pengar, och så gott som varenda kvinna i vagnen tar fram några mynt och ger till dem. Jag blir förvånad över mina medrese-närers givmildhet. Är det ett tecken på medkänsla och förståelse?

Hijras är transgenderister, det vill säga de strävar efter en identitet som inte kan in-ordnas i ”manligt” eller ”kvinnligt”. På grund av de stereotypa könsroller som rå-der idag tillåts hijras endast delta i det in-diska samhället i mycket begränsad ut-sträckning. Föräldrar slänger ut söner som valt att bli hijras eftersom de anses vanhed-ra familjen. Det är nästan omöjligt att hitta en bostad. Det är också mycket svårt att hitta jobb och många hijras ägnar sig där-för åt tiggeri. Andra säljer sex för att kunna överleva och löper därmed hög risk att smittas med HIV.

Men, lagstiftningsåtgärder, frivillig- organisationers hårda arbete samt starka individer i hijra-samhället gör att utveck-

FUF I VÄRLDEN

FUF i Världen är Föreningen för Utvecklingsfrågors satsning på att låta unga människor göra sina röster hörda och dela med sig av sina erfaren-heter.Genom webbtid-ningen FUF i Världen och bloggen fufkor-respondenterna.com vill FUF bredda svensk utrikes- rapportering och fördjupa debatten, samt ge läsarna en unik inblick i aktuella händelser runt om i världen.

SONJA GHADERI - INDIEN

Foto: Sonja Ghaderi

2

Kamp i motvindför Nicaraguas kvinnor

lingen för hijrors rättigheter i Indien går i positiv riktning.

Federala och delstatliga lagstiftningsåtgär-derDe senaste åren har indiska politiker på högsta nivå vidtagit lagstiftningsåtgärder för att stärka hijrors legala rättigheter. Indien är det första landet i värl-den där människor rättsligt kan erkännas som transpersoner eller av ett annat kön än kvinna eller man. Detta blev till exempel tydligt i den senaste folkräkning som ägde rum år 2011. Det rättsliga erkännandet märks också om man som svensk sö-ker visum till Indien. Man kan då välja en tredje könsidentitet som transgender (även om denna kön-sidentitet inte är rättsligt giltig i Sverige).

Utvecklingen för hijrors legala rättigheter är särskilt positiv i den sydostliga delstaten Tamil Nadu. Se-dan år 2007 erbjuds delstatens medborgare gratis könskorrigerande operationer på utvalda sjukhus. Regeringen i Tamil Nadu erbjuder också stöd till föräldrar för att öka acceptansen och förståelsen för söner som väljer att bli hijras. Reformer vad gäller mikrolån och giltiga identitetskort har vidtagits. Då de flesta hijras saknar högre utbildning har rege-ringen i Tamil Nadu dessutom satsat på att hijras inte ska diskrimineras inom utbildningsväsendet.

Gauri tror på utbildning för förändring I Mumbai träffar jag Gauri som arbetar för hijrors rättigheter och själv är hijra. Gauri berättar hur hon ser högre utbildning som en nödvändighet för att hijras ska kunna förbättra sin socioekonomiska situation i Indien. Själv motarbetades hon av hijra-samhället när hon bestämde sig för att den hijra

hon tagit sig an som sin egen dotter skulle studera på högskolenivå. Hon var också tvungen att ta strid med högskoleledningen för att hennes dotter skulle få skriva det obligatoriska intagningsprovet trots att könsidentiteten ansågs vara oklar. På grund av Gauris bestämdhet studerar dottern nu på en av Hyderabads högskolor.

De förstående gesterna i morgontrafiken. Lagstift-ningsåtgärder på federal nivå och på delstatsnivå. Gauris karisma och bestämdhet. Allt detta tyder förhoppningsvis på att utvecklingen för hijrors och transpersoners rättigheter i Indien är här för att stanna. Nu gäller det bara för andra länder att ta efter.

MAR

IA LIN

DBÄC

K - N

ICAR

AGUA

I delar av världen kan graviditet innebära direkt fara för kvinnan. Att förbättra möd-rahälsan och minska mödradödligheten är därför ett av FN:s åtta millenniemål för att bekämpa fattigdom och skapa förutsätt-ningar för en hållbar global utveckling. I Nicaragua har detta visat sig bli en utma-ning.

Upprätthållandet av de politiska och civila mänskli-ga rättigheterna är visserligen generellt gott i Nica-ragua, i jämförelse med resten av regionen, men skyddet av de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna är fortsatt svaga. Kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter är starkt begränsade både i lagstiftningen samt i den rådande samhäll-skulturen i Nicaragua.

Gauri har fått kämpa för att hennes hijra-dotter ska få utbilda sig på högskolenivå.

Foto: Sonja Ghaderi

3

Tillgången till sjukvård är i allmänhet dålig och mest utsatta är kvinnor, barn och etniska minoriteter. Ni-caragua har högst antal tonårsgraviditeter i Central-amerika, även mödradödligheten är högre än i grannländerna. Hälsoministeriets försök att reducera mödradödligheten har inte minskat skillnaden i ade-kvat hälsovård mellan landsbygden och städerna. Sedan ett totalförbud mot abort infördes har dödsfal-len bland unga kvinnor ökat och komplikationer vid illegala aborter uppskattas idag vara en av de vanli-gaste dödsorsakerna bland kvinnor i fertil ålder.

År 2006 blev landets redan tidigare konservativt håll-na abortlagstiftning en av världens mest restriktiva. Idag är abort en kriminaliserad handling, även vid fara för moderns liv. Både personen som utför in-greppet och kvinnor som genomgår en abort kan ställas inför rätta och dömas till fängelse. Det finns alltså inget annat lagligt alternativ för kvinnor eller flickor som har blivit gravida, oavsett om det skulle vara efter våldtäkt, än att fullfölja graviditeten.

Könsrelaterat våld utgör idag ett av de största säker-hetshoten på global nivå, och statistiken är exceptio-nellt hög i postkonfliktländer. Nicaragua är inget un-dantag. Våld och övergrepp mot kvinnor och barn,

prostitution samt en växande människohandel av framför allt unga kvinnor och barn utgör ett stort problem i landet. Satsningar görs för att stärka kvin-nors situation i landet, bland annat inom polisens verksamhet där särskilda kvinnoenheter, Comisaría de la mujer, har inrättats vid ett flertal polisstationer. För-hoppningen är att detta i längden skall bidra till en förändring i samhällets inställning, och satsningarna har lett till att fler brott anmäls.

