Alfvéniana 1-2/08

Alfvéniana 1-2/08 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Läs om Vid Emil Sjögrens bår

Serenade på mammas födelsedag publiceras

Rättelser i Alfvénpartitur, 1

Alfvéniana 1-2/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se 2

Alfvéniana 1-2/08 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet Ansvarig utgivare:

Miklós Maros

Redaktör och distributör:

Jan Olof Rudén

Västeråsgatan 8

113 43 Stockholm

tel. 08-33 83 69

e-post [email protected]

Medlemsregister (årsavgift 100 kr,

institutioner 200 kr) :

Jan Heimer

Bjurholmsplan 26

166 63 Stockholm

tel och fax: 08-641 53 96

e-post [email protected]

PlusGiro: 42 88 52-8

ISSN 1101-5667

Tryckt av E-Print, Stockholm

Omslaget: Elegie vid Emil Sjögrens bår. Alfvéns autograf i

Uppsala universitetsbibliotek VMhs 178:1a. Se

artikeln Niklas Willén dirigerar Alfvén s. 5

Innehåll Alfvénbilden hos de unga i dag : En skär-

gårdssägen 3

Niklas Willén dirigerar Alfvén. Av Curt Carlsson

och Anders Edling 5

Opublicerad musik av Hugo Alfvén:

Serenade på mammas födelsedag (1902) 9

Rättelser i Alfvén-partitur och stämmor. Av

Jan Olof Rudén och Finn Rosengren 17

“… du som är allra kärasten min”. Recension av

Lunds Vokalensemble. Av Gunnel Fagius 24

Detta nummer innehåller den opublicerade Serena-

de på mammas födelsedag.

Alfvén studerade dirigering i Dresden för hovka-

pellmästaren Hermann Kutzschbach säsongen

1901-1902. Han hade också utverkat tillstånd att

bevista alla operaföreställningar han ville vid Sem-

per Oper som var en av de förnämsta scenerna i

Tyskland.

Där komponerade han en Serenade på mammas

födelsedag, daterad Dresden 25/1 1902. Hugo kan

ha rest hem lagom till födelsedagen som ägde rum

den 1 februari då Lotten Alfvén fyllde 61 år. Förut-

om Hugo (violin) medverkade bröderna Andrew

eller David (flöjt), Gösta (klarinett) och John (piano)

vid framförandet. (Hedwall, Hugo Alfvén 1973, s.

37.) Partituret återfinns på s. 9-16 och kan lossas ur

häftet. Det finns också tillsammans med stämmorna

på www.alfvensallskapet.se/verk/noter

Det har länge funnits behov att meddela rättelser

och tillägg till Alfvéns partitur. Somliga har han

gjort själv och somliga har andra upptäckt. I detta

häfte anges rättelser till Symfoni nr 2 (av Alfvén

själv) och Symfoni nr 3 (av Finn Rosengren). Se

även www.alfvensallskapet.se/verk/korrigeringar .

http://www.alfvensallskapet.se/verk/noter

http://www.alfvensallskapet.se/verk/korrigeringar


Alfvénbilden hos de unga i dag

Vad säger namnet Hugo Alfvén de generationer som är under 40 år? Är Midsommarvaka,

Festspel, Roslagsvår, Vallflickans dans, Uti vår hage begrepp för dem som inte är utövande

musiker eller körsångare? Hur kan vi etablera ett förhållande mellan Hugo Alfvéns person

och verk och de unga idag?

Johannes Alfvén som är medlem i Alfvénsällskapets styrelse föreslår nedanstående berättelse

som kontaktskapande medel. Han tycker den är både spännande och berättar mycket om Hu-

gos person och syn på livet.

Hugo Alfvén: En skärgårdssägen (Första satsen s. 259ff)

Jag ska nu berätta om en händelse som inträf-

fade en höst, hösten 1895, och som kom att

sätta ett outplånligt spår i såväl min livssyn

som i min musik. Den lärde mig att förstå, att

var vi än går, så är den mur, som skiljer oss

från Dödens rike, inte tjockare än ett silkes-

papper.

Redan vid tidigare tillfällen hade jag

haft anledning att besinna detta, men jag var då

för ung och sorgelös för att lägga dylika erfa-

renheter på minnet, och jag hade inte heller då

tvingats kämpa så hårdt för livet som vid detta

tillfälle.

Många gånger har jag i pressen sett

mig omtalad som framförallt festens, den sen-

suella livsyrans och den yppiga praktens ton-

diktare. Detta har varit menat i nedsättande

betydelse av de magra, kalla, gråsura själar,

vilka lever i kronisk melankoli och könlöst,

känslofattigt andligt skumrask. För dem bety-

der moll-treklangen och dissonansanhopningar

djupsinne, men den solstrålande dur-treklangen

och konsonerande harmonier ytlighet och ba-

nalitet. I landsvägens grumliga pöl ser man

inte botten på en decimeters djup. I Medelha-

vets klara vatten har jag sett botten på tjugu

meters djup. Vilket är då djupast: den för ögat

bottenlösa pölen eller havets kristallskimrande

djup, till vars botten blicken når?

