sedan 1947 nummer 2/2007 vi mänskorpris 40 kr

vill att du ska betala för din skit

mariawetterstrand

Ekologisk byKan man bo i en sån?

I VARDAGSRUMMETVarför köpa nytt när man kan hitta gammalt?

grovsoporAngelicA tAr striden

Om skillnaden mellan att överleva och att leva

nummer 2 2007

ansvarig utgivare Evy Hagman

redaktörer

Elsa LethTinda Lund-Tengby

illustratör

Sara Elgeholm

lay-out

Elsa LethTinda Lund-Tengby

omslagsfoto Hannah Högstedt

adress Vi Mänskor

Linnégatan 21 B 413 04 Göteborg

tel/fax 031-14 40 28

e-post

vimanskor@gmail.com

nästa nummer 15e september 2007

tryckeri PR-Offset, Mölndal

Tidningen ges ut av Svenska Kvinnors Vänsterförbund

Hej!

Vi river bort plasten från fönsterkuverten och stoppar den i plaståtervinningen, kokar kikärtor och återanvänder fryspåsarna. Köper ekologisk mjölk och kravmärkta grönsaker när vi tycker att vi har råd. Men våra datorer står på till långt in på natten, vi tänder alldeles för många mysiga smålampor när det mörknar och vi kan inte riktigt sluta använda hårspray. Is, öken, översvämningar, torka, svält, massflykt… Kan vi verkligen kämpa emot det? Är det inte redan kört?

Nej. Nej. Nej. I det här numret pratar vi trendenligt om miljö. Och trots alla vändande golfströmmar, idiotiska stadsjeepar, besprutade bananer och pengakåta bakåtsträvare känns det ändå inte hopplöst. Man kan köpa maten av Leif Strand eller bara äta lite mindre kött. I en ekoby på Orust hoppas man bli självförsörjande. En lägenhet i en Stockholmsförort är fylld av återvunna containerfynd. Maria Wetterstrand vill att vi ska ta vårt ansvar. Ja, vem ska annars göra det? Vem ska ta ansvar för alla de där 10 000 tampongerna man gör av med under ett kvinnoliv?

Vi försöker ju, på små och många sätt. Vi väljer inte äpplena från Argentina. Vi seglar ut till en ö och plockar plastbitar från en sönderslagen hink. Vi står i timmar och sorterar wellpapp, glas och metall. Vi cyklar tills våra cyklar blir stulna och sedan åker vi spårvagn.

Och om sommaren är det extra lätt att vara ekologisk. Knappt har solen gått ner förrän den stiger igen över trädtopparna, så låt lamporna hänga orörda till i september. Efterrätten kan vi plocka invid stigen. Vi kan strunta i äggklockan i duschen och istället bada i havet, sjön, forsen och floden. Vi har möjligheten att välja miljövänligheten. Och man blir en lyckligare människa av att baka sitt eget bröd, det är faktiskt sant!

Trevlig läsning!

ELSA LETH och TINDA LUND-TENGBY

medverkande i detta nummer: Aase Bang, Marie-Louise Carlberg, Sara Elgeholm, Elly Engstedt, Athena Farrokhzad, Erni Friholt, Linn Hansén, Hannah Högstedt, Kristina Lanestrand, Elsa Leth, Maria Lindgren, Anja Lyckhage, Tinda Lund-Tengby, Agneta Norberg, Margareta Nordh, Anna Svensson, Carl Ternstedt, Hanna Weber Vernét.

vi mänskor

prenumerera på vi mänskor. skicka ett mail med namn och adress till

prenumerera.vimanskor@gmail.com

4. krönika ”En stark unison röst måste tvinga fram förbud och hundra och en förändringar”. Av Erni Friholt

4. kalendarium Blockad i Faslane, fredsläger i Karlskoga och folkmusik i Norrland. Och en massa annat.

6. notiser Av Aase Bang

8. debatt Är kärnkraften en lösning på klimathotet?Text Kristina Lanestrand

11. serieav Sara Elgeholm

12. shoppa i container Om ett alternativt sätt att leva. Text & foto Hanna Weber Vernét

14. ekobyn Halmbalshus, potatisland, hönor och ekologiska grannar. Text Tinda Lund-Tengby Foto Carl Ternstedt

16. leva eller överleva ”De säger att jag är tablettmissbrukare…DET är inte problemet….” Text & foto Elsa Leth

18. maria wetterstrand Miljöpartiets språkrör vill förbjuda bensindrivna bilar. Text Hanna Weber Vernét Foto Hannah Högstedt

20. bra mat i lådan Leif Strand fixar ekologisk mat åt sina kunder. Text & foto Marie-Louise Carlberg

22. hugo chávez Venezuelas president, en dialogens mästare. Men gör han inga självmål?Text Elly Engstedt Foto Margareta Nordh

23. barnens bibliotek Banco del libro kämpar för att sprida barnböcker i Venezuela.Text & foto Erni Friholt

24. kärlek och jobb Om arbetarkollektivet Norrkläder i Västerbotten. En favorit från 1981. Text Agneta Norberg Foto Maria Lindgren

27. margana ”Jag är rävkvinnan, drontkvinnan, pumakvinnan. Jag är ett virus” Av Athena Farrokhzad och Linn Hansén

28. fotoreportage Att välja islam. Av Anja Lyckhage

32. recensioner

34. debatt igen Om bilar, bussar och luft.Av Anna Svensson

35. insändare

36. skv-sidor

14 1611

vv

vi mänskor

4

vv

vi mänskor

5

vi mänskor

SPELA ROLL...kal

endari

umHäromdagen hörde jag ett samtal mellan Al Gore och Muhamad Junus om allvaret i miljösituationen. Jaja, sa Junus, medan ni i Väst talar om när i framtiden allt detta hemska ska kunna ske, händer det redan oavbrutet i Bangladesh.

Med halva mitt hjärta fortfarande i Bangladesh, där jag en gång arbetade för

och med fattiga bybor, berörs jag starkt av det uttalandet.

OCH JAG BLiR BEDRöVAD och rent ut sagt förbannad när jag hör en svensk professor förkunna att det inte spelar någon som helst roll vad vi, eller till och med hela

Sverige gör i miljöhänseende, eftersom svenskarna är så få, så att det vi gör inte märks i helheten! Det är en global fråga som bara kan lösas globalt av de stora nationerna, får vi veta.

Detta är inte bara skitsnack, det är värre än så.

Har ni läst FN:s miljörapport? En skrämmande läsning. Tydligare än någonsin slås det fast att det är de mänskliga aktiviteterna som åstadkommit och åstadkommer förstörelsen av vår globala miljö, av livsbetingelserna på jorden.

1-3 juniLesbisk festivalFör femte året i rad brakar lesbisk fes-tival loss med en helg full av fest, workshops, pepp, diskussioner, mingel, demonstration, kreativitet, film och akti-vism. Årets tema är global aktivism med fokus på alla de kreativa sätt som lesbiska och transpersoner runt om i världen organise-rar sig och för lesbisk kamp framåt. Göteborgwww.lesbiskaktion.com

13-19 juni Fredsläger Nätverket Ofog – för en demilitariserad och kärnvapenfri värld – bjuder in till en vecka full av workshops och seminarier, fest och musik, och manifestationer och civil olydnad vid Bofors fabriker i Karl-skoga. Goda möjligheter finns för sam-verkan med det civila samhället, kom-munen och vapenföretagen.0733-815361Karlskogawww.ofog.org

7-10 juniHangö TeaterträffUnder finlands största svenskspråkiga teaterfestival möter publiken teatern på helt nya sätt, på helt nya ställen. Teater spelas i magasin, hallar och hamnar, under träd, i båtar och på restauranger. Produktionerna antar nya former under festivalen, och publiken kan välja mellan dramer, komedier, barnteater, spektakel, musikteater, ungdomsteater och danstea-ter. För att inte tala om improvisations-teater och nyskrivna pjäser, revyer och forskande föreställningar.Tel. 00358-(0)400-419537Hangö, Finlandwww.hangoteatertraff.org

vv

vi mänskor

vv

vi mänskor

5

vi mänskor

SPELA ROLL...

tips till kalendariet sänds till vimanskor@gmail.com / linnégatan 21b, 413 04 göteborg

FöR DET FöRSTA stryker det alla medhårs som redan innan var ovilliga att förändra något i sitt sätt att leva. Som gärna med den amerikanske presidenten Bush förkunnar att ”vår livsstil är inte förhandlingsbar”.

För det andra gör det de halvvilliga osäkra och förvirrade. Är det verkligen så att vi i den rika världen är de största bovarna i miljödramat? Där tror jag tyvärr inte längre på att mera information skulle göra skillnad. Där måste till en stark unison röst som helt enkelt tvingar fram inskränkningar, förbud och hundra och en förändringar.

MEN FöR DET TREDJE blir vi alla som samhällsmedborgare bortkollrade. Vad vi tycker och anser, vad vi är villiga att göra, att avstå ifrån, det räknas inte. Ja, vi blir

inte ens tillfrågade.Men hallå herr professor, vi vill inte

påtvingas absolution av en ansvarslös profet. Vi vill dra vårt strå till stacken, hur litet det än må vara. Och tala vitt och brett om vad och varför vi gör det. Opinionsbildning är betydelsefull. Alla kan bidra till den.

FöR öVRiGT KÄRA systrar: Det är mycket roligare och godare att dricka solidariskt kaffe, cykla istället för att åka bil, baka bröd på obesprutad säd, sänka temperaturen inomhus, tända levande ljus. Vad mera? Skrota kärnvapnen!

ERNI FRIHOLT

26-30 juniPeace & Love i BorlängeTemat för årets festival är revolution. En buddhistisk ståuppare, en nöjesarrangör och transvestit, en imam och en kvinnlig präst möts under ledning av en moderator som är före detta värsting och katolik – har revolutionen redan brutit ut?!Det kommer att bjudas på temadagar, med bland andra Gudrun Schyman, och självklart massor av musik. 0243 - 169 60Borlängewww.peaceandlove.nu

2-4 augusti UrkultPå folkfesten vid Nämforsen blandas musik från hela världen med ekologisk mat, forsens brus och nattliga eldar.0620-100 96Näsåkerwww.urkult.se

26-28 juli KrokstrandsfestivalenMan Must Dance bjuder på musik, dans-glädje och en åldersmässigt bred publik. Till Krokstrandsfestivalen kommer man för att hitta sin skaparglädje, inspireras och njuta. Stämningen präglas av vän-lighet, solidaritet och glädje och när du dansat dig varm till tango, reggae eller visor kan du hoppa i Idefjorden för ett svalkande nattbad.0526-32022Krokstrand www.krokstrand.se/festivalen

17-21 juni GudinnefestivalVeckan startar med invigning på kvällen i den ljusa sommarnatten den 17 juni. Under veckan kommer det att bli work-shops, föredrag, umgänge, musik och dans fram till den stora festen och cere-monin den 21 juni, som är Midsommar-solståndet. 0703-681974Näsåkerwww.web.telia.com/~u86454559/

8-14 juliAlternativa politikerveckanVisbywww.alternativveckan.tk

27-28 juniAkademisk konferens och blockad.Universitet mot massförstörelsevapen vid Trident-basen i Faslane, nära Glasgow, Skottland.Konferensen är ett forum för att presen-tera och diskutera uppsatser om verk-ningarna av, och alternativ till, kärn-vapenstaten. Samtidigt är den en del av blockaden mot u-båtbasen i Faslane, eftersom den äger rum utanför basens norra ingång. Konferensen är öppen för alla, inte bara akademiker, och syftar till att utbilda och mobilisera polisen, arbe-tarna och allmänheten. Den sammanfal-ler delvis med en studentblockad som genomförs under den följande veckan. Faslane, Skottlandwww.faslane365.org

vv

notiser

6

vv

notiser foto

els

a le

th

Grönt bröllopEn engelsk miljögrupp, The Climate Care, har räknat ut att ett genomsnittligt bröllop släpper ut 14,5 ton växthusgaser. Genom-snittsutsläppet per engelsk person är annars 10,92 ton per år.Medan många unga par drömmer om ett dyrbart bröllop som de måste skuldsätta sig för att genomföra kan man i The Indepen-dent läsa om Joe Carrick och Jessica Randall från Yorkshire i England som ville gifta sig på ett miljövänligt sätt. Jessica hittade en bröllopsklänning hos Oxfam. Släktingar som kom från Australien uppmanades att köpa utsläppsrätter för att väga upp flygresan och bröllopsresan till Dorset företogs i en ombyggd 1948 års Bentley som gick på biogas. Bröllopsbu-ketten kom från mormors trädgård och festmaten var rättvise-märkt eller närodlad. Inbjudningarna skrevs på återvinningspap-per med adressen på baksidan för att spara kuvert. Och gästerna ombads att skänka pengar till Oxfam istället för att ge vanliga bröllopsgåvor. De räckte bland annat till tre lärarstudenter, tre sjuksköterskor, 125 träd och 25 paket med kondomer.

En ekologisk kungNorges kung Harald fyllde 70 år för en tid sedan. Gåvan från Asker kommun, där kungafamiljen har sitt hem var 750 kg rättvisemärkt kaffe. Det är ett års förbrukning för hovet. Asker är en av Norges rättvisemärkta kommuner.

Sjöfåglarnas antal minskarBlandningen av varmare klimat och utdikning av våtmarker har lett till en katastrofal minskning av antalet sjöfåglar i världen, enligt en holländsk undersökning.Nästan halva Kinas mangroveskogar har försvunnit och i Sydkorea har en miljon tunn-land odlats upp. I Indien, Indonesien och Vietnam minskar mangroveträsken för att ge plats åt räk- och fiskfarmer. Detta leder till att sjöfåglarnas antal har minskat med 44 procent under de senaste fem åren.

