1 2013 3

Nr 3 2013Grundad 1978

Frösundabarn blir hyacinter sidan 4

Övningskör sidan 6

Hedervikens hamn sidan 8

Långhundraleden sidan 9

Margith på Fridhem sidan 9

Tåg åt fel håll sidan 12

Jul i Frösundaoch hela världensidan 2

2 2013 3

Enzio Ferrarello bor i Fågelsunda. Han mötte kärleken på sjön. Hon hette Harriet Mattsson och var från Sverige.Han följde med henne, och nu bor han här i hennes barndomshem. Enzio är född på Sicilien, i en liten by som heter Petralia Soprana. Byn ligger uppe på ett berg. Namnet betyder på ber-get. Nedanför ligger en annan by, Petralia Sobrana. Vad kan det betyda då? Just det, nedanför berget. Mycket logiskt! I Petralia Sobrana är det snö från november till fe-bruari medan det är runt 15 grader varmt i huvudstaden Palermo vid samma tid.

Lucia från SicilienFrån Sicilien, och staden Syrakusa, kom-mer också den kvinna vi gestaltar varje år den 13 december, nämligen Lucia. Det finns många antika legender och berättelser från år 283 efter Kristus om denna kvinna. Lucia var en rik flicka som var förlovad och skulle giftas bort, men hon vägrade och bad till Gud att bli räddad. Hon var kristen och ville vara jungfru och leva sitt liv i tjänst för Gud. Hon lyckades och hemgiften skänktes i stället till de fattiga. Hennes fästman tålde inte detta, och när han förstod att hon var kristen anmälde han henne för myndigheterna. Vid den här tiden pågick en strid mellan trosuppfattningar. Där fanns judendomen och den unga kristendomen som började spridas. I romarriket fanns en utbredd tro på antikens gudar. Kejsarna erkände endast den och kände sig hotade. Det fanns också påverkan från arabländerna och deras sol-kult. Kejsarna bestämde vilka gudar man skulle tro på och därför förföljde man de kristna. Lucia mördades för att hon vägrade avstå från sin tro. Hon helgonförklarades och blev Sankta Lucia. Enzio beskriver Lucia som en feminist. Den arabiska kulturen hade fått fotfäste på Sicilien. Det var mannen som bestämde.

Lucia visade på kvinnans självständighet och rätten att bestämma över sitt liv när hon vägrade att lyda. När Enzio kom till Sverige blev han förvånad över att vi firade Lucia mer än på Sicilien. När han var barn var 13 de-cember en dag då de rika familjerna bjöd de fattiga på en speciallunch, Cuccia di Santa Lucia. Den har sitt ursprung 600 år bakåt i tiden. Legenden berättar att det var svår hungersnöd i Palermo. Invånarna bad då till Sankta Lucia om hjälp. Då strandade ett fartyg fullt med vete som man kokade och åt. Först lägger man vetet i blöt så det sväller. Sen kokar man det i 3 timmar. Man blandar i russin och annan frukt. Det ska också blandas i riccotta, som är en färskost, och flagor av choklad. Till sist blandar man i grädde. - Jag minns hur vi barn sprang till bordet och satte oss runt det, och kvinnan som kom med kastrullen. Och jag minns när

man kände små bitar av den söta chokla-den, som inte smällt helt, i munnen. I vår by var det 8 - 10 familjer som ordande en sådan måltid. Det var främst barn som kom, men också vuxna kunde vara med. Men den traditionen har försvunnit, tror Enzio. Anledningen att det var de rika som bjöd de fattiga menar Enzio var att kyrkans budskap handlade mycket om att hjälpa de svaga. - Sicilien är mer religiöst än övriga Italien, menar Enzio. Utsatt öEnzio berättar att Siciliens plats i Medel-havet har lockat många länder att lägga beslag på ön. För 2 000 år sedan hade många arabländer stort inflytande på Si-cilien. Även Tyskland och Frankrike har försökt att erövra den. För att få kraft att hålla emot inkräktarna byggde man kyrkor. Olika yrkesgrupper byggde sina egna kyrkor. Fattiga byggde sina och rika sina. Kyrkorna låg mycket tätt. De blev både en plats att vända sig inåt för att hämta hjälp och stöd men också ett slags Folkets hus där man samlade kraft för att driva bort inkräktarna. Viktiga julkrubborPå julafton arbetar alla som vanligt på Sicilien. När kvällen kommer går man ut på stan och träffar släkt och vänner. Man tar en fika och går och tittar på någon julkrubba. - Det finns många som gör julkrubbor. En del är levande julkrubbor. Man väljer en att gå till. Sen går man till julmässan som börjar klockan 23:00. I kyrkorna finns en julkrubba med människor och djur i form av skulpturer eller med levande människor, men krubban är tom. Klockan 24:00 ”föds” Jesus och man lägger barnet i krubban. Sedan fortsätter mässan med mycket sång till klockan 1:00. Då går man hem och tar en ordentlig sovmorgon. På juldagen träffas släkten och äter en stor lunch. Det finns inget särskilt som måste vara med på bordet. Enzio tror att det beror på att Italien är så splittrat. Det består av 21 regioner med olika traditioner. Enzios mamma ville alltid att det skulle finnas någon form av fågel på bordet. Annars äter man pastarätter, kött och fisk.

Hela världens jul i FrösundaSockenstrunt har gett sig ut för att söka jultraditioner. I lilla Frösunda kan man hit-ta spännande berättelser om julfirande från olika delar av världen. Här kommer två, men det finns säkert många fler.

Jul på Sicilien:Häxa i skorstenen

3 2013 3

I Sutton Coldfield finns en stor naturpark som donerats till orten. Invånarna hade tillåtelse att få järnek till jul. Vakterna hade gjort högar utanför grindarna så det var bara att hämta. Pappa hade varit skolkamrat med en av dem. Han plockade alltid ihop kvistar med mycket röda bär till oss. - Stackars föräldrar, säger Jean plötsligt. De måste ha varit helt slut på juldagen. Det gick ju inte att gå och lägga sig innan kalkonen var stekt, och de måste lägga julklapparna i bolstervaren sen vi somnat. Jean berättar att man tog varen till kuddarna. Kuddarna var mycket större än våra och gick över hela sängen. Sedan hängde man dem på sänggaveln som var gjord av järn och hade knoppar.

