Fredrik Lindström Europastudier som kunskapsfält - mah.se€¦ · Den som bryter mot Lagen om upphovsrätt kan enligt 53 § åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller

Kopiering av kurslitteratur förbjuden.

© Studentlitteratur

1

Studentlitteratur

7565 Titel 17 januari 2001 13.28:35 sida 1 av 2

Studentlitteratur 155x223-990510

C

M

Y

K

Fredrik Lindström

Europastudier somkunskapsfält

– teoretiska, metodologiska och praktiska reflektioner

Hans-Åke Persson (red.) Häften för Europastudier nr 1

2

Kopiering av kurslitteratur förbjuden.


7565 Titel 17 januari 2001 13.28:35 sida 2 av 2


C

M

Y

K

Kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av Lagen om upphovsrätt! Kopiering är förbjuden utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och högskolor/universitet. Förbudet gäller hela verket såväl som delar därav och inkluderar lagring i elektroniska medier, visning på bildskärm samt bandupptagning.

Den som bryter mot Lagen om upphovsrätt kan enligt 53 § åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli

skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Art.nr 7565ISBN 91-44-01634-4© Fredrik Lindström och Studentlitteratur 2000Omslagsbild: Sofia Dahlgren

Printed in SwedenStudentlitteratur, LundWebbadress: www.studentlitteratur.se

Tryckning/år 2 3 4 5 6 7 8 9 10 05 04 03 02 2001

Fredrik Lindström


3

7565 Förord 17 januari 2001 13.29:08 sida 3 av 4


C

M

Y

K

Förord

Dokumentationen är en viktig del i uppbyggandet och professiona-liseringen av en ny verksamhet.

Häften för Europastudier

får ses somett uttryck för en sådan ambition och kan också tas som intäkt fören positiv grundsyn vad gäller den fortsatta verksamheten förEuropastudier vid Malmö högskola. Publiceringen av boken

Europa– en svårfångad historia

(Studentlitteratur & Malmö UniversityPress, 1999) var en viktig och inspirerande uppgift att genomföra,främst av två skäl. För det första visar den genom medförfattarnasakademiska hemvist tydligt att den lilla högskolan i varje fall ini-tialt är beroende av den kompetens som finns utanför. Med andraord: relationen med den akademiska omvärlden får inte under-skattas utan måste snarast vårdas ömt och med stor försiktighet.Detta är en nödvändig om än inte tillräcklig förutsättning för attnå framgång vid ett ungt lärosäte. För det andra kan det hävdas atti en akademisk miljö som ännu inte tagit fast form finns det godjordmån för att bryta intellektuell mark och forma nya disciplinäragränsytor. Alltså, svagheten i en ung akademisk organisation kanrätt utnyttjad bli en tillgång. Det är i varje fall ett synsätt vi påEuropastudier försöker tillägna oss.

Europakunskap/Europastudier vid Malmö högskola kan till dagsdato, förutom ovan angivna publikation, enbart redovisa blyg-samma dokumentationer som har producerats i samband med kon-ferenserna ”Det regionala experimentet” och ”Border Regions incomparison” (kan hämtas på www.europa.mah.se). En mer utförligrapport från den senare konferensen kommer som antologi underhösten i

Häften för Europastudier

(häfte 2) där bl.a. uppsatsen”Regions in Europe – A Historical Perspective” av professor SvenTägil, Lunds universitet ingår.

Europastudier som kunskapsfält

4


7565 Förord 17 januari 2001 13.29:08 sida 4 av 4


C

M

Y

K

Häften för Europastudiers

första nummer innehåller en uppsats avdoktoranden vid historiska institutionen i Lund, Fredrik Lindströmsom också är knuten till Europastudier vid Malmö högskola. Upp-satsen diskuterar, inventerar och analyserar kunskapsfältet Europa-studier. Han vidareutvecklar och resonerar kring de frågor omEuropabegreppet som togs upp i ovan nämnda boks inlednings-kapitel ”Att studera Europa”. Lindströms utgångspunkt är bretthumanistisk: historie-, samhälls- och kulturvetenskaplig, med starkbetoning på den kritiska hållningen till aktuella politiska och sam-hälleliga trender. Uppsatsen kan också ses som en intellektuellplattform och ledstång för kursen

Europastudier med historisk inrikt-ning

vid Malmö högskola.

Hans-Åke Persson

Redaktör, Häften för Europastudier

Fredrik Lindström


5

7565 kap 01 17 januari 2001 13.29:35 sida 5 av 20


C

M

Y

K

Europa som kunskapsfält

Europa är ett i högsta grad aktuellt begrepp. Det används ofta somom det var oproblematiskt till sin innebörd. I realiteten fylls Euro-pabegreppet med en mängd olika innehåll beroende på använda-rens betraktelsehorisont. Dessutom är det starkt präglat av föränder-lighet över tid. I Västeuropa under efterkrigstiden har begreppet ivardagsspråk gradvis kommit att bli en synonym för EG/EU, inteminst ett utslag av de hegemoniska strukturer som detta projekt haretablerat under åren. Frågan är om dagens östeuropéer inte ocksåhar börjat betrakta Europa på detta sätt. I så fall står de utanförEuropa. Men en avsevärd mångtydighet i Europabegreppet kvarstårnaturligtvis och efter järnridåns försvinnande har denna mång-tydighet snarast ökat. Historiska betydelser och skiljelinjer har åter-vänt för att göra européens värld svåröverskådlig. En sådan situa-tion riskerar att mötas av en förstärkt orientering mot kändastrukturer, som till exempel den europeiska unionen, eller natio-nen, och byggande av murar kring detta välkända.