Bort med plastpåsarnaKommunstyrelsen i San Fransisco har beslutat att förbjuda stadens köpcentra att använda plastkassar. Affärerna ska i stället använda nedbrytbara påsar av majsstärkelse. Köpmännen kämpar emot med näbbar och klor, men politikerna är eniga. Staden använder cirka 180 miljoner plastkassar varje år, vilka skräpar ned gator, stränder och natur.Bangladesh har redan förbjudit plastkassar, eftersom de fastnar i avloppssystemet och förstärker effekterna av de återkommande översvämningarna.

Det här är ingen nyhetMen vi skriver det ändå: En kvinnlig civilingenjör som är 25-29 år gammal tjänar i snitt 323 000 kronor per år. En man i samma ålder och yrke tjänar 345 000 kronor.

De tar saken i egna händerI den lilla staden Lampeter i Wales tröttnade folk på den brit-tiska regeringen, som har svårt att komma till skott när det gäller att rädda miljön. Därför ordnade de ett massmöte, där invånarna beslöt att själva bygga ett sam-hälle fritt från kol och olja.Som ett första steg ska de bygga ett kommunalt vindkraftverk. De ska använda fårull från lokala bönder som isoleringsmaterial och göra om en lekplats till giftfri grönsaksodling.

BELGIEN STOPPAR UTARMAT URANEfter tre års direkta aktioner och lobbying är Belgien nu det första landet i världen som inom sitt område förbjuder ammunition och vapen som innehåller utarmad uran. Tidi-gare har Belgien varit först med att förbjuda landminor och först med att förbjuda klus-terbomber. NATO:s huvudkontor ligger i Belgien och amerikanska transporter passerar ofta Antwerpens hamn.

vv

notiser

vv

notiser notiser

7

foto

els

a le

th

GRATIS PÅTÅR I FLERA ÅREn genomsnittlig kvinna har mens i sex år av sitt liv och förbrukar sammanlagt uppåt 10 000 tamponger eller bindor. Vill man slippa bidra till sopberget av mensskydd kan man skaffa sig en menskopp. Den görs av plast eller silikon och används på lik-nande sätt som en tampong, men till skillnad från tampongen slänger man den inte utan tömmer den, sköljer av den och använder den igen. De första menskopparna utvecklades redan på 30-talet och började säljas samtidigt som de första tampongerna. Men ett återanvändningsbart alterna-tiv var inte en särskilt lönsam affär. Det är först på senare tid, då miljön kommit att stå mer i centrum, som koppen blivit mer uppmärksammad.

vv

debqtt

8

vv

debqtt debatt

Min man, som en stor del av sitt liv kämpat hårt mot kärnkraften, tappade

all lust för det stundande vårbruket. Vad var det för mening att odla grödor som

kanske inte skulle kunna ätas. Drivkraften är ju att vi vill ha mat som är så ren som möjligt.

Mat som vi vet är bra och som odlas så att det inte skadar miljön.

Rapporterna och råden från SSI (Statens Strålskyddsinstitut) var motsägelsefulla och vilseledande. Deras främsta ambition tycktes vara att lugna oron och spara på statens utgifter för even-tuellt stöd till de drabbade.

Nu tillhörde lyckligtvis inte området där vi bor de värsta. Ett prov på ett trafikskadat rådjur som vi skickade in för provtagning visade trots allt att det innehöll 170 becquerel, men ingen kan säga var gränsen för ofarlighet går.

NEJ DEN HÄR GåNGEN slapp vi undan med chock och oro. Många, många drabbades mycket hårt av förgiftade marker, tvångsaborter, missbildade barn, tvångsförflyttning och så dessa tvångskommenderade hjältar som skulle försöka stoppa katastrofen. Många dog, ibland efter ett utdraget lidande då de inte ens fick träffa sina anhöriga på grund av att de ”strålade”. De låg på låsta specialavdelningar som levande kärnkraftsavfall. Efteråt stängdes kliniken, för väggarna strålade så kraftigt efter att de vistats där.I Svetlana Aleksijevitj bok ”Bön för Tjernobyl” berät-tar en av de drabbade så här:”När vi kom hem tog jag av mig alla kläder jag haft på mig där borta och slängde dem i sop-nedkastet. Båtmössan fick min yngste son. Han hade tiggt och bett om den. Han bar den stän-digt. Två år senare fick han diagnosen: hjärn-tumör… Jag kan inte säga mer. Ni får skriva resten själv”. Denna korta berättelse efter den katastrofala hän-

delsen när härdsmältan blev ett faktum för drygt 20 år sedan säger väldigt mycket om kärnkraftens farlighet.

Skadorna av en kärnkraftsolycka har inga gränser, varken i tid eller rum. I Västerbotten kan man fortfarande inte äta fisken eller svampen i de områden som drabbades mest av nedfall från Tjer-nobyl. Av och till kommer också alarmerande rapporter om höga ceciumhalter i vilt och ren.

EFTER TJERNOByL TRODDE JAG att folk i allmänhet och även politiker skulle inse hur oacceptabelt farlig kärnkraften är. Men

istället försäkrade svenska poli-tiker att det var något

helt annat med den svenska kärnkraf-

ten. Här skulle aldrig det kunna hända som hände i

Tjernobyl, därför att vi hade mycket säkrare kärnkraftverk och

en så duktig och ansvarsfull personal.

Är kärnkraften en lösning på klimathotet?

Jag minns väldigt tydligt känslan i maj 1986. Våren fullkomligt exploderade efter det förlösande regnet - denna gång fyllt med radioaktivt stoff från Tjernobyl. De svällande knopparna slog ut med en gång och gräset sköt fart. Allt var så bedövande vackert som alltid just den tiden. Men vågade vi plocka nässlorna? Borde vi hålla hönsen och fåren inne fastän de längtade efter att komma ut och äta grönt?

text KRISTINA LANESTRAND illustration SARA ELGEHOLM

vv

debqtt

vv

debqtt debatt

9

Förra sommaren var en av Forsmarks reaktorer mindre än en halvtimma från en härdsmälta. Ström-men bröts och de reservelverk som måste kopplas in för att nödkylningen ska fungera gick inte att starta. Tack vare ett rådigt ingripande från en anställd kunde en katastrof undvikas.

Senare kom en alarmerande rapport om Forsmark som hand-lade om stora säkerhetsrisker och att personal flera gånger skick-ats hem på grund av att de varit berusade på jobbet. Forsmark är säkert inget undantag. Både Ringhals och Oskarshamn är ofta avstängda på grund av olika fel och brister. De börjar bli gamla och det finns många rör och packningar som behöver bytas ut. Enligt den folkomröstning som gjordes 1982 borde de stängas. Men Ringhals kapacitet har tvärtom fördubblats för att ersätta nedläggningen av Barsebäck.

Nu TyCKS ALLA FAROR vara glömda. Folkpartiet propagerar öppet för en utbyggnad av kärnkraften för att avhjälpa klimatho-tet. Centern, en gång ett av de starkaste antikärnkraftspartierna har svikit totalt och släppt kravet på avveckling. Dagens Nyheter och Dagens Eko driver en kampanj för kärnkraften och det är just klimatfrågan som tycks ha gett kärnkraftsförespråkarna ny luft under vingarna. Det är dock inget hållbart argument. Inget kunde vara mera felaktigt.

För det första är hela kärnkraftshanteringen med brytning och avfallshantering en så energislukande process att den orsakar minst lika stora utsläpp av koldioxid som olja och kol.

Brytningen av uran är en av de smutsigaste och farligaste verksamhe-terna på vår jord. Idag sker det framförallt i Kanada, Aus-

tralien, Uzbekistan, Niger och Ryssland. Ofta är det fattiga ursprungsbefolkningar som drabbas hårt av den förgiftade och ore-parerbara miljön som blir följden.

Men tillgångarna börjar sina och därmed ökar intresset för uranfyndigheter som hit-

tills varit olönsamma att utvinna. Det är orsaken till att utländska gruvbolag börjat under-söka svenska urantillgångar i bland annat Jämtlandsfjällen och södra Lappland.

Enligt forskare på området beräknas uranet räcka högst 50 år och kostnaderna för brytning kommer att stiga avsevärt. Det ligger en motsägelse i detta. Ett insiktsfullt beslut tycker jag borde vara att fasa ut kärnkraften just av detta skäl. Men jakten på energi är det mest avgö-rande vid sidan av mat i den västerländska energislukande livsstilen. Makthavare och energibolag skyr inga medel. Krig-föringen i Irak och Afghanistan ingår i spelet. USA:s önskan att kontrollera oljekällorna tillåter tydligen vilka medel som helst.

ALL ERFARENHET SÄGER ATT kärnkraftsolyckor när som helst och var som helst kan hända igen. Vad är det som behövs för att makthavare skall ta sitt förnuft till fånga?

I Finland pågår bygget av världens största kärnkraftsreaktor, något som forcerats fram utan att allmänheten hunnit diskutera frågan ordentligt. Säkerheten får stå tillbaka för ekonomin i detta projekt som kritiserats från många oberoende forskare på grund av de många risker man ser med denna oprövade jättereaktor

Inget klimathot kan vara värre än

kärnkraften. Låt inte lura er av de lömska krafter som försöker

spela ut det ena hotet mot ett annat.

”

Är kärnkraften en lösning på klimathotet?

vv

debqtt

10

vv

serie

11

Allt förnuft säger att det inte finns något annat energislag med sådana ödesdigra konsekvenser som kärnkraften. I Ukraina som förr var Rysslands kornbod är jorden förgiftad för oöverskådlig framtid. Skadorna drabbar inte bara direkt utan även kommande generationer i form av cancer och missbild-ningar. Då har jag ännu inte tagit upp slutför-varingen av kärnavfallet som måste förva-ras säkert i hundratusentals år framåt. Och där har man inte annat än en tillfällig poli-tisk lösning. Vem kan garantera vad som händer om 200 000 år eller ens om 10 år?Som om inte detta vore nog är kärnkraften för-utsättningen för atombomber och även en mycket stor risk i händerna på terrorister. Inte minst statsterrorister som president Bush.

Inget klimathot kan vara värre än kärnkraften. Låt inte lura er av de lömska krafter som försöker spela ut det ena hotet mot ett annat. Klimatdebatten är viktig därför att den har satt fokus på vår energislösande livsstil. Men kärnkraft är inte lösningen. Det är som att försöka släcka en eld med bensin.

DEN BÄSTA iNSATSEN MOT energikris och klimathot är något som vi alla kan bidra med på olika sätt. Det handlar nämligen om maten. Om vi alla börjar handla närproducerad, ekologiskt odlad mat kommer det att bli en avgörande skillnad. I det storskaliga industrijordbruket används mycket energikrävande insatsmedel

i form av konstgödsel och växtgifter. Det går åt 10 gånger så mycket energi som man får ut av maten, enligt Folke Günther, forskare på Humanekologiska institutionen i Lund.

Köper man ekologiskt odlat spar man därmed väldigt mycket energi. Enligt Folke Günther är en övergång till närpro-ducerad ekologisk mat det absolut mest effektiva sättet att spara energi. Som bonus får vi renare jordar och vatten. Varför hör man så sällan om dessa möjligheter att minska energibehovet och utsläppen av koldioxid? Jo,

därför att det inte finns några pengar att tjäna på det för de stora agrokemiska företagen, livsmedelsindustrin och

export- och importbolagen som inte tvekar att frysa ner fisken och skicka den till Kina för att tinas och filéas och frysas igen

för att förpackas i Spanien och levereras tillbaks till ursprungs-landet Norge. Som inte tvekar att nästan koka mjölken så att allt nyttigt i den dör och tillsätta konstgjorda vitaminer bara för att den ska hålla sig i en månad så att den kan skickas från Ungern till Sverige och säljas som lågprismjölk på Lidl.

Sådan hantering av en nyttig och god färskvara är omoralisk och energislukande. Men det är du själv som bestämmer om du vill ha sådana produkter.

Ingen kan göra allt – alla kan göra något. Tillsammans är vi konsumenter starka om vi gör medvetna val.

Kärnkraft är inte lösningen. Det är som att försöka släcka en eld med bensin.

”

BOKTiPS VARiFRåN EN DEL AV uPPGiFTERNA i TExTEN ÄR HÄMTADEBöN FöR TjERNOBYL AV SVETLANA ALEKSiJEViTJ

EN STRåLANDE FRAMTID AV uLLA KLöTzER

.

vv

debqtt

vv

serie

11

vv

vi mänskor

12

vv

vi mänskor

13

vi mänskor

Att shoppa i en container

Med hettan på behagligt avstånd sitter vi och sörplar kaffe ur beigefärgade kant-stötta koppar. Café String på Södermalm i Stockholm är ovanligt tomt på besökare denna fredagseftermiddag. Här inne är de begagnade möblerna till salu och du kan få en termos kaffe för strax över tjugolap-pen.

Annie Hellquist har slagit sig ner i en svart sliten lädersoffa intill ett stort vidöp-pet fönster.

– På ett personligt plan handlar det om att kunna ta sig lite större friheter, leva lite mer som man vill, säger hon.

Genom att planka på tunnelbanan, ränna runt i stadens olika grovsoprum och helt enkelt låta bli att shoppa så håller hon nere sina utgifter. Hon köper saker endast någon gång ibland. Det idealiska, menar hon, skulle vara att även slippa köpa mat, att kunna använda några av de tvåhundra-femtiotusen ton mat som butiker och res-tauranger dumpar varje år.

