1

Styrka långt bortom sidlinjeni MoçambiqueI Moçambique lever flickor under svåra förhållanden. Projektet Futebol dá força använder fotboll som plattform för utveckling. Genom fotbollen får tjejer det självförtroende de behöver för att ta kontroll över sina egna liv.

“Levanta, levanta, levanta o vestido!” Golvet vibrerar av fötterna som hoppar upp och ner på Gil Vicente i Maputo. Klänningarna åker upp precis som sångaren vrålar i sin text. Servitrisen har fullt upp med det törstiga nattlivet. Rutorna har sedan länge immat igen och på morgon-kvisten tar sig nattklubbsgästerna ut på gatan och fortsätter festen. Gatupojkarna försöker förtvivlat sälja sina cigaretter. Och klänningar-na åker upp en liten bit till.

De som bär dem gör allt för att få uppmärk-samhet av de berusade männen – kvällens inkomst. En av dem ser mig och stapplar fram med ett tjut: ”Amiga!” Desperat flackar hennes blick runt och fastnar på min killkompis och vår

”vänskap” får ett abrupt slut när jag bänder bort hennes hårda grepp om taxidörren när vi försöker fly undan. Rasande skriker hon efter mig, ”amiga” utbytt till ”bitch”.

När vi svänger ut från trottoarkanten vänder hon sig om, redan redo för nya försök att hitta kvällens inkomst.

Stort ansvar i alltför tidig ålderDe unga prostituerade har många olika skäl till sin desperation. Obetalda skulder, universitetsstudier, hungriga barn eller sjuka föräldrar – listan kan göras lång.

Över hälften av alla 24 miljoner moçambikier lever i extrem fattigdom, och de som drabbas värst är kvinnor. De har sämre möjligheter till utbildning, sjukvård och tillgång till näringsrik kost än män. Därtill utsätts kvinnor för fler former av diskriminering, mycket beroende på den traditionella hierarkiska och patriarkala kulturen.

FUF I VÄRLDENFU

F-ko

rres

pond

ente

rna

No

2 20

12

CECILIA ANDRÉN NYSTRÖM

Foto: Cecilia Andrén NyströmPå fotbollsplanen i Maputo, Moçambique, stärks kvinnors och flickors rättigheter.

FUF i Världen är Föreningen för Utvecklingsfrågors satsning på att låta unga människor göra sina röster hörda och dela med sig av sina erfarenheter.Genom webb-tidningen och bloggen www.fufkorrespondenterna.com vill FUF bredda svensk utrikesrapportering och fördjupa debatten, samt ge läsarna en unik inblick i aktuella händelser runt om i världen.

2

Levnadsvillkoren varierar mycket beroende på var tjejerna växer upp; på landsbygden är situationen värre än i städerna. Min ”amiga” i Maputo har därför bättre möjligheter än sina systrar på landet som ofta är tvungna att lämna sina studier i tidig ålder för att hjälpa till med hemmets sysslor.

”Giftermål, graviditet och HIV-paketet” Tidig avbruten skolgång är en av orsakerna till att över hälften av alla flickor gifter sig innan de fyller arton år, vilket också medför en stor andel tonårsgraviditeter. Unga kvinnor utsätts också i stor utsträckning av sexuellt våld och våld i hemmet. Våldet har ett direkt samband med risken för HIV-infektion då det fråntar kvinnor möjligheter att resonera med sina partners. Ett enkelt ”nej” till oskyddat sex är ofta inte ens ett alternativ. Tjejers eko-nomiska beroende och låga status i samhället medför att deras partners ofta är mycket äldre och har mer sexuell erfarenhet. I många fall har män parallella relationer, och för att inte nagga manligheten i kanten använder man inte alltid kondom. Detta bidrar till att majoriteten av alla HIV-smittade i Moçambique är kvinnor. Andelen tjejer mellan 15-24 år som är HIV-positiva är nästan 11 procent, jämfört med 4 procent bland killar i samma ålder.

Kan fotboll vara en lösning?Genom att växa upp med dessa framtidsutsikter fråntas tjejer sina möjligheter att drömma. Kreativitet hämmas och egna initiativ uteblir när det enda som tillåts är att

göra som man blir tillsagd. Avsaknad av självförtroende och motivation berövar tjejerna deras kapacitet att förbättra sina möjligheter till en bättre framtid. Men det finns undantag och många har jag mött på fotbollsplaner i Maputo. För att göra undantagen till regel startades projektet Futebol dá força – fotboll ger styrka – med fotboll som plattform för att främja kvinnors rättigheter och sexuell och reproduktiv hälsa. Genom att specialutbilda fotbollstränare i Moçambiques elva provinser syftar projektet till att stärka tjejers självförtroende och få dem att fortsätta drömma – och kämpa för att nå sina mål.

Med unga tränare, många av dem själva kvinnor, får tjejerna även förebilder att se upp till och ta efter. Projektet har startat med den första tränarkursen i Maputo och där nått 25 fotbollstränare med lag där tjejer spelar fotboll och samtidigt lär sig att använda sin egen förmåga, även utanför planen. Med självsäkra unga kvinnor kommer den bedrövliga situationen och framtidsutsikterna förbättras, och den populära låten om att de ska lyfta på kjolarna kan förbli vad den är, bara en låt och inte en uppmaning.

Läs mer om Futebol dá força påhttp://cecilia-mozambique.blogspot.com!

Specialutbildade fotbollstränare ska stärka tjejers självförtroende och få dem att fortsätta drömma

- och kämpa för att nå sina mål

Foto: Cecilia Andrén NyströmKvinnor drabbas värre än män av fattigdomen.

Foto: Sidney Tre-NorlingTjejer lär sig använda sin förmåga både på och utanför planen.

3

PAUL

A RO

TH Sociala medier- ett steg mot ökad demokratisering i Kina?

Foto: Paula Roth

I Kina har demokratiseringsprocessen gått långsamt och de traditionella medierna har fungerat som kommunikationsmedel för regeringen. Men i och med nya medier som Twitter börjar kritiska röster höras från hela landet.

Weibo, den kinesiska versionen av Twitter, har funnits sedan 2009. Mikrobloggen har idag över 300 miljoner registrerade användare. Jag träffade Gustav Sundqvist som under vårterminen gör praktik på den politiska sektionen på Sveriges ambassad i Peking.

Gustavs uppgift är att bevaka den politiska situationen i Kina och hans främsta informationskälla är just Weibo. Gustav har läst kinesiska sedan 2005 och att kunna språket är ett måste om man vill kunna sätta sig in i kinesisk media. Under sina studier i statsvetenskap fokuserade Gustav på kinesisk media och undersökte hur man kan tolka de traditionella nyhetsmedierna för att förstå maktförhållandena i Kina.

Hur öppen är diskussionen på Weibo? – Man måste vara snabb för att hitta informationen, men vet man vad man ska söka på finns allt. Regeringen blockerar sökord, men de är alltid ett steg efter, så man har minst en dag på sig.

– Men det är också viktigt att förstå att regeringen uppskattar att det finns en viss debatt på Internet. Det ger dem möjlighet att läsa av folkviljan, vilket fortfarande är viktig för dem. De har respekt för historien och för att en revolution kan hända igen. Genom att följa diskussionen på Weibo kan de se vilka ämnen som upprör folk och det finns exempel där man ser att regeringen faktiskt varit inne och läst vad som sagts och i viss mån tagit till sig detta. Regeringen föredrar också enskilda aktivister snarare än organiserade grupper, vilket gör att Weibo tillåts och inte blockeras helt, så som Facebook.

