Bok beskrivning

Vi sitter ofta fast i ett nät av illusioner som har blivit kastade över oss och vi tror stenhårt på att det ska vara så och underordnar oss vårt lidande. Jag var inte lycklig och ändå fortsatte jag leva det liv som gjorde mig illa, jag fortsatte i min offerroll tills jag inte orkade längre. Det var då jag upptäckte den genuina kärlekens väg och att jag kunde, och vågade flyga! Fri från präglingar, synd och skam visar jag nu vem jag är - ett Evighetens Barn. Med stor värme, humor och kärlek berättar Rainer detaljer och scener ut sitt minst sagt varierande liv. Vi får följa honom på hans resa genom många tuffa erfarenheter, till djup självkännedom och känslan av samhörighet och kärlek till allt. Vi får också följa Rainers dialog med Gud - en gud som har smilgropar, såsom Rainer uttrycker det. Detta är en mycket finstämd och humoristiskt berättad livshistoria.

Våga vilja flyga

www.lightspira.com

7

Inspiration – ”In Spirit”

Det kan vara ett stort medvetandesprång att stanna upp, reflektera över livet, en situation och sina egna tankar och handlingar. Många finner det genom meditation, andra genom en skogspromenad. En del finner det i ett samtal med en medmänniska. De där klara tankarna som föder starka handlingar, som bryter ny mark under dina fötter och får dem att dansa av glädje i att få visa sin nyfunna rytm.

Jag har hela mitt liv sökt efter något. Tidigt utvecklade jag tankar om att ”detta kan inte vara verkligheten”, allt kändes så främmande. I tonåren började jag meditera, vilket var fruktlösa försök till att komma närmare det jag nu sökte, men som jag inte visste vad det var, för jag hade inte definierat mitt mål.

När jag var tjugotre blev jag praktiserande munk och mediterade två timmar varje dag på radband för att bli befriad från materialismens klor och för att bli den ande-själ jag var. Frustrationen växte och jag blev en vanlig människa igen. Sökandet fortsatte och några år senare gjorde jag ett nytt försök att meditera och skrev in mig på en meditationsskola. Alla talade om sina astralresor medan jag pratade om hur ont i kroppen jag hade. Efter ett seriöst försök gav jag upp. Först klassade jag mig själv som hopplös, men när jag mötte gamla vänner som sa att

8

jag hade förändrats, blivit både lugnare och klokare, ja då tog jag bort min negativa stämpel på mig själv och ac-cepterade mig som jag var. När jag kom till den punkten visade det sig att förändringar började ske och jag kom åt ny information.

Jag hade ägnat mitt liv till att följa andras lära och tros-uppfattningar, men nu fick jag uppmaningen inifrån mig själv att ta reda på vad som kom ur mig. Det blev en utmaning och prövning som har gått upp och ner. Min väg, som inte är någon väg i den bemärkelsen men som får stå som en förklaringsmodell för vad jag vill beskriva, är att reflektera. Gå ut i skogen och bara njuta av dofter, formationer och att försöka släppa så mycket som möjligt på prestation och mål. Bara vara. Efter sådana stunder känner jag mig inspirerad och motiverad. Det behöver inte ske någonting utan det är bara en känsla som infun-nit sig. Naturligtvis händer det saker vid sådana tillfällen men det är inte ett mål i sig utan det är känslan som jag vill komma åt, själva livsgnistan att vara mitt i ett även-tyr. Jag minns i min ungdom när jag delvis var ett med fotbollen – jaga en boll, dribbla, passa, få göra mål men framför allt var det att få leka. Att få ge sin själ uttryck i leken. När jag sedan blev äldre och det blev mer allvar i spelandet så var det viktigt för oss utövare att förbli i leken. Jag minns vinterträningarna utan boll, bara kon-ditionsträning. Vi skrek till varandra, kom igen, ge järnet nu, du har mer att ge. Blodsmak i munnen, bara leenden och ryggdunkande, bra jobbat! Vi visste att det var priset vi ville betala för att sedan på våren kunna springa ut på en nygrön fotbollsplan och orka jaga boll hur länge som helst. Det fanns inte plats för negativa tankar för vi äls-kade det vi gjorde.

