Upload
others
View
3
Download
0
Embed Size (px)
Citation preview
GÖTEBORGS UNIVERSITET
Institutionen för
filosofi, lingvistik och vetenskapsteori
Fri vilja och moraliskt ansvar En analys av Göran Duus-Otterströms bettingargument
Mattias Hällerö
C-uppsats, 15 hp
Vårterminen 2010
Handledare: Joakim Sandberg, Karl Persson
Abstract
Denna uppsats diskuterar problemet med att jämka samman antagandet om varje
människas moraliska ansvar för sina handlingar, med det eventuella faktum att världen
är deterministisk – att vad som än sker så kunde det inte skett på något annat sätt. Mer
specifikt diskuterar uppsatsen det förslag för att lösa problemet, som Göran Duus-
Otterström presenterar i sin avhandling Punishment and personal responsibility
(2007). Detta förslag går i korta drag ut på att beslutet om huruvida vi ska anpassa
samhället utifrån att determinismen är sann, är ett beslut under osäkerhet. Vi måste
välja om vi ska tro på att determinismen är sann eller inte (och justera de samhälleliga
institutionerna efter detta), och vad vi än väljer riskerar vi att vi har fel. Givet dessa
förutsättningar, och givet vilka olika konsekvenser de två valmöjligheterna har, menar
Duus-Otterström att det mest rationella är att utgå från att världen inte är
deterministisk; människor har en reell möjlighet att agera på flera sätt, och är därmed
moraliskt ansvariga för sina val.
Uppsatsen landar i slutsatsen att detta argument är applicerbart i en väldig snäv och
specifik situation, och att de val och ställningstaganden som leder dit, kan ifrågasättas.
En huvudsaklig invändning är att vad som skiljer retributivismen från flera andra
straffteorier är att den inte handlar om vilka goda konsekvenser ett straff har; ett straff
är rätt eftersom förövaren förtjänar det. När GDO ska argumentera för sitt
bettingargument är dock en stor del av argumenten just konsekventialistiska.
Nyckelord: Retributivism, Determinism, Inkompatibilism
1. INLEDNING 1
1.1. Uppsatsens disposition 1
2. BAKGRUND 3
2.1. Straffteori 3
2.2. Retributivism 4
2.2.1. Värdet i ett retributivistiskt grundat straffsystem 5
2.2.2. Kritik mot retributivismen 6
2.2.3. Ursäkter och förklaringar 6
3. DETERMINISMEN 8
3.1. Determinismen och den fria viljan 9
3.2. Hård determinism 9
4. DUUS-OTTERSTRÖMS BETTINGARGUMENT 11
4.1. Tre premisser 11
4.2. Olika utfall 12
4.2.1. F-samhället 12
4.2.2. D-samhället 12
4.3. Beslut under osäkerhet 13
5. INVÄNDNINGAR MOT BETTINGARGUMENTET 15
5.1. Problemet med rankingen 15
5.2. Sannolikheten för D och icke-D 16
5.3. Betting som lösningsstrategi; vad bettar man på? 17
5.4. Vad är egentligen icke-D? 17
5.5. Retributivism och konsekventialism 18
5.6. GDO:s beskrivning av D-samhället 19
6. SLUTREFLEKTIONER 21
LITTERATUR 23
1
1. Inledning
En morddömd italienare fick hösten 2009 sitt straff mildrat med hänvisning till att han
var bärare av en gen som kunnat kopplas till sämre självkontroll. Lars Oreland,
gästprofessor emeritus i farmakologi vid Uppsala Universitet, ansåg i en intervju
(Oreland, 2009) att domen var tveksam; kopplingen mellan genen och den bristande
självkontrollen var nämligen, enligt Oreland, inte så stark som den italienska
domstolen tycktes tro. Det möjligt tveksamma i att en vetenskaplig förklaring till ett
visst beteende kan räknas som en förmildrande omständighet, och att det i alla fall till
viss del skulle ursäkta handlingen, diskuterades däremot aldrig.
Denna uppsats handlar om relationen mellan den fria viljan och det moraliska
ansvar vi tenderar att kräva av vuxna, mentalt friska, individer. Om våra handlingar,
precis som för den morddömde italienaren, kan förklaras i termer av gener, av uppväxt
och av andra orsaker som samtliga ligger utanför vår kontroll, vad händer då med det
moraliska ansvaret? Om det visar sig att världen är deterministisk, och att alltså allt
som sker sker av nödvändighet – ingen har någonsin en reell möjlighet att göra på ett
annat sätt – betyder det att vi är fel ute när vi håller någon ansvarig för sina
handlingar?
Göran Duus-Otterström (GDO) presenterar i sin avhandling Punishment and
personal responsibility (PPR) (2007) ett argument för varför det är rationellt att hålla
determinismen för osann, vilket enligt honom betyder att vi kan fortsätta leva i ett
samhälle där vi utkräver ansvar och belönar och straffar folk efter förtjänat. Denna
uppsats kommer att beskriva detta argument (som jag kallar för bettingargumentet),
placera det i sin straffteoretiska kontext samt diskutera dess styrkor och svagheter.
1.1. Uppsatsens disposition
Eftersom denna uppsats undersöker det bettingargument som GDO presenterar i sin
avhandling, kommer jag till stora delar att följa hans disposition. Bettingargumentet är
tänkt att användas i en väldig specifik situation under väldigt exakta förutsättningar.
Vägen dit är kantad av en hel del vägskäl: Vilken straffteori anser man vara rimlig?
Om man förespråkar en retributiv straffteori, vilken typ? Tror man att världen är
deterministisk och anser man i så fall att determinismen är förenlig eller oförenlig med
fri vilja? Det är bara om man svarar på dessa och andra frågor på ett visst sätt som man
hamnar i den situation där bettingargumentet är giltigt och användbart. Min tanke är att
jag för varje sådant vägskäl i görligaste mån redogör för alternativen samt förklarar
varför GDO anser att just det val han gör är det rimliga.
Uppsatsen inleds med en bakgrund där jag först ger en översiktlig redogörelse av
straffteori. Jag presenterar kort några olika straffteorier samt ett sätt att dela in dessa i
två fack: framåtblickande respektive bakåtblickande. Jag fokuserar sedan på
retributivismen, vilket är den straffteori som kanske tydligast bygger på människans
2
förmenta förmåga att vara moraliskt ansvar för sina handlingar. Vidare resonerar jag
kring retributivismen, och varför dess starka koppling till moraliskt ansvar också är
dess styrka, och avslutar detta avsnitt med att diskutera vad som kan tänkas ursäkta
annars moraliskt klandervärda handlingar.
Därefter presenterar jag, i avsnitt 3, determinismen och förklarar vad den har för
implikationer när det kommer till att avkräva människor moraliskt ansvar.
I avsnitt 4 kommer jag så förklara GDO:s bettingargument. Jag presenterar vilka
premisser det bygger på, och resonerar sedan i avsnitt 5 kring de invändningar man
kan rikta mot argumentet. Avslutningsvis kommer jag i avsnitt 6 att sammanfatta mina
tankar och resonemang.
