Click here to load reader

Till Gustaf Frödings Minne

  • View
    0

  • Download
    0

Embed Size (px)

Text of Till Gustaf Frödings Minne

Till Gustaf Frödings Minnein iiiiiit'ii!i[iriiimHninit iiiiTrfiiniiiniintniiiunn
STUDENTFÖRENINGEN i min m b y h n 1 1 h ii ii ii i' i
1
, ii 1! h Vi t i! it hb inr wmrirftrftf iniirffiHHHiiiTia
VERDAND1S S/\\SKRIFTER-
btockhol BONNIER'S r B0NNira
Av Yerdandis Småskrifter hava hittills utkommit 260 häften. Varje häfte kostar 1 kr.
1. Om människans ursprung av lektor 0.
Adleris. 1888. »:e nppl. 18.
2. I vår befolkningsfråga av prof. Ejalmar Öhrvall. 1917.
S. Koranen, Muhammedanernas bibel, av prof. U. Almkvist. 4:e nppl. 18.
4. Nutidens arbetssätt av byraingenJBr Karl
af ffeijerstam. 3:e nppl. 07.
5. Om överläggningar och beslut, en hjälp-
reda, av Axel Svenson. lS:e nppl. 19.
6. Istiden av prof. A. 0. Högbom. 5:e nppl. 19.
'
f. Skolans ställning till religionsunder- visningen i Sverge och andra länder av Anna Whillock. 2:a nppl. 06.
9. Skatterna till staten av red. Harald SekU man. 2:a uppl. 03.
10. Från människosläktets barndom av Ellen
Key. 4:e uppl. 20.
11. Den industriella arbetarfrågan av Gustaf Siösteen. 89. 2:a nppl. 04.
12. Husdjurens skötsel av folkhögskolläraren J. T. Hallenborg. 3:e nppl. lå.
18. Tillståndet i Frankrike före revolu- tionen 1789 av 0. v. Zueigbergk. 4:e nppl. 14.
14. Voltalre och hans strid mot fördomarna 1 religion och samhälle av Hellen Lind- gren, 4:e nppl. 15.
It. Om tanke- och yttrandefrihet av John Stuart Mitt. Öve», av prof. Hj. Öhrvall. 4:e nppl. 14.
18. Jorden ooh solsystemet av prof. Karl Boklin. 4:e nppl. 14.
17. Om . pängar av bankfallmäktig K. Meyer.
Övers, och bearb. av bankdir. Johan Lll lie-
hö ök. 2:a nppl. 02.
II. Oiordano Bruno, en tankefrihetens martyr, av Jok. Bergman. 8:e nppl. 07.
II. Syndafloden, efter Edv. Suees, »v prof.
Gunnar Anderisen. 3:6 nppl. 08.
20. Den politiska rösträtten av fa. dr Dåtid Bergström. 90. 6:8 nppl. 05.
21. Färgernas betydelse i djur- och växt- världen av 67. Steffen. 2:a nppl. 05.
22. Den stora franska revolutionen av red.
O. v. Ziceigbergk. 4:e nppl. 15.
21. Om förebyggande av eldfara och om eldsläckning av B. Wavrinsky.
24. Karl Ivarsson och lantmannapartiet av litteratör Emil Svensén.
25. Huru böra mejerierna betala mjölken ? av K. >\ Lundin.
28. Folkbildningspolitikern Adolf Dlester- weg av fridtjuv Berg.
27. Socialdemokratin, deet uppkomst cek ut-
veckling, av Aec. Danielsson. I. 2:a nppl. redig,
»v Bj. Branting. 09.
veckling, av Ax. Danieltson. II. 2:a nppL redig,
av Bj. Branting. 09.
29. Församlingsrätten av t. häradshövding Karl Staaff. 91. 2:a nppl. 06.
50. Språket, dess liv och ursprung av fil.
dr Karl Ljungstedt. 3:e nppl. 20.
51. Likbränning eller begravning? av ingen-
jör Per Lindell. 3:e nppl. 08.
32. Slumpen. Något om sannolikhetsberäkn. av fil. dr /. Damm. 2:a nppl. 10.
33. Normalarbetsdagen av prof. Gust.l. Steffen.
2:a apnl. 07.
