PR

OF

E

SS

I O N S F ÖR

B

UN

DE

TPNYHETSBREV FRÅN PROFESSIONSFÖRBUNDET • #2 OKTOBER 2017PROFESSIONSFÖRBUNDET

fråga oss själva: Är det rim-ligt? Tror du på det här? Om vi inte upprätthåller denna vana och om vi inte lär nya generationer att göra detta är vi nog i längden rökta. Och vi kommer att få fler fall som macchiarinifallet.

Detta är Professionsför-bundets andra nyhetsbrev. Det innehåller två reflektio-ner; den första av av Nicklas Neumann handlar om före-tagiseringen av universitetet. Den andra, av Shirin Ahl-bäck Öberg, handlar om ut-redningen Styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten. Dessutom får ni också en re-cension av en ny spännande bok av Leif Lewin. Håll till godo!

YLVA HASSELBERGORDFÖRANDE I PROFESSIONSFÖRBUNDET

Detta nyhetsbrev utges av Professionsförbundet – en politiskt obunden organisation med syftet att tillvarata universitetslärares och forskares professionella intressen. Nyhetsbrevet utkommer fyra gånger per år. Ansvarig utgivare är Ylva Hasselberg, ylva.hasselberg@ekhist.uu.se

Men det är också, på flera sätt, en slutpunkt för fallet. De patienter han behandla-de med metoden att operera in luftstrupar i plast är döda. KI har honom inte anställd längre och arbetar nu med att lappa och laga sitt skamfi-lade rykte. Av allt att döma är detta ändhållplatsen för det så kallade macchiarinifallet.

Detta stämmer till ef-tertanke. Vilka mer princi-piella slutsatser kan vi dra av historien? Debatten förra hösten handlade en del om forskningspolitiska frågor. Vi var flera som hävdade att formerna för forskningsfi-

nansiering hade en del med saken att skaffa. Stora an-slag och excellens som ideal skapar grogrund för att våra lärosäten söker anställa ve-tenskapliga ”superstjärnor” och ju mer de har med sig i bagaget, desto mindre be-nägen blir man att granska vad de faktiskt gör. Konkur-rens och företagisering inom högre utbildning och forsk-ning är dåliga förutsättning-ar för en fungerande kritisk granskning.

Man kan också reflek-tera över vetenskaplig publi-cering som praktik och fråga sig hur bedömningen funge-rar på detta område. Är det rimligt att författarskapet hanteras som en vara på en marknad, där man kan köpa sig eller förhandla sig till rätt-en att sätta sitt namn på nå-got man inte har skrivit? Är det rimligt att meritvärdet av en publikation i en fin tid-skrift ger incitament att påstå saker som inte är belagda, att balansera på gränsen till det som är god vetenskap eller till och med fuska?

Men framför allt tycker jag att vi ska fundera över vad macchiarinifallet säger om intersubjektivitet. När jag

POST SCRIPT MACCHIARINI

var doktorand en gång i värl-den fanns det ett slagord på min institution. ”Intersub-jektiv prövbarhet – forskar-samhällets kampenhet!” Pro-va att skandera det högt för er själva så ska ni se hur bra det låter. Och det rymmer en djup sanning. Utan intersub-jektiv prövbarhet strandar vetenskapen. Vi måste be-döma rimligheten i det våra kollegor gör – och naturligt-vis också i vad vi själva gör. Problemet är bara att den intersubjektiva prövbarheten håller på att reduceras till en teknikalitet. Det blir fråga om huruvida ett experiment eller en statistisk körning är replikerbar, eller om ”best practice” har tillämpats. Men vi måste ju också förhålla oss som intellektuella till denna fråga och i en vidare mening

UTAN INTERSUBJEKTIV PRÖVBARHET STRANDAR

VETENSKAPEN. VI MÅSTE BEDÖMA

RIMLIGHETEN I DET VÅRA KOLLEGOR GÖR – OCH NATURLIGTVIS OCKSÅ I

VAD VI SJÄLVA GÖR.

STORA ANSLAG OCH EXCELLENS SOM IDEAL

SKAPAR GROGRUND FÖR ATT VÅRA LÄROSÄTEN

SÖKER ANSTÄLLA VETENSKAPLIGA

”SUPERSTJÄRNOR” OCH JU MER DE HAR MED

SIG I BAGAGET, DESTO MINDRE BENÄGEN BLIR MAN ATT GRANSKA VAD

DE FAKTISKT GÖR.