9

När jag ser tillbaka på mitt liv ser jag helt klart att jag jobbat hårt på ett håll men aldrig släppt taget om det jag hade. Jag är väldigt tacksam att jag fick växa upp i en tid med bara en tv-kanal, inga datorer, telefoner och inga stressade föräldrar som skulle hämta och lämna på dagis. Jag fick vara barn även om det var jobbigt ibland. Det viktigaste för mig fick jag i alla fall med mig och det var att leka, att låta fantasin få fritt spelrum. Det är den känslan jag trivs bäst att vara i. När livet är en lek och ett äventyr även om ansvar och tillit också är delar som alltid finns med.

Det krävs mod att vara ett vuxet barn som tar ansvar för sitt liv. Jag stoppades tidigt i mina ivriga försök att vara jag. På arbetsplatsen ville de att jag skulle engagera mig politiskt, annars var jag en svikare. Om jag inte gjorde mi-litärtjänsten skulle jag inte bli en man, sa mor och far. När jag bytte från att vara verkstadsarbetare till att jobba med friskvård blev jag hånad och utfryst av mina barndoms-vänner. Historierna är många och mina erfarenheter är att vi trivs bäst med att göra som alla andra gör, för på det viset slipper vi ta ansvar för vilka vi egentligen är i form av en helt unik skapelse med en egen själsgnista som vill få sitt uttryck i den här världen. Om jag låter gnällig så vill jag säga att det var tufft många gånger och tråkigt att bli sviken av sina nära och kära. Å andra sidan skulle jag inte vilja vara utan det för det har gjort mig starkare och ödmjukare för mitt och andras liv. Jag har inte längre behov av att bevisa eller försöka förklara mig och ta strid, alla får tycka vad de vill. Jag lever min sanning och i den respekterar jag alla andras val, även om jag inte alltid kan tycka om deras handlingar.

10

Min erfarenhet av inspiration är att det finns två tillväga-gångssätt att nå dit. Den första som beskrivits av många och som många känner igen är den där du systematiskt går igenom olika faser för att nå ett önskat resultat. Den andra är att skala av allt som inte tillhör dig och på så sätt bli ett med dig själv och din tillvaro där saker och ting sker till ditt bästa.

På min praktik kom många som klagade på bristande inspiration och motivation och bad om hjälp. Vi satte oss ner och drog upp riktlinjer som jag enklast kommer att ta upp här. Det första jag bad dem att göra var att förbe-reda sig, ta reda på vilket motståndet var för att uppnå den framtagna målbilden. Det var allt från att sluta röka, gå ner i vikt, få en bättre relation och att hitta tillbaks till glädjen och så vidare. Varje människa är unik så därför såg inte vägen likadan ut för dom som ville förändras, men grundprinciperna var desamma i detta upplägg. Ef-ter att ha gått igenom vad som krävdes för att gå igenom förändringen gjorde vi klart planen. Naturligtvis drog jag igenom hjärnans funktioner och hur våra sinnen funge-rar, detta på en mycket enkel nivå utan att krångla till det. Vi gjorde scheman. De fick skriva dagbok, sätta delmål. Samtidigt fick de hålla en positiv tanke och känsla om ar-betet och helst få med sig det under hela dygnet - att lura hjärnan och bli herre över sina sinnen. Många slet med detta och några orkade inte genomföra sin tänkta föränd-ring. Jag såg klart att det var något som fattades. Så det blev dags för reflektion. Som alltid var jag självkritisk och undrade om det var jag som inte var tydlig nog. Kanske skulle jag vara mer auktoritär? När jag kände att det inte var där som hindret låg började jag själv gå igenom en förändrings process. Mycket snart upptäckte jag att det

11

inte var något fel på målsättningen men att jag inte var villig att släppa saker som höll mig borta från mitt mål.