– Det handlar om att det är ett sådant enormt överflöd. Det slängs för att få plats med nya grejer, fräscha varor kastas bort.

TiLLSAMMANS MED NåGRA vänner har Annie också försökt sig på så kallad dump-ster diving (containerdykning) för att ta tillvara något av denna mat. De upptäckte dock snabbt att det är omöjligt i Stock-holm eftersom man här använder press-containrar, som gör att det som slängs pressas ihop och förstörs direkt. Däremot har hon flera vänner i Malmö som genom att de tar tillvara bortslängd mat lyckas hålla kostnaden för förnödenheter nere på 150 kronor vissa månader. – De turas om att dumpsterdiva och delar sedan upp maten. Men det är ju inte sär-

text & foto HANNA WEBER VERNÉT

Konsumismen firar nya triumfer, stora bolag går med miljardvinster och vi i väst shoppar mer än någonsin. Men det finns förstås personer som kämpar emot, som vägrar springa med i det ekorrhjul till ekonomiskt system som försätter miljontals människor i fattigdom, och i förlängningen hotar hela vårt ekosystem. Annie Hellquist i Stockholm är en av dem.

Genom att ta vara på användbara saker som andra kastat bort försöker Annie Hellquist minska sin konsumtion och bidra till ett mer hållbart samälle.

vv

vi mänskor

vv

vi mänskor

13

vi mänskor

anser att det är politik i sig att leva konsumtionssnålt, det är ett individuellt beslut.

– Politik måste man bedriva tillsam-mans. Verkligt motstånd kan bara göras tillsammans med andra människor. Men detta ger mig tid att hålla på med sådant, säger hon med eftertryck.

Ett av Annies sätt att bidra till debatten är bland annat att skriva för den frihetliga socialistiska nättidningen Yelah, där hon nyligen publicerat ett inlägg om just kon-sumism.

uTANFöR OSS På GATAN brummar en motorcykel förbi, vi fyller på våra kaf-fekoppar och kommer in på en diskus-sion om mediernas roll i upprätthållandet av den rådande samhällsordningen. Annie säger att hon tror att de flesta människor reagerar på orättvisor, men menar att det samhälle vi lever i är bra på att maskera de orättvisor som finns. Hon funderar ett tag och fortsätter:

– Det är väldigt likriktat. Det finns inget ifrågasättande av att vi kanske skulle kunna ha det på något annat vis. Medierna återger oftast maktens perspektiv.

Hon ger ett exempel som handlar om de kravaller som ägde rum i Malmöstads-delen Rosengård. I samband med dessa intervjuades nästan enbart representanter för polisen och socialtjänsten. Ungdo-

marna, som var de som egentligen borde få komma till tals, var det inte många medier som intresserade sig för.

På FRåGAN OM hur hennes idealsamhälle ser ut funderar hon ett tag och säger:

– Idealet är väl ett samhälle där vi män-niskor producerar vad vi behöver med hänsyn till naturen. Ett väldigt decentrali-serat och självstyrande samhälle, där män-niskor själva har makt över sina liv.

Annie menar att människor måste börja politisera sin vardag och organisera sig för att förändra det rådande tillståndet. Hon anser att vi nu lever i en passiviserad och individualiserad kultur, där det finns lite tid för folk att sluta sig samman.

Hennes hopp står kanske lite oväntat till klimathotet…

– Nu är det så uppenbart, ingen kan blunda för det längre. Klimathotet drab-bar alla, även om det självklart drabbar de fattiga hårdast. Klimatförändringarna ställer krav på ett annat sätt att organisera produktionen och en annan konsumtions-kultur, säger hon.

– Det krävs en systemförändring för att möta det här hotet. Det skulle kunna vara en grej som får folk att också ifrågasätta sin egen situation. .

Att shoppa i en containerskilt socialt accepterat. Maten förvandlas till sopor så fort den bärs ut.

VÄRLDEN öVER FiNNS det människor som, liksom Annie, tillämpar ett alternativt sätt att leva. Vissa försöker leva helt självför-sörjande för att inte medverka i det eko-nomiska system som de menar exploa-terar både miljö och människor på olika håll i världen. Målet är att motverka kon-sumismen i allmänhet och att minimera konsumtionen av jordens ändliga resur-ser.

– Konsumtionen och resursslöseriet är bärande pelare i kapitalismen som också bär upp klassamhället. Något av det första Bush sa efter World Trade Center-grejen var väl ”Ni måste fortsätta köpa”, säger Annie och flinar.

GENOM ATT KONSuMERA minimalt slip-per hon jobba heltid och får därigenom mer tid, och framförallt energi, till annat. Det ger henne möjlighet att leva sitt liv lite mer som hon skulle vilja. Hon ser också tydliga kopplingar mellan överkon-sumtion och det kritiska tillståndet för vår miljö.

– Just tanken med dumpster diving är ju att ta tillvara på resursslöseriet. Att plocka smulorna från överflödssamhället, säger Annie som hittat möblemanget till sin egen lägenhet bland grovsoporna.

Hon bor just nu i en hyresrätt på två rum och kök tillsammans med två vänner. Hon berättar att gamla och trasiga möbler fyller bostaden, som är belägen i en när-förort till Stockholm.

– Det är omodernt, men kanske lite charmigt, säger hon.

Möjligtvis är inredningen något lik hop-koket av secondhand-möbler här inne på kaféet.

ANNiES MOBiL RiNGER, hon ursäktar sig och svarar. När hon pratat färdigt säger hon att hon vill poängtera att hon inte

Freeganska aktiviteterDuMPSTER DiViNG (containerdykning) - hämta mat, möbler och annat som slängts i containrar.KOMPOSTERiNGMiLJöVÄNLiG TRANSPORTERiNG - gå, cykla och lifta.HuSOCKuPATiON - bo i hus eller lägen-heter som står tomma för att fastighetsä-garen eller staten inte gör någon vinst på att hyra ut dem som bostäder.

FreeganismFreeganrörelsen utgörs av människor som genom att undvika konsumtion vill bojkotta det nuvarande ekonomiska sys-temet. De menar att det inte räcker med att bojkotta enskilda företag eftersom exploatering av miljö och människor är inbyggt i själva systemet.Ordet freegan är en sammansättning av ’free’och ’vegan’ som är grundläggande värderingar i ideologin. Freeganrörelsen grundades i USA där det idag också finns flest utövare.

14 14

vv

vi mänskor

15

Bo snyggt och leva

I ekobyn Utsikten finns plats för drömmar, får och potatisland. I väntan på att det egna huset ska bli verklighet bor Sivert Stiernebro i en husvagn.

14

vv

vi mänskor

15

.

I en södersluttning med makalös utsikt över Grindsbyvattnet växer en liten brokig by i kapp med vårknoppande träd. Här ska snart matas höns och eldas i vedspi-sar. Vattnet ska tas från sjön, elen från solceller och i skuggan av det nyplan-terade taniga körsbärsträdet ska byborna sitta och vila sig när de har jobbat med sina ekologiska grönsaker.

Vi är i ekobyn Utsikten på Orust. Och det är fasligt idylliskt.

– FALuKORV LiKSOM, det måste ju inne-hålla vissa grejer, annars måste det kallas någonting annat. Men det finns inget sånt recept för konceptet ekoby. Man får väl fylla den med vad man vill.

Sven Myrehed, som är en av byborna, kliver över några brädor och in i sitt hus. En charmig liten grå fyrkant som han själv har ritat och byggt.

– Ekobyprojektet handlar ju om att vara självförsörjande, då ska man ju egentligen bygga själv också. Så självbyggeriet har väl varit en självklar ingrediens i projek-tet.

Hans hus har nästan manshöga fönster, matkällare under jord och väggar av leca-block som sägs hålla värmen lika bra som stockhusväggar. Istället för plastfärg målar han självklart med linoljefärg. Maten ska han laga på gasspis och huset ska värmas med ved. Men jämfört med andra är han inte särskilt strikt med det där med ekoby.

– Magnus däruppe, säger sven och pekar Mot en trästoMMe uppe i skogs-kanten soM långsaMt håller på att fyllas Med halM till ett halMbalshus.

– Han bygger ju som man ska bygga i en ekoby. Han har sågat virket själv av träd som stod i backen. Det är halmbalar och återvunna fönster. Och han bygger det på egen hand. Jag hade tänkt bygga ett halmbalshus jag med, med det blev inte så…

Än så länge är inga hus helt färdiga och de som har flyttat in bor lite halvtempo-rärt i baracker, friggebodar och husvag-nar. Men till sommaren blir bland annat stockhuset inflyttningsbart och så små-ningom kommer de att vara sjutton famil-jer vid Grindsbyvattnets by, både gamla och unga, barnfamiljer och singlar.

DEN HÄR DAGEN är det arbetsdag. I solen utanför den gemensamma baracken har mark- och trädgårdsgruppen möte på små fällstolar. Runt hörnet monterar Magnus en ventil och i ett buskage står Marianne och klipper sly.

Att göra så lite ingrepp som möjligt i den naturliga miljön och bevara landska-pets kulturhistoria är en stor del i ekoby-tanken. Bland annat har man behållit en gräsbeväxt häradsväg och den lilla stigen som går genom byn har fått ge efter för naturen och slingrar sig lynnigt ner mot ängen och åkern.

I en liten stuga nere vid grusvägen renas sjövattnet, bland annat med hjälp av UV-ljus, och leds sedan upp i baracker och halvfärdiga hus. Lite gult är det, men fullt drickbart.

Innan det använda bad-, disk- och tvätt-vattnet sedan skickas tillbaka ut i sjön får det rinna genom rotzonen. Den är en grå lerfläck mitt på ängen, stor som en halv

tennisbana, där vass och torv gör vattnet rent och fint igen.

– Vatten upp och vatten ner, säger Sven glatt. Det är ju det viktiga egentligen!

GRöNSAKER HöR också till ekobyar. Och här har man haft extra tur eftersom den tidigare markägaren såg till att Krav-märka jorden. Marie Hedberg, som är en av initiativtagarna till byn, hade från början önskat sig en handelsträdgård och hon är extra nöjd med Kravjorden.

– De flesta av oss som bor här har ju ett trädgårdsintresse och alla drömmer om att vi ska kunna försörja oss här. Grönsa-ker kommer vi säkert att odla, men helt självförsörjande kommer vi nog aldrig bli, säger hon. Det skulle ta alldeles för mycket tid. Men om man vill skulle man ju kunna sälja Krav-grönsaker!

SKuLLE MAN iNTE TyCKA om att odla, går det bra att bo här i alla fall. Både Marie och Sven är tydliga när de för-klarar att byn inte bestämmer över sina invånare. Visst får man ha bil (kollektiv-trafiken på Orust är ganska bristfällig) och man måste inte sätta sin egen potatis.

– Det är egentligen nästan lika mycket ett socialt projekt som en ekoby. Vi som bor här har väl alla någon liknande social och ekologisk grundsyn, alla är mer eller mindre grönavågare, säger Marie. Men för mig handlar det om att skaffa mig något på ålderdomen. Det känns skönt att slippa sitta i någon lägenhet i stan och vänta på att ungarna ska ringa.

gröntNej, man måste inte sticka sina egna strumpor, äta hemodlade kålrötter och sluta åka bil. Det är helt okej om man inte gillar att odla naturläkemedel eller koka deodorant på örter. Att bo i en ekoby handlar om att leva lite bättre. Tillsammans.

text TINDA LUND-TENGBY foto CARL TERNSTEDT

Bo snyggt och leva

I ekobyn Utsikten finns plats för drömmar, får och potatisland. I väntan på att det egna huset ska bli verklighet bor Sivert Stiernebro i en husvagn.

vv

vi mänskor

16

vv

vi mänskor

17

vi mänskor

På heltäckningsmattan i det rymliga egen-rummet bjuder Angelica mig på yogi-te. Hon har på sig jeans och grå munkjacka med avklippta ärmar. Bland halsbanden glimmar en lila sten. Hon visar mig bilder som hon har gjort. Kvinnor och älvor i lila och svart som blandas med text och piller.

”…De säger att jag är tablettmissbruka-re… DET är inte problemet...” står det på en av tavlorna.

Texten är klistrad ovanpå ett papper som är färgat av blod.

– Texten skrev jag för flera år sedan. Det där gjorde jag när jag nyss kommit hit, säger hon och pekar på det bruna blodet. Men nu var det länge sedan jag skar mig. I början hjälpte det, jag kunde bedöva den psykiska smärtan med fysisk smärta, men jag känner inte att det hjälper längre.

ALLA SOM BOR På Angelicas behand-lingshem har en dubbeldiagnos. Missbruk kombinerat med någon typ av psykisk ohälsa. En del av dem har kriminell bak-grund och är tvångsintagna. Andra har kommit hit frivilligt. Angelica är en av dem.

– Jag kämpade i flera år för att få komma till ett behandlingshem. Innan jag

kom hit åkte jag in och ut på psyk och tog överdoser fram och tillbaks. Jag orkade inte leva så.

ANGELiCAS RuM LiGGER i det blå tjejhu-set. Konstverk, foton och tyger pryder väggarna och i fönstret står krukor med klängväxter som klättrar ner framför ele-mentet.

– Jag har slutat med en massa självde-struktiva saker. Nu tar jag tag i tankarna och känslorna istället. De får komma och vara. Det är nästan ännu jobbigare. Nu måste jag handskas med mina känslor.

En kvinna bland personalen som själv haft missbruksproblem tidigare i livet har hjälpt Angelica att börja fundera över sin självbild och se sig själv som något annat än ett offer.

– Vaddå offer? Jag vill inte vara något jävla offer, utbrister Angelica.