Europakunskap som humanistiskt grundade områdesstudier

Vad är Europa? Vad innebär en europeisk identitet? De är grund-frågor vid studiet av Europa. Frågor som kontinuerligt bör ställasfrån olika infallsvinklar, utan att för den skull ges några entydigasvar. Utgångspunkten för ett sådant förhållningssätt är humanis-tisk, historie- och kulturvetenskaplig, med en stark betoning påden kritiska hållningen till aktuella politiska och samhälleliga för-hållanden och trender. I fallet europakunskap innebär detta tillexempel en kritisk hållning till det europeiska unionsprojektet,såväl som till den förnyade nationalism som presenteras som ettalternativ till ”byråkratin i Bryssel”. Ett viktigt inslag i detta huma-nistiska förhållningssätt är att anlägga ett historiskt djupperspektivpå samtiden. Det placerar vår egen tid och dess ”tidsanda” i ettstörre sammanhang och kan därför bidra till att relativisera deanspråk av absolut karaktär som görs i samtiden. Det kan låta oss seatt Europa har inneburit vitt skilda saker för människor i dess olika


6




C

M

Y

K

delar och under olika tider, att de nationer som vi ofta betraktarsom absoluta i vårt snäva samtidsperspektiv i högsta grad är till-fälliga och av historiska förändringsprocesser beroende skapelser,för att ta två i sammanhanget viktiga exempel.

Detta humanvetenskapliga förhållningssätt är en generell utgångs-punkt. Men vad kännetecknar europakunskap i mer konkreta ter-mer? Till att börja med: på vilka vetenskapsteoretiska premisserbygger europastudier? Om man ser till praktiken är detta en ihögsta grad öppen fråga. Europastudier grundas i många fall på enmer eller mindre oreflekterad föreställning om Europa och ettoorganiserat mångvetenskapligt tillvägagångssätt. Man för ihopnågra olika ämnen under temat ”Europa” och låter dem tillsam-mans utgöra europakunskap. Ganska ofta är studiet också oreflekte-rat etnocentriskt, där den egna nationalstaten är den givna betrak-telsehorisonten, och Europa det externa fenomen man utifråndenna utsiktspunkt förhåller sig till. Ofta tenderar europastudiernamot EU-kunskap, en kunskap som det idag finns efterfrågan på. Idetta senare fall blir studierna också ofta en underavdelning avstatsvetenskap och juridik.

När man intellektuellt förhåller sig till ämnesbeteckningen ”Euro-pakunskap” blir frågan om ämnets vetenskapliga legitimering ochvetenskapsteoretiska status snabbt akut (jämför Parker 1997). Euro-pakunskap är uppenbarligen ingen disciplin av traditionellt snitt,med sina egna teorier, sin egen metod, typiska former av källmate-rial; kort sagt europakunskap är ingen

kunskapsteoretiskt

, eller, medett annat ord,

epistemologiskt definierad disciplin

. Ämnen som socio-logi, nationalekonomi eller historia kan utifrån den stadga ochdisciplin som ges av ett inomvetenskapligt reglerat tillvägagångssättför att nå kunskap arbeta med ett i övrigt öppet studiefält. Studie-fältets begränsningar definieras i dessa ämnen inte, så att säga,externt, genom ett utvalt studieobjekt, utan internt, genom det di-sciplinärt reglerade valet att studera vissa aspekter av vår verklighet.

Europakunskap är ingen sådan disciplin. Europastudier definierashelt enkelt inte, såsom traditionella discipliner, genom det regle-rade och enhetliga sättet på vilket man når kunskap. Det ligger dånärmare tillhands att definiera europakunskap

ontologiskt

, ellerexternt, alltså genom sitt studieobjekt. Det är på detta sätt områ-

Fredrik Lindström


7



C

M

Y

K

desstudier (

Area-studies

) vanligtvis definieras och det ligger natur-ligtvis nära till hands att betrakta

Europa

-kunskap som ett områdes-studium.

Ett problem med att betrakta europakunskap på detta sätt är att detinte otvetydigt löser den vetenskapsteoretiska problematiken kringämnet. Europa är nämligen ett notoriskt svårfångat och föränder-ligt fenomen, kameleontiskt förvandlandes sig genom historienoch beroende av betraktarens geografiska, kulturella, sociala, köns-relaterade och politiska ståndpunkt (jämför Persson & Lindström1999). Om nu studieobjektet skall, så att säga, bära ämnet, är det juolyckligt att studieobjektet är så instabilt. Att definiera europakun-skap som EU-kunskap kan t.o.m. vara en väg ur detta dilemmagenom att skapa ett något mer stabilt studieobjekt. EEC/EG/EU ärnaturligtvis knappast någon oföränderlig storhet, men det finnsbegränsningar i den och vid varje given tidpunkt kan den definie-ras relativt entydigt i termer av geografisk utsträckning, gemenskapi institutioner och målsättningar.