Många är vi som kommer hem trötta, lite disträ och som slår oss ner i soffan, slår på tv:n och låter våra sinnen ta del av något som absolut inte har med vår framgång att göra, utan som håller oss kvar i den form vi befinner oss, där ingen utveckling sker. Jag började plocka bort saker som hindrade mig att komma närmare mitt mål. Jag slu-tade se på tv, slutade att läsa dagstidningar och mycket snart blev jag frustrerad då jag inte riktigt visste vad jag skulle använda tiden till. När jag då gjort en snabbanalys blev svaret att jag kunde göra nästan vad som helst efter-som det i alla fall vara bättre än att sitta i soffan. Så börja-de jag ta timmeslånga promenader, vilket var fantastiskt befriande. Jag lät tankarna komma och gå. Nu kom jag mer och mer i kontakt med mig själv och såg att det var många hinder kvar att flytta på innan jag var nöjd. Ett av dem var alkoholen. Den var som en social matta som brett ut sig över sällskapslivet. Spelade vi golf, ja då var det gott med ett par öl efter åt och skulle vi grilla så kom naturligtvis vinboxen med. Så var det nästan med allt jag företog mig - alkoholen följde efter som ett måste för att allt skulle vara lyckat. Jag slutade helt med alkoholen och blev otroligt tråkig för mina vänner och för mig själv. Det var nu det började röra på sig. Jag kände ett lyckorus som bröt igenom och som visade sig allt starkare. Jag förstod snart att detta är ju vad jag är. Mitt mål blev att skala bort allt onödigt som inte var jag och det var som om univer-sum glädjande hjälpte till.

12

En dag står jag där på en helt ny plattform, på en ny ort och känner att jag är jag, helt och fullt ut. Detta medför inte att jag är någon extremmänniska av något slag, jag har mina fel och brister, men jag accepterar mig som jag är, älskar mig som jag är och det är här saker börjar hända. Metoden som jag nu använder mig av är att se att inget är personligt, inget tillhör mig och ändå är jag en del av allt. Visst kommer de negativa känslorna upp till ytan ibland och inte så lite heller, men nu har jag en sådan självtillit att jag kan se igenom illusionen och låta känslorna svalna och försvinna ganska fort. De är del av livet och det är inget fel i det så länge jag inte fastnar i dem. Jag har aldrig gillat när någon sagt åt mig vad jag ska göra och nu förstår jag varför, jag kan själv. Det tog bara nästan femtio år innan jag vågade ha den självtilliten och ta den på allvar. Att det faktiskt är jag som ska leva mitt liv såsom jag behagar. Jag kommer inte heller säga till er vad ni ska göra, men vad som har fått mig dit jag är idag, är att ifrågasätta om det jag gör är för mig, min själs jag, eller om det är för att mina sinnen ska få något att stilla sig med. Eller är det kanske för att en annan män-niska har en önskan om vad jag ska göra? Som ni säkert vet är det många som vill saker med oss, se bara på alla trender inom mode, hus och hem, kaffemaskiner, telefo-ner och all reklam som dimper ner i både brevlåda och i mejl-boxen. Alla vill de ha en del av oss och det får de, för det är så vi är programmerade. De som sysslar med reklam vet förstås hur vi fungerar och hur de ska få oss att nappa på just deras erbjudande.

När jag verkligen är förankrad i nuet och känner vad som ska ske är livet ett härligt äventyr. Det är som om jag har ett samspel med universums skaparkrafter. Det är skönt

13

att slippa fråga varför och bara kunna slappna av och ha tillit. Frågan ”varför” ställer till det så mycket och vi blir oftast inte mycket klokare när vi får ett svar utan det blir gärna fler följdfrågor som i sin tur får oss att undra ännu mer. En av de saker jag försöker sluta med är att sätta in allt i en kategori, som till exempel vad som är bra el-ler dåligt, rätt eller fel, och så vidare. Nu ser jag allt som händelser och ibland färgar jag det med en känsla. Efter ett tag kan jag släppa det hela och se vad som ska göras eller inte göras.

VågaMod har vi alla, men det är sällan vi vet om det för vi har av olika anledningar tappat tron på oss själva. Vi har satt oss ner bekvämt i soffan, i vår trygghet, där vi slipper ta ansvar och vi skyller gärna på de yttre omständigheterna. Säg att du står längst upp på ett hopptorn, tio meter upp ovanför bassängen. Du tittar förskräckt ner, du gillar inte höjder och finner ingen tjusning i att hoppa. Du är helt enkelt för rädd, säger du. Det är din sanning, men så kom-mer det upp en person som har en sedelbunt med hund-ratusen kronor och säger: hoppa och pengarna är dina. Naturligtvis hoppar de flesta av oss. En annan person dyker upp med en pistol i handen och säger: hoppar du inte så skjuter jag dig. Här hoppar nog alla skulle jag tro. Modet och motivationen finns i form av morot och piska.