FÖR EN VECKA SEDAN KOM BESLUTET. DET BLIR INGET ÅTAL MOT PAOLO MACCHIARINI. FÖR MÅNGA KOM NOG DETTA SOM EN CHOCK OCH KOMMENTARERNA I MEDIA HAR I FLERA FALL HANDLAT OM DET PROBLEMATISKA ATT SKANDALKIRURGENS HANDLANDE INTE GÅR ATT ÅTALA I EN SVENSK DOMSTOL.

ORDFÖRANDENS SPALT:

2

Det förefaller som att de fun-nit just vår institution genom att i princip kolla upp vårt engelska namn, Department of Food, Nutrition and Die-tetics, och tänkt att vi säkert passar. In kom män med portföljer som ville diskutera med forskare och med pre-fekten. Jag kan inte se någon anledning till att betvivla de-ras seriositet, men jag lämna-des ändå med en hel del fun-deringar. De visste inte vad vi sysslar med, vilket oftast vi-sade sig vara ljusår ifrån vad de själva gör. Och inte visste vi vilka de var heller. Vad som framgick var att de var intres-serade av att ”skriva avtal”.

”Avtal om vad?”, undrar kanske läsaren. Jo, faktum är att min luddighet är en kon-sekvens av oklarheterna i hela situationen. Att det i grunden på något vis handlade om studentutbyte och kanske något sorts forskningssamar-bete föreföll mig troligt, men inte hur det skulle gå till. Min

HANDELSRESANDE I ”AKADEMISKA AVTAL”

ringa akademiska karriär till trots (jag är blott en nydispu-terad postdoktor) så har jag ändå fått en viss uppfattning om internationella samarbe-ten som fått positiva utfall. I regel verkar de uppkomma organiskt; genom att man rör sig inom samma fält, läser varandras arbeten, kanske ses på konferenser, inser att ”vi skulle kunna göra det här tillsammans”, skriver ansök-ningar, artiklar osv. Inte att man gör en internetsökning på en institution vars namn indikerar potentiellt gemen-samma intressen, för att där-efter packa portföljen och visitkorten och resa på besök.

Jag diskuterade frågan med några mer erfarna och fick intrycket att det verkar blivit vanligare. Likaså dok-torander och unga forskare som vill komma på besök utan att för den delen ge in-tryck av att ha några direkta forskningsrelaterade orsaker till det, i bemärkelsen av att

NYLIGEN HADE MIN INSTITUTION (INSTITUTIONEN FÖR KOSTVETENSKAP, UPPSALA UNIVERSITET) TVÅ BESÖK INOM LOPPET AV EN DRYG VECKA, AV PERSONER FRÅN ANDRA SIDAN JORDKLOTET SOM KOMMIT FÖR ATT DISKUTERA ”AVTAL”.

värdinstitutionens forskning förgyller besökarens dito. Nej besöket, i likhet med avtalen, verkar vara ett mål i sig själv snarare än ett medel för aka-demisk utveckling.

Min spekulation är föl-jande. I en akademi som allt mer syftar till att, på ytan, visa upp flotta satsningar på samverkan och utbyte ser det snyggt ut att ha knutit inter-nationella samarbeten. Om

de sedan varit fundamentalt fruktlösa för forskning och utbildning förefaller sekun-därt; det viktiga är att de finns där i verksamhetsberät-telserna och redovisningarna. Därefter följer rankingsystem som ibland just mäter sam-arbeten. Vips har vi forska-re som istället för att hitta lämpliga samarbeten, som en konsekvens av att man funnit värdefulla gemensamma in-tressen som kan stärka forsk-ning och utbildning, aktivt söker dem, som en konse-kvens av ett system som helt sonika belönar det. Oavsett hur dödfött det är.

NICKLAS NEUMANFD I KOSTVETENSKAP OCH LEDAMOT AV PROFESSIONSFÖRBUNDETS STYRELSE

I EN AKADEMI SOM ALLT MER SYFTAR TILL ATT, PÅ YTAN, VISA UPP FLOTTA

SATSNINGAR PÅ SAMVERKAN

OCH UTBYTE SER DET SNYGGT UT ATT HA KNUTIT

INTERNATIONELLA SAMARBETEN.