SkorstenstomtenMan trodde att tomten tog sig in i huset genom skorstenen. Barnen brukade vakna klockan tre på morgonen för att se vad som låg i varet. Ett år fick Jean ett dockskåp som hennes pappa hade gjort. Kan det ha fått plats tro? På juldagen träffades man hos farmor och farfar och åt kalkon. Kalkonen återkom som kallskuren på kvällen och på annandagen. - Det var en stor kalkon, säger Jean. Den skulle räcka till fjorton personer vid flera måltider. Man stoppade den med örter och bröd. Till julen bakade man också en speciell kaka, mince pie. Den var gjord av söt pajdeg och var fylld med frukter som fikon, dadlar, svarta och gula russin och smaksatt med kryddor som kanel, muskot och nejlikor. - Den går att köpa här också, säger hon. Någon julgran kan Jean inte minnas att de hade.

Hela världens jul i Frösunda

- Dom kan äta hur mycket som helst. Efter en timme är man kaputt och de har knappt börjat. Men julkakan är ett måste till jul i Italien. Den heter panettone och bakas på jäst, vatten, mjöl, smör och ägg med fyllning av russin och andra frukter som kanderad apelsin. Det finns också en utan russin och frukt, pandoro. Det betyder guldbröd. Man kan pudra den med socker. Men Enzio tror inte att det är saffran i den. - Du kan köpa den här; den finns på ICA och andra affärer till jul.

Julgran för rikaDet ska vara julgran också. De flesta har plastgran. Det växer granar på Sicilien, men inte så många så de är väldigt dyra. Det har till och med funnits svenskar som odlat granar där. Men Enzios familj hade inte råd att köpa gran. Det var bara förunnat de rika. De fattiga hade julkrubba istället. Enzi-os mamma brukade gå ut i skogen och hämta mossa och så gjorde hon en grotta. Man plockade pinnar som man gjorde människor och djur av. Sedan pudrade man mossan med vetemjöl. Snö på krubban har kommit på senare år. Det fanns inte på de tidiga krubborna. Den 6 januari står det Epifania i ka-lendern. Epifania är ett grekiskt ord som betyder uppenbarelse, och den firas alltså på det som vi kallar trettondagen. Det är den äldsta kristna högtiden, äldre än julfirandet, och firades ursprungligen som minne av Jesu dop. De första kristna ansåg att det var hedniskt att fira födelsedagar, så man lade tyngdpunkten på dopet istället. I den ortodoxa traditionen lever detta kvar även om man också uppmärksam-mar den 25 december. De västerländska kyrkorna valde istället att fokusera på de vise männen på trettondagen. På Sicilien kommer julklapparna fortfa-rande den 6 januari. Men inte med någon jultomte, även om den finns i reklam och på tv och har smugit sig in med julklappar de senaste 30 åren. Nej, här kommer det en häxa med julklapparna. Hon kommer ner genom skorstenen. - Mamma sa att vi skulle gå och titta om det fanns något i spisen. Man hängde strumpor och lade godis och presenter i dem. Men är inte häxor elaka? Häxan som kommer den 6 januari kall-las bland annat La Befana, och det finns många olika historier runt henne. En är kopplad till de vise männnen som sökte efter Jesusbarnet. På vägen träffade de en gammal kvinna som erbjöds att följa med och träffa Jesus. Det gjorde hon inte. Men efteråt ångrade hon sig, och för att bli för-låten för detta misstag ger hon julklappar till barnen varje år. - Det finns goda häxor också, säger Enzio.

Jul i England:Tomte i skorstenen I januari 1924 föddes en flicka i England. Hon fick namnet Jean och växte upp till-sammans med mamma, pappa och två sys-kon i Sutton Coldfield nära Birmingham. Huset de bodde i var ett typiskt engelskt radhus i två våningar. En brant trappa ledde upp till andra våningen. Det var tre likadana hus som satt ihop. Sen kom en liten väg och så ytterligare tre likadana hus. Familjen hyrde det yttersta huset i den ena längan och i det yttersta i andra längan bodde farmor och farfar. Framför huset gick en gata och bakom en gångväg. Sedan kom en bit trädgård som hörde till huset. Bakom trädgården låg en slänt upp till en åker. Man kunde se kor beta. Coldfield betyder ungefär kall äng. - Det blåste verkligen ofta kallt där, säger Jean och huttrar till. Det fanns ingen elektricitet i huset. Maten lagades på en gasspis och i rummet fanns en slags öppen spis som eldades med kol, en så kallad kolbrasa. Framför fanns ett galler där man kunde hänga en panna vatten för att få det varmt.

Stig från SverigeVåren 1949, 25 år gammal, befinner sig Jean i London. Där stöter hon ihop med en man från Sverige. Han heter Stig och kom-mer från Stocksund. Och det säger klick. Stig arbetade hos bilföretaget Philipssons. De hade börjat importera dieselbilar. Ingen kunde sköta sådana, så Stig bad att få åka till England ett halvår för att lära sig. Innan han skulle återvända ville han se London, och där var Jean. De gifte sig i september 1950 och tre dagar senare reste de till Sverige. 1953 köpte de Lindlöt i Frösunda. - Vi delade samma intresse för naturen, säger Jean. Stig hade velat bli skogvak-tare. Vi blev så väl mottagna av dem som bodde runtom i Fredriksberg, Skrävsta och Grindtorp. Vi var lite annorlunda och hade bil, en Mercedes. Det var inte så vanligt med bil i Frösunda då. Jean minns en gammal kvinna som neg för henne. - Hon tyckte att vi var herrskapsfolk. Det var så genant. Jag neg tillbaka. Stig avled under hösten 2013, 92 år gammal. Nu håller Jean på att packa för att flytta igen, 60 år senare. Den här gången blir det inte så långt, bara till Vallentuna.

Ingen julaftonHur var då jularna i huset i Sutton Coldfield? - Vi firar ju inte på julafton, säger Jean. Det är en vanlig arbetsdag, men barnen hade jullov då när jag var barn. Dagarna före juldagen förberedde man med att dekorera med järnek och mistel hemma.

Jean Bokström har bott i Frösunda i 60 år, men är uppvuxen i England med tomte i skorstenen.

Foto Margareta Hellsten

4 2013 3

- Var skulle vi få den ifrån? Det växte inga granar någonstans. Jag minns en liten gran i farmors trädgård. Det växte liljekonvaljer under den men granen blev aldrig stor. De flesta invånarna i Sutton Coldfield var under medelklass. Det fanns många ensamstående och änkor med barn. Män-nen hade dödats i kriget. Männen i Jeans släkt hade klarat sig bättre. Både Jeans pappa och hans två bröder hade spelat i en militärorkester under kriget.