3
2. Bakgrund
"Men varför verkar min gärning så vidrig för
dom?" frågade han sig själv. "Därför att den var
kriminell? Fast vad betyder det ordet? Mitt
samvete är lugnt. Naturligtvis har jag begått en
förbrytelse, naturligtvis har lagen överträtts och
blod spillts, men hugg då huvudet av mig för
lagens bokstavs skull. "
- Dostojevskij
2.1. Straffteori
Att den som begår brott bör dömas till någon form av straff, är knappast en
kontroversiell idé; alla civiliserade länder har ett rättssystem som på ett eller annat sätt
reglerar vad som sker med missdådare. Däremot kan det råda delade meningar om
både vad som faktiskt gör det rätt att straffa de som begår brott, och hur dessa ska
straffas. Straff kan se ut på många olika sätt, men gemensamt för dem är att man
orsakar en person någon form av ont. Vi anser i normalfallet inte att det är okej att låsa
in människor och neka dem den annars självklara rätten att själva bestämma över sin
frihet, men det verkar som om den som begått ett brott tvingas ge upp vissa
grundläggande rättigheter. Hur ser denna koppling ut? Vad är det i att begå brott som
ger samhället rätt att skada den skyldige?
I Sverige är brottsbalken den centrala straffrättsliga lagen. Förarbetet hänvisar i
generella termer till samhällets behov av att skydda sig och sina medlemmar från
brottslighet, och detta ska ske genom förebyggande åtgärder (SOU 1956:55). Man
åberopar inte en ensam straffteori, men nämner två: avskräckning och rehabilitering1.
Straffen är tänkta att dels avskräcka andra personer att begå brott (genom se vad som
händer den som bryter mot lagen tänker man sig att andra personer kommer att bli
mindre benägna att göra detsamma), dels tänker man att straffet på ett eller annat sätt
ska få brottslingen på andra tankar. Man tycks även se den brottsliga gärningen som ett
utslag av sjukdom eller brist hos den kriminelle. Genom att rehabilitera brottslingen
och därmed justera dennes värderingar och preferenser, tänker man sig att denna i
framtiden ska välja att avstå från brott.
Det finns en uppsjö av olika straffteorier, som alla ger sin förklaring till varför, och i
förlängningen också hur, samhället bör straffa förbrytare. Avskräckning och
rehabilitering som nämndes ovan är två exempel, inkapacitering och retributivism
ytterligare två. Ett sätt att dela in de olika teorierna är efter hur de ser på förhållandet
mellan brottet och straffet. Några av teorierna blickar framåt; det är konsekvenserna av
1 2008 skrevs dock Brottsbalken 30:6 om på ett sätt som kan tolkas som att retributiva idéer är på frammarsch,
även inom svensk lagstiftning (Svennerlind 2009:104).
4
straffet som rättfärdigar det. Avskräckningsteorin är uppenbart framåtblickande.
Poängen med – och rättfärdigandet av – straffet ligger i dess avskräckande effekt, både
på den kriminelle själv och andra. Det betyder att straffets utformning bestäms av i hur
stor utsträckning det verkar avskräckande. Ett grovt brott behöver inte per automatik
rendera att strängare straff.
På samma sätt blickar även rehabiliterings- och inkapaciteringsteorin framåt; dess
poäng och rättfärdigande ligger i dess effekter på framtiden. Retributivisten däremot,
blickar bakåt.
2.2. Retributivism
Medan avskräckning, rehabilitering och inkapacitering alla är teorier som blickar
framåt, är det för retributivisten alltså inte straffets effekter som avgör om det är
rättfärdigat och rimligt utformat. Retributivisten blickar bakåt; straffet är en specifik
respons på ett specifikt brott, och om denna respons är rimlig och rättvis spelar det
mindre roll vilka effekter straffet har i övrigt. (PPR:83)
Retributivism bygger alltså på att det finns en direkt koppling mellan det brott en
individ begår, och det straff denne sedan får. Man straffar den kriminelle, inte för att
avskräcka andra från att begå brott eller för att den kriminelle ska bli en bättre
människa, utan för att det är rättvist i sig. Den som begår ett brott har helt enkelt gjort
sig förtjänt av ett straff. Här kan det vara på sin plats att göra en distinktion mellan
institutionell och preinstitutionell förtjänst. Medan den tidigare handlar om att man
förtjänar något i kraft av att man uppfyller vissa kriterier inom ramarna för en viss
institution – den som har betalt en vara och därmed uppfyllt villkoren för att erhålla
den, har gjort sig förtjänt av att få den – är den preinstitutionella förtjänsten ett
moralbegrepp som existerar dessa institutioner förutan. Retributivismen vilar på
förtjänsttanken i den preinstitutionella betydelsen: ”Crime should be punished since/if
it is wrong, not beacuse it is a consequence of a particular penal scheme” (PPR:82-83).
När man läser om retributivism får man lätt uppfattningen att det handlar om en
enda klart definierad teori, men i själva verket kommer den i flera olika förpackningar.
Cottingham räknar med så många som nio olika typer av teorier, som han anser på
något sätt bygger på retributiva principer (Cottingham, 1979). En tanke är till exempel
att straffet är ett sätt för brottslingen att betala tillbaka en skuld till samhället. En annan
är att straffet är ett sätt att återställa den balans som rubbats genom brottet; de
eventuella fördelar som brottslingen uppnåtts ska annulleras. Angående vilken version
av retributivism GDO utgår från i sin bok, skriver han själv:
The kind of retributivism I will defend in this book is of a non-strict (and positive)
variety. I have in mind a pluralistic view which says that acting on desert is
justified in most cases, but not all. There may be cases when acting on desert
poses to great costs to other values. We should then refrain from acting on desert
(PPR:86)
5
Det betyder att retributivismen, så som GDO ser den, säger att förtjänst inte bara är ett
nödvändigt villkor för att straffa, utan även en anledning i sig2. Att den är non-strict
innebär att vi inte har en absolut plikt att straffa, utan kan välja att avstå.
Alla de olika varianterna av retributivism har det gemensamt att de i större eller
mindre utsträckning har med preinstitutionell förtjänst att göra, och det är också den
aspekten som är central för GDO i hans vidare resonemang. Vad som är värt att
omnämna är vad jag valt att kalla GDO:s modesta ansats. GDO försöker i sin
avhandling besvara frågan: givet att ett samhälle har straffrättsliga institutioner, vilken
teori bör utgöra grunden för dessa (PPR:34)? GDO börjar alltså sin argumentation, inte
på ruta ett där de straffrättsliga institutionerna ska försvaras, utan på ruta två, som
utgörs av den mer modesta ansatsen att hitta den bästa grunden för dessa institutioner.
Jag kommer att återkomma till detta i slutdiskussionen.
Retributivism bygger således, lite förenklat, på följande grundläggande tanke: De
flesta människor är ansvariga för sina handlingar, och den som väljer att begå ett brott
förtjänar (i den preinstitutionella betydelsen) att straffas3.
2.2.1. Värdet i ett retributivistiskt grundat straffsystem
GDO hänvisar till filosofen James Rachels test (PPR:129) som testar hur väl en
straffteori svarar mot fyra uppställda principer.
1. Endast den skyldige ska straffas
2. Lika fall ska behandlas lika
3. Straffet ska vara proportionerligt mot brottet
4. Den som har en giltig ursäkt ska inte straffas
Rachel menar, och GDO håller med, att det bara är retributivismen som uppfyller alla
principerna. Avskräckning uppfyller endast den andra principen, och rehabilitering
enbart den fjärde. Man kan ha flera invändningar mot testet (till exempel att det finns
andra principer som ett straffsystem bör ta hänsyn till), men givet att man anser att ett
straffsystem bör uppfylla alla dessa fyra principer för att vara rättvist, ger det stöd åt
tesen att ett straffsystem bör vila på retributiva principer.