Med karta. 2:a nppl. 08.
35. Moralens utveckling av Jf. Key. Se nppl. 11.
30. Om rättstavningen av K.B.Lind.l.t. nppl. 17.
37. Irland och Parnell av 0. W. *Jun&.
38. Om testamente av Jnri» kand. Bernt E.
Drakenberg. 92. 2:a nppl. 07.
39. Konstgjorda gödselämnen av agronom #. Berglund.
40. Industrin och kvinnofrågan av övering. S. A. Andrée. 2:a nppl. 08.
41. Elden av doc. Wilhelm Palmeer. 2 :a nppl. 12. 42. Rättskrivningens grunder av prof. Adolf
Xoreen. 2.a upp], 20.
43. Kolumbus ock upptäckandet av Amerika av prof. Karl Ahlenius. 2:a nppl. 13.
44. Robert Burns av Oust. Iråding. 2:a nppl. 10. 45. Socialismen av Bj. Branting. 3:e nppl. 08. 43. Modersmålet eeh dess utvecklingsskeden av
K. Ljungstedt. 93. 4:e nppl. 20. 47. Den svenska nykterhetsrörelsen av prof.
Joh. Bergman. 3:e nppl. 05.
48. Kulturkampen mellan semiter och leds- européer av doc. K. L. Tallqvist.
48. Fredsrörelsen av Anna B. Wieksell. 2:a nspL 12.
50. Billigare järnvägsresor av K. Trtttig. 94. 51. Husdjurens yttre sjukdomar och deras
behandling av J. Vennerholm. 2:a nppl. 13.
52. Växternas skyddsmedel emot yttervärl- den av prof. B. Lidforss. 2:a nppl. 09.
53. Almanackan och tideräkningen av pref. C. V. L. CkarUer. 2:a nppl. 11.
54. Om naturkrafternas växelverkan av Hehnkoliu. 95. %:a nppl. 20. Övers, av Hj. Öhrvall.
55. Individualism och socialism av Milen Key. 3:e nppl. 10.
56. Progressiv beskattning av prof. K. Wiek- sell. 2:a nppl. 03.
57. Slaveriet i antiken av prof. Joh. Bergman. 96. 2:a nppl. 05.
68. Häxeriet och häxeriprocesseraa av med. dr A. Xyström. 2:a nppl. 07.
68. Om psykisk uttröttnlng av prof. Bj. Öhr- vall. 3:c nppl. 06.
60. Norge av Harald Wieselgren.
61. Folkundervisningens anpassning till
den moderna kulturen av lärares M. Ohlsson-Hörle. 2:a nppl. 09.
(2. Hur den svenska folkskolan kom till
av 01. d:r Karl Linge. 97.
63. Om tobak av C. G. Santeseem. 2:a nppl. 08.
64. Våra torvmossar »v prof. B. Sernander. 3:e nppl. 16.
65. Om naturvetenskapernas betydelse för världsåskådningen av Karl af Oeijeretam.
2:a nppl. 04.
66. Om sjukdomar hos sädesslag av lektor Karl Starbåck. 2:a nppl. 09.
6T. Bildning av Ellen Key. 5:e nppl. 10.
68. Astronomi och kultur av prof. C. T. 1.
CkarUer. 2:a nppl. 06.
60. Sverges inre tillstånd under Karl XII av Bugo Larsson. 2:a uppl. 07.
70. Bergens uppkomst av prof. Carl Wimem. Med 22 flg. 3:e nppl. 13.
71. Spanien och Kuba av B. Sveneén. 08.
72. Om Norrlands näringar av prof. A. 0.
Högbom. 2:a nppl. 08.
73. Förfalskningar av närings- och njut- ningsmedel av John Landin. 2:a nppl. 11.
74. Gladstone sv Qustaf8iieie*n. 99.1:» nppl. IG.
T5. Om skidor eeh skidlöpning av prof. L. A.
Jägerskiöld. 2:a illnstr. nppl. 04.
78. Om Insjöfisket och insjöfiskaren av Carl
Cederslröm. 2:a nppl. 10.