Farbrors julgodisEn av Jeans farbröder hade haft polio så han var heller inte ute i kriget. - När han inte kunde arbeta längre på grund av polion, startade han en Christmas club, en julklubb. Under hösten gick han runt till innevånarna och samlade in pengar. Han bokförde vad varje person gav. När det närmade sig jul tog han hem en katalog där man kunde välja olika sorters godis och choklad utifrån vad man gett under året. - Det måste ha varit ett bättre pris genom katalogen och att det var flera som köpte. Sen tog han hem varorna strax före jul. Han bodde hos farmor. När man var hos farmor på middag då så luktade det av all godis och choklad i huset. Jeans farbror kördes runt i en rullstol av sin mor till medlemmarna i klubben. Stolen var gjord av massivt järn, och han satt i en slags korgstol som såg ut som ett badkar. Den var fruktansvärt tung. Jean började i en flickskola, Grammar school, när hon var elva år. Förutom själva skolarbetet så hade man tävlingar. Alla flickorna var indelade i grupper, så kallade hus. Sen tävlade man med varandra. Det tävlades i skolresultat, sport, musik och genom att ordna olika projekt.

Jul för allaJeans hus samlade pengar till en skola i slummen i Birmingham genom att gå omkring och sjunga Christmas carols, julsånger. Sedan ordnade man en fest för barnen i den skolan. Man ordnade också läger på somrarna för samma skolbarn. Det året då Jean skulle vara med som ledare kom andra världskriget emellan, och i och med det skingrades barnen. Jean är fortfarande med i skolans förening och får dess tidning. - Dagens projekt är mer avancerade än på vår tid. På tidningens baksida står ledorden för föreningen: Not for our own advantage, but for the common good. Inte för vår egen vinnings skull, utan för det allmännas bästa. Jean berättar att en av rektorerna såg på flickorna som den nya generationens kvinnor som skulle erövra världen. - Hon ville lära oss att tänka och reflek-tera. Visst är det ett julbudskap som heter duga?

Margareta Hellsten

- Hej och hå, nu gungar vi på. Klara sjunger me-dan hon gungar med en dagiskompis. Avdelningen Hya-cinten på kommunens förskola i Lindhol-men är på besök i lekparken i bostads-området bredvid förskolan. Barnen gungar, åker rutschkana och leker med sand. Hyacinten tar emot 18 barn mellan 1 och 4 år från Lindholmen och Frösunda. Idag är 15 barn närvarande. Under större delen av dagen består personalen av tre personer. Idag är det visningsdagen. - Gissa vad jag har med mig? säger Ester. - Det börjar på s, säger Klara. Jag försöker med selefant. - Neej, glasögon, säger Ester. Nora gungar på en gungbräda och med sin blå mössa långt nerdragen över pannan så man knappt ser de bruna ögonen. Ester, Klara och Nora är 4 år och bor i Frösundas norra del. Ester och Klara heter Hellsten och bor i Holmberga. Det är sista huset på höger sida före Holmbrobacken om man åker norrut. Nora heter Hellström och bor i Villesborg som är första huset på höger sida efter den södra infarten till Rolsta. De är förskolekompisar på Hyacinten. Nu är det dags att återvända till försko-lan. Barnen ställer upp och går i samlad tropp. Inne är det varmt och någon kom-menterar adventsstjärnorna som hänger i fönstren. - Det är Madde som gjort dom, säger hon. Barnens valBarnen går in i ett aktivitetsrum som är nästan tomt. Det finns en soffa, en fåtölj, några bokhyllor och en låda med lek-material. Barnen börjar stoja. En fröken kommer in och ber Nora följa med. Nora får berätta vad hon vill göra på Barnens val, som man har varje onsdag. Man har tre saker att välja mellan. Idag är det dans, bygga eller saga. Nora väljer dans. Det gör Ester också. Klara väljer att bygga. Plötsligt hörs en glad röst ropa: - Hej alla trevliga barn! Det är Slobodan som kommer med matvagnen, men än är det inte tid att äta. Först ska 3- och 4-åringarna ha samling. Alla sitter i ring på en matta framför soffan där fröken sitter. De andra fröknarna dukar fram lunchen under tiden. Fröken frågar vilken dag det är, och barnen svarar visningsdag. Då får man ta

Frösundabarn blir hyacinter

med sig en sak he-mifrån som man vill visa alla. Det är helt frivilligt. Nora vill visa sin sak. Det är en fisk som kommer från fjärilshuset. - Vad heter den?

frågar fröken. Nora svarar att den heter Regnbåge. - Då har vi Ester. Du har en väska. Fröken påminner att man bara får visa en sak. Ester tar upp ett par solglasögon ur väskan. - Vad fina de är! säger fröken. - Det är bra på sommaren så man inte får sol i ögonen! Nu är det Klaras tur. Klara har också en väska och det är många saker i den. Fröken påminner igen om att bara visa en sak. - Jag ska leta, säger Klara. Det tar lång tid att hitta något bra. Till slut tar Klara fram en spegel i form av en groda. - Vad har man den till? frågar fröken. - Den är till Tingeling, svarar Klara.

Barnens matBarnen får sedan gömma sakerna bakom ryggen. Idag skulle man också öva Lucia-sånger, men det hinner man inte för maten har redan kommit. Man sjunger ändå sista visan som sjungs vid varje samling, på melodin ”Nu är glada julen slut”:

Nora från Villesborg, gungande i sin blå, nästan helgömmande mössa.

5 2013 3

Frösundabarn blir hyacinter

Alla händer säger klapp, klapp, klapp. Alla fötter säger stamp, stamp, stamp. Huvet säger nick, nick, nick Klockan säger tick, tick, tick. Nu så ska vi äta. Maaat. Barnen sitter vid olika bord och äter. I Pysselrummet sitter 4-åringarna. De är 6 stycken, men en är sjuk. Barnen väntar till alla fått mat på tallrikarna. Sen har någon i uppgift att säga varsågod. - Det här är jättegott, säger Klara. Nora säger till en av pojkarna: - Din favoriträtt är kyckling chiladas. - Vad är det? frågar fröken. - Det är kött i brödet, svarar han. Klara frågar om hans favoritsång och får till svar - Åh, mitt hjärta slår. Ester har ätit upp och vill ha mer. Hon rapar och säger ”ursäkta mig”. Fröken har upptäckt att hon glömt grönsakerna. Nora vill ha tomater, gurka och morot. Grönsakerna kommer in utan tomat, men det ligger broccoli på fatet istället. Någon frågar vem jag bor med. Jag upplyser om att det är en farbror som heter Bertil. - Vi har också en Bertil, säger Nora. Jag undrar om det är farfar. - Nej, det är en upp över bilarna, säger Nora. Farfar är död. Vi enas om att Bertil är grannen Bertil Stolpe. Ester tar största gurkbiten. Klara tar sista moroten och erbjuder Nora sista grönsaken. Några barn dukar av och kommer in med en skål full av frukt. Ester bär ut såskoppen och tillbringaren med vatten. Fröken dukar av färdigt. Klara vill ha en banan. Hon är också ute efter klistermärket som hon sätter på sin näsa.