Hur påverkar Weibo och andra sociala medier den demokratiska utvecklingen i Kina? – Ett exempel som tyder på att det faktiskt går mot en större öppenhet är oroligheterna i Wukan förra året. Det har stått mycket om konflikten i internationella medier, men knappt något alls i kinesiska. Bönderna sade ifrån när deras mark blev beslagtagen av staten vilket ledde till

att man i Wukan tillät fria byval med olika kandidater. I princip har alla provinser haft rösträtt sedan 15 år tillbaka, men detta val ska ha varit mer demokratiskt och transparent än tidigare och många skrev på Weibo att det var första gången de kände att de röstade på riktigt. I Beijing nyligen höll premiärministern ett tal där han sade: “kan bönderna göra det på bynivå borde de kunna göra det på högre nivå också”, vilket tyder på att man är på väg mot ett mer demokratiskt tänkande.

– Jag tror att inget av detta hade varit möjligt utan Weibo, men huruvida utvecklingen kommer att fortsätta framåt är mycket oklart. Något som tyder på motsatsen är att Weiboanvändare från den 1 mars måste registrera sig med namn och personnummer. Vilken effekt det kommer att ha på öppenheten återstår att se.

Foto: Paula Roth

Den kinesiska mikrobloggen Weibo har blivit ett verktyg för demokratikämpar såväl som regering.

Gustav Sundqvist använder Weibo för att bevaka kinesisk politik.

4

Med tanke på sitt strategiska läge, gynnsamma klimat och sina rikliga naturtillgångar känns det nästan ironiskt att Kisumu, Kenyas tredje största stad, tillhör bland de fattigaste städerna i Kenya.

Arbetslösheten, speciellt bland unga, är hög och hälsosituationen är dyster; Kisumu är den stad som är hårdast drabbad av HIV/AIDS i hela landet. Utöver detta har staden de senaste åren haft enorma problem med sin avfallshantering. I snitt skapas det drygt 350 ton hushålls-avfall per dag, varav över 80 procent förblir utanför det kommunala avfallshanteringssystemet och alltså istället för att hamna på soptippen sprids på stadens gator och torg. Huvudparten av det hushållsavfall som skapas idag dumpas antingen illegalt eller bränns upp, vilket innebär stora miljö- och hälsorisker for stadens cirka 560 000 invånare.

Över 60 procent av Kisumus invånare bor i slummen som oftast saknar grundläggande infrastruktur såsom

renhållning, vägunderhåll, fungerande avloppssystem och sophämtning. Förhållandena här är svåra. En snabb promenad i Nyalenda, Kisumus största slum, är en upplevelse utöver det vanliga. Lukten av bränd plast och ruttna matrester tränger sig in i näsborrarna. Vart man än tittar kan man se högar av skräp. Här ser man får, getter, kossor och andra djur beta bland matrester, plast, papper och till och med metall.

Det finns dock tecken på en ljusare framtid. I brist på den kommunala sophämtningen har Kisumu-borna börjat ta saker i egna händer. Just nu finns det ett flertal olika initiativ som drivs på gräsrotsnivå. Tanken bakom dessa projekt är att kombinera miljövård med den ekonomiska nyttan som förknippas med sophämtning och återvinning. Samtidigt som miljön i Nyalenda blir renare och risken för kolera och andra smittsamma sjukdomar minskar, skapas en stadig inkomst för dem som tar hand om sophämtning och återvinning i slummen.

Bamato gör pengarav skräp

ANSS

I HILT

UNEN

Foto: Anssi HiltunenFoto: Anssi Hiltunen

”I brist på kommunal sophämtning har Kisumu-borna tagit saken i egna händer. Samtidigt som miljön blir renare och risken för sjukdomar minskar, skapas en stadig inkomst för dem som tar hand om sophämtning och återvinning i slummen”

Valentine Odhiambo (längst till höger) brinner för miljöfrågorSkräp är pengar!

I den kenyanska slummen tar invånarna renhållningen i egna händer Foto: Anssi Hiltunen

5

Dagen före nyårsafton drar cyklonen Thane in över Indiens sydostkust.

Föreställ dig att du precis klarat livhanken men att ditt hem blivit i det närmaste totalförstört. Du befinner dig längst ner i samhällshierarkin då du tillhör gruppen daliter, ”de oberörbara”. Eftersom du lever i extrem fattigdom så kommer du att få mycket svårt att återställa ditt hem såsom det såg ut innan cyklonen. Känns det som att det skulle kunna bli värre än såhär de närmaste dagarna?

Svaret är troligen ja, om du frågar invånarna i byn Keezh Sathamangalam, strax utanför Puducherry. Drygt ett dygn efter att cyklonen dragit in, mitt i kaoset, slår en 300 personer stor mobb till mot byn. Allt som inte cyklonen Thane hade förstört såg dessa män till att slå sönder och plundra. Tre bilar sattes i brand och flera fall av brutal misshandel rapporterades, bland de misshandlade var många kvinnor och barn.

Det invånarna i Keezh Sathamangalam hade gjort för att förtjäna detta var att de efter cyklonens förödelse hade försökt att komma åt sitt dricksvatten, som de delade med två andra byar, och som de var i desperat behov av. Keezh Sathamangalam är en del av det större samhället Sathamangala där det totalt bor 1500 per-soner. De ungefär 100 daliterna utgör alltså en minoritet.

Det här är bara ett av många exempel på den fysiska och psykiska diskriminering som daliterna fick utstå efter cyklonen. För åtta år sedan, när tsunamin slog till mot Tamil Nadu, miste över 10 000 daliter livet och fler än 650 000 daliter blev hemlösa. Även efter denna katastrof var den kraftiga diskrimineringen mot daliter ett faktum. Katastrofhjälpen nådde bara halva byar. Till de delar där ”de oberörbara” bodde kom i många fall aldrig någon hjälp. De fick snällt se på medan förnödenheter blev utdelade till alla andra. Naturkatastrofer eller inte, den diskriminering fler än 167 miljoner människor behöver utstå dagligen är en skam för det moderna Indien.

Ett bra exempel på framgångsrika gräsrotsinitiativ i Kisumu är Bamato, en ideell organisation som driver en småskalig återvinningsfabrik i Nyalendas slum. Organisationen har fått beröm runtom i provinsen och vunnit olika utmärkelser, till exempel första priset i en miljötävling arrangerad i fjol av Internationella arbetsorganisationen ILO. Mannen bakom projektet, Valentine Odhiambo, har blivit något av en kändis i Kisumu. Han kan beskrivas som en riktig eldsjäl som brinner för utvecklings- och miljöfrågor.

Bamato, berättar Odhiambo, har vid sidan om fabriken utbildat en hel del individer och ungdoms- samt kvinnogrupper runtomkring Kisumu i att dra nytta av sortering och återvinning:

– Ända sedan vi startade Bamato år 2000 har vi haft somsyfte att få människor runtom Nyanzaprovinsen att inte slänga hushållsavfall eller skräpa ner i naturen. Istället vill vi uppmuntra folk att sortera och återvinna plast, glas, metall, matrester, rubbet! Och därmed tjäna pengar. Därav slagordet Taka N'pesa – skräp är pengar! För tillfället sysselsätter Bamato-fabriken 12-15 Nyalendabor, bland dem arbetslösa ungdomar, kvinnor, HIV-drabbade samt andra utsatta grupper.