Vi är så långt ifrån vårt ursprung att vi inte längre vet vad, eller vilka vi är. Ta och titta runt omkring dig. Allt du ser såsom bilar, båtar, tåg, städer med skyskrapor, rymdraketer för att ta några få exempel, är skapat av människor. Alla äger vi en skaparkraft som ser olika ut

14

för varje människa. Jag har under min tid som terapeut träffat på många människor. Deras historia skiljer sig, men de flesta har en sak gemensamt och det är att de är missnöjda med sina liv eller sin tillvaro. När frågan om förändring kommer upp slingrar de sig med repliker som, nä det kan inte jag, det har inte jag mod till, vad ska de andra säga eller det är som det är. Vi vågar inte kliva över gränsen där vi trampar ny mark och tar ansvar för vårt välbefinnande och vår utveckling. Det krävs en katastrof eller sammanbrott av något slag för att vi ska ifrågasätta våra liv. Det är som om vi måste nå botten för och vakna och se var vi befinner oss. Det är inte lätt att vilja förändras när vi tror på lidandet, men jag tror vi alla får signaler när en obalans har infunnit sig i någon form. Vi struntar oftast i det och fortsätter som om inget har hänt. Precis där vid den punkten, när vi nås av den första känslan av att något inte känns bra, då ska vi ge oss tid att ta reda på vad som försiggår i våra liv. När jag hör någon säga till mig, fy tusan vad trött jag är på mitt jobb, så undrar jag, hur länge har du varit det? Ja, säkert de sista tio åren. Jaha, och vad väntar du på? Om det nu har varit trist i tio år så står nog inte förändringen bakom hörnet, så vad tänker du göra åt det? Här kommer oftast ett försvarstal. Det talas om ansvar mot firman, ekono-miska skäl, och så vidare. Vi kan lida i många år, för vi har lagt undan vårt mod.

ViljaOm vi mist vår vilja, har vi mist glädjen till livet. Allt går i slentrian. När saker av negativ karaktär händer blir vi bittra och sura och undrar vad vi har gjort för att för-tjäna detta liv. Så var också min tanke när jag sög in allt

15

negativt och destruktivt i mitt liv. Inte medvetet, utan ur mina negativa känslor skapade jag ett litet helvete där jag gick och förbannade mitt liv. Jag nådde min botten, allt var mörker och jag kände att detta var verkligen inte jag. I den känslan föddes en vilja till att låta mig förändras. Nu lyssnar jag på mina signaler och får på så vis snabb information om vad som är i görningen och kan därefter ta mina val om vad som bör göras.

Om vi identifierar oss som offer är vi offer, men om vi ser att vi varje dag kan välja vilka vi vill vara, då föränd-ras livet och vi ser möjligheter istället för motstånd. Allt börjar med en tanke, så var medveten om var dina tankar befinner sig. Är det projektioner från det förflutna eller är det dina tankar som du skapar här och nu? Min vilja är att leva mitt liv här och nu. Vara lycklig, vara lyckan. Släppa på det som inte tillhör mig och låta livet vara ett äventyr.

FlygaDen lilla fågelungen står vid utkanten av boet, beslutet är taget. Nu ska jag flyga. Ingen betänklighet finns utan bara en vilja att få göra det som är ämnat en fågel. Länge har den tränat, flaxat med vingarna, gått fram till kanten för att testa och så kommer dagen. Utan att veta vilka faror som lurar där ute kastar den sig ut, tar sitt frihetssprång och förverkligar sina inre naturkrafter för att leka ett liv.