Barnens lekBarnen går in i det stora lekrummet medan alla små barn vilar middag. Nora berättar att hon kan hjula och vill visa det. Ester säger att Nora lärt henne och vill också visa vad hon kan. Nora tycker att Ester inte ska göra det, men Ester säger att hon får göra det om hon vill. - Nora sjunger en sång på ”engelska”. Plötsligt säger hon - Jag kan tissla! Hon visar med foten hur man gör. Hon vrider på den fram och tillbaka. Fröken tycker att det blir lite stojigt och undrar om barnen kommer ihåg vad de ska göra innan det är dags att gå till Barnens val. Och det vet de. Alla går och tar en bok var och sätter sig att läsa. Ett mummel utbryter när barnen ”läser” och kommenterar böckerna. Klara kommer med en bok om fordon och undrar vad de olika bilarna heter. Hon svarar själv. Nu kommer det in barn från en annan avdelning. De bor också i Frösunda. Det är på Hyacinten man ska dansa, och det är därför de kommit dit. Barnen som ska bygga och lyssna på saga smyger iväg. Fröken berättar att alla avdelningar har Barnens val samtidigt. Det finns alltså en aktivitet på varje avdelning. Det gör att barnen får byta miljö och lära känna barnen på de andra avdelningarna också. Nora upptäcker sin lillebror Lage i rummet, men han fångas snart upp. För honom är det vila som gäller. En av fröknarna kommer med en stor cd-spelare. Hon sätter också upp en affisch. Det står mini-röris på den. Den föreställer en massa kroppsrörelser. Nora och Ester jagar varandra och kul-las. Nora vill visa hur man gör tunnelkull. - Man kryper mellan benen och då blir man fri.

Det märks att Nora har en storebror hemma som lärt henne.

Barnens dansNu samlas alla i en ring och musiken startar. Man hör också röster som beskriver vad man ska göra för rörelser. De aktiverar hela kroppen. Fröken är med och dansar. Hon hjälper till när rörelserna är svåra. - Armkrok får vi träna på, säger hon. Ester dansar barfota. Nora har nu tagit över Klaras bananklistermärke. Det sitter på hennes panna. Två och två, ”give me five”. Nora och Ester dansar tillsammans och gör ”give me five”. Då slår man hand-flatorna mot den andras handflator. Klara är och bygger på en annan avdel-ning. Klara har byggt en tågbana tillsam-mans med ett annat barn. Någon flyttar på hennes klossar och hon blir irriterad. Det blir högljutt och fröken lugnar ner. Några pojkar har ställt ihop stolar. - Det är ett hopptorn, förklarar de. Tågbanan är lång. Den går över en bro och genom en tunnel. Utefter banan står hus. Både bilar och tåg får åka på rälsen. Det är två flickor och tre pojkar i bygg-gruppen idag. De leker var för sig. Emellan-åt går Klara och ger en docka lite välling. Fröken går iväg och hämtar sin mobil-telefon och sitter och tittar på den medan hon samtidigt uppmanar barnen att plocka undan efter sig innan de börjar en ny lek. Klara kryper under soffan ett tag. Pojkarna har en livlig dialog mellan sig när de leker. Flickorna leker under tystnad.

Barnens pysselFröken på Hyacinten kommer och hämtar Klara. Nu är det dags för pyssel. Barnen sätter sig runt borden och målar på sina brunmålade mjölkkartonger som ska bli pepparkakshus. De ska få kristyr av vit färg. Ester och Klara målar fönster och dörrar. Nora har redan gjort det. Hennes hus ska få paljetter på taket. De är gula, rosa och gröna. Hon vill pyssla mer. Hon får en tallkotte som hon ska måla. Fröken ger henne en klick grön färg att doppa penseln i. - Jag fick visst lite nagellack, säger hon när hon får färg på fingrarna. Nora undrar om kotten ska sitta på pepparkakshusets tak. Hon får inget svar.Fröken berättar att detta går under benäm-ningen temapyssel. Och att temat är jul är ju uppenbart. Efter pysslet är det fri lek. Ester och Klara ska snart åka hem. De får bara vara mellan 9 och 14 tre dagar i veckan eftersom de har fått en lillebror i september och mamma därför är hemma. Men innan de blir hämtade hinner de med att pussla eller spela spel. De barn som är kvar blir serverade mel-lanmål så småningom. Sedan går man ut och leker på gården om man hinner innan det blir mörkt, för då kan de inte vara ute. Lekplatsen är så dåligt upplyst. För Nora är dagen inte slut än på några timmar. Klara från Holmberga målar grön

kotte till pepparkakshuset.Klaras syster Ester gömmer sig i mössan, precis som kompisen Nora. Margareta Hellsten

text och bild

6 2013 3

Det är måndagskväll. Mörkret har lagt sig över Frösunda. En bil glider in på parke-ringen vid Frösundagården. En ensam man stiger ur. Han bär något portföljliknande i handen när han lämnar bilen. Han går med taktfasta steg mot Frösunda kyrka. Klockan är 18:40. Han tänder lamporna i kyrkan. Han går mittgången fram, viker av till vänster vid främsta bänkraden. Han sätter sig på pallen. Han tar några ackord på pianot. Han är körledare för Trifolium. Han är 54 år. Hans namn är Ragnar, Ragnar Thedéen. Kören börjar sin övning klockan 19:00 och den här kvällen är man i Frösunda kyrka. På söndag ska man nämligen ha julkonsert här och då är det bra att ha övat på plats. Frösunda förstDen förste som kommer är körens ende Frösundabo, Sven Sognevik. Han medde-lar att han kommer att ligga lågt ikväll på grund av en förkylning. Han hade ansträngt rösten igår då kören hade adventskonsert i Frösunda kyrka. Sedan kommer Åsa Westberg, före detta Frösundabo. Hon berättar att det var ström-avbrott igår några timmar före konserten. Ingen visste när strömmen skulle komma tillbaka, så vaktmästare Mia Andersson tände alla levande ljus i kyrkan. - Det var magiskt, säger Åsa. Sen kom strömmen tillbaka 10 minuter före konserten. Det märks en viss besvikelse i Åsas röst. Hon hade velat genomföra konserten med bara levande ljus.