Fräcka framtidsplanerInom en snar framtid vill Valentine expandera sin verksamhet genom att starta ett socialt företag inom

återvinnings- och avfallshanteringsbranschen. Bamato vill kopiera sitt vinnande koncept och bygga upp flera liknande fabriker såsom i Nyalenda, där man sorterar, rengör, maler och slutligen producerar pellets av återvunnet plastmaterial. Detta material ska sen fraktas till Nyalenda, där Valentine tillsammans med andra Bamato-medarbetarna skapar slutprodukter av den återvunna plasten. Alla vinster som görs ska föras direkt tillbaka till de fattiga genom olika allmännyttiga projekt som i sin tur drivs med hjälp av den ideella, icke-vinstdrivande verksamheten Bamato med bas i lokalsamhällena. I stället för aktieägarnas fickor ska alltså vinstpengarna hamna i olika sanitets-, avfalls- och utvecklingsprojekt i Nyalendas slum.

– Så vitt jag vet skulle detta utgöra ett helt unikt initiativ i hela Östafrika. Vi har haft gäster från Kenya och utomlands – till och med från Etiopien – och alla vill veta vad vi sysslar med och hur just de skulle kunna starta ett liknande projekt!

– Min framtidsdröm är att denna fabrik skulle vara i bruk varenda dag, dygnet runt. Ju mer folk vi kan anställa, desto fler har en möjlighet att lära sig om avfallshantering och bli mer miljömedvetna. Detta för mig är en självklar win-win situation; samtidigt som folk ges en möjlighet att försörja sig blir vår gemensamma miljö renare.

MAT

ILDA

JANS

SON För

daliternakommer en olycka sällan ensam

”Till de delar där ’de oberörbara’ bodde kom i många fall aldrig någon hjälp. De fick snällt se på när förnödenheter blev utdelade till alla andra”

Foto: Matilda Jansson”Oberörbara” pojkar i Sathamangalam

Matilda Jansson

6

Samtidigt som körsbärsträden slår ut i blom i Bryssel samlas forskare, EU-parlamentariker, tankesmedjor och kommissionsanställda för att utvärdera European External Action Service, EU:s nya utrikestjänst, som idag har ett år på nacken. Frågan är vart är EU:s utrikespolitik på väg och vad har EU för inflytande i världen egentligen?

Organisationen European Council on Foreign Relations (ECFR) publicerar varje år ett score-kort för EU:s utrikespolitik som mäter hur väl EU lyckas uppnå sina externa mål-sättningar. Score-kortet för 2012 (som utvärderar år 2011) visar att Sverige tar allt större plats inom EU och rankas som en av ledarna inom utrikespolitiska frågor tillsammans med en annan uppstickare, Polen, och de stora medlems-länderna Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Samtidigt visar 2012 års score-kort att EU:s position som politisk och ekonomisk stormakt har försvagats avsevärt. ECFR konstaterar att Eurokrisen har bidragit till allvarliga förluster vad gäller mjuka maktmedel (soft power) eftersom EU anses mindre attraktivt för dem som vill ansluta sig eller kopiera dess multinationella modell när unionen är i finansiell kris. Eurokrisen begränsade också EU:s förmåga att reagera på den arabiska våren, den utan tvekan viktigaste geopolitiska händelsen i närområdet på mycket länge. EU-länderna var begravda i finansiella diskussioner och missade signalerna som kom från Nordafrika, vilket gjorde att EU stod oförberett när den arabiska våren.

Stephan Keukeleire, professor i EU:s utrikespolitik vid KU Leuvens Universitet och College of Europe, är en av de som ifrågasätter EU:s strategier och poängterar att om inte medlemsländerna lyckas enas snabbt om tydliga utrikespolitiska strategier kommer EU fort att bli irrelevant i internationella sammanhang.

– De mjuka maktmedlen har alltid varit EU:s styrka, och med dem ur spel står EU handfallna när det kommer till utrikespolitik. EU:s ambitioner att vara en global utrikespolitisk aktör levs inte upp till praktiken, främst eftersom EU:s fokus ligger i närområdet och kompetensen

finns i Bryssel. EU kan helt enkelt inte tillräckligt om omvärlden.

Konkurrens på den utrikespolitiska bananEU missade signalerna från arabvärlden och stod handfallna när den arabiska våren fort spred sig över Nordafrika. Nu, drygt ett år senare, går många chanser förlorade för att vinna inflytande i arabvärlden eftersom EU saknar långsiktiga målsättningar och genuint kunnande. Omvärlden anser inte att EU är lika relevant inom internationella relationer på samma sätt som tidigare. Nya maktcentrum i arabvärlden, Asien och kanske främst BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) blir allt viktigare spelare på den utrikespolitiska banan och presenterar sina strategier på ett annat sätt.

Islamistiska rörelser stöttade av Saudiarabien och kinesisk utrikespolitik tillhandahåller tydliga resultat, speciellt vad gäller sysselsättning och infrastruktur. Tydliga resultat som är anpassade till kontexten är ofta anledningen till att andra maktcentrum lyckas vinna mark i regioner där EU misslyckas. Professor Keukeleire anser att EU behöver anta en approach som bygger på genuin kunskap om den lokala kontexten och tydligt visa människor värdet av de satsningar som EU gör. Utan att vinna folkets hjärtan och hjärnor kommer EU:s utrikespolitik att vara förgäves.

Det största hindret för en lyckad gemensam utrikespolitik ligger kanske främst i den bristande politiska viljan hos nationella makthavare. Lissabonfördragets grundläggande formuleringar konstaterar att stora delar av utrikespolitiken fortfarande ligger hos nationalstaterna själva trots stora ord om gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Diskussionerna mellan medlemsstaterna tar tid och kraft, eller som Keukeleire konstaterade:

– Desto mer EU-medlemsländerna spenderar i interna förhandlingar, desto mindre tid finns för att förhandla med andra. När EU kan tala med en enad röst, då kommer vi att vara relevanta.

EU:s utrikespolitik - vara eller icke vara?

AGNE

S BJ

RÖN

Bland körsbärsträd och utrikes-politik i Bryssel.

Europakommissionens skyltar lyder "Towards stronger European economic governance".Foto: Agnes Björn Foto: Agnes Björn

7

I skuggan av storpolitiken växer generationer upp i ett land där de inte ser någon framtid. En försämrad ekonomi, med bland annat utbredd arbetslöshet som följd, slår hårt mot Irans unga befolkning.

Politiken i landet är inte en kamp mellan skilda ideologier, utan en tävling om makt och inflytande. Därför har parlamentsvalet som hölls i februari i år inte väckt något större hopp hos en befolkning som saknar framtidstro. Många reformvänliga iranier har istället valt att bojkotta valet för att inte legitimera ett politiskt system de inte längre har något förtroende för.

Vid mitt första möte med Iran, under våren 2009, var många aspekter av situationen i landet långt ifrån upplyftande. De rättigheter som i Sverige anses som absoluta, som religionsfrihet och åsiktsfrihet, eller skydd mot dödsstraff, tortyr och kroppsstraff, var starkt begränsade. Men det var valår och det fanns ändå en stark tilltro till att förändring mot ett öppnare och modernare Iran, om än stegvis, skulle gå att nå inom landets politiska system.

I mina ögon var valrörelsen år 2009 imponerade för ett presidentval där samtliga kandidater godkänts av landets väktarråd, vars medlemmar i sin tur utses av landets högsta religiösa ledare, Ayatollah Khamenei. Människor

bar gröna, gula och röda armband eller hela utstyrslar för att markera deras partipolitiska tillhörighet samt tapetserade gator och bilar med affischer, allt för att stödja sin favoritkandidat. Jag träffade unga människor bosatta i andra delar av världen som tillfälligt återvänt för att delta när de såg en möjlighet göra skillnad.