Livsberusningen är jag född med, och

den skildrar jag också helst i min musik. Men

under sjunger ett annat tema, som återfinns i

koralboken; och det dyker upp när ämnet så

kräver. Det bryter fram både i min andra och i

min femte symfoni – och i varierad form litet

varstädes i andra av mina tonsättningar, för

den som har öron att höra med. Detta contra-

subjekt i livets stora fuga tonar över texten:

”Jag går mot döden var jag går”. Denna min

stoiska livsfilosofi är inte en gåva av naturen

utan ett resultat av mina upplevelser. Och ald-

rig har solen lyst starkare över min väg, aldrig

har jag älskat livet intensivare än då anderöster

ur det stora mörka låtit mig förnimma denna

sällsamma melodi…

Denna händelse tilldrog sig då jag var

på besök hos en bekant familj i skärgården.

Bredvid denna ö låg en annan, och sundet som

skilde dem åt var omkring trehundra till fyra-

hundra meter bredt. På denna ö bodde en ung

fru, vars gamla tråkiga man för tillfället var

bortrest. Det var egentligen henne mitt besök

gällde, men på dagen vågade jag inte sticka

över sundet, ty människorna har, som bekant,

kvicka ögon och rappa tungor. Hon var utom-

ordentligt vacker och, egendomligt nog, också

mycket gudfruktig. Men Satan hade av någon

anledning på vårsidan tändt syndens lusta i

hennes hjärta och sinnen, och han hade utsett

mig till föremålet för hennes ömma begär.

Mors ring hade den gången räddat mig

ur faran. Jag flydde till Myttinge, fast mitt blod

brände av åtrå. Men under sommarens lopp

hade jag fått ett brev, som kunde ta knäcken på

ett helgon, och däri hade hon också berättat om

sin mans planerade bortresa och sin obotliga

längtan. Hon visste att jag var god vän med

den ovannämnda familjen, som också hon

kände. En bestämd dag skulle hon avlägga sin

visit där, men då måste även jag vara där, så att

vi kunde göra upp vårt program för den följan-

de veckan, då hon var ensam. På våren hade

jag sagt att jag älskade henne, men jag hade

sedan försvunnit utan ett ord till förklaring.

Hon förstod att det måste ha kommit något

alldeles oväntat emellan, som vållat min plöts-

liga avresa från Stockholm, och hon ville förlå-

ta mig den sorg jag gjort henne, blott om hon

nu fick råka mig på nytt osv.

Detta brev kunde jag inte stå för, utan

skrev till den ifrågavarande familjen och frå-

gade om jag den och den dagen finge infria

mitt löfte att komma på en veckas besök. Ett

4 Alfvéniana 1-2/08 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

älskvärt jakande svar kom omgående, och jag

reste dit.

Allt gick efter önskan. Den följande

dagen kom den unga damen på visit, vackrare

än någonsin, och vi blev högtidligt presentera-

de för varandra. Medan mannen läste sin post

och besvarade brådskande brev och frun måste

ägna sig åt middagsbestyren, fick vi ett osökt

tillfälle att göra en lite promenad och smida

våra planer.

Problemet att råkas var vida svårare än

min väninna först trott, och det av skäl som jag

redan framhållit. Var vi än råkades om dagarna

skulle vi bliva sedda, och skvallret skulle snart

komma igång. Därmed skulle hennes goda ryk-

te vara förstört, och hårdast skulle naturligtvis

domen falla inom hennes egen religiösa krets.

Skulle jag verkligen nödgas återvända hem

med oförättat ärende? De svårigheter som möt-

te, bragte lidelsen till kokpunkten. Nej, någon

utväg måste finnas! Jag var beredd att taga vil-

ken risk som helst, blott jag fick råka henne,

och gick det inte på dagen, måste det gå om

natten. Fru X:s villa låg avsides och badhuset

ännu längre bort, undanskymt av en tät skogs-

dunge. Hembiträdet var en gammal trotjäna-

rinna, som brukade gå tills ängs tidigt om kväl-

larna.

En dåraktig plan slog ner om en blixt i

min hjärna: Jag simmar över sundet varje natt

då tre ljus brinner i ett visst fönster. Jag sim-

mar till badhuset, där ett badlakan, en nattrock

och ett par tofflor ligger till hands, och sedan

ordnar sig allt efter omständigheterna…

Hon hörde häpen på mitt förslag och

vägrade gå med på det. Det var allt för riska-

belt – inte för hennes del, utan för min. Jag

kunde få kramp eller drunkna av trötthet osv.

Jag svarade att jag aldrig fått kramp och att jag

var en god simmare, som ofta simmat minst

fyrdubbla sträckan utan någon känsla av trött-

het. Så därmed var det ingen fara. Men de tre

ljusen skulle vara signalen till att allt var klart.

