06/2010

Julia Ioannides s. 11 Finns det liv på Mars? s.27Boktips s.24

2

Konst i alla dess former tenderar att ha olika uppgifter och inrik-tningar. Inom sina olika genren kan konsten vara stimulerande, kontroversiell, provocerande och kritiserande. Men framför allt handlar det ofta om konstnärens tolkningar av aktuella eller his-toriska fenomen. Med andra ord är konsten t ett instrument där åskådaren har möjlighet att ur konstnärens synvinkel bekanta sig med dennes tolkning av diverse känslor eller teman. Oberoende ifall åskådaren instämmer med tolkningen drivs han/hon ofta in på nya tankebanor vilket inte bara är lovligt utan rentav något att uppmuntra till. Däremot växer konstindustrin i snabb takt och olyckligtvis har detta inneburit en indoktrinering av kommersialism inom bran-schen. Därför kommer detta nummer att behandla sådana konst-former som ofta underskattas eller kanske inte ens erkänns som former av konst. Till dessa hör t.ex. smyckes design, tatuering-skonsten samt fysisk teater. Dessutom kan man inte glömma den terapeutiska delen av konsten. Att få vara skapande och uttrycka sig själv har t.ex. Maslow nämnt i sin behovspyramid som erkänts av psykologi professorer i världsomfattande skala. Tyvärr är det inte psykologer som styr och ställer i samhället. Det finns alltså ett starkt behov av att vara skapande och få utrycka sig och inte minst för oss, skolungdomar. Ett evenemang som redan länge betonat vikten av att få vara kreativ oberoende ålder är Kulturkarnevalen, som än en gång samlade över 500 delta-gare från hela Svenskfinland. Hoppeligen kommer även undervis-ningsministeriet att inse sambandet mellan den monotona och teoretiska undervisningen samt de forskningsresultat som entydigt visar att de finska elevernas välmående är ganska lågt i europeisk standard. Med andra ord går kreativitet och välmående hand i hand. I vuxenvärlden stämplas konst och konstnärer allt för ofta av utryck som: elitism, egocentrism och narcissism. Detta syntes tydligt på Finlandssvenskt håll förra året under skådespelarnas symboliska strejk under den internationella teaterdagen. HBL publicerade på sin webb baserade tidning en objektiv artikel som berättade om händelserna under dagen i fråga. Diskussionen som gicks angående artikeln var inte bara frustrerande utan bestod till en stor del av huvudlösa påståenden vars budskap var tydligt: skådespeleriet är inget riktigt yrke och därför torde dessa inte ha någon rätt att strejka. Det är åsikter av detta slag som färgat av sig på normer och även lagar vi har idag. Detta syns t.ex. i hur staten uppfattar gatukonst samt dess skapare. Jag hoppas att vare sig ni skapar eller konsumerar musik, teater, bildkonst, dans, tatueringskonst, litteratur, cirkus, kläddesign eller mimik sluta inte för guds skull! och underskatta aldrig det som gör er lyckliga.

JOHANNES JAUHIAINEN

Stay smart, love art !

Ledare

FOTO: TEKLA VALY

3

Ansvarig utgivare för Elevbladet: Förbundsordförande Alina BölingChefredaktör: Johannes Jauhiainen, johannes.jauhiainen@skolungdom.fiArt Director: Malin Aho, malin.aho@skolungdom.fiTryckt i KSF Medias tryckeri.

Finlands Svenska Skolungdomsförbund FSS rfFSS är skolungdomarnas egen intresseorganisation och riktar sig till elever i åk 7-9, studerande vid andra stadiet samt folkhögskolor. Förbundsordförande: Alina Böling, 0442778669, alina.boling@skolungdom.fiGeneralsekreterare: Emma Mustala, emma.mustala@skolungdom.fiOrganisationssekreterare: Cecilia Portnoj, 09644881, cecilia.portoj@skolungdom.fiKaserngatan 1 D 65-66, 00140 Helsingforskansliet@skolungdom.fiwww.skolungdom.fi

ELEVBLADET 06/2010Elevbladet är Finlands Svenska Skolungdomsförbunds medlemstidning. FSS ha gett ut Elevbladet sedan 1920 under namnet Nordan, Svenska Ungdom, Ung Makt och Elevbladet

Ledare s. 2Medverkande s. 4Vad gör du? s. 5Förbundsordförande s. 6Nostalgi och komik på KOM i redan 45 år s. 7Tatueringen - en bild? Ett hantverk eller ett konstverk? s. 8Upptäck serieböckernas värld! s. 10Julia Ioannides - scenkonst studerande s. 11

Skulptural textilkonst för hela familjen s. 13FSS fyller 90! s. 13Generalsekreterare s. 14Great Giana Sisters s. 15Tolerans i kultur s.16FSS ordnade demokratiseminarium s.18KK i Borgå s. 20

Star Wars: The force unleashed s. 21

Boktips s.24Radikaaleinta on arki s. 26Finns det liv på Mars? s. 27Vilket är ursprunget till Israel - Palestina konflikten? s.28

Ebl likes s. 31

Mullvadar, kändisar och litteratur på bokmässan s.22

Konsten att överleva som studerande s. 30

Smyckesdesign - ett under-skattat hantverk s. 12

MEDVERKANDENestor Köhler har även till detta nummer vidga våra vyer med sin expertis om det fascinerande och okända. Han är

mannen/myten/legenden bakom de nördiga nyfikenheterna. Ut över den hjälp han erbjuder unga konfunderade elever

studerar han data-teknik vid Tekniska Högskolan. Slagorden ”No mystery is too big” torde vara sammanträffande ty denne man kan förklara och klargöra sådant som anors skulle kunna

leda mig, dig – ja vem som helst till ett nervsammanbrott

Mani Sedighi är Oravaisbon som efter några år i på Fin-lands solkust i Vasa emigrerat till Finlands Hawaii Åland och spenderar dagarna med att studera på Ålands Lyceum och baka pizzor. I lågstadiet kunde Mani räkna upp var-enda Pokemon fram till 151 och berätta hur den utvecklas, nuförtiden ser han hellre på Gossip Girl.

VAD GÖR DU?Ungdomserfarenheterna skiljer sig betydligt från varandra. Man sätts inför beslut som präglas av samhälleliga normer samt förväntningar familj och vänner. Väsentliga frågor gäl-lande studier, framtid och yrkesval ställs i ett skede som för många unga kan kännas tidigt. Detta ansvar kan lätt skapa ångest och leda till drastiska och förhastade ändringar i ens liv både på kort och långsikt. Det väsentliga är ju att på senare dagar kunna konstatera att man hittat den rätta vägen oberoende tidigare för och motgångar. I detta nummer presenteras Aksinja Lommi som avbröt gymnasiet år 2008. Hon blev nämligen antagen till Teater-högskolans danslinje på första försöket. Detta var självfallet en unik möjlighet som hon inte ville gå miste om och som hon inte heller kommit att ångra. Aksinja är ett ytterligare bevis på hur svårt framtidsplanering kan vara och hur om-fattande beslut t.om. en gymnasiestuderande kan råka ut för. Hon har medverkat i flera produktioner som t.ex. Mary Poppins på Helsingfors Stadsteater.

BESLUT UNDER UNGDOMSÅREN

Hur reagerade din vänkrets samt familj på det faktumet att du kom in på TEAK fastän du inte blivit student än ?För de flesta var det en stor överraskning, eftersom jag beslöt mig ganska spontant och i sista stunden att söka in på danslinjen. Det var först några dagar efter att vi firat resultatet, då frågan om studentexamen kom på tal. Jag tyckte lika som min familj att jag skulle ta emot studie-platsen på TeaK, och försöka avlägga studentexamen inom den snara framtiden.

Är du ett levande exempel på att t.om. en 17 åring kan vara färdig för högskolestudier av denna typ ?Ja, på sätt och vis. Om ett par år tycker jag kanske att jag kunde ha fått mera ut av utbildningen, ifall jag börjat som lite äldre. Just nu känner jag ändå att det var ett passligt skede för mig att börja studierna.

Tycker du att dans är en underskattad konstform ?Jag tycker att danskonsten är uppskattad, men jag skulle gärna se en bredare publik på föreställningarna.

Kan du nämna vissa för och nackdelar i den finska dansin-dustrin ?Lyckligtvis har vi en hel del fina och begåvade koreografer, som befrämjar den finska danskonsten. Tyvärr är det en realitet att det råder brist på jobb för yrkesdansare och att resurserna är knappa.

Var ser du dig själv om 5 år?Antingen jobbar jag i Finland som freelance-dansare, eller så reser jag runt och bekantar mig med främmande kulturer. Men jag tror ändå att dansen följer med mig var än jag är, eller tvärtom.

Vi tackar Aksinja för intervjun och önskar henne lycka till i framtida dansupplevelser.

JOHANNES JAUHIAINEN.

6

Förbundsordförande

Jag är en obotlig historienörd. Jag fascineras av hur en sak har lett till en annan, vilka skäl det funnits till- och vilken -effekt olika historiska skeenden haft. Hur fascinerande är inte det att politiska uppgörelser i det romerska riket ännu i dag syns på Europas karta, eller att den nu-varande engelska statskyrkan uppstod till följd av Henry VIII kärlekseska-pader? På grund av min nördighet är jag också lite extra stolt och glad över att det är jag som får vara ordförande för FSS i januari då vi firar att vi fyller hela 90 år. Om man funderar på de 90 år som FSS existerat kan man ju snabbt konstatera att FSS funnits under en tidsperiod då värld-sordningen har ändrats och stöpts om ett flertal gånger. Ändå har FSS funnits kvar, levt vidare och dessutom också varit delaktig i hur samhället utvecklats under dessa 90 år. Den historia man läser fäster ofta stor vikt vid enskilda personers bedrifter eller misslyckanden vid enskilda tillfällen. Man får läsa om Na-poleon som förlorade vid Waterloo, Lord Nelson som segrade vid Trafalgar och Gustav Vasa som skidade från Sälen till Mora. Kungar, diktatorer, officerer, presidenter och premiärministrar är ofta de människor som får symbolisera stora historiska skeenden eller avgöranden. Det man ofta glömmer är vilken roll de samhällen och rörelser fyllda av människor som finns bakom dessa frontfigurer spelar. Att Martin Luther King var bra på att snacka skulle inte ha spelat någon roll ifall den massiva rörelse med människor som delade hans strävanden och värderingar inte skulle ha slutit upp bakom honom. På samma sätt som man då man läser om historia ofta glömmer bort människomassornas avgörande kraft och fokuserar på frontfigurerna kan man lätt glömma vilken skillnad ens egen aktivitet kan spela då det gäller att förändra och förnya. Där har man också som ung och elev eller stud-erande en stor möjlighet att vara med och delta i utvecklandet av vårt gemensamma samhälle. Jag är bombsäker på att vårt samhälle inte skulle ha utvecklats lika mycket mot det positiva hållet som det gjort om det i vår historia inte funnits ungdoms- och studeranderörelser - FSS bland dem - som arbetat, gått på gator och torg, protesterat, revolterat, gett förslag och på andra sätt verkat för ett bättre samhälle. FSS har snart i 90 år varit kanalen genom vilken de svenskspråkiga skolungdomarna i Finland kunnat vara med och verka för samhällsutveck-ling och -förbättring. Visste ni till exempel att FSS under 60-talet ar-betade för att sänka rösträttsåldern (som på den tiden var 20 år) precis som vi gör nu då vi jobbar för en rösträttssänkning till 16? Finns det inte organisationer och nätverk av människor som driver på en förändring förverkligas den med största sannolikhet inte.

PS: Glöm inte att delta i FSS jubileumsseminarium i början av januari. Där skall vi diskutera just till exempel hur FSS verkat genom tiderna!