När jag återvände 2011 var det till ett helt annat Iran, där hoppet om en demokratisk utveckling hade släckts efter anklagelser om ett omfattande valfusk och ett brutalt nedslag av de massiva demonstrationerna som utbröt i dess kölvatten. De uppmuntrande parametrar jag ville undersöka under besöket i Iran 2009 - den växande kvinnorörelsen och det faktum att 60 procent av studenterna på Irans högre utbildningar var kvinnor - har förändrats. Situationen för de som engagerat sig i kvinnorörelsen har hårdnat, många har tvingats sluta, blivit arresterade eller lämnat landet och nya lagar planeras för att begränsa antalet kvinnor som vidare-utbildar sig. De strikta lagar som drabbar befolkningen har blivit ännu hårdare, exempelvis har yttrandefriheten samt mötesfriheten ytterligare begrän-sats väsentligt, tolkningen av de gällande klädkoderna har blivit strängare och all kommunikation med omvärlden är starkt inskränkt. En av mina vänner välkomnade mig därför vemodigt till landet:

– Jag är både glad och ledsen över att du är här. Jag

MAR

IA LIN

DBÄC

K

Irans nya generation: finns det hopp för demokratin ?

Foto: Maria LindbäckDrömmen om demokrati och jämlikhet känns långt bort för många av Irans unga.

8

önskar att du inte behövde se vad som har hänt med landet sen du var här sist.

Den största skillnaden mellan mina resor 2009 och 2011 är att hoppet som genomsyrade Teherans gator innan valet var borta. Inför parlamentsvalet den fjärde mars 2012 uppmanade oppositionen rent av till bojkott av valet eftersom inga oppositionella kandidater tillåtits ställa upp. De största reformvänliga partierna som representerades av Mehdi Karroubi och Mir Hossein Mousavi i president-valet har förbjudits och partiledarna är satta i husarrest. De unga människor som jag talar med, samma personer som innan valet 2009 var så fulla av optimism, talar nu om att lämna Iran eftersom de inte ser någon framtid i sitt hemland.

Demonstrationerna som utbröt efter valet 2009 i protest mot det tvivelaktiga resultatet har fortsatt, om än i minskat omfång, och fått ny styrka under 2011 då befolkningen inspirerats av den arabiska våren. De har fortsatt även om

demonstrationerna förbjudits av regimen och demon-stranterna har bemötts med beskjutningar, tårgas, miss-handel och massarresteringar. Under sommaren 2011 försvann två kvinnor i min närhet i ett dygn efter att de hade deltagit i en fredlig demonstration. Som så många andra blev de registrerade, häktade, förhörda, temporärt av med sina mobiltelefoner och fick sina Facebook-konton avstängda under två veckor. En av kvinnorna visade upp blåmärken på rygg och lår efter att ha blivit misshandlad med batong vid arresteringen och förklarade hur hon ser på landets fortsatta utveckling:

– Jag försöker vara fortsatt hoppfull inför framtiden, men jag tror att det är omöjligt att nå några demokratiska framgångar så länge oppositionen saknar ledarskap. Iran är ett multikulturellt samhälle och befolkningen saknar ett gemensamt mål. Min dröm är jämställdhet i Iran där alla kvinnor i mitt land har rätt till utbildning. Men det viktigaste av allt är att alla ska vara fria.

Krönika: Lyxhotellskorruptioneni BurundiBiståndsorganisationer avlägsnar sig, valutan sjunker i värde och den bräckliga freden hotas.Medan eliten bygger lyxhus svälter befolkningen. Burundi är ett av de mest korrupta länderna ivärlden.

Korruptionen märks på alla nivåer i samhällsskiktet och är något som splittrar samhällsgrupper och även sår split inom det ledande partiet. Det jag inte slutar häpnas över är att korruptionskulturen går att skåda med blotta ögat; runt om i huvudstaden Bujumbura demonstreras denna i stora husbyggen här och där, vissa under konstruktion, andra är färdigställda. Jag ser dessa hus och blir upprörd, för jag behöver bara sänka blicken för att se människor på gatorna i smutsiga och trasiga kläder, många som tigger, många som har olika typer av handikapp. Kontrasten är markant.

Vissa av byggnaderna är bostadshus, många andra är, eller ska bli, hotell. De bygger dessa hotell i ett land som långt ifrån kan skryta med en blomstrande turism och som

dessutom är ett av världens allra fattigaste länder. Jag ställer mig frågan varför. Vem i hela friden ska besöka dessa hotell? Om man vet lite om vilka människorna är som bygger dessa stora hus, särskilt vilken lön de har, klarnar frågetecknen på vissa punkter medan förvirringen ökar då det gäller andra.

En del av byggnadsinnehavarna tillhör den politiska eliten. Trots positionen de har innehar de inte särskilt höga löner som ger möjligheter till excesser. Det enkla svaret på frågan är att hotellen är tvätt av pengar som kommit i form av bistånd, mutor från företag och skatteintäkter.

Det jag har haft svårt att förstå är hur dessa människor inte döljer att de stoppar pengar i sina egna fickor som annars skulle kunna användas till högre löner för flera, vägar, hälsovård eller helt enkelt få bättre ordning på stadsfinanserna.

Korruptionen i Burundi är en komplex fråga som jag undersöker närmare på www.fufkorrespondenterna.com

MAL

IN A

LSIN

G

Hotellbyggen eller penningtvätt? I Burundi är korruptionen en komplex fråga. Hotellbygge i Bujumbura.Foto: Malin Alsing Foto: Malin Alsing

9

Det är mitt på dagen i staden Babati i Tanzania när jag besöker det ledande partiets, Chama Cha Mapinduzi (CCM), huvudkontor. Utanför dinglar den tanzaniska flaggan och CCMs flagga bredvid varandra. Det är helt vindstilla och hett i luften. På ett ännu varmare kontor sitter Lucas Ole Mukusi, ordförande och CCMs ansvarige över regionen Manyara.

Lucas visar sig vara en pratglad medelålders man som flertalet gånger besökt vad han uttrycker som det fantastiskt vackra Stockholm och han berättar engagerat om det projekt han varit med och utformat i en skola i Strängnäs.

Vi möts för att prata om Tanzanias kvoteringsprojekt och kvinnors inflytande i CCM. Tanzania, med president Julius Nyerere i spetsen, implementerade för många år sedan kvotering för att få in kvinnor i politiken och i dag har CCM 172 män och 88 kvinnor i parlamentet. 88 av 172 är 34 procent, vilket trots att det inte är tillräckligt är mer än vad många andra parlament i världen har. Enligt Lucas bör det vara 50/50 men den stereotypa tanzaniska kvinnan ”ska” inte intressera sig för politik.

– Vissa män, liksom vissa kvinnor vill att mannen ska leda då mannen är den med utbildning och den med karaktär och pondus, säger Lucas Ole Mukusi.

Vi diskuterar vad som krävs för att förändra den synen. Lucas anser att det är bristen på utbildning i kombination med traditionella strukturer som bidrar till ett sådant synsätt. Han berättar att en del flickor gifter sig väldigt tidigt och blir hemmafruar när de egentligen bör vara i skolan. Också att flickor som går till skolan ändå blir förtryckta, att de blir ivägkörda från skolbänken för att hämta vatten och att det då blir pojkarna som sitter kvar i klassrummet för att lära sig.

Han förklarar att Tanzania präglas av ett starkt patriarkalt system som genomsyrar alla delar av det tanzaniska samhället men att det på det politiska planet är mer

jämlikt än vad det är på något annat plan. Men vi talar också om problematiken med hur allt är sammanflätat. En kvinna som vill bli politiker är beroende av att ha en man och familj som stöttar henne.