Hon gav med sig, och sedan tändes ljusen

klockan tolv varje natt. Det var lätt att komma

iväg, ty mitt värdfolk brukade säga god natt

redan vid elvatiden. Och så snart jag såg signa-

len, ålade jag mig ut genom fönstret och ned

genom buskarna till stranden, som jag följde

ett stycke innan jag slängde kläderna i något

snår och gav mig iväg. Men i badhuset väntade

inte endast torra kläder utan även fru X, som

allt efter omständigheterna gjort olika disposi-

tioner för vårt möte. Under fem nätter var vädret bästa tänkbara, och lyckan gynnade mig: varken nå-gon seglare eller roddbåt var ute denna tid på dygnet, när mörkret var som tätast. Det var i början av september, men vattnet var varmt för årstiden – även detta en lycklig omständighet. På kvällen den sjätte dagen började

emellertid vinden friskna så pass, att vågorna

fick vita toppar. Det bekymrade mig inte, ty

jag hade vinden från sidan, och genom att an-

vända mig av den crawlartade sidosimningen,

fick jag vågorna mot ryggen. Jag hade redan

kommit över större delen av sundet, då jag

plötsligt upptäckte ett svart föremål alldeles

intill mig, och i nästa ögonblick kände jag hur

något virade sig kring mitt ena smalben, det,

som låg djupast i vattnet. Jag förstod att jag

råkat trassla in mig i en strömmingssköte eller

annat notgarn och sparkade förtvivlat för att

komma loss. Men linan snodde sig allt fastare

om benet och foten och drog mig oupphörligt

under vattnet. I sådana ögonblick arbetar hjär-

nan kvickt. Enda möjligheten till räddning var

att med händerna få fatt på linan eller nätet och

känna efter från vilket håll det virat sig för att

sedan linda av det i rätt riktning. Jag drog ett

djupt andedrag, sjönk ned, trevade med hän-

derna ända ned till fotens sula, kände genast åt

vilket håll vindlingen gick, och sedan var det

en enkel sak att linda av repet. Men det tog sin

tid, så jag var nära nog kvävd, då jag ändtligen

kom upp till vattenytan. Jag lade mig på rygg

och flåsade som en säl.

Då sjöng vågorna livsfugans contra-

subjekt med starka stämmor, men allteftersom

jag återhämtade mig tonade melodin bort och

en annan började ljuda. Det var första temat,

huvudtemat, livsberusningens strålande melo-

di. De tre ljusen i fönstret lyste och lockade.

Jag fortsatte, men försiktigt nog med ryggsim,

med fötterna vid vattenytan. Den följande, sis-

ta natten, gungade skötens flöte på samma

plats, men då var jag beredd och hade lärt mig

konsten att klara det.

På denna episod byggde jag senare upp

den symfoniska tondikten ”En skärgårdssä-

gen”, vars elegiska avslutning är ett stilla ut-

klingande av det sista avskedets vemod.


Niklas Willén dirigerar Alfvén

Symfoni nr 4, Op. 39, Från havsbandet (1919)

Festuvertyr, Op. 52 (1944)

Arndis Halla, sopran; Johann Valdimarsson, tenor

Islands symfoniorkester – Niklas Willén

NAXOS 8.557284

Synnöve Solbakken, svit ur filmmusiken Op.50 (1934)

En bygdesaga, svit ur musiken till filmen Mans kvinna, Op.53

(1944)

Elegie vid Emil Sjögrens bår Op.38 (1918)

Norrköpings symfoniorkester – Niklas Willén

NAXOS 8.557828

den sedan några år pågå-ende kartläggningen av Hugo Alfvéns orkester-

musik som Niklas Willén har gjort för skivbolaget Naxos, har två nya utgåvor sett da-gens ljus. Tidigare har Wil-lén spelat in symfonierna 1, 2, 3 och 5 kopplade med andra Alfvénverk. Här full-bordas nu symfonicykeln med nr 4 Från havsbandet, inspelad i Reykjavik med Islands symfoniorkester kopplad med den lite ovanli-gare Festuvertyren från 1944. På den andra skivan leder Niklas Willén Norrköpings symfoniorkester i två av Alf-véns bidrag till den svenska filmkonsten. Det gäller svi-terna till filmerna Synnöve Solbakken och Mans kvinna, från 1934 respektive 1944. På den senare skivan har man också fått plats med en alfvénsk skivpremiär, nämli-gen orkesterelegien Vid Emil Sjögrens bår komponerad strax efter Sjögrens bortgång 1918. Ett stycke som alltför länge tillhört de gömda eller

glömda skatterna i Alfvéns produktion.

Fjärde symfonin har sedan länge,

tillsammans med musiken till

baletten Bergakungen, markerat

krönet på Alfvéns orkesterproduk-

tion. Nu 1918–19 var Alfvén den

obestridlige mästaren i instrumen-

tationskonst norr om Garmish-

Partenkirchen, (där ju Richard

Strauss som bekant var bosatt).

Alfvéns liv har vid den här tiden

konsoliderats. Han har sin tjänst

som director musices vid Uppsala

Universitet, där han också just

promoverats till hedersdoktor. Han

har sitt nya hem i Tällberg, där han

kan dra sig tillbaka och kompone-

ra. Han är berömd, är den självkla-

ra mottagaren av beställningar på

kantater för när och fjärran. Så

skriver han sitt mästarprov, den

fjärde symfonin. Efter uruppföran-

det i Stockholm och två lyckade

framförande med Wiener Philhar-

moniker i Wien hösten 1921, för-

läggs det av det berömda förlaget

Universal Edition i Wien. En dit-

tills enastående bedrift i svenskt

musikliv!

På skiva har symfonin gestaltats

av bland annat Nils Grevillius –

som också ledde det framgångsrika

framförandena i Wien 1921 –,

samt av Stig Westerberg och Nee-

me Järvi. På senare tid har också

Alfvénälskaren Jevgenij Svetla-

novs konsertupptagning från

Moskva den 20 januari 1989 getts

up på CD.