ALINA BÖLING

Historiens vingslag

7

Kom-teaterns starka sidor har alltid varit slagkraftiga dialoger och tillspetsad vardags komik. Jubileumsföreställningen tar pjäsen till en ny dimension där åskådaren får bekanta sig med de diskussioner, gräl och känsloflöden som skådespelarna på KOM (Teaterns familj) up-plever dagligen. Pararellt behandlas familjere-lationer i den Herlinska släkten som grundat och äger majoriteten av KONE koncernen.

Förhållandena i bägge familjer tycks vara komplicerade och mångdimensionella, därför har teatergruppen valt att istället för att göra en pjäs om familjen Herlin driva med känslor, uppoffringar och människorelationer som berört dem själv i lika stor bemärkelse som familjen bakom det multinationella hissföretaget. Olika synpunkter och tolkningar gäl-lande den Herlinska släkten svävar i luften och skådespelarna tolkar de centrala individerna i dramat med kraftig intuition. ”Jag vill granska denhär världen ur en ärkekapitalists synvinkel, de är smarta människor” säger Juho Milonoff. I arbetsprocessen stiger medverkarnas personliga ångest fram och iden om att skita i hela jävla Pekka Herlin och börja med tysk teater där scenen skulle fyllas av gräshoppor får splittrat stöd. Då skulle man i alla fall inte behöva dis-kutera och kompromissa med varenda samarbet-spartner. Pjäsen parodierar också den nostalgi som Pekka Milonoff vill erbjuda publiken. Sonen Juho förklarar hur dumt de känns att sjunga arbetarklassens sånger då ingen i hans genera-tion upplevt den eran. ”Alltså min upplevelse av

arbetarkampen e nu ungefär de att vi äter middag på valborg, jag är två år gammal och har blivit berövad min nappflaska, de vuxna sjunger Aulikki Oksanens ”vilken sida tar du”, nå vittu den sidan som ingen nappflaska har ! ”. Juho Milonoff är för övrigt en skådespelare som än en gång bevisar hur man med en överdriv-en experimentell mentalitet kan skapa de mest politiskt inkorrekta och hysteriska situationerna på scen som ofta avslutas på diverse sätt t.ex. så att tre skådespelare klätt av sig och sitter i ett minimalt växthus för att fly ångesten. Ett annat återkommande tema är genera-tionsbyte som varit aktuellt i Kone och som börjar bli aktuellt i Kom. I synnerhet Vilma Melasniemi och Kalle Chydenius liknar de som förföljt deras karriärer genom hela livet som en

mörk slöja, nämligen sina föräldrar. Som 20 årig har jag inte haft möjlighet att följa med teaterns produktioner i de senaste 45 verksamhetsåren och eftersom pjäsen tidvis hänvisar till dessa går en del av innehållet förbi. Samtidigt som det hör till en Jubileumspjäs att minnas det gamla goda tiderna. Pjäsen är i allmänhet en välkomponerad helhet som inte lämnar en missnöjd. Med andra ord värd att se.

Från vänster Juho Milonoff och Niko Saarela

Nostalgi och komik på KOM i redan 45 år

Jag vill granska denhär världen ur en ärke-kapitalists synvinkel, de är smarta människor -Juho Milonoff

”

Regisserad av: Kalle ChydeniusDramaturgi: Juha Itkonen Visuella effekter: Ville Seppänen I rollerna: Juho Milonoff, Pekka Milonoff, Niko Saarela, Pekka Valkeajärvi, Laura Malmivaara, Vilma Melasniemi, Juha Itkonen

JOHANNES JAUHIAINEN

FOTO: MATTI TANSKANEN

I badet Laura Malmivaara, Juha Itkonen och Juho Mi-lonoff

8

Jag går in en fredag morgon på Legacy Tattoos tatueringsstudio i Rödbergen. Jag har stämt träff med Anton Holmberg, en tatuering-skonstnär som arbetat i branschen under de tio senaste åren. Då jag gått in i studion håller Anton på att förbereda en säng som har flera likheter med de som man oftast hittar på sjukhus. Tydligen skall någon tatuera sitt lår. Studion är ljus och behagligt inrett. Dessutom är det inte vilken dag som helst. Varje fredag kan nämligen vem som helst (som fyllt 18 år) gå in i stu-dion utan tidsbeställning och få en liten tatuering gjord så gott som på direkten. Konceptet verkar fungera eftersom det redan är en handfull människor som sitter i en soffgrupp och bläddrar i bildpärmar. Denna handfull människor består av helt vanligt folk. Både män och kvinnor som man dagligen sitter bredvid i kollektivtrafiken. Det råder en fridfull stämning och det verkar som om några endast kommit för att hänga i de hemtrevliga soff-grupperna och fira att arbetsveckan gudskelov är slut. Förrän jag anlänt hade jag dock inbillat mig att stu-dior av dessa slag skulle vara unkna kryp där finnen som slagit sin femte fru nu förevigar händelsen som en tår på bicepsen.

Tatueringskonstnärer och kulturrevolutionen

Då jag påminner Anton om in-tervjun lyfter han sin hand som helt och hållet är prydd med bläck, krafsar sitt huvud och säger ”Ja just det, det hade jag ju helt glömt”. Redan i början av intervjun påpekar Anton att för honom är tatueringar mera likt ett hantverk än en konstform. Faktumet att den är präglad av trender har gett upphov till att deras kundkrets

främst består av ungdomar mel-lan 20 och 30. Affärsmässigt har tatueringskonsten aldrig varit lika ekonomiskt lönsam som nu, vilket syns i den stora mängden tatuer-ingsstudion i Helsingfors. Tatuer-ingen har gått igenom något av en kulturrevolution. Förr var det

endast motorcyklister, sjömän och fångar som anammade idén om att pryda sin kropp med bilder. I Japan blev maffian Yakuza känd för att medlemmarnas kroppar helt täcktes av tatueringar. ”Ja nog är det ju helt sant och det har ju sina positiva och negativa sidor, jag me-

nar för 10 år sedan var människor rädda för att tala med mig”, säger Anton. Det finns ett annat sätt att se på saken, i början tatuerade An-ton sig för att vara annorlunda men nuförtiden tatuerar människor sig i form av samhörighet. Nu blir även de andra tatuerarna upphetsade;

TATUERINGEN -en bild? Ett hantverk eller ett konstverk?

Anton förbereder sig för att göra en tatuering på benet.

9

Däremot har han nog en tanke bakom varje bild som pryder sin kropp. ”Ja det handlar ju ofta om personliga minnen och så vidare, fyren som ja nu tar på bröstet är för att jag nu sällskapat med min blivande fru i tio år”. Detta är ett fenomen som jag själv också lagt

märke till. Tatueringar tenderar att ha en symbolisk verkan och fungera främst som en påminnelse för en själv. Jag knäpper av bandspelaren och frågar de närvarande ifall det är okej att ta ett par bilder. Till svar får jag ett tystlåtet mummel i stil med ”mmmmjoooo”. Då jag

håller på gå ur ser jag att allt fler ungdomar sitter och väntar. Vissa är stressade och vissa glada men en sak är säker, några gangstrar är det inte fråga om.

Teemu från Helsingfors tar sin tredje tatuering.

JOHANNES JAUHIAINEN

en lönnfet kollega till Anton med svart t-shirt och brillor säger: ” Kyllähän se on sääli ettei tatuoin-nit enää oo vain gangstereille” Jag kommer att tänka på andelen människor i min bekant-skapskrets som tatuerat sig, grovt estimerat är det ungefär 35 pro-cent. Till dessa individer hör såväl rullbrädande ynglingsrebeller som snälla flickor som avlagt sin stu-dentexamen med eximia papper. Ifall det här bara är en trend då? ”Men många säger ju att om 5 år så kommer affärerna att vara lika bra eftersom folk kommer att vilja ha bort sina tatueringar då” säger Anton. Detta har blivit allt lättare med hjälp av laserteknologin, dock får huden alltid en lite annorlunda nyans eller skuggning som Anton kallar det. Sist och slutligen är väl tatueringen precis som vilken som helst annan bild, något som var och en själv måste definiera. Personli-gen så tycker jag att en stor del av tatueringarna kan ge mig samma stimuli som konstverk. Det finska ordspråket ”Kauneus on katsojan silmissä” är tydligen ganska så slående trots allt.

Arbete som tatuerareTatuerarna tycks alla vara män el-ler gubbar som enligt Anton inspir-erar varandra i arbetet. Vid detta tillfälle ser kollegorna varandra i ögonen och skrattar högljutt, och jag känner mig utanför. Fastän tatuerarna inte har något fack-förbund så får de välja själv välja sina arbetstider. Dessutom börjar arbetsdagen på Legacy aldrig före klockan 11, vilket så klart lämnar tid för även ett nattligt skapande. Med andra ord är det ett av de friaste arbeten på marknaden som kombinerar både skapande och service under den varierande vardagen.

Att ta en tatueringOrdet tatueringskonstnär får inget varmt välkomnade så Anton säger att han är hantverkare; ”Ja har nog insett att inte är det nu någon konst det, nu vet du en bild, och inte behöver det nu ha någon stor tanke ens bakom den”. Det här är såklart något som delar åsikter vilket Anton också inser. Under intervjun har även Helsingforsaren Teemu förberett sig för sin tredje tatuering. Han instämmer med att tatueringar inte nödvändigtvis är till för att förmedla några djupa filosofier.

10

Det finns ett allmänt konsensus om den vanliga serietidnigsläsaren: Han/Hon/Hen måste vara en snuskig flotthårig slacker som gör sin civiltjänst på ett bibliotek + att han/hon/hen inte sköter om sin hygien. Hah som tur stämmer inte fördomar alltid. Anyways, så måste ni veta att serietidningar är AWE-SOME. Ända sen att ha suttit på utedasset på sommarn och bläd-drat igenom den senaste fantomen för 58:e gången, har jag varit ett fan. Till kända serieförfattare hör te.x. Alan Moore (Watchmen), Grant Morrison (The Invisibles), Neil Gaiman (Sandman), Will Eisner (The Spirit) för att nämna ett fåtal. Dessa män har varit banbrytare inom denna fantastiska konstform, men frågan lyder; Varför är serieböcker så fantastiska?

En teori är att man själv får vara regissören i en berättelse, med hjälp av dialogen och bilder. För när man håller i en riktigt bra story är man som slukad. Serieböcker är definitivt en underskattad konstform, men för de som har konstformen som hobby eller jobbar inom serietid-ningsbranschen, finns det otaliga förlag och många olika serieal-bum att se fram emot. Jag skulle ha ett förslag till er, kära läsare; i stället för att bläddra igenom samma Kalle Ankas pocketar, så ta gärna ett äventyr till närmaste bibliotek eller välutrustade varuhus, vidga din vy och upptäck den fantas-tiska värld av mediet; grafiska noveller.

UPPTÄCK SERIE-BÖCKERNAS VÄRLD !

Gerard Way, som skrivit denna grafiska novell är mer känd som sångaren från My Chemical Ro-mance. I och med att jag inte hör till skaran av de 15-åriga sminkade bandfansen (inte för att dissa på något sätt, alla skall ju hitta sin ni-sch), så var jag kanske lite tveksam till Umbrella Acadamy före jag läste den. Obs, FÖRE jag läste den. Huvud intrigen i UA är som i vilken superhjälte-roman som helst, utom att hjältarna i UA är sju adopterade barn som återförenas efter att deras far, som visar sig vara en utomjording dött. I den första boken The Umbrella Academy: Apocalypse Suite introduceras den så kallade akademin vagt. Man får bekanta sig med de olika barnen, deras personligheter samt resor

framåt och bakåt i tiden, ( i förra numret av ebl förklarade Nestor Köhler i Ebl om svårigheterna med tidsresandet, men detta är en superhjälte-roman så det är ju ett måste). Huvud nemesisen är ”The Conductor”, ett skelett i en kostym som förbereder sin orkester “The Orchestra Verdam-mten” att spela ”The Apocalypse Suite”. The Conductor påstår att hans nyaste verk kan få världen att gå under, bara om man spelar den rätt (referens; South Park E17S03 ”The Brown note”). Man kan ju lätt säga att Gerard Way har en vild fantasi. Det är just den fantasin och Gabriel Bás skarpa illustrationer som gör Umbrella Academy till en läsvärd upplevelse. Way kanske inte förklarar alla hän-

delsernas mening, men man litar på att intrigen skall förklara det senare. Hittills har två stycken Umbrella Academy album blivit publicerade; den ovannämnda och The Umbrella Academy: Dallas, där vi får följa med vad som egentligen hände

under Kennedys mord.