Det finns flera problem med en sådan orientering mot EU-kunskap,en del av vilka vi ges en närmare betraktelse nedan, men framförallt utgör detta val för många nog en alltför snäv ram att bedriva

Europa

-studier inom. EU-kunskap är i sig nödvändig i en tid därden Europeiska unionens utveckling blir alltmer betydelsefull bådeför enskilda länder och individer. Men EU uppfattas här mest somen samling institutioner, fördragstexter och regelsystem som utgörföga mer än en förlängning av den nationalstatliga verklighet somstuderas inom statsvetenskap och juridik. Europa är naturligtvis ettmycket mer omfattande och svårbestämbart fenomen än så.

Man skulle därmed vara tvungen att söka stabiliteten någonannanstans än i studieobjektet. En sorts återgång till en kunskaps-teoretisk strategi har föreslagits genom att föra in historisk socio-logi som den teoretiska och metodologiska ryggraden i ämnet (seParker 1997). En sådan lösning skulle grunda europakunskap i dethistoriska, processuella och strukturella studiet av det europeiskasamhället, dess institutioner och organisationsformer, dess kul-tur(er) och gemenskap(er). Det är på många sätt en attraktiv lös-ning. Den sammanför samhälls- och humanvetenskap i ett samlatgrepp kring studieobjektet Europa. Studieobjektet kan nu definieras


8




C

M

Y

K

stabilt, men samtidigt öppet, genom att de processer och struktu-rer, de institutioner och organisationsformer som studeras kommeratt visa sig endast delvis överlappande och med förgreningar långtbortom den europeiska ”kärnan”. Inte minst genom det europeiskasamhällets globalisering från och med 1500-talet kommer studietav Europa också att situeras i en global kontext.

Historisk sociologi har också redan en tradition av att studeraEuropa. Främst amerikanska makro-sociologer, som Charles Tillyoch Michael Mann för att nämna två av de mer inflytelserika, hararbetat länge med en bredare fråga om utvecklingen av kollektivaorganisationsformer i den mänskliga historien. Deras intresse har iförsta rummet riktats mot frågan om varför (national-)staten harblivit en sådan dominerande institution under de senaste seklerna.Men de studerar även de konkurrerande organisationsformer somgradvis slagits ut av staten, eller underordnats den, och då derasarbetsfält i första rummet utgörs av Europa blir deras forskningintressant för Europastudier att relatera sig till.

Trots dess fördelar har valet av historisk sociologi som

grundval

föreuropastudier några allvarliga nackdelar, åtminstone om man serdet hela utifrån det ovan deklarerade kritiska, humanistiska för-hållningssättet. En viktig nackdel är att den historiska sociologins”samlade grepp” tenderar mot objektifiering av analytiska begreppoch determinering av synen på den historiska utvecklingen. Denhistoriska sociologin arbetar med en nutidscentrerad begreppsap-parat, där ’Staten’ är det helt dominerande begreppet. Risken ärnaturligtvis dels att man ser stater där inga finns, men ännu vik-tigare, att man

inte

ser en massa andra intressanta saker eftersomman bara tittar efter stater.

Den historiska sociologin har dock ett vidare undersökningsfält änstaten. Men den grundläggande frågan, hur det kunde komma sigatt de institutions- och organisationsformer som dominerar (ellerav någon bedöms dominera) vår samtid kunde utvecklas ur histo-rien, skapar en nutidscentrering som lätt leder till determinism.Jobbet som skall göras blir, något förenklat, att med hjälp av denhistoriska sociologins begreppsapparat sovra och ordna myllret avhistoriska fenomen och dra fram de historiska linjerna till målet,vår tid och vårt samhälle.

Fredrik Lindström


9



C

M

Y

K

En följd av detta blir att den historiska sociologins beskrivning avvärlden över tid tenderar mot en historisk överbestämning av denegna samtiden och den nära framtiden. De utvecklingslinjer manbeskriver i historien får en sådan tyngd och riktning att de snävarin blickfältet framåt. Det sker en reduktion av den upplevda för-väntningshorisonten om man så vill. Uttryckt med post-modernis-tisk terminologi tenderar den historiska sociologin helt enkelt attkonstruera en ”stor berättelse” kring Europa, en berättelse somgenom inre logik och sammanhang knyter ihop historia och fram-tid på ett visst, enhetligt sätt och därmed snävar in upplevelsen avvad som är möjligt att göra i nutiden. Det kritiska, humanistiskaförhållningssättet går tvärtom ut på att

problematisera

och

dekon-struera

sådana stora berättelser om Europa (eller om nationen förden delen), för att skapa ett spelrum för mångfalden av berättelseroch betraktelsehorisonter (över tid och över den europeiska ytan).Målet är att bidra till att vidga förväntningshorisonten.

En annan nackdel med historisk sociologi är att återgången till enform av kunskapsteoretisk strategi leder till en reduktion av områ-desstudiers potential. Genom prioriteringen av den historisk-socio-logiska begreppsapparaten för studiet av Europa begränsar man detepistemologiska fältet utan att vinna något utrymme på det onto-logiska planet, d.v.s. man reducerar den teoretiska och metodo-logiska arsenalen, samtidigt som man bibehåller begränsningen istudieobjektet. Europeisk politik, eller europeisk ekonomi skullekännas som onödigt begränsade studiefält, åtminstone om

Europa

-kunskap var målsättningen med studierna, och europeisk historisk-sociologi utgör på det vetenskapsteoretiska planet, trots sina defini-tiva fördelar, ett parallellfall.