FN:s kommitté för eliminering av all diskriminering av kvinnor uppmärksammar visserligen de åtgärder som görs för att bekämpa våld mot kvinnor och flick-or, men uttrycker samtidigt oro för utbredningen av våld mot kvinnor och flickor samt avsaknaden av bå-de medvetenhet och fördömande av den negativa utvecklingen i landet. Medan FN:s tortyrkommitté menar att Nicaraguas abortlagstiftning inte bara äventyrar kvinnors rättigheter, utan jämställer den med tortyr.

Liknande rapporteringar är ett viktigt stöd för Nica-raguas eget civilsamhälle. Med grund i dessa rappor-ter fortsätter arbetet att stärka kvinnors ställning i lagstiftningen. Men det är en kamp i motvind.

Sedan ett totalförbud mot abort infördes har dödsfallen bland unga kvinnor ökat och kompli-kationer vid illegala aborter upp-skattas idag vara en av de vanligas-te dödsfallen bland kvin-nor i fertil ålder.

Foto: Maria LindbäckIdag är abort en kriminaliserad handling, även vid fara för moderns liv.

4

Den informella sektorn har en viktig roll i avfallshanteringen i staden Yogyakarta, In-donesien. Bland tippade sopor sorterar människor ut sådant som går att återvinna och skapar sig på så sätt en inkomst som lig-ger väl över den de tidigare tjänat som fattiga risbönder. Nu planerar myndigheterna en biogasfabrik som istället skall hantera avfal-let. Detta skapar en helt ny situation för in-vånarna i området.

– En biogasfabrik är ett naturligt steg i modernise-ringen, och det nästa steget mot en hållbar utveck-ling, berättar Pak Ferry. Han är chef på organisatio-nen Kartamantul ett landstingsliknande samarbete mellan tre kommuner i provinsen DI Yogyakarta, Indonesien, som arbetar för att integrera och förbätt-ra infrastrukturen i staden.

– Vi måste ta hand om vårt avfall på ett bättre mer miljövänligt sätt, fortsätter han medan han visar upp framtidsvisionen för områdets avfallshantering och byggandet av biogasfabriken.

I dagsläget hanterar Kartamantul största delen av storstadens två miljoner invånares avfall och trans-porterar det till en deponi. Deponin ligger i utkanten av provinsen i ett område som tidigare var kuperat och grönt av risfält. Idag liknar platsen mest ett stort hål fyllt med plast och annat skräp i rengbågens alla färger.

Kartamantuls planer är dock att istället för att dum-pa avfallet på deponin så ska det i framtiden trans-porteras till en biogasfabrik och där omvandlas till energi. Idén kommer från förebilder i Frankrike och Tyskland där det redan existerar biogasfabriker tio gånger större än den som Kartamantul planerar att bygga i Piyungan precis bredvid deponin, som då kommer att stängas.

En annan sida av avfallshanteringenMen dumpning på deponin är inte slutskedet för so-porna från Yogyakarta. I Piyungan arbetar i dagslä-get över 500 människor som informella återvinnare, vilket innebär att de går igenom, samlar in och säljer plast, metall och annat material de hittar på deponin. Den informella sektorn skapar både arbetsmöjlighe-

Avfallshanteringsdilemmai Yogyakarta, Indonesien

ANNA

J. W

IKMAN

- IN

DONE

SIEN

Foto: Anna J. WikmanI deponin i Piyungan, Yogyakarta, arbetar den informella och formella sektorn sida vid sida.

5

ter och genom materialåtervinning förbättras av-fallshanteringen.

I Piyungan ser man deponin som ens största tillgång och områdets ekonomiska tillväxt beror i princip uteslutande på deponin.

– När jag var ung var alla familjer här jordbrukare. På den tiden gick de flesta knappt ut grundskolan. Idag har de flesta råd att skicka sina barn till univer-sitetet, berättar Ibu Yati, en äldre kvinna boende ba-ra några meter från deponin och menar att det här är ett tecken på ett ekonomiskt uppsving i området.

– Klart det var svårt att först vänja sig, med lukten och småkrypen och så, men idag är det inga pro-blem. Vi har anpassat oss, fortsätter Ibu Yati. En an-nan boende i området, Pak Agus berättar för mig att idag existerar det ingen arbetslöshet i området:

– …om man vill jobba så är det bara att göra det.

Formellt och informelltFN-organet UN-Habitat arbetar med frågor om håll-bar utveckling och bra boendeförhållanden i världens städer. De behandlar bland annat frågor gällande urbana miljöers avfallshantering och relationen mel-lan den formella och informella sektorn. De beskriver hur viktigt det är att städer i Syd, utvecklingsländer, bygger vidare på de redan existerande ofta helt eller delvis informella återvinningssystemet. De menar att de informella återvinnarna subsidierar resten av sta-den, eftersom de bidrar till en hög kvantitet av mate-rialåtervinning och återanvändning, utan höjda av-fallshanteringskostnader.

Än så länge accepterar dock inte den formella åter-vinningshanteringen den informella sektorn och de informella återvinnarna i Piyungan; de ses som ett hinder för utvecklingen.

– Vi har tappat kontrollen över deponin, men vi ska få tillbaka den. Så fort fabriken är byggd ska området övervakas dygnet runt. Inga obehöriga ska få komma in, berättar Pak Ferry.

Morgondagens bekymmerOmrådet kring deponin i Piyungan är alltså idag ett förhållandevis välmående nyurbaniserat samhälle som anpassat sig till de förhållanden som de fått till-delade. När jag frågar Pak Agus om framtiden säger han uppgivet att folk i området har varit så fattiga så om deponin skulle försvinna skulle situationen kunna gå tillbaka till den tidigare.

– Morgondagens bekymmer är morgondagens be-kymmer, tillägger han dock och menar att det är svårt att tänka sig en framtid utan deponin.

Om biogasfabriken byggs kommer alltså möjligheten att jobba som informell återvinnare i Piyungan att försvinna. Då kommer även en betydligt mindre del av soporna från Yogyakarta materialåtervinnas. Men framför allt kommer arbetstillfällena i Piyungan att minska kraftigt. Morgondagens kryper alltså närmare och närmare in på de boende i Piyungan, och snart är det inte längre morgondagens bekymmer utan da-gens verklighet.