– En kvinna som är förtryckt hemma, eller är den person med ansvar för hemsysslor, kan inte lämna hemmet och dess sysslor för att lägga all sin tid och kraft på ett arbete som politiker. Men det är också viktigt att inte glömma att män inom politiken måste lära sig att lyssna på kvinnor.

Lucas lyfter fram många positiva exempel på kvinnor som slagit sig ur inkvoteringsplatser och idag får fler röster än män. Om kvinnor med starka åsikter som har bidragit till en förändring inte bara i politiken utan även i mäns sätt att tänka. Lucas tvivlar inte en sekund på att kvinnan är redo att ta en ledande roll inom politiken. Det har hon redan bevisat att hon kan, och också gör. Han tvivlar snarare på om männen är redo.

– Traditioner ligger extremt djupt rotade. Kvinnan håller på att slå sig ur detta men nu måste vi se till att också mannen hjälper till.

Kvinnor kan, men får de?

CAM

ILLA

GÖTH

Foto: Camilla Göth

Foto: Ylva Christiansson

Partiet CCM kvoterar in kvinnor i politiken.

Tanzania genomsyras av ett patriarkalt system, men på det politiska planet är det mer jämlikt.

10

Det finns idag 19 officiella flyktingläger runt om på Västbanken. Invånarna utgjordes från början av palestinier som drevs bort eller flydde undan 1948 års krig mellan israeler och araber, men idag bor där även andra och tredje generationers flyktingar. Invånarantalen i flyktinglägrena är flertalet gånger högre än vad områdena är avsedda för och tillvaron för människorna som bor där är ofta svårare än på andra platser i Palestina.

I samband med att staten Israel utropades 1948 tvingades över 700 000 palestinier, mer än hälften av den palestinska befolkningen, på flykt. Tusentals civila massakrerades och över 400 palestinska byar utsattes för militära rensnings-kampanjer. Stora delar av byarna totalförstördes sedan av den israeliska armén och marken blev till israeliska natur-reservat eller kom att bebyggas med kibbutzer.

De palestinska flyktingarnas tillflyktsorter blev främst Västbanken/Gaza, Egypten, Jordanien, Syrien och Libanon.

Bland flyktingarna fanns Maha Al Azzehs familj. Hennes morföräldrar flydde 1948 från byn Beit Jabrin och kom att hamna norra Bethlehem, i flyktinglägret Al Azzeh Camp.

– Min mormor har ända sedan den dagen hon tvingades att fly från sitt hem burit nyckeln till sitt gamla hus runt halsen, berättar Maha. Bara när hon sover tar hon av sig den. Hon är övertygad om att hon en dag ska få återvända till sitt hem, och om hon hinner dö innan dess så ska något av hennes barn ta hand om nyckeln. I väntan på att få återvända.

FN:s resolution 194 som antogs den 11 december 1948, ger de palestinska flyktingarna rätt att återvända till sina hemorter och slår fast att kompensation skall utbetalas för

ANNA

GEZ

ELIU

S Att existera i limbo:Den palestinska flyktingfrågan

”Få av oss ser flyktinglägret som ett hem, även om många av oss är födda här. Så länge som vi lever som flyktingar är våra liv liksom satta på paus, vi existerar i limbo”

Maha, i flyktinglägret Al Azzeh Camp

Al Azzeh camp. I väntan på att få återvända. Pojkar i Aida Camp, ett av flera flyktingläger på Västbanken.Foto: Anna Gezelius Foto: Anna Gezelius

11

egendom av ansvariga regeringar i enlighet med internationell rätt. Att tillåta flyktingarna att återvända var ett av FN:s villkor för att låta Israel bli medlem i organisationen 1949. Men rätten till återvändande skjuts ständigt på framtiden, delvis utifrån argumentet att detta skulle komma att underminera Israel som judisk stat. Flyktingfrågan är en djupt infekterad aspekt i förhand-lingarna mellan israeler och palestinier och då den hittills har förblivit olöst så har antalet FN-registrerade palestinska flyktingar idag vuxit till närmare 5 miljoner.

När Maha föddes i Al Azzeh Camp så var det som tredje generationens flykting. Al Azzeh är det minsta flyktinglägret på Västbanken, endast cirka 150x200 meter, och har runt 2000 invånare. Flyktinglägren bestod från början av tält som UNRWA, FN: s hjälporganisation för palestinska flyktingar i Mellan-östern, satte upp temporärt. Men tiden gick och de temporära lägren kom att bli permanenta. Tälten byttes ut mot enkla hus vilka står kvar än idag. De har dock utökats på höjden, en ny våning för varje ny generation, och då husgrunderna inte är gjorda för detta är bostäderna i flyktinglägren ostadiga och rasar då och då samman. Men några nya hus kan invånarna inte bygga. Resurser saknas och de måste hålla sig inom lägrets gränser där den mark som finns redan är minutiöst utnyttjad väl över bristningsgränsen.

– Få av oss ser på flyktinglägret som ett hem, säger Maha, även om många av oss är födda här. Men vem vill ha ett läger som hem? Vi vill alla återvända till våra ursprungliga byar. En dag, inshallah, om Gud vill. Det är så alla av oss tänker här i lägret, vi måste fortsätta att hoppas då det inte finns något annat alternativ. Så länge som vi lever som flyktingar så är våra liv liksom satta på paus, vi existerar i limbo.

Flyktinglägrena erhåller tjänster från FN genom UNRWA men bostadsstandarden är låg, arbetslösheten är hög, och många familjer lever under fattigdomsgränsen. På grund av den extrema överbefolkningen på den lilla ytan så finns det få utrymmen för lägrens invånare till socialt umgänge, och när folk driver omkring i de trånga gränderna eller sitter instängda i husarrest så växer ilskan och frustrationen gentemot Israels ockupationspolitik.

Favoritleken för pojkarna är soldater och palestinier. Ofta blir leken verklighet när israeliska soldater kommer till lägren och situationen inte alltför sällan urartar i samman-drabbningar med stenkastning från barnens sida, och med tårgas och beskjutning från soldaterna. Ibland handlar det om så kallade gummikulor, en missvisande term då det i själva verket rör sig om plastmantlade metallkulor, och ibland används skarp ammunition. Enligt Richard Falk, FN:s rapportör om situationen för de mänskliga rättigheterna i de ockuperade palestinska territorierna, så har 1335 palestinska barn dödats sedan år 2000 av israelisk militär och bosättare.

– Barnen här får ingen riktig barndom, säger Maha. Deras tillvaro är präglad av våld och konstant rädsla. Vi vill lära barnen tolerans och fred gentemot israeler, fast det är svårt när de enda som de träffar från den andra sidan är soldaterna. Men vi palestinier kommer inte att låta oss brytas ner av ockupationen. Israel kan ta vårt land, bygga murar runt omkring oss, och förtrycka oss med våld, men vår identitet kan de inte ta ifrån oss. På de flesta världskartor så finns Palestina inte ens med, men vi är fortfarande här, och Palestina är fortfarande fullt av liv!

”Palestina är fortfarande fullt av liv”. Foto: Anna Gezelius

12

Krönika: Att vilja lära känna Mexiko. På riktigt.

SONJ

A GH

ADER

I

”Jag kommer ’utifrån’. Vad hade jag tänkt? Jag representerar ju allt förtryck.”

Från minibussen ser jag hur de slingriga vägar-na kantas av skyltar där röda Ejérito Zapatista de Liberacion Nacional-stjärnor deklarerar att byarna är zapatistbyar som utropat sig självständiga från den mexikanska staten.