77. Skönhet för alla av Ellen Key. 5:en»pl. IS.
78. Om arbetarnas konsumtionsföreningar av 6. B. v. Kock. 2:a nppl. 02.
78. Några ord om Berzellas av prof. B. ff.
Söderbaum. 2:a nppl. 15.
80. Om stjärnornas natur av fil. dr X. T. K..
Xordenmark. 2:a nppl. 10.
81. Olika slag av fortplantning inom djur- riket av L. A. Jägerskiöld. 2:a nppl. 08.
STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 179.
Innehåll.
2. Fröding och det svenska folklynnet 9
3. Frödings poetiska stil 14
4. Fröding som problemdiktare 16
5. Fröding och Almqvist 18
6. Poeten och människan 29
Förord till andra upplagan.
Denna småskrift utgör, med några smärre ändringar och tillägg,
manuskriptet till ett tal, som hölls vid en minnesfest över Gustaf
Fröding, anordnad av Studentföreningen Verdandi på Norrlands nation
i Uppsala den 2 mars 1911. Då nu efter 11 år en andra upplaga av
denna småskrift trvckes, vidtages ej, hur behövligt det än ur andra
synpunkter kunde vara, några nya ändringar, eftersom skriftens
karaktär av tidsdokument och aktstycke vid ett bestämt historiskt
tillfälle därigenom skulle upphöra.
Gustaf Fröding.
Efter en oljemålninE- av B i ch ar il Bergh.
Det var en sällsynt storslagen hyllning, som kom den
döde Gustaf Fröding till del. Intet tillfälligt missljud mäk-
tade förringa det faktum, att här stod en hel nation samlad
kring ett av sina största sångarminnen. Det gäller nu för
alla litterärt intresserade att söka bibringa nationen i dess
helhet en riktigare och fylligare Frödingsbild. Ty den
Fröding, som presenteras av populära nöjesarrangörer i
skilda delar av vårt land, är ofta nog en karikatyr, en
komiker blott utan djupare fäste i själslivets och folk-
lynnets hemlighetsfulla värld. Den bilden måste snarligen
ersättas av en annan. Vi tolerera ej längre, att en diktare,
som slagit an vårt folklynnes dolda strängar och som i
sin konst brottats med de tyngsta problem, värdesättes som
en tredje klassens upptågsmakare. Det komiska hos Fröding
har visserligen haft sin historiska mission: att bereda väg
för skalden. Men det var en komik av det adlade 3lag, som
vi kalla humor.
1, Fröding som humorist.
Pröding »kom och såg och segrade». »Guitarr och Drag-
harmonika» var på en gång debut och seger. Och i den
segern hade humoristen Fröding sin dryga anpart. Vi fingo
i honom en ny Bellman, en Bellman redivivus, fastän bak-
grunden till och innebörden av dessa båda diktares humor
i många avseenden ter sig olika. Det är alltid humoristens
olycka, att hans humor har två vitt skilda sidor eller rät-
tare sagt att humorns medel äro ett, målet ett annat. Ty
ofta nog är det endast medlen, som uppskattas och skatta
humoristen hans ryktbarhet. Man ser löjet och förbiser all-
varet, man hör skrattet och saknar öra för gråten, »som
darrar osedd under». I sin utsökta lilla studie över »Enkla
och sammansatta stämningar i dikten» yttrar Hans Larsson
bl. a. följande: »Att vara glad är en god sak. Att i glädjen
över något förlora minnet av allt ledsamt i världen är en
svaghet, som gör människor lyckliga. Att under glädjen
dock hava i minnet livets mörka sidor kan vara en svag-
het, som förstör människors lycka, men det Jean vara en
styrka, som försmår en korttänkt glädje, eller en styrka
som gjuter glädje och sorg samman till en stämning.»
Den styrka, som författaren till »Studier och meditationer»
här talar om, är alltid humoristens. Hos honom är det
alltid allvar i leken och allvaret är huvudsaken, leken
medlet blott. Men det är mestadels leken, som observeras.