Till denna illustra skara sällar sig

nu Niklas Willén. Hans tolkning

tillsammans med de unga isländska

sångarna Arndis Halla och Johann

Valdimarsson samt den isländska

orkestern får Alfvéns praktfulla

sommarnattsskildring av den

svenska skärgården att skimra.

Svetlanovs tolkning är kanske

ännu mer extatisk, men Willén har

den isländska orkesterapparaten

helt under kontroll. Festuvertyren

opus 52, som fyller ut skivan med

den fjärde symfonin är kanske inte

ett av Alfvéns mera betydande

verk. Det är ett beställningsarbete

för Malmö konserthusstiftelse och

invigningen av det nya teater- och

konserthuset i Malmö i september

1944. I detta verk har Alfvén bland

annat använts sig av en skånsk

folklåt, som han konstfärdigt vän-

der ut och in på. Här dyker på känt

Alfvénmanér också små musika-

liska visitkort ur tidigare verk.

I


Uvertyren framförs med finess och

humor av islänningarna.

Den andra skivan med alfvéniansk

orkesterprakt är också full med

små reminiscenser ur Alfvéns

tidigare produktion. Här känner

man igen en del motiv från såväl

Bergakungen som Gustav Adolf-

sviten, i de båda filmmusiksviter-

na. I den svensk-norska produktio-

nen Synnöve Solbakken, efter

Björnstierne Björnsons novell har

Alfvén också använt sig av en hel

del norska melodier – ”fritt be-

handlad gammal norsk folkmusik”,

som Alfvén själv uttrycker saken.

Ett par sånger av Halfdan Kjerulf

har fått bidra med melodiskt mate-

rial för att ytterligare förstärka

filmens och novellens norska ton.

Annars är förstås den mest kända

melodin som Alfvén använt sig av

i denna tidiga svenska ljudfilm,

Säterjäntans söndag av Ole Bull.

Den kände säkerligen större delen

av den svenska publiken igen vid

filmpremiären i Stockholm den 22

oktober 1934.

Ur musiken till den andra filmen

Mans kvinna, efter Vilhelm Mo-

bergs roman, sammanställde Alf-

vén en sexsatsig svit med titeln En

bygdesaga. Även här använde sig

han sig av folkmusik, fast nu häm-

tade han den från denna sida kölen.

I den dramatiska satsen Vargskall,

hittar man exempelvis folkvisan

Mandom, mod och morske män. I

denna film lånar Alfvén också

Richard Wagners ledmotivteknik,

där varje huvudperson i filmen har

försetts med sitt eget musikaliska

tema. Det gör denna svit mer mu-

sikaliskt helgjuten och gör att den i

mitt tycke har lättare att stå på

egna ben, befriad från den cineas-

tiska handlingen. Annars är ju den

eviga frågan när det gäller filmusik

– god filmmusik – huruvida man

skall märka den över huvudtaget.

En skola hävdar ju att musiken

skall finnas där och förstärka hand-

lingen, men aldrig själv märkas.

Den typen av filmmusik blir ofta

rätt blek när man skalar bort den

bildmässiga berättelsen. Och blek,

det blir aldrig Alfvéns musik till

Mans kvinna. De olika episodernas

titlar understryker istället styckets

dramatik, med titlar som Drömme-

ri – Brottslig kärlek – Ångest –

Svartsjuka – Vargskall. En av

satserna – Sorgetåget – kom Alf-

vén för övrigt att återanvända i sin

sista balett Den förlorade sonen.

Så kommer vi fram till den stora

sensationen med den här skivan.

Skivpremiären för ett viktigt Alf-

vénverk, som helt hamnat i glöms-

kan: Elegie vid Emil Sjögrens bår.

Alfvén hade i allmänhet inte sär-

skilt höga tankar om sina svenska

tonsättarkollegor. Med ett undan-

tag, den nästan tjugo år äldre Emil

Sjögren. När Sjögren dog den 1

mars 1918, kom Alfvén ned från

Uppsala med sina OD-ister för att

sjunga på Sjögrens begravning.

Sjögrens död grep Alfvén till den

grad, att han beslöt att skriva ett

stycke för att hylla den äldre kolle-

gans minne. Det var ingen beställ-

ning utan Alfvén gjorde detta helt

oombedd på egen hand. Han tog en

av Sjögrens sånger – den stäm-

ningsfulla J.P. Jacobsentonsätt-

ningen Saa stansed og den dér den

blodets ström, för övigt den sång

som Sjögren på dödsbädden bett

sin maka, att som tack ge till läka-

ren som behandlat honom under

hans sista sjukdom. Alfvén gör

som inledning, en mäktig, mörk

orkestrering av den, till denna sin

tondikt till Sjögrens minne. Med

utgångspunkt från denna sång

målar sedan Alfvén med sin mäs-

terliga instrumentationskonst en

fresk i toner, en musikalisk hyll-

ning, som vill jag påstå, saknar

motstycke i den svenska tonkons-

ten och internationellt kanske

endast kan jämföras med engels-

mannen Edward Elgars ömsinta

musikaliska porträtt av sina vänner

i de berömda Enigmavariationerna.