HON ViSAR MiG tv-rummet där dvd-spelaren brukar gå varm, det kladdkaks-doftande köket och det ljusa rymliga kroppsterapirummet där det hålls morgon-samlingar och tränas yoga, tai-chi och chi-gong. Sedan tar hon med mig till det stora grå huset där killarna bor, där kocken har sitt kök och där det finns fler terapirum. Varje torsdag har Angelica bildterapi. Det

innebär att hon målar och sedan pratar om målningarna tillsammans med en bildte-rapeut.

– På senaste bildterapin målade jag en kvinna som stod såhär, säger Angelica och sträcker armarna utåt och uppåt i en tydlig styrkegest.

– Jag anser att alla tjejer och kvinnor är överlevare, med tanke på hur deras situa-tion ser ut i det här samhället. Jag ser på de andra som är här och tänker att: fan vad de kämpar, alltså.

Angelica ser allvarligt på mig.– Nu ska jag inte bara överleva. Nu ska

jag leva. Men hur lever man? Jag kommer inte ihåg hur man gör, jag har bara över-levt under så många år. Jag har blivit van vid det. Jag blir skiträdd nu när jag ska leva också.

PERMiSSiONERNA HAR Angelica till-bringat i Göteborg, där hon bodde innan hon kom till behandlingshemmet, eller i övernattningslägenheten inne i närmaste staden, där hon kan träna på att vara ensam.

Det finns en gemensam telefon i det blå huset och nyinstallerat internet, men Ang-elica har kontakt med vänner och familj främst via brev och sms.

– Jag saknar verkligen människor som

attÖVERLEVA Angelica Ebestam har bott på behandlingshemmet i Skåne sedan februari förra året och snart ska hon ut i verkligheten. Det ser hon fram emot, men samtidigt är hon rädd att lämna.

text & foto ELSA LETH

och attLEVA

vv

vi mänskor

vv

vi mänskor

17

vi mänskor

jag har valt och vill leva med. Nu när jag är här för min egen skull är det väl bra att jag inte har massa relationer att ta hand om, men jag känner mig ofta ensam och utlämnad.

ANGELiCA HAR FORTFARANDE problem med ångest och overklighetskänslor, men det är mycket som har blivit bättre under de 14 månader hon hittills tillbringat påbehandlingshemmet.

– Jag försöker vara aktiv och göra saker.

Jag målar, skriver och pratar med perso-nalen när jag behöver stöd.

Det viktigaste för Angelica är att det finns människor som hon kan kontakta när hon inte mår bra. Där har personalen en viktig roll.

– Jag är jävligt rädd att förlora mina vänner. Det har blivit för mycket för dem när jag har mått dåligt, säger Angelica.

Snart kommer Angelica att påbörja sin utslussning från behandlingshemmet. En plats i ett kollektivboende med personal

väntar på henne i Göteborg.– Jag känner krav på mig att jag ska

klara av en massa grejer nu när jag ska härifrån. Jag hoppas och önskar att jag kommer att göra det. Jag vill leva för kärlek, jag vill leva med och för dem jag älskar och tycker om. Ibland tänker jag att jag bara vill ha ett normalt liv, jobba nio till fem och bo i radhus tillsammans med en pojkvän, men jag tror inte att jag skulle nöja mig med det..

attÖVERLEVA och attLEVA

En vanlig onsdag:9.00 väckning9.30 morgonsamling10.00 gruppterapi11.00 skriva brev12.00 lunch12.30 film14.00 ridning16.30 middag17.00 promenad18.00 tv20.00 medicin20.30 tv22.30 somna

vv

vi mänskor

19

aria Wetterstrandm

Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand vill att det ska kosta pengar att förstöra miljön. På det sättet tror hon att enskilda och företag kan påverkas att göra miljö-vänliga val.

vv

vi mänskor

19

.

vilka är de viktigaste miljöpoli-tiska frågorna enligt dig just nu?

– Ja, det är ju naturligtvis klimatfrågan, med energi och transporter i fokus. Mycket av miljöproblemen grundar sig i behovet av just energi och transporter. Det kretsar kring det i väldigt stor utsträckning. Det har det gjort hela tiden, men tidigare har det varit till exempel luftföroreningar som varit i fokus. Men problemen är och har ju alltid varit desamma. Vi måste börja använda förnybart bränsle och sluta slösa på resurser.

hur ska detta uppnås?– En väldigt viktig sak är att det ska

kosta att förstöra miljön. Man måste lära sig att välja det som är bra för miljön, både företag och enskilda. Det måste synas på priset att det är miljövidrigt. Men det ska inte heller gå att köpa sig fri från ansvar.

Man borde också förbjuda produktion och inköp av bensindrivna bilar. Inga ben-sinbilar borde få köra på vägarna.

tror du att det här kommer att gå att uppnå inom en snar framtid?

– Att få bort beroendet av fossila bräns-len? Jag tror inte att politikerna är beredda att göra det, även om det är fullt möjligt. Vi vet ju vad problemen är, men jag tror inte att världens politiker är beredda att köpa en del av den politiken.

aria WetterstrandMiljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand har som alltid mycket att göra. Men nu när partiet nyss lagt fram sin vårbudget har hon några minuter för en intervju. På en skrapig telefonlinje

med brus och prat i bakgrunden pratar hon om miljön, klimatet och människorna.

text HANNA WEBER VERNÉT bild HANNAH HöGSTEDT

vilket ansvar bär västvärldens länder för klimatkrisen?

– Nästan allt ansvar! Det är vi som har stått för de historiska utsläppen. Det är vi som är värst.

vad kan man som privatperson göra för att påverka i rätt rikt-ning, förutom att köra miljöbil?

– Jag tycker att man ska tänka på det när man handlar livsmedel. Kött orsakar mer koldioxid än grönsaker, och olika kött släpper ut olika mycket.

vad anser du om den märkning som en butikskedja i storbritan-nien kommer införa på alla sina varor, där det koldioxidutsläpp som orsakats under produktion och transport anges?

– Jag tror att det kan vara en bra idé. Men jag tror kanske att vi borde börja med positiv märkning, att märka de bästa produkterna, de bästa i sitt slag. Det skulle få företagen att vilja betala för bra mat i större utsträckning.

hur ser du på framtiden för miljön?

– Hoppet är att människor, organisatio-ner och företag väljer att ta sitt ansvar. Att enskilda länder vågar gå före och inspi-

rera andra, istället för att vänta på att alla ska bli överens.

finns det några föregångsländer anser du?

– Det finns ju föredömen inom olika områden. Sverige har varit ett och Tyskland och Storbritannien. Kalifornien också.

på vilket sätt?– Kalifornien med att ställa krav på till

exempel bilar, de är tillåtna att göra det i USA. Enskilda länder inom EU har ju inte haft möjlighet att fatta egna beslut.

I Sverige har det varit ett väldigt stort intresse för miljöbilar, och trängselskat-terna fick ju stor uppmärksamhet. Vi har också varit bra på att få bort oljeuppvär-mingen, avslutar Maria Wetterstrand.

Några av de förslag som miljöpartiet la i sin vårbudget handlar just om att under-lätta för människor att leva klimatvänligt i sin vardag. Till exempel förespråkar de en miljon fler sittplatser i kollektivtrafi-ken och en biogasmack i varje kommun.

vv

vi mänskor

20

vv

vi mänskor

21

vi mänskor

möjligt för de små produ-centerna att kunna bo kvar på landet och leva på sitt arbete. Alla vill ju inte vara storproducenter och gillar inte heller tanken på de långa transporterna. Det vi gör här gynnar därför också miljön. Detta ger många positiva bieffekter.

– Men det var först då jag blev pappa som det här med bra mat till ett bra pris blev viktigt för mig. En kompis och jag träffades en dag för snart tre år sedan vid gungorna på lekplatsen där vi bor. Ung-arna gungade och vi pratade om att det vi ville ge dem var svårt att hitta i vanliga butiker.

DE BESLöT ATT FRåGA runt bland sina vänner i Majorna om de gillade idén att kunna beställa och hämta bra mat i närhe-ten av sina hem. Tjugosju familjer anam-made tanken och 2004 bildades Eko-beställarnas ekonomiska förening. Den första butiken var just Kompostbutiken i Majorna. Nu kan medlemmarna i fören-ingen hämta de varor de beställt via inter-net på nio ställen, sju ligger i Göteborg

Solen skiner utanför Kompostbutiken i stadsdelen Majorna i Göteborg. Leif Strand sitter mitt emot mig med sin kaf-fekopp i handen. Vi vill inte missa den första vårsolen, även om det blåser lite kallt.

Leif har just berättat om vad som händer inne i Kompostbutiken. Nej, det är ingen lokal att lämna sin kompost i, tvärt om hämtar man sin frukt, sina grönsaker, sitt bröd och en hel del annat där som man kan äta. Att lokalen heter Kompostbuti-ken beror på att Leif Strand också tillver-kar komposter i olika storlekar i ett rum innanför butiken. Just nu har han fullt upp med alla beställningar han får.

– SVARET ÄR ENKELT men långt, säger Leif Strand om varför han sysslar med att beställa varor från ett antal producenter som bor i en snäv cirkel runt om Göte-borg som bland mycket annat producerar ekologiskt odlade grönsaker, säljer ägg från frigående höns, bakar bröd som man svårligen hittar i de vanliga affärerna.

– Jag vill göra något meningsfullt, säger han, och det är att kunna tillhandahålla bra svensktillverkad mat till ett billigare pris genom att sälja större kvantiteter till våra medlemmar. Också att göra det

text & foto MARIE-LOUISE CARLBERG

Leif Strand i Kompostbutiken i Majorna, Göteborg

i lådan

Det var för svårt att hitta ekologisk, närproducerad mat så Leif Strand startade sin egen affär. Nu sprider sig Ekobeställarnas koncept.

mat

och de andra två i Lindome och Kungälv.– Efter några artiklar om oss har med-

lemsantalet ökat kraftigt, och fler utläm-ningsställen är på gång. Vi ska inom kort öppna en butik i Uddevalla. Örebro, Väs-terås, Norrköping och Linköping är också intresserade.

FöR EKOBESTÄLLARNA ÄR verksamheten än så länge ingen lukrativ affär, men för både miljön, för producenterna och för deras kunder är det positivt. De pengar de får in går till omkostnader och inves-teringar. Alla som jobbar med Ekobestäl-larna gör det ideellt. – Vi vet att detta ligger i tiden, många är intresserade och vi har just i dagarna

vv

vi mänskor

vv

vi mänskor

21

vi mänskor

.

skickat in en ansökan om ekonomiskt stöd till länsstyrelsen. De är intresserade av vår verksamhet, säger Leif Strand.

i KOMPOSTBuTiKEN JOBBAR Leif tillsam-mans med Lasse Odén. Bland annat tar de hand om de beställningar som kommer in, har kontakt med producenterna – vilka är tretton för närvarande. Där finns också tre medhjälpare de dagar varorna finns att hämta. Via nätet påminns man om utläm-ningsdagarna. Två gånger i månaden kan man hämta sina varor i Kompostbutiken och i de andra åtta utlämningsställena runt om i Göteborg.

– Jag önskar att det så småningom finns ett utlämningsställe i varje stadsdel i varje

stad, säger Leif Strand. Till dess önskar jag fler beställningar från till exempel bostadsrättsföreningar, som den beställ-ning vi har från bostadsrättsföreningen i Guldheden i Göteborg med 1000 med-lemmar. Med sådana beställningar har vi råd att köra dit varorna. Fast, naturligtvis, vi kör även ut till dem som inte är fullt så många. Tio till femton personer kan beställa gemensamt, sen kommer vi och lämnar. Det har vi också råd med.

ålder: 14 år

bor: huddinge

aktuell: miljöengagerad

vad tycker du vi kan göra för att vara aktsamma om vår jord?Vi kan tänka på att stänga av tv:n helt i stället för att bara trycka på standby. Vi kan köpa miljöbilar, cykla, åka kommu-nalt, äta närproducerat och ekologiskt. Dra ner på kött och onödiga förpack-ningar.

gör du någon insats för miljön?Jag försöker vara försiktig med elen, sorterar skräp och äter ett vegetariskt mål om dagen. Och så är jag med i scouterna där jag lär mig mycket om naturen och miljön. När det är skolval röstar jag alltid på Miljöpartiet.

tycker du att ungdomar i dag är miljömedvetna?Många bryr sig om miljön, men majori-teten gör det inte. De slänger saker på marken och tror att någon annan ska plocka upp det.

diskuterar ni miljöfrågor i skolan?Inte så mycket, faktiskt. Ibland på sam-hällsorienteringen. På mellanstadiet var det mer, då hade vi miljöråd i skolan och jag var ordförande.

om du fick bestämma en enda sak för miljön – vad skulle det vara?Jag skulle bestämma att man endast skulle äta närproducerad mat.

ELLY ENGSTEDT

Hallå...

...Matilda Söder

vv

22

vv

23

vi mänskor

.

Vi är i huvudstaden Caracas och det är en sjudande atmosfär, full av prat, skratt och sång. Vi har köat i timtal och genomgått stränga säkerhetskontroller för att komma till våra platser. Kvinnorna är högljudda, ropar paroller om kvinnor och frihet och att man måste förbättra kvinnors villkor i världen. ”Mujeres unida…” Enade kvin-nor kan aldrig besegras, skanderar de.

Vi ska snart vara i direktsändning i tv. Ett två timmar långt program som går varje vecka och som heter Hallå Presidenten! Chávez har bestämt att förlägga programmet till den här KDV-kongressen (Kvinnors Demokra-tiska Världsförbund).