Vidare går det att argumentera för att det finns ett viktigt symbolvärde i ett straff
grundat på retributivistiska idéer. Genom att straffa en person erkänner man denna
som en rationell individ som man borde kunna förvänta sig mer av. GDO argumenterar
2 Att det finns skäl att straffa den som förtjänar det, betyder inte att man ska straffa till varje pris. I det enskilda
fallet kan det finns andra, tyngre, skäl som talar emot straff. 3 Retributivismen, sedd som principen att ge brottslingar vad de förtjänar, tycks relativt väl svara mot många
människors intuitiva rättsuppfattning. Pinker (2006:197) menar till exempel att det ligger en evolutionär
fördel i att inte låta andra komma undan med att begå oförätter, och att vi helt enkelt har utvecklat en känsla
för att ge igen. Ett rättssamhälle med lagar och straffsystem är då helt enkelt ett sätt att systematisera och
reglera denna biologiska drift att ge brottslingar vad de förtjänar. Genom att överlåta straffandet till tredje
part säkerställer vi proportion och undviker att straff förvandlas till hämnd. Vad som gör straffet rätt är att det
tillfredsställer offret och allmänhetens krav på rättvisa.
6
till och med för att det kan sägas ligga i förövarens intresse att straffas retributivistiskt
(PPR:120).
Det finns således vissa förtjänster med ett retributivt straffsystem, och det ligger
därmed en poäng i att försöka bemöta de invändningar man kan resa mot
retributivismen.
2.2.2. Kritik mot retributivismen
Idén att en brottsling förtjänar ett straff kan kritiseras på i huvudsak två sätt
(PPR:34):
1. Det är mycket möjligt att den som begår ett brott förtjänar att straffas, men
det i sig räcker inte för att rättfärdiga straffet. Retributivisten måste först
förklara varför förtjänst är en tillräcklig moralisk grund för att straffa en
person (PPR:107)
2. Det vi kallare förtjänst är en hjärnspöke. Egentligen förtjänar ingen vare sig
att få vare sig ros eller ris för sina handlingar (PPR:196).
För denna uppsats är det den andra invändningen, alltså att det vi kallar förtjänst
inte existerar, som är intressant. Man kan alltså invända att även om retributivismen
verkar rimlig så till vida att vad som gör det berättigat och försvarbart att straffa en
person som bryter mot lagen är att denne förtjänar det, är det i praktiken aldrig rätt att
straffa någon eftersom förtjänst inte existerar.
Att förtjänst inte skulle existera låter måhända intuitivt konstigt: förtjänst är något
som genomsyrar många samhällsinstitutioner och lägger grunden för vårt sinne för
rättvisa. Det ses, förmodar jag, av många som rättvist att de med bäst betyg får bedriva
högre studier, eftersom dessa gjort sig förtjänta av det. På samma sätt skulle det vara
rättvist att den som jobbar hårdast belönas med högre lön. Och så vidare. Så hur
resonerar man när man säger att tanken om förtjänst inte grundar sig i hur verkligheten
är konstituerad? Varför förtjänar ingen att straffas?
Det finns en stark koppling mellan retributivism och förtjänst, men det finns också
en stark koppling mellan förtjänst och moraliskt ansvar. Det låter rimligt att bara den
som är moraliskt ansvarig för sina handlingar som förtjänar att ställas till svars för
dem. Men vad händer då om det visar sig att man faktiskt inte är moraliskt ansvarig för
sina handlingar?
2.2.3. Ursäkter och förklaringar
I inledningen till denna uppsats skrev jag om en morddömd italienare som fick sitt
straff sänkt på grund av att han inte ansågs till fullo ansvarig för sina handlingar. En
vetenskaplig förklaring – närmre bestämt att hans gener gav honom en sämre
impulskontroll – verkade ursäktande på hans beteende. Resonemanget är enkelt: Det är
7
inte rimligt att påstå att någon skulle ha kontroll över vilka gener man har, och det är
inte rimligt att hålla någon ansvarig för händelser som ligger utanför dennes kontroll4.
Det räcker alltså inte att en person utför en handling medvetet för att hålla henne
ansvarig för denna handling; det måste därtill finnas ett visst mått av kontroll över
handlingarna. GDO exemplifierar med två personer som snattar i en butik (PPR:260).
Den ena personen är kleptoman, och stjäl tvångsmässigt. Hon har en önskan om att
sluta snatta, men driften att snatta är sjuklig och hon kan inte stå emot. Den andra
personen har däremot full kontroll över sitt agerande. Hon stjäl för att hon vill berika
sig och har inga planer på att sluta.
De flesta skulle nog säga att det finns goda grunder för att ursäkta kleptomanen. Om
man kan visa att hon stjäl enbart för att hon har en disposition hon inte kan bli av med,
så finns det skäl att inte hålla henne ansvarig för sina handlingar5.
För den andra personen verkar det dock inte finnas några ursäktande
omständigheter. Henne kan man till fullo hålla ansvarig, och straffa efter förtjänst.
Tanken är alltså att kleptomanen inte kunde välja att avstå från att snatta, medan den
rationella kunde valt detta. Frågan är dock om detta är en faktisk skillnad mellan de två
personerna. Vad händer med resonemanget om det visar sig att vi lever i en
deterministisk värld? Finns det verkligen alternativa handlingsmöjligheter? Kan man i
varje givet ögonblick välja att handla annorlunda? Och vad har det för betydelse för
det moraliska ansvaret? Det är ämnet för nästa avsnitt.
4 Möjligen skulle man kunna ha ett ansvar att inte försätta sig i i en situation där man vet att man inte längre har
kontroll över sina handlingar. 5 Frågan är vad som händer med resonemanget om det visar sig att kleptomanen visserligen agerar efter en
disposition hon inte har förmågan att inte handla efter, men att hon heller inte har en önskan att bli av med
den. Det är dock en fråga som faller utanför ramarna för denna uppsats.
8
3. Determinismen
Då med orfeiska lyrans harmoni
Förädla känslan, döfva lifvets smärta
Och lär mig sjunga, oskuldsfull och fri,
Om kyska lågor, själars sympati,
Den vises trotts mot Ödets tyranni
Och pliktens allmakt i ett dygdigt hjärta.
- Stagnelius
Det finns många sätt att definiera determinism på – GDO sammanställer en lista med
hela femton typer av determinism han träffat på (PPR:246). Dock menar han att de alla
bygger på samma grundidé, nämligen att allt som sker sker av nödvändighet
(PPR:247). Det finns inga alternativa händelseförlopp, utan saker och ting kan bara ske
på ett sätt. GDO definierar sålunda determinism som
Determinismdef: the state of the world at any time t together with the causal laws
necessitates the state of the world at t+1 (makes other states of the world
impossible at t+1). (PPR:248)
Om determinismen är sann innebär det alltså att allt som sker, inklusive människors
handlingar, sker av nödvändighet och kunde inte ske på annat sätt. Det jag gör idag är
fullständigt bestämt av universums tillstånd i kombination med de naturlagar som
finns, och detta tillstånd är en direkt följd av tidigare tillstånd och så vidare. Det jag
gör idag beror alltså på universums tillstånd vid en tidpunkt innan jag var född.
Det innebär inte att våra överväganden, alltså den rationella process genom vilken
vi väger olika alternativ mot varandra, inte gör någon skillnad. En sten som ramlar ner
på ett järnvägsspår kommer rimligen att påverka tågtrafiken – att stenens fall styrdes
av fysiska lagar över vilka ingen har någon påverkan, gör ingen skillnad. Poängen är
att resultatet av våra överväganden, vad detta än blir, är det enda möjliga. Våra
rationella överväganden är en process med endast en möjlig utgång.