Jag bestämmer mig för att tillbringa natten på turist-anläggningen vid vattenfallet och tidigt nästa morgon vandra utefter vägen. Jag vill prata med folket i byarna som tog till vapen och utmanade den korrupta statsmakten med slagord om deltagande demokrati, ursprungsbefolkningens rättigheter, antikapitalism och autonomi i södra Mexiko. Jag vill höra deras historier, jag vill sprida dem vidare.

Vid vattenfallet förklarar några ambulansförare som jag lär känna att jag absolut inte ska gå utefter vägen ensam, inte ens på dagen – det är alldeles för osäkert. På natten väcks vi av skottlossning och skotten studsar hårt mot den becksvarta natten, vattenfallets brus och djungelns mjuka grönska. Det är en buss som rånas uppe vid kors-ningen och vi flyr från hängmattorna in i ett tomt hus.

Ju mer jag pratar med ambulansförarna som jobbar i trakten, desto mer inser jag hur naiv jag varit. Jag som kunnat prata spanska med vem som helst och känt att det mellan mig och det mexikanska samhället inte funnits några som helst sociala eller språkliga barriärer, jag pratar ju inget indianspråk. Jag har kommit hit för att uppleva det som jag föreställer mig som det ”riktiga” Mexiko, långt ifrån det privata universitetet i Puebla och mina klasskompisars amerikaniserade värld med shoppinggallerior och dyra märkeskläder. Men vi kommer kanske inte ens kunna kommunicera med varandra! Jag kommer ”utifrån”. Vad hade jag tänkt? Jag representerar ju allt förtryck.

Dagen efter, tillbaka i delstatens största stad, känner jag mig uppgiven. Skottlossningen på natten skrämde upp mig och jag vågar inte besöka byarna ensam. Jag har inte lyckats diskutera direktdemokrati, revolution eller det folkliga upproret 1994 med någon som deltog då och därefter ville förändra Mexiko för evigt. Nyckelringar av små dockor med rånarluvor och automatvapen från en snyggt inredd souvenirshop. Det är till slut vad jag får med mig av zapatiströrelsen i södra Mexiko.

Sonja Ghaderi

Foto: Tessa BoeykensZapatistiskt rebellterritorium: Här bestämmer folket. Regeringen lyder.

Antikapitalism och autonomi? Foto: Sonja Ghaderi

13

Internationellt är turkisk demokrati och yttrandefrihet något som debatteras hett. I Turkiet är det däremot ett känsligt ämne. Att öppet ställa sig kritisk till turkisk politik och turkiska institutioner såsom militär och utbildning legitimerar polisarresteranden runt om i landet. För Seyhan, en 22-årig universitetsstuderande, har bristen på politiska alternativ styrt honom mot att agera på eget initiativ för att få sin röst hörd.

Vi möts nära Taksimtorget, turkarnas svar på egyptiernas Tahrirtorg, på citygatan Istiklal (som passande nog betyder ”oberoende” på turkiska). Det är här Istanbuls åtskilliga demonstrationer och gatuprotester tar plats. Väggarna längs med de folkfyllda sidogatorna är prydda med graffititryck och -målningar, oberoende politiska budskap som talar sitt tydliga språk när många tvingas till tystnad i samhället. Vi tar av mot ett avskilt café parallellt med Istiklal där Seyhan öppet kan berätta om sitt engagemang och erfarenheter av ämnet yttrandefrihet.

– Familjen och utbildningsbakgrund är viktigt i det här sammanhanget. Jag växte upp i en religiös, ”hard core”-nationalistisk familj som tvingade mig att gå i religiösa skolor, och där fick jag se så mycket rasism. Så det liksom öppnade mina ögon.

Han syftar på de symboler som är immuna för öppen kritik i Turkiet, däribland den turkiska flaggan och militären. Både artikel 301 och 318 i landets brottsbalk, vilka gör det straffbart att förolämpa ”den turkiska nationen” respektive att ”alienera allmänheten från militärtjänstgöring”, legitimerar arresteringar som strider mot yttrandefriheten.

– Det finns ett ordspråk i Turkiet: ”alla föds till en soldat”, och en man som ska ha sagt ”man föds som en bebis” greps för att ha kränkt militären, berättar Seyhan.

– Man får inte heller säga ”folkmord”, fortsätter han och syftar på Turkiets dödande av Armenier under första världskriget.

På frågan om sitt politiska intresse markerar han tydligt att det är oberoende från de politiska partier som vuxit sig starka i Turkiet idag.

– Ja, för mig är de alla del av systemet, så det spelar ingen roll eftersom de producerar samma sak.

Han har tidigare deltagit i olika demonstrationer längs Istiklalgatan men anser idag att även den typ av grupper som arrangerar demonstrationerna kan ha sina brister, som när de ignorerar demokratiska grundprinciper för att få fram sina budskap genom alltför intensiva protester. Seyhan understryker självsäkert att bristen på politiska alternativ är anledningen till varför han inte är med i någon organisation, utan väljer istället själv vilken riktning han tar.

Just nu jobbar han tillsammans med några klasskompisar med att färdigställa en kortfilm som kritiskt belyser polisens arresteringar av studenter, ofta anklagade för att stödja olika terroristnätverk, under de senaste två-tre åren. 2011 rapporterade Progressive Lawyers’ Association att åtminstone 500 universitetsstudenter var arresterade i landet – många för att öppet ha protesterat och begärt fri utbildning. Seyhan berättar även om en student från sitt universitet som gripits för att ha burit ”fel” sjal, vars färger sympati-serade med den kurdiska minoriteten. Han menar att de flesta arresteringar sker grundlöst, legitimerat av landets vaga antiterroristlagar.

– Regeringen kan arrestera vem som helst som de ogillar som ett fall under rubriken ”terrorism”. De kan hitta en skyldig och arrestera 90 till som de bara inte gillar.

Tvingad till tystnad,tvingad att agera

SOFIA

HAF

DELL

Foto: Sofia HafdellFör demokrati och yttrandefrihet. Det är på Istiklal Istanbuls invånare samlas för demonstrationer och gatuprotester.

14

Det finns en uppenbar gråzon gällande det underlag som de senaste tidens arresteringar av studenter har byggts på, vilket Seyhan hoppas belysa samtidigt som han vill uppmana andra att ta ställning.

– Filmen är vår egen grej. Vi reagerar, för att vi känner att vi måste. När de tvingar dig till tystnad och du inte kan göra någonting, måste du kunna hitta någonting. I filmen säger vi: ”det kan hända vem som helst. Don’t be relaxed about it, because it doesn’t matter if you’re not in a party or whatever, but this affects anyone”.

På turistparadiset Bali i Indonesien är uttrycket ”hunden – människans bästa vän”, långt ifrån verklighet. Här lever hundarna i utkanten av samhället och det indonesiska folkets relation till dem är komplex.  Sedan rabies nådde ön 2008 har regeringen desperat försökt att stoppa den fruktade sjukdomen. Om symtom hinner uppstå har sjukdomen alltid, både hos människor och djur, dödlig utgång. För att få bukt med spridningen har man dödat 150,000 hundar. Trots det är rabies fortfarande ett stort problem. Indoneser har en invecklad relation till våra fyrbenta vänner. För vissa är hundar mat, och för andra, främst muslimer, ses hundar som orena. Ändå så myllrar Bali av hundar, både hemlösa och husdjur. Då hundarna ofta lever vilt i stadsområden är deras reproduktion fullkomligt okontrollerad. Ett visst hopp inges av att några få djurrättsorganisationer arbetar för sterilisering av

gatuhundar, vilket är en av de viktigaste åtgärderna för att minska antalet herrelösa jyckar.