Denna Alfvéns orkestrala 12 minu-

ters hyllning av Sjögren bör inte

saknas i någon sann Alfvénväns

CD-samling! Niklas Willén får

fram både det ömsinta och det

kraftfulla i detta musikaliska me-

mento. Och hans orkester följer

hans minsta vink.

Så en liten randanmärkning. Den

här serien med Alfvéns orkester-

verk är ju alldeles uppenbart inrik-

tad på en internationell marknad –

vilket naturligtvis är någonting

oerhört positivt. Skivorna skall

alltså finnas på skivdiskarna i såväl

Paris, London som Sidney och San

Francisco. Men – det betyder att

texten i texthäftet endast finns på

engelska och tyska. Det hade inte

skadat att också ha texten på

svenska för den inhemska markna-

den. Nåväl, i dagens internationali-

serade samhälle får man väl stå ut

med det. Men man har bett en

engelsman (eller amerikanare?) att

skriva texten i texthäftet och det

kan ju dessvärre få vissa oväntade

konsekvenser. Så blev det just i det

här fallet. Att Elegien vid Emil

Sjögrens bår Op.38 bygger på en

sång av Sjögren får man inte veta.

I texthäftet kan man däremot med

stora bokstäver läsa att Elegien,

komponerad 1918, är hämtad ur

orkestersviten Gustav II Adolf,

Op.49, ursprungligen komponerad

som musik till skådespelet Vi. Att

musiken till Gustav Adolfsviten är

sammanställd ur musiken till Lud-

vig Nordströms skådespel Vi, är ju

helt korrekt. Men Elegien ur Gus-

tav Adolfsviten – som ju är ett av

Alfvéns mest kända stycken, och

vars tema Alfvén frikostigt använ-

de sig av i många av sina verk –

däribland till exempel i Sorgetåget

i den här inspelade sviten En byg-

desaga – den har ju naturligtvis

ingenting med Sjögrenelegien att

göra. Det kan man mycket enkelt

se i noterna, eller varför inte ge-

nom en enkel avlyssning av Gus-

tav Adolf-sviten, som ju för övrigt

också den finns i Naxoskatalogen.

En liten plump i protokollet, på en

i övrigt mycket fin produktion.

Bägge skivorna är för övrigt av

både musikaliskt och tekniskt hög

klass.

CURT CARLSSON


Elégie (Vid Emil Sjögrens

bår). Tondikt op.38

mil Sjögren och Hugo

Alfvén var vänner sedan

någon gång på 1890-talet.

Tyvärr finns just ingen känd do-

kumentation av denna vänskap i

form av brev eller dagboksanteck-

ningar, men källor finns som berät-

tar om gemensamma konserter,

bland annat i Uppsala 1899, och

det finns antydningar om ett

gemensamt festande. Känd är

anekdoten om hur den inte särskilt

nyktre Sjögren kom med en blom-

bukett till Alfvéns hem på kvällen

efter premiären på Hugos andra

symfoni 1899, men blev avvisad

vid dörren av hans bror, och då

slängde in sin bukett i farstun med

orden: ”Hälsa Hugo att hans sym-

foni är förbannat mycket bättre än

hans broder!” När Alfvén skrev

om sin äldre kollega i sina memoa-

rer var det med stor sympati och

beundran. När han 1911 bosatte sig

i Uppsala hade paret Sjögren redan

året innan köpt hus i Knivsta. Det

är dokumenterat att Alfvén besökte

kollegan i Knivsta, och förmodli-

gen var han medarrangör till de två

konserter som Sjögren gjorde i

Uppsala 1916. Man får tänka sig

att deras umgänge var mer inten-

sivt än så.

I mars 1918 avled den 65-årige

Emil Sjögren, och vid hans be-

gravning sjöng OD en av hans

manskörssånger, Under vita liljor,

under Alfvéns ledning. Något

senare komponerade denne det

verk som blev det viktigaste do-

kumentet över de två tonsättarnas

vänskap: Elegi (vid Emil Sjögrens

bår). Det skrevs några månader

efter begravningen och uruppför-

des vid Musikaliska akademiens

sammankomst samma höst, som

delvis blev en minnesstund över

Sjögren. Nu finns elegin för första

gången på skiva, tolkad av Niklas

Willén och Norrköpings symfoni-

orkester i den serie med Alfvéns

orkestermusik som Willén gjort för

märket Naxos.

Det är ett stycke i full symfonisk

skala som Alfvén har skrivit. Det

inleds med Sjögrens sång Saa

standsed og dér den Blodets Strøm

till en dikt av J.P. Jacobsen, en

enkel, förtätad sång vars korta text

behandlar livets flyktighet och

döendets process. Sjögren själv,

som gärna flätade ihop liv och verk

– såsom i jämförelsen mellan

fonin och brodern ovan – förknip-

pade under sin sista tid denna sång

med sin egen död. Genom att sätta

in sången i ett större instrumentalt

sammanhang anknyter Alfvén

möjligen till en pianokomposition

som Sjögren själv hade skrivit till

minne av en avliden vän: Holger

Drachmanns sista färd till Skagens

klitter från 1908, där tonsättaren

citerar en av sina egna sånger till

Drachmanns texter.

E


Alfvén återger sången Saa stand-

sed … från början till slut, med

fullständig respekt för alla detaljer.