Detta är dock inte detsamma som att varje människa har ett öde. När de stackars
ungdomarna i filmen Final destination (Wong, 2000) försöker undvika sitt möte med
döden har de inte mycket för sina ansträngningar. Vad de än gör kommer nämligen
ödet att omedelbart anpassa omständigheterna så att de förolyckas i alla fall. Ödet
verkar alltså vara en kraft som ser till att varje människa når en på förhand given
situation, oavsett vad man väljer att göra. Detta är dock fatalism och inte determinism6.
6 Möjligen kan determinism ses som ett specialfall av fatalism (Radovic, 2009:187)
9
3.1. Determinismen och den fria viljan
Om världen är deterministisk, vad betyder det för begrepp som fri vilja och moraliskt
ansvar? Här finns det två huvudsakliga positioner; den kompatibilistiska och den
inkompatibilistiska.
Enligt inkompatibilismen kan de förmågor som krävs för att tala om moraliskt
ansvar mycket väl existera i en deterministisk värld. Det rör till exempel förmågor som
rationellt tänkande, förmåga att handla i enlighet med sina preferenser, att man är
korrekt införstådd med konsekvenserna av ens handlande och att man inte agerar under
tvång. Så länge ens handlingar är resultatet av sådana processer menar kompatibilisten
att det finns en tillräcklig grund för att tala om fri vilja och moraliskt ansvar.
Inkompatibilisten å sin sidan menar att det dessutom krävs att man skulle kunnat
handla annorlunda. Man måste vid tidpunkt T ha en reell möjlighet att välja både A
och B, och på så sätt skapa antingen T+1A eller T+1B. Utan denna reella möjlighet
finns det ingen poäng i att tala om att man valde en viss handling på ett sådant sätt att
man är moraliskt ansvarig för den. Kleptomanen och den rationelle agenten ovan
skiljer sig alltså åt, säger inkompatibilisten, men inte i någon moraliskt relevant
betydelse:
I do accept that there is a difference between the kind of agency a kleptomaniac
and a normal shoplifter is capable of. But I cannot see how this difference matters;
how punishing the normal shoplifter could be any less unjust than punishing the
kleptomaniac, if D is true. (PPR:264)
Eftersom denna uppsats handlar om bettingargumentet och detta utgår från en
inkompatibilistisk position, kommer jag i det följande utgå från någon form av
inkompatibilism.
3.2. Hård determinism
Inkompatibilisten menar alltså att determinismen utgör ett hinder för att vara moraliskt
ansvarig för sina handlingar, och då är det naturligtvis av vikt att reda ut frågan
huruvida världen är deterministisk eller inte. De inkompatibilister som menar att
världen trots allt inte är deterministisk kallas ibland för libertarianer. Bland dessa
finns olika uppfattningar om vad det är som gör att världen, inklusive mänskliga
handlingar, åtminstone inte alltid är deterministiskt bestämda. Några hänvisar till
forskning inom kvantfysik, som ger vid handen att det faktiskt existerar en icke-kausal
slump (PPR:309). Att hjärnan består av materia betyder således inte att det bara finns
en given utgång av våra rationella processer; även de partiklar hjärnan består av
påverkas av denna kvantfysiska slump. Detta skulle visserligen betyda att världen inte
är deterministisk, men det är ytterst oklart på vilket sätt detta räddar den fria viljan. Jag
återkommer till detta i avsnittet där jag diskuterar kritiken mot bettingargument.
10
Den andra positionen man som inkompatibilist kan inta, är den som här kommer at
kallas för hård determinism. Denna ståndpunkt innebär att man anser att världen är
deterministisk, och att detta i sin tur innebär att begrepp som fri vilja och moraliskt
ansvar förlorar sin innebörd. Att straffa någon efter förtjänst är att behandla denne
person orättvist; eftersom världen är deterministisk kan ingen göra på annat sätt och
därmed är ingen förtjänt av någonting.
GDO:s position är att determinismen inte är förenlig med fri vilja och moraliskt
ansvar (PPR:264). Vad gäller frågan om determinismen presenterar han goda skäl för
att hålla den för sann. Detta resonemang handlar dock enbart om att duka bordet för
hans bettingargument.
11
4. Duus-Otterströms
bettingargument
“Well, excuse my speaking so plainly, but I know
how addicted you are to gambling. Though I am
not your mentor, nor wish to be, at least I have a
right to require that you shall not actually
compromise me."
- Dostojevskij
I sin avhandling ställer sig GDO frågan hur våra straffrättsliga institutioner bör
inrättas, och han försvarar tesen att det är retributivismen som är det bästa svaret
(PPR:34). Men om världen är deterministisk och determinismen (D) är inkompatibel
med den förtjänst som retributivismen grundar sig på, riskerar inte grunden för
straffsystemet att förloras? GDO:s bettingargument är ett argument som visar varför
det är rationellt att hålla D för falsk.
4.1. Tre premisser
GDO inleder sin beskrivning av argumentet med tre premisser som argumentet bygger
på:
1. Huruvida vi tror på att, och agerar som om, D är sann, är en fråga som är
skild från frågan om D är sann eller inte.
2. Ett samhälle som tror på den fria viljan är, allt annat lika, bättre än ett som
inte gör det.
3. Vi vet inte om D är sann eller falsk7.
Den första premissen är tämligen enkel att gå med på. Att D är sann utesluter inte att
man kan tro att den är falsk, och vice versa. Den andra premissen är en värdering som
går att diskutera. Den bygger på en beskrivning av konsekvenserna av hård
determinism (HD) som GDO gör, och som jag redovisar nedan. Enligt den kommer
vissa värden att gå förlorade om HD är sann och vi anpassar samhället efter detta.
Hur är det med den tredje premissen? Strikt räknat har givetvis GDO rätt; det är
väldigt få saker vi kan veta säkert. Men även om man inte kan veta helt säkert kan man
ju anse att det lutar åt den ena eller andra hållet. Hur mycket ska tala för ett faktum,
7 Detta är så GDO formulerat sin premiss. I det vidare resonemanget framgår det att det handlar om en genuin
osäkerhet, alltså en osäkerhet som gör att vi kan behandla de olika alternativen som lika sannolika.
12
innan man med trovärdighet kan ta ställning? Jag kommer att återkomma till både den
andra och den tredje premissen i avsnitt 5 nedan.
4.2. Olika utfall
Vilka konsekvenser för samhället har de olika ståndpunkterna D (determinismen är
sann) och icke-D (determinismen är falsk)? Hur ser ett samhälle ut som har anpassat
sig efter respektive ståndpunkt? Jag väljer att låna GDO:s terminologi och pratar
därför om ett D-samhälle där D hålls för sann, och ett F-samhälle där D hålls för falsk.
Det viktiga här är att hålla isär ontologin – vad som de facto är fallet – från antagandet
om verkligheten. Som kommer att framgå är ett D-samhälle förenligt både med att D
är sann och falsk, och detsamma gäller för ett F-samhälle. Det är till och med själva
grundförutsättningen för bettingargumentet: vi måste bestämma oss utan att sitta med
alla kort på handen.
4.2.1. F-samhället
Enligt GDO är F-samhället i princip identiskt med det samhälle vi lever i idag
(PPR:307). Det är ett samhälle där man tror på någon form av libertariansk fri vilja
(Duus-Otterström, Opublicerad:2), och i och med detta är det ett samhälle där man
anser att människor är ansvariga för sina handlingar.8
4.2.2. D-samhället
Om nu samhället anammar HD – alltså intar ståndpunkten att världen är deterministisk
och att detta är inkompatibelt med moraliskt ansvar och preinstitutionell förtjänst – vad
innebär detta för hur de samhälleliga institutionerna bör inordnas? Vilka konsekvenser
har det till exempel på vår syn på straff, belöningar, frihet och demokrati?