STÄMNiNGEN ÄR MiNST sagt hög. En stu-diotekniker försöker instruera oss om vad vi ska göra och ABSOLUT inte göra. Vi ska INTE avbryta presidenten och vi ska tänka på att allt ljud går igenom. Vi ska med andra ord uppföra oss – men det visar sig så småningom att det kommer vi inte alls att göra.

Så går ridån upp och där sitter han, en man som i vår europeiska press beskrivs som kontroversiell, ett rött skynke för USA. Det är en storväxt, reslig man i 50-årsåldern. Han ler stort i sin röda skjorta. Jublet emot honom växer. Chávez är kvinnornas man – inte tu tal om annat. Själv tillhör jag de tveksammas skara,

men faller snart för hans ödmjuka och mänskliga framtoning.

Han visar sig vara dialogens mästare, som blandar stort med smått. Han pratar om stora politiska skeenden, snappar upp repliker från oss i publiken och väver in allt i en brokig matta.

HAN BERÄTTAR OM statskuppen mot honom i april 2002 då han hölls fången i ett par dagar. Han berättar om sin ensam-het och förvirring och vad mötet med en kvinnlig sjuksköterska betydde.

– ”Vem ska nu göra vårt samhället rätt-vist för min son, om du inte längre är pre-sident” frågade hon. Jag gick på toaletten och grät, berättar Chávez. Men så sköljde jag av ansiktet med vatten och lyckades hämta lite kraft. Jag tänkte att jag måste orka. För barnens skull.

Man skulle kunna höra en knappnål falla i publiken. De nyss så högljudda kvinnorna lyssnar andäktigt. Han lyfter fram kvinnornas roll i kampen för ett rätt-visare samhälle. Han är i sanning populär hos Venezuelas kvinnor.

Under påsken har han förbjudit all alko-holförtäring på restauranger för att minska bilolyckorna.

KONGRESSHALLEN ÄR SOM en jublande sportarena och Chávez gör mål efter mål.

Inte genom att fördöma eller hota de rika, som inte vill dela med sig, som inte vill göra samhället mänskligare. Nej, det spe-ciella med honom är att han berättar vart landet strävar, hur regeringen vill göra för att göra samhället mer humant. Han pratar bland annat om alla sociala kooperativ som växer i landet, en hjälp till självhjälp för arbetslösa och fattiga människor.

GöR HAN iNGA självmål? Stolpskott? Jag lyssnar kritiskt.

Och det kommer. I långa berömmande ordalag talar han om Irans och Syriens ledare. Jag studsar i min bänk när jag hör det. Det finns ett ordspråk som lyder ”min fiendes fiende är min vän.” Vi vet alla att USA och speciellt Iran är fiender sedan länge. Är det därför som Chávez vill stå på vänskaplig fot med dem? Ingenting kan i mina ögon rättfärdiga det kvinnoför-tryck som finns i både Iran och Syrien. Där har varken män eller kvinnor demo-kratiska rättigheter.

Men samtalet löper på. De palestinska kvinnorna ropar om den orättfärdighet de är utsatta för, som land och som kvinnor. ”Inte bara ni är utsatta!” ropas det från ett hörn. ”Vi i Västsahara, vi är också ocku-perade och vi har ett helvete. Glöm inte oss!” En annan grupp kvinnor tar vid och dialogen fortsätter.

Vet ni vem som är president i Venezuela? Han heter Hugo Chávez och jag sitter tillsammans med tusen andra kvinnor i en stor kongresshall och väntar på att han ska framträda.

Möte med Hugo Cháveztext ELLY ENGSTEDT foto MARGARETA NORDH

Den chilenska delegaten överbringar en present till Hugo Chávez under KDV-kongressen i Caracas.

vi mänskor

vvvv

23

vi mänskor

När jag kommer dit sitter barn och föräld-rar på låga bänkar i skuggan av lummig grönska och lyssnar med alla sinnen öppna. Där framme står en ung kvinna och läser ur en av Astrid Lindgrens böcker. Hon läser på spanska. Jag befinner mig på Banco del Libros huvudkontor i Caracas, Venezuela.

LANDETS PRESiDENT Hugo Chávez har stora idéer om hur landets rikedomar, i form av olja, ska kunna vara till gagn för alla människor i landet och inte bara för oljemagnaterna. Det förskaffar honom många fiender. Det vanliga folket står dock bakom sin president.

Åttio procent av befolkningen räknas fortfarande som fattig. På vägen från flyg-platsen in till den moderna staden Cara-cas syns deras boningar hängande på de

branta sluttningarna.I den omgivningen och med dessa för-

utsättningar startades Banco del Libro. Från början en bokbank där man kunde byta begagnade läroböcker med varandra. Det var på 1960-talet då analfabetismen ännu rådde. Efter en enastående alfabe-tiseringskampanj år 2004 kunde Unesco redan året därpå förklara Venezuela fritt från analfabetism.

MARiA BEATRiz MEDiNA som arbetar på kontoret i Caracas visar oss runt i den fina utställningen. Hon berättar om de många projekt som startats runtom i landet. I alla 24 län finns nu bibliotek enkom för barn.

– Här på huvudkontoret utarbetar vi ett pilotprojet, som sedan överlämnas till länet i fråga. Sedan är det deras sak att anpassa det till sin verklighet och fylla

Barnens bibliotektext ERNI FRIHOLT foto MARGARETA NORDH

Banco del libro kämpar för att sprida läsandet bland barn i Venezuela. I maj fick de Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne på fem miljoner kronor.

det med innehåll, berättar Maria Beatriz Medina. Det fungerar utmärkt. Vi efter-strävar att det överallt i hela landet ska finnas bra böcker för barn. Att de inte ska vara hänvisade till billiga strunttidningar. Vad du läst som barn fastnar i minnet hela livet. Vad du läst i tidningen i går är glömt nästa dag.

I december 1999 sköljde en flodvåg in över Vargas State och förändrade kusten för alltid. Tusentals liv och hem förlora-des och många av de överlevande barnen traumatiserades. Banco del Libro startade då ett projekt: Leer para Vivir - Läsa för att leva. Litteraturen användes där för att hjälpa både barnen och hela samhäl-let. Senare har det konceptet övertagits av Colombia, El Salvador och Thailand efter tsunamin.

NÄR Vi KOMMER in på gården anländer just två av de små bokbussarna. På vänster framskärm en liten men tydlig logo: Coca Cola. Längre bak dock ännu ett stort antal namn och märken över företag, banker och enskilda som sponsrar. Utan att jag ens hunnit fråga berättar Maria hur de finansierar sina verksamheter. Samarbete med regeringen först och främst, med oljebolag och andra stora företag.

Världsbanken har bidragit till något pro-jekt liksom enskilda personer, inhemska och utländska. Hon försäkrar att det är Banco del Libro som bestämmer villko-ren när de skriver kontrakt. Och aldrig i livet att barnen skulle få dricka Coca Cola hos oss! försäkrar hon också.

OM CHáVEz ALLA idéer om byggandet av den humana socialismen kan förverkligas kommer ingen kapitalistisk sponsring av Banco del Libro behövas. Men dit är det långt. Och vi gör nog klokt i att ge dem så mycket stöd vi någonsin kan, och på så sätt eliminera behovet av stöd från den glupska grannen i norr. Priset på fem mil-joner kronor är ett steg i den riktningen.

Astrid Lindgrensagor på spanska i Caracas.

En av Banco del Libros bokbussar.

.

vi mänskor

vv

vi mänskor

24

vv

vi mänskor

25

vi mänskor

Kinderna glöder, ögonen lyser, hän-derna far i vida bågar – Berit Eriksson berättar om arbetskooperativet Norrklä-der. Vi sitter båda i hennes soffa hemma hos henne och det är meningen att hon ska berätta om betydelsen av att ha ett arbete, hur det har påverkat henne person-

ligen, något om hennes bakgrund och om hur hon förändrats till den hon är idag. Men det är nästan omöjligt att få henne att prata om sig själv. Kärleken till arbets-kamraterna och kooperativet, lidelsen för kampen för internationell solidaritet och vreden och föraktet för våra beslutsfattare

gör att hon omöjligt kan prata om Berit Eriksson innan hon fått säga allt hon brin-ner för.

– MAN KÄNNER Ju som ett ansvar, man har ju varit med och rott igång det hela. Vi har ju ansvar allihopa men vi är ju ändå

Berit växte upp invid ett vajande, blått linfält. idag kämpar hon, tillsammans med de andra på arbetarkooperativet Norrkläder, för rätten till ett meningsfullt, betalt arbete. Agneta Norberg har intervjuat Berit Eriksson om hennes liv och arbete i Västerbotten.

Under året 2007 kommer vi att publicera favoriter ur Vi Mänskors 60-åriga historia. I detta nummer handlar det om Berit Eriksson som var en av grundarna i arbetarkooperativet Norrkläder. Agneta Norberg träffade henne 1981.

Kärlek och jobb borde alla ha

vv

vi mänskor

vv

vi mänskor

25

vi mänskor

några som varit med lite längre. Tänk om det blir så att vi som under ett år fått känna på hur det är att själv rå om sin fabrik, få känna värdighet och stolthet, tänk om dessa yngre flickor då hamnar ute på AMU bara för att vi inte får något stöd ekonomiskt. Hur ska dom någonsin kunna tro på någonting igen? Och hur ska politikerna lära sig att förstå vad dom gör med människor egentligen? Jag tror inte att folk som styr har nån aning om hur en grå vardag är för en som arbetar på Rönnskärsverken, i gruvan eller som ren-hållningsarbetare. Själv visste jag ingen-ting heller. Innan vi bestämde att vi ville tillverka sådant som det fanns behov för. Då gick vi ut till arbetarna och pratade med dom.

– Vet du någonting om hur renhåll-ningsarbetarna har det Agneta? Vet du att det finns tjugoåttatusen renhållningsarbe-tare här i landet som bär ut våra sopor som vi har slagit in slarvigt utan att tänka på vem som ska bära ut dom. Dom bär 300 sopsäckar per dag på ackord och varje sopsäck innebär en risk. När vi hälsade på hos renhållningsarbetarna sa dom: ”O, vad bra att ni kom. Kan ni inte sy en over-all åt oss med stick-skydd ungefär som slaktarna har.” Och så visade dom hur dom var sönder-skurna av glasskär-vor. Vi hade ju först gått till facket och frågat. Men dom visste lika litet som vi. Dom går ju aldrig ut. På det sättet har vi utvecklat behovsproduk-tionen. Just nu syr vi en overall till vägar-betare och kraftverksarbetare, men det jag är mest glad över är den arbetsrock som hemsamariterna hjälpt oss att ta fram.

arbetskollektivet består till största delen av kvinnor. har det någon betydelse tror du?

– Omsorg om andra, det är något som kvinnor lär sig i hemmet. Det tror jag har gjort att vi har valt att arbeta på det sätt som vi gör och att tillverka det vi gör. Men den omsorg vi har om varandra är kanske

det finaste av alltihop. Det kan nog ingen tidning beskriva så att den bilden blir rättvis. Jag läser om olika kollektiv som ska återanpassa människor som spårat ur. Men jag tror att den bästa terapin det är en arbetsgemenskap där man råder över arbetet och ekonomin. Men då krävs det ju ganska mycket och var och en måste göra det hon orkar. Jag tänker ofta på vad mamma brukade sjunga: ”Gör det lilla du kan - gör det villigt och glatt”.

– EN ANNAN SAK SOM kanske skiljer sig från en manlig arbetsplats är att vi är öppna mot varandra. På tisdagskvällarna har vi arbetat här på fabriken och då har vi haft styrelsemöte. Då har alla pratat – ofta i munnen på varandra. Det är rörigt ibland men alla ska ju komma till tals. Då pratar vi om ekonomin, vad vi ska tillverka, om framtiden och vilka problem vi har. Till-sammans kan vi också diskutera hur vi ska kunna få en rättvisare fördelning av arbetet hemma. Om vi stödjer varandra kanske vi börjar ställa krav.

Sådana gånger skäms jag egent-ligen. För jag har ju skämt

bort mina karlar. Jag var ju hemma i sexton år innan jag började på Algots. Jag har två vuxna pojkar och så gubben min. Den ena jobbar treskift på Scarins papper och den andre som byggnadsarbetare i

Jörn. Jag är ju så himla morgonpigg så jag brukar ge

dom frukost på sängen på lör-dagsmorgonen. Men visst måste man väl få skämma bort lite grann. Det får man ju igen på något sätt.

– Själv har jag ju inte upplevt vad kvin-noförtryck innebär. Ja, jag levde på sätt och vis genom min man under många år och ibland kände jag ett stick i bröstet när jag såg andra kvinnor ge sig iväg till sitt arbete. Det var först när jag började arbeta på Algots som jag verkligen fick upp ögonen för hur kvinnor verkligen kan ha det. Då fick jag veta vilket helvete en del kvinnor levat i under många år. Först

genom att dom fick ett arbete kunde dom skilja sig. Jag lärde mig om kvinnoliv som jag aldrig trodde fanns. Aldrig. För jag och Harry har ju alltid haft det bra tillsam-mans.

– Så nog finns det kvinnoförtryck. Det finns mycket att göra på det området.

Jag tror att sex timmars arbetsdag är vad som behövs för att vi ska komma ifrån den här orättvisa arbets-fördelningen och

så måste vi lära våra pojkar hushållsarbete. ”Lär mig mamma” säger mina pojkar. Ja dom har ju haft hemkunskap i skolan, men där lärde dom sig ju bara att baka scones och andra konstiga bullar. Men dom städar och bäddar sängen själva. Det är ju bra. Men köttbullarna vill jag rulla själv.

du berättar mycket om stöd och uppmuntran du fått. har du mött motstånd?