Foto: Anna J. Wikman

Foto: Anna J. Wikman

"Morgondagens bekymmer är morgondagens bekymmer"

Största delen av storstadens två miljoner invånares avfall transporteras till deponin i Piyungan, Yogyakarta

6

Militär och säkerhetspolicys är inte ämnen som ofta diskuteras i officiella sammanhang i Sverige. Denna avsaknad speglar ganska bra helheten av den roll som Sverige har tagit inom multilateral nedrustningspolitik.

Svenska statens brist på engagemang i nedrustning frågor har under 2012 blivit allt tydligare. Genom Saudiarabienaffären samt svagt ställningstagande under många FN-konferenser, är det tydligt att Sveri-ge har avsagt sig all skyldighet att förespråka interna-tionell, och nationell, nedrustning.

Sveriges ansvarstagande I 2012 års utrikespolitiska deklaration framgick det tydligt att Sverige numera talar genom EU vad det gäller utrikespolitik. I vissa avseenden kan detta vara en bra strategi eftersom Sverige är ett litet land med begränsade möjligheter till påverkan. I andra avseen-den kan det hindra Sverige från att ta en aktiv och ansvarsfull roll som global aktör. Ett klart och tydligt exempel på detta är frågan om kärnvapennedrust-ning. Två av EU:s starkaste medlemsländer, Storbri-tannien och Frankrike, är kärnvapenstater och desto fler är NATO-medlemmar, vilket innebär att de står under USA:s kärnvapenparaply. Belgien, Nederlän-derna, Tyskland och Italien innehar genom sitt NATO- medlemskap amerikanska kärnvapenbomber på militärbaser i respektive land. Därför är kanske inte EU det bästa påverkansorganet när det kommer till kärnvapennedrustning. Till råga på detta så har EU:s medlemsländer just nu stora samarbetssvårighe-

ter, och har till och med svårt att enas om ifall de bör uttala sig som EU eller som respektive medlemsstat.

Österrike, som precis som Sverige är EU-medlem och icke NATO- land, är däremot en stark aktör i kärnvapenfrågan, vilket visar på att det inte är en omöjlighet för Sverige att också ta en mer aktiv roll.

Sveriges brist på eget ställningstagande och avsaknad av transparens i interna debatter gör det svårt att veta vad Sverige står för och strävar efter. Bristen på transparens inom nedrustning och vapenexport blev tydlig när det uppdagades att Sverige sedan 2005 samarbetat med Saudiarabien för att bygga en va-penfabrik, ett land känt för rutinmässiga kränkningar av mänskliga rättigheter.

VapenhandelsavtalI juli kommer ett globalt vapenhandelsavtal (Arms Trade Treaty) att förhandlas i FN. Det finns ett gene-rellt stöd inom FN:s medlemsstater att förhandla fram detta avtal, vilket visar på att en majoritet av

Krönika: Är Sverige en ansvarstagande global aktör?

GABR

IELLA

IRST

EN -

SCHW

EIZ

Foto: United Nations Photos, FlickrSverige är, räknat per person, världens största vapenproducent och exportör.

Svenska staten utger sig för att stå för fred och säkerhet. Men vems fred och vems säkerhet?

7

världens länder anser att vapenhandeln bör ha större översyn och bör styras av en gemensam internationell standard. Trots detta kvarstår många frågetecken, till exempel så råder det ingen konsensus om vad målet och syftet med detta avtal är. Medan vissa stater, ge-nerellt de stora vapenexportörerna, vill se att avtalet endast är baserat på handel, hoppas andra på att det är en möjlighet att förhandla ett robust och hållbart avtal som är grundat i stark humanitär standard som kan förhindra smyghandeln med vapen som i sin tur bidrar till våld, väpnande konflikter, kränkningar av mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt.

I Sverige, som räknat per person är världens största vapenproducent och exportör, är den officiella ställ-ningen att ett vapenhandelsavtal bör utformas som ett verktyg som kan hjälpa oss att hantera de hemska konsekvenserna av oreglerad cirkulation av vapen med passande hänsyn till nationell säkerhet. Dock har Sverige nationellt visat stora brister på att själv bygga en nationell lagstiftnings som följer samma riktlinjer.

Sverige – Saudiarabienaffären har klargjort att ny vägledning och ett nytt skärpt regelverk måste skapas. Det beslut som sedan 2011 har funnits i riksdagen att se över reglerna för Sveriges vapenexport till icke-demokratiska stater har än så länge inte genomförts.

1 juni meddelades, efter många månaders väntan, direktiven till denna utredning. En parlamentarisk utrednings ska nu tillsättas för att utreda Sveriges framtida vapenexport. Dock ska denna utredning inte presenteras förrän 2014, vilket betyder att den nya lagstiftningen kommer träda i kraft tidigast 2015-2016. Utredning ska inkludera aspekter som ökad transparens i svensk vapenhandel och relationen till global utveckling och säkerhet, vilket är mycket väl-kommet. Dock nämns också att utrednings kommer granska konsekvenserna av vad en skärp export ”gen-temot icke-demokratiska stater kan förväntas få, för Sveriges bredare bilaterala relationer, för den svenska

exporten av krigsmateriel och tekniskt bistånd, för försvarsindustrin och för ekonomin i stort”.

Stora vapenexportörer, såsom Sverige, har en skyl-dighet att förhandla ett bra och robust vapenhan-delsavtal både nationellt och globalt, eftersom de är ansvariga för de vapen som finns i cirkulation i värl-den. Frågan är vilket ansvar Sverige vill ta som en stor vapenexportör och vilka Sveriges skyldigheter är när det kommer till att sälja vapen till visa aktörer, svaret på detta kommer vi tyvärr inte ha förrän 2014.