Hur ofta har man icke försett sig på Frödings versirika-
toriska och humoristiska hjälpmedel utan att skärpa synen
vidare mot djupet bakom. Skrattet, uppsluppenheten, krum-
bukterna och grimaserna, trolleriet och härmningskonsten
i hans mjuka och svingande vers — vem kunde motstå
allt detta! Men det var dock medel blott. Där log »harr-
gårstösa i äppelapla» så soligt gott, att vi måste le med;
där hördes suckarna och jämmern från bönhuset efter den
FRÖDIXG SOM HUMORIST 5
världens komiska gång och människornas skrattretande svag-
heter och skröpligheter. Och det kan här tilläggas, att det
aldrig var någon elak, utan en godhjärtad spjuver, som
kände varmt med sina figuranter. Det gick alltid med
skalden som i societetshalen på stadshuset:
Mitt förakt för mänskorna tog slut
och länets hövding såg rätt klyftig ut
och vasariddarna de gingo an
och brännvinsbrännarn blev en hedersman
och major Gyldenstorm eu stel och satt
och högst sympatisk gammal toddytratt
till veteran frän livets bistra brottning
och flicknoblessen blev ett hovfruntimmer
från forna dagars trolska- sagoskimmer.
(Dikten »Balen».)
Humorn smusslar alltid in färgat stoff i ögat, som kom-
mer grått och svart att skifta och glimma. Därmed äro vi
framme vid humorns egentliga mål. Den åsyftar försoning.
Försoning med en kall, hårdhjärtad och blodbesudlad verk-
lighet.
Frödings livssyn som skald var i det stora hela pessi-
mistisk. I det brokiga liv, som myllrar i hans diktning, är
kampen för tillvaron lag.
Han såg med sin naturvetenskapliga och realistiska tids-
ålders syn. Ser man på världens gång, så ser man, hur
Jan Ersa och Per Ersa hata livet ur varandra. Envar får
hjälpa sig själv, bäst han gitter, och medkänsla är ingen
vardagskost.
Havet valte, stormen ven,
vågorna rullade asklikt grå.
Jaså.» (Världens ?äng.)
Det är de vekaste och finaste, som först och oftast duka
under.
De kastade smuts i en liljas dagg.
(Käv, säv, susa.)
könen med korta mellanstunder av lycka och vapenvila.
Så låter oss samfällt lida
och sörja vårt livs elände
och hata och träta och strida
och älska till världens ände.
(Mannen och kvinnan.)
brustenhet gjorde naturligtvis denna livsvy ännu mörkare.
Det är på den punkten, som humoristen hos honom griper in.
Skulle jag sörja, då vore jag tokot,
ty ingen gör rakt, vad vår Herre gör krokot,
och ingen sorg på livsens stråt
kan tvättas bort med gråt.
(Ett Helicons blomster.)
väsen av försoning med verkligheten i dikten om »Den evige
juden». En vacker sommardag, då skalden njuter sin siesta
och »sjön går böljegång mot videsnåret», ser han uppe på
krönet av en svensk skogsbacke »världsomvandrarens titan-
figur».
härjad var han hårt av ur och skur
och hans pannas valv var mörkt som brottet,
mörkt som skuggan av det syndafall,
som all tid har tyngt på världen all.
FRÖDING SOM HUMORIST 7
som i människornas liv är lagt
av den makt, som iilskar att förtvina,
vad den själv till sol och lycka bragt,
födelsens och dödens hårda makt.
Men i silverskäggets munvik drog det
som till ett föryngrat löjets drag,
mitt i ögats dystra pina log det
som mot nattens moln en nyfödd dag,
full av hopp och värme och behag.
Titanen ger själv förklaringen till denna underbara kon-
trast, som fyller skalden med upprördhet och häpnad.
1 min själ har droppat ned en droppe
av ett löje över livet» lott.
Det är någonting på tok däroppe,
det är somt vår Herre missförstått,
även ban förväxlar ont och gott.
Lyckan kommer, sorgen kommer även,
som ett tjuvpojkstreck av något barn,
någon står och smusslar in i väven
av värt liv ett nyckfullt spunnet garn,
som till helgon gör oss eller skarn.