– Ja, tyvärr. Och det motståndet har jag fått från andra kvinnor – i min släkt till exempel. ” Ska du inte ta halvtid Berit? Det blir så drygt för Harry. Och han som har varit sjuk. Du är ju borta jämt.” Sånt har känts tungt att höra. Det gjorde ont med alla dessa antydningar och jag har tänkt ibland att jag kanske gör fel som jobbar. Kanske Harry beklagat sig för dom att han inte orkar att jag jobbar så mycket.

– Och sedan när det blev dessa skri-verier om pengarna från stödkommittén. Jag blev ju beskriven som nästan ohe-derlig. När jag kom hem till byn kändes det hemskt jobbigt. Ingen sade någonting öppet – det var bara små antydningar. Det är någonting som kvinnorörelsen måste arbeta med och det är att lära kvinnor att vara solidariska med varandra, att stötta varandra så att vi orkar ta problemen. Men jag tror ju att man är ett hot mot dessa kvinnor och det liv de lever.

– NÄR JAG Nu KOMMER in på det här med pengarna från stödkommittén måste jag få berätta en sak. Alla höjdare inom soci

jag vill inte ha ord. jag vill se

handling!

”

Det var först när jag började

arbeta på Algots som jag verkligen fick upp ögonen för hur kvinnor

verkligen kan ha det.

”Kärlek och jobb borde alla ha

vv

vi mänskor

26

vv

vi mänskor

27

vi mänskor

aldemokratin och fack-pampar hade samlats på Medlefors folkhög-skola för en tid sedan. Jag bestämde mig för att åka dit och träffa dom. En av höjdarna tog mig för en lärarinna på skolan. Då sa jag: ”jag jobbar inte här. Jag heter Berit Eriksson och jag arbetar på Norrkläder och jag har blivit frikänd idag.” Då såg han ut som om han hade svalt ett helt äpple och tittade ner i golvet. Han tittade mig inte i ögonen. Och sedan kom hela raddan av överhet och klappade om mig och sa gratulerar, gratulerar, vi ska stödja er, vi ska stödja er. Men då sa jag: ”Jag vill inte ha ord. Jag vill se handling.”

du är besviken på socialdemokra-terna?

– Jag är ju själv en del av socialdemo-kratin. Jag är kritisk mot mig själv att jag inte deltog aktivt i diskussionerna om arbetets innehåll och samhällets innehåll. Vi satt och sov i 20 år och gick med på kapitalets villkor. Vi flöt bara med. Soli-dariteten med u-länderna fick dom ta på våra skattsedlar. Men det är ju inte så det går till. Det är genom en solidarisk han-delspolitik dom får stöd, genom en vettig användning av råvarorna. Men då krävs en planhushållning för att detta ska gå.

när jag hör dig prata blir jag nyfi-ken på din bakgrund. berätta om din uppväxt.

– Min farfar hade en affär i en liten by som heter Bysjön sex kilometer utan-för Lövånger. Dessutom hade han små-bruk. Min pappa övertog småbruket och arbetade dessutom som målare på dags-verken. Jag är näst yngst av åtta syskon. Min mamma hon var folkpartist och en enormt fantastisk kvinna. Det finns inte ord att beskriva min mamma. Alla älskar henne och ser upp till henne. Men det är ganska märkligt – ingen av oss barn fick hennes politiska uppfattning trots att vi tycker så mycket om henne.

– Min pappa som var auktoritär och ganska så sträng fick oss med i socialde-

mokratin. Han blev som frälst när han varit i Burträsk och hört på Per-Albin. Han var rent revo-lutionär då han kom hem. Han var helt

exalterad jag glöm-mer det aldrig. Så dis-

k u s - sionerna gick höga hemma. Om mamma berättade om kungahuset – jag kan hela kungahuset utantill – så kunde det hända när hon var som mitt inne i kungafamiljen att pappa kom med ett inlägg: ”Jenna Berit ha jag en bok som är beslagtagen. Den ska du läsa. Den heter Därför är jag republikan av Vil-helm Moberg.” På det viset fick jag myror i huvudet och började tänka. Där började också min inställning till överheten. Och den har hållit i sig. Flera av dom som arbe-tar på Norrkläder kommer förresten från åttabarnsfamiljer. Det är människor som tidigt lärt sig att arbeta och att ära arbetet. Barndomsminnena kommer ju mer man lever och håller på med det här arbetet.

– JAG TÄNKER På all den kunskap som kvinnorna hade förr som håller på att gå förlorad. Jag tänker på linet och linbered-ningen som var en hantverkstradition som kvinnorna hade. Från mitt flickrumsföns-ter såg jag varje vår ett blått vajande lin-fält. Ett blommande blått linfält. Vem för kunskapen om linet vidare? Dom håller på att dö ut alla som hade den kunskapen. Jag minns två gamla tanter från byn dom kunde allt från att tillverka bakpulver till att bereda linet till de finaste linnedukar. När dom hade skördat linet la dom det i blöt vid en viss tid i en tjärn som hette Midnattstjärn. Jag minns alla dessa vackra mönster på linnedukarna. Skulle vi inte kunna ta upp dessa mönster igen industri-ellt? Skulle vi inte kunna bevara textiltra-ditionerna?

– Tänk, hur vi slösar med resurserna och låter fina traditioner bara försvinna. Och hur vi låter våra systrar plocka bomull i brännande sol på åkrar som borde använ-das till att odla matnyttiga saker. Bomulls-kläder som blir modevaror som strax hängs undan i en garderob. Men här på

fabriken tror jag alla har insett att det är viktigt att handla solidariskt, att inte handla plagg som är jättebilliga bara för att dom tillverkas av underbetald arbets-kraft i tredje världen. Det brukar vi ta upp på studiecirklarna.

i dag när jag hälsade på i fabriken tänkte jag: undrar vad berit sitter och funderar på medan hon syr. kommer du ihåg vad du satt och tänkte på?

– Jo det kommer jag visst ihåg. Jag satt och tänkte på att jag ska göra en skrivelse till riksdagsman Arne Nygren i Umeå och verkligen tala om vad som har hänt med kvinnorna och arbetet här i Västerbotten. Jag ska fråga dom ifall dom tänker ta sitt ansvar eller om dom bara är i riksdagen för att trycka på knappar. Jag ska tala om hur statsföretag agerar med skattebetalar-nas pengar. Och så satt jag och tänkte på att jag ska åka ner till Stockholm den fjortonde och femtonde och då tänkte jag beställa tid hos Åsling. Här i Västerbot-ten pumpas det in pengar i ersättningsin-dustrier för dom fabriker som upphört och dom industrierna går i sin tur i konkurs efter ett tag. Men vi som behöver pengar och har visat att vi kan göra något - vi får inga pengar. Bara för att det är vanliga arbeterskor som styr.

Tänk, hur vi slösar med resurserna

och låter fina traditioner bara försvinna. Och hur vi låter våra systrar plocka bomull i brännande sol.

”

AGNETA NORBERG, 1981

vv

vi mänskor

vv

vi mänskor

27

vi mänskor

Jag behöver ingen telefonkiosk. Jag behöver ingen medhjälpare. Jag är spindelkvinnan,

ormkvinnan, mammuttkvinnan. Jag är Margana. Jag är den enda du behöver. Jag har

ingen walkie-talkie. Jag har inget högkvarter. Jag är delfinkvinnan, späckhuggarkvinnan,

skorpionkvinnan. Jag behöver ingen sömn. Jag behöver inga kontakter. Jag är örnkvinnan,

falkkvinnan, krokodilkvinnan. Jag är den enda du behöver. Jag bär allt med mig. Jag bär

på ingenting. Jag är din sköld. Jag är gorillakvinnan, lemurkvinnan, vargkvinnan. Jag

är den enda du behöver. Jag behöver ingen vila. Jag behöver ingen medvind. Jag är ditt

vapen. Jag är en vässad stilett. Jag är hyenakvinnan, lejonkvinnan, hästkvinnan. Jag är

en kaststjärna. Jag är ett svärd. Jag är din AK-4. Jag har inga underordnade. Jag har

inga invigda. Jag är den enda du behöver. Jag är överallt. Jag är ingenstans. Jag är din

hämnd. Jag är rävkvinnan, drontkvinnan, pumakvinnan. Jag är ett virus. Jag är den enda

du behöver. Jag syns inte. Jag tar plats överallt. Jag är ditt försvar. Jag har tusen

armar. Jag har inga armar. Jag är bläckfiskkvinnan, sjöborrekvinnan, elefantkvinnan.

Jag är den enda du behöver. Jag är obeveklig. Jag är oresonlig. Jag behöver inga

nödutgångar. Jag är getingkvinnan, fladdermuskvinnan, pitbullkvinnan. Jag är din enda

utväg.

Jag behöver inget orsakssamband. Jag sysselsätter mig inte med känsloyttringar.

Jag är mjölbaggekvinnan, kvalsterkvinnan, bladluskvinnan. Jag befattar mig inte

med terapisessioner. Jag är inuti. Jag är utanpå. Jag är allomfattande. Jag är

lodjurskvinnan, kamelkvinnan, isbjörnskvinnan. Jag är radikaliserad av livet. Jag älskar

de sorger du tiger om. Jag täpper igen din mun vid minsta tillstymmelse till felsägning.

Jag är ett fjärran diktaturdöme. Jag tiger tills utandningsluften består av kompakta

ekon av bittra erfarenheter; Jag förbereder mig. Jag tvagar armarna och benen. Jag är

utan synd. Jag ska kasta första stenen. Jag barrikaderar mig innanför ditt medvetande.

Jag skjuter skarpt och kliar mig i könshåret. Jag är inte diskussionsbenägen. Jag gömmer

mig i utkanten av avloppen. Jag täpper igen tills skiten svämmar över. Skiten är min

vittnesbörd. Jag är däggdjurskvinnan, kräldjurskvinnan, amöbakvinnan. Jag behöver ingen

respirator. Jag har lungor och gälar och tarmkanaler. Jag behöver ingen vinstkalkyl. Jag

är ett stopp i maskineriet. Jag förser mig själv med allt jag behöver. Jag behöver yxor,

ishackor, handgranater; tystnader. Jag är den du fruktar utav bara helvete. Jag är

storstadskvinnan, landsbygdskvinnan, förortskvinnan. Jag är Margana. Jag är ditt enda

botemedel.

Margana

ATHENA FARROKHZAD och LINN HANSÉN utgör tillsammanslitteraturkollektivet G=T=B=R=G. De arrangerar också Queerlitteraturdagen som äger rum på Pustervik i Göteborg den 1 juni.

vv

fotoreportage

28

vv

fotoreportage fotoreportage

29

Att välja islamett fotoreportage av Anja Lyckhage

Vi träffas hemma hos Ranya i en för ovanlighetens skull tyst och stilla lägenhet. Maken Al-Shafì’ är på arbetet, de två äldsta barnen Aisha och Yusuf passas av mormor och den yngsta dot-tern Amina sover middag. Över en fika berättar Ranya om varför hon tog beslutet att konvertera.

– När jag var 15 år åkte jag på en charterresa till Turkiet och strax efteråt började jag umgås med turkar hemma i Sverige. De var inte själva praktiserande muslimer, men jag blev intresserad av islam och började själv läsa koranen för att lära mig mer.

iNTRESSET FöR iSLAM VÄCKTES under en period när Ranya var ute och festade mycket.

– Jag var trött på utelivet och började längta efter en djupare mening med tillvaron. Västerländsk kultur kan vara så självför-nedrande för kvinnor med krav på att man ska se ut på ett visst sätt och vara på ett visst sätt. Inom islam är utseendet inte av intresse utan man blir tagen för den man är.

– Att bära slöja upplever jag som något väldigt positivtSlöjan började Ranya använda strax före det att hon slutade hög-stadiet. Då hade hon redan bytt namn från Nathalie. I samband med att hon deltog i ett muslimskt kvinnobad blev hon inbjuden till en studiegrupp för att lära sig mer om islam. Strax efteråt valde hon att göra trosbekännelsen formellt.

– Genom religionen fick jag svar på många frågor. Naturen till exempel, den kan inte ha kommit till bara av en slump. Män-niskan kan inte själv påverka det som händer på jorden och då är det lättare att acceptera och se att allt har en mening. Jag mår mycket bättre psykiskt idag än vad jag gjorde tidigare.

– Det enda svåra med att konvertera har varit de fördomar jag möter från omgivningen. Det är inte ovanligt att folk skriker efter mig att jag ska åka hem eller suckar högt och kommenterar att jag har många barn när jag är ute på stan.

SOM 17- åRiNG GiFTE SiG Ranya med sin man Al-Shafi’. Många tycker hon gifte sig väl tidigt, men Ranya håller inte med. Hon tycker att hon var redo både för att konvertera och gifta sig.

– Alla människor är olika och det här var rätt för mig. Så känner jag fortfarande. Dessutom finns det ett talesätt inom islam som säger att giftermålet är halva religionen, och lite så är det nog, rätt partner gör en till en bättre människa.

Efter någon timme kommer mormor tillbaka med barnen. Hon bor dörr i dörr med familjen och hjälper ofta till med barn-passning. Ranya berättar att hennes mamma i början var orolig.

– Hon hade vissa fördomar och förknippade islam med kvin-nomisshandel, hedersmord och så. Men idag när hon vet att jag har det bra har hon inga problem alls med att jag är muslim.

När svenska Nathalie var 15 år blev hon intresserad av islam. Något år senare konverterade hon till religionen. idag är hon 23 år, heter Ranya och bor med sin muslimske man och deras snart fyra barn i lägenheten bredvid den hon själv

växte upp i.