Multilaterala avtalSveriges roll inom andra multilaterala nedrustnings-avtal och processer har också visat sig vara svag un-der de senaste åren. 2010 trädde konventionen om klustervapen (CCM) i kraft. Detta avtal förbjuder all användning, överföring och tillverkning av klusterva-pen. Konventionen förbjuder också sina medlemssta-ter, däribland Sverige, från att uppmuntra andra sta-ter att använda vapnet. Trots Sveriges medlemskap i CCM stöttade regeringen ett alternativt lagförslag, drivet av stora klustervapentillverkare som USA, Ki-na och Ryssland, i november 2011. Om detta fördrag hade trätt i kraft skulle det ha inneburit, för första gången i internationell historia, att en betydligt sva-gare lagstiftning skapas än den som redan är i kraft. Fördraget innebar att klustervapen producerade efter 1980 skulle tillåtas att användas vilket skulle bidra till svagare skydd för civila i väpnande konflikter än vad CCM idag gör.

Även svenska företag som inte automatiskt förknippas med vapenexport har vinstintressen i den globala vapenhandeln. Detta visade sig i mars när Interna-tional Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN) publicerade rapporten ”Don’t bank on the Bomb” som visade att alla fyra stora svenska banker, Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank, har finansierat kärnvapentillverkare. Också Saab hamna-de på plats 28 på Stockholms International Peace Research Institute (SIPRI) lista över världens 100 störst vapentillverkare.

Svenska staten utger sig för att stå för fred och säker-het. Men vems fred och vems säkerhet? Att använda arbetstillfällen och den svenska ekonomin som ursäk-ter i utbyte mot att sprida osäkerhet och kränkningar av mänskliga rättigheter i andra länder bör inte vara acceptabelt. Också Sveriges egen demokrati blir ifrå-gasatt när diskussioner runt dessa ämnen uteblir eller endast pågar bakom stängda dörrar.

Sverige – Saudiarabien-affären har klargjort att ny vägledning och ett nytt skärpt regelverk måste skapas.

8

I Vietnam ökar antalet personer som drab-bas av välfärdssjukdomar varje dag. Hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes börjar bli ett allvarligt hot mot folkhälsan i landet. Men kunskapen om att dessa sjukdomar kan fö-rebyggas genom motion och en sund kost-hållning verkar vara en generationsfråga i Vietnam. – De äldre i Hanoi är mer aktiva än de unga, säger läkarstudenten Yen Cao Hoang.

Det är morgon och runt Hoan Kiem-sjön i centrala Hanoi samlas tusentals människor för att motionera. Energin sprudlar och variationen av aktiviteter man

stöter på är stor, allt från lugn Tai Chi, till badminton och pardans. En påfallande stor del av de aktiva är äldre. Det är bara ett fåtal yngre personer som syns till. Om man däremot vänder på huvudet och tittar ut mot den hårt trafikerade vägen så syns ett hav unga kontorsklädda personer på väg till jobbet.

Yen Cao Hoang studerar på Hanoi Medical Univer-sity och är medlem i en studentgrupp som verkar för att sprida kunskap om sambandet mellan fysisk akti-vitet och välmående.

– Generellt sett så har de äldre en större kunskap om att man mår bra av att motionera, att man får ett

”Ju bättre levnadsstandard vi får desto värre kommer hälsosituationen i landet att bli”

I Vietnam är folkhälsa en gene-rationsfråga: ”De äldre i Hanoi är mer aktiva än de unga” Läkarstudenten Yen Cao Hoang

Foto: Matilda JanssonYen Cao Hoang

MAT

ILDA

JANS

SON

- VIET

NAM

9

längre liv. De unga i Vietnam är ofta ganska lata och föredrar att gå på caféer, säger Yen, 23 år.

På frågan om hur Yen tror att sjukdomssituationen i landet kommer att se ut om tio år har hon svaret klart för sig.

– Ju bättre levnadsstandard vi får desto sämre kom-mer hälsosituationen i landet att bli. Det kan nog va-ra svårt att förstå hur välfärdssjukdomar kan vara ett problem i vårt land eftersom man knappt ser feta personer på gatorna. Även om det ännu inte syns utanpå så märks det inuti kroppen och fetman ökar dessutom bland de yngre.

Det kan tyckas konstigt att det är så stor skillnad mel-lan de äldres och de yngres vanor, eftersom välstån-det ökar hos hela befolkningen. Landets HDI ökar stadigt för varje år och BNP har ökat med runt 6 % varje år sedan början av 90-talet. Yen tror sig veta orsaken till skillnaderna i motionsvanor.

– De unga har inte samma helhetssyn på kroppen och välmående som de äldre har. Dessutom lever många unga hektiska liv idag och tidsbristen är ett stort problem.

Yen själv brukar använda cykeln om hon ska någon-stans men det är ytterst ovanligt bland resten av Ha-noiborna och är dessutom mycket farligt på grund av den kaotiska trafiken.

– Nästan alla kör mopeder vart de än ska och sedan sitter de stilla hela dagarna på sina kontorsjobb. Dessutom har den onyttiga snabbmaten blivit popu-lär bland de yngre.

Det är inte bara Vietnam som ser en ökning av väl-färdssjukdomar. Världshälsoorganisationen, WHO, beräknar att de fyra största välfärdssjukdomarna; hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, cancer och kro-niska andningssjukdomar orsakar 35 miljoner döds-fall i världen varje år. Dessa sjukdomar står för hela 80% av alla dödsfall i låg-och medelinkomstländer. Välfärdssjukdomar har sedan länge setts som ett pro-blem enbart för den rika världen, vilket har gjort att det inte genomförts några förebyggande globala åt-gärder. Hopp om förändring väcktes dock i höstas, då det hölls ett möte i FN:s generalförsamling och globa-la riktlinjer för prevention av kroniska sjukdomar fastslogs.

Foto: Matilda Jansson”Nästan alla kör mopeder vart de än ska och sedan sitter de stilla hela dagarna på sina kontorsjobb.”

10

För cirka 20 år sedan spåddes brist på vat-ten, eller kamp om vatten, bli framtidens konfliktkälla med anledning av världens väx-ande befolkning och allt mer påtagliga kli-matförändringar. Idag hävdar många forska-re och politiker dock att situationen snarare är den omvända; att brist på vatten skapar ökat samarbete och möjlighet till hållbar ut-veckling. Ett sådant fall är Okavangofloden. Men även här kvarstår risken för konflikt.