Världsförloppet vecklar ut sig galet,
det är komiskt mitt i all sin ståt,
därför ler jag åt det långa kvalet,
det är icke värt en klagolåt,
när all världen är att skratta ät.
Här ha vi fått klaven till humorns väsen, liksom ock till
Frödings diktning.
uppfattningar. Ty det är inte bara med * världsförloppet»,
som den försonar oss, utan också med människornas misstag
och dårskaper. Den har sin givna tvillingsyster och tvilling-
systern heter medkänsla. Hos små själar löper pessimismen
8 TILL GUSTAF FRÖDINT.S MINNE
oftast ut i knarrighet, misantropi och giftig sarkasm. Hos
stora och vida bjärtan söker den lika ofta sin utlösning i
humor och medkänsla. Humoristen ersätter de hårda och
föraktfulla domarna med ett befriande löje. Han finner
världen full av don Quixottetyper och clowner och han skrattar
åt dem, men han glömmer aldrig, att de äro människor
och att varje människa har sitt onämnbara lidande och sin
oåtkomliga höghet, som förbjuder en vis man att döma
eller skratta elakt. Det bofälliga yttre, som tituleras »skal-
den Wennerbom» och som skulle förleda moralismen till
predikningar och hjärtlösheten till att peka finger, bär på
en sjunken skatt av ungdomsdrömmar och skönhetssyner,
som bjuder skonsamhet och tystnad. Och diktaren låter
parkens medlidsamma kronor sila
milt kastanjen regna ned sin blom.
Fröding såg rosorna i de spruckna krusen. Människorna
voro för honom »bröder i ondskans flod» och han ådagalade
alltid den mildhet i omdöme, som är ett adelsmärke hos
den verklige humoristen. Ingenting är humoristen mer
fjärran än obehärskade utfall och feta fördömande ord. Han
tar på allt med lätta händer och gruset rinner som guld
mellan hans fingrar. Därför står hans människouppfattning
som den värdigaste och människovänligaste av alla. Och
det verkar som en befrielse att t. ex. från det Strindbergska
rättshaveriet med processer, trätor och skarprättarbragder
komma in i den stillsamt sorgmodiga värld, som belyses
av Frödings humor och medkänsla. Han har som Bellman
trollglaset i sin band och det kan i hans dikt understundom
glittra som vårljus och morgondagg från detta liv av näv-
rätt, nöd och mänsklig svaghet.
FRÖDIXG OCH DET SVENSKA FOLKLYNNET 9
2, Fröding och det svenska folklynnet.
Man har påstått, att humorn är oupplösligen förenad
med det svenska lynnet. Under sådana omständigheter är
det intet under, att Frödings diktning liksom Bellmans
blivit en nationaldiktning. Ty det är icke blott den svenska
skogsnaturen, som lever i Frödings konst, så att man vid
hans bår kunnat säga:
sommar var du och lekande vår — sävens sus vid sjöarnas stränder.
I all sin impressionistiska och ljudmålande fullkomlighet
äro hans naturskildringar blott ramen kring den bild av
svenskt folklynne, som han samtidigt ger oss. Fröding
hörde till de lyckliga diktare, som äro nationella utan att
vara nationellt begränsade. Historiens och nutidens tusen
vindar spelade i kronan på hans sångarträd, det var ingen
entonig och tröttande musik, men trädet hade sina rötter
djupt i den svenska myllan. Och där ha vi tvivelsutan att
söka den hemligaste orsaken till hans stora popularitet.
Han kom vårt väsen nära som ingen.
I sin bekanta skrift »Om den svenska fattigdomens be-
tydelse» har Carl Jonas Love Almqvist med bilder ur
djurens liv och växternas värld tagit sig för att symboli-
sera det svenska folklynnet. Han stannar bl. a. inför
nyponbusken. »Nyponbusken förtjänar att närmare ses — den är för heden utmärkande. Betrakta dess lilla enkla,
ljusröda blomma och känn den utomordentligt fina, nästan
svaga lukten, den ädlaste likväl, som luften bär!» Och han
fångar dess väsen i de tre epiteten »fattigdom, vilt behag,
kyskhet». Den blir honom en blommande sinnebild för
svenskhetens väsen. En liknande stämning har inspirerat
Fröding.