En annan väg framåt är att bibehålla den

ontologiska strategin

; d.v.s.hålla fast vid Europa som studieobjekt, men att samtidigt dra nyttaav områdesstudiers potential, öppenheten på det kunskapsteore-tiska fältet (

fler- eller tvärvetenskaplighet

). Problemet med det insta-bila studieobjektet återvänder då. Men frågan är om det är ett reelltproblem. Det är strängt taget ett gemensamt problem för områdes-studier som sådana (se t.ex. Holmén 1994), vilket inte har hindratdenna vetenskapliga genre från att frodas. Förankras en sådan stra-tegi i det ovan deklarerade humanvetenskapliga förhållningssättetframstår studieobjektets instabilitet dessutom kanske snarast som


10




C

M

Y

K

en fördel. Varje kunskapsfält som definieras ontologiskt tenderarnaturligtvis att bidra till objektifieringen av sitt studiefält. Dettagäller speciellt om det finns en aktiv strävan efter att ge studie-objektet en stabil definition, en strävan som därmed faktiskt tycksbryta mot det här företrädda kritiska, humanistiska synsättet.

Det hittills mest använda sättet att ge europastudier ett någorlundastabilt studieobjekt, valet av EU, kan exemplifiera problemet. Denobjektifiering och determinism som beskrevs i fallet historisk socio-logi ovan uppträder i en annan och mer uttalad form i den ideolo-gisering av europastudier som riskerar uppstå om man definierarstudieobjektet som EG/EU. Europakunskap av EU-typ tenderar attbidra till konstruktionen av en stor berättelse om Europa, att geeuropabegreppet ett mer eller mindre bestämt innehåll och framförallt att ge Europa en tydlig avgränsning. Men en stor berättelse somfrämst bygger på en relativt snäv erfarenhet av en elitistisk, ekono-misk och byråkratisk integration i vissa delar av västra Europaunder några decennier under andra halvan av 1900-talet har natur-ligtvis sina begränsningar. Berättelsens inre sammanhang och plottycks t.ex. inte precis främja unionens planerade östutvidgning, dåden östeuropeiska erfarenheten är helt frånvarande i berättelsen.Östeuropas roll i denna berättelse om Europa blir nog mest den avett fält för en form av västeuropeisk ”inre kolonialism”. Bara för attta ett exempel. På det vetenskapliga planet kan en sådan ideolo-giskt färgad begränsning bli förödande, och den strider på ett direktsätt mot den kritiska humanismens föresatser om att främja mång-falden i erfarenheter och betraktelsehorisonter och att vidga för-väntningshorisonten.

En historisk parallell till en sådan inriktning på europakunskapfinns i alliansen mellan statsmakt och vetenskap under national-statens uppbyggnad. Flertalet av våra moderna humanistiska ochsamhällsvetenskapliga discipliner etablerades i symbios med natio-nalstaten och resultatet blev i praktiken en sorts nationalstatskun-skap. Med ’nationen’ och ’folket’ som styrande kategorier ochnationalismen som ideologi medverkade ämnen som historia, et-nologi, nationalekonomi och statskunskap till att ”ordna världen”och lära människorna att se världen som indelad i ”nationer” och”folk” och i de ”nationalstater” de var organiserade i. En stor be-rättelse om nationen konstruerades, en berättelse som förlorade sig

Fredrik Lindström


11



C

M

Y

K

i tidernas gryning och därmed gav nationen och nationalstaten entidlös karaktär (se t.ex. Hall 1998; Hettne, Sörlin & Østergård1998). Det förgivettagande av en viss indelning av världen somhärigenom lärdes ut är ett exempel på en objektifiering av analy-tiska begrepp, en determinering av erfarenhetsrummet och en re-duktion av förväntningshorisonten. Dessutom visar det natur-ligtvis på vetenskapens problematiska relation till politik ochideologi.

Nationalstatskunskap är en organisation av kunskapsproduktionensom har fungerat väl under lång tid, men i slutet av 1900-talet harstrukturella omvandlingar och samhälleliga processer försvagatnationalstatens politiska, ekonomiska och kulturella hegemoni.Resultatet är att flera av de traditionella human- och samhälls-vetenskapliga disciplinerna har börjat få allt svårare att handskasmed förändringarna. Europastudier borde vid ett första påseendevara bättre rustade för utmaningarna, inte minst då framväxten aven europeisk union är en viktig del av de förändringar som hotarnationalstaten. Men det kalla krigets slut bidrog till att ledaomvandlingsprocesserna i delvis nya fåror, en utveckling som intehelt passar in i europastudiers hävdvunna form som EU-kunskap.Under 1990-talet har det europeiska projektet hamnat i svårigheterpå flera sätt. Järnridåns försvinnande är inte minst viktig i sam-manhanget. Det innebar att det europeiska integrationsprojektetförlorade ett viktig existensberättigande, kampen mot kommun-ismen, och att den europeiska gemenskap som byggts i Västeuropaunder efterkrigstiden förlorade sin hittills så entydiga östgräns(jämför Persson & Lindström 1999).