De hinduistiska balineserna har hundar, men inte i den bemärkelsen som vi ser hundägande. De ställer ut matrester och låter hunden sova utanför huset; längre än så sträcker sig inte engagemanget. Man lär inte hunden något, låter den röra sig fritt, och undviker helst att ge den fysisk beröring, vilket ofta leder till att hunden så småningom blir smutsig och får sjukdomar, och sedan väcker avsky.

Att skaffa rashund har däremot blivit en statussymbol för indoneser med pengar. Detta kan bero på att dessa är dyra och att Balis så kallade ”expats” ofta äger rashundar. Problemet är att många som skaffar rashundar sällan vet vad det innebär att ha hund. Rashundarna sätts ofta i bur och man skyller på att de annars rymmer eller skäller för mycket. Och det förstår väl vem som helst, tänker jag då, att en olycklig och inlåst hund inte beter sig exemplariskt.

Spaning: Bali Ett hårt liv som hund

NADJ

A GO

RDON

SÖD

ERLIN

G

Foto: Nadja Gordon SöderlingFoto: Nadja Gordon Söderling

Yttrandefrihet på väggarna i Istanbul. Foto: Sofia Hafdell

Rabies nådde Bali 2008.Människans bästa vän.

15

År 1913 antogs en lag som fråntog svarta och färgade sydafrikaner rätten till att äga mark. Det nuvarande regeringspartiet ANC gick därför till val år 1994, efter apartheids fall, med att rättvisa skulle skipas för den tidigare missgynnade befolkningen som drivits bort från sin mark. Processen att återlämna mark från vita sydafrikaner till svarta och färgade sydafrikaner har dock visat sig svårare än väntat.

År 1913 förlorade svarta och färgade rätten att äga mark. En av Sydafrikas första prioriteringar som demokrati var att införa ett system kallat ”markreformen” för att återställa snedfördelningen av markägarförhållanden. Återlämningen av mark skulle genomföras genom principen ”villig säljer – villig köper”. Det innebär att den sydafrikanska staten köper upp mark från vita sydafrikaner som är villiga att sälja den för att sedan återlämna den till den tidigare missgynnade befolkningen. Målet är att återlämna 30 procent av ”vitägd” mark till svarta och färgade. Man beräknade att processen skulle ta ett par år. I slutet av 2010 hade siffran endast stigit till knappt 5 procent.

Avsaknad av fungerande institutionerProblemet med markreformen är att ansvariga ministerier och institutioner saknat politisk vilja, kapacitet och effektivitet att uppnå målet om 30 procent inom de uppsatta tidsramarna.

Principen ”villig säljer – villig köper” har skapat ett snedvridet markpris. Detta har gjort att processen blivit

kostsammare än väntat. Processen har även kantats av korruption där den ansvariga banken för återlämnande av mark flera gånger har tvingats rekapitalisera. Utöver detta så har de olika ansvariga ministerierna och institutionerna saknat samordning vilket innebär att en boende har kunnat återfå mark att odla, men inte erhållit vattenrättigheter vilket lett till att jordbruket kollapsat och många jordbruk gått i konkurs. Man har samtidigt endast kunnat ansöka om att återfå den mark som man haft en tidigare koppling till. Detta har inne-burit att många har erhållit mark långt ifrån den plats de bor idag vilket inneburit att odlingsbar mark stått orörd, något som påverkat landets jordbruksproduktion negativt.

Avsaknad av kompetensDe som har återfått mark att odla har inte alltid haft den kompetens som krävs för att bruka marken till dess fulla kapacitet. Det har saknats fungerande stödfunktioner i form av utbildning och bidrag till bönder. Detta har lett till att mycket av den mark som återförts har sålts tillbaka till de tidigare ägarna eller så har jordbruken gått i konkurs. Enligt officiella siffror äger den svarta syd-afrikanska befolkningen cirka 18 procent av Sydafrikas (framför allt jordbruks-) mark i jämförelse med 13 procent under apartheid.

Påverkad självförsörjning Under apartheid var Sydafrika till största delen självförsörjande gällande livsmedel. Idag minskar antalet jordbruk; somliga har kollapsat helt. Man har uttryckt oro över att Sydafrika skall gå Zimbabwes öde till mötes. Men även om självförsörjningen påverkats anser de flesta denna oro vara överdriven.

SOFIE

GRU

NDIN Markreform i Sydafrika

- kommer rättvisa skipas?

Sydafrika har gått från att vara självförsörjande av livsmedel till ett land där jordbruk kollapsar och går i konkurs. Foto: Sofie Grundin

16

Från en bensinkö i Lilongwe,Malawi

JONN

A BE

RTFE

LT

När jag anlände till Lilongwe, Malawi, i slutet av 2011 hade bensin- och dieselkrisen i landet redan pågått i ett par månader. Folk var redan då trötta och irriterade på situationen. Men fortfarande fanns en tro och förhoppning om att situationen skulle förbättras inom en snar framtid. Det har den inte gjort, snarare tvärt om. Bristen på utländsk valuta, framförallt amerikanska dollar, i Malawi har lett till att landet nu befinner sig i en bränslekris. Det leder i sin tur till en rad negativa effekter på samhället och dess invånare.

Jag anlände till ett grönskande Lilongwe, Malawi i slutet av november 2011. Regnperioden hade precis börjat och Lilongwe ändrade snabbt färg, från rödbrun till grön. Hela Malawi är en explosion vackra färger, gröna palmer och majsfält, gula, rosa och orangea bouganvillia, fåglar i nästintill neonfärger och malawiska kvinnor i vackert mönstrade chitenges. Allt detta och en dagstur till Lake Malawi fick mig att falla platt för detta vackra land. Men, tyvärr finns det också mycket som inte är vackert i Malawi.

Vad är det då som händer i Malawi och varför? På grund av oenigheter mellan Malawis president, Bingu wa Mutharika*, och ett flertal givarländer och internationella givarorgan minskade budgetstödet till Malawi drastiskt under 2011. Vidare sålde Malawis största exportvara, tobak, rekorddåligt under förra året. På grund av detta råder det brist på utländsk valuta i landet, framförallt amerikanska dollar. Detta i sin tur har lett till brist på bensin och diesel. Denna fordonsbränslekris har gradvis förvärrats sedan mitten av förra året.

Häromdagen behövde jag tanka. Jag hade fått höra att en leverans med bensin skulle komma till en bensinmack i Area 13 i Lilongwe. Jag skyndade mig dit och fick plats 87 i bensinkön, en bra plats. Jag berättar detta för att försöka återge omfattningen av denna kris och hur den påverkar oss, som lever här, i vår vardag. Människor spenderar timmar och åter timmar i bensinköer. Att köa upp till 5-6 timmar för att få tanka är inte ovanligt. Många människor spenderar alltså tid då de skulle kunna jobba och vara produktiva på att sitta i bensinköer.

Tillgången på fordonsbränsle påverkar mycket i ett samhälle. Malawi lider inte brist på mat men många människor lider av vad som kallas food insecurity (fluktuerande tillgång på mat). Detta framförallt på grund av fattigdom. UNDP beräknar att runt 39 procent av Malawis befolkning lever under fattigdoms strecket och cirka 15 procent av befolkningen lever i extrem fattigdom. Många människor har, trots en tillräcklig tillgång på mat i landet, inte råd att mätta sig själva och sina ofta mycket stora familjer. Då kostnaderna för att transportera varor har ökat i och med bensinkrisen har även matpriserna stigit och situationen har genom detta förvärrats ytter-ligare. Många människor behöver stöd i form av mat-leveranser från bland annat World Food Program (WFP). Under de värsta perioderna av bränslekrisen har det funnits mat i lager för att hjälpa de behövande men inget bränsle till lastbilarna som kör ut leveranserna. På liknande vis påverkar bränslekrisen även andra sektorer i samhället såsom till exempel sjukvården. Läkemedel och annan nödvändig medicinsk utrustning har under perioder inte, i tillräcklig omfattning, kunnat transporteras ut till sjukhus och kliniker på landsbygden.