Slutsats: Spännande, konfun-derande och Schäggbra

RECENSION:

WILHELM ENCKELLSkribenten gör civiltjänst vid ett

bibliotek

11

”För mig är teater äventyr. Var gång jag stiger in på scenen går jag mot äventyret. Vem vet vad jag kan hitta på.” Gösta Ekman, 1933Går skådespelartalanger i generna? Hur är det möjligt att kommuni-cera med kroppen eller manipul-era ett objekt som inte finns? var frågor och tankar som väcktes om fysisk teater under intervjun med Vasaflickan Julia Ioannides. Julias intresse för teater har alltid fun-nits i och med att hennes mamma också är skådespelare och pappa musiker. Redan som litet barn gjorde hon upp egna pjäser hemma med sin vän medan deras föräldrar fungerade som publik. Fysisk teater, vad är det egentli-gen? -En konstform, teater var krop-pen talar och inte munnen. Genom att studera scenkonst; rörelsetekni-ker som balett, kung fu, akrobatik och mim samt andra ämnen under fyra år vid yrkeshögskolan Novia, är det möjligt att utexamineras som dramainstruktör och sedan träda in i arbetslivet eller eventuellt studera vidare i någon annan skola på annan ort.Som 10-årig började Julia med teaterverksamhet i olika teatergrup-per i Vasa, men redan som fyra åring önskade hon att medverka i pjäser. På höstterminen i tvåan i gymnasiet såg hon en fysisk teaterpjäs som inspirerade henne, hon berättar att den gav henne en helt ny energisk och härlig känsla. Då förstod hon att hon skulle söka till kulturlinjen som dramainstruktör. Hon tog reda på när de hade inträdesprov och märkte att det var nästa vår, om hon inte sökte då skulle hon få vänta i fyra år, eftersom de tar in nya elever endast vart fjärde år. Efter att ha planerat att utföra gymnasiet på tre år och studerat i den takten så greps hon av en gnutta panik, men kon-taktade elevhandledaren och sina lärare och sedan gjorde de upp en kursplan för att utföra gymnasiet på

endast två år. Det blev bråttom och mycket extra arbete. Som 18 åring började studierna vid yrkeshögskolan och Julia ansåg att det var lite tungt emellanåt, att lära känna sig själv, jobba med sitt eget psyke för att hänga med. Även att lära sig ta emot kritik som kom av lärare, samt vänner som kanske ännu inte lärt sig hur motivera sina åsikter kändes jobbigt. Att höra att man gjorde någonting ”skit” utan

att veta vad som gjorde det ”skit” kan vara svårt att bearbeta och på samma gång förbättra. Flera gånger under de två första åren tvivlade Julia flera gånger, men konstat-erade varje gång att det är teater hon brinner för. Att hennes hobby och intresse har blivit hennes liv. Julia berättar att hon saknat en del av det lilla lyxiga i tonåren t.ex. att tillsammans med sina vänner bli student och uppleva ”penkkis” som

för många är det bästa i gymnasiet. Men det är smällen man får ta, för att få göra något som verkligen är sig kärt. Frågan ”vad är det bästa med att vara skådespelare?” fick Julia att fundera, efter några klunkar kaffe hittade hon de rätta orden. ”Att påverka åskådarnas liv och väcka deras tankar, t.ex. om hur något är, har varit eller kunde vara. Men också att föra publiken till en fantasivärld i den stressiga världen.” Trots att på scenen, är skådespelaren i centrum är det ändå för publiken hon jobbar och är det väsentliga, inte den mest synliga skådespelaren. Vi diskuterade den finlandssvenska teaterkulturen och Julia var djupt medveten om att hon inte vill stanna och jobba här, det är inte på Wasa Teater, Svenska Teatern eller Åbos Svenska Teater och dess arbetare hon vill vara med, utan hellre bort från Finland och Norden. Hon är fast bestämd vid att söka in till någon av skolorna i London och utföra två-årigt magisterprogram. Men om hon fick sätta upp en enda pjäs någonstans, skulle det vara i Italien, en Comedia dell´arte (översatt, Commedia: skådespel, lustspel. Arte: konst, hantverk, yrke”) som är en medeltida teaterform med halv-masker. Metoderna är fysiskteater och improvisation. Två människor står vid ett stånd på torget och det är alltid samma karaktärer. Trots improvisationen så finns det alltid en rödtråd som följs. Det går ut på att driva med samhället, rika gamla människor, förälskade unga, akade-miker och kyrkan. Julia uppmanar alla intresserade att söka till utbildningen och att det är många som inte kommer in efter första inträdesprovet men att det är en lärorik upplevelse.

JULIA IOANNIDES- scenkonst studerande

Yrkeshögskolan Novia, Scenkonst4 år (240sp)30 praktikpoäng utanför skolan under 2-4 året, t.ex. fristående teatergrupper, workshopinstruktörlärdomsprov: kandidatavhandling, egen föreställning (20min)5 månaders praktik utomlands (skolan har goda kontakter till Kina och Indien)http://www.novia.fi/scenkonstSlutarbetsfestival 28–30.1.2011, Vasa7 olika föreställningar, mer information senare

LINNÉA HASSELBLATT

12

Smyckesdesign hör definitivt till en av de äldsta konstformerna som presenteras i detta num-mer. Men som många andra former av hantverk underskattas denna, i synnerhet jämfört med massproducerade produkter i samma genre. Konsumenterna tenderar att välja det billigare.Jag träffar Laila de Paulis som gör sin praktik hos designern Jari Saari. Laila är ursprungligen från Kyrkslätt och har tidigare studerat smy-ckesdesign i Ekenäs. För henne är det en konst som länge funnits nära hjärtat och praktiken är redan hennes tredje. Hos Jari Saari har hon främst fått arbeta med silver som medium, samt finslipning och förädling av smycken. Saari, en sympatisk och skäggig karl som varit företa-gare i 15 år och verkat inom branschen i 30 år, fungerar som Lailas mentor. Fastän det finns en viss språkbarriär (med tanke på att Saari inte använt sin svenska sedan han gick i skolan) kan man känna en speciell harmoni och förståelse som råder på verkstaden. En lugn atmosfär där bägge konstnärerna sitter som i trans med sina arbeten, utan stress och världsliga bekymmer. Som vilket annat som helst skapande yrke är även smyckesdesign förknippad med inspira-tion och känslor. Laila berättar att naturen är en faktor som inspirerar henne och som ofta syns i hennes specialitet: broachar. ”Jag har fokuserat ganska mycket på smycken som bärs på mer högtidliga tillfällen” säger de Paulis. Därför lönar det sig faktiskt att vända sig till en smyck-ekonstnär då man söker något unikt och person-ligt för att komplettera ens utstyrsel. Enligt de Paulis ser kollegiet inom denna arbetsmarknad på smycken som mer än vackra föremål. ”Dessa föremål har en mångdimensionell och fantasifull historia, jag tror nog att vi inom branschen ser förbi utseendet i smyckena så att säga.” Fastän hennes föräldrar inte arbetat inom någon skapande bransch, känner de Paulis att de stött henne från första början. ”Ja, speciellt min pappa har ju intresserat sig av hantverk sen jag började med smyckesdesign på allvar.” Det finns en stor skillnad på de smycken som producerats för hand, enligt tradition, och de massproducerade smyckena. Olyckligtvis väljer konsumenterna ofta det billigare alternativet; som sällan är en unik produkt som fått sin början och slut i händerna på en omsorgsfull hantverkare. Orsaken till att hantverkargrenen inom denna konst håller på dö ut är just den ekonomiska situationen. ”Ja nog är de ju allt svårt att få sitt levebröd utav smyckes design, men det här är det jag trivs med” säger Laila. Normen är att efter andra stadiet fortsätta med en tredje stadiets utbildning. Laila de Pau-

lis har inte heller uteslutit tredje stadiet som alternativet, men känner sig nöjd med det hon har nu. Detta förvånar mig inte överhuvudtaget. Med en mysig verkstad i Helsingfors, samt en mentor som Jari Saari som babblar på och med uppmuntrande konstruktiv kritik om en över flera hundra år gammal konstform, kan det väl inte vara så illa.

JOHANNES JAUHIAINEN

– ett underskattat hantverk SMYCKESDESIGN

FOTO: LAILA DE PAULIS

13

När man klättrar upp för trapporna till Vindsgalleriet i Brinkala-huset i Åbo och ser sig omkring och märker att man är den enda där, är det just den känslan man får, ensam. Genom att se på de olika föremålen och uppsättningarna skulle man knappast komma på att det faktiskt handlar om ensamhet. Det krävs lite fantasi för att kop-pla ihop hur en helvit koja, fyra underliga runda djur som samlas kring en kvadrat av lysrör på golvet och en rosa stor tygkaka med spets och ett ljus på hör ihop med ensamhet. Men eftersom ensam-het är ett så abstrakt begrepp finns det många olika tolkningar på frågan “Hur ser ensamheten ut?” Utställningen En-två-ensam (22 nov. - 21 okt.) visar konstpeda-gogen Nanda Björklunds tolkning. Hon utgår från små berättelser som byggs upp kring tygfigurerna. Födelsedagstårtan till exempel visar den maktposition som födelsedagsbarnet har att bjuda vem den vill. De som inte blir det känner sig utanför. Det är ganska up-penbart att utställningen riktar sig till yngre skolelever, men det skadar inte att även lite äldre och speciellt föräldrar tar sig en tank-eställare. Vuxna ser ofta ensamhet som något negativt och sorgligt, inte som en självvald möjlighet. I rummet finns en del där besökarna själva kan besvara frågan och rita vad de anser att ensamhet är. Det var intressant att betrakta de uppsatta teckningarna och få en bild av hur t.ex. dagisbarn ser ensamhet. Roligt var att man själv kunde påverka utställningens utformning genom att ge ett bidrag. Det skulle kanske ha krävts total tystnad för att verkligen upp-skatta ensamhetens makt. Istället spelades ett klipp med småbarn-sröster upp om och om igen. Frågor som hur ensamheten ser ut och vilken färg den har besvarades av både finsk- och svenskspråkiga barn. Efter en stund börjar det bli irriterande. När jag lämnar ut-ställningen och stiger ut i den kyliga vinterluften hör jag ännu frasen “ensamheten är...” i mitt huvud.

PAULIINA PERKONOJA

SKULPTURAL TEXTILKONST FÖR HELA FAMILJEN

Världens äldsta skolungdomsförbund FSS fyller 90, vilket såklart skall firas med pompa och ståt!

FSS firar den 7.1 från klockan 11.30 till 16.00 med jubileumsseminariet:

FSS - ett barn av sin tid?

Kom och lyssna, fråga och diskutera om hur FSS fungerat och verkat genom tiderna.

På programmet bland annat föredrag om:

FSS och skolungdomsrörelsen under krigstiden - Birgitta Ulfsson, FSS generalsekreterare 1945 Det politiserade 70-talet- Björn Månsson, FSS förbundsordförande 1971-197380-talets skolungdomsaktivism och politik - Samuel Reuter, FSS generalsekreterare 1984-1985 och Fritjof Sahlström, FSS förbundsordförande 1988

Seminariet ordnas den 7.1 kl 11.30-16.00 i SFV-salen, Nylandsgatan 17D, Helsingfors. Seminariet är avgiftsfritt men på grund av kaffeserveringen skall du anmäla dig själv och eventuella specialdieter till jubileum@skolungdom.fi senast den 3.1!