Leif Lewin: Ogiltig frånvaro. När universitetet förlorade sin frihet. Faun förlag 2017. ISBN 978-91-87435-92-8

”När universitetet för-lorade sin frihet” är underti-teln på en ny roman av Leif Lewin. Jag kallar den roman, men det är lika mycket en debattbok och kanske också en deckare. Dramat utspelar sig på Uppsala universitet. Dess slutpunkt avslöjas redan i inledningen: universitetets styrelseordförande knuffas ner från balkongen på Ca-rolina Rediviva på självaste Valborgsmässoafton. Vem

mördaren är och varför sty-relseordföranden åker över balkongräcket ska inte avslö-jas här, men så mycket kan

sägas som att den som kan sitt Uppsala universitet kän-ner igen en del av de senaste årens dramatik kring rek-torsposten och rektorsvalen. Det är ingen renodlad nyck-elroman; Lewin har blandat bort korten genom att ge sina karaktärer drag från flera nu levande personer vid uni-versitetet. Men det är dock en roman där ett och annat hämtats ur verkligheten. Na-turligtvis är underhållnings-värdet i att söka känna igen personer och händelser stort för uppsalapubliken.

Bokens undertext är

mer allvarlig. Den handlar om universitetens frihet och om risken att universitet för-vandlas till företag med rek-torer som tror att de är vd:ar och kan och bör bete sig som innovatörer och entreprenö-rer. Om universitetens grad-visa omvandling till företag på en marknad för högre utbildning tycker Leif Lewin inte; där är han och jag ense. Inte heller visar han något större förtroende för den svenska statsförvaltning som under decennier präglats av företagsekonomiska ideal:

RECENSION

DEBATT

OGILTIG FRÅNVARO. NÄR UNIVERSITETET FÖRLORADE SIN FRIHET

Artikeln fortsätter på sidan 3

2017OKTOBER PR

OF

E

SS

I O N S F ÖR

B

UN

DE

TP

3

DEBATT

Artikeln fortsätter från sidan 2.

Inlägget avslutades med: ”Med en socialdemokratisk regering kommer välfärden få […] en ny styrning som ut-går från de välfärdsprofessio-nellas kompetens och yrkese-tik. Välfärdens proffs ska få vara proffs.” För första gång-en i modern tid fördes alltså frågan om professionalism bland de yrkesverksamma i offentligt finansierad verk-samhet (närmare bestämt skola, arbetsförmedling och sjukvård) upp som en cen-tral politisk fråga inför ett kommande val. Väl i reger-ingsställning – tillsammans med miljöpartiet – har den då nytillträdda röd-gröna

regeringen omedelbart skri-dit till verket genom att ar-beta för en s.k. tillitsreform. Syftet med reformen uppges vara ”att utveckla formerna för den statliga styrningen genom att balansera behovet av kontroll med förtroende för medarbetarnas verksamhets-nära kunskap och erfarenhet. Reformen är ett led i reger-ingens arbete för att skapa mer effektiva offentliga verk-samheter samt större nytta för medborgarna.” (www.re-geringen.se/regeringens-po-litik/tillitsreformen/ [åtkomst 2017-10-16], min emfas).

Tilliten ska här ses i kontrast till ständiga krav på

”STYRNING FÖR STARKA OCH ANSVARSFULLA LÄROSÄTEN”? OM LÄROSÄTEN SOM MÅSTE STYRAS

mål- och resultatstyrning och utvärdering, transparens och ”accountability”. Även där är jag benägen att hålla med ho-nom. Men allvarligare ändå är den oförmåga att kritiskt granska makten och att ge-nomskåda dess retorik som Lewins huvudpersoner upp-visar. De är upptagna med att utöva sin makt som förtroen-devalda inom universitetets beslutsorgan; men de är inte förberedda på eller kapabla till att utöva politik. De är, kort sagt, både lättlurade och kortsiktiga i sitt tänkande. De bedras av vackra ord och har svårt att skilja på sina egna intressen och universitetets eller samhällets intresse. Där-med bidrar de också till att underminera universitetets frihet. ”Ogiltig frånvaro” syf-tar just på bristen på kollegi-alt engagemang i det gemen-

samma bästa. Det är tänkvärt om också oroande.