I detta läge har den europeiska unionen hamnat i ett vägval, enidentitetskris. Den speglas i en identitetskris för de europastudiersom på olika sätt varit uppbundna till unionsprojektet. Oavsett hurdenna kris löses blir det problematiskt att låta europastudier styrasav det politiska projekt som den europeiska unionen utgör. Strävanefter politisk enhet i Europa kommer då att sammanflätas medeuropastudier på samma sätt som det nationella projektet gjordemed flera av de traditionella disciplinerna. Erfarenhetsrummet defi-nieras som det enade Europas framväxt och förväntningshorison-ten begränsas, mångfalden av betraktelsehorisonter likriktas. Detfinns t.o.m. en påtaglig risk att europastudier utformas till ett


12




C

M

Y

K

aktivt instrument i europeiskt identitetsbyggande och i förläng-ningen i en förnyad europeisk självhävdelse på den globala arenan.Kort sagt, vi får en europeisk nationalism, där europastudiers rollblir att bidra till konstruktionen av en europeisk nationell berät-telse.

I ljuset av detta tycks det vara möjligt att argumentera för att defini-tionen och avgränsningen av studiefältet tvärtom bör hållas öppen.Om man arbetar utifrån en kritisk humanism tycks detta kansket.o.m. självklart. ’Europa’ är ett historiskt och kulturellt program-merat begrepp som har genomgått åtskilliga förvandlingar, och somges olika innehåll utifrån olika betraktelsehorisonter. Samtidigtfungerar det som en sammanfattning av en komplex samhälleligoch kulturell verklighet. Den komplexitet och föränderlighet somdärmed begreppsliggörs genom europabegreppet är ur ett kritiskt,humanistiskt perspektiv att föredra framför sökandet efter det enty-digt definierade Europa. Det är detta som är innebörden i attutforma

europakunskap som humanistiskt grundade områdesstudier

.

Europastudiers metod: flervetenskap och komparation

Den inledningsvis betonade historiska relativiseringen av vår sam-tida erfarenhet är grundläggande för det här förespråkade veten-skapliga förhållningssättet. Den historiska grundinriktningen ga-ranterar att europastudierna inte fastnar i snäva samtidsperspektiv,utan istället främjar ett seende som når förbi samtidens omedel-bara problem och förhoppningar. Att europastudier som föresprå-kade här kommer att få en tydlig historisk inriktning innebär inteatt de endast skall utgöras av studiet av den europeiska historien.Det historiska perspektivet har en grundläggande roll i samman-hanget, men

disciplinen

historia kommer att få bereda plats förandra kunskapsteoretiska system.

Den

fler- eller tvärvetenskapliga ansats

som blir möjlig genom att detkunskapsteoretiska fältet hålls öppet på detta sätt gör att olika di-scipliners divergerande (re-)konstruktioner av, infallsvinklar på ochföreställningar om Europa kan härbärgeras i ämnet. De kan tillåtas

Fredrik Lindström


13



C

M

Y

K

spela mot varandra och sammantaget bidra till att fånga in’Europa’, om än bara provisoriskt, eller skissartat. Det andra grund-läggande inslaget i europastudiers metodologiska arsenal är an-vändningen av

systematisk komparation

, inom Europa och mellanEuropa och resten av världen. Genom att aktivt arbeta med

gräns-och identitetsproblematiken

kan Europa tillåtas framträda i olikaskepnader beroende på den aktuella jämförelsen (såväl inre somyttre komparation), och beroende på betraktelsehorisonternas pla-cering i tid och rum. I mötet mellan de olika spänningsfält som härskapas, mellan olika discipliner såväl som mellan olika kompa-rativa grepp, framträder Europa i skiftande gestalter (se figur 1nedan).

Den systematiska komparationen

ska dels ifrågasätta den europeiskaidentiteten genom att låta Europas inre mångfald framträda, å denena sidan, och likheter och förbindelser med andra kulturer ochvärldsdelar, å den andra. Den ska också söka den europeiska sär-arten och identiteten genom att ställa Europa mot andra civilisatio-ner och kulturer, å den ena sidan, och genom att söka likheterinom Europa, å den andra.

Vad gäller den inre komparationen, både sökandet efter inre likhetoch inre mångfald, bör man för det första operera med enhetersom regioner, etniska grupper och religioner, samt med begrepps-par som syd–nord och väst–öst, vilka alla i den geografiska dimen-

SYSTEMATISK YTTRE KOMPARATION

SYSTEMATISK INRE KOMPARATION

SAMHÄLLS-VETENSKAP

HUMAN-VETENSKAP

EUROPA?

Figur 1 Flervetenskap och komparation: Vad är Europa?


14




C

M

Y

K

sionen bidrar till att frigöra den inre komparationen från det natio-nalstatliga mönstret. Samtidigt har nationalstaterna i många av-seende särpräglat utvecklingen mellan statsområden, varför ävenstaterna är viktiga att ställa mot varandra i komparativa studier. Föratt fördjupa den inre komparationen bör man för det andra ope-rera med begreppspar som t.ex. individ–kollektiv, stad–landsbygd,invandrare–infödd, centrum–periferi, manligt–kvinnligt, tradition–modernitet, vilka kastar ett mer finmaskigt analytiskt nät över deneuropeiska ytan.