Här ansluter han sig också till en

tradition: både Aulin och Sten-

hammar hörde till dem som

re hade orkestrerat verk av

gren. Denne hade själv stora pro-

blem med att skriva för orkester

och lyckades aldrig fullborda ett

rent orkesterverk, trots många

ansatser. Alfvéns instrumentering

av Sjögrensången är gjord i mörka

färger, melodilinjen bärs av viola-

stämman och färgas av träblås i

lågt register. Att basklarinetten får

framföra sångens sista, frågande

melodifras är karakteristiskt för

Alfvéns säkra och personliga

strumentering. Ur Sjögrens sång

växer sedan annan musik fram som

ansluter till den i tempo och takt-

art. Det har först en mer trösterik

ton, utan att kontrastera starkt mot

det sjögrenska idiomet. En ny del

avlöser därefter, med hög-

dramatiska tutti och stor gestik.

Sjögrensångens tematik dyker inte

upp igen – den var som en inkörs-

port till Alfvéns egen, delvis

mycket känsloladdade musikaliska

kommentar till Sjögrens bortgång,

vilken berörde honom djupt.

ANDERS EDLING


Alfvén: Symfoni nr 2 op.11.

Alfvéns rättelser i hans eget partitur i Statens Musikbibliotek

med tillägg av Finn Rosengren.

Stort partitur: Köpenhamn & Mainz [1901]. Schott 26854

Stämmor: Wilhelm Hansen.

Sats 1

t. 2 fag col

b-cl

cor I, III

in A

s. 4

2 före

Vivace

cl II återställd

s. 5

5 efter

Tempo I

fag I

col b-cl

1 cl I solo

vl I p dolce marcato

pp

s. 8 t. 1 cor II skall habindbåge från föregående t. (Finn Rosengren)

5 efter 1 vl I espress mf

s. 10

25 efter 1

cor III, IV

s. 11 fl I första tonen c3 punkterad halvnot

s. 12 vlc, cb mf

s. 13 t. 3 vl I skall ha ess (Finn Rosengren)

23 t. före 13 bleckblås,

stråkar fp

s. 19 t. 5 fag I andra noten skall vara fississ (Finn Rosengren)

s. 20 t. 4 fag I första noten skall vara återställt d (Finn Rosengren)


s. 21

6 före 14

stråkar pp

4 stråkar pp

s. 23-24 alla Repris 1 struken

s. 25 t. 1 vl I första noten skall vara återställt f (Finn Rosengren)

s. 25 t. 2 blåsare pp

s. 26 t. 4 vlc, cb

timp f

ff

s. 28 cb första tonen återställd

s. 33 t. 5 cb fjärde tonen skall vara f (Finn Rosengren)

s. 35 Sista t. molto cresc

s. 38-39

8 före 7

fag I, II

col b-cl

s. 44

12 efter 8

cor III, IV

in D

Takten struken. Frasen lyder

s. 61.

5 efter 11

fag I

col b-cl

s. 62

7 före 12

ob II, cl I

col fl I, II

Sats 2

s. 67 cb 4 första t. endast understämman. Överstämman övertas av vlc

s. 71

18 efter 1

fl

s. 73 t. före

dubbel-

strecket

vl I första tonen återställd

efter dubbel-

strecket

alla 2/4 slås som 4/8


s. 74 t. 8 cfag första noten skall vara giss (Finn Rosengren)

s. 75

6 efter 2

cb återställt e

siffra 3

cl

alla

a 2, b-cl p

2/4

s. 78,

10 före 4

cor in G återställd

s. 79 t. 6 fl I skall ha återställt e (Finn Rosengren)

7 före 4 alla 4/8

s. 81

9 efter 4

cor II,III

s. 83

5 efter 5

tuba col

fag II

s. 86

10 före 6

t-trb första halvnoten skall vara f

s. 87 t. 2 cor III första noten skall vara återställt h (Finn Rosengren)

s. 91

sista t.

vl I första tonen halvnot

7

alla språng till 8

8 vla första ackordet ersatt med tonen b

s. 101 blåsare andningstecken före näst sista t.

Sats 3

s. 109

7 före 1

Piatti

s. 111

3 före 2

cor III, IV Ej stoppat

s. 112

2. före 2

cor III, IV Stoppat

s. 119 t. 3 fag I, II det skall vara tenorklav från andra noten (Finn Rosengren)


s. 120 alla Reprisen struken

s. 120 t. 8 cor I sista noten skall vara noterat giss (Finn Rosengren)

s. 124 cl à 2

s. 124 cor I

col cl

6

ob

col fl, cl

alla Repris 1 struken

Sats 4

s. 157

13 före 3

vl I

vl II

vla

efter sista tonen tillagt e3

efter sista tonen tillagt h2

efter sista tonen tillagt g1

s. 169

7 efter 6

vlc sista tonen spelas i stället av c-fag


s. 170

8 före 7

s. 174

efter dubbel-

strecket

alla Tempo tranquillo

s. 177

siffra 8

alla Poco a poco ripigliando il tempo primo

s. 180 t. 3 cl II tredje noten skall vara noterat fiss (Finn Rosengren)

s. 182 t. 3 vlc det skall stå ett återställningstecken före femte noten (Finn Rosengren)

s. 192 t. 2 fl I, II andra noten skall vara ass (Finn Rosengren)

s. 203 t. 2 cl I, II det skall vara bindbåge mellan tredje och fjärde noterna(Finn Rosengren)