Några skönhetsfläckar har boken. Erotiken kun-de ha fått vara och en del av bokens språkdräkt doftar lätt av upsaliensiskt 1950-tal. Andra passager vittnar om ett försök att fånga det språk och de uttryckssätt som da-gens studenter använder. Helt lyckat är det inte alltid och ibland brister realismen. Inte ens Uppsala är så upsalien-siskt som Lewin framställer det och jag betvivlar mycket starkt att våra kvinnliga stu-denter tänker på universi-tets högre befattningshavare främst som sexuella eröv-ringsobjekt. Sådana dumhe-ter förtar dock inte intrycket av att detta är en intressant bok: genreöverskridande och med något viktigt att säga. Om tjugo år kommer den att analyseras och diskute-

ras som ett tidstypiskt do-kument; som ett vittnesbörd om de svenska universitetens utveckling efter autonomire-formen 2011.

Den stora frågan är väl hur eftervärlden kommer att se på denna utveckling. Det tror jag inte är givet i nuläget; inte minst beror det på hur väl universiteten förmår att hävda sitt oberoende och sin integritet de kommande åren. Klarar de inte denna uppgift väntar obönhörligen en ut-veckling som liknar skolans efter friskolereformen. I så fall blir Lewins bok ett mo-nument över det moderna forskningsuniversitetet och dess antikverade praktiker. Jag hoppas att det inte ska bli så. I bästa fall blir boken i stället något som minner om en historisk parentes: ett de-cennium präglat av föreställ-ningen att ledning, styrning

och utvärdering är viktigare än kunskap och kritiskt tänk-ande. Låt oss hoppas att det blir fallet. Det tror jag att ock-så Leif Lewin gör!

YLVA HASSELBERGPROFESSOR VID EKONOMISK-HISTORISKA INSTITUTIONEN, UPPSALA UNIVERSITET

RECENSION

resultatuppföljning och åter-rapportering som minskat exempelvis skollärarnas och sjukvårdspersonalens utrym-me att ägna sig åt det de är utbildade för. I debatten förs det numera återkommande diskussioner om det senare i termer av s.k. ”administrativa bördor” som konkurrerar ut kärnverksamhet (se t.ex. DN, ”Den administrativa bördan för svenska lärare ökar mar-kant”, 2017-10-12) som i sig underminerar kvaliteten i verksamheten trots att tanken var precis tvärtom. Tydligare och fler resultatkrav var tänkt att öka kvaliteten och effekti-viten. Det är mot bakgrund

av detta som man ska förstå den sittande regeringens am-bition att öka tilliten till de yrkesverksamma professio-nerna i offentligt finansierad verksamhet. Man har helt enkelt tagit del av de studier och den forskning som pe-kar på farorna med överstyr-ning av verksamheter – en paradoxal byråkratisering av verksamheter (av Patrik Hall benämnd ”management-byråkrati”) som riskerar att yrket förlorar i attraktivitet. Om man inte ges möjlighet att utöva det professionella omdöme som man satsat stu-dielån, studieår och ibland

Artikeln fortsätter på sidan 4

ÅRET INNAN RIKSDAGSVALET 2014 PUBLICERADE STEFAN LÖFVEN – DÅ PARTILEDARE I OPPOSITION – EN DEBATTARTIKEL MED RUBRIKEN ”VÄLFÄRDENS YRKEN MÅSTE FÅ SIN FRIHET OCH STATUS ÅTER” (DN DEBATT 2013-11-15).

OM TJUGO ÅR KOMMER DEN ATT ANALYSERAS OCH DISKUTERAS SOM ETT TIDSTYPISKT

DOKUMENT; SOM ETT VITTNESBÖRD OM DE SVENSKA UNIVERSI-TETENS UTVECKLING EFTER AUTONOMIRE-

FORMEN 2011.

2017OKTOBER PR

OF

E

SS

I O N S F ÖR

B

UN

DE

TP

4

DEBATT

de ramar som politikerna satt via författningar och reg-leringsbrev) är otillräcklig. Visserligen är det en god sak att se över resursfördelnings-systemet som lider av flera problem, men så som direk-tiven är formulerade infinner sig ändå en viss oro. Vilken betydelse tillmäts de akade-miska lärarnas professionella omdöme vad gäller undervis-ningens och forskningens in-riktning? Kort sagt, kommer styrningsambitionerna inom högskolesektorn att matcha de politiska ambitioner som inryms i samma regerings tillitsreform? Är detta inte snarare uttryck för ytterligare misstro än en växande tillit till universitetslärarna? Det är en fråga som vi noggrant bör bevaka.