GDO menar att samhället kommer att förändras på två väsentliga områden. För det
första kommer synen på straff att förändras. Naturligtvis måste retributivismen
förkastas – om ingen förtjänar att straffas har grunden för retributivismen försvunnit.
Däremot kan samhället fortfarande straffa enligt andra straffteorier, och GDO verkar
anse, även om han inte säger det rent ut, att man i så fall får byta fot och anamma
någon annan straffteori:
[E]ven if HD is true rules seem still necessary. Hard determinism certainly does
not entail political anarchism. But if rules are in place, and if it is better if all
complied with them than if they were broken, it seems unavoidable that there
should be some sort of response to rule breaking (PPR:282).
8 Att vårt straffsystem främst bygger på andra teorier än retributivismen betyder inte att ansvarsgrundade
resonemang saknar mening. I vårt samhälle ställer vi människor till svars, avkräver dem ansvar, belönar dem
efter förtjänst och så vidare, vilket i detta samanhang tycks tillräckligt för att säga att vi lever i ett F-samhälle.
13
GDO konstaterar att både rehabilitering och avskräckning är förenliga med HD, och
jag förmodar att någon av dessa teorier ligger närmast till hands om man måste överge
retributivismen.
För det andra riskerar vi, om vi anpassar samhället efter HD, att synen på demokrati
förändras. Det kanske låter långsökt – D säger ju bara att de val människor gör inte
kunde varit några andra, medan demokrati handlar om att de val människor trots allt
gör, bör respekteras. Även i en deterministisk värld kommer folk naturligtvis att välja
att göra saker, och det finns ju ingen direkt konflikt mellan att dessa val å ena sidan är
förutbestämda, och å andra att de bör respekteras.
GDO pekar dock på att det kan finnas vissa problem; den demokratiska
grundprincip som här diskuteras brukar ibland försvaras med att det finns en
legitimitet i det fria valet9 (PPR:285). Valet är något djupt personligt, ett uttryck för
vår unika identitet, och det är som sådant det förtjänar respekt. Det är detta som utgör
garanten för den demokratiska principen att vi bör tilldelas rättigheter. Men om detta
val, denna unika signatur för var och ens personliga identitet, plötsligt reduceras till en
kausal orsakskedja vars resultat ligger utanför vår kontroll, riskerar inte denna garant
då att urholkas? GDO verkar anse detta. Personligen har jag mina tvivel, och jag
återkommer till dem i 5.6 nedan.
4.3. Beslut under osäkerhet
Avslutningsvis, menar GDO, kan vi inte med säkerhet veta huruvida världen är
deterministisk eller inte. Det finns skäl som talar för, och det finns skäl som talar mot.
Men hur vi än vrider på det så måste vi fatta ett beslut om hur vi ska inrätta våra
samhällsinstitutioner. GDO menar att detta är ett beslut som fattas under genuin
osäkerhet, och vad vi än väljer riskerar vi att satsa på fel häst.
Det finns fyra olika utfall:
A. Vi skapar ett F-samhälle på sanna premisser
B. Vi skapar ett F-samhälle på falska premisser
C. Vi skapar ett D-samhälle på sanna premisser
D. Vi skapar ett D-samhälle på falska premisser
Hur ska vi värdera de olika utfallen? GDO:s andra premiss ovan sa att F-samhället, allt
annat lika, är bättre att leva i än D-samhället. Samtidigt är det enligt GDO bättre att
leva i enlighet med sanningen; om D skulle visa sig vara sann, så är det bättre att
anpassa samhället efter det, än att fortsätta låtsas som om D är falsk. Att anpassa sig
efter verklighen är alltså, enligt GDO, alltid att föredra. Han förespråkar därmed inte
att vi ska leva i en illusion (även om det eventuellt har vissa fördelar), utan argumentet
9 GDO nämner här bland annat Hobbes. Hobbes själv var dock determinism men ansåg inte att detta var något
hinder för att tala om en vilja som är fri i den bemärkelse att det skänker en legitimitet i det fria valet (Lübke
1988:233).
14
”[is] intended to respect that the metaphysical truth of the matter determines what we
ideally ought to do” (Duus-Otterström, kommande:12).
Givet detta – att F-samhället allt annat lika är bättre än D-samhället och att
sanningen är att föredra – ger att A är det bästa alternativet och D är det sämsta. Hur
placerar sig B och C? Detta är en öppnare fråga. GDO väljer, eftersom C stämmer över
ens med verkligheten, att ranka det som bättre än B10
(PPR:314). Detta ger följande
ranking av alternativen, där 1 är bäst och 4 sämst:
1. Vi skapar ett F-samhälle på sanna premisser
2. Vi skapar ett D-samhälle på sanna premisser
3. Vi skapar ett F-samhälle på falska premisser
4. Vi skapar ett D-samhälle på falska premisser
Denna ranking går givetvis att problematisera, vilket jag kommer att göra i 5.1 nedan.
Men givet denna ranking menar GDO att det rationella valet är att hålla D för falsk
(och skapa ett F-samhälle). Vi riskerar visserligen att ha fel – det gör vi vad vi än
väljer – men vi har chansen att vinna mest, samtidigt som vi riskerar minst.
Resonemanget blir tydligt om vi jämför satsa rätt med satsa fel. Säg att vi lyckas satsa
rätt (vi satsar på den teori som, visserligen oss ovetandes, stämmer med verkligheten).
Rankingen ger att det är bättre att ha rätt när man satsar på icke-D (vilket rankas som
1) än när man satsar på D (vilket rankas som 2). Samma gäller för eventuella
felsatsningar; det är bättre att ha fel när man satsar på icke-D (vilket rankas som 3) än
när man satsar på D (vilket rankas som 4).
Slutsatsen blir alltså att det inte spelar någon roll om determinismen är sann eller
inte. Så länge vi inte vet om den är sann eller inte, så är det ett beslut under osäkerhet,
och vi har mest att vinna och minst att förlora om vi satsar på att D är falsk. Både
optimisten som vill vinna mest och pessimisten som vill förlora minst, kan enas kring
att det mest rationella är att satsa på icke-D och inrätta ett F-samhälle. GDO:s
resonemang ser i sammandrag ut på följande sätt:
1) Vi vet inte om D är sann eller inte, och detta är en genuin osäkerhet.
2) Oavsett om vi anser att D är sann eller falsk, bör vi anpassa samhället efter detta.
3) D är inte kompatibel med fri vilja, moraliskt ansvar och förtjänst.
4) Det är bättre att på sanna premisser leva i ett F-samhälle än detsamma i ett D-
samhälle.
5) Det är bättre att på falska premisser leva i ett F-samhälle än detsamma i ett D-
samhälle.
Slutsats: Vi bör hålla D för osann
10
Det är värt att påpeka att en omvänd ranking – alltså B bättre än C – inte skulle tala mot GDO:s tes att vi bör
satsa på att determinismen är falsk.
15
5. Invändningar mot bettingargumentet
GDO inleder sin redogörelse för sitt argument med att ge tre premisser. Jag kommer i
detta avsnitt att diskutera två av dessa premisser – mer specifikt nummer 2 och 3 (5.1
och 5.2) – för att sedan diskutera andra problem jag anser finns med bettingargumentet
(5.3-5.6).