Den yttre komparationen, Europas särart i förhållande till övrigavärlden, samt förbindelser och likheter mellan Europa och andravärldsdelar, bör dels operera med direkta motsatspar som Europa–Ryssland, Europa–Amerika, Europa–Kina, Europa–Afrika och Euro-pa–”Orienten”, eller idag kanske snarare, Europa–Islam. I samtligadessa fall blir den ensidiga motsatsställningen kompletterad av allade förbindelser som förenar Europa med respektive motsats-begrepp. Rysslands ställning i förhållande till Europa är omstrittoch mångtydigt, men många skulle beteckna Ryssland som en delav Europa. Europas förhållande till den svårfångade ”Orienten” ärkanske den äldsta och mest ihållande av Europas alla motbilder,som idag uppträder i form av en dynamisk islamisk regeneration.Likheterna mellan Europa och USA är påtagliga, åtminstone omman betraktar USA utifrån en nordvästeuropeisk betraktelsehori-sont. Ifrån vissa platser i Sydeuropa kanske Sydamerika snarareframstår som nära besläktat. Dessa senare exempel har ju sin för-klaring i att de nord- och sydamerikanska samhällena har formats ien historisk process där Europa (eller vissa delar av Europa) varstarkt närvarande. Genom de europeiska emigrationssamhällena ärEuropa sammantvinnat med dessa ”andra”. Omvänt har de euro-peiska kolonierna präglat moderländerna, både genom återvän-dande européer, genom invandring från kolonierna och genomkulturell påverkan av mer indirekt slag; den mytomspunna ameri-kaniseringen av Europa under efterkrigstiden är ett exempel på detsenare. Den utomeuropeiska invandringen hör inte heller baraihop med kolonialismen; speciellt Mellanöstern har under efter-krigstiden satt sin prägel på Väst- och Nordeuropa.

Den systematiska inre och yttre komparationen är inte minst viktigför att visa på att Europa (och den vidare världen) ser olika ut från

Fredrik Lindström


15



C

M

Y

K

olika ”europeiska” betraktelsehorisonter. På detta sätt främjar denockså en

decentrering

av den nationella, etnocentriska erfarenheten,utan att för sakens skull bidra till att etablera Europa som en nyhegemonisk nivå i den kulturella organisationen ”världen”, d.v.s.till en europeisk nationalism. Inte minst den inre komparationenbryter upp och relativiserar de nationella kategorier som i prakti-ken styr många av de traditionella vetenskapliga disciplinerna.Men även den yttre komparationens fokusering på Europa i sinhelhet har denna effekt. Komparationen som metod bidrar därmedtill europastudiers kritiska potential.

Den flervetenskapliga ansatsen

kan även den sägas främja den kri-tiska potentialen, genom att enstaka discipliners betraktelsesätt påden europeiska problematiken inte får stå ensamma och oemot-sagda. Det historisk-sociologiska perspektivet, för att återknyta tilldiskussionen ovan, blir här ett av många synsätt som bryts emotvarandra. Humanistiska ämnen som etnologi/antropologi, litte-raturvetenskap, idéhistoria samsas med samhällsvetenskapligaämnen som statsvetenskap, nationalekonomi och sociologi. Fler-vetenskapen kommer att garantera att Europa

förblir

ett svårfångat,föränderligt fenomen, trots alla våra försök att berätta och tecknaEuropa på ett sammanhängande sätt. Mötet mellan human- ochsamhällsvetenskap utnyttjas här, men denna indelning mjukasockså upp, både med hjälp av gränsöverskridande ämnen somhistorisk sociologi, kultursociologi, ekonomisk historia och social-historia, och genom att mötet mellan human- och samhällsveten-skapliga infallsvinklar idealiskt bör ske inom ramen för ett ochsamma kursmoment/forskningsmoment.

Uttryck som flervetenskap och tvärvetenskap, multi- och inter-disciplinärt, beskriver positioner på ett delvis nytt fält för human-och samhällsvetenskapen. Det är därför inte otvetydigt klart vadman menar när man använder dessa ord. I dem ryms en strävan attbryta disciplinär isolering, att gå över gränser och därigenom hittanya infallsvinklar på gamla problem, liksom att göra det möjligt atthandskas med problem som den gamla indelningen i vetenskapligadiscipliner inte klarar av, eller inte ens upptäcker.

I vissa fall kan denna strävan tillfredställas genom att ett nytt ämneetableras, t.ex. en avspjälkning av ett ämne ur ett annat, eller en


16




C

M

Y

K

hybridisering mellan två eller fler traditionella discipliner. Detta ärdet sätt som den traditionella indelningen i discipliner har utveck-lats på under de senaste hundra åren. Inte minst historieämnet haravspjälkat specialfält som blivit nya discipliner (ekonomisk histo-ria, statsvetenskap), men också blivit föremål för närmande frånandra ämnen och hybridisering genom etablering av ämnen somhistorisk sociologi och historisk antropologi (litteraturveten-skapens

New Historicism

är ett tänkbart exempel på det metodiskaplanet). Sådan nybildning av ämnen som går över gamla gränserför att kunna förhålla sig till nya problem kommer med all säkerhetäven fortsättningsvis att ske. Men de utgör generellt sett engångs-händelser, som ger upphov till en ny vetenskaplig

disciplin

.