Samma kväll ordnas också FSS 90 års jubileumsfest i Helsingfors! För mer info om FSS jubileum, kolla in www.skolungdom.fi/jubileum.

14

Nyligen gick det att läsa i the Guardian att Facebook nu har mer än 500 miljoner aktiva användare, varav 50% logger in på sajten oberoende av vilken dag det är. Världen över tillbringar användare kollektivt över 700 miljarder minuter i månaden på Facebook. Detta i samband med en artikel av Richard Harper, ”principal re-searcher” på Microsoft Research, Cambridge. I sin artikel dryftar Harper grundaren av Facebook, Mark Zuckerbergs, senaste uttalande gällande lanserandet av en ny e-mail tjänst som ändå inte är e-mail, utan en ny form av pågående kommunikation genom Facebook. Harper konstaterar att teknologiföretag gjort miljarder på att komma på nya sätt att kommu-nicera och minska de geografiska hindrens betydelse för kommunikation. Nu tycks man ändå ha missat poängen i utvecklandet av ett e-mail liknande utbyte via Facebook: istället för att öka diversiteten och kana-lerna till kommunikation har man strävat till att slå ihop dem till ett medium. Önskvärt? Harper drar paralleller till Google Wave, tjänsten som grundades med liknande baktankar: kan man göra en kamera och en tel-efon och av det göra en kameratelefon. kan man göra en kommunikation-splattform som kommer att revolutionera e-mail och informationsutbyte. Så skedde ändå inte, åtminstone inte i den skala Google förväntat sig.

Visserligen är det praktiskt att slå ihop saker för det mesta: förenkla och förbättra. Samtidigt har Harper en poäng när han påpekar att männi-skor använder sig av olika kommunikationskanaler beroende på vad de vill förmedla och hur de vill förmedla det. Ett e-mail uppfattas nödvändigtvis inte lika formellt som ett brev, ett sms tar inte så länge att skicka iväg som att besvära sig att ringa upp någon, och så vidare. Vad kommer alltså att hända då över 500 miljoner Facebook-an-vändare plötsligt uppmanas använda Facebook som första plattform för kommunikation, oberoende om det handlar om informationsutbyte som traditionellt skett via e-mail, chat, sms eller brev? Kanske går det som för Google Wave, kanske Facebook inte tar över världen helt och hållet, än. Eller kanske vi kommer att se Facebooks utökade funktioner som ett välkommet komplement till våra nuvarande kommunikationsmedel, utan att glömma de redan etablerade kanalerna? Hur man än vänder och vrider på det är 700 miljarder minuter till-bringade vid en kommunikationsplattform rätt mycket tid, trots att det fördelas på dryga 500 miljoner användare.

EMMA MUSTALA

Generalsekreterare

Hur kommunicerar du i framtiden?

Vad får du om du tar Super Mario Bros, byter ut den rundlagde rörmokaren mot en fräsig tjej och låter spelets skalprydda fiende-flora förvandlas till ett gäng bistra uvar? Svar: Great Giana Sisters. Berättelsen om hur Time Warp Productions karbonkopierade Nintendos kassasuccé är en av spelhistoriens klassiker. Studion befann sig i kreativ kris. Person-alen hade teknisk kompetens, men idéerna lyste med sin frånvaro. I desperation riktade de blickarna mot det äventyr som gick varmast i hemmen – Super Mario Bros. Med papper och penna satte de fanta-silösa spelutvecklarna sig framför teven och började rita av Svam-priket, centimeter för centimeter. Resultatet blev Great Giana Sisters, som släpptes till en rad olika hemdatorer. Spelet var en så uppenbar kopia att det gjorde ont – den enda ingrediensen som inte skrek plagiat var kompositören Chris Hülsbecks chipslingor. Det här fick givetvis Nintendo att se rött. Kyotoföretaget hotade med att dra spelets utgivare Rain-bow Arts inför rätta � och Great Giana Sisters plockades snabbt ned från butikshyllorna. Nu, 23 år senare, har Nin-tendo själva släppt en uppiffad version av äventyret de en gång kämpade för att störta. I det färska DS-spelet är stölderna från Marios plattformsodyssé inte längre lika plågsamt uppenbara. Utseendet har fått en rejäl ansiktsly-ftning – de hårda pixlarna har ersatts av en mjuk, avskalad estetik, som i sina bästa stunder för tankarna till Eric Chahis legendariska surrealismsaga Another World. Protagonisten Giana är inte längre en Mario minus mustasch och kulmage, utan har numera ett sockersött Powerpuff Girls-influerat utseende. Dessutom visar de totalrenoverade banorna prov på en upp-finningsrikedom som inte gick att skönja i originalversionen. Däremot skjuter Giana fortfarande eldk-lot med händerna. Hon får fortfarande mynt genom att dunka huvudet i stenblock, och ur marken sticker fortfarande synnerligen välbekanta rör upp. Lyckligtvis är också Hülsbecks mästerliga

symfonier intakta. I själva verket har de till och med blivit bättre i sina nya arrangemang – blandningen av trallig lekfullhet och kristal-liserat vemod rymmer känslor som egentligen borde vara för stora för DS:ens små högta-lare. Med tajt kontroll, lagom längd och en välavvägd svårighetsgrad är Great Giana Sis-ters DS en av konsolens absolut bästa titlar. Enda kruxet är att äventyret blir aningen för repetitivt mot slutet. Men bortsett från det lilla minuset är spelet en mysig, char-mig och förtrollande liten resa. En resa, som stundvis till och med överglänser självaste Marios strapatser.

BENJAMIN KNOPMAN

Great Giana Sisters DS

Blandningen av trallig lekfullhet och kristallis-erat vemod rym-mer känslor som egentligen borde vara för stora för DS:ens små hög-talare.

”

I dagens postpostmoderna samhälle har etiska och moraliska normer globaliserats och smu-git sig in i alla delområden inom kultur och näringsliv. Dagens trend är att alla människor oavsett deras ras, religion och nationalitet skall tolereras i alla sammanhang. Kultur och konst har på detta sätt blivit censurerat och bev-akat i flera decennier. En negativ följd av den globaliserade toleransen är att flera mindre uppskattade konstformer har glömts bort. Till dessa hör bland annat: Slavhandeln, gladiator- fäktningen, den brittiska överklassen, tortyren, pantomimen och i synnerhet den mexikanfien-tliga konsten. Oavsett hur det globaliserade strävandet efter ett ras bundet välmående har påverkat befolkningens livskvalitet, kan man utan tvivel säga att ingen form av kreativ ut-tryckning borde förbjudas av den fria individen. Därför har skribenten tagit tillfället i akt för att påminna den toleranta allmänheten om en viss bort-tolererad konstform: Den mexikanfientliga konsten. Den mexikanfientliga konsten grundar sig på den fundamentala idéen av att vara fientligt inställd mot människor från Mexiko. Den mexi-kanfientliga konsten försöker lära allmänheten mexikanens behavioristiska vanor, vardagliga mönster och trivial nyttokunskap om mexi-kanen, så att den civiliserade individen skulle känna igen när han/hon har att göra med en person som uppenbart är från Mexiko. Eftersom ingen vill ha att göra med mexikaner strävar den mexikanfientliga konsten i grund och bot-ten efter att försnabba processen av att känna igen och slippa ifrån mexikanen.Nedan följer ett exempel på mexikanfientlig konst.

TOLERANS I KULTURBerättelsen om Ludde och Ponzio

Ludde och Ponzio kommer hem från köttbutiken. Flygeln är bortstulen. Ludde: ”Satan! Någon har stulit flygeln igen!” Ponzio: ”Hoppsan! Ser man på.. Men nu är det antagligen för sent att ta fast tju-ven..” Ludde: ”Gud bevare oss Ponzio!” Ponzio: ”Det finns inget att göra mera Ludde.. Kom så lagar vi köttsoppa! Läste du i tidningen om...?” Ludde: ”Nej! Den här gången, den här gången satan... Den här gången Ponzio skall jag gå till roten av detta..” Ponzio: ”Vi kan inte ringa polisen, vi har ju ingen telefon.. Kom nu så går vi på en tobak så blir allt bättre!” Ludde: ”Nej! Inte röker ju någondera av oss ens! Vi måste!... Vänta en sekund nu Ponzio... Vänta en sekund.. Du ser ju... Du ser ju lite mörk ut i ansiktet? Har du alltid gjort det...? Och varför har du en såndän fånig karnevalhatt på dig...? och en såndän svart mustasch..?.. Och så bär du runt på dom där maracasserna hela tiden... och ar-betslös är du också... Hmm.. Vänta nu! Vänta nu! Vad heter du i efternamn Ponzio??” Ponzio: ”Öööh.. Hur så? Ingenting speciellt...”Ludde: ”Gonzales! Du heter Gonzales i efternamn! Satan Ponzio! Ponzio Gonzales! Min själ darrar av att nu äntligen ha insett det sanna, det fruktansvärda! Min kompis! Min vän! Min bror! En lögnare av mexikanskt blod!!! Satan Ponzio, alla dessa år har du varit mexikan! Förbered dig för att dö Ponzio! Tijuana gråter inte efter bortskickade soldater!” Ponzio: ”Herre Gud Ludde! Inte skulle du ju vara kompis med en mexikan, inte sant??” Ludde: ”Hmm... Nu när du säger.. så det skulle jag ju faktiskt inte! Vilken fånig tanke! Ha, ha, ha! Det är nästan så jag måste skratta! En stund där tänkte jag att du var mexikan Ponzio!” Ponzio: ”Kom nu Ludde det är nog på tiden att du börjar röka.. Dessutom skulle vi ju laga köttsoppa..” Ludde blickar nostalgiskt ut ur fönstret. Ludde: ”En av dessa dagar.. en av dessa dagar.. Skall jag hitta alla satans mexikaner och ge så ordentligt på käften till dem...” Ponzio ger en kram till Ludde och klappar honom på ryggen. Ponzio: ”Det skall du Ludde, det skall du nog..” Kompisarna går och laga köttsoppa.

I den kända, ofta reciterade berättelsen om Ludde och Ponzio, fruktar Ludde i några ögonblick att hans bäste kompis Ponzio är mexikan, Ponzio lyckas dock övertyga sin kompis att han inte är det. Märk väl att mexikanen (Ponzio) i motsats till stereotypen är ovanligt manipulativ och listig. Genast från början påstår Ponzio att det är för sent att ta fast tjuven och försöker ihärdigt locka Ludde bort från den allvarliga situationen med hjälp av bland annat tobaksprodukter och köttsoppa. Då Ludde för ett ögonblick uppfattar att Ponzio i självaverket är mexikan, lyckas Ponzio omedelbart bevisa att Ludde har fel, med hjälp av Luddes personliga psykologiska inställning till mexikaner. Det som direkt inte kommer fram i berättelsen men som en mera van och bildad läsare kan räkna ut är att Ponzio själv antagligen har stulit flygeln och även telefonen som nämns i en bisats. Märk väl att mexikanen i alla sammanhang kan upptäckas på basis av den traditionella klädseln och maracasserna som han/hon alltid bär med sig. Stereotypen att alla mexikaner skulle vara arbetslösa, uppfattas i dagens vetenskap mera som en grundläggande norm än en generalisering. Kom ihåg att denna berättelse endast var ett exempel på hur man kan utöva mexikanfientlig konst. Sist och slutligen finns det ingen konstform som inte skulle kunna omfatta den mexikanfientliga inriktningen. Var inte rädd och osäker! Bry dig inte om tolerans och annat likgiltigt! Börja genast imorgon utöva mexikanfientlig konst på ditt eget sätt och märk hur din livskvalitet omedelbart höjs!