Naturligtvis gör vi detsamma, lär oss att ta hand om oss själva och så vidare men... där finns mer som bor i oss, ett personligt själsuttryck som vi ska låta komma till tals för att vi ska vara i harmoni. Det kanske inte bara finns ett uttryck utan fler, eller så kanske de byts ut under tidens

16

gång. Tyvärr vet vi inte om detta. Vi visas in i den yttre verkligheten och blir en produkt av de yttre omständig-heterna som brutalt slukar oss. Det krävs mod och vilja för att ställa sig upp, gå därifrån och säga att jag vill göra mitt liv och skapa mitt utryck i harmoni och samklang med andra medskapare. När egots motstånd upphör och jag känner en glädje i vad jag gör, i en lek som ibland krä-ver mitt fulla fokus, ja då vet jag att jag flyger.

Rainer Fäger

21

Första mötet

Jag vaknade trött och olustig när någon viskade hör du mig? Jag mumlade tillbaka, nä jag måste få sova, jag är inte frisk, låt mig vara. Men du har bett mig komma, sa rös-ten. Nu blev jag lite nyfiken. Yrade jag eller vem tusan hade tagit sig in i mitt hus? Jag fladdrade lite med ögo-nen för att vänja mig vid ljuset, sen frågade jag lite mera vaken, är det någon här? Ja, svarade rösten, jag är här. Jag såg mig omkring men upptäckte ingen. Du kan inte se mig men lita på att jag är här. Nu satte jag mig upp i sängen. Konstigt nog blev jag inte rädd, utan mer nyfiken. Vem är du, sa jag i myndig ton. Ja, så myndig var den nog inte efter tre veckor i sängen med feber och förkylning. Vem har du bett komma, sa rösten? Ingen. Jo tänk till nu, vem har du pratat med de senaste dagarna? Jag tänkte, vem... och så kom jag på det. Men... men det kan ju inte, nä det går inte. Varför inte sa rösten, nu är jag här. Gud skrattade till och jag drog täcket till hakan.

På ett underligt sätt kändes det riktigt och sant så jag fann mig ganska fort och frågade, vad gör du här? Du har talat till mig i ett par dagar nu och jag har svarat dig, men du har inte lyssnat för du har haft fullt upp med att tycka synd om dig själv. Men jag tror att om du minner dig tillbaka så trodde du att du yrade när jag talade till dig. Jag mindes att en röst hade gett sitt uttryck i mitt huvud, men mindes inga ord. Det var jag som försökte nå dig, men du hade förlorat uppmärk-

22

samheten, sa rösten. Ska jag säga Gud eller va, frågade jag osäkert. Eller va, sa rösten full av fniss. Förlåt, sa jag, Gud är ju Gud. Jag säger Gud. Var inte så högtravande. Jag är inte här för att reda ut hur du ska titulera mig, eller va går alldeles utmärkt, sa han med ett mullrande skratt. Varför är du här? Jag minns inte vad jag ville. Men det vet jag, sa min nyfunne vän och fortsatte. Du är en orolig människa som inte kan vara still, så du bad mig att göra dig såpass frisk att du skulle orka till jobbet. Du bad mig inte att du skulle bli helt frisk, nä det skulle vara för mycket begärt. Du begär mycket av dig själv. Vad vill du uppnå? Flyr du från något? Jag gick till försvar. Nog har du hört att jag till och med har ropat på dig, men var va du då? Hade du tid att lyssna på svaret? Va, kom det ur mig. Jag har alltid svarat dig och kommer alltid att göra så och det skulle vara gott för dig att lyssna på vad jag har att säga när du ändå ber om hjälp. Vi tar ett exempel, sa Gud, din granne… Min granne sa jag upprört och avbröt, min granne håller på att gå under och jag har försökt prata med honom men han lyssnar inte och snart kan det vara för sent. Exakt, sa Gud, precis så är det med den personen jag talar till nu, fast riktigt så långt har det inte gått men det är på god väg. Jag rös över hela kroppen. Vad ska jag göra då? Bromsa ditt liv, börja lyssna till signalerna. Vilka signaler, frågade jag lite tafatt. Han svarade inte utan sa, ligg nu här och ta det lugnt, ta hand om dig, du behöver vila. Vi talas vid senare om du vill. Jag kände värme spridas runt mig och kände mig trött. Det sista jag hann tänka innan jag somnade var tack för besöket och välkommen åter. Långt bort hör jag någon fnissa högt.