Att angripa problemet med disciplinär isolering och blinda fält mersystematiskt kräver dock en annan infallsvinkel. Det är här begreppsom fler- och tvärvetenskap kommer in i bilden. Att inte sträva efteratt skapa en ny epistemologiskt definierad disciplin, utan atttvärtom hålla det epistemologiska fältet öppet är naturligtvis ettsystematiskt och flexibelt sätt att förhålla sig till uppkomsten av nyakunskapsfält, och att söka nya infallsvinklar på gamla. Gränsernamellan discipliner hamnar då i fokus och målsättningen blir attskapa förutsättningar för systematiska gränsövergångar och discipli-nära möten, eller för att upplösa gränserna. Skillnaden mellan attskapa gränsytor och att upplösa gränserna kan delvis sägas ligga iskillnaden mellan fler- och tvärvetenskap.

Tvärvetenskap representerar således ett mer radikalt grepp än fler-vetenskap. Tvärvetenskap innebär ett mycket nära samarbete, kan-ske rent av en fusion mellan discipliner. Detta samarbete kan liggapå olika nivåer. Den mest radikala, och svårrealiserade formen avtvärvetenskap är när det interdisciplinära arbetssättet ryms inomen och samma lärare eller forskare. En annan, och mer realistiskform, åtminstone om man vill göra tvärvetenskap till en merspridd arbetsform, eller grunden för en institutionaliserad veten-skap, är en intim organisatorisk tvärvetenskap, d.v.s. att det inter-disciplinära arbetssättet ryms inom ramen för enskilda kurs-moment/forskningsinsatser. Intimiteten är viktig här för att kunnatala om just tvärvetenskap. I ett forskningsprojekt, eller en kurs,som bygger på enskilda och separata insatser av representanter förolika discipliner är det snarare frågan om flervetenskap.

Fredrik Lindström


17



C

M

Y

K

En kritik som kan riktas mot tvärvetenskap realiserat på det sättsom beskrivits ovan är att vetenskap bedriven på detta sätt riskeraratt bli rörig, eklektisk, osystematisk, eller odisciplinerad. Risken fören brist på

disciplin

och stringens i arbetssättet är ett argument förflervetenskap, d.v.s. att istället låta flera, intakta

discipliner

arbetasida vid sida, snarare än att föra samman dem på ett grundläggandeplan i produktionen och förmedlingen av kunskap. Flervetenskapblir då en garant för intakt

vetenskaplighet

.

En kritisk hållning till flervetenskap som beskriven här, å andrasidan, insisterar på att priset för denna vetenskapliga garanti är välhögt. I praktiken kommer en sådan flervetenskap inte att innebäranågot gränsöverskridande. Risken är överhängande att represen-tanter för separata discipliner kommer att arbeta enskilt och isole-rat från varandra under ett gemensamt tak som i realiteten visar sighögst imaginärt. Inga fruktbara möten kommer att äga rum ompraktiken blir ett antal parallella spår som bäst kännetecknas sommångfaldigad en-vetenskap, eller enfaldig mångvetenskap.

Trots karakteristiken ovan är fler- och tvärvetenskap inga fast defi-nierade kategorier. Detta teoretiska och metodiska fält är så passöppet att det rymmer åtskilliga tolkningar och synsätt. Menbeskrivna som ovan kan de användas för att ringa in ett eftersträvatarbetssätt. För europastudier som skisserade här väljs

flervetenskap

som beskrivning på tillvägagångssättet, då

mångfalden

av

discipli-nära

och

disciplinerade infallsvinklar

på den europeiska problemati-ken, på Europa, har ett egenvärde. Mötet mellan discipliner ochinfallsvinklar är grundläggande för den form av områdesstudiersom förespråkas här. Det är bland annat i detta möte Europa fram-träder i sina olika skepnader. Däremot måste denna flervetenskap isin utformning låta sig inspireras av det tvärvetenskapliga arbets-sättet. Det måste röra sig om en sammanhållen flervetenskap.Detta realiseras bäst på det organisatoriska planet, där balansenmellan disciplinär självständighet, å den ena sidan, och gränsöver-gångar och möten, å den andra, måste upprätthållas.

Sammanhållen flervetenskap

och

systematisk inre och yttre kompara-tion

är således den metodologiska grundvalen för europastudiersom förespråkade här. Tillsammans skapar de ett antal fält i detskiftande mötet mellan vilka ’Europa’ framträder i olika gestalter.


18




C

M

Y

K

’Europa’ blir föremålet för ett ingående studium, men samtidigtkommer studieobjektets identitet och gränser förbli obestämda.Genom det flervetenskapliga och systematiskt komparativa arbets-sättet genomsyrar således den kritiska, humanistiska ansatsen ävenden metod med vilken detta ’Europa’ studeras. Slutsatsen av argu-mentet här är att

europastudier bör bedrivas i formen av humanistisktgrundade områdesstudier som arbetar flervetenskapligt och systematisktkomparativt

.

Europastudier i praktiken

Diskussionen om det övergripande förhållningssättet och de meto-dologiska grundvalarna bör naturligtvis slutföras med att föra neddiskussionen till hur europastudier skall bedrivas i praktiken. Pre-sentationen ovan ger riktlinjerna för en satsning på flervetenskap-liga europastudier med historisk inriktning, som planeras för dennya högskolan i Malmö.

Europakunskap finns som studieämne vid åtskilliga universitet ochhögskolor i Sverige, i övriga Europa och i viss mån i andra världs-delar. Det finns t.ex. EU-initiativ att medverka till inrättandet av

European Studies

i länder där det tidigare inte funnits, framförallthar Asien varit på tal här. En stor del av de europastudier som finnsinstitutionaliserade i Europa i allmänhet och Sverige i synnerhetkännetecknas av:

1 EU-inriktning eller 2 praktiskt inriktad kunskapsförmedling (”länderkunskap”, språk

med realia etc.).

