BRÄNNÄSSLOR | Parkhäng | KREMATORIUM | Värmeböljor | MILANOMODELL Varma källor | FAHRENHEIT 451 | Vulkanutbrott | SCOVILLE–SKALAN

publikJMG-studenternas magasin

Nummer 12, maj 2014

Ledare

Skammens brännande örsnibbar. Blodet som kokar ikapp med andhämtningen när du blir riktigt jäkla förbannad. Den första soliga aprildagen. Ett varmt bad efter en hård dag. När du hugger in på en nygrillad handburgare (ja, det heter så) utan att blåsa först och känner huden brista i gommen samtidigt som ögonen tåras och tungan domnar bort.

”Värme är ett begrepp inom termodynamiken som beskriver den energiöverföring som sker mellan två system till följd av en temperaturdifferens .“ (Källa: internet.) En romantiker hade kanske valt en annan definition. Man kan prata om innerlighet, kärlek och fina minnen. Språkligt kan värme avse fysiska förnimmelser såväl som känslor och tankar.

Med den utgångspunkten har vi i det här numret av Magasinet Publik tittat närmare på växter som bränns, människor som arbetar i ugnar och humörringars mysterier. Dessutom får du ta del av en riktig solskenshistoria om en stigande stjärna på mo-dellhimlen, följa med till Island på jakt efter varma källor och götta dig i redaktionens bästa tips för soliga parkhäng i Göteborg.

Hett va?

BEATRICE DALGHICHEFREDAKTÖR

ChefredaktörBeatrice Dalghi

Layout Hanna Rahlén

WebbJonas de Lange

Bildchef Ellen Nilsson

Ansvarig utgivareJon Demred

EkonomichefBjörn Widmark

TexterSanna Arbman Hansing, Lisa Grettve, Linnea Katz, Jonas de Lange, Ellen Nils-son, Ellinor Rostedt, Jens Wingren,

RedigeringSanna Arbman Hansing, Linnea Katz, Jonas de Lange, Johanna Lawner, Ellen Nilsson, Hanna Rahlén, Ellinor Rostedt, Jens Wingren,

OmslagetIllustration: Johanna Lawner

0

10

20

30

40

50

˚ C

Redaktionen

Varmast är ångan i ett turkiskt bad. En härdad skandinav kan tro sig ha läget under kontroll men ångan tränger sig inpå på ett sätt som inte går att fly. Känslan av klaustro-fobi växer när du inser att du inte ens kan andas utan att dra in hettan i din kropp. Det är en innerligt renande upplevelse.

Jens Wingren

Efter att ha spenderat en vecka i Spanien förra somma-ren förstår jag grejen med siesta. Mitt på dagen då solen stod som högst visade termometern långt över 30 grader. Vanligtvis gillar jag värme men det här var brutalt. Bara att vistas utomhus framkallade svettfloder i nacken och pärlor på överläppen. Jag ville helst hålla mig inne på rummet under en fläkt men eftersom jag var där i egen-skap av barnflicka sprang jag runt i trädgården efter två spralliga barn för att se till att de inte ramlade i poolen eller hittade på rackartyg. Barnen var underbara men de vet då inte hur man tar siesta.

Ellinor Rostedt

Redaktionens värmetopplista

Stekt tomat är ju varmast i världen och det är inte ens gott. En av mina sämsta produkter och den varmaste. Eftersom det är så mycket vatten i tomater blir det lite som att inhalera ånga. När man äter det är det ragnarök i gapet.

Jonas de Lange

6 När det hettar till i kroppen

10 Hur stark mat klarar du?

13 Digital dystopi

16 Astrid blev modell i Milano

22 När solen dödar

32 Publik testar: Parkhäng

41 Topp tre vulkanutbrott

30 Varma källor på Island

Brännande biologi20

Resan efter döden24

VARMA KÄNSLORText och foto: Ellen Nilsson

Minns du humörringen? Den där svarta ringen som skulle skifta i färg beroende på bärarens humör. Oftast var den

tråkigt grön eller blå, vilket enligt den något diffusa översättningen innebar aktiv, respektive avslapp-

nad. Aldrig lyckades någon hetsa upp sig till gul eller violett, orolig eller glad. Den

ständiga besvikelsen.

Även omkänsloringen inte till fullo levde upp till produkt-beskrivningen påminner den oss

ändå om en relation vi tenderar att glömma bort. Den mellan våra tankar och vår kropp. Det här handlar inte om någon monolog, utan om en dialog. Likväl som dagdrömmar kan få oss rosiga om kinderna och varma, kan vi associera värme med positiva tankar.

Låt oss börja med fysiologin. Vår kropps-temperatur pendlar naturligt. Under nattens vila sjunker den ungefär en grad, och ökar omkring en tiondels grad mellan morgon och eftermiddag.

När vi är lyckliga slår hjärtat tre till fem slag extra per minut och till följd av det stiger hudens temperatur en tiondels grad. Blir vi däremot rädda, dras blodkärlen i huden samman för att omfördela

blodet till musklerna, således sänks hudenstemperatur. Är vi avslappnade flödar blodet fritt och värmer upp huden. Rent logiskt borde ju humör-ringarna fungera.

Det är lätt att på fysiologiska grunder tro att tolkningen av värme som

något positivt är universell, men så är faktiskt inte fallet.

Maria Koptjevskaja Tamm,professor i allmän språk-vetenskap vid

S t o c k h o l m s universitet, har under

flera år undersökt hur värme används i faktisk och överförd

betydelse i olika språk. Hon berättar att skillnaderna främst är kulturella och

klimatbundna. Det är dessutom snarare språken än nationerna som ritar gränser-na. Det finns även språk där temperatur

helt saknar symbolisk innebörd. – Svenska är unikt på så vis att det skiljer på varm och het. Det finns

också många olika grader av både kall och varm, som

det saknas likheter till i andra

språk.

Störst kontrast mot svenskan hittar vi i en del språk som

talas i subsahariska Afrika och runt ekvatorn. Ett exempel är ewe, ett språk som talas i bland annat Ghana. Här är nämligen kyla något po-sitivt. Beroende på hur ordet kombineras kan olika budskap förmedlas.

– En kall person är till exempel trevlig,säger någon att huset är kallt betyder det inga dåliga nyheter och ett kallt hjärta innebär att bli tröstad.

Tvärtom från vad vi är vana vid helt enkelt, men det finns även likheter. Kall i kombina-tion med mage betyder till exempel lugn.

På ewe associeras värme också med hög hastighet. Att ha hett huvud innebär alltså att vara kvicktänkt. Men att bli kallad varm som person är inget att eftersträva, då är du näm-ligen ilsken.

Bland de språk som lägger värderingar i värmen tycks det ändå finnas en slags kärna.

I de situationer där det varma

är positivt finns en slags explosivitet. Det är som ett eko av fysikens lagar, det är det energiska.

Låt oss återgå till fysiologin. Vårt sinnes-tillstånd kan alltså påverka vår kropp.

Men hur stark är egentligen kopplingen mellan hjärna och kropp? Neurologen An-tonio Damasio beskriver i sin bok Du och din hjärna känslornas beroende av krop-pens existens.

Det räcker med att återskapa ett minne för att sätta igång en kedjereaktion i vår hjärna. När en emotion kommer till uttryck framställer hjärnan avbildningar av kroppens förväntade förändring. Ibland kan dessa bilder ersätta den egentliga föränd-ringen. Hjärnan kan alltså simulera kropps-liga tillstånd så att vi uppfattar det som om de verkligen äger rum. Med andra ord är det möjligt att hjärnan simulerar kroppen som avslappnad och varm när du tänker

på åretsförsta parkhäng.

Våra tankar är så beroende av vår kropp att en människa utan kropp varken skulle kunna känna glädje eller sorg. Enbart tankar låter oss inte uppleva emotioner, det är först när hjärnan förbinds med rätt kroppssignaler som den kan konstruera varseblivning av fysiskt välbefinnande.

Så kanske ska vi låta den knutna näven slappna av och sluta rikta vår ilska mot materiella ting. I själva verket var det kanske vår hjärna, och inte ringen, som snuvade oss på den där tjusigt violetta färgen.

Har du någonsin funderat på hur något du äter kan orsaka brännande smärta? Den tveeggade lockelsen i hettan hos chili och habanerofrukter har sin grund i ett ämne som heter capsaicin. Capsaicin saknar

i sig själv lukt och smak. Det är ett fettlösligt och vaxliknande ämne som främst hittas i chilifrukter och som orsakar en brän-nande känsla på den slemhinna, och i vissa koncentrationer även hud, som den kommer i kontakt med. Hemligheten är att capsaicinet går samman med proteiner som ämnet kommer i kontakt med när du för in ämnet i munnen. Ämnet manipu-lerar sedan dessa proteiners värmeuppfattning så att en brän-nande känsla uppstår. Antagligen är detta från början en form

av försvar från fruktens sida gentemot djur eller svampar som velat äta frukterna men idag används capsaicinets brännande förmågor inte bara för gastronomiska ändamål utan även som smärtstillande och, rakt motsatt, i pepparspray.

Är det en självspäkande drift inom oss som längtar efter cap-saicinets hetta? Att utmana sina egna gränser vad gäller stark mat har blivit ett nöje eller ett slags mandomsprov i vår globa-liserade matkultur och inom gastronomiska subkulturer testas gränserna rejält. Vissa påstår att capsaicinets smärtliknande känsla släpper loss endorfiner i vår kropp och därmed produce-rar lyckokänslor. Andra undviker stark mat kategoriskt.

KLARAR DU HETTAN?Vi har alla känt den överväldigande känslan av att ha bitit oss in i något som var lite starkare än vad vi först trodde. Vi är alla bekanta med hur hettan kommer smygande, gommen bränner och små svettdroppar börjar bildas i ansiktet. Men att häva i sig stark mat kan också utvecklas till en sport eller ett särintresse.

Text och foto: Jens Wingren

Korvgrillen Jonsborg på Avenyn i Göteborg har länge strävat efter att etablera sin kiosk som ett ställe som kan

erbjuda det där lilla extra för de som önskar het mat. – Många efterfrågar stark mat men sen är det ju en defini-

tionsfråga vad de egentligen menar. Vissa tror att de klarar av hetta bara för att de gillar indisk mat, men det här är ju verk-ligen något helt annat, säger Sara Unvar som jobbar på grillen och på deras nystartade matvarubutik VegStore på Seminiarie-gatan i Göteborg.

Butiken är ännu i uppstartsfas och alla exklusiva, brännande godsaker har inte kommit in till hyllorna än. Men Sara lovar att det är gott om sällsynta och starka produkter på gång.

Det var Sara som tillredde såsen till korven Satans Fire när grillen utropade sin stora utmaning: ät en Satans Fire på inom tre minuter. Och stå stilla under tiden du äter den.

– Mina vänner kallar mig the Black Devil, det tycker jag verkligen passar mig, säger Sara och visar upp en av den nya butikens mer extrema produkter, Scorpion pepper, en torkad chilifrukt som på förpackningen skryter om att den innehåller över en miljon scoville och är världens starkaste chilifrukt.

– Skulle jag laga något med denna så skulle jag mala den till ett fint pulver och låta den koka in i en gryta ordentligt länge så att smaken tas upp av de andra ingredienserna. Några fler kryddor skulle inte behövas, säger Sara.

– Satans Fire-såsen hamnade någonstans mellan sju och åtta miljoner scoville och är därför ungefär hälften så stark som pepparspray. Vi varnade självklart folk innan att det här är ingenting att försöka sig på om du har magsår eller liknande, säger hon.

Själv älskar hon riktigt stark mat och vet att hon klarar av runt två miljoner scoville. Vad hon vet så har det inte

tillrätts någon starkare sås än Satans Fire i Sverige. Men om det fanns så skulle hon inte vara sen på att prova den.

För den som vill börja ge sig på den starka maten gäller det dock att veta sina gränser. Och framför allt att veta hur du bäst mattar av hettan när du bitit av mer än vad du kan hantera. Ett vanligt fel är att försöka avhjälpa den brännande smaken av capsaicin genom att dricka vatten. Detta funkar dock inte alls på längre sikt eftersom ämnet är fettlösligt och egentligen bara sköljs runt i munnen av vatten. Andra försöker att äta stora mängder ris eller bröd men det bästa sättet att avhjälpa känslan är att dricka något fett som kokosmjölk eller olja. Ljummen sockerlösning ska också vara ett sätt att bli kvitt hettan.

SCOVILLESKALANUpplevd hetta på grund av capsaicin mäts på Scoville-skalan. Olika chilifrukter ordnas på skalan utifrån ”den lägsta koncentration av en lösning av substansen där hettan kan förnimmas på tungan. Till exempel kan kan-ske en milliliter puré av habaneron förnimmas utspädd med 300 liter vatten. Denna Habanero skulle då alltså ha en hetta på 300 000 scoville.”

Scovilleskalan är med andra ord inte exakt utan bero-ende på den subjektiva upplevelsen hos de provsmakare som deltar vid testet.

När jag läser Ray Bradburys bok Fahrenheit 451 för andra gången så kan jag spegla mina egna konserva-tiva tendenser i Bradburys. I det framtida samhälle som han beskriver uppmanas alla människor till så

glättiga nöjen som möjligt. Böcker är förbjudna och brandmän-nens uppgift är inte längre att släcka bränder utan att anlägga bokbål hos excentriker som håller sig fast vid gamla och farliga former av kultur.

”– Ingen av de här böckerna stämmer överens med varan-dra… Människorna i de här böckerna har aldrig någonsin levat, säger brandchefen Beatty till en äldre kvinna innan han tänder på hennes böcker.”

Jag ställer mig frågande till Bradburys okritiska kärlek till bo-ken som format. Går vi miste om något fundamentalt om boken eller papperstidningen försvinner? Finns det något som säger att innehållet måste förändras bara för att formen blir en annan?

Men problematiken i Bradburys roman går självklart djupare än så. Han beskriver hur fördummande Tv-underhållning, snabba bilar, nöjesfält och en ständig distraktion av musik,

ljud och tal genom hörlurar håller invånarna i hans framtida samhälle på avstånd från varandra, utan tid för samtal. Vi kom-mer till insikt om att kommunikationsproblemen i Bradburys dystopi handlar om så mycket mer än bara kommunikationens form.

Bradbury visar på hur distraktion och alienation upprätthålls genom artificiell kommunikation. Det får mig att tänka på

hur många gånger jag suttit i ett sällskap där alla tyst tittar ner i sina telefoner. Hur disträ vi blir av ständig multitasking och att hela tiden vara uppkopplade mot något större och vikti-gare än oss själva och det vi gör för stunden. Jag tänker på de ”second screen” lösningar som sägs vara en del av framtida Tv-underhållning. Det räcker inte med att titta på På Spåret längre, du måste själv kunna vara med och gissa på frågorna via din telefon. Om vi inte bara förväntas förhålla oss till en utan två skärmar, vilket utrymme blir då kvar för den människa som sitter bredvid oss i soffan?

VID VILKEN TEMPERATUR BRINNER TELEFONER?

Någon i min närhet påstår att vi på grund av samhällets digitalisering inte ligger långt ifrån att sluta lära barn skriva för hand. Jag rycker till. Det är väl ändå inte möjligt? Vad skulle det vara för framtid? Eller är det bara jag som är konservativ och vägrar inse hur ny teknologi lägger grunden för nya och konstruktiva former av kommunikation?

Text: Jens Wingren Foto: August Allen

Men jag kan inte komma ifrån att jag faktiskt upplever ett problem med formen, själva teknologin, inte bara hur

den distraherar oss genom att gör oss ständigt uppkopplade och frånvarande. Vi gör oss mer och mer beroende av kommunika-tionsteknologi som vi inte förstår oss på. Det är dyra och kom-plicerade apparater som nu finns i varje hem. Teknologi som vi måste betala för och som kommer med vissa betingningar från företagen som producerar dem. Vem kan hindra stora företag som Google och Facebook från att samla in enorma mängder data om våra vanor och åsikter? Det finns en enorm maktpro-blematik i denna utveckling som lägger våra sociala interak-tioner i händerna på stora företag. I detta perspektiv ter sig en värld där barn inte lär sig skriva för hand som en mardröm. När vi inte längre kan använda vårt skrivspråk utan att blanda in teknik producerad av stora företag med oklara motivationer så har vi lämnat över en enorm makt till teknologin och de som behärskar den. Ju mer beroende vi blir av teknologi för basala ändamål, desto mer makt har vi låtit glida mellan våra fingrar.

Jag är fullt medveten om att vi redan idag överlåter stora områ-den av vårt leverne till teknologi som vi inte egentligen förstår oss på. Det är bekvämt och vi är bekvämliga varelser. Faran ligger i att bortse från att teknologiutvecklingen i vårt samhälle, precis som så många andra utvecklingsområden, genomsyras av maktstrukturer. Det är främst de med makt som har möjlighet att utveckla och marknadsföra ny teknologi. Frågan om vem som har makten över vår teknik och vad deras intressern består av är därför av största vikt.

I Bradburys dystopi är samhället militariserat och försjunket i ett krig som invånarnas uppmärksamhet ständigt leds bort ifrån. Det är uppenbart att media i detta framtida samhälle kontrolleras av en auktoritär statsmakt, kanske i korporativistisk samklang med stora företag. Kanske är jag som sagt konser-vativ när jag blir skeptisk till den rasande utvecklingen inom kommunikationsteknologi. Men vad gör vi när vi befinner oss i ett samhälle som förtrycker oss utan möjligheter att undgå övervakning och kartläggning? När vårt mest grundläggande sätt att uttrycka oss medieras genom de som vi kanske en dag måste värna oss emot? Ska vi då återuppfinna pappret och återigen lära oss skriva? En demokratisk utformning av våra kommunikationsmedel är ovärderlig om vi ska bygga en fri och demokratisk värld.

Kanske ligger en lösning till min oro bland de radikalare krafter som brukar sig av ny teknik på ett mer öppet sätt.

Sedan internets ursprung har det funnits grupper som genom fri delning av information och öppna koder strävat efter en plat-tare utveckling som inte kontrolleras av stora företag. Kanske är jag bara en teknofob som överreagerar när en föråldrad kom-munikationsform hotas.

451 grader Fahrenheit är den temperatur då papper brinner. Om vi plötsligt skulle finna oss själva i Bradburys dystopi så skulle framtidens brandmän inte behöva bränna några böcker eftersom ingen ändå skulle läsa dem. Det skulle räcka att spärra våra läsplattor och telefoner.

”...and they won’t have to burn the books when no one reads them anyway”

– Tragedy, The Point of No Return

Foto: Emily Soto

Astrid sitter på sängen i sitt flickrum och bläddrar fram till sidan 138 i DV Modes senaste upplaga. De tjocka blanka sidorna visar Astrids första fram-trädande i en svensk tidning. På bilderna bär hon

kläder från stora modehus, Dolce & Gabbana, Prada och Dior. Det dyraste plagget är en ullklänning med glasdekorationer värd 36 365 kr.

– I Milano jobbar jag ju så där känns det inte konstigt att se sig själv men här i Sverige känns det verkligen jättekonstigt.

Tidigt i mars kunde man även springa på en stor affisch av Astrid på Åhléns i Nordstan, i en kampanj för Elvine. Själv hann hon inte se bilden men skakar på huvudet och skrattar av tanken.

Astrid har nu fyllt 20 år och modellkarriären har verkligen tagit fart. Hon har just nu agenturer i bland annat Sverige, Italien, Danmark, Tokyo och New York. Insikten att hon har tagit sig hela vägen dit på egen hand, under bara tio månader är svindlande.

Allt började då Astrid ställde ut sina akryltavlor på ett galleri i Göteborg i maj förra året, sin sista termin på gymnasiet. På gal-leriet träffade hon en fotograf som ville ta lite bilder och tyckte att hon skulle kontakta en modellagentur.

– Jag hade inställningen att det inte skulle bli någonting. Men precis när jag hade gått utanför dörren efter fotografering-en på agenturen ringde de upp mig och ville ”signa” mig.

Efter att betygen var satta, studentsångerna hade klingat ut och Astrid hade skaffat sig en portfolio med arbetsprover åkte hon till Milano för att börja sin nya karriär.

– Det var läskigt. Jag var skitnervös. Mest för att jag inte vis-ste något. Det var så olikt världen jag var van vid.

Nu började det hårda arbetet på riktigt. Astrids första tid i Milano gick ut på att gå på castings för att ansöka om olika jobb och knyta kontakter med kunder. På castingen möttes hon av en jury som bedömde hennes utseende, bilderna i hennes portfolio och hennes sätt att gå.

– Man får tänka att det inte är min personlighet de bedömer. I början var det jättesvårt men jag har blivit bättre på det.

”Jag kan Milano bättre än Göteborg. Jag kan varenda

tunnelbanestation.”

Att etablera sig i modebranschen är inget för den lata. Astrid kunde ha upp till tolv castings på en dag. Kanske köa bakom hundra andra jobbsökande modeller för att sedan träffa en jury som med sina ”pokerface” inte ger några tecken på om hon fick jobbet eller inte.

I ett halvår, med en pärm fylld av arbetsprover och ett par högklackade skor sprang Astrid runt på olika castings runt om i staden.

– Jag kan Milano bättre än Göteborg. Jag kan varenda tunnel-banestation. Det är ganska mycket som orientering för ibland behöver man faktiskt springa, om man är lite sen!

Det blev inget långt sommarlov för Astrid efter studenten. Hon flyttade från Mölndal till Milano för att testa något nytt, ett liv som modell. Efter bara tio månader börjar karriären ta fart på riktigt och idag har hon agenturer över hela världen.

ASTRID STRÅLAR STARKARE ÄN NÅGONSIN

Text: Ellinor Rostedt

De slitsamma sex månaderna lönade sig till slut. Inte bara har Astrid fått ett otroligt bra lokalsinne och goda språkkunskaper, utan också en etablering i modebran-

chen och värdefulla kundkontakter. Astrid har gjort sig ett namn i Milano och nu även utanför Italiens gränser.

– Ens utseende kan passa olika i olika länder och städer. Vissa passar i Paris, andra i Tokyo. Det kommer att låta dumt men jag passar på väldigt många ställen eftersom jag är blond och blåögd, säger Astrid blygsamt och tittar ner i köksbordet.

Idag behöver hon inte gå på lika många castings utan får jobb från sina agenturer. Karriären har tagit en ny riktning, likaså har Astrid.

– Jag känner att jag har förändrats och utvecklats som person. I början var jag väldigt blyg och ville vara alla till lags. Jag bru-kade knacka försiktigt på dörren när jag skulle in till fotografe-ringsteamet och ingen annan knackade på den där dörren för det var ju en glasdörr, säger Astrid och skrattar glatt.

– Vem knackar på en glasdörr liksom? De ser ju att man är där. Nu går jag bara rakt in och kramar allihop.

Astrids stärkta självförtroende lyser fram genom de ljusa ögo-nen och varma leendet när hon pratar om sina första fotogra-feringar. För visst var hon nervös när det var dags för de första fotojobben och allt fokus var på henne. Och hur ”modellar” man egentligen, när man aldrig har gjort det förut?

– Fotografen säger åt en vad man ska göra för poser men det jobbigaste var när de sa ”gör lite fritt!” Vad sjutton ska man göra då? säger Astrid och skrattar.

Modellyrket liknar inte många andra tjugoåringars jobb. Att leva som professionell modell skiljer sig mycket från hur livet såg ut för Astrid i Mölndal.

– Jag förväntar mig inte att någon annan ska förstå men det finns mycket fördomar. Folk tror att det är glammigt att vara modell men det är det inte. Många tror också att man är berest men jag har bara andats luften i de olika länderna. Som när jag var i Paris i förrgår hann jag bara se Eiffeltornet snabbt. Och jag sprang förbi Notre Dame av ren slump.

Under en period i Milano bodde Astrid i en lägenhet med

”Jag tycker faktiskt man borde bli jämförd med skådespelare,

det är mycket som är lika. Man måste verkligen gå in i en roll.”

Foto: Ellinor Rostedt

åtta andra modeller från världens olika hörn. De delade på två toaletter och ett kök. När hon åker iväg på olika jobb får hon ofta dela både hotellrum och säng med en annan modell som hon aldrig träffat. Betalningen kan också variera.

– Agenturen i Paris kan ta 60-70 procent av betalningen. I Milano 50 och i Sverige kanske 40 procent. Men de hjälper till med mycket. De hjälper mig med castings och allt möjligt egentligen. Det är en trygghet.

Modebranchen kan vara svår att förhålla sig till. Astrid be-skriver det som en hatkärlek. För mitt i det konstnärliga

och kreativa skapandet finns en ytlighet där utseendet går före allt annat. Astrid har funderat mycket över modellyrket och vad det innebär att skriva ett kontrakt om sitt utseende.

– I början kändes det konstigt, hela grejen att man säljer sig själv och sitt utseende. Men modellyrket borde få mer respekt. Jag tycker faktiskt man borde bli jämförd med skådespelare, det är mycket som är lika. Man måste verkligen gå in i en roll.

Ett av Astrids fotograferingsjobb genomfördes på en strand,

en mycket kylig dag. Det var inte särskilt glamouröst men ett av de roligaste jobb hon gjort.

– På en av bilderna ser det ut som jag ligger på stranden och att det är varmt och skönt. Under själva plåtningen frös jag så mycket att jag hackade tänder och sanden var full av äckliga cigarettfimpar. Men det är det ingen som vet, säger hon och skrattar till av tanken.

Den första veckan i mars har varit grå men Astrid försäkrar att Milano kan vara ännu gråare än Göteborg. Hon har några dagar ledigt och ska passa på att sova ut, träna yoga, träffa kom-pisar och kanske måla tavlor. För just nu kan faktiskt vad som helst hända.

För en vecka sedan var Astrid i USA för första gången och jobbade med en fotografering för klädmärket Abercrombie & Fitch, i Santa Barbara, Los Angeles. Hon kommer få göra fler långflygningar då hon har fått agenturer utanför Europa, både i Tokyo och New York.

– Jag är beredd att köra igen. Nu har jag hunnit smälta vad som har hänt. Vi får se vad som händer helt enkelt.

Foto: Daniele Rossi

Nässlan är långt ifrån ensam om att sticka in små sylvassa taggar i det översta lagret av vår löjligt försvarslösa hud. Det är både växter och djur som har hittat denna briljanta

metod längs evolutionens väg. Låt oss bena ut vilka det är en gång för alla.

Brännässlan tillhör nässelsläket som internationellt är mycket framgångsrikt, det finns 35 arter spridda

över i princip hela världen. Förutom att brännas passar den även utmärkt som soppa.

Nässlor har små brännhår som gör att det svider när vår hud kommer i kontakt med dem. De ser ut som små spetsar av glas med en liten kula längs upp och är ihåliga precis som andra giftinjicerande kanyler. Under håren finns nämligen en liten giftkörtel full med ett ämne som liknar myrsyra. Myrsyra är ett välanvänt gift i naturen och brukas av såväl myror som getingar.

När håren vidrörs så bryts de av precis nedanför den lilla kulan och blir som en fin spets på en injektions-spruta. Då kan lätt ett litet sticksår bildas och giftet har sedan en rak väg att gå från körteln och in i vår kropp.

Detta må vara av ondo för oss människor men för nässlorna handlar det om att överleva. Genom denna

NATUR SOM BRÄNNS

Naturen har hittat sitt eget sätt att straffa den som råkar trampa på fel ställe. Det vet vi alla som någon gång av misstag kli-vit rakt ner i ett snår av nässlor eller råkat sätta foten på en humla. Vår reporter Lisa Grettve har rett ut vem som bränns hur.

Text: Lisa GrettveFoto: Hanna Rahlén

framgångsrika metod kan de skydda sig mot större växtätare och även växa relativt ostört på platser där det bor mycket människor och husdjur.

Vi rör oss från växtriket och till nässeldjuren. Djurgruppen som befolkas av såväl maneter som

anemoner och hydror. Nu undrar naturligtvis den uppmärksamme läsaren om även detta släkte har små kanylliknande hårstrån. Svaret är nej.

I stället för brännhår har nässeldjur nässelceller eller cnidocyter som de också kallas. Även känd som en av de absolut coolaste celltyperna. Nässelceller kan då de ak-tiveras sticka ut en lång tråd besatt med taggar. Tråden ligger hoprullad och är kopplad till den giftkörtel som finns i nässelcellen. När något eller någon petar på cellen skjuts tråden ut som en harpun. Funktionen med detta är naturligtvis försvar mot fiender samt jakt. Hur starkt giftet är varierar mellan olika arter. Från blåmaneternas, som vi inte ens känner, till kubmaneters vars trådar kan paralysera hela vårt nervsystem.

Humlor sticks inte, de bränns, brukar en få höra lite då och då. I alla fall från insektsbesserwissers som

egentligen inte vet vad de pratar om. Humlor har en gadd precis som getingar och bin. Gaddens ursprungliga funktion var att lägga ägg men den är sedan länge borta och äggen kommer istället ut vid gaddens bas. Gadden har små taggar på sig och kan användas för att stickas. Humlors gadd är dock både mindre (den syns också då-ligt på grund av humlornas luddiga bakkropp) och deras gift är svagare än bin och getingars. Därav illusionen att humlor snarare bränns än sticks.

När du simmar på en tråd av brännmanet nästa gång kan du alltid tänka på att du varit i närkontakt med

en av de mest spektakulära cellerna som finns. Med detta sagt så finns det betydligt allvarligare saker att oroa sig för under sommarmånaderna, solen eller giftiga algblomningar till exempel.

Året är 1858. Platsen är London. De ovanligt höga temperaturerna blandat med att Londonborna gjor-de sig av med i stort sett allt avfall och all avföring i floden Thames resulterade i en hemsk stank som

spred sig i hela London. Dödssiffrorna steg jämnt. Sommaren har gått till historien som ”The great stink”.

År 2003 upplevde Europa den varmaste sommaren sedan 1500-talet. Temperaturerna steg till nya nivåer och medan svenskarna njöt på landets stränder avled ungefär 40 000 per-soner till följd av den otroliga värmen söderut. Bara i Frankrike avled ungefär 14 000 personer på grund av värmen. Storbritan-nien uppmätte en temperatur på 38,5 grader, Tyskland nådde ända upp till över 40 grader varmt och i Portugal var tempe-raturen uppe på hisnande 47,3 grader. Det som länkar ihop dödsfallen år 2003 med de år 1858 är okunskap. År 2003 i Europa var befolkningen ovana vid så höga tempe-raturer och sådan torka. I de flesta hem och butiker i exempel-vis Frankrike saknades luftkonditionering, människor drack

NÄR SOLEN DÖDAR

En ovanligt varm sommar här uppe i det kalla norr är en dröm. Sola, bada och glida runt i tunna kläder. Längre ner i Europa har det genom århundradena däremot betytt torka, eldsvådor och ond bråd död.

Text: Linnéa KatzBild: ”The Silent Highwayman” av John Leech

alldeles för lite vatten, sjukhuspersonalen visste inte hur de skulle behandla uttorkning och många dödsoffer var gamla och svaga. Hade länderna haft mer erfarenhet, eller egentligen bara en krisplan för hur befolkningen och sjukvården ska agera när en sådan värmebölja slår till, hade ofantligt många liv kunnat sparas.

År 1858 visste man inte än att kolera sprids via vatten. Männ-iskor drack vatten från floden Thames och avled på löpande band. Regeringen skyllde kolerautbrottet på den smutsiga luften och gjorde inget åt vattnet, vilket ledde till att koleran ohämmat kunde fortsätta sin spridningsresa. De flesta av dessa dödsoffer avled alltså inte till följd av den ovanligt varma sommaren, utan av sjukdom. Regeringen kunde egentligen inte ha gjort något

annorlunda, eftersom man vid detta laget inte kände till hur ko-lera sprids. Därför hade det nog endast hjälpt om befolkningen i London låtit bli att kassera allt smutsigt och bakteriellt i floden Thames.

År 1896 fanns det cirka tre miljoner invånare i New York City. En stor del av dem var fattiga arbetare som bodde

med stora familjer i trånga lägenheter. När solen under tio da-gar i sträck rostade ”The big apple” denna sommar, var många människor fast i de minimala lägenheterna med små möjlighe-ter att ta sin tillflykt någonstans. Lägenheterna blev en dödsfäl-la, då människor helt enkelt kokade inne. För att förvärra saken så hade stadens politiker förbjudit invånarna att sova i parkerna, vilket gjorde att många sökte sig upp på hustaken. Där dåsade de till och avled i sömnen - med värmen som direkt orsak.

I fallet med värmeböljan år 1896 hade situationen endast kunnat se annorlunda ut om samhället sett ut på ett annat sätt. Om lägenheterna hade varit anpassade för stora familjer, om staden tagit ansvar för människorna som ansåg sig tvungna att sova i parker istället för att köra iväg dem och om tillgången till vatten varit bättre hade antagligen utgången sett annorlunda ut.

Man kan ju fråga sig om världen lärt sig något som idag skulle förhindra katastrofer i stil med de som denna

text redogjort för. Svaret är ett starkt ja.Vi har idag bättre sätt att göra oss av med avfall och avföring

än genom att slänga dem i närmsta flod och vi vet dessutom både hur kolera sprids och behandlas. Dessa kunskaper hade troligen räddat livet på de flesta av dödsoffren år 1858.

Det amerikanska samhället tar idag bättre hand om sina invånare än de gjorde på slutet av 1800-talet. Även fast många fortfarande bor under alldeles för dåliga förhållanden, så finns det hjälp att få vid stormar, värmeböljor, en extrem köldknäpp och liknande. Eftersom dåliga förhållanden och avsaknaden av hjälp var orsaken till att många grillades i lägenheter och på tak, så hade det som hände år 1896 med största sannolikhet inte kunnat hända idag.

Nu är vi framme vid det som hände år 2003. Regeringarna runt om i Europa lärde sig av bristerna som skett under det årets värmebölja, så när värmen slog till igen med full kraft år 2007 var inte konsekvenserna alls lika fatala. Denna gång gick stat och kommun i de olika länderna ut och informerade om hur man som civilperson bäst kunde hålla sig pigg och kry under värmeböljan och sjukvården var på ett helt annat sätt beredda på att ta emot patienter som led av uttorkning.

Trots att det är tragiskt att så många människor behövt sätta livet till, är det tur att vi lär oss av våra misstag och att vi hela tiden fortsätter lära oss nya saker. Det återstår att se hur som-maren 2014 blir värmemässigt, men en sak är i stort sett säker - värmen fortsätter stiga stadigt i hela världen, så fler varma somrar är att vänta.

”Lägenheterna blev en dödsfälla, då människor

helt enkelt kokade inne.”

Vad händer när vi dör? Den frå-gan har nog alla ställt sig någon gång. För 80 procent av Sveriges befolkning slutar, i alla fall den fysiska resan, i en 1200 grader varm ugn. På Göteborgs enda krematorium bränner man 5000 kroppar varje år. De tre anställda har med andra ord mycket att göra.

På Kvibergs kyrkogård sticker en skorsten upp vid slutet av den stora allén. Den är förvånansvärt rökfri med tanke på att ugnarna

går för fullt inne i det ombyggda kapel-let. När temperaturen är över 1000 grader brinner till och med det mesta av rökpar-tiklarna upp.

Krematör Lennart Svensson visar rum-met där kistorna kommer in från begrav-ningsbyråerna. I korridoren ligger tre kistor på rad som väntar på sin tur. De är halvvägs på sin sista resa från de stora kylskåpen till de jättelika ugnarna. Där omvandlas de nästan helt och hållet till värmeenergi på bara en dryg timme.

– Vi brukar stänga dörrarna in till rum-met med kylarna när anhöriga kommer hit. Vissa tycker nog att det är lite obehagligt. Det ger kanske lite av en industrikänsla, säger Lennart.

LIVET VID UGNENText och foto: Jonas de Lange

När man ser kistorna staplade ovanpå varandra är det lätt att

förstå vad han menar. På vägen från kylskåpet får varje kista en liten bricka i keramik med ett nummer på.

– Vi är givetvis väldigt noga med att rätt person kremeras. Därför har vi de här brickorna som leder till en person i våra register. Dessutom kremeras ingen förrän alla papper är i ordning.

Det är inte lite som ska ordnas innan en person kan eldas upp. Både dödsattest och begravnings-dokumentation måste vara ordnat innan ett kremationsintyg utfärdas.

– Jag brukar säga som så att man kan vara lika säker på att vi kre-merar rätt person som att man får rätt föräldrar när man föds, säger Lennart.

I kapellets huvudrum tränger en liten strimma ljus in genom takkupolens fönster och landar på den vita murväggen. Två förgyllda änglar tittar ned på de fyra ugnarna som har ersatt kyrkbänkarna.

– Vi använder bara två i taget för att vara ännu säkrare på att ingen rök eller aska sprider sig mellan de olika ugnarna, säger Lennart.

Han sätter sig i gaffeltrucken och börjar styra mot den ena ugnen. Noggrant siktar han in sig på den kvadratmeterstora öppningen. Inn-anför metalldörrarna finns inget brinnande inferno. Det tysta, röd-glödande utrymmet slukar kistan hel och stängs igen ljudlöst.

– Vi håller etiken väldigt högt här. Man vet vilket jobb man ska göra och det ska göras med värdig-het. Både för de närstående och för den avlidnes skull. Det är jättevik-tigt att det går rätt till, säger han.

Lennart går runt på ugnens baksida och tar fram en över tre meter lång spade. Han öppnar en lucka och börjar skrapa ned de sista kvarlevorna i en metallåda. När kvarlevorna har svalnat tar han fram dem.

– Här har du alltså det som över, säger han och håller fram lådan med vita benknotor.

Bland höftkulor och nyckelben ligger ett litet metallrör från en hjärtoperation och en skruv som antagligen har suttit någonstans i benet.

– När det är så här små metallgrejer mals de ned tillsammans med benen och blir det vi kallar för askan.

Han går bort till andra änden av rum-met och tar fram en låda med större metallrester och håller upp vad som ser ut att vara en knäled i titan.

– Det här är det enda som inte brinner upp eller blir en del av askan. De här bi-tarna grävs ned separat. Vi får gräva ned över två ton metall varje år, säger han.

Lennart är egentligen trädgårdsmästare från början. På 70-talet fick han en

extratjänst på krematoriet och blev efter ett tag krematör på heltid.

– Det var ju inte direkt det man drömde om när man var liten. Men det här är ju också ett viktigt jobb som måste göras, säger han.

Vad som är under kistlocken tänker han inte så mycket på.

– Man måste komma ihåg att det bara är ett jobb. Man kan inte ta med sig dö-den hem varje dag, då blir det nog svårt.

Med ett litet skratt säger han att det inte är helt lätt att rekrytera nytt folk till krematoriet.

– I Sverige är det lite tabubelagt att prata om döden. Folk tycker väl att det känns jobbigt men jag tänker att döden är en lika naturlig del av livet som födseln.

Den vulkaniska ön Island bokstavligen bubblar av liv. Hit kommer folk för att bestiga aktiva vulkaner och se gejsrar spruta högt

i luften. Vi åkte dit med en dröm om att hitta en egen varm källa.

BLAND KÄLLOR OCH GEJSRAR

Text: Sanna Arbman Hansing Foto: Joel Sund

Men det kan ju inte ha varit rätt avtags-väg? Jag tittar skeptiskt ut över det platta månlandskapet och fortsätter att smula ner hyrbilen med isländska kex. Radion

har tappat täckning för längesedan så allt som hörs är regndugget mot rutorna och gruset som sprätter under hjulen. Vi har svängt av den stora vägen för att hitta en varm källa som en hostelägare i Stykkisholmur tipsat om dagen innan. Ett oklart kryss på en dålig vägkarta. Oddsen kunde ha varit bättre.

Vi skumpar vidare på grusvägen och plötsligt händer det: en vindpinad skylt visar att vi är framme. Av med motorn, på med halsduken. Många varv för det är så förbannat kallt. Reflexmässigt håller jag i bildörren eftersom uthyraren varnat om att uppblåsta dörrar är Islands vanligaste bilskada. Vinden vill ta tag i den men idag är jag beredd. Det visar sig snabbt att vi gjort rätt i att lämna bilen vid vägen för hjulen skulle ha fastnat i leran. Nu gör våra kängor det i stället.

Så hoppar vi från tuva till tuva mot en av Islands ungefär 800 varma källor. Eftersom ön är vulkanisk värms vatten upp av magma i jordens inre för att sedan tränga upp ur marken. På vissa ställen når det kokpunk-ten och då sprutar vatten och ånga högt upp i luften. Andra källor är lite mer fredliga och den vi blivit tipsade om ska ha en skön badtemperatur på runt 40 grader.

Och mycket riktigt. När vi efter några minuters klafsande når källan hukar jag mig vid kanten och låter fingrarna tina i det varma vattnet. Källan är mindre men framför allt grundare än vi trott. Dessutom är vattnet allt annat än klart och badkläderna kvar i bilen. Det är lätt att hitta anledningar till att inte hoppa i. Men jag, som på senare tid gått om pappa som familjens badkruka, börjar ändå snöra av mig kängorna. Snart ligger vi alla tre och tumlar runt i det varma vattnet i jakt på en bekväm ställ-ning. Någons fot är i vägen och vi blir leriga mot botten. Håret blir snabbt kallt och nästipparna likaså. Efter en stund infinner sig dock lugnet som bara en naturupple-velse kan bringa. Tre små halvnakna människor mitt ute på ett vidsträckt lavafält. I bakgrunden tronar bergen.

”Det är lätt att hitta anledningar till att

inte hoppa i.”

PUBLIK TESTAR:

Under sommarmånaderna har Göteborg cirka 729 soltimmar, det vill säga 30 dygn av värme och ljus. Vårt förslag är att du

tar vara på varenda minut innan det är för sent. Publik har recenserat Göteborgs bästa platser att vistas på under soliga

sommardagar. Plocka fram solbrillorna och investerna i en picknickfilt. Parksäsongen är här.

Text och foto: Ellinor Rostedt

PARKHÄNG

Omgivning: Göteborgarna kommer nog aldrig enas om vilken som är stadens finaste plats men Stigberget hamnar förmodligen i topp tre på de flestas listor. Att se Göta Älv glittra, långtradarna köra över Älvsborgsbron och Stena Line glida in i hamn är både förtrollande och romantiskt. Om du inte var kär i Göteborg innan så blir du det nu. Fem av fem.

Mat: Inga möjligheter till mat så länge pastorn inte har tappat en låda oblater utanför Masthuggskyr-kans port. Myrorna som finns mellan klipporna är ett annat alternativ som enligt överlevnadsforum på internet erbjuder en smak av citrus. Annars så passar en picknickkorg med lite utav varje perfekt att ta med upp till berget. Det blir lite jobbigare, kräver lite mer planering men jag lovar att det är värt det. Dina smaklökar mår jättebra på just den här altituden. Två av fem.

Toa: Kvällarna på berget kan bli långa och ett toalettbesök blir ett måste. Här finns inga stora rhododendronbuskar att gömma sig i, däremot gott om klippavsatser och enstaka träd för dina behov. Det finns en ganska god chans att någon kan se dig från någon klippa någonstans men oroa dig inte. Utsikten som berget bjuder på drar blick-arna bort från allt annat. En av fem.

Aktiviteter: Kroppen mår bra av rörelse men just här sitter du bäst still. Kanske kan man klättra och hoppa runt lite på klipporna, men akta dig! Ris-ken för att stuka vrister och skrapa knän är hög. Lämpligaste aktiviteter här är sten sax påse, skriva memoarer eller ringa och snacka strunt med en gammal högstadiekompis. Annars kan du ta med en person du tycker om och hitta en undangömd klippavsats där ni kan titta varandra djupt in i ögonen tills solen går ner. Fyra av fem.

3

Stigberget

Omgivning: Botaniskas bästa tid är nu. Du är bara 50 meter från den tungt trafikerade Dag Ham-marskjöldsleden men det känns som Nangijalas Körsbärsdalen. Trädgården passar utmärkt för en eftermiddagspromenad med faster som hälsar på eller kompisen som vill diskutera supervalåret. Annars är det en perfekt plats när du behöver komma bort från spårvagnar och folk, för att bara andas. I Botaniska är du bara 2 steg från paradise. Fem av fem!

Mat: Ibland kan det finnas en korvvagn utanför trädgårdsporten med både lamm- och sojaalterna-tiv. Det finns även en restaurang i trädgården som

är öppen dagtid. Örtgården skulle kunna bjuda på lite ätbar växtlighet men varning, ryktet går att ett fasansfullt vidunder vaktar de sällsynta örterna med sitt liv. Fyra av fem.

Toa: Här finns det offentliga toaletter utplacerade! Härligt! Fem av fem.

Aktiviteter: Här finns det rum för roliga aktivite-ter! Ta med badmintonsetet, Twister eller Mono-pol. Annars har trädgården förutsättningar för att uppdatera din botanikkunskap med sina cirka 16 000 arter. Vad sägs om att utmana vännerna i vem som kan lära sig flest? Fyra av fem.