OTTO SANDQVISTSkribenten studerar dra-

maturgi för första året vid teaterhögskolan.

TOLERANS I KULTUR

FSS ordnade under ett veckoslut i november ett demokratiseminarium i Helsingfors. Under veckoslutet diskuterade ett tjugotal FSS aktiva olika sätt att förbättra demokratin och beslutsfattandet i samhället. Seminariedeltagarna kom tillsammans demokratiskt fram till följande förslag för en bättre demokrati där unga har mer möjligheter att delta:

• Sänkt rösträttsålder till 16 år i alla val.

• Utveckla samhällsläran och ungas påverkningskunskaper, speciellt i grundsskolan. - Tidigare samhällslära i grundsskolan, bättre och mer fokus på samhällslära i yrkesskolor. - Information om deltagande och påverkan. - Mer praktisk samhällslära.

• Alla kommuner skall ha ett ungdomsfullmäktige. - Samarbete mellan elevkårsstyrelserna och ungdomsfullmäktige viktigt. - Ett i ungdomsfrågor beslutsfattande organ gemensamt med kommunfullmäktige.

• Öka ungas påverkningsmöjligheter i skolan, - Elevkårsstyrelserna fattar beslut tillsammans med lärarkåren och rektorn.

• Synliggörande och utvecklande av ungas påverkningskanaler. - Nya informationskällor, t.ex tidningar.

- Utveckla hörande av unga på nationell nivå i beslutsfattandet. - Utveckla hörandet av unga på europeisk nivå.

Den som inte hörs tystnar...

FSS ordnade demokratiseminarium

20

För åttonde gången ordnades den populära Kulturkarnevalen av FSS.I år var det Nylands tur, och kulturfesten utspelade sig i flera delar av Borgå den 11-14 november. Kulturkarnevalen riktar sig för ungdomar i den ungefärliga åldern 13-19 som under fyra dagar vill jobba i ett s.k. labb eller workshop som de själv valt. Evenemanget ger en möjligheten och prova på sådant som man troligtvis aldrig får göra i skolan. Det finns för lite konstämnen i skolan, och KK råder i alla fall lite bot på detta. Det här året kunde deltagarna välja mellan allt från radio med Radio X3M, redesign, keltisk musik, beatbox och att kustomisera sin cykel, till parkour, fäktning, serieteckning och ståuppkomik med Anders Helenius. Även lärarna hade ett eget labb lett av Christoph Treier, som är en känd föreläsare och coach. Evenemanget har stadigt vuxit under åren. Första Kulturkarnevalen ordnades 2003 i Grankulla och hade under 100 deltagare. Över 500 deltagare rymdes med det här året. Det säger väl något om populariteten att de 350 första platserna fylldes på 10 minuter när web-banmälningen öppnades. Det var skådespelaren Mikael “Gusse” Andersson som kom på idén om

ett evenemang där det viktigaste inte är tävling utan att prova på olika former av kultur och skapa kontakter över regiongränserna. Idag är han Kulturkarnevalens konstnärliga ledare. För att få allting att fungera praktiskt job-bade en frivillig staff av unga, många av dem aktiva inom FSS, dygnet runt. Flera deltog också tidigare i en staffutbildning i Borgå där de fick lära sig om bl.a. första hjälp, härskartekniker samt om varandra, så att samarbetet skulle löpa så smidigt som möjligt under KK. Nytt för i år var Stafferiet, ett eget chillrum för staffmöten och pauser där kaffekokaren var i gång dag och natt. Att Borgå fylldes med liv märktes inte bara av de stora klungorna med ungdomar som förflyttade sig mellan labbutrymmen, övernattningsstället Lyceiparkens skola och matsalar runt om i stan. Labbet Improv everywhere, som grundar sig på en rörelse med samma namn som finns i flera länder, skapade nämligen förbryllning på gatorna. De lekte bl.a. följa John efter en helt främmande privat människa på stan och filmade det. De klädde också ut sig i vita overaller, invaderade Citymarket och lekte grodor, krig och dök bakom varuhyllor tills

ledningen kom och sa att det var opassligt. Deltagarna hade fullt upp att göra. Till kvällsaktiviteterna hörde kulturrum och drop-in-labb i samarbete med föreningar och instanser. Folkhälsan ordnade sexsnack, och man kunde bl.a. prova på att jonglera i ultraviolett ljus, feministiskt självförsvar, yoga och filmlabb. FSS ordnade icebreakers, dvs. roliga lekar där man lär känna de andra, avslappningsrum och möjli-ghet att pimpa sin KK-skjorta. Den amerikanska debatten som detta år leddes av Valter Sandell var mycket populär. Bl.a. progressiv skatt för alla, energidrycker och homosexuellas rätt till gifter-mål i kyrkan debatterades flitigt. Presentationen av de närmare 40 labben och var de åstadkommit under karnevalen var up-pdelad på två kvällar. Höjdpunkten på lördagens karnevalsfest var showen som dragking- och dragqueenlabben hade. “Kvinnorna” och “män-nen” fick gå på en upplyst catwalk omringad av hundratals åskådare med kamerorna i högsta hugg. Låten som spelades var såklart Lady Gagas Alejan-dro. Även under discodansens och parkourlabbets fartfyllda föreställningar var stämningen på topp. Man blir alltid förundrad över hur mycket delta-garna egentligen hinner lära sig under ett par dagar och hur människor som inte träffats förut fungerar så bra som en grupp. DJ-labbet och bandet Jane from Jermaine stod för dansmusiken under kvällen. Efter det intensiva förlängda veckoslutet åkte de trötta och nöjda deltagarna hemåt med många nya kontakter i bagaget. Väntan på Kulturkarneva-len 2011 har börjat!

PAULIINA PERKONOJA

I BORGÅ

KULTURKARNEVAL

THE FORCE UNLEASHED 2STAR WARS:I Star Wars: The Force Unleasheds andra del får man igen chansen att gå bärsärk med Starkiller, mannen med mera Force i sin lilltå än alla Jedin i alla filmer kombinerat. Den här gången är man Starkillers klon som beger sig på ett äventyr för att finna Juno Eclipse, föremålet för Starkillers kärlek i första spelet. Utgångspunkten är långt den samma som i första spelet; man skall slakta sig igenom otaliga mängder imperiska trupper med hjälp av sina lightsaberar och diverse Force förmågor. Det är vacket spel med superb animer-ing, men under den vackra ytan döljer sig många problem. Upprepande strids och nivå design, en kort och ytlig berättelse och saknad av djup i spelandet får än att ledsamt skaka på huvudet när man tänker på vad det skulle ha kunnat vara. Spelet börjar med att man vaknar i Kaminos kloningsfaciliteter. Darth Vader berättar åt en att man är den senaste produkten i ett försök på att klona den ursprungliga Starkiller. När man misslyckas i ett av Vaders test så försöker han döda än, men man hinner fly förrän han lyckas. Därefter beger man sig på en resa för att finna Juno Eclipse och ingenting, inte ens en sådan liten sak som ett uppror kan få än att ändra sig. Utgångspunkten för historien är inte dålig, men det visar sig att den inte egentligen leder någon-stans. Berättelsen bara står på ställe och verkar bara fungera som en ursäkt för att Starkiller skall ha en orsak att röra på sig. Under berättelsens lopp möter man på ett par bekanta figurer från filmerna, men som så mycket annat så spelar de ingen desto större roll; de bara är. Sist och slutli-

gen så är berättelsen bara där så att man kunde göra ett till spel, olikt det första spelet där berät-telsen var viktig för Star Wars som en helhet. Utseendemässigt kan man inte klaga på omgivningarna. De är otroligt vackra och passar bra in i Star Wars andan med sina grandiosa pro-portioner, men själva nivåerna som man springer i känns konstgjorda. Främst känns det som ett klippa och limma jobb, där man haft några olika segment som man sedan bara placerat efter varandra i varierande ordning. Detta gör att varje nivå börjar upprepa sig själv efter bara några minuter. Det är verkligen synd, för det fanns helt klart potentiall för att göra vackra och varierade nivåer. I grund och botten handlar spelet om strider-na och de är roliga och imponerande till att börja med. Efterhand blir även det ganska enformigt. Eftersom det inte riktigt finns något annat mel-lan de olika slagsmålena, så börjar det smånin-gom att kännas som ett enda långt slagsmål, där spelandet börjar kännas mera som jobb än nöje. Hur konstigt det än må låta, har LucasArts lyckats göra stor skalig förintelse vardagligt. Ett annat problem med striderna är att de saknar djup. I det första Force Unleashed fick LucasArts kritik för att nästan alla fiender slogs på samma sätt, de bara såg olika ut. De har försökt fixa det i den andra delen, men tyvärr var deras lösning “fiende X kan bara besegras med Y och fiende W bara med Z”. När man sedan börjar kombinera dem så att en del bara kan besegras med lightsaber och en annan del bara med Force

förmågor så slutar det vara innoverande och blir mera irriterande. The Force Unleashed 2 är överraskande kort. Jag tog inte tid, men det tog mig åtta timmar eller så att spela igenom det, och jag är något av en perfektionist som tar extra tid för att kolla att jag inte missar några gömda bonusar. För någon som bara vill spela det igenom så skulle jag gissa att det tar fem till sex timmar. Jag säger inte att ett spel är automatiskt dåligt eftersom det är kort, Portal bevisade motsatsen, men i så fall måste spelet var en väl utförd och mångsidig spelupplevelse så länge det varar; The Force Unleashed 2 är inte det. Spelets korthet gör också att det inte känns väldigt belönande att spela det. Man börjar redan med en bra mängd förmågor och uppgradering sker i snabb takt. Det här leder till att man snabbt blir en ostopp-bar naturkatastrof och det känns inte lika viktigt att uppgradera sina förmågor som det kändes i första spelet. The Force Unleashed 2 är inte ett dåligt spel, men inte är det bra heller. Framför allt är det en stor besvikelse. Jag var en stor fan av det första spelet och hade hoppats på att få veta mera om Starkiller och vad hans roll var under perioden mellan tredje och fjärde filmen. Istället fann jag ett spel som inte bara har en dålig berättelse, utan även lyckas göra något så coolt som att spela som en super Jedi att verka vardagligt. Är man en Star Wars fan så lönar det sig att pröva det, men andra spelare kan nog finna något bät-tre att använda sina pengar på.