Enligt UN Water, FN:s samordnande organ för vat-tenfrågor, lever cirka 40 procent av världens befolk-ning längs med floder och mer än två miljarder män-niskor är helt beroende av dricksvatten från dessa. Beroendet av dricksvatten från till exempel Jordan-floden, Nilen och Ganges har världen över skapat grogrunder för konflikter. Men Okavangofloden i södra Afrika är en av få riktigt stora floder som an-vänts på ett konfliktfritt sätt.

En gång varje år piskar sommarregnen marken på det angolanska höglandet. I landets sydöstra delar samlas ofantliga mängder vatten som ger liv till Oka-vangofloden, en av Afrikas största. Floden letar sig ner från Angolas bergslandskap, genom Namibias ökenområden, till det djurrika Okavangodeltat i Botswana. Trots att Okavangofloden ger livsviktigt vatten till mer än 1 miljon människor från 16 olika

etniska grupper som talar olika språk i ett av de tor-raste områdena i världen, tillsammans med det fak-tum att Angola håller på att återhämta sig efter ett långt och blodigt inbördeskrig, så har inga konflikter uppstått. Jag frågar mig varför och cirka 40 minuters båtresa uppströms från staden Maun i norra Botswa-na möter jag Mr Caromino som ger sitt svar på frå-gan.

Hur använder du Okavango floden?Jag har paddlat min mokoro (kanot) upp och ner längs Okavangoflodens kristallklara vatten så länge jag kan minnas. Nuförtiden kör jag besökare som du. Men jag dricker, fiskar, avleder vatten och tvättar mig också i floden. För mig är floden källan till mitt liv.

Bristen på vatten har världen över lett till konflikter men här längs Okavangofloden har inga större konflikter uppstått. Varför är det så?Även om vi talar många olika språk längs med floden så är vi alla beroende av den. De politiska gränser som bestämmer i vilket land som jag och mina kusi-ner bor tar inte hänsyn till det faktum att vi är ett folk i tre länder. Floden förenar oss över gränserna och vi känner en samhörighet till den som gör att vi skyddar och bevarar den även för framtida genrationer.

Bakom droppar av vatten

”Jag har paddlat min mokoro upp och ner längs Okavan-goflodens kristallklara vatten så länge jag kan minnas.”

Foto: Erik KrantzMr Caromino i sin mokoro

ERIK

KRAN

TZ -

BOTS

WAN

A

Mr Caromino

11

Beskriv hur det går till när ni skyddar och be-varar Okavangofloden?Trots allt rinner floden genom tre länder och länder-na har skapat ”the Permanent Okavango River Basin Water Commission”(en gränsöverskridande institu-tion för politisk styrning) som implementerat projekt vilka har betytt mycket. Men det mellanstatliga sam-arbetet hade inte varit möjligt att genomföra utan den frivilliga organiseringen från oss. Vi har skapat lokala institutioner som förmår att förvalta flodens ömtåliga och knappa resurser inom våra områden. Genom dess organisationer skapar vi ett nätverk och ett forum för dialog där potentiella konflikter kan hanteras gällande fiske, avledning för jordbruk och jakt och så vidare.

Ser du några risker för konflikt i horisonten?Risken finns alltid där och en dag kommer den att komma. Men jag är också övertygad om att vi den

dagen kommer att vara förberedda och inse den ne-gativa effekt som en konflikt kan ha. Min största far-håga är dock att trots att vi är ett folk längs en flod så använder vi floden så olika. Jag dricker samma vatten som de i Angola tvättar sina bilar.

Efter att under sex veckor ha druckit, fiskat och badat i Okavangofloden förstår jag att floden är av avgö-rande betydelse för människors försörjning i en av Afrikas torraste regioner. Samtidigt inser jag att i takt med att befolkningen ökar och allt fler industrier väx-er fram kommer de gränsöverskridande strategierna för att säkra kvalitén och mängden färskvatten i de tre länderna att sättas på prov. Men det finns goda möjligheter till en fortsatt fredlig utveckling och an-vändande, för som Mr Caromino sa, förenar floden folk i tre länder.

När tillväxten mattas av tar den strukturella ojämlikheten vidMed en gini-koefficient på strax över 50 är Brasilien ett av världens mest ekonomiskt ojämlika länder. Cirka 50% av inkomsterna som genererades 2011 tillföll den rikaste tiondelen av befolkning jämfört med 0,8% till den fattigaste tiondelen. Ojämlikhet i inkomster befäster långtgående effekter för individers möjlighet att påverka och för-ändra sin livssituation.

Behovet av att komma tillrätta med de strukturella faktorer i landet som bibehåller ojämlikheten har kanske aldrig varit viktigare än nu då tillväxten, som tidigare varit en viktig bidragande orsak till att möjliggöra den positiva utvecklingen i form av fat-tigdomsreducering, statliga sociala program och ökande inkomstnivå, börjat svalna.

I Brasilien har den politiska viljan i kombination med gynnsamma ekonomiska förutsättningar resul-terat i utmärkande ambitiösa satsningar på sociala program som exempelvis Bolsa Familia, Brasil Sem Miséria och Minha Casa, Minha Vida. Dessa program har haft en direkt inverkan på att landet under en-dast 10 år lyckats minska den absoluta fattigdomen från 30 till 20 procent, det vill säga 20 miljoner in-divider har lyfts ur fattigdom och misär genom

monetära transfereringar, fått mer acceptabla lev-nadsförhållanden genom statliga bostadsprojekt och erhållit ökad tillgång till andra fundamentala förnödenheter för ett värdigt liv. Programmen har krav på olika former av motprestationer som iden-tifierats som viktiga utvecklingsfaktorer, exempelvis att barnen måste närvara i skolan och följa det na-tionella vaccineringsprogrammet.

Vidare räknas nu 50% av Brasiliens befolkning till den allt mer köpkraftiga medelklassen med må-nadslöner mellan motsvarande 3500-14  000 svens-ka kronor. Framväxten av denna grupp framhålls som ytterligare en bekräftelse på landets framsteg. Medelklassen tillskrivs en viktig funktion för landets fortsatta utveckling, då dess ökande köpkraft samt konsumtionsmönster varit essentiella för att bibe-hålla och stimulera den inhemska ekonomiska akti-viteten och produktionen när världsmarknadsefter-frågan på brasilianska varor fluktuerat.