.

vv

fotoreportage

vv

fotoreportage fotoreportage

29

Att välja islam

vv

fotoreportage

30

vv

fotoreportage fotoreportage

31

vv

fotoreportage

vv

fotoreportage fotoreportage

31

vv

recensioner

32

vv

recensioner recensioner

33

Minns du Ville, Valle och Viktor? När de kom i svårigheter, hittade de alltid den rätta lösningen i Farfars Praktiska Råd. Av någon anledning kom jag osökt att tänka på detta då jag bläddrade i Johan Tells nya bok. Låt mig med en gång fast-slå att boken är mycket bra och bör finnas i varje bokhylla!

NÄR JOHAN TELL plockade kantareller i december, insåg han att han måste göra något åt klimathotet. Det har blivit denna bok, som är en praktisk vägledning med ett par numrerade fakta på uppslagets vänstra sida och väldigt vackra foton på högersidan. Bara bilderna är värda det facila priset. Hundra humoristiska rubri-ker lockar till läsande: Ät en älg, Fyll holken, Var manuell. Varje avsnitt inne-

håller fakta om saker som du själv kan påverka, och de följs upp med ett kom-mentaravsnitt, med telefonnummer och hemsidor där du hittar ekologiska tips och lösningar. Det kan gälla mat, kläder, semesterresor eller bilpooler. Det finns ett mycket gediget redaktionsråd av tunga experter som garanterar att tipsen är veten-skapligt underbyggda.

FöR DEN SOM länge har köpt Krav-mat, sorterat sopor och tvättat miljövänligt, är det egentligen inte så mycket nytt i boken, men den ger i alla fall en kick i rätt riktning. Boken är både rolig och fakta-späckad, men texten är satt med skrivma-skinskrift och kan tyvärr vara lite svår-läst.

100 sätt att rädda världen...

AASE BANG

Böcker om miljö

En obekväm sanningAl Gore

Tyst vår Rachel Carson

Vädermakarna - människan och klimatetTim Flannery

Väckarklocka Elin Wägner

OljaGunnar Lindstedt

Oväder. Nyheter från en allt varmare världMark Lynas

Oår - Aftonlandet Knut Faldbakken

JOHAN TELLBokförlaget Max Ström

FRED MED JORDEN – inte fred PÅ jorden. Om det senare står det inte så mycket – det ligger underförstått som en röd tråd genom hela boken. Det finns ingen separat lösning på ”fredsfrågan, jordfrågan, häl-sofrågan, befolkningsfrågan eller uppfost-ringsfrågan” skriver författarna. De beto-nar gång på gång att fred på jorden och ett fredligt förhållande till jorden hör ihop. Ovillkorligt! Behandla jorden som en god vän, säjer de. Behandla den med varsam-het och respekt – så är jorden en vän till-baka.

Behandla den ovarsamt, slösaktigt, sug ut den – och jorden kommer att svara med

att göra revolt! Boken skrevs alltså för mer än 65 år

sedan – men dess tankar och idéer är inte alls föråldrade. Tvärtom! Mer än någon-sin i dessa ”klimattider” känns tankarna , och farhågorna, mycket aktuella.

FöRFATTARNA SKRiVER att det är lätt att känna igen när naturen gör uppror i andra länder – men det är svårare att erkänna problemen på nära håll. Jag tycker att det resonemanget känns igen också idag. Vi har lätt för att förlägga problemen långt ifrån oss. Där borta, någon annanstans, bör olika saker åtgärdas, regnskogen till exempel. Men vad vi, här och nu, måste göra, är svårare att ta till sig. Även om insikten nu sakta växer hos oss i västvärl-den att vi måste ändra vårt levnadssätt! Men ekvationen hur, var och när verkar vara svår att lösa.

Problemen med transporter av livs-medel, ni vet när man bakar brödet i Luleå och forslar det till Tomelilla, är inte alls ett nytt fenomen. Det gjorde man redan då – och författarna tar upp och dömer ut transportsystemet. Dessutom angriper de djurhållningen och pekar på experimenten med kor som gör att de inte kan få kalvar på ett naturligt sätt. ”Dessa fina kor kan i sina inhägnade koncentrationsläger inte längre regelbundet ge livet åt en kalv”.

Då, 1940, när omflyttningen från lands-bygden till tätorterna just hade påbörjats, när industrialiseringen växte, mekanise-ringen av jordbruket kom med stormsteg höjde de ett varnande finger. Tänk på konsekvenserna! Ta det försiktigt, vill de säga.

Fred med jordenELiN WÄGNER OCH ELiSABETH TAMM En favorit från 1940

ELLY ENGSTEDT

”Du kan aldrig själv rädda världen. En politiker kan å andra sidan inte rädda världen utan dig”.

vv

recensioner

vv

recensioner recensioner

33

I boken Blott ett annat namn för ljus har det feministiska förlaget Rosenlarv gett ut tre texter av författaren och dramati-kern Frida Stéenhoff. Rosenlarv koncen-trerar sig på återutgivning av äldre svensk litteratur, och har tidigare publicerat bland annat Stina Aronsons Feberboken.

FRiDA STéENHOFF var en kontroversiell samhällsdebattör, och den som introdu-cerade begreppet feminism i en svensk kontext. De tre texterna är dels manifestet Feminismens moral, novellen Ett sällsamt öde, och dramat Lejonets unge. Alla tre

kretsar kring frågor som rör äktenskap, fri kärlek, reli-giositet och sexualitet.

I Lejonets unge får vi möta den excentriska bildhuggarinnan Saga, som vägrar att inordna sig i normen och väljer både sin älskade Adil och ett fritt konst-

närsliv i Paris.

i Ett säLLsAMt öDE avslöjar Mikael efter bröllopsnatten för Ethel att han i själva verket är en kvinna, och i Femi-nismens moral går Frida Stéenhoff till angrepp mot alla som söker begränsa kvinnans frihet.

Att Frida Stéenhoffs feminism ingår i ett vetenskapligt paradigm framgår redan av baksidestexten: ”Feminismen vill

verka rationellt, i enlighet med förnuftet. Den älskar upplysning.” Men hon vill gå längre än de flesta, och verkligen göra rent hus med alla spår av kristen moral, vilket framgår när hon skriver att feminis-men inte har någon mani att åtskilja kropp och själ, och att den anser själsyttringar vara egenskaper hos materien.

FRiDA STéENHOFFS TExTER aktualiserar några av de frågor som mycket av den politiska debatten än idag kretsar kring, och jag ser paralleller både med den ryska revolutionären Alexandra Kollon-tajs noveller på samma teman, och en aktuell diskussion om fri kärlek som förs i till exempel queerrörelsen.

ATHENA FARROKHZAD

Blott ett annat namn för ljusFRiDA STéENHOFFRosenlarv förlag

AASE BANG

Detta är en rasande bra bok – rasande är ordet! Den första delen, Dagordning, beskriver de utslagna, tiggarna, utelig-garna och psykiskt sjuka i dagens Sverige, skildrat med en otrolig skärpa. Klingspor ser, när de flesta av oss vänder bort blicken. Hur har det blivit såhär?

”Sen mordet på Palme blev jag en del av Sverige vare sig jag ville eller inte, jag insåg att vad som hände i varje liten del påverkade mig, varje lögn och und-låtenhet, varje miljonbonus i toppen och indragen social angelägenhet drabbade mig...”Hennes klarsynthet beror kanske på att hon själv känner sig hotad. Har man osäkra inkomster kan skillnaden mellan ”dom” och ”vi” vara nästan obefintlig. Hon känner att hon balanserar nära grän-sen till hemlöshet – vad händer om hon inte kan betala hyran en månad? Hur är livet för alla ensamma och fattiga när priset för en biobiljett eller ett cafébesök är utom räckhåll? När det inte finns annat än tv att fly till?

”Teve är de fattigas nöje speciellt om

man undkommer licensen. Den tid jag skulle ha använt på att lägga mig i, inhämta

kunskap, gå på möten, skriva protester, kort sagt ägna mig åt praktisk demokrati, den tiden använder jag till teve”.

Mycket annat är på dagordningen; Tjer-nobyl, hemvården, barn som mördar andra barn – det är inget slut på eländet och äcklet. Det ena slaget efter det andra drab-bar läsaren i mellangärdet och får den kanske att vakna upp.

BOKENS ANDRA DEL, Övriga frågor hand-lar om döden, om vänner som inte orkar leva, om en mamma med psykiska pro-blem som dör.

Detta är ingen må-bra bok att drömma sig bort från vardagen med. Men den är bra.

Går det åt helvete är jag ändå föddAGNETA KLiNGSPORBokförlaget Mormor

För hundra år sedan debuterade Elin Wägner, 25 år, med denna lilla samling historier, som nu har getts ut i faksimil av Elin Wägner-sällskapet. Ärligt talat är det svårt att läsa ut något om hennes kom-mande engagemang för fred och kvinno-sak i dessa texter, även om de är väl-skrivna och ibland bränner till med samma ironiska bett som vi känner från Norrtullsligan.

EN TyPiSK HiSTORiA är den om pappa professorn som förlöjligar sin dotter. Han tycker hon är värdelös eftersom hon varken kan laga mat eller har lyckats hitta en make. Dottern svarar att hon arbetar på att skaffa sig en egen livsåskådning, men pappan tror hon är för dum för det. Man väntar då att den unga kvinnan ska visa att hon är klok och kan stå på egna ben – men istället förlovar hon sig med en finnig nolla. Det viktigaste för henne är att bli gift. Det är tonen i flera av dessa korta berättelser. Elin har inte mycket över för trånande hemmadöttrar.

ELiN WÄGNERFörord av Elsie JohanssonKommentar av Boel HackmanNytryck 2007

Från det jordiska museet

AASE BANG

34

vv

i DEBATTEN OM KLiMATHOT och växthuseffekt är det lätt att stirra sig blind på vad vi ska göra för att minska koldioxidut-släppen. Debatten om en hållbar utveckling av samhället, som inkluderar mer än bara växthuseffekten, kommer lite i skymun-dan. Sveriges andel av de totala koldioxidutsläppen är ca 0,3 procent.

DELAR MAN uPP SVERiGES fjuttiga andel står transportsektorn för ca 30 procent av koldioxidutsläppen. Det blir nästan inget alls, alltså är det ingen idé att vi gör några åtgärder på trafiksi-dan, resonerar en del. Men trafikproblemen är mer än bara kol-dioxid.

DåLiG LuFT GER EFFEKTER på hälsan. Små partiklar i luften, som kommer från trafikavgaser och annan förbränning, påver-kar hälsan. Fler personer läggs in på sjukhus med hjärt- och kärlsjukdomar under perioder med dålig luft. Tidigare svenska beräkningar visar att i Göteborg orsakar enbart trafikavgasernas partiklar 100 för tidiga dödsfall per år. Jämfört med Vägverkets nollvision beträffande olyckor i vägtrafiken är det inte helt för-sumbart.

MAN FåR MiNDRE vardagsmotion vid bilåkning. Personer som åker kollektivt rör sig ca fyra gånger mer än personer som åker bil. Ett intressant faktum i en tid där vi har problem med fet-marelaterade sjukdomar och där varje uns av vardagsmotionen spelar roll.

uTRyMMET. Bilismen kräver ett stort utrymme i staden. Inte nog med själva vägområdet, det ska även till slänter, ramper, rondel-ler, bullervallar eller till och med bullerzoner om man är i när-heten av bostäder, bensinstationer och så vidare. Detta kräver utrymme och om det handlar om centrala delar av staden är det högklassig mark. Vem vågar räkna ut vad den är värd, en svind-lande summa skulle jag tro.

EN MER DEMOKRATiSK och filosofisk aspekt är hur mycket utrymme en människa kan kräva. Är det försvarbart att ett vägnät som är till för allmänheten, tar så stort utrymme när bilen i högsta grad är ett enskilt intresse?

SLuTSATS – bilismen måste minska rejält och kollektivtrafiken öka, lika rejält.

Av antalet resor som sker dagligen i Göteborgsområdet med bil eller kollektivtrafik, är kollektivtrafikens andel ca 25 procent, inklusive ut och inpendling. En ganska låg siffra om vi jämför med andra nordiska städer, kollektivtrafikresandet i Stockholm och Helsingfors utgör ca 40 procent. Alltså finns stor potential för utveckling och förbättring.

Nu KRÄVS HANDLiNGSKRAFTiGA politiker som vågar säga ja till hållbar utveckling och två åtgärder som har stor betydelse för ökat resande med kollektivtrafik.

Försöket med trängselavgifter i Stockholm visade sig vara mycket lyckosamt, biltrafiken till innerstan minskade med 25 procent samtidigt som kollektivtrafikresandet ökade med 15 pro-cent. Och bussarna kunde plötsligt hålla tidtabellen.

uTöVER DETTA FiNNS en rad olika ekonomiska styrmedel som leder resandet från bil till buss, spårvagn eller tåg, till exempel dyrare parkeringsavgifter i centrala stan, ta bort möjligheten för arbetsgivare att subventionerna gratis parkering, se över reseav-dragen - så att de gynnar kollektivtrafiken.

SAMTiDiGT MåSTE kollektivtrafiken rustas upp: öka turtätheten, fler buss- och spårvagnslinjer, separata bussfält, snabbare resor, enklare byten.

Vidare måste nya utbyggnadsområden, både bostäder och verksamheter, koncentreras till stråk med bra kollektivtrafik, samt mer pendelparkeringar i anslutning till knutpunkter och hållplatser.