SHIRIN AHLBÄCK ÖBERGUNIVERSITETSLEKTOR I STATSVETENSKAP VID UPPSALA UNIVERSITET OCH LEDAMOT AV PROFESSIONSFÖRBUNDETS STYRELSE

trationen för de enskilda lä-rarna och forskarna – en ten-dens man alltså vill komma ifrån vad gäller yrkesutövare inom andra sektorer.

Till detta kommer di-rektivet till den nyss tillsatta utredningen Styrning för star-ka och ansvarsfulla lärosäten (dir. 2017:46) som förstärker intrycket av strävan efter mer styrning av vår sektor. De fjorton sidor långa direktivet andas inte särskilt mycket tillit till de akademiska lä-rarna eller högskolesektorn överhuvudtaget, utan här krävs mer styrning för att vi inom högskolan ska bedriva ett ”ansvarsfullt” arbete: ”Ut-redaren ska bl.a. föreslå ett styr- och resurstilldelnings-system som stöder univer-sitet och högskolor och ger dem incitament att utveck-la verksamheten i enlighet med kraven i högskolelagen (1992:1434) och högskoleför-ordningen (1993:100) samt de mål i övrigt som riksdag och regering har fastställt för högre utbildning och forsk-ning.” (dir. 2017:46, s. 1). Notera ”ger dem incitament” – innebörden i denna formu-lering kan inte uppfattas på annat sätt än att den profes-sionsdrivna motivationen att göra ett gott arbete i under-visning och forskning (inom

Professionsförbundetwww.professionsforbundet.sehttps://www.facebook.com/professionsforbundet/

Redaktör för nyhetsbrevet: Mats Hyvönen, mats.hyvonen@antro.uu.se

även praktiktjänstgöring på att erhålla, varför ska man då förväntas ta ett självständigt verksamhetsansvar? Eller ens vara kvar i yrket?

Samtidigt som den sit-tande regeringen bedriver ett omfattande och viktigt arbete med denna tillitsreform und-rar jag hur detta rimmar med utvecklingen inom högskole-sektorn. Medan man uppger sig vilja balansera kontrollen med mer förtroende för med-arbetare inom andra sektorer så lyser detta perspektiv med sin frånvaro vad gäller akade-min. Inom högskolesektorn ska inte styrningen reduce-ras – för att ge företräde för ”medarbetarnas verksam-hetsnära kunskap och erfa-renhet” – utan inom högsko-lesektorn tycks den politiska ledningen föra ett oförtrutet arbete att öka styrningen av högskolorna vilket får effek-ter för både vad den akade-miska professionen förväntas ägna sig åt och hur dess arbe-te ska värderas. I exempelvis den senaste forskningspro-positionen anger regering-en att svensk forskning ska organiseras genom utvidgad samverkan (framförallt med näringslivet) och riktade satsningar, vilket inte signa-

lerar tillit utan snarare vittnar om en ökad styrning av de forskningsproblem som fors-karna på verkstadsgolvet bör ägna sig åt (prop. 2016/17:50, Kunskap i samverkan - reger-ingens forskningsproposition). Den utvidgade samverkan

ska dessutom säkerställas ge-nom införandet av särskilda resultatindikatorer för sam-verkansuppgiften som i sin tur ska ha direkt bäring på lärosätenas resurstilldelning. Förutom den problematiska innehållsstyrningen i detta förslag kommer ett sådant förfarande att öka adminis-

Artikeln fortsätter från sidan 3.

VISSERLIGEN ÄR DET EN GOD SAK ATT SE ÖVER RESURSFÖRDELNINGS-

SYSTEMET SOM LIDER AV FLERA PROBLEM, MEN SÅ SOM DIREKTIVEN ÄR FORMULERADE INFIN-NER SIG ÄNDÅ EN VISS

ORO. VILKEN BETYDELSE TILLMÄTS DE AKADEMIS-KA LÄRARNAS PROFES-SIONELLA OMDÖME VAD GÄLLER UNDERVISNING-

ENS OCH FORSKNINGENS INRIKTNING?

Medlemskapet i Professionsförbundet är gratis. Du blir medlem genom att fylla i formuläret på Professionsförbundets hemsida: http://professionsforbundet.se/bli-medlem/. Som medlem får du bland annat Professionsförbundets nyhetsbrev via e-post (nyhetsbrevet utges fyra gånger om året).

BLI MEDLEM I PROFESSIONSFÖRBUNDET

2017OKTOBER PR

OF

E

SS

I O N S F ÖR

B

UN

DE

TP