Medelklassen och de hushåll som lyfts från absolut fattigdom av de sociala programmen är dock sårba-ra. Enligt prognoser från Brasiliens statistiska insti-tut, IBGE, uppvisas en avmattad tillväxttrend och prognosen för de kommande årens tillväxt är tydligt nedskruvad. En direkt effekt som en lägre tillväxt

SOFIE

SJÖ

BORG

- BR

ASILI

EN

12

kan medföra är omfattningen av de sociala pro-grammen, vilka främst finansierats av handelsöver-skottet i statsbudgeten som genererats av intäkter från landets råvaru- och jordbruksexport. När världsmarkandsefterfrågan fluktuerar, som den på senaste tiden gjort då de största handelsparterna EU, Kina och USA har drabbats av ekonomisk re-cession, i kombination med låg produktivitet och konkurrenskraft i den Brasilianska varuproduktio-nen, förändras landets förutsättningar att tillhanda-hålla sociala satsningar till de fattigaste. Beroendet av transfereringar för att komma över fattigdoms-gränsen och risken för individer att falla tillbaka i fattigdom om de ekonomiska förhållanden i landet skulle försämras är en sårbarhetsaspekt. Detta be-roende belyser vikten av att identifiera de struktu-rella faktorer som bibehåller ekonomiska och socia-la ojämlikheter och hindrar människor att förändra sin livssituation.

Även kreditanvändning med avbetalning har ökat markant bland medelklassen de senaste åren. I princip går allt att köpa på avbetalning vilket också har blivit en konsumtionstrend – Varför betala allt direkt om jag kan dela upp det och på så sätt hand-la mer idag? Detta konsumtionsmönster förlitar sig på att individers framtida inkomster och arbetstill-fällen bibehålls, vilka i sin tur är avhängiga tillväx-ten i landet. Kärvare ekonomiska tider kanske inte går att konsumera sig ur om medelklassens löner och arbetstillfällen påverkas vilket ofta är fallet i recessioner. Studier visar dessutom att kunskaperna om hur kredit och räntor fungerar hos de nyblivna kreditanvändarna är bristfälliga.

Även om staten kan påverka konsumtionen genom stimulanspaket är pengar till konsumtion inte effek-tivt långsiktigt för ett lands tillväxt utan Brasilien bör fokusera på att uppmuntra privat sparande och investeringar, att ge krediter för investeringar istället för konsumtion vilket är motsatta fallet idag.

En påtaglig strukturell faktor som befäster ojämlik-heten är kostnaden och kvaliteten på utbildning i Brasilien. För en familj eller ensamstående förälder som tjänar minimilönen på 620 real är det svårt att lyckas finansiera en privat utbildning för sitt barn vilket kostar från 500 real i månaden när barnen är små och ökar med åren och nivån på skolan. Om barnet får privat eller offentlig utbildning är i prin-cip avgörande för barnets framtid, då de offentliga

Foto: Mgrenner57,FlickrBrasiliens huvudstad- Brasilia.

Foto: Inklaar, FlickrBrasiliens växande medelklass ändrar sitt konsumtionsmönster.

13

På trottoaren ser du dem sitta med sina mammor för att sälja frukt och godis, i sta-dens bar- och restaurangområde kommer de och frågar dig om du vill köpa choklad eller cigaretter, och på marknaden erbju-der de dig påsar med grönsaker för en dol-lar. Barn som arbetar med sina föräldrar är ingen ovanlighet i Ecuadors huvudstad Quito.

Den ideella organisationen UBECI, United to Be-nefit Ecuadorian Children, International, inriktar sig på barn som från en tidig ålder arbetar på gatan och på marknader. Genom att bidra med utbild-ning, rekreationsaktiviteter och socialt stöd i de om-råden där barnen befinner sig, ämnar man ge dem verktyg som kan förbättra deras framtidsutsikter.

FUF-korrespondenterna har pratat en stund med Kevin Marcelo García Pérez, ett av de barn som deltar i UBECI:s projekt.

Första gången jag träffade Kevin sprang han runt i en stålmansdräkt, så för mig kommer han alltid vara Stålmannen. När jag frågar honom om han vill svara på några frågor tvekar han inte en se-kund. Kevin har varit en del av UBECI:s projekt så

länge han kan minnas och nu är han fem år och mycket självsäker bland volontärer och anställda. Han är ett av de barn UBECI arbetar med som alltid är glad och sprudlande av energi.

Kevins mamma arbetar med att sälja smycken på marknaden och vi träffar honom två dagar i veckan – i Chillogallo på tisdagar och i Guamaní på freda-gar. Han berättar att hans mamma arbetar även på helgerna, men att han ibland stannar hemma med

Andrum för lek

SIGR

ID P

ETER

SSON

- E

CUAD

ORskolorna inte kan tillhandahålla den kvalitet och omfattning på utbildning som behövs för att förbe-reda en elev att klara inträdesproven till studier vid de gratis offentliga universiteten. Oavsett hur högt en ungdom bestämmer sig för att satsa är det inte mer än rätt att alla får möjligheten att fatta det be-slutet själv, och det inte avgörs beroende på föräld-rarnas ekonomiska klass.

Tillväxten och de sociala programmen har tveklöst gjort mycket för många i Brasilien, men nu när möjliga orosmoln hopar sig kan det anses dags att ta tag i landets ojämlikhetsproblematik, som ju lig-ger till grund för så många av landets problem, och inte bara förlita sig på att en fortsatt ekonomisk till-växt minskar synligheten av orättvisorna.

Foto: Sigrid PeterssonKevin sjunger en sång inför de andra barnen med stöd av Danny Javier.

14

sin pappa som annars arbetar som vakt. Kevin bor tillsammans med sin mamma, pappa och storasys-ter i ett och samma rum i ett område i södra Quito vid namn La lucha de los pobres, ”de fattigas kamp”. De familjer som arbetar på marknaden måste gå upp vid fyra på morgonen för att komma dit i tid och stannar sedan till sent på eftermidda-gen. Det är ingen ovanlighet att se omstoppade barn sovandes en stund bland grönsakslådorna.

Vad Kevin gillar bäst med UBECI är att han får leka och legoklossarna är hans favoritleksaker. För många barn som hjälper sina föräldrar på markna-den finns det inte tid och plats för att leka. Jag frå-gar honom vad han gör medan hans mamma säljer smycken och han svarar att han brukar ”gå en run-

da” runt de olika stånden. Än är Kevin för liten för att själv hjälpa till att sälja, men han berättar att han ibland behöver hålla koll på smyckena om hans mamma ska iväg någonstans.