Ragnar har ställt fram 22 stolar och det räcker. Till kvällens övning kommer 17 korister, 4 män och 13 kvinnor. Så är det alltför ofta i blandade körer: att kvinnorna dominerar, i antal alltså. Nu är det dags för uppvärmning. Först liknar det ett pass på friskis och svettis. Armar uppåt sträck och sen ut. Andas djupt, känn magstödet, skaka loss. Sedan är det dags för röstgymnastik. - Säj moj, skoj, loj, oboy. Nu lägger man till toner. - Nå, nå, nånånånånå. Man klättrar från basen upp till sopra-nernas tonläge. - Jajajajajaja. Nålochtrådochnålochtrå-dochnål. - Tack för igår, säger Ragnar. Det lät vackert, det var jättebra. En av männen berättar: - Många kom fram och sa att det kling-ade bättre än vanligt. - Det var nånting igår, säger Ragnar. Det var energi! MusikläraEn kvinna i kören tar upp en bok ur sin tygkasse. Det är en bok i musiklära från 1926. Från den läser hon: - Musik (tonkonst) är den sköna konst som avser att i toner giva uttryck åt och uppväcka föreställningar, känslor och stäm-ningar. - Det var det som hände igår, säger Ragnar. Kören ska öva Den kung vi väntar, musik i advent av Ingemar Braennstroem, känd körledare runt 1970.

Ragnar berättar och instruerar var de olika instrumenten spelar och var kören ska börja sjunga. - Var glad, var glad Immanuel, ger frihet åt var bunden själ. De olika stämmorna övar de delar man behöver putsa på. Det är många svåra tonsteg för herrarna. - Altar, ni tar ansvar, jättefint, säger Ragnar. Basarna, ni är på rätt spår. Nu står alla upp och sjunger. - Herrar! Mycket, mycket bättre nu. Bra! Jättestor skillnad. Varsågod och sitt. Vi går vidare. En ny del av verket övas. Tonerna går åt fel håll ibland och skratt utbryter. - Från takt 20. Det här är en glad sång! Sluttonen är hög och sopranerna tar i från tårna. Ragnar beskriver känslan i musiken. - Vilken ton har jag? frågar en tenor. Alla tar sin första ton. Man tragglar om och om igen för att få tonerna att ljuda rätt tillsammans. Man måste andas på rätt ställe. Ragnar uppmanar alla att skriva in var man ska andas. - Bas och alt tillsammans. De sjunger ett avsnitt. - Vi har väldigt svårt att komma in här, säger en tenor. Sopraner och tenorer får öva sina stäm-mor tillsammans flera gånger. Ragnar

Körens ende Frösundabo, Sven Sognevik, sjunger bas till vänster längst bak.

7 2013 3

Det gäller att bestämma sig för hur noterna ska tolkas. Dirigenten bestäm-mer, men noterna kan ibland leva sina egna liv.

Saffranskusar är en viktig del av körövningen. Utan dem kan stäm-ningen bli sämre.

hjälper tenorerna att hitta högsta tonen. Nu står alla upp och sjunger hela avsnittet tillsammans. Ragnar slår av. Muntert sorl uppstår. Ragnar manar på kören. Han vill ha närvaro och intensitet i sången.

Efterlängtad saffranKlockan är 20:30. Nu blir det paus, men inte längre än en kvart. De har mycket att träna på inför julkonserten. En kvinna smy-ger in i en av bänkarna och börjar prassla med en påse. Fram kommer gyllengula saffranskusar. Körmedlemmarna kommer sättande likt Pavlovs hundar. Det vankas ju fika! Någon undrar om det inte finns något kaffe. Ingen vet vem som skulle ha ansvar att ha med sig kaffe

den här kvällen. Sorlet sprider sig i kyrkan. Man börjar diskutera årets adventskalen-der på tv. Den har visst setts av 3 miljoner och handlar om familjen Hedenhös som hamnar i nutid. Åsa Westberg kommer tillbaka efter en behövlig kisspaus och är redo att fortsätta öva inför mötet med besökarna på 2013 års julkonsert i Frösunda kyrka.

Att välja rätt?Hur tänker man när man väljer musik till en julkonsert? - Det är en bra fråga, hur tänker man? säger Ragnar. Det blir nog mycket tradi-tionellt. Man försöker ta med något nytt varje år. Som i år, då vi ska sjunga ett

verk av Ingemar Braennstroem. I det har han blandat traditionell musik med egna kompositioner. - Ser du dig som en pedagog som vill lära ut ny musik till åhörarna? - Ja och nej. Man får inte mästra sina åhörare. Det är viktigt att få känna igen sig. - Är det du som bestämmer repertoaren? - Ja, men jag lyssnar till vad körmedlem-marna tycker. Ska vi välja den här eller var den andra bättre? Det är viktigt att ha en god gemenskap i kören! Körmedlemmarna är öronen utåt och vet vad anhöriga och vänner tycker om att höra.

Margareta Hellstentext och bild

8 2013 3

Båten kommer seglande söderifrån. En stund döljs den bakom Långholmen när farleden går öster om den. Sedan kommer den fram igen och sätter kurs mot nordväst, med sikte på tilläggsplatsen. Väl framme kastar någon ett rep mot en av karlarna på bryggan, båten dras in och ligger fast. Sedan gick mer än tusen år, vattnet sjönk undan och hela landskapet förändrades drastiskt. Men bryggan ligger kvar vid före detta Hederviken nedanför Lövsta gård, längst upp i norra delen av Frösunda socken. Det som förr kallades Hederviken är nu fast mark, mindre än 10 meter över havsytan. Landhöjningen i våra trakter är nu ungefär 5 meter på tusen år, så för 1500 år sedan bör Hederviken ha varit en havsvik. När landet sedan höjde sig försvann di-rektkopplingen till Östersjön, men vattnet fastnade ändå i flera trösklar på vägen dit, så Hederviken var en riktig sjö långt in på 1900-talet. Men då var sjön ganska grund och rätt igenväxt. Sedan dikades den ut så nu är den bara sjö under en kort tid när vårarna är extra vattenrika.