5.1. Problemet med rankingen
Slutsatsen, att vi bör satsa på att determinismen är falsk, följer bland annat av
rankingen, som säger att det är bättre att falskt leva i ett F-samhälle, än att falskt leva i
ett D-samhälle. Detta är naturligtvis inte helt givet. I ett F-samhälle straffar vi
kriminella efter förtjänst, och om den form av retributivism GDO försvara är den enda
teori som kan användas för att moraliskt rättfärdiga straff, betyder det att alla som
straffas behandlas orättfärdigt, om nu förtjänst inte existerar. B, där människor straffas
efter förtjänst som inte finns, skulle därmed mycket väl kunna vara sämre än D, där
människor inte straffas efter den förtjänst som inte finns.
Styrkan hos BA – varför det kunde användas som ett argument för att satsa på att vi
kan förtjäna straff och bygga upp straffrättsliga institutioner i enlighet med detta – var
att det gav samma utfall både för den som vill maximera vinsten och den som vill
minimera förlusten. Med denna förändrade rakning där B och D byter plats kommer
optimisten som vill maximera vinsten visserligen fortfarande välja F-samhället, men
pessimisten, som vill minimera förlusten, borde istället välja D-samhället. Detta förtar
enligt min mening nästan hela poängen med argumentet. Hur ska argumentet kunna
ligga som grund för vad samhället ska satsa på, om detta är beroende av dispositionen
(optimist eller pessimist) hos den som satsar? Då handlar det snarare om slantsingling
än om rationella beslut. DO har också fått kritik för denna ranking (något han själv tar
upp (Duus-Otterström, kommande:4). Jag kan inte se att GDO lyckas besvara denna
invändning på ett sätt som skulle kunna tillfredställa kritikerna.
Vidare ligger det något märkligt i att ranka F-samhället byggt på falska premisser som
bättre än D-samhället byggt på falska premisser, och hänvisa till att det finns vissa
värden som skulle förmedlas i ett F-samhälle. Om GDO menar att dessa värden kan
förmedlas oavsett om den världsbild de grundas på är falsk (och värdena därmed är en
chimär), betyder inte det att det är tron på värdena han värdesätter? Och om denna tro
på dessa värden har ett sådant värde i sig självt, varför är ett F-samhälle byggt på
falska premisser sämre än ett D-samhälle byggt på sanna?
Säg att vi lever i ett F-samhälle. Vi tror att förtjänst är något som existerar som
något mer än bara en fiktion, och vi anser att människor är ansvariga för sina
handlingar. En dag vaknar en filosof upp och får en uppenbarelse. Han inser att
världen är deterministisk och inte nog med det, fångad i inspirationen skriver han en
16
essä där alla argument som visar att han har rätt framstår tydligt och klart. Vem som än
läser hans text kommer med ens inse att han har rätt. Vår filosof sitter alltså inne med
möjligheten att revolutionera världen. Publicerar han sin essä kommer samhället med
ens att justera sina institutioner efter den hårda determinismen och vi kommer plötsligt
leva i ett D-samhälle.
Nu infinner sig frågan, blir världen med ens bättre om han väljer att göra detta? Vi
har bekymmerslöst levt i en illusion där förtjänst existerar (må vara som blott en
tankekonstruktion), och ingen har tyckt det varit något konstigt med det. Men nu, med
ens, tappar vi dessa föreställningar, slutar straffa människor retributivt och urholkar
demokratiska grundbegrepp (om vi ska gå efter GDO:s beskrivning). Är det verkligen
en bättre värld? Onekligen en värld som är mer i fas med verkligheten, men bättre? Jag
förhåller mig tveksam till detta, medan GDO uttryckligen menar att detta vore att
föredra. Ett samhälle i fas med den metafysiska sanningen är idealet, menar han
(Duus-Otterström, kommande:12). Tydligen är min intuition för det värdefulla i att
leva i enlighet med sanningen inte lika stark som GDO:s.
5.2. Sannolikheten för D och icke-D
En grundläggande premiss för att bettingargumentet ska vara giltigt är att det råder
genuin osäkerhet kring huruvida determinismen är sann eller inte. Detta är, vilket
GDO medger, öppet för diskussion (PPR: 316-318), men han grundar sitt beslut om att
så trots allt är fallet på att det finns goda argument både för att D är sann och för att D
är falsk. Från detta härleder han premissen att det är (ungefär) lika stor chans att D är
sann som falsk.11
Frågan är alltså i hur stor utsträckning man bör gå med på dels att de råder
osäkerhet kring D, dels om detta betyder att det är 50 procents chans för vardera
utfallet. Här uppstår något suspekt. Vad innebär det att det är fifty-fifty? Det är
visserligen sant att vi inte med säkerhet kan slå fast att D är vare sig sann eller falsk,
men är det detsamma som att vi kan anamma vilken av åsikterna som helst? I de flesta
moraliska frågor finns det skäl som talar för och emot, men det i sig brukar inte utgöra
ett hinder för att anse att den ena sidan presenterar en starkare argumentation, och att
man således anammar denna sidas ståndpunkt. Och skulle nya fakta i målet dyka upp,
ja då skulle i alla fall den intellektuellt hederlige vara villig att ompröva sitt
ställningstagande.
På ett sätt harmonierar BA med andra typer av spelstrategiska beslut vi tar, där vårt
handlande avgörs av hur vi tror att andra beter sig (och med vilken sannolikhet de gör
detta). Men i det här fallet ska vi satsa på, inte i första hand vad vi ska göra, utan vad
11
Han noterar dock att frågan om sannolikhet inte är det enda som spelar roll. Om vi har mer att vinna på att
satsa på X istället för Y, kan detta kompensera för att X är mindre sannolikt. I förlängningen betyder det att
vi kanske ska satsa på det extremt osannolika, så länge detta representerar att oerhört stort värde. GDO
refererar till exemplet att om Guds frälsning representerar ett oändligt värde, så ska vi satsa på ett detta är
sant, hur osannolikt detta än verkar (Duus-Otterström, kommande:3). Detta exempel tycker jag visar att det är
något skumt med bettingargumentet, men GDO verkar inte dra några sådana slutsatser.
17
vi ska tro på är sant om världen. Det låter märkligt. Om jag nu tror att D är sann, spelar
det då någon större roll att jag inser att det hade varit bättre om D varit falskt? Ska jag
välja att tro något annat? Tron är knappast föremål för viljehandlingar12
. Nu är
visserligen poängen med BA inte att vi ska gå runt och tro att D är falsk, utan att vi ska
inrätta våra samhälleliga institutioner på antagandet att D är falsk, men nog skulle det
kännas märkligt att propagera för något sådant om man inte trodde på det.
5.3. Betting som lösningsstrategi; vad bettar man på?
Varför ska bettet just handla om huruvida D är sann eller falsk? Varför inte lika gärna
betta om huruvida D är kompatibel med fri vilja och moraliskt ansvar13
? Även detta är
givetvis ett beslut under osäkerhet, och rankingen, givet GDO:s resonemang torde bli
likvärdigt (låt F-samhälle stå för ett samhälle där D är förenligt med fri vilja, och D-
samhälle stå för ett samhälle där det inte är det). Eller varför inte betta om rankingen?
Om vi nu inte kan enas om vilken ranking som är bäst, varför inte betta på den ranking
som ger oss bäst fördelar när vi sedan ska betta om huruvida D är sann14
?
Min poäng är att strategin att betta verkar urholka hela principen om att väga olika
alternativ mot varandra och ta ställning baserat på styrkan hos dem. Istället ska vi
värdera konsekvenserna av vad som sker om vi håller något för sant, och sedan välja
att hålla det för sant av nyttoskäl. Det är möjligt att jag övertolkar BA, men jag kan
inte skaka av mig känslan av att utsagor om verkligheten plötsligt ska formuleras efter
ideologiska teorier snarare än vetenskapliga.