Fin som nypenrosa står
selverdröp å blåa vagger
lent där möraväre går.
int så stolt å mett i sola,
int så grann å stor i ola,
mer litt bly å mer te tros.
Töcken stog mi Anna Lek,
ljns i båre, rö i kläe,
>rosa stecker- , sa di, näe,
Anna mi va utta svek.
Hennas tagg va lätt te se,
are roser, are flecker
Anna gjord sä allri te.
Harrgårsplan mä roser i
gjord mä itno kälekshoga,
nypenrosa bål ve stöga
Utan tvivel har Fröding menat denna lilla dikt enkelt
utan alla avsikter. Stora skalder äro i allmänhet inte så
förtvivlat djupsinniga, som man vill göra dem till, och de
ha långt mindre undermeningar, än de sjuttio uttolkare
söka krysta fram. Men genom den intuition, med vilken
de gripit det osökta och enkla fallet, kan detta få en all-
männare och större innebörd. »Nypenrosa» kan tjäna som
symbol för svenskheten i Frödings konst och Anna Lek är
hans sångmö. I sin blandning av fattigdom, kyskhet och
vilt behag blir hon en representant för den svenska folk-
själen i dess naiva ursprunglighet.
Vi ha haft två författare, som teoretiserat över »den
svenska fattigdomens betydelse». Den förste var som sagt
Almqvist, uppfinnaren av det geniala uttrycket. Den andre
var Heidenstam i »Svenskarnas lynne» och »Karolinerna»
(läs t. ex. kapitlet »Dumma svenskan»), som ju utmynnade
i en hymn till »det folk, som i sin storhets fall gjorde
sin fattigdom ärad inför världen». Hur många av vår
nations lynnesdrag ha icke sin upprinnelse i denna källa.
Där ha vi först att söka orsaken till vår optimism, oför-
brännligheten, förmågan att i hårda tider »hålla nacken
rak under hatten» som Karlfeldts envise dalkarl. Den,
FRÖnrNG OCH DET SVENSKA FOLKLYNNET 11
som vant sig att stå i skuggan, ser med jämnare sinne
ljus' och mörkers omskiftelse än den, som är van vid ett
grellare och ymnigare solljus. Han blir liksom lättare
»sin lyckas överman». Där hittas också orsaken till vår
naivitet i världsliga ting. Den, som fått sparsamt av värl-
dens håvor, lär sig att bruka dem, som om han brukade
dem icke. Och där ha vi slutligen källan till humorn i
värt folklynne. Den bortskämde blir bitter och förtvivlad,
när han får inskränka staten. Den åter, som lärt sig att
garva sina vackraste önskningar med sträv försakelse, kan
alltid kasta humorns bränsle på lågan, när det fryser och
börjar bli gråkalit. Så växer då fram ur fattigdomens
karga jordmån den svenska blandningen av tungt sinne
och lätt sinne, vilket i sämre stunder och svaga ögonblick
kan urarta till lättsinne, men som eljest kan bli ett med
den segaste självbevarelse. Det är en munterhet med
döden i hjärtat och skuldbrev på fickan, men i denna
munterhet ligger icke så litet av självbehärskning och
viljeanspänning.
flärdlöst och rättfram, där andra teoretiserat, Hans snille
satt som Bellmans i ögat. Och i sin stora ödmjukhet
skulle han nog i likhet med Bellman ha velat karaktärisera
sig själv som »en herre av mycket litet djupsinne». Men ögat har också sitt djupsinne, som ofta träffar, där tanken
skjuter bom. Med sin intuitiva träffsäkerhet förkroppsligade
Fröding vårt lynnes djupaste hemlighet, den svenska fattig-
domens betydelse. Det blev bara en liten grå och knotig
bonde — det blev »Lars i Kuja», som står i sin låga stug-
dörr och med humorns glimt i ögonvrån ser på den teg,
som ger honom mer stenar än bröd.
Och fast han blott ilger skjortan kvar,
-å tror LarB i Kuja på bättre dar
så ock Lars i Kujas käring.
12 TILL GUSTAF…