Marken mellan nuvarande Lövsta säteri och det som fortfarande var strandkanten på Hederviken för hundra år sedan, är fylld av fornlämningar. Där finns tydliga spår av verksamhet under gången tid. Hela området är fyllt av stenar i strängar, fyrkantiga husgrunder, stora gravhögar och annat som ingen längre vet vad det har varit. Mest intressant är ändå rester av en hamn nere vid strandkanten. Där finns prydligt upplagda stensträngar som tycks ha bildat en brygga eller pir ut i vattnet, och det finns stensatta vallar och kanter där båtar kan ha lagt till och lastat ur. Från hamnplatsen och upp mot land går det också något som tolkats som en fägata. Förmodligen har det också transporterats boskap på vattnet. Riksantikvarieämbetets register över landets fornminnen slår fast att anlägg-ningen kan dateras till ”järnålder, medeltid, nyare tid”. Det kan kanske antingen tolkas som att anläggningen varit i bruk under mycket lång tid eller att det är svårt att ge en exakt datering.

Någon rimlig sjöfart har väl knappast förekommit under nyare tid, så anlägg-ningen måste ändå var riktigt gammal. En blåsig torsdag i oktober samlades några ivriga fornletare vid Lövsta för att angöra hamnen på nytt, nu från land ef-tersom sjön alltså försvunnit sedan länge. Letarna ingick i Arbetsgruppen Långhund-raleden som arbetar med att kartlägga all aktivet utefter den gamla vattenvägen från nuvarande Åkersberga till Uppsala. Arbetsgruppen har hållit på sedan 1979 och hittar hela tiden nya spännande spår och samband som visar hur livet såg ut i bygderna häromkring när det bästa sättet att ta sig fram var att gunga på vattnet. Mer om gruppen finns på http://www.hembygd.se/arbetsgruppen-langhundraleden. Historiens vingslag fladdrade om öro-nen på fornletarna som klappade nyfiket på varje sten och kunde gå hem med ännu fler ledtrådar om hur livet såg ut förr i bygden. Långt innan Sockenstrunt fanns.

Bertil Hellsten

9 2013 3

Margith Eriksson: Från Fridhem till FridhemDanmark, Portugal, Italien, Norge, Eng-land. Margith Eriksson visar souvenirer från resor hon och maken Erland gjort, ibland tillsammans med sonen Roland. Den lilla stugan bredvid huvudbyggnaden Fridhem är varm och ombonad. Margit tänder levande ljus och lägger på röda virkade underlägg hon gjort i form av hjärtan, på den blå duken. Margith är född i Frösunda 1925. Hon föddes i en liten lägenhet med ett rum och kök på vinden i Stora Vreda. Inne i lägenheten fanns fotogenlampor, men på den stora vinden var det alltid mörkt och lite otäckt. På andra sidan vinden fanns en lägenhet till. Där bodde Brolins. Mannen lagade skor. De hade en dotter som hette Gulli och var sjuklig. Hon gick alltid undan, minns Margith. Mamma Hildegard kom från Orkesta och pappa Georg från Hållsta i Lindhol-men. Mormor och morfar bodde i Skansen, ett torp bredvid Orkesta kyrka. - Pappa hade ett garage i backen vid Stora Vreda. Han hade lastbil och körde nedsocknes. Birger Roos körde uppsock-nes, berättar Margith. - Mamma sydde åt folk i Frösunda, Orkesta, Kårsta och Vallentuna.

KlasskamraterStora Vreda ägdes av Sven och Edith Helgöstam. De hade tre barn. Sonen Six-ten föddes samma månad som Margith. Det gjorde också Karin Lundkvist, gift Wahlström. De tre skulle bli klasskamrater, först i Sunnanå skola, sedan i Kyrkskolan. Sixten hade en syster som hette Gudrun. Hon kom ofta upp och lekte med Margith. Margith hade en dockservis, och när mam-ma bakade bullar gjorde Margith små bröd till den, som hon och Gudrun sedan lekte med. Men Margith lekte aldrig hos Gudrun. - Jag var rädd för hennes föräldrar. Edith var sträng. Vi hade ingen telefon, så vi fick ringa hos Helgöstams. Jag satt på vedlåren innanför dörren då, längre fick jag inte gå. När de hade julgransplundring fick jag inte vara med. Det var bara bönder som var bjudna. Vi hörde inte till dem. Vi brukade också leka vid Kruthusbacken. Där fanns en smedja.

Till FridhemNär Margith var fem år köpte hennes pappa Fridhem och dit flyttade familjen. Fridhem ligger i södra Frösunda invid järnvägen och vägen mot Lilla Vreda som går in mot öster norr om avtagsvägen mot Grebylund. I tredje klass började Margith i Kyrk-skolan. - Man hade med egen mat till skolan. Det var smörgåsar och en pilsnerflaska med mjölk. Man hade inte så mycket på den tiden. Karin hade skinka på sina smör-gåsar. De hade ju gård. Jag hade falukorv. Hennes smörgåsar såg så goda ut.

Lång-hundra-

ledeni kultur-

husetLånghundraleden var en viktig vattenväg genom Uppland för länge sedan. Arbets-gruppen Långhundraleden har inte bara snokat i Hedervikens gamla hamn vid Lövsta. Man har också ställt samman en utställning om hela leden. Den visas i Vallentuna kulturhus december 2013 - januari 2014. Utställningen ger en bild av ledens utveckling, eller kanske snarare avveck-ling, under historisk tid då landet höjts och vattnet runnit undan. Nu är leden bara en liten rännil i sina högsta delar på sommaren, men för tusen år sedan fanns här en väl framkomlig vattenväg ända från Östersjön till Gamla Uppsala. Hur många vikingar som paddlat, druckit mjöd och skränat här är oklart, men att vattenvägen var det bästa sättet att ta sig fram med tunga transporter för tusen år sedan är helt klart. Det finns också mycket lämningar runt leden som ger en bild av olika aktiviteter. I utställningen går även att se att viktiga delar av leden ligger inom Frösunda, från Helgösjön i söder, förbi en trång passage mellan norra Helgö och Raknö, under nuvarande Holmbron och upp förbi Billsta ut i Hederviken.

arrangörer var även Inger Eklund, sekreterare, Jan Wirstad, tidigare ordförande och Sigrid Ingela Blom, utställningsansvarig på kulturhuset.