5.4. Vad är egentligen icke-D?
Något jag saknar i GDO:s redogörelse för argumentet är en något mer stringent
framställning om vad icke-D egentligen är och vad det innebär för den fria viljan. Som
GDO hanterar argumentet verkar han anse att en ickedeterministisk värld per
automatik leder till att människor är begåvade med en fria vilja och kan hållas
ansvariga för sina handlingar. Detta är dock inte alls givet.
Som jag skrev ovan menar vissa libertarianer att det existerar en icke-kausal slump,
vilket innebär att det finns flera tänkbara och reellt möjliga framtidsscenarier.
Problemet med denna lösning är att det inte framgår vari den vilja som krävs för att
vara ansvarig för våra handlingar skulle ligga. Om denna icke-kausala slump, som gör
att det finns flera realiserbara handlingsalternativ, beror på slumpmässiga
fluktuationer, så är det knappast något jag har kontroll över. Är detta verkligen den fria
vilja som ska rädda det moraliska ansvaret?
12
Percy Bysshe Shelly har formulerat detta väldigt poetiskt: "Tro är en själslig handling utan viljans medverkan,
och liksom andra passioner är dess intensitet exakt proportionerlig mot den grad i vilken själen påverkats."
(Shelly, 2004:50) 13
Faktum är att GDO ger sig på detta i en senare uppsats (Duus-Otterström, kommande:8). 14
Eventuellt kan man tänka sig en form av regress. Vet vi att vi inte vet att D är falsk? Ska vi betta om det? Och
så vidare. Jag är dock osäker på vi viken mån detta är en tung invändning mot argumentet.
18
Både Dennett (1984) och Pinker (2006) skriver att fri vilja, så som vi föreställer oss
den, faktiskt kräver att den påverkas av yttre stimuli. Om inte våra handlingar vore
resultatet av hjärnans processande av yttre data, så återstår bara att de är resultatet av
slumpmässiga variationer. Och slumpen kan inte göra viljan fri. Vi landar i
skepticismen (Moya, 2006:4-5):
(1) Om D är sann är vi inte moraliskt ansvariga för våra handlingar
(2) Om D är falsk är vi inte moraliskt ansvariga för våra handlingar
(3) D är antingen sann eller falsk
Slutsats: Vi är inte moraliskt ansvariga för våra handlingar
Om icke-D inte räddar inkompatiblistens fria vilja, då är BA inte längre ett fungerande
argument, eftersom det helt och hållet bygger på att icke-D implicerar att vi är
moraliskt ansvariga för våra handlingar.
Möjligen skulle den som argumenterade för BA mena att detta bara förändrade hur
satsningen ska formuleras: Istället för att satsa på om världen är deterministisk eller
inte, handlar satsningen om huruvida människan har fri vilja och därmed är moraliskt
ansvar eller inte. Strikt räknat finns det ju ingen anledning att gå omvägen kring
determinismen; det är ju det moraliska ansvaret man är ute efter.
Minns dock att bettingargumentet byggde på att man ser de två alternativen som i
alla fall relativt lika sannolika. Så länge satsningen handlade om D var detta möjligen
ett rimligt ställningstagande, men frågan är om det är lika rimligt när satsningen
omformulerats till att handla om människans fria val. För om D betyder att man inte
kan avkräva moraliskt ansvar, och flera tänkbara versioner av icke-D innebär
detsamma, är det verkligen rimligt att fortfarande behandla satsningen som en satsning
med två lika sannolika alternativ?
Hur som helst är det en brist att inte tydligare redogöra för varför man anser att en
satsning på icke-D, automatiskt löser problemet med fri vilja och moraliskt ansvar.
5.5. Retributivism och konsekventialism
GDO försvarar retributivismen, vilken säger att brottslingar ska straffas efter förtjänst.
Retributivismen skiljer sig från till exempel avskräckningsteorin, och menar att det
inte är konsekvenserna av straffet som rättfärdigar det eller avgör hur det ska utformas.
Straffet är berättigat i kraft av att det är förtjänat, och det bör utformas i enlighet med
detta. GDO är positiv retributivist – att någon förtjänar straff är både ett nödvändigt
och ett tillräckligt skäl att straffa. Han skriver att även om straff har goda
konsekvenser, så är det inte dessa som bör styra straffets utformning. Tvärtom, hela
poängen med hans avhandling är att visa att straffsystemet bör utformas efter
retributiva principer och att förtjänst gör straffet rättvist.
Men vad handlar egentligen bettingargument om? Ja det utgår, om än indirekt, från
konsekvenserna av olika utfall. Och det som rättfärdigar att vi satsar på att
determinismen är falsk är att konsekvenserna i detta fall blev bättre än att satsa på
19
alternativet. Betyder inte det att GDO egentligen har lämnat retributivismen bakom sig
och slagit in på den konsekventialistiska vägen?
Kanske bara delvis. Det värde GDO tillskriver att straffa de som förtjänar det, är i
huvudsak ett värde som inte mäts i utilitaristiska termer. GDO företräder den positiva
retributivismen som säger att det ligger ett värde i sig att straffa de som förtjänar det.
Men samtidigt talar han om förmedlandet av viktiga symbolvärden och om värnandet
av demokratiska grundprinciper, och när han hänvisar till dem som ett skäl att straffa
retributivt, då hamnar han betydligt närmre utilitarismen.
Vidare säger han att även i ett D-samhälle, där ingen förtjänar att straffas, är det
rimligt att fortfarande straffa människor (PPR:282). Jag kan inte tolka det på annat sätt
än att GDO går med på både att det finns konsekventialistiska skäl att straffa
människor, och att dessa kan rättfärdiga att man gör det (alternativet är att han
förespråkar att man ska straffa människor även om det är oförsvarligt). Och om han
menar att de utilitaristiska skälen räcker för att försvara förekomsten av ett
straffsystem, då känns plötsligt hans pläderande för retributivismen som ett sätt att
finjustera ett utilitaristiskt baserat straffsystem. Genom att tala om förtjänst maximerar
vi det utilitaristiska straffsystemet.
Problemet emanerar till en del, tror jag, från GDO:s modesta ansats i sin
avhandling. Hans tes är ju att givet att vi har ett system där vi straffar människor, så
vore det bättre om vi straffade dem enligt retributiva principer. Frågan om varför vi
ska straffa över huvud taget vill han egentligen inte besvara, och kanske är det detta
som ställer till det. Rawls har ett förslag som går ut på att utilitarismen svarar på
frågan om varför man straffar, medan retributivismen svarar på frågan vem man
straffar (PPR:141-145). GDO avfärdar denna idé (PPR:145), men på många sätt verkar
han ändå landa i denna idé; dels eftersom han tycks mena att man kan straffa även om
förtjänst inte existera (PPR:282), dels eftersom han menar att det vore något poänglöst
att straffa en person om detta inte skulle ha några positiva konsekvenser alls
(PPR:112). Och givet detta, menar jag, är kanske tron på förtjänst viktigare än
existensen av den, och tron på förtjänst hotas knappast av metafysiska spörsmål.
5.6. GDO:s beskrivning av D-samhället
GDO beskriver D-samhället som ett samhälle där man inte straffar brottslingar efter
förtjänst, samt där vissa demokratiska värden riskerar att urholkas. Man måste dock
skilja på å ena sidan det intellektuella ställningstagandet att fri vilja och moraliskt
ansvar strikt räknat inte existerar, och å andra sidan den känsla de flesta av oss trots
allt har av att av att dessa entiteter. Jag personligen håller till exempel för sant att
världen är deterministisk. Dock kan jag endast med viljestyrka och under kortare
perioder hålla fast vid tanken att jag själv inte skulle vara utrustad med en fri vilja. Det
är helt enkelt för svårt för mig att lämna känslan av att jag inte i varje ögonblick fritt
kan välja mellan olika handlingsalternativ.