Stämmaterialet överensstämmer ej med partiturets början. Till detta säger Alfvén i ett brev till förlaget Wilhem Hansen den

7/10 1950

”[…] Under tryckningen omarbetade jag den första satsens inledning från början fram till orienteringsnumret 1, alltså fyra hela

sidor och tre takter på den femte sidan. Denna ändring blev också införd i partituret undr dess stickning, men av någon oförklarlig

anledning blev den icke införd också i orkesterstämmorna […] För egen del räddade jag situationen genom att i mitt eget tryckta

stämmaterial klistra in i varje stämma en kort inlaga, som stämde överens med partituret på det nämnda stället […]”

Stämuppsättningarna i Uppsala universitetsbiblioteks och i Akademiska Kapellets i Uppsala exemplar har dessa ändringar

införda.


Alfvén: Symfoni nr 3.

Finn Rosengrens kommentarer till fel och oklarheter i partitur och stämmor. Stort partitur: Stockholm 1913, Hirsch 2612

Fickpartitur: Stockholm 1952, Gehrmans 2618

Stämmor: Gehrmans.

De två partiturutgåvorna avviker något från varandra i instrumentationen, vilket Sven-E Svensson påpekar i sin

inledande kommentar i fickpart.

I hyresexemplar från Gehrmans av det stora partituret har vissa ändringar införts, som gör det i det närmaste

(men inte helt) identiskt med fickpartituret.

I denna lista avser kommentarerna partituren om inte annat anges.

Sats 1.

5 före 2 cor II, III, V Bindbågen saknas.

6 efter 2 fl III Skall ha återställt c.

2 e 5 fag III Bör ha forte i denna takt.

2 e 20 vl I, II I stämmorna är alla tonerna uppdelade i 16-delar på samma sätt

som i föregående takt:

Detta mönster återkommer sedan i 4, 6, 8 och 10 takter efter 20.

6 e 36 cl II Skall ha noterat återställt f.

3 f 39 fl II Skall ha bindbåge till nästa takt.

Sats 2.

I denna sats saknas nästan alla tempobeteckningar i stämmorna med undantag för den första (såsom poco più

lento 2 efter 3, a tempo 2 efter 4 etc).

4 e 3 cor V, VI Skall ha basklav.

2 f 6 cor II I stämman spelar cor II unisont med cor VI i denna takt.

2 e 6 cor IV I stämman spelar cor IV unisont med cor III på triolerna.

2 e 8 vla, vlc I partitur 1913 och i st har de nyansen p, vilket i Gehrmans

uthyrningsex av part ändrats till mf. Fickpart har tryckt mf.

Detsamma i vl I och II 1 f 9 och 9.

2 e 11 vlc I stämman finns felaktigt en bindbåge mellan andra och tredje

noten.

2 e 12 vlc Skall ha basklav i första halvan av takten.

13 tuba Andra noten skall vara ass.


14 vlc Andra noten skall vara aiss även i understämman.

2 e 14 vl II I stämman saknas återställningstecken för g på andra åttondelen i

takten.

3 e 14 cor I Tredje noten skall vara noterat återställt e.

15 cb I stämman saknas återställningstecken före andra noten.

2 e 15 fl I, cl III I stämmorna sker bytet mellan fl I och cl III en åttondel senare än i

part:

2 e 16 vl II, vla I partitur 1913 och i st har de nyansen p, vilket i Gehrmans

uthyrningsex av part ändrats till mf. Fickpart har tryckt mf.

Detsamma i vl I och II 2 f 17

Sats 3.

30 vlc, cb Skall vara arco.

Sats 4.

10 f 1 trb I, II Skall vara tenorklav.

4 ob I I uthyrningsexemplaret av det stora partituret har ob I lagts till i

efterhand i 8 takter. Saknas i fickpart och i stämman.

3 e 6 cor IV Skall ha nyansen p eller pp.

3 f 9 trb II Skall ha dubbelkors före andra noten.

15 alla Poco a poco più moto

4 f 21 cb Skall ha arco.

4 f 23 vla Överstämman skall ha aiss.

4 f 26 ob II Andra noten skall vara återställt g.

26 I det stora partituret och i stämmorna spelar cl I och II i 8 takter en

oktav lägre än i fickpart. I uthyrningsexemplaret har cor I lagts

till i efterhand i 8 takter. Saknas i fickpart och i stämman.

2 e 37 vl I Andra noten skall vara hiss.

Slutkommentar: När källorna avviker från varandra är det enligt min åsikt fickpartituret från

1952 som gör det mest trovärdiga intrycket. Det är väl sannolikt att Alfvén där genomförde ändringar som han

funnit motiverade efter sina erfarenheter av att ha lyssnat till och själv dirigerat stycket under många år. Jag

skulle därför personligen föredra att stämmorna ändrades till 1952 års version. Men jag vet ju inte när

stämmorna skrevs och varför de ibland avviker från båda partituren. Representerar de kanske till och med den

allra första versionen av symfonin, den som uruppfördes i Göteborg 1906?


”... du som är allra kärasten min” Den nordiska folkvisan. Lunds Vokalensemble, dir Ingemar Månsson.