Kombinationen är inte ovanlig (praktiskt orienterad kunskap omEUs institutioner, EG-rätt, EU-engelska/franska), men det finnsockså praktiskt orienterade kurser som tar ett både bredare och merfördjupat grepp på Europa (som t.ex. även omfattar Östeuropa ellersom fördjupar sig i ett enskilt land), liksom det finns akademisktinriktad EU-kunskap (främst inom statsvetenskap, juridik och na-tionalekonomi).

De europastudier som förespråkas här är av en annan typ, men entyp som eventuellt kan omfatta flera av de ovannämnda typerna av

Fredrik Lindström


19



C

M

Y

K

europakunskap. Det kommer att röra sig om akademiska studiergrundade i humaniora, som tar ett brett och samlat grepp på deneuropeiska problematiken. Kunskap om Europas genom historienmanifesterade föränderlighet blir ingången till ett kritiskt, huma-nistiskt förhållningssätt till dagsaktuella trender och föreställ-ningar. Studierna skall grundas vetenskapsteoretiskt och metodolo-giskt. Sådana moment skall finnas med på varje nivå av studierna.

Att på denna bas realisera flervetenskapligheten är en speciellt storutmaning. Den humanistiska och historiska basen i ämnet kräveren motvikt i samhällsvetenskapen och i den dagsaktuella oriente-ringen. Detta innebär idealiskt en flervetenskaplig lärarstab, ochsenare ett forskningsteam, i båda fallen tätt samkörda. Flerveten-skapligheten kräver mycket av studenterna, och ännu mer av lärar-nas förmåga att föra in det flervetenskapliga momentet i studierna.Idealfallet är naturligtvis att studenterna redan har sin bas i envetenskaplig disciplin, eventuellt att de har provat på ett andraämne. Men lärarna måste även kunna handskas med studenterutan tidigare studiebakgrund. I detta fall bör den samlade erfaren-heten bland studenterna utnyttjas på så sätt att studenter medlängre studiebakgrund arbetar tillsammans med nybörjare ienskilda studiemoment, såsom paper- och uppsatsskrivande. Olikavetenskapliga discipliners infallsvinklar på Europa kommer att pre-senteras såväl i form av kurslitteratur som i form av gästföreläsareoch lärare från olika ämnen. Själva problemet med flervetenskapskall även introduceras i de uppgifter som studenterna arbetarsjälvständigt med.

Hur utbildningen i europakunskap av den typ som presenterats härskall organiseras kräver utan tvivel närmare analys, speciellt vadgäller den praktiska utformningen av kursmomenten. Den presen-terade utformningen är dessutom ett ideal som måste finna sinkonkreta form i mötet med undervisningssituationen. Det fåremellertid bedömas som eftersträvansvärt att försöka leva upp tillden höga ambitionsnivå som lagts fast här. Det rör sig om veten-skapsteoretiskt och metodologiskt genomtänkta europastudier aven typ som det råder akut brist på i Sverige idag, och som saknashelt i den region där Malmö högskola ligger. De har dessutom möj-lighet att bli intressanta i ett europeiskt perspektiv.


20




C

M

Y

K

Faktumet att denna satsning är planerad att äga rum vid Malmöhögskola ger både fördelar och nackdelar. Bland fördelarna finnsfrämst den uttalade flervetenskapliga ambitionen vid Malmö hög-skola, som sträcker sig ända in på det organisatoriska området. Tilldags dato har denna ambition kanske inte givit så mycket. Deneftersträvade flervetenskapligheten har som mest lett till olika for-mer av mångfaldigad envetenskap, där representanter för olika tra-ditionella discipliner jobbar oberoende bredvid varandra inom ettramverk som har givits nya, flervetenskapligt klingande namn.Men bara ambitionen upprätthålles så kommer detta att förändrasmed tiden. Bland nackdelarna finns främst den unga högskolanseviga problem: det saknas en fast bas av etablerad forskning ochutbildning som man kan ta stöd emot. För europastudier vidMalmö högskola blir strategin därför att sätta de flervetenskapligamålen högt och jobba målmedvetet för att uppnå dem, och attinledningsvis söka stöd i de etablerade akademiska institutionerna,såväl internationellt som regionalt, främst i den vittförgrenade ochvälutvecklade europaforskningen vid Lunds universitet.

Litteraturhänvisningar

Hall, Patrik

The Social Construction of Nationalism. The Case ofSweden

. Lund 1998. Hettne, B., Sörlin, S. & Östergård, U.

Den globala nationalismen

.Stockholm, 1998.

Holmén, Hans ”Vem behöver Mellanöstern?” i

Tidskrift för mellan-östernstudier

, nr. 1 1994. Parker, Noël ”Why is European Studies so difficult?” i

European Stu-dies Newsletter (ESN)

Vol. 1, No. 1, Århus universitet. Århus, 1997. Persson, Hans-Åke & Fredrik Lindström ”Att studera Europa” i

Europa – en svårfångad historia

, (red.) Hans-Åke Persson & FredrikLindström. Lund, 1999.

Documents

Fredrik Lindström Europastudier som kunskapsfält - mah.se€¦ · Den som bryter mot Lagen om upphovsrätt kan enligt 53 § åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller