Moment 3 Del 1

Moment 3 - Lagar och ansvar

inom vård och omsorg

Del 1 – Lagar och ansvar inom sjukvården

Vård- och omsorgsarbete 2 – Moment 3Norrköping

Lärare: Andreas Roupé Lagar och ansvar inom vård och omsorg

Moment 3 – Lagar, förordningar, föreskrifter och allmänna råd

I denna kurs återkommer vi till lagar och regler, något som alltid återkommer i alla vårdkurser vare sig man vill eller inte.

Att vård utförs på ett korrekt sätt utifrån bestämmelser är grunden till att vi får en så rättvis och jämlik vård som möjligt, och bestämmer vem som har ansvar över vad och vart man ska vända sig om man behöver hjälp.



Lagar, förordningar, föreskrifter och allmänna råd - forts

Lagar är alltså regler som alla människor i ett land måste följa. I Sverige är det riksdagen som bestämmer våra lagar och riksdagen består av människor som de Svenska medborgarna väljer. Det är även riksdagen som stiftar lagarna som gäller vården och omsorgen. Därför är det vi som indirekt, genom att välja våra representanter, som bestämmer vilka lagar som gäller inom vården och vilka lagar alla i samhället måste följa. En lag kan bara ändras eller upphävas genom att riksdagen beslutar om detta.



Lagar, förordningar, föreskrifter och allmänna råd - forts Även regeringen kan besluta om olika regler och detta kallas då för förordningar. Detta sker när det behöver ske förändringar snabbt innan riksdagen hunnit besluta om eventuella lagändringar. Myndigheter kan också besluta om regler och då kallas det föreskrifter. Dessutom kan myndigheterna ge allmänna råd som handlar om förtydligande eller förklaringar till föreskrifterna. Dock är inte de allmänna råden tvingande på samma sätt som föreskrifterna.



HSL – Hälso – och sjukvårdslagen

Hälso- och sjukvårdslagen är en ramlag som innehåller grundläggande regler för all hälso- och sjukvård. Den anger målen för hälso- och sjukvården och krav på god vård. I 2§ anges målen:

Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.



HSL – Hälso – och sjukvårdslagenI 2§ beskrivs också vilka krav som ställs på hälso- och sjukvården:

Hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Detta innebär att den skall särskilt: 1 Vara av god kvalitet med en god hygienisk standard och tillgodose patienternas behov av trygghet i vården och behandlingen, 2. vara lättillgänglig, 3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, 4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen, 5. tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet inom vården.




I lagen finns också bestämmelser som förklarar landstingens och kommunernas ansvar för olika delar av hälso- och sjukvården. Dessutom innehåller lagen flera bestämmelser som handlar om vårdens kvalitet. Lagen anger att kvaliteten i verksamheten ständigt och systematiskt ska utvecklas och göras säker.




Enligt lagen ska vården bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet och tillgodose patienternas behov av trygghet och behandling. Vården och behandlingen ska så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. För att en vårdtagare ska känna sig trygg och säker med vården, och för att vården ska fungerar på ett samordnat sätt, har vårdtagaren att få en så kallad fast vårdkontakt som kan hjälpa till på olika sätt, såsom vägledning till rätt instanser för att få bästa möjliga hjälp med patientens problem.



HSL – Vårdgarantin

I HSL anges också inom vilka tidsgränser patienten ska erbjudas vård. Denna del av lagen kallas vårdgaranti och kom till 1 juli 2010. Vårdgarantin reglerar inte om man ska ge vård eller vilken vård som ska ges. Däremot anger vårdgarantin hur länge man som patienten som längst ska behöva vänta för att få hjälp.

Vårdgarantin gäller vård och behandling inom primärvården och vid specialiserad vård på sjukhus. Garantin gäller oavsett om det är en läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut, specialistsjuksköterska som man ska träffa. Vårdgarantin gäller för alla patienter.



HSL – Vårdgarantin

Om det inte går att få vård inom den bestämda tidsgränsen på en vårdcentral eller det sjukhus man sökt, blir man erbjuden sitt besök eller sin behandling på en annan vårdenhet. Ibland kan man också bli hänvisad till ett annat landsting. Vårdgarantin gäller inte när det är fråga om akut vård. Om man blir akut sjuk eller skadad har man alltid rätt att få vård så fort som möjligt. Vårdgarantin kan beskrivas med siffrorna: 0 – 7 – 90 – 90



Vårdgarantin – 0 – 7 – 90 – 90 Detta innebär att man enligt vårdgarantin har rätt till:

• 0 – Kontakt med primärvården samma dag. Samma dag som man söker hjälp ska man alltså få kontakt med primärvården. Det kan exempelvis vara vårdcentralen eller sjukvårdsråd-givningen. Kontakten kan ske via telefon eller ett besök.

• 7 – Läkarbesök i primärvården inom sju dagar. Bedömer vårdpersonal att man behöver träffa en läkare, ska man få tid inom högst 7 dagar. Det kan vara på vårdcentralen eller hos familjeläkaren.

• 90 – Besök i den specialiserade vården inom 90 dagar. Om man får en remiss till den specialiserade vården, ska man få en tid för besök inom 90 dagar.

• 90 – Behandling ska påbörjas inom 90 dagar. Efter beslut om behandling, exempelvis en operation, ska man få en tid inom 90 dagar.



PatientsäkerhetslagenInom slutenvården drabbas varje år cirka 100 000 patienter av skador i samband med vård eller behandling. Cirka 3 000 personer om året dör på grund av vårdskador. Det leder till ett stort lidande för patienter och anhöriga, men också för den personal som varit inblandad. Vårdskadorna orsakar också stora kostnader för samhället. Det var en viktig anledning till att patientsäkerhetslagen kom till. Den började gälla den 1 januari 2011 och ersatte LYHS, lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

Syftet med patientsäkerhetslagen är att vården ska lära sig av de vårdskador som inträffar, så att samma typ av fel inte upprepas gång på gång. Lagen ska också göra det enklare för patienter att anmäla fel-behandling. Vårdgivaren har enligt lagen en skyldighet att så fort som möjligt informera patienten om hen har drabbats av en vårdskada.



PatientsäkerhetslagenI patientsäkerhetslagen finns bestämmelser om vilka verksamheter som har rätt att bedriva vård. Verksamheterna i vården är skyldiga att systematiskt arbeta med patientsäkerhetsarbete. Lagen säger också vilka skyldigheter som hälso- och sjukvårdspersonalen har, vem som är behörig att arbeta i vården och vem som får göra vad. Lagen anger att personalen har skyldighet att anmäla händelser som lett till, eller hade kunnat leda till, vårdskador. Patientsäkerhetslagen anger också att patienten har rätt till att få individuellt anpassad information bland annat om sitt hälsotillstånd, om vilka olika alternativ för vård och behandling och som man tycker är bäst.



Anmälningar och HSAN

I den tidigare lagen LYHS fanns bestämmelser om hur vårdpersonal som gjort fel kunde straffas. Patienter kunde anmäla personal som gjort ett fel till HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd). HSAN kunde ge personal en disciplinpåföljd (ett straff) i form av en erinran eller varning. I den nya patientsäkerhetslagen är disciplinpåföljderna borttagna. Anledning till att de tagit bort är att det förut ofta var svårt för patienten att veta vad som gjorts fel och exakt vem som gjort fel. Det var inte heller effektivt att straffa personer som hade gjort misstag utan avsikt. Disciplinpåföljderna ledde också till att personalen undvek att anmäla skador och avvikelser.



Anmälningar och HSAN

Om man idag som patienten vill klaga på vården, ska man i första hand vända sig till den mottagning eller avdelning där man behandlats.

Verksamheterna har en skyldighet att utreda det som händ. Som vårdtagare kan man också vända sig till patientnämnden i landstinget, en fristående och opartisk myndighet.

Klagomål kan även anmälas direkt till Socialstyrelsen. Patienten behöver inte längre ange vem som gjort ett misstag eller vad det är som har orsakat skadan.



HSANs påföljder och Lex Maria

Om en vårdgivare vårdgivare inte rättar till brister kan Socialstyrelsen utfärda så kallade förelägganden eller förbjuda verksamheter.

Socialstyrelsen kan också begära att legitimerad personal får en prövotid under tre år. Om en person visar sig vara klart olämplig att arbeta i vården, kan man dra in legitimationen utan någon prövotid.

HSAN finns fortfarande kvar men de arbetar enbart med behörighetsfrågor och fall där man behöver dra tillbaka sin legitimation. Patienter kan inte längre anmäla direkt till HSAN.



HSANs påföljder och Lex Maria

Bestämmelserna i 3 kap. 5§ patientsäkerhetslagen kallas även Lex Maria. Lex Maria handlar om skyldighet för vårdgivare att snarast anmäla till Socialstyrelsen om en patienten har drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av skada.

Det är alltid verksamheten som beslutar om en anmälan enligt Lex Maria ska göras. En enskild patient kan inte anmäla enligt Lex Maria.



Delegering

Den som arbetar inom hälso- och sjukvården får i vissa fall lämna över en medicinsk arbetsuppgift till någon annan. Detta kallas för delegering. De viktigaste bestämmelserna om delegering finns i patientsäkerhetslagen.

När det gäller delegeringar talar man om två olika sorters kompetens. Kompetens innebär att man är behörig att utöva ett yrke och att man har tillräckligt med kunskap och erfarenhet att utföra en viss arbetsuppgift.



Delegering - Kompetens

Med formell kompetens menas att en person har högskoleutbildning med yrkesexamen eller legitimation för yrket, till exempel sjuksköterske-utbildning.

Med reell kompetens menar man att en person har skaffat sig kunskaper som behövs för en uppgift på annat sätt, exempelvis genom praktisk erfarenhet eller kurser och fortbildning.

En delegering innebär att en person med formell kompetens överlåter en medicinsk uppgift till en person med reell kompetens.



Delegering – Ansvar/säkerhetDelegering av medicinska arbetsuppgifter medför ett stort ansvar och kan ha stor betydelse för patientens säkerhet. Därför är delegering starkt reglerat i lagen. Reglerna finns till för att undvika skador och risker i samband med vården.



Delegering – Hur det går tillDen som ska delegera en uppgift måste försäkra sig om att personen som ska utföra uppgiften kan göra den. Den som får en delegering måste ha tillräckliga praktiska och teoretiska kunskaper och erfarenheter av uppgiften. Om personen inte har kunskaperna som krävs får inte uppgiften delegeras.

Delegering av arbetsuppgifter får inte göras mot någons vilja. En person har rätt att säga nej till delegering om han eller hon inte anser sig ha tillräckliga kunskaper för uppgiften.

En formellt kompetent person kan inte heller delegera en uppgift som han eller hon inte själv har erfarenhet av eller tillräcklig kunskap för att utföra.



Delegeringar – InnehållAlla delegeringar ska vara skriftliga och dokumenterade. I delegeringsbeslutet ska ingå:

• Vilken arbetsuppgift det gäller• Vem som delegerat uppgiften• Till vem som uppgiften har delegerats• Datum för delegering och hur länge den gäller

Både den som har delegerat och den som har övertagit uppgiften ska underteckna dokumentet. Arbetsuppgiften som överlåts ska vara klart definierad.

Det får exempelvis inte stå medicindelning på gruppboende, utan det ska framgå vilken vårdtagare det gäller (eller samtliga namn på brukarna det gäller). Det ska också definieras vilken uppgiften är, exempelvis att administrera läkemedel som iordningställts av sjuksköterska.



Delegeringsbeslut – PersonligEtt beslut om delegering är personlig och gäller bara en namngiven person. Man får inte delegera till en grupp, som exempelvis alla USK:or på ett särskilt boende.

Den som har fått en uppgift delegerad får inte heller i sin tur delegera uppgiften till en annan person. Om den som fått delegering har semester, har ledigt, är sjuk eller avslutat sin anställning måste en ny delegering utfärdas till ersättaren.

Den som har delegerat en uppgift ansvarar för att delegeringen är korrekt utförd. Den som fått en delegering ansvarar för att uppgiften utförs på ett korrekt sätt.



Delegeringsbeslut – Personlig & Muntliga delegeringar

Ett delegeringsbeslut gäller för en viss tid eller ett visst tillfälle som anges i dokumentationen. Beslutet får inte gälla tills vidare utan i högst 1 år.

Ibland kan akuta insatser krävas och om inte den formellt kompetente personen kan utföra en uppgift utan behöver hjälp av någon med reell kompetens, kan en muntlig delegering utföras. Det gäller dock endast att uppgiften utförs vid endast 1 tillfälle och ett skriftligt delegeringsbeslut måste inom 24 timmar skrivas efter att uppgiften delegerats.



Delegeringar – Uppgifter som kan delegerasMedicinska uppgifter får bara överlåtas till en annan person om detta är förenligt med god och säker vård. Inom hälso- och sjukvården är det verksamhetschefen som bestämmer vem som ska göra vilka uppgifter, vilka uppgifter som kan delegeras och vilka uppgifter som eventuellt kan göras utan delegering.

I den kommunala hälso- och sjukvården är det den medicinskt ansvariga sjuksköterskan (MAS:en) som beslutar om vilka uppgifter som behöver delegering eller inte samt vilka yrkeskategorier som gör vad.

Exempel på uppgifter som kan delegeras till vård- och omsorgspersonal är blodprovstagning, att iordningsställa och ge läkemedel, att ge insulin, urinkatetersättning och sondmatning.

I moment 4 kommer vi att gå igenom hur man genomför dessa uppgifter.



Delegeringar – Uppgifter som inte kan delegerasVissa uppgifter går enligt lagen inte att delegera. Exempel på sådana uppgifter är att skriva recept på läkemedel, sjukskrivning av patienter, in- och utskrivningar från avdelningar/kliniker och att ge vaccinationer.

Vissa uppgifter får endast delegeras inom kommunal hälso- och sjukvård till vård- och omsorgspersonal. Exempel på detta är läkemedelsrelaterade uppgifter.



PatientdatalagenPatientdatalagens syfte är att öka patientsäkerheten och skydda känsliga uppgifter. Patientdatalagen gäller sedan 2008. I lagen finns bestämmelser om hur vårdgivare ska behandla personuppgifter inom hälso- och sjukvården.

De journalhandlingar som förs inom hälso- och sjukvården ska alltid vara skrivna på svenska språket. De ska vara tydligt utformade och så lätta som möjligt att förstå för patienten. Journalen ska innehålla uppgifter som behövs för en god och säker vård. I journalen ska det också anges vilka beslut som tagits om en patients vård och behandling.

Även vilken information som patienten fått och eventuell patientutbildning skall antecknas.



Patientdatalagen – Innehåll och vad som ska antecknasJournalen ska innehålla uppgifter som behövs för en god och säker vård. I journalen ska det också anges vilka beslut som tagits om en patients vård och behandling. Även vilken information som patienten fått och eventuell patientutbildning skall antecknas.

Enligt lagen skall alla medicinska och omvårdnadsmässiga insatser antecknas. Undersökningar, undersökningsfynd, diagnoser och behandlingar skall finnas med i journalen. Samma sak gäller för omvårdnadsprocessen och omsorgsprocessen.

Alla medicinska, omvårdnadsmässiga och omsorgsmässiga insatser som förändras skall journalföras. Däremot krävs det inte att alla dagliga insatser enligt omvårdnads- eller omsorgsplanen antecknas så vida det inte är akuta insatser eller sådant som avviker från den ordinarie planen. Det enda undantaget från detta är att allt inom medicinsk vård måste antecknas varje gång en åtgärd genomförs, såsom läkemedelsgivning och såromläggning.



Patientdatalagen – Vem som skall journalföraI lagen finns bestämmelser om skyldigheten att föra patientjournal. Den som har legitimation för ett yrke inom hälso- och sjukvården är skyldig att föra journal vid vård av patienter. I vissa fall är även icke-legitimerad personal skyldig att föra patientjournal. Det gäller exempelvis när vård- och omsorgspersonal utför medicinska uppgifter.

Även inom socialtjänsten, exempelvis inom äldreomsorgen, är omsorgspersonalen skyldiga att dokumentera. Deras skyldighet för dokumentera är dock reglerat inom Socialtjänstlagen, SoL, och inte enligt Patientdatalagen.



Patientdatalagen – Sammanhållen journalföringLagen reglerar även följande:

• Sammanhållen journalföring, som innebär att flera vårdgivare kan ge och få tillträde till varandras journalhandlingar. Syftet är att få en mer samlad bild av patientens vårdbehov, liksom att vårdpersonalen får ta del av patientuppgifter där de behövs. Patienten ska slippa upprepa sin vårdhistoria när han eller hon kommer till en ny vårdgivare.



Patientdatalagen – JournalsekretessLagen reglerar även följande:

• Inre sekretess – som innebär att bara den som behöver uppgifterna i sitt arbete kring den specifika patienten får ta del av patientens uppgifter i journalen. Varje gång någon tar del av uppgifter i en journal registreras detta i en logg. Det betyder att det i efterhand går att spåra vem som läst i en journal och när (datum och tidpunkt). Vårdgivaren är skyldig att kontrollera vem som tagit del av uppgifter kring vårdgivarens patienter på en regelbunden basis. Patienten har också även rätt till att ta del av informationen om vem och när som läst ens journal.

• Yttre sekretess – Det enda undantaget mot att komma åt patientuppgifter som är spärrade är om patientens medicinska tillstånd kräver detta om patienten är omyndig, omyndighets-förklarad eller ej vid medvetande i samband med traumavård. Då kan endast överläkare ta detta beslut och patienten måste få information om att sekretessöverträdelse genomförts skyndsamt samt motivering till detta.

Vårdnadshavare kan inte spärra uppgifter om sina barn.



Patientdatalagen – JournalutgivningLagen reglerar även följande:

• Patienter har rätt att begära utdrag ur sin vårdjournal från all vård. Vårdgivaren är då skyldig att skyndsamt sända utdraget till patienten. Dock måste journalutdragsbegäran alltid lämplighetsprövas av patientens medicinskt ansvarige läkare först. Om läkaren anser att patientens hälsa innebär att det är olämpligt att patienten tar del av den begärda journalen kan patienten nekas utdrag eller få uppgifter censurerade. Detta är framförallt aktuellt vid olika former av psykiatrisk vård. Varje utdragsbegäran skall även den journalföras och likaså beslutet om medgivande, censur eller nekande. Vid censur eller nekande skall motivation antecknas i journalen.

• Vårdgivare har även möjlighet att låta patienter läsa sin journal och annan vård-dokumentation via internet. Det förutsätter dock att patienten loggar in med någon form av identifikation, såsom BankID.



Smittskyddslagen – Ansvar för smittskyddSyftet med smittskyddslagen är att förhindra att smittsamma sjukdomar sprids bland människor. Lagen omfattar sjukdomar som bedöms vara särskilt farliga eller smittsamma. Det finns olika regler för vad som ska göras, beroende på vilken sjukdom det gäller.

En del smittsamma sjukdomar ska till exempel anmälas till smittskyddsläkare som ansvarar för att smittskyddet fungerar och finns inom varje landsting. Alla landsting har alltså minst 1 smittskyddsläkare med det övergripande ansvaret för smittskyddet i sitt landsting.



Smittskyddslagen – Smittskyddsinstitutet

Ofta ska smittsamma sjukdomar också anmälas till Smittskyddsinstitutet (SMI), en del av Socialstyrelsen. SMI är en myndighet med ansvar för frågor frågor som rör smittskydd och följer och undersöker utvecklingen av smittsamma sjukdomar. De utfärdar också en del av Socialstyrelsens årliga utgivning av författningssamling med föreskrifter och allmänna råd gällande specifika smittsamma sjukdomar.



Smittskyddslagen – Allmänfarliga sjukdomarEn del av de sjukdomar som omfattas av smittskyddslagen klassas som allmänfarliga, eftersom de bedöms vara farliga för allmänheten. De kan spridas snabbt, de kan vara livshotande, göra människor infertila och de kan orsaka långvarig sjukdom eller svårt lidande.

Exempel på sjukdomar som klassas som allmänfarliga:

• Salmonella

• MRSA

• Hepatit

• Tuberkulos

• Vissa STD:s (gonorré, klamydia, syfilis)

• HIV



Smittskyddslagen – SmittspårningOm det behövs kan riksdagen klassa ytterligare sjukdomar som allmänfarliga. Fågelinfluensan som spreds för ett antal år sedan betecknades som allmänfarlig på initiativ från riksdagen.

Om man misstänker att man fått en smittsam sjukdom ska man söka vård. Det kan vara om man till exempel har haft en oskyddad sexuellt kontakt, som man bedömer som riskfylld. Det kan också vara om man har diarré efter en utlandsresa, vilket kan vara ett tecken på salmonella. Om läkaren bedömer att sjukdomen kan vara allmänfarligt är man enligt lagen skyldig som patient att gå med på att undersökas och lämna prover. Man måste berätta för läkaren om varifrån eller från vilka personer smittan kan ha kommit från och till vilka den kan ha först vidare.



Smittskyddslagen – SmittpreventionDetta kallas för smittspårning och man måste följa de instruktioner som läkaren ger för att förhindra att smittan sprids. Det kan exempelvis vara att tala om för sin sexpartner att man är smittad. Om en person medvetet – och utan att informera – smittar sin partner med exempelvis HIV kan personen dömas för misshandel och få fängelsestraff.

Om man har ett arbete där man arbetar med livsmedel eller om man arbetar med små barn kan man bli avstängd från sitt arbete, om man smittats av en allmänfarlig sjukdom. Det gäller även om man inte känner sig sjuk.

Documents

Moment 3 Del 1