Margith Eriksson är född i Frösunda och bodde som barn i Fridhem. Efter många år söder om Stockholm kom hon så småningom tillbaka till barn-domshemmet.

Utställningen om Långhundraleden öppnades den 28 november 2013 med invigningstal av ordföranden i Arbetsgruppen Långhundraleden Owe Eklund, till vänster. Glada

Omslagsbilden på detta nummer av Sockenstrunt visar Margith fram-för sitt Fridhem med en tomte som hennes mamma har gjort. Tomtens skidor är gjorda av hennes far.

10 2013 3

symaskin och greja. Hon hade trampsyma-skin. Man lade upp fållen nedtill för hand. Det kom hem mycket folk och provade. Mamma Hildegard sydde allt åt Mar-gith, från brudklänning till folkdräkt. Hon har också sytt en dopklänning som hon skänkte till Frösunda församling. För att dryga ut kassan hyrde man ibland ut övervåningen i huset. När nya vägbron över Kyrkån byggdes bodde vägarbetarna där. Margiths mamma sålde också på Öster-malmstorg. Hon och Margit plockade blåbär, lingon och svamp som såldes. - En gång hittade vi så mycket svamp att mamma tog av sig klänningsrocken för att fylla den med svamp. Hon fick gå

Mjölk köpte man i Prästgårn hos Emil och Einar Karlsson. - Man skulle gå med mölkflaskan på kvällen och hämta den på morgonen. De fick en gul katt av mig. Den kostade 25 öre tassen och fick en egen plats vid matbordet.

Mamma sömmerskaMargith följde också med sin mamma när hon cyklade runt och provade kläder på dem hon sydde till. - Mamma hade en bok där hon skrev upp folks mått. Jag har den kvar. Hon fick också hjälpa till att kasta sömmar - Mamma hade det jobbigt. Man tjänade inte mycket. Hon kunde sitta hela nätter vid

- En av pojkarna i klassen var ett riktigt busfrö. Han hette Sigurd. Han hade också falukorv på smörgåsen. Han tog sin korv och satte den på ett spett och sen grillade han den på kaminen i kapprummet. Det tyckte vi var lite roligt. Margith ser lite busig ut. Magistern i Kyrkskolan hette Sundman då Margith gick där. - En gång blev han riktigt arg på en pojke. Han slog pekpinnen så hårt i bordet att den gick av. Hon minns också hans fru. - Hon stod och hängde i fönstret. När det blev rast skulle Sundman ner till affären och handla åt henne. Jag minns rockskörten som hängde efter när han cyklade iväg.

Långa vandringarFortsättningsskola följde sedan. Man hade syslöjd i Torsholma skola och skolkök i Åvasta. Margith minns att de lärde sig göra gräddtårta. Hon gick hem därifrån många gånger. - Tänk på alla barn från Lindholmstor-pen som skulle till Sunnanå skola. De gick upp mot Byleborg och vidare genom skogen. Tänk när det var mörkt! Margith gick i söndagsskola i Grind-stugan vid Orkesta. Hon gick dit över skogen. Oftast fick hon sällskap med Karin Lundkvist. På fritiden kunde man bada i Stolp Ekebysjön eller Helgösjön. Margiths mos-ter bodde vid Tallen, som ligger vid Helgö-sjön. Hon hade kor, och där var Margith ofta. Mostern flyttade sedan ner till banvaktsstu-gan. Banvaktare Pettersson bodde i under-våningen och hon hyrde på övervåningen. - En handlande som gick omkring och sålde saker hette Storluven. Han var så otäck. Han hade stor hatt och lång rock till knäna. Han var ful som stryk och äcklig. Det var många gubbar som åkte omkring och sålde saker. De fick sova över i gårdarna. Storluven fick sova över hos min moster.

Lastade tegelstenMargith hjälpte till mycket hem-ma. Hon var med pappa och jobbade ibland när han körde åt folk i trakten. Hon minns att hon lastade tegelstenar en gång. Pap-pa Georg kunde också tapetsera och måla hemma hos ortsborna. John Eriksson hette en man som bodde i Sunnanå. På tret-tondagen varje år ställde han till med kalas för grannarna. Han var ogift, så han hade en som bakade åt sig och kokade kaffe. Det dukades långbord med vita dukar i salen. Och varje år ville han ha spismuren målad av Margiths pappa. - Det var mycket kalas förr i världen. Bjudningar hit och dit och sju sorters kakor.

För att få ekonomin att gå ihop var det många Frösundabor som sålde på Östermalmstorg. Det gjorde även Margiths mamma Hildegard i sin eleganta torghatt.

Lekkamraterna och syskonen Gudrun och Sixten Helgöstam som bodde i samma hus som Margith, längst till höger.

Husmodersklänning användes vid fester och utflykter. Margits mor Hildegard hade själv vävt tyget till sin klänning.

11 2013 3

hem i bara underkjolen. Vi odlade också blommor och sålde, hade höns och sålde ägg. - Så var man runt och plockade po-tatis. Mamma var duktig, verkligen duktig. Vi hade mycket folk jämt. Det skulle bakas, städas och lagas mat. Varje söndag var det stek. En faster och farbror kom alltid förbi då, men de hade aldrig någonting med sig. Så stoppade man strumpor jämt. Man hade tjocka hemstickade långstrumpor. En jul fick jag silkesstrumpor av en moster. Jag blev överlycklig. Mormor brukade sticka strumpor till karlarna. Hon brukade komma gående till oss från Orkesta med en korg på armen.

Margiths pappa Georg körde åt Frösundaborna, mest nedsocknes. Hans lastbil hade nummer B1234, ett av de enklaste numren att minnas.

Margith som valdes som Lucia i Lunda hembygdsgård vid Halmsjön, med uppgift att dela ut pris i slädtäv-ling på sjön.

Margit och maken Erland vid sonen Rolands dop. Rolands mormor syd-de klänningen som sedan skänktes till Frösunda församling.

Dans och bioNär Margith blev äldre gick hon på dans i Vreda hage. - Vi gick på järnvägen dit för att slippa betala inträde. Och jag minns första gången jag var på bio. Det var tältbio. Margith minns inte om det var i Vreda hage eller vid Stolp Ekeby. Hennes första jobb var på hemslöjden. Där tjänade hon 7 kronor i veckan på att sitta på en vind och riva trasor till trasmattor och göra nystan av dem. Det var intressant att titta på dem som vävde.