4,5

Botaniska trädgården

Omgivning: Kanske är det bästa med den här försvars-anläggningen från 1600-talet att den ligger så centralt men ändå är fridfull och bjuder på utsikt över hela staden. Bland lummiga träd kan man sitta och njuta av solstrålarna som sträcker sig bort till Masthuggskyrkan eller se hur Europas högsta fritt fall AtmosFear släpper från Lisebergstornets topp. Här kan man träffa på en del turister, hundrastare och nyförälskade men det finns plats för alla här på Skansen Kronan. Fem av fem!

Mat: Ryktet går att man kan köpa något ätbart när fästningen är öppen för allmänheten, det vill säga vissa vardagar, dagtid. Andra tider finns det inte mycket till mat men närheten till Olivedal och Haga gör inte detta till något problem. Två av fem.

Toa: Mycket buskar och träd finns att tillgå men akta dig, det kan vara lite snårigt på sina ställen. Varning för branta stup! En av fem.

Aktiviteter: Om man så vill går det säkert att anordna en femkamp här uppe men i huvudsak är det här ett chillarställe där man slappar, solar och njuter av vyerna. Mottot på Skansen: Ta dig dit och ta det lugnt. Fyra av fem.

Skansen Kronan

3

Omgivning: Slottskogen är lite utav göteborgarnas stolthet. En vacker plats med både ”Sherwoodskog”, djur att beskåda och vatten att rofyllt filosofera vid. Det finns en restaurang, lekpark och stora gräsplaner, ja här finns något för alla. Det rör sig mycket folk här vilket har både sina för- och nackdelar beroen-de på vad man gillar. Under eftermiddag och kvällstid invaderas parkens gångvägar av stirriga löpare i starka neonfärger, så dra på solbrillorna och håll dig ur vägen! Fem av fem.

Mat: Här finns det allt från restaurang till glasskiosker och korvmojar. Risken att bli ordentligt sugen på grillat är över-hängande då doften från engångsgrillar sprider sig i stora delar av parken framåt kvällningen. Packa ner en i ryggsäcken, samt lite marinerade grönsaker och en baguette. Bangar vännerna i sista sekund och du blir över med för mycket mat? Inga pro-blem, änderna och skogsmössen dammsuger resterna. Se dock till att plocka upp skräpet och lämna grillen i de för ändamålet avsedda sopstationerna. Fem av fem.

Toa: Ryktet stämmer, nya toaletter har anlänt till Slottskogen! Trevligt med ordentliga toaletter i en skog som annars har många utmärkta ställen att urinera på men ofta är ju en toa med dörr att föredra. Fem av fem!

Aktiviteter: Här finns det stora gräsplaner, perfekt för sport och rörelse! Här kan man till skillnad från i Botaniska trädgården spela både volleyboll och fotboll utan risk att förstöra några sällsynta växter. Akta bara pensionärerna som vandrar runt i parken, får de en volleyboll i huvudet kan du räkna med bråk. Det kan vara lockande att ta med något instrument till parken och förgylla dagen med lite härligt jammande men tänk en gång till. Alla vill inte höra när du övar på att spela bongotrumma. Sätt dig på en filt och bara häng, för det är väl det man gör mest i Slottskogen. Hänger. Fyra av fem. 4,8

Slottsskogen

Omgivning: Keillers Park som ligger på ett 12 000 år gammalt berg, Ramberget, är en spännande plats. Upplevelsen börjar med en halvjobbig promenad upp för berget, ta med ett sällskap så att ni kan peppa varandra upp för backen. Känslan väl uppe på toppen är... Mäktig. När man tittar ut över Göteborg likt Saruman tittade ner över sitt Isengard, är det lätt att få lite storhetsvansinne och tänka att man äger hela staden. Växtligheten är både varierande och fascinerande med låga tallar och knotiga ekar. Man får känslan av att man be-finner sig utomlands eller i en annan värld. Kanske Middle-earth. Fem av fem!

Mat: Man kan säkert hitta någon färgglad frukt i något taggigt snår i den här mysteriösa vegeta-

tionen. Ta för säkerhets skull med en handbok i ätbara växter eller en smörgåstårta. En av fem.

Toa: Kanske kan man hitta någon enstaka baja-maja någonstans men annars är det ingen fara, skogen är tät på sina ställen och det finns gott om lummigt buskage. Två av fem.

Aktiviteter: Omgivningen är perfekt för kurra-gömma, tipsrunda eller klättra i träd. Dock verkar det som parkförvaltningen på Keillers vill att man ska sitta still då det finns bänkar och sittplatser i varje hörn och bakom varje buske. Slå dig ner med en kompis på en av bänkarna där utsikten är som bäst och prata om livets resa eller planera nästa helgs äventyr i vårt älskade Göteborg. Tre av fem.

2,3

Keillers Park

RAGNARÖK PÅ RIKTIGTVulkanutbrott är kanske det närmaste vi kommer Guds universella vrede på riktigt och de är dessutom extremt varma.Vi har listat de tre vulkanutbrott som har varit mest förödande genom tiderna.Vulkanutbrottens styrka mäts med Volcanic Explosion Index (VEI) som går från 0 till 8.

VEI: 6

LakiInte så mycket av ett utbrott, snarare cirka 130 lavafisar. Men fisarna pågick i åtta månader och lavan sträckte sig som högst ungefär 1400 meter upp i luften. Dess-utom spottade vulkanen ut 8 miljoner ton vätefluorid vilket gjorde att en massa boskap och en fjärdedel av Islands befolkning dog av världens deppigaste överdos – för mycket fluor i tänder och ben. Vulkanen tog även med sig en miljon japaner och en miljon fransmän i graven.

Body count: Unge-fär 6 miljoner. Lite osäkert.När: År 1783.

VEI: Omätbar

Danau TobaCred till Danau Toba för att ha haft ihjäl nästan hela mänskligheten! Den spydde ut närmare 6000 miljoner ton svaveldioxid i luften och såg till att hela Sydostasien fick gå med aska halvvägs upp till knäna ett bra tag. Orsakade även en ”vulkan-vinter”, med andra ord skitkallt aslänge.

Body Count: Alla förutom 10 000 människorNär: Ca 70 000 år sedan

Sibiriska supervulkanenMan kanske kan fråga sig om det här verkligen räknas som ett enstaka vulkanutbrott efter som halva Ryssland exploderade. Men utbrottet får första pris eftersom det trots allt nästan avslu-tade jordens organiska experiment och dessutom var startskottet för en utav de längre nedkylningsperioderna jorden har sett. Inte ens människor har lyckats ha ihjäl varandra, och allt annat liv, med en sådan effektivitet.

Body count: 90 % av allt liv på jorden.När: 250 miljoner år sedan.

VEI: 8

Text: Jonas de Lange