GDO är medveten om denna distinktion (PPR:319) men verkar ändå emellanåt
blanda ihop de två. Många av de konsekvenser han beskriver i D-samhället är ju bara
20
möjliga om människors psykologi förändrades i djupet. GDO skriver att vi lever i ett
F-samhälle idag, men vårt straffsystem hänvisar inte främst till retributivistiska idéer
utan till avskräckning och rehabilitering. Det äger nog sin riktighet att vår naturliga
fallenhet för ansvarskänsla gör att många anser att brottslingar förtjänar att straffas,
men det är inte denna princip på vilken vårt straffsystem vilar. Så vari ligger den
praktiska förändringen om vi satsar på D? Vi kommer fortsätta straffa brottslingar, och
det med i huvudsak samma motivering som tidigare. Och vi kommer med all
sannolikhet även fortsättningsvis anse att dessa förtjänar sina straff.
Detsamma gäller för diskussionen om demokratiska värden. Även i ett samhälle
som inte låter sina institutioner vila på existensen av moraliskt ansvar, kommer de
flesta alltjämt uppleva att vi har ett sådant ansvar. Så varför skulle då de demokratiska
grundvärdena vara hotade? Så länge vi upplever att vi är fria och unika torde
intellektuella argument om motsatsen väga lätt.
Snarare än att devalvera värdet i det fria valet kommer D att avmystifiera det.
Kärlek kan relativt enkelt förklaras som kemiska processer i kroppen, processer som
får oss att uppleva något vi tillmäter ett värde. Reduceras detta värde bara för att vi vet
att det emanerar från något så oromantiskt som kemiska balanser i hjärnan? Jag ställer
mig tveksam.
Med detta som grund (att dagens rättsystem inte hotas av tron på determinism samt
att ansvarskänslan är psykologiskt ofrånkomlig) tycker jag att man starkt kan
ifrågasätta GDO:s beskrivningar av D-samhälle och F-samhälle. Jag skulle säga att vi
redan idag lever i en typ av D-samhälle, och att det alltså inte skulle blir så stor
skillnad om vi bettade att D är sann.
21
6. Slutreflektioner
GDO:s avhandling handlar om retributivismen och om varför det är att föredra om vårt
straffsystem baserades på dess principer. I sitt resonemang gör han en del val (till
exempel att determinism inte är förenligt med det moraliska ansvar som han menar
retributivismen kräver), som i slutändan ger honom det problem som betting-
argumentet är tänkt att lösa. Problemet som jag ser det är inte i första hand att betting-
argumentet inte skulle lösa problemet; givet de tre premisser han ställer upp verkar
argumentet vara hållbart. Istället är det några av de val han gör på vägen, och som
försätter honom i en situation där han tvingas ta till detta argument, som är
problematiska.
En av lockelserna med retributivismen ligger i att den formulerar en principiell
invändning mot att straffa oskyldiga – givetvis förutsatt att man anser detta vara något
problematiskt. Men om man i någon relevant mening ska sägas företräda en
retributivistisk position känns det tveksamt att gång på gång hänvisa till
konsekventialistiska argument. Visserligen skriver GDO att han företräder en icke-
strikt retributivism, och att det således kan finnas andra värden att ta hänsyn till (något
som i och för sig låter rimligt), men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att dessa
värden tillåts ta väl stor plats.
Jag tycker GDO snarast verkar vilja rättfärdiga förekomsten av ett straffsystem på
utilitaristiska grunder. I sin avhandling avstår han medvetet från att tydligt svara på
denna fråga – hans modesta ansats handlar ju om diskutera hur ett straffsystem, givet
att det existerar, borde vara utformat – men även om han säger sig vara positiv
retributivist, verkar han inte förespråka att straffa någon enbart i kraft av att han eller
hon begått brott. Ett straffsystem som inte har några positiva konsekvenser tycks
honom suspekt (PPR:112)
När han sedan argumenterar för det rationella i att satsa på icke-D, ja då ligger det
bara konsekventialistiska skäl i potten. Vi bör satsa på icke-D eftersom detta tillåter
oss att utforma våra institutioner som om vi kunde ta ansvar för våra handlingar, vilket
har goda konsekvenser. Vad jag kan se tar GDO inte upp att vi bör satsa på icke-D på
grund av att vi annars riskerar att inte ge folk vad de förtjänar. Borde det inte för en
retributivist vara just detta – att ge folk vad de förtjänar – som är det centrala?
Retributivismen så som GDO skissar upp den, tycks bara kanalisera vår intuitiva
uppfattning om förtjänst. Och den kan man givetvis välja att bejaka, men det
reducerar, menar jag, retributivismen till en instrumentell teori som trimmar ett
konsekventialistiskt grundat straffsystem till att få ännu bättre konsekvenser – det
finns en instrumentell poäng i att tala om ansvar, men det är inte detta som berättigar
straffsystemet. Och i så fall spelar det mindre roll huruvida världen är deterministisk
eller inte; de goda konsekvenserna av ett straffsystem som utgår ifrån retributiva
principer blir ju inte mindre goda på grund av detta.
22
Jag håller med GDO om att ett straffsystem baserat på retributiva principer har vissa
lockande fördelar. De värden han menar att detta system förmedlar är värden även jag
anser är viktiga att förmedla. Det ligger en poäng i att tala om ansvar, och det finns en
poäng i att låta en institution ta hand om de straff vårt medfödda sinne för förtjänst och
rättvisa kräver. Men det är trots allt, menar jag, de goda konsekvenserna av straffande
– både i termer av minskad brottslighet och i termer av det förmedlande av viktiga
värden som GDO skriver om – som gör det rätt och rimligt att straffa. Ett poänglöst
straffande av kriminella verkar, om inte orättvist så i alla fall som ett märkligt utslag
av något som närmast liknar paragrafrytteri. Även GDO verkar som sagt vara inne på
detta. Och i så fall undrar jag om inte också han är kompabilist innerst inne.
23
Litteratur
Cottingham, J. (1979). Varieties of retribution. The philosophical quarterly 29:116
Dennett, D. (1984). Elbow room. Oxford: Clarendon Press
Duus-Otterström, G. (2007). Punishment and personal responsibility. Göteborg:
Department of Political Science, Göteborg University
Duus-Otterström, G. (Kommande). Betting against compatibilism
Lübcke, P., (red). (1988). Filosofilexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum AB
Moya, C. J. (2006). Moral responsibility: the ways of sceptisism. London: Routledge
Oreland, L. (2009). Intervju I: Vetenskapsradions veckomagasin, P1. 2009-11-06.
Pinker, S (2006). Ett oskrivet blad. Stockholm: Natur och kultur
Radovic, F. 2009. Den fria viljans problem I: Radovic, S & Anckarsäter, H. (red.),
Tillräknelighet. Lund: Studentlitteratur AB, s. 181-216
Shelly, P.B. (2004). Att lyfta slöjan: texter om poesi och politik. Umeå: b:ströms förlag
Svennerlind, C. Tillräknelighet i svensk rätt I: Radovic, S & Anckarsäter, H. (red.),
Tillräknelighet. Lund: Studentlitteratur AB, s. 51-106
SOU 1956:55. Skyddslag. Stockholm: Justitiedepartementet