NESTOR KÖHLER

22

Det en vacker dag och såväl familjer som piprökande gubbar står utan-för Mäss-centrets huvudingång. Spårvagn nr 7 stannar intill ingån-gen och en gigantisk hop högljudda skolklasser väller ut. Hoppeligen har de inte blivit tvingade utan kommit till mässan på eget initia-tiv. Dock tvekar jag på det efter att två killar i en av klasserna sparkat varandra och hävt ur sig förfärliga svordomar. När jag väl kommit in

bekymrar jag mig inte mer för människomassan utan vandrar från stånd till stånd snackandes med både förlag och författare. Mässcentret har faktiskt erbjudit goda utrymmen för bibliofiler, serietidningsentusiaster och ma- ma-nusförfattare att samlas för att från olika synvinklar njuta av litteratur. Det finns även ett stånd för kreati-vitet där både barn och unga målat samt skrivit sina namn. Väggen är fylld med färg från top till tå och

intresserar tydligen också lite äldre barn. Den skäggiga gubben som ansvarar över ståndet förklarar att böcker i sig kanske inte intresserar små barn, trots detta ville han ge även familjens minstingar en chans att trivas och få bekanta sig med illustrationer. Vid nästa stånd svävar nostalgi och barna minnen. Denna saga är en del av vår finlandssvenska kulturhistoria som jag ofta stolt-serat med på mina utlandsresor

nämligen, Mumin. Litterära verk som tilltalar både vuxna med ett politiskt perspektiv samt barn med uppfostringsrelaterade dilemman är något vi definitivt behöver mer av. Vilken finlandssvensk unge har inte gömt sig under täcket då Mårran uppenbarat sig på TV-rutan eller i boken som mamma läste högt? Plötsligt börjar både journalis-ter och kostymklädda män röra sig mot Aleksis Kivi scenen. Det ryktas om att Sofi Oksanen snart skall upp-

Mullvadar, kändisar och litteratur på

BOKMÄSSAN

23

träda. Det är fullt av människor och chansen att komma nära scenen är obefintlig. Jag tänker vänta tills hon talat klart och sedan fråga henne vilket tips hon skulle vilja ge till en ung skribent som gärna skulle få sitt levebröd av att skriva. Då hon väl går ner från scenen omringas hon direkt av både inhemsk och utländsk media och till råga på allt ser hon jävligt sur och besvärad ut. Men det gör hon alltid har jag hört. Hittills har mässan löpt ganska smärtfritt men plötsligt dyker en gigantisk mullvad upp. Dylika feno-men har jag aldrig förstått mig på. Vad har en människa i en mullvads kostym egentligen att göra med överhuvudtaget någonting ? Men ännu svårare är det att bestämma sig för hur man skall handla; Le? Ig-norera? eller skaka hand ? Det finns en orsak varför man aldrig borde ha med sig en fotograf som vill expe-rimentera: ”Hej gå dit me myyrä så tar vi en bild de blir jävligt roligt”. Herregud , Jag ? Fotografen ser på mig med minen som signalerar följande : C’mon isint vara såndän. Jag ger efter och säger: okej låt gå då. Efter att jag lämnat mullvaden ser jag att en stor hop barn ivrigt samlats omkring honom ihop om att få skaka hand eller kramas. Maten överallt på bokmässan är drygt överprisad så jag mig bestäm-mer för att köpa en kaffe och koppla av i rökbåset. Det har tydligen också rock-journalisten Jone Nikula. Det motbjudande båset är fullt av rök och människor vars blickar för det mesta riktas mot marken. Nikula bolmar flitigt och ser ut som om han skulle ha massor och tänka på samtidigt som han hela tiden sneg-lar runt omkring sig. Jag ber honom ge ett tips till en ung människa som vill lyckas i antingen musik eller litteratur världen. - ”Ja fan, nuförtiden räcker de ju inte längre med att du kan skriva eller musicera du skall sätta förban-nat mycket tid på att socialisera och marknadsföra dig själv, ja menar jag var igår 18 timmar på MTV3:s studio för att spela in reklam för Idols vars produktion inte börjar ännu, men det är något som krävs nuförtiden!”. Like är ett förlag som med ett gott rykte redan länge tryckt

motströmmens litteratur. Till dessa kontroversiella verk hör t.ex. VIVA ZAPATA ! (en historia om indianer-na i Chiapas samt deras dröm om en bättre värld) och Banksy : Wall and Piece (en exklusiv inblick i hur en av världens mest inflytelserika gatukonstnärer gott till väga). Vid deras stånd har det formats ett möte av unga författare och media-

folk. Det är sällan man egentligen tar i beaktande hur förlag sist och slutligen fungerar som små par-tier. Olika människor attraheras sig till olika förlag på grund av deras agenda och nisch som starkt präglar verksamheten. Trots att även dessa är företag som strävar efter att gå på vinst. Denna praxis gäller dock främst mindre förlag som Like, Teos,

Nemo och Terra Cogita. Klockan börjar bli närmare fyra och Juha Itkonen som skrivit och skådespelat i KOM teaterns nya produktion skall presentera sin roman vid namnet 17. Jag sätter mig längst fram och ser Itkonen i en casual kostym snacka med ett gäng äldre förlags personal. Känns på sätt och vis skumt att se honom på bokmässan då jag senast igår såg honom på KOM:s scen. Den unga och anspråkslösa författaren berättar skämtsamt om sin förs-ta ungdomsroman och hur den anknyter till hans tidigare verk. Efter presentationen går jag fram till honom och tackar för gårdagens teater upplevelse. Ett stort leende dyker upp på Itkonens ansikte och han svarar: Tack själv hördu, de var nog ett jävligt roligt projekt, hoppas nog på att jag i framtiden skulle bli erbjuden något liknande samarbete med KOM. Då jag frågar hurudant tips han skulle ha till unga skriben-ter säger han följande: - ”Ja det gäller bara att skriva så mycket och så olika texter som möjligt, dessutom så gäller de ju att tro på sig själv, ja menar jag har be-kanta som skulle ha haft potential att bli författare men ifall man för evigt sitter och finslipar sina texter så kan det vara svårt” När jag väl börjar gå upp för trapporna mot utgången slänger jag en sista blick på människomassan. Uppifrån ser de ut som små myror. Myror som diggar böcker.

JOHANNES JAUHIAINEN

Faktaruta:

• Den årliga bokmässan i Helsingfors ägde rum på Mässcentret i Böle från den 28–31.10 2010.

• Med elva scener fick publiken njuta av uppträdanden av såväl inhemska och utländska politiker, författare och konstnärer till dessa hörde bland annat Mark Levengood, Peter Frantzen, Pelle Miljoona, Henrik Meinander, Anthony Beevor, Mikael Junger och Märta Tikkanen. I samband med bokmässan ordnades även mat och vin mässan, tillsammans attraherade dessa över 75 000 be-sökare.

• Medverkande förlag var t.ex. Otava, KSF media, Like, Tammi, WSOY och Gummerus.

FOTO: HEINI LEHVÄSLAIHO FOTO: FINLANDFORTHOUGHT.NET

Det kan hända att läsförmåga i den bemärkelse min generation (f. 1958) uppfattar saken är en utdöende konst. Jag avser alltså förmågan att i flera timmars ensamhet, utan avbrott av något som helst socialt medium, fördjupa sig i en komplex, omfångsrik textvärld, där abstrakta resonemang växelverkar med beskrivningar av konkreta motiv och händelseförlopp, allt med språket som enda uttrycksmedel. Om man i alla fall vill öva sig i en sådan gammalmodig färdighet tycker jag man kan börja med engelska klassiker. Charlotte Brontës Jane Eyre och hennes syster Emily Brontës Svind-lande höjder är fulla av starka känslor, inte minst raseri och förtvivlan vid sidan om romantiken. Sylvia Plaths Glaskupan borde alla unga kvinnor läsa, för att förstå att det går att resa sig och gå vidare i livet. Eller man kan öva upp sina läsmuskler till exempel med J R R Tolkiens Sagan om ringen för att sen läsa Tolstojs Anna Karenina som är minst lika spännande i sin beskrivning av hur nedrighet och godhet, stolthet och förnedring, växelverkar i människans liv!

Pia IngströmSkribenten arbetar som litteraturredak-tör på Hufvudstadsbladet och har gett ut böckerna “Den flygande feministen och andra minnen från 70-talet” (report-age, 2007) samt “Inte utan min mamma. Böcker, Beckis, Istanbul och Karelen” (självbiografiska essäer, 2010

Pia Ingström

Alla borde läsa boken Mannen utan öde av Imre Kertesz.För att den förstummar läsaren vid något man är så van att bli högljud, fyllas med hat och vrede. För att den är så full med liv - och död. För att den är så insiktsfull i sitt sätta att vara icke-vetande om det rättfärdiga. För att den så uppriktigt saknar all bitterhet. För att den är så vacker.

Ville SandqvistRegissör, skådespelare och enhetsansvarig vid teaterhögskolan

Ville Sandqvist

Jag tycker att alla borde läsa Den oändliga historien av Michael Ende. Det är en hyllning till fanta-sin fylld av magi, och dessutom en vacker berättelse om en son och hans far. Som barn läser man den som en äventyrsberättelse utan like, och om man sedan läser den medan man växer upp ser man lager på lager av djupare mening vid varje genomläsning. Precis som det skall vara med god fantasylitteratur.

Maria TurtschaninoffBarn- och ungdomsförfattare

Julen närmar sig med storm steg och vad är inte bättre än det. Denna högtid innebär ofta att man träffar släktingar, sätter på sig en kvävande slips eller kliande ylletröja eller socialiserar sig med människor som man annars inte skulle. Dock finns det ljus i ändan av den mörka tunneln. Eftersom man efter allt det ovannämnda ofta tillåts ett par dagar av lugn och ro som ett litet tröstpris. EBL uppmanar var och en till en av de mest ädla formerna av vila nämligen: soffslöande. Denna konst-form är komplex och svår men med denna lista kan du inte misslyckas:• Filt (i mån av möjlighet likadan som riksdagsledamöterna har)• Glögg • En bok. Men vilken? Tveka ej längre ty EBL har till detta nummer fått hjälp av ett antal finska

kulturpersoner som var och en rekommenderat en bok alla borde läsa.JOHANNES JAUHIAINEN

Maria Turtschaninoff

BOKTIPS I JULETIDER

FOTO: CHRISTINE SAARUKKA

Nam Les novellsamling Båten tar läsaren in under huden på entonårspojke oåterkalleligt insyltad i de colombianska knarkkartellerna, på en kvinna som flytt från en havererad kärlek till ett terrordrabbat Teheran och på en flicka som kämpar för livet på en flyktingbåt utanför Vietnams kust. Le skriver om ställen jag aldrig har besökt, om livsöden jag knappt kan föreställa mig. Ändå handlar hans berättelser om mig. Jag tror de handlar om dig också. Att vi alla sitter i hans båt.

Freja RudelsFörfattare

Bibeln. Den här boken är grunden för hela vår kultur, så man bordekunna åtminstone lite om den. De flesta läser inte hela Bibeln utanbara guldkorn. Det är bättre än ingenting. Om du hamnar på en öde ö,eller i fängelse för en tid, kan det vara roligt att läsa hela Bibeln,från början till slut. Då märker du att där inte bara finns guldkornutan hemskheter och obegripligheter också. Det får dig att tänka.

Erik Wahlströmförfattare som 2006 gav ut romanen Gud, som handlar om huvudpersonen i Bibeln.

Räddaren i nöden av J.D. SalingerEn klassiker. 16-åriga Holden Caulfield blir reglerad från sin internatskola och irrar omkring i ett vintrigt New York utan mål och mening, mot det slutliga sammanbrottet. Boken är skriven som en enda lång monolog, huvudpersonen talar i förtrolighet till läsaren och man sugs in i berät-telsen redan på första sidan. Tål flera omläsn-ingar och blir bättre för varje gång.

Kira NalinFörfattare

Ray Bradbury - Fahrenheit 451I framtiden är böcker förbjudna och brandmännens huvuduppgift att bränna dem. En brandman börjar undra varför. Den här sex-tio år gamla berättelsenär fortfarande spännande, har fortfarande en hel del att säga om samhället och om att finnas till och är fortfarande skriven på ett helt lysande språk. Dessutom är det en kort bok. Det var så jag hittade den i gymnasiet en gång i tiden, då jag snabbt vartvungen att recensera en roman. Den visade sig vara så bra att jag läst om den ett par gånger sen dess.

Kaj Korkea-ahoFörfattare

Kira Nalin

BOKTIPS I JULETIDER

Kaj Korkea-Aho

forts.

Erik Wahlström

Freja Rudels

FOTO: CATA PORTIN

FOTO: TED FORSSTRÖM

FOTO: ANDERS PORTMAN

FOTO: JUTTA FUCHS

26

Pamfletten Radikaaleinta on arki kan ses som en fortsättning på diskussionen om prekariatet som dykte upp på den politiska arenan i Finland år 2006. Boken bryter myten om att prekariatet i grunden är en marginell grupp i samhället, som det ofta framställs. De facto lever upp till en miljon människor i en osäker position på arbets-marknaden, vilket utgör en tredjedel av den totala arbetskraften. I denna ”marginal” på en miljon finns en väldig förändringskraft. Kampen om förbättrade materiella villkor för den nya arbetarklassen behöver en rörelse som inte stampar på ställe i det förgångna.Pamflettens kapitel om utbildning är mycket uppfriskande: utbildningen är politisk, den anpassar sig efter marknadskrafternas behov och eleverna socialiseras till de rådande om-

ständigheterna. Som motvikt erbjuder skriben-terna motståndets pedagogik. Idag när en rad sammanhängade kriser härjar och jordens ekologiska bärkraft provas hårdare än någonsin är en radikalisering inte bara önskvärt, utan det enda alternativet. Vi har inte råd med en ända ”förlorad generation” till. Som alternativ till socialisationen erbjuds fostran till motstånd. Var finner vi elevorganisationernas roll här?På så gott som varje uppslag nämns även berättelser om orättvisor på arbetsplatser, som Vänsterunga samlade ihop under Ange din chef- kampanjen (ilmiannapomosi.net). Detta ger en extra kick åt pamfletten som helhet. Pamfletten är väldigt bra och rekommenderas varmt!

VALTER SANDELL

Radikaaleinta on arki

Dan Koivulaakso, Anna Kontula, Jukka Peltokoski, Miika Saukkonen, Tero Toivanen:

Med jämna mellanrum återvänder jag till den klara källan. “Sommarboken” av Tove Jansson handlar om barnet Sophia, hennes pappa och hennes farmor. Det genuina mötet mellan olika generationer skildras utan sentimentalitet och fångar lek-fullhet, vänskap och glädjen i allvaret. Och språket - jag nämnde visst den klara källan. Som motvikt en global överblick och skrämmande bra bok för alla vetgiriga att läsa - Naomi Kleins “Chockdoktrinen” Trots att den har några år på nacken kan den tyvärr inte avfär-das som gammal skåpmat.

Henrika Anderssonförfattare och regissör

Jag kan varmt rekom-mendera Kari Hotakainens ”Finnhits”. Verket in-nehåller korta och po-etiska prosatexter som ursprungligen trycktes på ölflaskor. Vilket berodde på att det var ett beställning-sarbete som Kari gjorde åt ett bryggeri. Jag tycker det är fint att litteratur kan få sin början på sidan av en öl flaska och sedan växa till en bok- och till råga på allt en framgångsrik sådan. Hotakainens texter är sköra, djupa och roliga men framför allt njöt jag som invan-drare av det att de förbättrade mitt egna språk.

Roman Schatz författare(I fri översättning av Johannes Jauhiainen)

Roman Schatz

Henrika Andersson

Nestors Nördiga Nyfikenheter

Det går inte att neka till den moderna människans fascination av utomjordiskt liv; de otroliga mäng-derna science fiction böcker, filmer och serier, för att inte tala om UFO jägare och SETI programmet, bev-isar detta. Det finns de som är helt säkra på att det finns utomjordiskt liv, det finns de som tror att vi är unika i galaxen och så finns det allting där emellan. Argumenten för utomjordiskt liv brukar i grund och botten vara någon version av: ”Universum är ju så stort, inte kan vi vara de enda!” Och mots-varande för de som är emot brukar vara: ”Tänk hur osannolikt liv är, hur skulle det kunna ske många gånger?” Låt oss ta en närmare titt på det hela. Låt oss först titta lite närmare på vår egen galax, Vintergatan. De senaste undersökningarna visar att det finns ungefär 400 miljarder stjärnor i vår galax, men antalet kan kasta med femtio procent åt det ena eller andra hållet. Vinter-gatan är så klart inte den enda galaxen i universum; i själva verket finns det över 130 miljarder andra galaxer i det synliga universum. Det är svårt att säkert säga hur stora galaxer är i medeltal, men Vintergatans storlek anses vara ganska medelmåttigt. Det skulle betyda att totala mängden stjärnor i universum är 50 000 miljard miljarder (= triljoner). Jag har inte utrymme för uträkningarna här, men det visar sig att det antagligen finns mera stjärnor än det finns sandpartiklar på jorden. (För den som är intresserad av uträkningar-na så rekommenderar jag http://astronomy.swin.edu.au/~gmackie/billions.html). De här talen blir viktiga lite senare i artikeln. Det kanske kändaste försöket att beräkna antalet intelligenta, kommunicerande civilisationer i universum är den såkallade ”Drakes ekvationen”, som ser ut som föl-jande:N = R * fp * ne * fl * fi * fc * L, där N är antalet civilisationer i vår galax med vilka kommunikation

är möjlig, R är antalet stjärnor som uppstår per år, fp är andelen stjärnor med planetsystem, ne är antalet planeter som poten-tiellt kan uppehålla liv per stjärna med planeter, fl är andelen av de föregående som det faktiskt uppstår liv på, fi är andelen av de föregående som det uppstår intel-ligent liv på, fc är andelen civilisa-tioner som utvecklar teknologi som sänder signaler som kan upptäckas av oss och L är hur länge en sådan civilisation sänder ut signaler. Om man ser på produkten av alla termer, förutom den sista, får man antalet nya kommunicerande civi-lisationer per år. Genom att sedan multiplicera med livslängden får man veta hur många civilisationer det borde finnas på samma gång.Drakes ekvation är så klart gan-ska förenklad och det finns många saker den inte tar i beaktande; t.ex. ifall utomstående civilisation-er koloniserar andra planeter, ifall civilisationer dör ut men uppstår på nytt på samma planet och ifall de ens konstant skickar ut signaler. Däremot var det inte heller menin-gen att den skulle vara en exakt

formel, utan snarare en diskussion-sskapare och en sammanfattning av de saker man måste ta i beaktande då man spekulerar kring utomjord-iskt liv. Trots sin inexakthet kan vi använda den för att få en grov bild av hur många civilisationer vi skall förvänta oss finna i vår galax. Om man använder sig av de bästa uträkningarna vi för tillfället har, så får man talet 2.31. Det skulle betyda att det finns två kommuni-cerande civilisationer i vår galax och ungefär 200 som inte kommuni-cerar. Däremot, om man använder sig av mera pessimistiska tal så får man resultatet 0.000065; vilket skulle betyda att vi nästan säkert är ensamma i vår galax. Till skill-nad från de mer optimistiska talen som ger oss antalet 20 000 civi-lisationer. Som man ser så kastar svaret ganska mycket beroende på hur man väljer de olika faktorerna. Om vi nu vill veta hur många civilisationer det finns i universum, inte bara i vår egen galax, så ser talen väldigt annorlunda ut. Låt oss anta att vi är pessimister och att vi anser att Drakes ekvation bev-isar att vi är de enda intelligenta

varelserna i vår galax. Ifall vi då applicerar ekvationen på hela syn-liga universum, så får vi svaret 8.5 miljoner. Med ett sådant tal kan man redan säga att det nästan ga-ranterat finns annat intelligent liv i universum än vi, hur osannolikt liv än är. T.o.m. om man antar att pes-simisterna var så optimistiska de kunde, och det sökta talet är bara en tiondel av det svaret vi fick, så skulle det ändå betyda att det finns närmare en miljon civilisationer. Låt oss återvända till vår egen galax, eftersom det är inom den som vi främst kan hoppas på att faktiskt finna annat liv. Drakes ek-vation är till för att finna kommu-nicerande civilisationer, men vad händer om vi bara vill finna liv; be-höver inte ens vara intelligent. Igen kan vi använda oss av Drakes ekva-tion, men vi lämnar bort kraven på intelligens och kommunikation och ändrar L till hur länge det finns liv på en planet. Om vi igen använder oss av de bästa uträkningarna och en ganska konservativ livslängd på 10 miljoner år, så får vi svaret att det finns 23,1 miljoner planeter med liv. Motsvarande med pessimis-tiska tal blir 65 000. Fastän Drakes ekvation inte är exakt, så tycker jag den bevisar en sak: med tanke på hur stor vår galax och universum är så skulle det vara ganska förvånansvärt om vi är de enda levande varelserna som finns. Personligen anser jag att frågan inte är om det finns annat liv, utan snarare hurdant det är. Kom ihåg att alla dehär spekula-tionerna bygger på antagandet att allt liv kräver förhållanden som liknar Jordens. Vem vet vilka slags livsformer som kan uppstå under olika förhållande. Sist och slutli-gen så måste varje person själv bestämma vad den anser är san-nolikt, men jag vill att ni kommer ihåg ett tal när ni tänker på saken: 50 000 miljard miljarder stjärnor.

NESTOR KÖHLERSkribenten studerar datateknik vid

Tekniska högskolan

FINNS DET LIV PÅ MARS?

FOTO: STOCK.XCHNG/JELAGA

EN MÅNGDIMENSIONELL KONFLIKT

Under slutet av 1800 – talet var Europa färgad av antisemitism och judarna hade svårigheter med att integrera sig i de europeiska sam-hällena. För att driva judarnas sak grundades den sionistiska rörelsen, enligt vilken den ända lösningen på ”judefrågan” var att judarna skulle få en egen stat där de kunde leva i fred. Denna judiska stat skulle grundas i Palestina på grund av områdets bibliska kopplingar. Det fanns dock ett problem med förverkligandet av sionisternas politik: Palestina var redan bebodd av en muslimsk och kristen arabbe-folkning. De tidiga sionisterna som kom till Palestina var idealistiska bosättare som flydde förtryck i Eu-ropa, mycket likt de amerikanska kolonisterna. Precis som de ameri-kanska kolonisterna hade de jud-iska bosättarna en rasistisk inställ-ning mot ursprungsbefolkningen. Sionisternas strävan för att grunda en judisk stat i ett område som beboddes av palestinska araber gav upphov till en konflikt, som idag är över hundra år gammal. Israels självständighetsförklaring den 14 maj 1948 ledde till ett krig

mellan den nya regionala stormakten

och de omringande Arabstaterna. Israel segrade och erövrade områden av palesti-nierna, som nu en-dast hade fotfäste på 22 % av sitt historiska hemland. Efter kriget var palestiniernas hemland förlorat och 700 000 palestinier hade blivit flyktin-gar, som ett resultat av Israels etniska rensning. Israel tillät inte de palestin-ska flyktingarna att återvända till sina hem efter kriget. Hurdan är situ-ationen idag?Den sista femtedelen av historiska Palestina, som består av Västbanken, Öst Jerusalem och Gazaremsan, ockuperades av Israel i sexdagarskriget 1967. Dessa områden är enligt FN Ockuperade Palestinska Områden, som Israel enligt internationell lag inte har någon rätt att behålla. Israel har idag ockuperat dessa områden,

hem för ca 4 miljoner palestinier, i över 43 år och därmed gjort sig skyldigt till den längsta olagliga militära ockupationen under tiden efter andra världskriget.Israel vill vara en demokratisk och judisk stat i historiska Palestina och är inte färdigt att acceptera en självständig palestinsk stat i området, var det idag bor ungefär lika många palestinier (borträknat 4 miljoner palestinska flyktingar) som judar. Problemet för Israel har varit: Hur kan Israel vara en

demokratisk och judisk stat i ett land där majoriteten av in-vånarna inte skulle vara judar? Svaret har varit apartheid (separation).Israel ockuperar olagligt palestinier-nas land och driver en brutal apartheidpoli-

tik, som understöds av USA och EU. Apartheidpolitiken ämnar till att omöjliggöra en framtida palestinsk stat. Näst intill alla aspekter av Israels apartheidpolitik är olagliga enligt internationell lag. Enligt FN:s råd för mänskliga rättigheter och världens mest uppskattade internationella människorättsor-ganisationer, Amnesty Interna-tional och Human Rights Watch, har Israel ständigt gjort sig skyldigt till alarmerande människorättsförbry-telser i de Ockuperade Palestinska Områdena. Israel har även gjort sig skyldigt till talrika krigsbrott och möjliga brott mot mänskligheten. Detta är verkligheten i kulisserna av ”fredsprocessen” mellan Israel och den Palestinska Myndigheten.Israels förstör systematiskt pal-estinska hem i de ockuperade områdena, ofta utan varning genom att köra över husen med bulldoz-ers eller genom att bomba husen.

FOTO: JILL SHAW

Skribenten är medlem i ICAHD (israeli commity against house demolitions), en politisk organisation som motsätter sig ockupationen av palestinska områden. Organisationen har återuppbyggt hem i västbanken sedan 1997. Ut över det går verksamheten ut på forskn-ing runt ämne samt spridning av information angående krisen samt dess utveckling. Den finska avdelningen grundades på grund av Finlands kopplingar till Israel som främst har att göra med vapenhandel.

EN MÅNGDIMENSIONELL KONFLIKT

Israel motiverar detta med att hemmen är ”olagligt byggda”, med att demoleringarna är ”nödvändiga militärt” eller med att demolerin-garna är en ”form av bestraffning”. Dessa argument tål inte dagsljus. Sedan 1967 har Israel gjort det i praktiken omöjligt för palestinier att få lov till att bygga och därmed tvingat familjer att bygga sina hem ”olagligt”. Att palestinierna bygger ”olagligt” är inte en form av politisk protest, utan det ända sättet för många föräldrar att få ett hus för sin hemlösa familj. Sam-tidigt njuter de judiska bosättarna av understödda byggnadsprojekt på palestiniernas områden. Israel har överfört en halv miljon judar till de palestinska områdena sedan 1967. Slutresultatet är tiotusen-tals hemlösa palestinier, av vilka de flesta är barn. Israel har sedan 1967 förstört över 24 000 palestin-ska hem. Israel har aldrig erbjudit någon som helst kompensation åt dessa hemlösa palestinier. Finland stöder Israels politik Många finländare har bilden av Finland som en neutral och fredsstödande part i Israel-Pal-estina konflikten. Denna bild av Finland innehåller tyvärr väldigt lite, om någon verklighet. Finland stöder Israels olagliga ockupations-politik genom att idka vapenhandel och upprätthålla goda relationer med landet. Finlands israeliska vapenhandelskumpaner hör till de mest obehagliga aktörerna i hela Israel-Palestina konflikten. Dessa företag deltar öppet i Israels krigs-brott och gagnas av Israels krig och konflikter. Genom sin vapenhandel-spolitik stöder Finland inte endast företag som deltar i krigsbrott utan

stöder även maktfulla aktörer som önskar att Israels konflikter och krig fortsätter. Finland har från och med 1994 köpt israeliska vapen för över 170 miljoner euro och under åren 2004 – 2007 var Finland den andra största leverantören av mis-silteknologi till Israel. Israels utrikesminister Avigdor Lieberman besökte Finland i juli 2009. Liebermans högerextremis-tiska parti, Yisrael Beiteinu, drev i oktober igenom en nationalitetslag enligt vilken alla som ansöker om israeliskt medborgarskap tvingas svära en lojalitetsed till den ju-diska och demokratiska staten. Lieberman har bland annat föresla-git utplånandet av Gazaremsans befolkning med kärnvapen och dränkandet av alla palestinska fångar i Döda havet. Under Lieber-mans besök sade utrikesminister Alexander Stubb i en presskonfer-ens att ”Finland och Israel inte har politiska problem”. Stubbs linje-dragning är väldigt oroväckande. Detta handlar om Finlands roll i en av moderna historiens mest utdrag-na konflikt, som har pågått i över hundra år. Israel är skyldigt till den längsta olagliga militära ockupation och har orsakat den största flyk-tingskrisen under tiden efter andra världskriget. Finlands motstridiga och ryggradslösa Mellanöstern-politik kan inte fortsätta. Att inte tala ut eller att inte ta ställning mot människorättsförbrytelser och krigsbrott är inte att vara neutral. Om man inte talar ut eller agerar så accepterar man det som pågår.

JOHANNES HAUTAVIITA

Israeli Committee Against House Demolitions ICAHD Finland

En föreläsare sade en gång åt mig att det finns människor som förverkligar sig själv på jobbet och människor som förverkligar sig själv på fritiden. Jag försökte genast placera mig i en av grup-perna, men visste inte riktigt till vilken jag hörde. Jag tyckte ändå att det lät som ett bättre eller intressantare alternativ att vara den som förverkligar sig själv på fritiden. Jag tolkade det som att om man hör till dem som förverkligar sig själv på fritiden, så hittar man lyckan och gnistan i livet genom det som man gör på sin fritid. Det är på fritiden man gör det som är viktigt för en och fritiden formar en stor del av ens livsinnehåll. Enligt mig är fritid all tid utanför jobbet eller skolan. På fritiden ska man skapa balans till arbetslivet eller studierna. Fritiden är minst lika viktig som ”upptagen tid”. Men hur ska man hitta de fritidssysselsättningar som passar en själv bäst? Alternativen är oändligt många och förr eller senare hittar förhoppningsvis alla något som passar just den. Och måste man förresten ha någon speciell hobby för att kunna utnyttja sin fritid? Jag tycker inte det. Man kan ta det helt lugnt också; titta på filmer, umgås med vänner osv. Ibland räcker det till och med att bara vara ensam och ha tid för att koncentrera sig på bara sig själv. På fritiden ska man göra just det som känns bra för en själv, på fritiden ska man leva livet! Och alla lever livet på sitt eget sätt. Tyvärr lider många människor i dagens läge av brist på fritid. Hur går det då för den personen som klassificerar sig som en som förverkligar sig själv på fritiden, och inser plötsligt att den inte har någon fritid? Helt logiskt betyder det väl att den inte kan förverkliga sig själv. Men vad innebär det då? Har gnistan i livet slocknat då, känns livet tomt? Jag är väl lycklig som inte ännu i alla fall vet svaret på frågan och inte är helt uppslukad av studi-erna utan att jag har tillräckligt med fritid. Vare sig man är en som förverkligar sig själv på jobbet eller en som förverkligar sig själv på fritiden, så finns ju fritiden i alla fall. Till vilken grupp hör du? Och hur utnyttjar du din fritid?

MINNA NIEMINEN

Skribenten studerar socialpsykologi

Hur ser din fritid ut?

FOTO: STOCK.XCHNG

30

Livet är inte enkelt för en stud-erande. Det är lite som Bear Grylls från Discovery Channel som alltid sätter sig i svåra situationer för att visa hur man ska ta sig ur dem. Skill-naden är väl den att för oss stud-eranden så handlar det inte om liv och död, hoppas jag i alla fall. Men det kan kännas så ibland. Att sam-hället inte hjälper oss tillräckligt vet vi redan. Budskapet är lite tudelat. Vi ska studera och få en bra utbildn-ing. Det ska vara gratis, men ändå måste du ha pengar så du klarar av att betala hyran, maten etc. Själv flyttade jag till Mariehamn i början av juni i år. Hade inget an-nat val eftersom det visade sig att mamma skulle till Göteborg och ända sättet för mig att stanna kvar i Vasa var om jag hade jobb. Det fick jag förstås inte eftersom min finska inte är så bra som de vill att den ska vara. Åland var väl det enda stäl-let i hela Finland som inte krävde att jag kunde finska. Jag trivs bra här, både på jobbet och i skolan. Det var naturligtvis mycket svårt i början. Det är det väl alltid om man är ”the new kid”, och speciellt när ”kidden” är 19 år. Det skulle varit mycket lättare om jag hade börjat från årskurs 1 här. Skillnaderna är väldigt stora mellan gymnasier. Jag får ofta frågan ”Varför just Åland?” av andra studeranden. Det verkar lite som om ålänningarna inte rik-tigt är nöjda med holmen som de är uppväxta på. Jag jobbade hela sommaren på Kotipizza i Mariehamn och behövde samla på mig rejält med arbet-serfarenhet för att kunna bli erb-juden fast anställning. Det lyckades - jag fick anställning där och jobbar fortfarande minst 20 timmar i veck-an. Kombinerat med studiestödet så räcker det förvisso helt bra. Men FPA tänker inte betala ut mera efter

jullovet, orsaken är att jag studerar alldeles för lite. Jag vet inte hur de räknar, men 11 kurser på en termin är helt tillräckligt, jämfört med AMS (arbetsförmedlingen på Åland) som endast kräver 2 kurser per period. Hur funkar allt det här då ? Skola 20 timmar i veckan, jobb 20-35 tim-mar i veckan. Det är tungt. Verkligt tungt. Man hinner knappt sova när man ska hinna göra läxorna också. Helgerna kan man inte heller utnyt-tja för då måste man tillika jobba. Ibland har jag dessutom känt att jag kanske borde hoppa av skolan

och fortsätta baka pizza hela mitt liv här på Åland. Jag skulle trol-igtvis aldrig ha råd med en finare lägenhet eller saker jag gillar och jag skulle aldrig få löneförhöjning heller då jag inte har någon utbildn-ing alls. Men det skulle vara enklare än att ha dagar som börjar 7 och slutar 23. Att ungdomar tänker såhär som jag ibland är farligt. För det finns många som faktiskt tar det beslutet att hoppa av skolan. Jag är övertygad om att jag kan få jobb utan utbildning men verkligheten är inte så, och egentligen känner jag nog det innerst inne. Det räcker inte med att man kan det prak-tiska, även om det är det enda man kommer att ha användning av. Men nu ska vi inte klaga på det finska skolsystemet som är ett av världens bästa.

Men konsten att överleva är i själva verket väldigt enkel. Man måste ha de där små sakerna i livet som gör det värt att stiga upp på morgonen och jobba flitigt på kväl-len så man kommer hem snabbt till det man längtar efter! Och nu syftar jag inte på nudlarna som stått och väntat på mig hela dagen för att mätta min fattiga mage, nej jag talar om materiella saker. Att sitta med min sambo och titta på tv i soffan kan kännas helt jäkla under-bart efter en jobbig dag. Bara sitta och inte göra någonting. Jag menar inte nu att ni ska skjuta upp alla era problem så att ni slipper göra dem. Utan få undan dem så snabbt som möjligt och sedan ska ni njuta så länge ni kan. Man kan inte heller förvänta sig att man ska få en stund för sig själv och sina intressen hela tiden heller. Men man måste alltid tänka positivt, ”jobbar jag hårt och mycket nu, får jag mera fritid sen”. Andra sätt att utnyttja tiden är att träffa vänner i skolan så man får ut så mycket som möjligt av rasterna. Träffas efter skolan för att studera tillsammans. För att nu summera allting. Jag är väldigt trött, kom just hem från jobbet och jag måste sova nu för att orka jobba i morgon också men innan jag lägger mig måste jag läsa på psykologiprovet till nästa vecka. Hur orkar jag? Ärligt talat ingen an-ing, men jag försöker få det bästa ut av det. Mitt liv suger inte, hur tungt det än är. Ingen märker heller på mig hur tungt jag har det. Studeran-delivet är lika tungt för alla, bara på olika sätt. Men det är även mycket roligt, och troligen den bästa delen av ditt liv. Så njut för allt du kan! Problemen tar aldrig slut, man måste bara lära sig hantera dem.

Konsten att överleva som

FOTO: STOCK.XCHNG

FOTO: MALIN AHO

MANI SEDIGHI

16 års rösträtt i kyrkkovalen: Fastän det finns massvis med saker som EBL int diggar med den finska kyrkan så är sänkningen av rösträttsåldern något vi hurrar för.

EBLExit trough the gift shop: En film av Banksy som för tittaren via fiktion och drama genom en värld av hög klassig gatukonst på både den europeiska och amerikanska kontinenten.

Peek-a-bo: En kontroversiell konstföreställning i tennispalatset som tampas med stereotypier.

Teaterföreställningen trots allt: Ett koncept där unga skapar teater av

unga för unga, premiären äger rum 25.11 på ungdomsgården Sandels.

Göteborgs filmfestival: Nordens största samling av filmer som redan länge haft ett gott rykte. Festivalen inleds den 28.11 och varar till den 7.2 2011.

JOHANNES JAUHIAINEN

www.skolungdom.fi