JulotteförlovningSå småningom började hon arbeta på Televerket i Stockholm. Hon tog tåget till

Östra station och sedan spårvagnen till Stureplan. Det var vid en spårvagnsresa hon träffade Erland. De förlovade sig på julottan i Frösunda kyrka 1948. - Vi ville göra något annorlunda. Det var lite spännande. De gifte sig 1954 och flyttade till Ba-garmossen. Sonen Roland föddes 1957. Då ville Erland att Margith skulle vara hemma hos Roland. Hon jobbade på hemtjäns-ten några timmar om dagen när Roland började skolan. Sedan återvände hon till Televerket. När hon gick i pension började hon arbeta som telefonist på Socialbyrån i Björkhagen. - När pappa dog så orkade inte mamma bo kvar här i Fridhem. Jag ville ha det kvar,

så jag tog över. Vi hade det som sommarstuga först. Maken Erland dog för några år sedan, så nu bor Margith ensam i huset. Sonen Roland kommer hem de flesta helgerna. - Jag har varit Lucia, sä-ger Margith. Vi var en grupp ungdomar från Vallentuna som brukade åka till en bygdegård vid Halmsjön intill Arlanda. De skulle välja Lucia. De skrek på mig, nummer 8. Jag kom hem sent, men måste väcka mamma och berätta att jag blivit Lucia. - Pappa fick skjutsa mig till alla övningarna. Då fanns inte flygplatsen. Varje vinter var det tävling mellan bönderna vem som körde fortast runt sjön med häst och släde. Jag skulle dela ut pris till den som vann. Lucialinnet var min konfirmationsklänning.

- Tänk vad mycket roligt jag har varit med om, säger Margith nöjt. Jag tror inte att man har så roligt nu för tiden. Margareta Hellsten

När Margith slutade i Kyrkskolan gav hon sin lärare Sundman en ros som han planterade. När Margit gifte sig många år senare fick hon en ros av sin gamle lärare. Den rosen kom från hennes gamla gåva till honom!

Margith Erikssons bilder

12 2013 3

Styrelse Kerstin Lindeberg, ordförande 08-512 302 28 kerstin.lindeberg@hotmail.seAnne-Marie Karlsson, kassör 073-241 41 69 Lars Andersson, sekreterare 070-666 00 41 lars.e.andersson@afconsult.comAgneta Larsson 070-33 96 755Anette Rambring 070-491 38 14 anra@home.seAnn-Katrin "Anki" Svensson 073-766 11 33 braxen10@hotmail.comLars Lindwall 08-512 301 42 Ulla-Britt Helgöstam 08-512 300 94 ullabritthelgostam@hotmail.comSockenstruntBertil Hellsten, ansvarig utgivare 08-512 302 54 bertil.hellsten@telia.com

Sockenstrunt Förra utgåvan av Sockenstrunt var nr 2 2013. Alla utgå-vor från starten 1978 finns att läsa på hemsidan. I de senaste årgångarna är bilderna dessutom i färg där.

Bilderna är fotograferade av Bertil Hellsten där inget annat anges.

Hemsida vwww.sockenstrunt.seMedlemsavgift vuxen 100 kr/årPlusgiro 80 58 98-4

När jag kom fram till stationen stod en figur där som jag aldrig hade sett förut. Han väntade tydligen på tåget. Man ska ju inte tala med främmande människor, men eftersom vi nästan sprang på varandra så kunde jag inte låta bli att säga - Hej. Ska du med tåget? Han nickade. En tystlåten typ, tydligen. Så stod vi där och teg till-sammans en stund. Så kom tåget smygande långt borta, i dalen mellan Rolsta och norra delen av Helgö. När det hade kommit ända fram och stannat var det dags att stiga på. Jag och den okände gick in ge-nom samma dörr och satte oss bredvid varandra. Vi kände ju varandra nu, liksom. När tåget började gå igen suckade han tungt. - Det här tåget går ju åt fel håll! sa han och stirrade på mig. - Jaså, sa jag, skulle du åka åt Kårsta? - Nänä, sa han, jag ska för-stås till Stockholm. Var ligger Kårsta? - Tja, det ligger norrut och Stockholm söderut. Och det här tåget går söderut, så du är nog på rätt tåg ändå! - Ja, rätt tåg ja, sa han, men det går ju åt fel håll! Jag har träffat sådana här personer förr. Det verkar som man för ett samtal om något begripligt med dem, men hela tiden slirar det så att man inte fattar någonting. Det här var tydligen en sådan person. Helst bör

man då ha en tidning att fälla upp framför ansiktet så att kontakten bryts. Fast i dag hade jag ingen tidning, och det brukar ändå inte hjälpa på den typen av personer. Alltså var jag tvungen att försöka prata med honom och försöka förstå: - Hur då fel håll? Det går ju söderut, mot Stockholm, och du skulle ju till Stockholm! - Men du fattar ju inte, sa han då.

Tåg åt fel håll Och det hade han ju väldigt rätt i. Frågan är bara om han själv förstod vad ha sa. Men han fortsatte: - Det går ju åt fel håll! Titta här på klockan: Den är tjugo i åtta nu. Vi åkte klockan halv-åtta från Frösunda, och jag ska vara i stan kvart i sju! Det går ju inte! - Jaha, du menar så! Men det är ju inte tåget som går åt fel håll. Det är ju du som skulle åkt tidigare. Du har ju tagit fel tåg! - Precis! Fel tåg. Ett tåg som går åt fel håll! Om man har bråttom så ska väl tåget ändå komma fram i tid, va! Om jag åker halv åtta och ska vara framme kvart i sju så får väl tåget åka baklänges i klockan, liksom. Eller hur? Vi närmade oss just Täby kyrkby och jag tittade på klockan. Tio i åtta. Skulle jag behöva lyssna till hans per-sonliga problem med att passa tider resten av resan? Nej, tydligen inte. Han reste sig plötsligt: - Näe, hej då, nu går jag av! - Men du skulle ju till Stock-holm? - Men har du inte fattat:

Tåget går ju åt fel håll! Klockan blir ju bara mer och mer! Så kan jag inte ha det. Hej då! Kul att ses! - Jaha. Jaha. Detsamma. Vad heter du förresten? - Effehjulter, sa han. - Effehjulter? Så kan man väl inte heta? - Nä, sa han och klev av tåget.

Bertil Hellsten