Syftet med UBECI:s projekt är även att minska barnens arbetstimmar och förbereda dem för, eller stödja dem i, deras skolgång. Kevin har dock ingen brådska med att börja i skolan. Enligt honom får man bara leka en liten stund där. I framtiden vill han gärna jobba som taxichaufför. Hur kommer det sig? undrar jag.

– Jag har bara alltid drömt om det, svarar Kevin.

Foto: Sigrid PeterssonFoto: Sigrid Petersson Barnen leker lekar under ledning av Danny Javier med volontärer.

Kevin på parkeringsplatsen.

För många barn som hjälper si-na föräldrar på marknaden finns det inte tid och plats för att leka.

15

Som Sydafrikas president måste man vara beredd på hård kritik och granskning. Men när kritiken framförs genom ett porträtt där presidenten gestaltas i en berömd Lenin-po-se med könsorganet hängandes ut genom byxorna växte ogillandet sig stort hos Jacob Zuma och hans anhängare.

En tolkning av tavlan som väckt landets uppmärk-samhet är dess anspelning på Zumas kontroversiella privatliv, som innefattar faderskap till 21 barn med tio olika mödrar, sex giftermål och fyra nuvarande fruar. Detta exempel på månggifte kan härledas till zulukulturen som Zuma tillhör. Men trots att mång-gifte är vanligt förekommande inom zulukulturen, och bara en av många traditionellt afrikanska seder som Zuma utövar privat, är det hans kristna tro som håller på att förändra den politiska vardagen.

Med över 80 procent kristna genomsyrar kristendo-men en stor del av det sydafrikanska samhället, en upptäckt som inte låter sig dröja.

– Men om du inte tror på Gud, vad tror du då på? frågar taxichauffören som tar mig från flygplatsen OR Tambo till centrala Johannesburg.

Under mina fem månader i landet, skulle det visa sig att denna fråga bara var en i raden av liknande frå-gor som tillsammans med ett förvåningens utrop vänt vardagliga samtal om väder till en djupare diskussion om den kristna tron. Från att knappt ha satt min fot i kyrkan sedan de tio obligatoriska gudstjänsterna som var kravet under högstadiets konfirmationsundervis-ning, har många helgbesök hos nyfunna vänner slutat med en söndagsmorgon i kyrkan.

Den mest oförglömliga av gudstjänster upplevdes i förorten Randburgs kyrka Rhema, där jag möttes av en syn som kan beskriva som en konsert. Jag fick se-nare veta att jag hamnat i Sydafrikas inte bara största kyrka med rum för 8000 besökare utan även i den mest inflytelserika och som i och med Zumas presi-dentskap har gjort intåg på den politiska arenan.

När religion blir politikKyrkans koppling till Jacob Zuma, blev särskilt tydlig inför valet år 2009, då han inbjöds till Rhema för att hålla tal.

– ”ANC:s moraliska vision härstammar bland annat från kyrkan och efter valet år 2009 kommer vi att arbeta för ett fortsatt partnerskap med den trosbase-rade sektorn”

Detta är bara ett av de uttalanden som demonstrerar att det är Zumas kristna tro som yttrar sig på det po-litiska planet. Även kyrkan har bekräftat sin politiska roll som innefattar aktivt påverkansarbete i många sociala frågor för att förändra nuvarande, liberala lagar så som rätten till abort och samkönade äkten-skap.

Framtida farhågorDet finns en ökad oro bland landets liberala över de negativa effekter som ett större religiöst inflytande inom politiken kan få. En av dem är Jacques Rous-seau, föreläsare i kritiskt tänkande och etik på Uni-versitetet i Kapstaden samt grundare av det Fria Samhällsinstitutet, som försvarar yttrande- och reli-gionsfrihet. Han berättar att Zumas favorisering av kristna, grundat på uttalanden som att icke-troende saknar humanitet, kan leda till ökad makt som i sin

Om religionen får bestämma

Foto: World Economic Forum

LINN

GRIN

DBOR

G -

SYDA

FRIKA

Jacob Zuma

...det [är] hans kristna tro som håller på att förändra den politiska vardagen.

Den moçambikanska handikappföreningen Ademo-Monapo i norra Moçambique arbe-tar för att förverkliga mänskliga rättigheter för diskriminerade grupper.

Analfabetismen och fattigdomen är hög bland kvinnorna på landsbygden. Personer med funk-tionsnedsättning är ofta en ännu fattigare grupp bland fattiga. Fattigdom ökar risken för funktions-nedsättning som i sin tur bidrar till ökad fattigdom. Så kan till exempel undernäring hos mamman eller hos barnet predisponera för sjukdomar som i sin tur kan leda till funktionsnedsättning. Funktions-nedsättningen kan försvåra möjligheten att utbilda sig och jobba, och kostnader för transport till sjuk-hus och för läkemedel kan ytterligare bidra till fat-tigdom. Det är inte ovanligt att både barn och vux-na med funktionsnedsättning blir isolerade, inte kommer hemifrån eller till skolan. Barn som inte

kan stå eller gå får svårt att delta och leka med and-ra barn, men med hjälpmedel som kompenserar kan det öppna för mer aktivitet och delaktighet.

Ett exempel är en pojke som bor i en avlägsen by i Monapodistriktet. På grund av en funktionsned-sättning kan han inte gå själv och han kunde därför inte ta sig till skolan. Ademo-Monapo, som har en verkstad där de tillverkar hjälpmedel och andra produkter som kommunen eller enskilda medbor-gare beställer, tillverkade en tricykel – en cykel med två hjul bak och ett fram som man vevar fram med armarna. De hade kontakt med läraren i byn och pojken kunde börja skolan. I många lågin-komstländer är det inte ovanligt att 80-90 % av barnen med funktionsnedsättning inte går i skolan. Ademo-Monapo har bidragit till att identifiera cir-ka 200 barn med funktionsnedsättning i distriktet och har ett bra och konkret samarbete med myn-

Handikapprörelsen organiserar sig för mänskliga rättigheter

JOAK

IM D

AVID

SSON

- M

OÇAM

BIQU

E

tur ger en viss religiös grupp en fördelaktig position i regeringens beslutsfattande och lagstiftande. Ett aktuellt exempel är det lagförslag som vill stoppa alkoholförsäljning på söndagar med motivering hämtad ur den kristna tron och dagens heliga inne-börd.