Under de snart fyra månaderna som jag har varit i Malawi har situationen inte förändrats nämnvärt. Bensin

Bensinköerna ringlar sig långa i Malawis huvudstad. Foto: Jonna Bertfelt

* F.d. president Bingu wa Mutharika avled hastigt i en hjärtattack torsdagen 5 April 2012. Två dagar senare, 7 April 2012, svors Vice President Joyce Banda in som Malwais nya President. Inget nyval är planerat, Joyce Banda kommer att sitta som president fram till nästa planerade presidentval 2014.

17

Valet av Nikolae Timofti till ny president i Moldavien innebär slutet på tre år av politiskt dödläge. Regeringen har gjort EU-integration till högsta prioritet men befolkningens vilja att närma sig EU har de senaste åren sjunkit. En fjärdedel av alla moldaver arbetar utomlands och avtal om visumfria resor är mycket eftertraktat.

2009 var ett händelserikt år i Moldaviens historia men också inledningen på tre år utan president. Det tidigare styrande Kommunistpartiet anklagades för valfusk vilket ledde till stora demonstrationer som urartade i kravaller samt övergrepp och tortyr av säkerhetspolisen. Efter att Kommunistpartiet misslyckats med att skapa majoritet i parlamentet för sin presidentkandidat utlystes nyval. Så lyckades den liberala och EU-vänliga trepartikoalitionen Alliansen för Europeisk integration bilda regering.

Tre år utan presidentMen svårigheterna att utse en president slutade inte där. I över tre år har maktkamp mellan regeringspartierna och oenigheten med kommunisterna tagit fokus från allt annat. Förväntningarna var till en början höga men oförmågan att kunna enas kring en president har allvarligt skadat förtroendet för regeringens ambitioner att föra Moldavien närmare EU. Samtidigt har Kommunisterna, som fortfarande är det största partiet, bojkottat det parlamentariska arbetet och organiserat protester med krav på alliansens avgång.

Att domaren Nikolae Timofti i mars 2012 slutligen kunde väljas till Moldaviens president med stöd från alla regeringspartier tillsammans med tre avhoppade leda-möter från Kommunistpartiet ses därför som en räddning för den styrande alliansen.

EU:s favoritelev? – Vårt samhälle är splittrat genom politiska, etniska och kulturella skiljelinjer. Vi behöver en gemensam idé för att

och diesel har varit tillgängligt till och från. När det finns bensin gör det givetvis saker och ting lite bättre på kort sikt. Men den negativa påverkan som denna kris har på Malawi försvinner inte med en leverans av bensin eller diesel. Ju längre detta pågår desto mer skada kommer landet och dess innevånare att ta.

Det är tragiskt att se hur man har börjat tappa hoppet. Människor jag har pratat med på sista tiden är inte ens arga eller upprörda längre. Bara less på en situation som tyvärr inte ser ut att förbättras inom det närmaste året. Många är desperata och det märks på den hårdnade tillvaron. Inbrotten och stölderna verkar öka för varje vecka.

För att avsluta där jag började, Malawi är otroligt vackert. Med en fantastisk natur, ett rikt djurliv och vänliga människor. Det är ett land jag önskar fler människor kunde se och besöka. En ökad turism till Malawi skulle ge möjligheter till ett ökat inflöde av amerikanska dollar och

inkomster till landet. Men instabila tider som dessa kommer inte på något vis främja en ökad turism, snarare tvärtom.

Moldavien- på väg mot EU?

VILLE

HEN

RIK-

KLEM

ENS

Ett potentiellt turistparadis. Foto: Jonna Bertfelt

Tre år utan president ledde till en maktkamp. Nu är Nikolae Timofti ny president i Moldavien. EU-integration står högt på hans önskelista. Foto: Ville Henrik-Klemens

18

ena samhället och jag tror att denna idé är europeisk integration, sade Timofti i ett tal till parlamentet strax innan han blev vald.

Moldavien är sedan 2009 ett av de sex länder som ingår i EU:s Östliga partnerskap, ett samarbete som utlovar tätare samarbete med EU i utbyte mot ekonomiska och demokratiska reformer. Bland dessa sex har befolkningens vilja att närma sig EU enligt undersökningar varit som starkast i just Moldavien. Samtidigt visar opinionssiffror från den moldaviska tankesmedjan IPP att den andel av befolkningen som vill att Moldavien i framtiden ska gå med i EU har sjunkit under åren av politiskt dödläge.

– Människor, särskilt de som bor och jobbar ute på landsbygden, känner inte av EU:s stöd. Att exempelvis exportkvoterna för vin till EU fördubblades förra året gynnar de stora vinexportörerna men är tyvärr inget som den vanlige vinbonden märker av, menar Victor Cotruta som är samordnade för Östliga partnerskapets forum för civila samhället, ett nätverk av frivilligorganisationer tänkta att spela en aktiv roll i EU:s samarbete med Moldavien.

Bråk om diskrimineringslag i vägen för visumavtalVad som verkligen skulle märkas tror Victor Cotruta däremot vore ökad fri rörlighet över gränsen till EU och om regeringen lyckas uppnå kraven för avtal om viserings-frihet.

– En fjärdedel av vår befolkning bor och arbetar redan utomlands, hälften i EU-länder. Visumfriheten skulle inte

skapa någon moldavisk massinvandring till EU men innebära att folk kan hälsa på sina familjemedlemmar som arbetar i Italien eller Rumänien utan att genomgå komplicerade och dyra visumprocedurer.

Det visumavtal som är på gång innebär att moldaviska medborgare kommer att kunna vistas i EU upp till 90 dagar utan visum. Ett av de motkrav som ställs av EU är att Moldavien ska anta en lag mot diskriminering grundat på bland annat av kön, hudfärg och sexuell läggning. Lagen har upprepade gånger stoppats av parlamentet efter högljudda protester från kyrkan och andra konservativa grupper som motsätter sig att sexuella minoriteter ska skyddas från diskriminering. Den ökände amerikanske pastorn Scott Lively besökte också förra året Chisinau för att skapa opinion mot lagen och ”varna” för dess effekter.

Trots att man insett att lagen är ett absolut krav från EU har ingen i det instabila politiska läget vågat stöta sig med de konservativa väljargrupperna. Nu när presidenten är vald och de akuta hoten om nyval till parlamentet är borta kanske partierna kan samlas för att få igenom lagen och fortsätta förhandlingarna om visumfrihet.

– Att veta att gränserna står öppna skulle betyda mycket för oss på ett psykologiskt plan, för att känna oss som en del av Europa. Också Kommunistpartiet brukade tala om visumlättnader, i över 20 år har frågan diskuterats men äntligen ser något ut att hända på riktigt, säger Victor Cotruta.

Foto: Ville Henrik-KlemensKommunistpartiet ordnar demonstrationer utanför regeringsbyggnaden i Chisinau, december 2011.

Föreningen för Utvecklingsfrågor

Vill du bli korrespondent?Kontakta FUF påfuf@fuf.se

Läs mer om FUF: www.fuf.se

Följ korrebloggen: www.fufkorrespondenterna.com