LVE-6, 2007

olkmelodier från fem nordiska

länder arrangerade för blandad kör,

manskör och damkör är samlade på

en nyutkommen CD med Lunds

Vokalensemble och körens dirigent

Ingemar Månsson. Kören väljer att

starta i Sverige och återvända dit

efter besöken i Danmark, Norge,

Island och Finland. Det gör inspel-

ningen till en smidig och behaglig

vandring mellan språk och kultur-

landskap. Ingemar Månsson och

kören tar sig an uppgiften med stort

allvar.

Nordiska folkvisor är sällan

lättsamma. Texterna är oftare allvar-

liga än glada och uppsluppna. Att

det är en vacker, välintonerad och

välbalanserad körklang behöver inte

ens nämnas. Man blir trygg från

första stund. Många av körsångerna är välkän-

da. De är så välbekanta att det kan

kännas klåfingrigt att recensera

framförandet och att göra några

konstnärliga värderingar av dem

som körarrangemang. Snarare en-

gagerar mig tanken på vad som har

fångat arrangörens intresse för

sången – melodin och dess text.

Texterna överlever därför att

melodierna förmår bära dem och

vice versa. På denna balans mellan

ord och ton förlitar sig arrangören,

förstärker uttrycket i det redan be-

fintliga, framhäver med sitt sätt att

arrangera något enskilt i texten och

melodin eller fångar helheten bara

genom att ge rytmiskt och harmo-

niskt stöd åt melodin och dess fra-

ser. Det sistnämnda räcker många

gånger för sångens överlevnad.

Ingemar Månsson och Lunds Vo-

kalensemble har gjort presentatio-

nen av nordisk folkvisa för kör till

en intressant exposé av arrangeran-

dets konst. De nordiska länderna är

sig lika när det gäller valet av den

homofona satsen, präglad av en

nationalromantisk tid då de flesta av

arrangemangen kom till. Desto

tydligare framträder de som avviker,

de arrangörer som gör något mer än

återger melodin och en ackompanje-

rande klang.

Först ut är Hugo Alfvén. Han är en

av mästarna. Han kan både spegla

helheten och ge detaljerna utrymme

och de olika röstlägenas klangfärger

spelrum som vore det en komposi-

tion för orkester med olika instru-

ment. Både ”Tjuven” och

”Jungfrun” har ett enda samman-

hängande musikaliskt förlopp, där

varje vers får sin egen utformning,

deltar i berättandet.

Danmark besöker vi i sällskap med

några melodier som vi i Sverige är

väl förtrogna med – ”Kaerligheds-

rosen” och ”Det var en lørdag af-

ten”. Tonfallet är ljust och vänligt

som det danska landskapet och

körsatserna formellt okomplicerade

men körmässigt välgjorda. När vi

förflyttat oss till Norge kommer vi

rätt in i en brudmarsch med rörelse-

glädje både melodiskt och rytmiskt

som en välgörande musikalisk kon-

trast. Men det är med de två följan-

de sångerna som arrangörerna Gun-

nar Eriksson och Grete Pedersen tar

kraftfulla tag om visorna. Precis

som Hugo Alfvén skapar de en

kompositorisk helhet av de strofiska

visorna. Gunnar Eriksson laddar

”Sumarnatta” med starka uttryck för

den ljusa sommarnattens berusning

men också existentiella allvar och

öppnar melodin för nya samklanger.

Grete Pedersen förflyttar oss i sång-

en ”Ned i vester soli glader” från

den enkla melodin om den nedåtgå-

ende solen och tacksamheten för

dagen som varit till ett stort allvar i

den lilla människan. Det sker med

en klanglig intensifiering och spän-

ning med hjälp av bordunklanger

och klusterklanger som så småning-

om

växer till en tät homofon körsats.

Gränsen mellan arrangemang och

komposition suddas ut.

Det är på Island jag drabbas av det

oväntade. All skön klangvärme, alla

välrundade frasslut i naturlyriska

scenerier försvinner för en stund.

Den oresonliga djärvheten och li-

vets prövningar i en hård natur tar

sig ton i Hallgrímur Helgasons ”Èg

að öllum” med kvintgångar i paral-

lellrörelser och en mustig och kärv

klanglighet. Men ömsint allvar finns

också på denna säregna ö i vaggvi-

san ”Sofðu unga ástin mín” och då

med den strofiska formens trygga

regelbundenhet.

Med två finska visor och en fin-

landssvensk är den nordiska resan

på väg mot sitt slut. Det är framför-

allt Selim Palmgrens ”Näcken” som

med sin dramatiserade musikaliska

berättelse lägger ytterligare ett ex-

empel till raden av arrangemang

som bryter mot den traditionella

strofiska homofona körsatsen. Här

får kören vers för vers i varierande

musikalisk dräkt förmedla balladen

om Näckens våldsamma färd med

den vackra jungfrun.

När kören avslutar sin resa och

återvänder till Sverige är cirkeln

sluten. CDn som inleddes med Alf-

véns Uti vår hage, den kanske mest

sjungna körsången går i mål med en

annan av våra skickligaste körton-

sättare och arrangörer för kör –

David Wikander. Det enkla är ofta

det svåra, men det har visat sig

kunna hålla generation efter genera-

tion.

Vi är många som är tacksamma för

att det ännu finns körer som förmår

förmedla det stora i det lilla.

GUNNEL FAGIUS

F

Documents

Alfvéniana 1-2/08