Vidare svarar Rousseau, på min fråga om framtida farhågor, att kristendomens politiska roll kommer att bestå inom en överskådlig framtid, oberoende av om Zuma till hösten får fortsätta som ANC:s leda-

re, eftersom många kristna säkert inte skulle ha nå-got emot en större religiös inblandning.

– I det långa loppet kan vi bara hoppas att högre utbildningsnivå liksom ökad socioekonomisk ut-veckling, kan hindra religionen från att spela en nyckelroll i politiken.

Innan dess och i ett land där fattigdomen är ut-bredd, är religion för många däremot en nödvändig överlevnadsstrategi. Den ger hopp inför framtiden vilket också, när fokus ligger på respekt och kärlek, kan spela en roll i minskad brottslighet och sociala spänningar. Rousseau menar dock att religionens intåg på den politiska arenan kommer till en kost-nad av att uppmuntra irrationalitet, som har en långsiktig kostnad i att det tränar människor att basera sina politiska val på obefintliga bevis. Något som, framförallt när det innebär stöd åt konservati-va åsikter som strider mot vissa människors rättig-heter, däribland kvinnors och homosexuellas, inte bör beblanda sig med politiska resonemang. Hur Zuma sedan väljer att implementera sin tro i sitt privatliv får han stå för själv.

Foto: Linn GrindborgKyrkan Rhema.

digheterna för att hjälpa barnen att få tillgång till utbildning.

Den ojämna fördelningen av resurser globalt och nationelltOm fattiga människor hade ett verkligt demokratiskt inflytande såväl globalt som nationellt och regionalt skulle sannolikt fördelningen av resurser vara mindre ojämlik. Moçambique är inget undantag, landet har

flera år av tillväxt, men lider också av korruption. Det är ett land med många resurser till exempel i form av produktiv mark som nu utsätts för ”land grabbing” där multinationella företag köper upp bra jordar. Det finns också en växande industri bland annat med kol, gas och aluminium, resurser i form av vattenkraft men liksom på global nivå saknas en verkligt demo-kratisk distribution av tillgångarna. Det försvårar för den stora majoriteten fattiga människor att frigöra sig ur fattigdomen. Personer med funktionsnedsättning är överrepresenterade bland dessa.

Att bryta fattigdomsfällan genom att förverk-liga rättigheterUnder några år har Föreningen för Rehabilitering i Utvecklingsländer (FRU) jobbat tillsammans med den lokala handikappföreningen Ademo-Monapo i norra Moçambique. Ademo-Monapo och FRU samarbetar i projektet som syftar att stärka handikappföreningen avseende kunskap i bybaserad rehabilitering (utbild-ning om mänskliga rättigheter, nutrition och hygien, inkomstbringande verksamhet, frågor kring HIV/

AIDS och hur man driver en förening och ett litet företag). De arbetar tillsammans för ett samhälle för alla, där i bästa fall alla diskriminerade grupper på sikt kan förena sig.

Community Based Rehabilitation tillkom för att ge tillgång till rehabilitering på landsbygden där det ofta inte finns tillgång till rehab-personal samtidigt som de flesta personerna med funktionsnedsättning lever

där. Det innebär att jobba tillsammans med byn. Lo-kala rehab-arbetare får grundläggande utbildning och med stöd av en WHO-manual kan de inventera behov och ge basal rehabilitering i vid bemärkelse. Det kan röra sig om allt från anpassning av miljön, hjälpa personen att hitta sätt att förflytta sig, lära sig alternativ kommunikation som tecken och bilder om personen inte kan tala, klara personlig vård, delta i sysslor hemma och andra sociala aktiviteter, till skol-gång och hjälp med att hitta lämpligt arbete. Manua-len har en enkel text med bilder som visar hur man kan stödja personer som har problem med syn, hörsel inte har någon känsel, har utvecklingsstörning, men-tala funktionsnedsättningar eller har svårt att kom-municera eller röra sig. Kontakt upparbetas med myndigheter på distrikts- och provinsnivå så att per-soner som behöver mer avancerad hjälp än vad den lokala rehab-arbetaren kan ge får detta.

Förändring tillsammansDiskriminering kan ske på grund av kön, funktions-nedsättning, sjukdom, fattigdom, etnicitet, sexuell

Foto: Joakim DavidssonUtanför Ademo-Monapo:s verkstad

läggning med mera och kan ibland vara multipel. I världen som helhet är det demokratiska underskottet påfallande där fattiga människors intressen är under-representerade i alltifrån internationella organ som till hur de enskilda ländernas, provinsernas och di-striktens resurser fördelas. Genom att organisera sig och förena sig med varandra kan utsatta bli starkare och i bästa fall jobba för allas bästa. Vid ett tillfälle när Ademo-Monapo besökte en by i distriktet sa in-vånarna att ”det är bra det ni säger, men vårt största bekymmer är bristen på vatten, de har redan varit iväg i flera timmar (gående sökande efter vatten i den starka hettan) och har ännu inte kommit tillbaka”. Handikappföreningen stödde då byn i att kontakta myndigheterna i distriktet för att få hjälp med en brunn. På så vis jobbade handikappföreningen för

alla i byn, både för personer med och utan funk-tionsnedsättningar.

Med stöd av FRU:s projekt har Ademo-Monapo nu utvidgat sitt arbete även till granndistrikten Mossuril och Meconta. De samarbetar med myndigheter på by-, distrikts- och provinsnivå som också har visat intresse att förbättra människors villkor. De besöker byarna och tar tillvara diskriminerade gruppers re-surser och söker ansvarsutkrävande genom strävan att påverka myndigheterna att fullgöra sina förpliktel-ser i enlighet med undertecknade konventioner och landets lagar. Deras verksamhet börjar bli känd också bland andra organisationer i landet som jobbar med rehabilitering och som man mer och mer börjar samarbeta med.

Föreningen för Utvecklingsfrågor

Vill du bli korrespondent?Kontakta FUF påfuf@fuf.se

Läs mer om FUF: www.fuf.se

Följ korrebloggen: www.fufkorrespondenterna.com

Foto: Ylva Christiansson