Till sist måste var och en göra ett val.

text ANNA SVENSSON illustration SARA ELGEHOLM

Bilar, bussar och luft

.

debqtt

35

vv

BOSTADSFRåGANär för många ett stort problem. Man tycker inte att det behöver vara så med det snabba framåtskridandet på alla områden. På 20- och 30-talet kunde en vanlig arbetare få förmånliga statliga lån för att bygga sig ett eget hem, trots att det inte var någon stark ekonomi i landet. Landet sköttes tydligen bra då.

/ Britt och Evert Anderson, Alingsås

MER OM ARBETANDE KViNNORJag har inte betalat prenumerationen för 2007 på tidningen Vi Mänskor och kommer inte heller att göra det. Anled-ningen är tyvärr att jag inte vill ha den.

I flera år har jag väntat på att någon av artiklarna i varje nummer ska handla om hur kvinnorna i arbetsför ålder här i Sverige har det nuförtiden när dom i arla morgonstund stretar iväg till dagis med sina barn och hur slitsamt det kan vara att hinna med allting.

Det är så olika levnadsvillkor för kvin-norna i Piteå-Stockholm-Göteborg och Kiruna-Pajala, ute på öarna i skärgården runt alla våra kuster, inom jordbruket och gruvnäringen. Men kvinnor arbetar också

MEDELKLASSENS TiDEVARVJag såg Amelia Adamo i tv-programmet Söndagsmorgon för en tid sedan.En kvinna som jag gillat på något sätt. En kvinna med framgång. Ja, det började redan på 1980-talet när hon arbetade som journalist på en kvälls-tidning och när jag genom lite struliga omständigheter fick ett telefonsamtal från henne och en biobiljett till filmen Purpur-färgen som jag såg med min väninna. Ja, sedan har jag på något sätt följt hennes framgång inom medievärlden. En tuff kvinna som genom hårt arbete både star-tat egen tidning och kan nu kallas sig chefredaktör.I dag undrar jag om vi talar samma språk… Kanske vi aldrig har gjort det.Själv har jag djupt i mitt hjärta i många år engagerat mig i jämställdhets- och kvinnofrågor och på något sätt har jag också uppfattat Amelia som journalist med hjärta för kvinnofrågor. Det har hon säkert också men på något sätt fick jag mig en funderare när jag såg henne i sön-dagsprogrammet. Då handlade det inte om arbetslöshet, a-kassa, bostadsbidrag och ensamstående morsor. Nej, nu hand-lade det om hur man i dagens trendiga värld såg på mäns och kvinnors sätt att handla. Det hela gick ut på att det på något sätt skulle vara lite ”fjantigare”, lite löjets skimmer, över kvinnors sätt att spendera på trendiga skor och kläder och det där lilla lyxiga som man ville unna sig. Männen däremot handlade naturligt-

vis på ett helt annat sätt. Säkert lite rejä-lare prylar som golfklubbor och trendiga sportbilar.Ja, det var så männen såg på kvinnors sätt att handla.

Det är klart man blir upprörd som kvinna när man alltid ska förlöjligas. Till och med när vi lyxhandlar dyra skor, kläder och andra prylar. Man häpnar över pro-blemen och börjar verkligen fundera över vad det är för värld vi lever i dag när upprördheten hos kvinnor består av den här typen av problem samtidigt som vi vet att hälften av jordens befolkning i princip svälter. Vi vet att de rika i vårt land bara blir rikare och rikare, medan den ensamma morsan inte har råd att sjukskriva sig, inte råd att gå till tandläkaren. Problemet för den ensamma morsan är att hon inte har råd med kost-naden av en karensdag och inte vad männen har för åsikt över kvinnors hand-lande.Nu är det medelklassens och överklas-sens problem som tas upp som stora frågor i jämställdhetsarbetet.Man bävar!

/ Maj-Britt Björlund

där. Och villkoren är olika beroende på ålder. Nog är det ett fattigdomsbevis att den nutida arbetande kvinnan i Sverige nära nog aldrig syns i Vi Mänskor. Jag tycker att det finns material till en lång serie om viljan finns.

Själv har jag arbetat deltid tills yngre barnet var fem år, sedan heltid i 35 år. Våra föräldrar hade jordbruk och min syster och jag och våra äkta hälfter var alltid de som ryckte in som extra arbets-kraft i skördearbetet och vid sjukdoms-fall bland någon av föräldrarna. Det var Lilian och jag som mockade skit (våra karlar vägrade!) vi mjölkade kor och skötte ungdjuren, allt som hörde till jord-bruket + att vi jobbade heltid! Att rycka in vid sjukdomsfall gällde ju bara ett par veckor som längst, men det var viktigt att jordbruket fungerade även om mor och/eller far blev sjuka. Det var ju deras och småsyskonens levebröd.

Den arbetsbörda vi hade gjorde att vi inte kunde tänka oss att bli jordbrukare, vi utbildade oss och har arbetat inom den offentliga sektorns administration. Vi har haft inställningen att våra döttrar inte skulle ha den situation vi hade när våra barn var små. Men, men…

Nu är vi snart där igen! Nu drar kom-munerna in på äldrevårdsplatserna och även på hemtjänst till åldringar som har eget boende. Mer eller mindre uttalat så kräver kommunerna att närstående, läs döttrarna, oavsett om de orkar eller ej, ska ta ansvar för att hjälpa gamla sjuka föräldrar.

Nog kunde väl ”vår tidning” ha en lång serie med kritisk granskning av hur kvin-norna i Sverige har det idag?

Tack för åren som gått, vänliga hälsningar

Linnéa Viklund

vimanskor@gmail.comlinnégatan 21B413 04 göteborg

insändaredebqtt

Svenska Kvinnors Vänsterförbund

36 37

Förbundets målsättning är:att verka för jämställdhet mellan kvinnor och män och för ett rättvist samhälle där alla har ett meningsfullt arbete.att verka för ett samhälle där alla barn är trygga och har lika värde, oavsett föräldrarnas ekonomiska situation, etniska tillhö-righet eller nationalitet.att verka för fred, allt framtidsarbetes grundval. att verka för skydd av vårt eget och framtida generationers sam-hälle.att verka för solidaritet mellan folken, särskilt solidaritet med kvinnor, som i regel är hårdast drabbade av förtryck och exploa-tering.

sKV har i Korthet Följande historia:År 1914 bildades Föreningen Frisinnade Kvinnor under parollen ”mot krigspsykos, för demokrati och kvinnans likställighet”. År 1932 utvidgades förbundet så att samarbete blev möjligt med alla kvinnor som önskade en samhällsutveckling i vänsterrikt-ning. Då fick förbundet sitt nuvarande namn.År 1946 anslöt sig Svenska Kvinnors Vänsterförbund till Kvin-nornas Demokratiska Världsförbund, KDV (Women’s Interna-tional Democratic Federation). KDV har konsultativ status hos FN:s ekonomiska och sociala råd hos UNESCO. Denna status innebär rätt att yttra sig vid sammanträden och framlägga egna förslag.

VälKommen som medlem i sKV!

Tegelviksgatan 40116 41 Stockholm

telefon: 08-640 92 05skvstockholm@telia.com

Linnégatan 21 B413 04 Göteborg

031-14 40 28skvgoteborg@telia.com

postgiro 50 50 95-0info@svenskakvinnor.nu

hemsida: www.svenskakvinnor.nu

SKV är partipolitiskt obundet och verkar för ett demokratiskt samhälle med en ekonomi som inte bygger på profit utan på människors behov,

ett samhälle fritt från alla former av förtryck.

Svenska Kvinnors Vänsterförbund

37

KDV (Kvinnornas Demokratiska Världs-förbund) startade sin mission året efter andra världskrigets slut, 1946, i Paris, med den stolta föresatsen att krig aldrig mera skulle föras mellan länder och folk.

Länge dominerades kongresserna av dåvarande Sovjetunionen och av västlän-derna. Företrädare från den så kallade Tredje Världen fick sina resor mestadels betalda av Sovjetunionen, eller utgjordes av ambassadörer, rättare sagt deras fruar. När Sovjet blev Ryssland övergick ordfö-randeskapet så småningom till Paris, där ju allt en gång startade.

Vid förra kongressen i Libanon valdes Marcia Campos från Brasilien till ordfö-rande och i ett slag överfördes tyngdpunk-ten till Latinamerika. Det är inte mycket att säga om det. Den världsdelen var länge försummad i våra internationella samman-hang.

Jag vill därför gärna beteckna denna 16:e kongress soM ett solidaritetsMöte Med latinaMerikas folk och venezue-las i synnerhet.

Då kommer jag också smidigt undan alla grava invändningar och anmärkningar jag annars kunde ställa mot kongressen som sådan. Bortsett från alla tidsförskjut-ningar, som vi så småningom lärde oss hantera, blev det en återgång till gam-maldags kongressordning. Det vill säga pompösa tal, uppräkning av alla impe-rialistiska förbrytelser, kapitalism kontra socialism, mycket kamp, mycket slagord och väldigt lite av konkreta idéer om hur vi tillsammans ska kunna agera i denna komplexa värld. Som förvisso är skri-ande orättvis, behärskas av en aggressiv stormakt, hotas av miljöförstöring och så vidare, och så vidare. Vi var ju en samling kvinnor som var ganska politiskt med-vetna och ville komma vidare.

De mera inofficiella träffarna med kvin-norna blev behållningen. Utbytet av erfa-renheter, av e-mail adresser som vi kan använda i framtiden och så festerna för-stås. Mötet med Chávez blev oförglöm-ligt, avslutningsfesten, danserna, sång-erna.

För de tio arbetsgruppmötena innehöll

bara en av rubrikerna orden feminism och gender. Där föreläste en kvinna från Kuba som berättade, nästan rörande, hur hon hade grävt djupt i Marx skrifter för att till slut komma fram till att han egentligen var en av de första feministerna. Fastän det kallades något annat då. Hon bekän-ner sig nu stolt till både feminismen och socialismen.

I det sammanfattande ”Caracas State-ment” tolkas det som att KDV nu i sitt arbete är kapabelt att införliva de mest avancerade såväl revolutionära som femi-nistiska idéerna.

Andra ord som användes sparsamt var fattigdom, miljö och miljöförstöring, trots det vi så tydligt kunde iaktta det runt om i Caracas.

Ändå kändes det hoppfullt att kongres-sen hölls just här, i det land som utgör ”hoppet för hela kontinenten och värl-den”, som Caracas Statement uttrycker det.

Kongress i Venezuela

Nära 1000 kvinnor var vi som hade kommit från 93 länder och 146 organisationer för att delta i KDVs 16:e kongress i Caracas, Venezuela.

erni FriholtSKV:s delegat i Caracas

38 39

För semester och mindre konferenser.Fyra fasta bäddar plus två extra, samt lillstuga med två bäddar. Storstuga med öppen spis, kök, lättskött med kyl och frys, dusch, toalett, varm och kallt vatten. Medtag sänglinne och handdukar.

Pris: 2.500 kr/vecka för icke medlemmar i SKV.

Pris: 1.500 kr/vecka för medlemmar i SKV.

STOCKHOLM Tegelviksgatan 40, 116 41 StockholmTel: 08-640 92 05skvstockholm@telia.com

GÖTEBORGLinnégatan 21 B, 413 01 GöteborgTel: 031-14 40 28skvgoteborg@telia.com

ORUSTErni Friholt (ordf.)Torget 1, Stocken, 440 80 EllösTel: 0304-512 15

LUNDBodil NilssonTörnsångarevägen 32, 247 35 Södra SandbyTel: 046-18 99 19

OLOFSTRÖMGunnil BengtssonÖvre Brogatan 43 A, 293 36 OlofströmTel: 0454-42 814

KARLSHAMNMaj-Lis JönssonHolländarevägen 146, 376 37 SvängstaTel: 0454-32 80 85

KARLSTADAase BangHerrgårdsgatan 12, 652 24 KarlstadTel: 054-18 99 61

PITEÅMari-Anne KristiansenStrandvägen 5, 941 53 PiteåTel: 0911-688 51

ÖREBROKarna LindénMejramvägen 5, 702 18 ÖrebroTel: 019-33 24 05

UMEÅMargareta HenrikssonBiologigränd 38, 907 32 UmeåTel: 090-19 35 54

KontaKta sKV! info@svenskakvinnor.nu

hyr en VecKa i gesunda nära siljan i dalarna

Vid boKning:08-777 60 25, 070-728 37 88, 08-649 30 18

SVeNSKa KViNNorS VäNSterförbuND, SKV

Ja, jag vill gärna bli medlem i SKVPG: 50 50 95-0

Ja, jag vill gärna prenumerare på vi mänskor. 4 nr/år 150 kronor.PG: 90 24-1

Stöd/gåvoprenumeration - frivilligt bidrag

Namn:...................................................................................................

Adress:.................................................................................................

Postadress:...........................................................................................

SVARSPOST20501400413 85 Göteborg

Frankeras ej. Mottagaten betalar portot.

Svenska Kvinnors Vänsterförbund

Svenska Kvinnors Vänsterförbund

39

Jag vill prenumerera!

vi mänskornästa nummer ute 15 september

Ett år (4 nummer) av vi mänskor kostar 150 kr.

Namn..................................................................................Adress................................................................................Postadress..........................................................................E-post................................................................................

vi mänskor

hyr en VecKa i gesunda nära siljan i dalarna

SVARSPOST20501400413 85 Göteborg

Frankeras ej. Mottagaten betalar portot.

Posttidning BReturadress: SKVLinnégatan 21 B413 04 GÖTEBORG

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNINGVid definitiv eftersändning återsänds försändelsen med nya adressen på baksidan